"Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek
"Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek "Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek
Men för att sagan skall få en riktig början presenterar jag nu min far som hette Algot Carlsson född i Svensbo på Torpön år 1888 och min mor Jenny, född Tillberg, i Grabytorp Sunds socken år 1892. Min far ägnade sig åt diversearbete inom jord och skog. Han var aldrig arbetslös utan en efterfrågad arbetare eftersom han var frisk och stark, rask och arbetsvillig. Fram till 50 års ålder arbetade han på Sånna herrgård under somrarna och vintertid med skogsarbete åt olika bönder. Sedan vidtog kubbning av timmer och lastning av pråmar på sjön Sommen. Kubbningen var ett riskfyllt arbete men vig som han var klarade han livet men slutade vid 70-årsåldern detta jobb efter att ha upplevt ett otäckt olyckstillbud. Mor hade velat studera, men fattigmansbarn fick svälja gråten och arbeta med det som fanns. Det blev som piga på gården Djurkälla utanför Motala och Skavarp i Västra Ryd. Dit gick far de 2-3 milen och friade. En promenad varje vecka för mor var vacker så det var flera som gav henne blickar. Vid 19 års ålder födde mor deras första barn och gifte sig med far som då var 23 år. De bosatte sig i Alarp på Asby Udde, för att sedan år 1915, flytta till Kullabacken (i kyrkböckerna Höglycke). Mor grät när hon såg den grå stugan vid skogsbrynet. Hon ville så gärna att de skulle få bruka, eller köpa, en liten gård men far ville inte vara bunden vid jordbruk, han var ingen agrar. Visst låg stugan vackert, visst blommade körsbärsträden omkring men ändå! 1912 föddes min äldste bror, 1915 den andre, 1918 den tredje, 1920 den fjärde, 1922 den femte och 1923 den sjätte. Trots detta odlade hon, med fars hjälp, upp en rejäl trädgård med två äppelträd, ett päronträd, hallonhäck, jordgubbsland och rabatter med sommarblommor utmed sandgången och lökväxter som blommade på våren. Alla köksväxter odlades i den bördiga jorden, dit gödseln från hönsen forslades. Mor ville ha det vackert omkring sig både ute och inne. Vävstolen var i bruk på vinterhalvåret då det vävdes till hemmet. De få dagar då hon fick vila efter barnafödslarna, broderade hon alltid en duk eller kudde. Hon var annars ständigt i arbete men hon var även en sällskapsmänniska som förde sig fint då tillfälle gavs. Skvaller fick inte förekomma och inga svordomar eller simpla ord och inget missbruk av Guds namn. Ändå var hon ingen människa med pekfinger i luften utan glad och positiv. Eftersom även far var så lagd och flera av barnen, så blev det mitt i allvaret många glada skratt i stugan. Åren fram till fyra lämnar inte några fasta minnen, men en känsla av att ha varit älskad, omkramad och trygg blandat med lite ”bus” från de yngsta bröderna. Men sen kommer de säkra minnena: Jag gungar på fars fötter när han vilar efter dagens tunga arbete liggande på den högt uppbäddade utdragssängen. Plötsligt gör jag en luftfärd och landar på hans mage, full av skratt. Jag sitter i min 20-årige brors knä, vi sjunger tillsammans jag med egna ord och så brister vi i skratt. Han var min idol med sin spexiga imitationsförmåga, bra sångröst, snäll, snygg och glad. De två yngsta bröderna busade med mig om att ”nu kommer räven”. Honom avskydde jag för han tog våra höns och då kanske han gillade mig också? Men så förmörkades den ljusa himlen av några orosmoln. Mor 40 år började vara trött, hon snavade med ena foten, hade ont i ryggen och såg dubbelt ibland. Läkarna i bygden förstod ej vad det kunde vara. En bonde som trodde sig besitta vissa
egenskaper kom med diagnosen: ”inbillningssjuk”. Men det stämde inte in på mor med sin arbetsglädje, tidigt uppe och sent i säng, som utöver det dagliga arbetet med hem och familj även hann med att väva till hemmet och sy till hela familjen och andra. Därtill utrustad med ett glatt sinnelag. Det blev att söka läkare på olika håll. Men ingen hjälp fanns att få, ingen förstod. Så blev hon rekommenderad att söka i Viggbyholm vid Stockholm, dit hon också reste. Min syster arbetade i Linköping med en månads uppsägning. Det blev en lång månad. Far cyklade till arbetet i Sånna kl 6.30. Mina två yngsta bröder 10 och 11 år gick till skolan kl 7.30 varannan dag och John som var 13 år gick de andra dagarna. Därför blev jag inte ensam hemma. Far kom hem en timma på middagsrast och några snälla tanter kom och lagade mat och bakade ibland, de var två som byttes vid. Genom att mor försvann med en bil, men vart och jag blev kvar, tappade jag livslusten och orken. Benen bar mig inte. Man sa: ”Hon har influensan!” Men icke. Bara min syster kom hem efter en månad så började jag äta igen. När jag inte orkade gå, så bar min far mig på ryggen och jag satt ofta i hans knä då han var hemma. Mor kom hem med den ”okända sjukdomen” kvar. Senare fick den namnet MS. Jag fyllde sju år den 15 januari 1936. Min yngste bror, Allan, hade slutat sin sexåriga skolgång i juni samma år. För att jag skulle lära känna någon av de övriga förstaklassarna ordnade mor med så att jag fick leka med grannflickan Rut som blev min bästa kompis under barndomstiden. Det var cirka 1 km mellan våra hem. Rut var nummer tio i en syskonskara på femton. Vi höll ihop och många tyckte att vi var lika som syskon. Skolan! En ny värld öppnade sig för mig. Lära sig läsa, skriva, räkna, teckning, syslöjd mm. Uppsats, rättskrivning och välskrivning var de allra underbaraste ämnena. Och inte att förglömma: läsövningarna och teckning. Allt som hade med penna, färgkritor, vattenfärger och fantasi att göra gav en härlig avkoppling. Mina alster hamnade på väggarna vid examensdags. Jag måste ärligt säga att jag fick mycket beröm av min lärare som även bad mig att jag skulle sätta mig hos de övriga eleverna och lära dem skriva. Något som jag har ett mycket svagt minne av men som jag ibland påminns om av mina f.d. skolkamrater. Men jag mobbades aldrig för det! Vid 14 års ålder slutade min skolgång i februari 1943 efter sex veckors fortsättningsskola. Återstod sedan skolköket i augusti med sex veckor. Ett minne som följt mig hela livet är från den sista skoldagen 1 februari 1943. När jag skulle gå ut ur skolsalen ställde sig Bejke min lärare i min väg och frågade: ”Skulle du vilja fortsätta att studera?” Jag blev helt stum. Studera? Jag? Inte ett ord kom över mina läppar. Min lärare fortsatte: ”Jag ska hjälpa dig med stipendier. Du förstår det skulle vara så roligt för mig att rekommendera en elev från min skola.” Mitt svar blev en skakning på huvudet och ut sprang jag. Omskakad! Skulle jag få läsa? Nej och åter nej! Min väg var ju utstakad. I april skulle min syster gifta sig och jag skulle ta över skötseln av hemmet och min MS-sjuka mor som fordrade hundraprocentig hjälp. Måtte jag inte få frågan igen! I så fall kommer gråten och jag vill inte gråta inför min lärare. Det var så svårt att tala om mors sjukdom. Den sommaren gick jag omvägar för att inte riskera att möta min f.d. lärare. I juli – augusti 1943 gick jag mina sex veckor i skolköket. Under tiden hade vi hjälp av en äldre flicka från bygden. Min lärarinna Wigant var ung, trevlig och duktig. Hon var inneboende hos en bekant till min mor och denna berättade att min ”fröken” undrat vem ”flickan Gunvor var som redan kan laga mat och baka”. På så sätt fick hon veta
- Page 1: Det började i en torpstuga i Asby
- Page 5 and 6: Prydnadssakerna stod fint på den v
- Page 7 and 8: kaffe av affärsägaren. Alla kunde
- Page 9 and 10: Kvällen kom och därmed far. Kröp
- Page 11 and 12: Dessutom hade villan alla modernite
egenskaper kom med diagnosen: ”inbillningssjuk”. Men det stämde inte in <strong>på</strong> mor<br />
med sin arbetsglädje, tidigt uppe och sent i säng, som utöver det dagliga arbetet med<br />
hem och familj även hann med att väva till hemmet och sy till hela familjen och<br />
andra. Därtill utrustad med ett glatt sinnelag.<br />
Det blev att söka läkare <strong>på</strong> olika håll. Men ingen hjälp fanns att få, ingen förstod. Så<br />
blev hon rekommenderad att söka i Viggbyholm vid Stockholm, dit hon också reste.<br />
<strong>Min</strong> syster arbetade i Linköping med en månads uppsägning. Det blev en lång<br />
månad. Far cyklade till arbetet i Sånna kl 6.30. <strong>Min</strong>a två yngsta bröder 10 och 11 år<br />
gick till skolan kl 7.30 varannan dag och John som var 13 år gick de andra dagarna.<br />
Därför blev jag inte ensam hemma. Far kom hem en timma <strong>på</strong> middagsrast och<br />
några snälla tanter kom och lagade mat och bakade ibland, de var två som byttes<br />
vid. Genom att mor försvann med en bil, men vart och jag blev kvar, tappade jag<br />
livslusten och orken. Benen bar mig inte. Man sa: ”Hon har influensan!” Men icke.<br />
Bara min syster kom hem efter en månad så började jag äta igen. När jag inte orkade<br />
gå, så bar min far mig <strong>på</strong> ryggen och jag satt ofta i hans knä då han var hemma. Mor<br />
kom hem med den ”okända sjukdomen” kvar. Senare fick den namnet MS.<br />
Jag fyllde sju år den 15 januari 1936. <strong>Min</strong> yngste bror, Allan, hade slutat sin sexåriga<br />
skolgång i juni samma år. För att jag skulle lära känna någon av de övriga<br />
förstaklassarna ordnade mor med så att jag fick leka med grannflickan Rut som blev<br />
min bästa kompis under barndomstiden. Det var cirka 1 km mellan våra hem. Rut var<br />
nummer tio i en syskonskara <strong>på</strong> femton. Vi höll ihop och många tyckte att vi var lika<br />
som syskon.<br />
Skolan! En ny värld öppnade sig för mig. Lära sig läsa, skriva, räkna, teckning,<br />
syslöjd mm. Uppsats, rättskrivning och välskrivning var de allra underbaraste<br />
ämnena. Och inte att förglömma: läsövningarna och teckning. Allt som hade med<br />
penna, färgkritor, vattenfärger och fantasi att göra gav en härlig avkoppling. <strong>Min</strong>a<br />
alster hamnade <strong>på</strong> väggarna vid examensdags. Jag måste ärligt säga att jag fick<br />
mycket beröm av min lärare som även bad mig att jag skulle sätta mig hos de övriga<br />
eleverna och lära dem skriva. Något som jag har ett mycket svagt minne av men som<br />
jag ibland <strong>på</strong>minns om av mina f.d. skolkamrater. Men jag mobbades aldrig för det!<br />
Vid 14 års ålder slutade min skolgång i februari 1943 efter sex veckors<br />
fortsättningsskola. Återstod sedan skolköket i augusti med sex veckor.<br />
Ett minne som följt mig hela livet är från den sista skoldagen 1 februari 1943. När jag<br />
skulle gå ut ur skolsalen ställde sig Bejke min lärare i min väg och frågade: ”Skulle du<br />
vilja fortsätta att studera?” Jag blev helt stum. Studera? Jag? Inte ett ord kom över<br />
mina läppar. <strong>Min</strong> lärare fortsatte: ”Jag ska hjälpa dig med stipendier. Du förstår det<br />
skulle vara så roligt för mig att rekommendera en elev från min skola.” Mitt svar blev<br />
en skakning <strong>på</strong> huvudet och ut sprang jag. Omskakad! Skulle jag få läsa? Nej och<br />
åter nej! <strong>Min</strong> väg var ju utstakad. I april skulle min syster gifta sig och jag skulle ta<br />
över skötseln av hemmet och min MS-sjuka mor som fordrade hundraprocentig hjälp.<br />
Måtte jag inte få frågan igen! I så fall kommer gråten och jag vill inte gråta inför min<br />
lärare. Det var så svårt att tala om mors sjukdom. Den sommaren gick jag omvägar<br />
för att inte riskera att möta min f.d. lärare.<br />
I juli – augusti 1943 gick jag mina sex veckor i skolköket. Under tiden hade vi hjälp av<br />
en äldre flicka från bygden. <strong>Min</strong> lärarinna Wigant var ung, trevlig och duktig. Hon var<br />
inneboende hos en bekant till min mor och denna berättade att min ”fröken” undrat<br />
vem ”flickan Gunvor var som redan kan laga mat och baka”. På så sätt fick hon veta
Change language