"Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek

Det började i en torpstuga i Asby
Min historia
Nedanstående berättelse är skriven av Gunvor Fridlund från Asby i södra
Östergötland. Hon berättar om uppväxten i en torpstuga tillsammans med mor
och far och sex syskon. Berättelsen innehåller svåra stunder som när modern
tidigt drabbades av MS och olyckor drabbade nära bekanta. Berättelsen
innehåller också glada tillbakablickar på ett långt liv där man och barn och åtta
barnbarn förstås står i centrum.
Det var vinter 1929. Snön smög sig allt högre upp utmed väggarna, kylan riste i
knutarna och skaren låg över stelfrusna gärden. I stugan på höjden, med skydd för
nordanvinden av storskogen mot norr, gick min mor i slutväntans dagar. Nyss fyllda
37 år och nu skulle hon föda sitt åttonde barn.
Dottern, 19 år, hade plats i Linköping. Äldste sonen, 16 år, var bonddräng i Marek
och fjortonåringen i fortsättningsskolan i Dämshult. De övriga fyra 11, 9, 7 och 6 år
som sysslade ute och inne var fundersamma över att far tagit sin cykel och tidigt åkt
iväg för att hämta någon. Snyggklädd på vardagen!
Den viktiga person som han jagade, fann han till sist i Tröttamålen i Asby där hon
besökte en mor och det senaste tillskottet i familjen där. På något sätt kom hon i alla
fall till stugan på höjden för att konstatera att barnet lät dröja på sig och att det fanns
viktigare saker att göra för henne. Men någon dag senare kom allvaret och därmed
också jag in i bilden. En broder till den åter blivande barnafadern, boende i
granngården Östra Kulla, tog häst och släde och hämtade barnmorskan som
ofrivilligt gick göra ett närgånget besök i en snödriva, eftersom släden välte strax
innan resmålet. Det är nog inte allom givet att ställa till så mycket problem redan
innan tillträdet i denna världen.
Efter en besvärlig förlossning, då barnmorskan efter de vanliga ”daskarna” och
barnets första skrik, fick ägna sig åt modern, fann den lilla att babyfilten kunde
sparkas undan och kroppen fritt få bekanta sig med den kylslagna luften i rummet.
Detta gav en besvärlig förkylning som tillsammans med min ”ringa” vikt, 3,6 kg gav
anledning till oro för min mor. Tänk om hon inte får leva, det lilla livet, därtill en flicka
efter sex pojkar på raken! Men jodå, leva fick hon.
Men när barnmorskan öppnade dörren till köket och sa ”Kom in nu och titta på lilla
syster” så försvann min yngsta bror in under slagbordets barmhärtiga gömma. Så
småningom kröp han fram och försonade sig med nykomlingen och tanken på att
hon tog hans plats.
Ja, där var ingressen till historien!

Men för att sagan skall få en riktig början presenterar jag nu min far som hette Algot
Carlsson född i Svensbo på Torpön år 1888 och min mor Jenny, född Tillberg, i
Grabytorp Sunds socken år 1892.
Min far ägnade sig åt diversearbete inom jord och skog. Han var aldrig arbetslös utan
en efterfrågad arbetare eftersom han var frisk och stark, rask och arbetsvillig. Fram
till 50 års ålder arbetade han på Sånna herrgård under somrarna och vintertid med
skogsarbete åt olika bönder. Sedan vidtog kubbning av timmer och lastning av
pråmar på sjön Sommen. Kubbningen var ett riskfyllt arbete men vig som han var
klarade han livet men slutade vid 70-årsåldern detta jobb efter att ha upplevt ett
otäckt olyckstillbud.
Mor hade velat studera, men fattigmansbarn fick svälja gråten och arbeta med det
som fanns. Det blev som piga på gården Djurkälla utanför Motala och Skavarp i
Västra Ryd. Dit gick far de 2-3 milen och friade. En promenad varje vecka för mor var
vacker så det var flera som gav henne blickar.
Vid 19 års ålder födde mor deras första barn och gifte sig med far som då var 23 år.
De bosatte sig i Alarp på Asby Udde, för att sedan år 1915, flytta till Kullabacken (i
kyrkböckerna Höglycke). Mor grät när hon såg den grå stugan vid skogsbrynet. Hon
ville så gärna att de skulle få bruka, eller köpa, en liten gård men far ville inte vara
bunden vid jordbruk, han var ingen agrar. Visst låg stugan vackert, visst blommade
körsbärsträden omkring men ändå!
1912 föddes min äldste bror, 1915 den andre, 1918 den tredje, 1920 den fjärde, 1922
den femte och 1923 den sjätte. Trots detta odlade hon, med fars hjälp, upp en rejäl
trädgård med två äppelträd, ett päronträd, hallonhäck, jordgubbsland och rabatter
med sommarblommor utmed sandgången och lökväxter som blommade på våren.
Alla köksväxter odlades i den bördiga jorden, dit gödseln från hönsen forslades. Mor
ville ha det vackert omkring sig både ute och inne. Vävstolen var i bruk på
vinterhalvåret då det vävdes till hemmet. De få dagar då hon fick vila efter
barnafödslarna, broderade hon alltid en duk eller kudde. Hon var annars ständigt i
arbete men hon var även en sällskapsmänniska som förde sig fint då tillfälle gavs.
Skvaller fick inte förekomma och inga svordomar eller simpla ord och inget missbruk
av Guds namn. Ändå var hon ingen människa med pekfinger i luften utan glad och
positiv. Eftersom även far var så lagd och flera av barnen, så blev det mitt i allvaret
många glada skratt i stugan.
Åren fram till fyra lämnar inte några fasta minnen, men en känsla av att ha varit
älskad, omkramad och trygg blandat med lite ”bus” från de yngsta bröderna. Men sen
kommer de säkra minnena: Jag gungar på fars fötter när han vilar efter dagens tunga
arbete liggande på den högt uppbäddade utdragssängen. Plötsligt gör jag en luftfärd
och landar på hans mage, full av skratt.
Jag sitter i min 20-årige brors knä, vi sjunger tillsammans jag med egna ord och så
brister vi i skratt. Han var min idol med sin spexiga imitationsförmåga, bra sångröst,
snäll, snygg och glad.
De två yngsta bröderna busade med mig om att ”nu kommer räven”. Honom
avskydde jag för han tog våra höns och då kanske han gillade mig också?
Men så förmörkades den ljusa himlen av några orosmoln. Mor 40 år började vara
trött, hon snavade med ena foten, hade ont i ryggen och såg dubbelt ibland. Läkarna
i bygden förstod ej vad det kunde vara. En bonde som trodde sig besitta vissa

egenskaper kom med diagnosen: ”inbillningssjuk”. Men det stämde inte in på mor
med sin arbetsglädje, tidigt uppe och sent i säng, som utöver det dagliga arbetet med
hem och familj även hann med att väva till hemmet och sy till hela familjen och
andra. Därtill utrustad med ett glatt sinnelag.
Det blev att söka läkare på olika håll. Men ingen hjälp fanns att få, ingen förstod. Så
blev hon rekommenderad att söka i Viggbyholm vid Stockholm, dit hon också reste.
Min syster arbetade i Linköping med en månads uppsägning. Det blev en lång
månad. Far cyklade till arbetet i Sånna kl 6.30. Mina två yngsta bröder 10 och 11 år
gick till skolan kl 7.30 varannan dag och John som var 13 år gick de andra dagarna.
Därför blev jag inte ensam hemma. Far kom hem en timma på middagsrast och
några snälla tanter kom och lagade mat och bakade ibland, de var två som byttes
vid. Genom att mor försvann med en bil, men vart och jag blev kvar, tappade jag
livslusten och orken. Benen bar mig inte. Man sa: ”Hon har influensan!” Men icke.
Bara min syster kom hem efter en månad så började jag äta igen. När jag inte orkade
gå, så bar min far mig på ryggen och jag satt ofta i hans knä då han var hemma. Mor
kom hem med den ”okända sjukdomen” kvar. Senare fick den namnet MS.
Jag fyllde sju år den 15 januari 1936. Min yngste bror, Allan, hade slutat sin sexåriga
skolgång i juni samma år. För att jag skulle lära känna någon av de övriga
förstaklassarna ordnade mor med så att jag fick leka med grannflickan Rut som blev
min bästa kompis under barndomstiden. Det var cirka 1 km mellan våra hem. Rut var
nummer tio i en syskonskara på femton. Vi höll ihop och många tyckte att vi var lika
som syskon.
Skolan! En ny värld öppnade sig för mig. Lära sig läsa, skriva, räkna, teckning,
syslöjd mm. Uppsats, rättskrivning och välskrivning var de allra underbaraste
ämnena. Och inte att förglömma: läsövningarna och teckning. Allt som hade med
penna, färgkritor, vattenfärger och fantasi att göra gav en härlig avkoppling. Mina
alster hamnade på väggarna vid examensdags. Jag måste ärligt säga att jag fick
mycket beröm av min lärare som även bad mig att jag skulle sätta mig hos de övriga
eleverna och lära dem skriva. Något som jag har ett mycket svagt minne av men som
jag ibland påminns om av mina f.d. skolkamrater. Men jag mobbades aldrig för det!
Vid 14 års ålder slutade min skolgång i februari 1943 efter sex veckors
fortsättningsskola. Återstod sedan skolköket i augusti med sex veckor.
Ett minne som följt mig hela livet är från den sista skoldagen 1 februari 1943. När jag
skulle gå ut ur skolsalen ställde sig Bejke min lärare i min väg och frågade: ”Skulle du
vilja fortsätta att studera?” Jag blev helt stum. Studera? Jag? Inte ett ord kom över
mina läppar. Min lärare fortsatte: ”Jag ska hjälpa dig med stipendier. Du förstår det
skulle vara så roligt för mig att rekommendera en elev från min skola.” Mitt svar blev
en skakning på huvudet och ut sprang jag. Omskakad! Skulle jag få läsa? Nej och
åter nej! Min väg var ju utstakad. I april skulle min syster gifta sig och jag skulle ta
över skötseln av hemmet och min MS-sjuka mor som fordrade hundraprocentig hjälp.
Måtte jag inte få frågan igen! I så fall kommer gråten och jag vill inte gråta inför min
lärare. Det var så svårt att tala om mors sjukdom. Den sommaren gick jag omvägar
för att inte riskera att möta min f.d. lärare.
I juli – augusti 1943 gick jag mina sex veckor i skolköket. Under tiden hade vi hjälp av
en äldre flicka från bygden. Min lärarinna Wigant var ung, trevlig och duktig. Hon var
inneboende hos en bekant till min mor och denna berättade att min ”fröken” undrat
vem ”flickan Gunvor var som redan kan laga mat och baka”. På så sätt fick hon veta

min uppgift i hemmet. Jag kände under dessa veckor att jag hade hennes förtroende.
I hemmet pysslade jag som liten med pappersdockor, klippta ur Oskar Ahrens och
Åhlén & Holms kataloger och i mors knapplåda fanns vackra knappar som
förvandlades till olika ting i mina händer. Jag var ett drömmande, fantiserande barn
som älskade allt som var vackert.
I sjuårsåldern började jag att springa en ”mittöversväg” till min nyfunna kompis som
hade så många syskon. Där öppnade sig åter en ny värld, i en lekstuga, byggd av
olika bräder, där vi satt på huk och bakade kakor av lera och lagade ”mat” av alla
möjliga växter m.m. Ansjovislock blev fina tallrikar och vatten fanns i bäcken intill. I
skolan hoppade vi också hage och hade ”bollskola”, lekte ”gömme”, engelska
fängelset för att nämna något. Uppfinningsrikedomen flödade hos en viss ”tjej”. Men
då vi skulle börja med höjdhopp på den s.k. gymnastiktimman och ribban låg på 50
blev det något av ”blackout” i mitt arma huvud. Jag bromsade med båda fötterna vid
ribban och sprang sedan som en jo-jo mellan start och hoppställning. Min lärare sa
”Du ska komma över” och tog sedan en promenad i sin trädgård för att beskåda
mindre ”tjuriga” blomster. Och – till sist! Jag tog mig över och då för att upptäcka hur
fantastisk roligt det var med höjdhopp. Innan terminen var slut slog jag pojkarnas
rekord och fick beröm för att ”Gunvor som först inte tog sig över 50 cm hoppar nu
högst.” (Och därtill iklädd kjol!!)
Simningens ädla konst lärde jag mig dock aldrig, trots min lärares tålamod. Då de
övriga kamraterna flöt som korkar på vattnet plaskade jag omkring på dessa dynor
och vågade aldrig släppa dem.
Skidåkning på vinter, på skidor lånade av en bror som var betydligt äldre än jag ”gick
väl an”. Min bästa kompis och jag gjorde en ganska annorlunda uppvisning då vi,
innan slutstationen som var belägen på en damm, inte kunde ta kurvan innan backen
som ledde dit ner, utan körde in i en gärdesgård och parkerade där. Både vi och
skidorna överlevde ju dock. Och bonden som ägde gärdesgården såg ingenting!
Familjens bostad
Familjens bostad var en torpstuga på två rum och kök, två förstugor (farstu) ett rum
med trappa upp till vindsvåningen, där det fanns sovrum på sommaren.
”Hemmet var så ringa, dess dörr ganska låg,
men aldrig en kärare boning jag såg
Jag var ej rik på guld
men min Gud var mig huld
Jag kände ej ondskan, ej oro och skuld.”
Till granngårdarna, som var tre, var det omkring 10 minuters gångväg. De var
belägna i norr, öster och söder. Gården i norr ägdes av farfar senare av farbröder,
där vi hämtade mjölk och även post. Till butiken hade vi två kilometer. Sortimentet
innehöll förutom dagligvaror även porslinsföremål, lite tyger och sybehör. Till
badplatsen i sjön Sommens klara, fina vatten gick man på tio minuter.
Städning av kök och kammare var det noga med. Kvast och skyffel användes ofta.
Golvet i köket skurades varje lördag med såpa, vatten och rotborste. Spismuren
kritades och spisen putsades med spiselsvärta i burk. Stora rummet var ”en fridlyst
boning” som ej användes till vardags. Mattorna hemvävda, låg spikraka på golvet.

Prydnadssakerna stod fint på den vackra snidade byrån och på skänken med
infattade spegeln. I skänken förvarades de fina mat- och kaffeserviserna m.m. En
kommod gick i samma stil och en pegamoidsoffa, med sin bulliga sits och
äppeldekoration på stammen, prydde sin plats. Två fönsterbord med virkade dukar
som hade tofsar i hörnen, ett salsbord mitt på golvet med tillhörande stolar hörde
också till. En möbel som inte var så vanlig i torpstugorna var det vackra skrivbordet
med utsirade ben och fem utdragbara lådor. En murad spis med luckor var
värmekällan. Inte fick barnen fara runt omkring bland dessa föremål.
Tvätten utfördes i träbalja med ”stukbräda”, vatten och såpa. Vattnet värmdes på
spisen i köket. Sommartid stod man ute och stukade, vintertid i kök eller köksfarstun.
Tvätten hängdes upp på tvättlinor i trädgården och doftade härligt rent då den togs in
och ströks med strykjärn, värmda på köksspisen.
Maten lagades på den varmeldade järnspisen och brödet bakades och gräddades i
dess ugn. En varm syssla när sommarvärmen steg över plus 20–25 grader. Det var
mor som stod för allt arbete i hushållet och ansvarade för måltiderna som bestod av
frukost, förmiddagskaffe, middag, eftermiddagskaffe och kvällsmat.
Vad det gällde uppfostran var det mor som förmanade och talade om vad som var
rätt och sant i livet. Hon agade aldrig någon. Far hade lättare för att fatta humör och
ta i hårdare med de sex pojkarna.
Sociala skillnader
De sociala skillnaderna fanns väl där men genom mors förvaltning av pengarna var vi
barn alltid hela och rena i vår klädsel, språket var vårdat och genom arvegenskaper
hade vi en rak kroppshållning och ansågs som ”högfärdiga” av allmogen. Nog fick vi
lära oss att niga och bocka men inte endast för de förmögna. Det var inte alltid som
”överheten” såg våra hälsningsövningar, men var de gjorda, så blev det inga
klagomål från de ”oseende”.
Nog var göromålen i hemmet många och tunga. Mor berättade att hon gick upp vid
fyratiden på sommartid och gick ut på trappan, andades in den friska luften och bad
till Gud om kraft inför dagen. Så var det att tända i spisar, laga frukost och matsäck
till dem som sådan skulle ha, bädda, städa av, diska, baka allt bröd i varmt kök och
ännu varmare ugn. Under tiden förbereddes middagen på spisen, kanske genom
långkok. Efter middagen kom disken i zinkbalja och sköljbunke och innan dess skulle
vattnet till den hämtas, ifall hinkarna var tomma.
En liten historia, till det övriga, redan digra, materialet. En man vid namn
Reuterswärd, hade donerat en summa pengar till en fond varur skolbarn från bl.a.
barnrika familjer och även till barn vars föräldrar hade besvär med sin ekonomi,
kunde få skor eller kläder, som skolstyrelsen ordnade med. Strax intill skolhuset
nedanför en brant backe låg en bondgård. Till saken hör att den backen inbjöd till
åkning på pjäxorna, slå kana och fara iväg så ”det stod härliga till”. En eftermiddag,
på väg hem, ser min kompis att gammelmor i gården kommit ut på trappan och vi hör
henne ropa: ”Hör i onga! I sa inte fara med skoa i backen. Dä ä kommun som betalar
dom.” Kommun betalar! Nej inte mina för nu var jag enda barnet hemma. Usch, så
pinsamt! Klimatet, mellan barn och vuxna, var på den tiden ganska bistert. Men
undantag fanns.

Kyrkan, politik, religion, (yrkesutbildning)
Mor och far tillhörde Missionsförsamlingen i Alarp på Asby Udde och det var dit man
gick på möten och gudstjänster och vi barn gick i söndagsskola där. Däremot
konfirmerades vi ej. Vi fick lära oss bordsbön och ävenså aftonbön.
Det förekom diskussioner i religiösa frågor. Det var ju en tid med olika inställning till
Svenska kyrkan och frikyrkor. Mor deltog inte i dem men far diskuterade gärna.
Ingen av mina föräldrar var politiskt engagerad. Men diskussionernas vågor gick
ibland höga i vårt kök. Min morfar och så far hade olika åsikter. Likaså mina två
farbröder och far.
En daglig tidning fanns alltid. Likaså två kristna veckotidningar. Bibeln och även
böcker fanns. En bonad minns jag särskilt med texten: ”Gud beskydde vårt hem.”
Däremot inga politiska motiv eller texter.
Nej, någon yrkesutbildning blev det ej för min del på grund av mors sjukdom. När jag
var mellan 14 och 21 år vårdade jag henne. Nu kan jag inte fatta hur jag orkade.
Lyfta, tvätta, mata, klä på, smörja så inte liggsår uppstod. Se min älskade mor mista
alla förmågor! Men under allt var hon fullt klar i tanken och ville komma till vårdhem
då hon var rädd att jag inte skulle orka sköta henne både dag och natt. Hon fick även
komma till ett sådant men fick sluta sitt liv efter två dagar där. Översköterskan sa då:
”Du måste vara skapt till sjuksköterska som kunnat sköta din mor så bra!” ”Nej aldrig,
jag har sett nog av lidande,” blev mitt svar.
Något senare, frågade en av mina bröder om jag ville gå på någon skola, han skulle
hjälpa mig med pengar. Genom en kamrat som gick på en folkhögskola ställde jag en
förfrågan om plats på en linje. Men svaret blev att den var fulltecknad men jag
erbjöds att återkomma till våren. Jag hade ju även lovat mina övriga syskon att
stanna hemma och sköta hemmet åt far och så blev det.
Men handelsmannen i Sånna affär frågade om jag ville hjälpa honom i affären. Det
var en underbar förfrågan. Att få stå bakom disk och expediera var roligt. Efter något
år överlät han affären till en ny ägare. Och jag gifte mig.
Fritiden
Familjens umgänge bestod nog till stor del av släkten på fars sida och några makar
som var i mors och fars ålder.
Mor hade några väninnor som besökte henne under hennes 18-åriga sjukdomstid,
likaså pastorer från olika församlingar m.fl. Vårt umgänge förändrades ju genom
mors sjukdom. Genom att jag skötte hennes brevskrivning höll hon kontakt med
yttervärlden.
Födelsedagar uppmärksammades alltid med kaffebricka på sängen.
Mors dag dekorerades brickan med en krans av ängens vackra blommor, särskilt
styvmorsvioler och gullvivor (och ett litet paket)
Julen var speciell. Den började med julhandeln då jag som barn satt på en kälke som
far drog till affären där det doftade av julens alla kryddor, apelsiner mm. Vi bjöds på

kaffe av affärsägaren. Alla kunder var glada och pratade med varandra.
Tänk att få sitta på en kälke, dragen av far, med varor och paket runt omkring sig,
drömmande om julklappar och uppleva glädjen över struten eller påsen med
karameller som jag fick av handlarn, det var lycka.
Sen kom syskonen hem till julaftonen då det var rent och pyntat i huset med ljus i
stakar, girlanger i fönstren och hembakat gott bröd och kakor. Men först doppet i
grytan klockan tolv. Sen en stund av stillhet med vila och läsning av jultidningar.
Julkaffet klockan fyra varefter julevangeliet lästes och julsånger sjöngs. Så bankade
tomten på dörren och kom in med julklappar till alla. Glädje och skratt, julrim och prat.
Och så på kvällen en god, härlig risgrynsgröt och goda smörgåsar. Inget störande av
Kalle Anka, inget ”skrål” från TV:n ty den fanns ej då.
Julfrid i juletid. Spraket i spisarna störde ingen. Till och med i köksfarstun fanns en
”vedflo” utöver en fylld vedlår. Ingen skulle behöva bära ved på juldagen. Härliga tid
utan stress. Den var ej uppfunnen, låg ej ens i sin vagga.
Mitt engagemang i folkrörelser och föreningsliv
Första gången jag kom i kontakt med den frikyrkoförsamling jag tillhör var i tonåren
(15 år) och dess dåvarande pastor med fru kom och hälsade på min mamma. Men
tidigare hade jag gått i söndagsskola och juniorförening i mina föräldrars församling.
I den ”nya” församlingen fanns många ungdomar som bildade en ungdomsgrupp. Vi
var 14 flickor och pojkar som träffades och vi var även med pastorn ute och spelade
och sjöng. Jag var sekreterare i gruppen. Finansieringen stod nog församlingen för,
som medlemmar i den gav vi ju i kollekten det vi kunde undvara.
De olika församlingsledarna kommer jag ihåg. Några var bra ungdomsledare, men
när jag var ung så fanns det ändå ett visst avstånd mellan unga och äldre. Inget
”duande” som nu. Man neg för dem som bara var 10 år äldre. Respekten fanns där.
Som äldre innehade jag sekreteraruppgiften i församlingen i 30 år,
barntimmesansvarig i 30 år och söndagsskollärare lika länge, därav ansvarig i cirka
20 år. Juniorledare i 20 år och styrelseledamot och diakon i 20-30 år samt
församlingsvärdinna i ca. 25 år. Allt detta utfördes ideellt.
Attityden inom Svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingarna har mjukats upp på senare
år. Människor har kommit närmare varandra. Man är sig själv och den stramhet och
”kom mig inte för när” attityden är borta hos de flesta.
Själv har jag lätt till skratt. Under en sjukdomstid blev det längre till det. Då kom en
bekant och sa: ”Vi längtar efter dig och ditt glada skratt. Det vill vi höra snart.” Allvaret
måste få blandas med glädje.
Inom SKS (Svenska kyrkans studieförbund) och Vuxenskolan, har jag haft och har
ledaruppdrag. Det är givande och roligt att träffa människor av olika kategorier.
Inom kommunfullmäktige i Ydre, representerade jag KDS i flera år likaså i
kyrkofullmäktige här i Ydre.

Händelser som påverkat mig
28 maj 1937
En vårdag med sol från klarblå himmel. Brita städade och fejade inför Mors dag den
30:e. Dörren stod öppen. Jag satt vid den öppna spisen i kammaren och lekte med
urklippsdockor. Mor låg i sin säng och vilade. Brita hade just diskat mjölkkrukan och
ställde den på ”dubbelstenen” nedanför trappan och det skramlade till i grepen. En
duns hörs i gavelväggen, samtidigt ropar Brita: ”Vad är det som har hänt?” Far ropar
tillbaka, (han har just kastat cykeln mot väggen) ”Bertil har fördärvat sig! Albert
kommer med bilen meddetsamma och kör mig till Tranås sjukhus de behöver blod.
Jag måste ha rena klär!” Mor börjar gråta ”Vad är det som hänt, Gode Gud hjälp
oss.” Brita assisterar far. Bilen står uppe vid skogsbrynet och far springer dit. Iväg
genom hagen, Gråt, oro, ängslan. Sjuåringen förstår inte. Fördärvat sig? Dagen
sniglar sig fram. Mot kvällen kommer Albert Andersson tillbaka med far som talar om:
”En skenolycka med parhästar och timmerlass till Tranås. Hästarna skrämda, Bertil
åker ner från lasset, bakom hästhasorna. Hästarna skenar. Kvar på vägen ligger
Bertil med krossat smalben. Blodet forsar. En bil med två herrar och fruar kommer.
Damerna springer in i en hage. Herrarna lyfter in Bertil i bilen och kör det fortaste de
kan till Tranås sjukhus där doktor Cederblad får kalla in Björn Karlsson, (blodgivare
som alltid stod till förfogande) min farbror Arvid, min bror Gösta och pappa.” Det var i
elfte timmen han kom in, annars hade han förblött”, säger Cederblad.
Bertil ligger med tyngder i benet, i en ställning. Sommaren blir varm. Inget händer
förrän kallbranden tillstöter i augusti. ”Vi måste kapa benet”, säger doktorn. ”Nej
aldrig”, säger min bror. Doktorn ringer till Sånna och kallar på pappa. ”Karlsson
måste komma och tala med Bertil. Det är fråga om liv eller död.” Pappa åker igen,
även nu med Albert Andersson. Bertil säger då: ”Det får bli som doktorn vill!” Benet
amputerades så högt upp att bara en kort bit återstår. En ung pojke, 19 år, är märkt
för livet.
I januari 1938 får Bertil resa hem. Nu för att resa vidare till Göteborg och
Vanföranstalten för att utprova protes och lära sig att gå med den. Därefter
yrkesskolan Änggården för att utbildas till bokbindare. Ett fint och bra yrke. Visst,
men livet? Det förändrades på många sätt, för flera än för Bertil. Genom att han kom
till Göteborg flyttade de tre yngre bröderna dit. Fick olika arbeten och hittade sina
blivande fruar och bildade familjer med dem. Vackra trevliga flickor. Det lätta,
Göteborgslynnet kom in i bilden. Livet fick en annan dimension.
Den äldste av de tre blev konstnär, en erkänd sådan. Nu går livet vidare där genom
nya generationer med rötter i Ydrebygden.
Som liten: Var är mamma? Dagarna blev långa för en 4-5 åring. Någon kom och gick
igen. Någon rörde sig i köket. Men vem pratade med den lilla?

Kvällen kom och därmed far. Kröp ner ur sängen för nu fanns tryggheten igen! Men
maten? Vad smakade den? Inte var det lätt för far som aldrig lagat mat tidigare, att
smaksätta den. Matlusten uteblev och därmed försvann krafterna och benen bar inte
längre. Det bästa var att ligga stilla i en högt uppbäddad säng. Leksaker! Fanns det
några? Bilderböcker! Vad fanns det egentligen att sysselsätta en 4-5-åring med?
(Dockorna kom senare, t.o.m. två stycken!)
Men ändå var hon bildningsbar den dagen skoltiden började! Fantasin fanns ju!
Skoltiden! En ny värld öppnade sig. Kamrater. Lekar som ofta leddes av henne.
Roligt. (Fantasin flödade, men nej, lev i nuet!) Få beröm. Någon såg den lilla som nu
började bli stor. Såg gnistan och nyfikenheten och möjligheten. Nu gällde allvaret i
vardagen som nog blev tung ibland men skrattet och skojet låg på lur.
16 år och förälskad. Kärleksförklaringen var varm och löftet gavs: ”Jag ska vänta på
dig.” Allt var så vackert och fint, inget begärdes, mer än löftet. Han försvann och jag
träffade andra grabbar och hade roligt. Jag behövde det. Känna beundrande blickar
och leka med i leken.
Men hösten 1948 blev leken allvar då en grabb från bygden upptäckte mig men jag
ville fortfarande vara fri. Allvar hade jag nog av och därför krånglade jag.
1950 blev ett tungt år. Mor försämrades och behövde hjälp både dag och natt. Men
ändå sköta hemmet och ta emot syskonen och deras familjer på sommaren.
Trött men seg. Det måste gå.
Med de nya svägerskorna kom det också glädje in i hemmet, en fläkt av världen
utanför.
I september 1950 slutade mor sitt liv vid 58 års ålder. Viljan att leva fanns kvar men
inte krafterna.
Jag blev hemma hos far. Han var i sorgen glad för det. Livet gick vidare. Kärleken
blev allvar och 1951 förlovade vi oss, Kurt och jag. Far var tacksam och stolt över sin
nya måg, som hade bil och tog oss med ut i Sveriges avlånga land.
Vi gifte oss 1952. Jag hade själv ansvaret för det som var omkring ett bröllop men
fick även goda råd och hjälp av grannar och vänner.
När mor, genom sin sjukdom blev oförmögen till att sköta hemmet, ordnades det så
att min syster (som var utbildad bagerska) var hemma vinterhalvåret och arbetade i
bageri och på konditori under sommarmånaderna. Dom månaderna hade vi alltid
någon flicka till hjälp i hushållet. Min syster fordrade väl inte att far skulle kunna
betala full lön, men flickorna skulle ju ha skälig sådan.

Far kontaktade då ”kommungubbarna” med en förfrågan om pension åt mor. Men det
blev avslag på grund av att far tjänade alldeles för bra i sitt arbete hos patron
Andersson på Sånna och som skogsarbetare. Till historien hör att då far en dag
arbetade på en åker, kom en av de männen vid namn Karl Hultgren till far och sade:
”Jag gjorde allt vad jag kunde för att Karlssons maka skulle få pension, men fick ej de
andra med mig.” Han visste hur far arbetade och slet. Han visste om mors svåra
sjukdom och han hade känsla för dem. Först på 1940-talet fick mor 15 kronor om
året i pension.
Men nu kommer solskenshistorien. År 1956 startade min man då 31 år eget företag
inom grävmaskinbranschen och behövde kapital. Då ringer Karl Hultgren från
Besseryd och undrar om vi är i behov av insatskapital. Jag har 10 000 kronor på ett
konto som skulle vara tillgängligt om ni vill låna. Han nämnde inget om ränta eller tid
för lånet. Antagligen hade vi hans förtroende. Vi var ju väldigt tacksamma för
erbjudandet som kom väl till pass just vid starten. Där fick han själv göra en god
gärning. Han som ej fick gehör inför de övriga makthavarna då han vädjade om
pension åt min sjuka mor.
Naturligtvis den händelsen att jag träffade min blivande man som hade tålamod med
mina nycker under den första tiden. Att bilda ett eget ”krypin” hos far. Se hans lycka
att ha oss hos sig. Vår första sons födelse en kall, snöig januaridag, då jag, genom
att få för mycket lustgas, gav upp att arbeta med och den lille fick det jobbigt. Men allt
gick väl. ”Inga karlar vill vi ha med, de blir mera till besvär än hjälp” var barnmorskans
ord.
Vår son! Vilken lycka! Efter nio dygn på BB i Österbymo, var det hemresa. Det stack i
fötterna som om jag gått på enris. Nio kronor kostade vistelsen. Morfar var överlycklig
över den lille som nog inte fick pröva sina röstresurser så mycket som han borde.
Men de kom ändå. Så kom då dottern som föddes i juni 1954. Efterlängtad av en hel
släkt på fädernet, där många pojkar sett dagens ljus på löpande band.
En faster slog vad: ”Blir det en flicka så åker jag till Tranås och köper garn och stickar
en klänning åt henne tills ni kommer hem!” På nio dygn var en jättesöt klänning klar.
Stickorna hade nog gått varma och hur det kändes i fingrar och armar på stickerskan,
förtäljer ej sagan.
När Mats var två år och Majvor var åtta månader stod vår nybyggda villa i tätorten
Asby färdig år 1955.
Det var mer än jobbigt att lämna far och barndomshemmet men Kurt hade sitt arbete
i Asby som började klockan fem och ofta blev det mer än åtta timmars arbetsdag.

Dessutom hade villan alla moderniteter, vilket saknades i mitt barndomshem. Runt
omkring växte redan flera villor upp. Det var unga familjer i vår egen ålder och fin
gemenskap.
En ny era hade börjat i vårt liv, men även där fanns rum för min far som gärna
cyklade milen fram till vårt nya hem. År 1962 berikades vi med ännu en son.
Treklövern som blev vår rikedom och morfars glädje i ålderns höst. Han bodde sina
sista år hos oss 1971-73, så på sätt och vis tog jag hand om min pappa, han som en
gång i min barndom blev min trygghet.
Nu är vi pensionärer sedan flera år. Bor kvar i villan. Äldste sonen med fru och tre
barn bor i egen villa, ca. fem minuters väg härifrån. År 1996 övertog han vår firma
och hans fru förestår skolbespisningen här i låg- och mellanstadiet. Vår dotter är
förskollärare i Göteborg, där hon bor i Askim med sin familj, man och två pojkar. Vår
måg är ingenjör inom Göteborgs Energi. Och vår yngste son som bor i Taberg
arbetar inom sjukvården i en tysk datafirma, gift med en flicka från Skåne som
arbetar inom Försäkringskassan. De har tre barn. Jag sa vid en familjemiddag för en
tid sedan: ”Tänk att vi fått de bästa sonhustrurna, den bästa mågen och de finaste
barnbarnen.
Är vi kanske omoderna i dagens samhälle? Men lyckliga!
När andra världskriget bröt ut var jag tio år och minns karbidlampornas lukt och
ljuslåga, ransoneringskorten, mörkläggningspapper, flygplanen som gick så tungt i
nattens mörker. Skulle dom släppa en bomb över vår stuga uppe på kullen? Tanken
fanns i mitt huvud.
Kyrkoherden som kom för att hämta kaffekuponger. Mor drack inte kaffe, men hade
kort så det räckte till honom med familj och alla besökare. 30 grader kallt, drivor höga
så benen räckte ej till trots att de var ganska långa. Fri några dagar från skolan. Den
gick inte att hålla varm. Mitt första par pojkskidbyxor som min syster sydde om och
satte blixtlåset i sidan. Flickor kan väl inte ha gylf! Flickor skulle inte ha långbyxor så
vi av det könet höll på att frysa ihjäl. Far eldade på nätterna i spisarna. Alla trängde
ihop sig och värmde varandra. Ja, det var en tid med extrem kyla. Paket med varma
kläder skickades till mina två äldsta bröder som låg inkallade. Var visste vi inte. Bara
fältpostadressen till dem!
Detta är ett fragment av ”mitt livs historia”. Bidraget kunde ha blivit mycket längre.
När man börjar djuploda tillbaka i tiden är det så mycket som kommer upp till ytan.

De senaste 40–50 åren har ju varit omvälvande på så många sätt. Revolutionerande
händelser och uppfinningar har avlöst varandra och numera syns allt gå i en ursinnig
fart. Men, visst har det varit en intressant tid.
När man upplever att man själv har fått vara en liten, liten kugge i ett stort
sammanhang då är det fantastiskt att få vara till!
”Att födas mänska, växa, sörja, le
att smaka glädje och att smaka ve.
att färdas genom dimmor mot det ljus
som strålar evigt ur en Faders hus,
och möter gnistan av ens egen själ
det är – ett stort och oförglömligt väl”
/J. Otterdahl
På grund av olika uppdrag så kom jag igång lite sent med mitt skriveri. Men bidragen
har säkert blivit många, så det räcker nog så här.
Gunvor Fridlund
PS. Tilläggas kan att den lilla grå stugan som min mor grät över, står kvar men blev
ju ganska snart rödfärgad. Numera är den i min och min mans ägo och ett paradis på
jorden för oss, våra barn med familjer, därav åtta barnbarn. Den förvaltas med
vördnad och kärlek. DS.