Download ePaper

Landskapsanalys - Ljusdals kommun

Landskapsanalys - Ljusdals kommun Landskapsanalys - Ljusdals kommun

from ljusdal.se More from this publisher

25.09.2013 Views

Landskapsanalys för Ljusdals kommun WSP Samhällsbyggnad SAMRÅDSHANDLING UN I T ED BY OUR DIFFERENCE

Landskapsanalys

för Ljusdals kommun

WSP Samhällsbyggnad

SAMRÅDSHANDLING

UN I T ED

BY OUR

DIFFERENCE

Titel: Landskapsanalys för Ljusdals kommun

Utgivningsdatum: juni 2010

Utgivare: Ljusdals kommun

Kontaktperson: Rolf Berg, Ljusdals kommun

Författare: WSP Samhällsbyggnad, Anna Axling

Kartor: WSP Samhällsbyggnad, Amy Åkerlund

Kulturmiljö: WSP Samhällsbyggnad, Johanna Alton

Distributör: Ljusdals kommun, 826 80 Ljusdal

Telefon 0651-180 33, e-post Rolf.Berg@ljusdal.se

Innehåll

1 Inledning 5

1.1 Bakgrund 5

1.3 Avgränsning 6

1.4 Metod 7

2 Landskapet 8

2.1 Landskapsbegreppet 8

2.2 Tolkning av landskapet 8

2.2.1. Naturförutsättningar 8

2.2.2. Den kulturhistoriska utvecklingen 8

2.2.3. Landskapsbilden 8

2.3 Landskapets värden 9

3 Översiktlig beskrivning av Ljusdals kommun 10

3.1 Naturgivna förhållanden 10

3.1.1. Jordart och berggrund 10

3.1.2. Naturtyp 12

3.2 Kulturhistorisk utveckling 13

3.3 Upplevelsevärden 14

4 Karaktärer 16

4.1 Odlingslandskapet 17

4.1.1. Hälsingebygden 22

4.1.2. Ljusdal 22

4.1.3. Odlingslandskapet vid Färila 23

4.1.4. Norra Ljusnan 24

4.2 Kulturnära skog 25

4.2.1. Delområden 30

4.3 Storskog 31

4.3.1. Våtmarksmosaik 36

4.3.2. Höga berg och djupa dalar 36

4.3.3. Bergkullslätt 37

5 Sårbarhetsbedömning 38

5.1 Odlingslandskapet 38

5.1.1 Analys 38

5.1.2 Bedömning 39

5.2 Kulturnära skog 40

5.2.1 Analys 40

5.2.2 Bedömning 41

5.3 Storskogen 42

5.3.1 Analys 42

5.2.2 Bedömning 42

5 Källor 44

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Ljusdals kommun ligger mitt i Sverige, i Gävleborgs

län. Den största delen av kommunen hör till landskapet

Hälsingland medan det sydvästra hörnet hör till Dalarna.

Kommunen gränsar till Orsa, Rättvik, Ovanåker och Bollnäs

kommuner i söder, Hudiksvalls kommun i öster, Ånge

och Nordanstigs kommuner i norr och Härjedalens kommun

i väster. Ljusdals kommun är hela 5643 km2 stor och

är därmed Sveriges 20:e största kommun till ytan.

Den största befolkningstätheten finns i kommunens sydöstra

del, där ligger också kommunens centralort med samma

namn. Orterna Ljusdal, Järvsö och Färila bildar tillsammans

Tätortstriangeln, förutom dessa orter finns flera

andra inom kommunen, de största är Los, Hamra, Tandsjöborg,

Kårböle, Ramsjö och Hennan. En mängd mindre

byar är utspridda över hela kommunens yta.

Kommunen är till största del täckt av skog och skogsbruk

är den till ytan sett största näringen. Även jordbruk bedrivs,

framförallt i älvdalen i den sydöstra delen. Turismen

är en näringsgren som växer inom kommunen och det

är framförallt de stora skogarna med vildmarksaktiviteter

och de goda fiskevattnen som marknadsförs. Dessutom

finns en rik kulturbygd och andra sevärdheter som lockar

besökare.

Den kraftiga utbyggnad av vindkraften som vi nu står inför

kommer att medföra stora förändringar för våra landskap.

Även om vindkraftens rent fysiska inverkan på marken

är relativt begränsad, bidrar vindkraftverken med ett nytt

innehåll till landskapet. Vindkraftsparker skapar till och

med en helt ny typ av landskap och mindre grupper och

enstaka vindkraftverk blir alltid tydliga objekt i landskapet.

Vindkraftverkens höjd och vingarnas rörelse kan förändra

landskapsbilden och därmed människors upplevelse

av landskapet. De medför också ljud och skuggor som kan

störa. Ljus från hindermarkeringar för luftfarten kan också

innebära störningar. Vindkraftverkens storlek och synbarhet

gör att påverkan på landskapet är långt större än bara

den plats där vindkraftverken ska placeras.

Vindkraften är en förnybar energikälla som i ett större

perspektiv kan skapa förutsättningar för att landskapets

natur-, kultur och upplevelsevärden ska bestå och även

förbättras. Ett lokalt intrång innebär vinster regionalt och

globalt genom minskad klimatpåverkan, mindre försurning

och bättre luftkvalitet genom utebliven energiutvinning

från fossila källor. Vindkraft kan också bidra till lokal

tillväxt och arbetstillfällen vid såväl anläggning som drift

och underhåll. Vindkraft ger även en möjlighet till ekonomisk

och social samverkan mellan markägare som vill

satsa på vindkraft och minska sina energikostnader samt

skapa möjlighet till fortsatt förvaltning av landskapet. Andelsägande

i vindkraftverk kan även bidra till engagemang

och gemenskap i bygden.

Med planering, medveten lokalisering och utformning av

vindkraftanläggningar, kan vindkraftens påverkan på landskapets

attraktivitet och användbarhet begränsas. Historiska

värden, affektionsvärden och miljökvaliteter som t.ex.

tystnad kan bevaras och vindkraftverken kan användas för

att t.ex. förstärka karaktärsdrag hos landskapet.

1.2 Syfte

Syftet med denna landskapsanalys är att:

• Dela in landskapet inom Ljusdals kommun i olika karaktärer,

på en övergripande nivå och en något mer

detaljerad skala, utifrån naturgivna förutsättningar,

kulturhistorisk påverkan och landskapsbild.

• Bedöma landskapskaraktärernas känslighet för förändring,

t.ex. etablering av vindkraft utifrån landskapets

biologiska värden, upplevelsevärden och kulturvärden.

1.3 Avgränsning

Den här landskapsanalysen utgör ett underlag till Ljusdals

kommuns tematiska tillägg om vindkraft till översiktsplanen.

Liksom andra delrapporter på översiktsplanenivå är

landskapsanalysen främst tänkt att användas som ett planeringsunderlag.

Vid en eventuell vindkraftsetablering i

kommunen behövs fördjupade studier mer lokalt.

Landskapsanalysen ska vägas samman med annat underlagsmaterial

i det tematiska tillägget. Andra utredningar

utförs parallellt med landskapsanalysarbetet, t ex bulleroch

vindberäkningar.

Det tematiska tillägget kommer att bli en del av kommunens

översiktsplan varför landskapsanalysen inte i detalj

beskriver varje natur- eller kulturvärde eller markanvändningen.

6

1.4 Metod

I bedömningen av vilka landskapskaraktärer som är särskilt

känsliga för vindkraftsetablering besvaras frågan

Landskapskaraktärsanalysen svarar på frågan

– Hur påverkas landskapet?

– Hur ser det ut?

I analysen delas karaktärsområdena in i kategorierna:

Ett inledande steg är att finna landskapets struktur i form

• Områden som kan klara etablering av vindkraft utan

av element, topografi och landskapsrum samt domineran-

att karaktären eller andra värden försvinner.

de riktningar. Denna information behövs för att tydliggöra

landskapets skala och komplexitet.

• Områden som kan klara vindkraftsetablering men där

utformningen, storlek, antal och placering måste av-

Analysarbetet inleds med en skrivbordsanalys då temavägas

noga.

tiska kartor såsom jordartkarta och geologiska kartserier,

flygfoton mm studeras, liksom länsstyrelsens och kom-

• Områden som är direkt olämpliga för vindkraftsetamunens

GIS-data. Utifrån analysen delas kommunen in i

blering.

preliminära landskapstyper eller karaktärsområden. Känsligheten bedöms utifrån vindkraftens inverkan på

Därefter görs fältinventeringen för att bekräfta, komplet-

landskapets biologiska värde, upplevelsevärde och kulturtera

och omvärdera.

värde samt vindkraftens möjlighet att samverka med landskapets

skala, rumslighet, karaktäristiska siluetter, siktlinjer,

landmärken, orienterbarhet och läsbarhet.

Trend- och konfliktanalysen svarar på frågorna

– Vad händer och pågår?

Viktning av områden där mer kunskap behövs.

– Hur används marken idag och av vem?

Fördjupning av kunskapsläget till lokalnivå kan framförallt

Även sociala strukturer spelar in i hur vi upplever landska- vara nödvändigt för områden som kan klara vindkraftsetapet.

För att så långt det är möjligt fånga in lokal kunskap bleringar men där utformning, storlek, antal och placering

i analysarbetet har byaråden fått svara på frågor om hur måste avvägas noga.

de upplever sin närmiljö. Svaren från byaråden återfinns

Det kan också vara bra att gå vidare och fördjupa kun-

bland annat under rubriken Upplevelsevärden. Det komskapen

om brukarvärdet i de lägen där vindkraftetablering

mer också att vara möjligt för allmänheten att lämna syn-

förespråkas så att inte lokalt viktiga platser påverkas.

punkter vid ordinarie samrådsmöten.

Intressekonflikter, platser där pågående markanvändning

inte är förenlig med vindkraftsutbyggnad, t.ex. platser för

kontemplation, platser med religiös betydelse, ålderdomliga

eller monumentala landskapsrum, kartläggs. Likaså

vägs kommunala planer in i analysen.

Den stora utbyggnaden av vindkraft som planeras i Sverige kommer att förändra landskapet. Små parker som den på

bilden blir landmärken och blickfång. Stora parker skapar en helt ny typ av industrilandskap. Fotomontage Timrå.

2 Landskapet

2.1 Landskapsbegreppet

Begreppet landskap används om både små och stora områden,

från den lilla delen övergiven industrimark till hela

bergskedjor, och omfattar såväl det anlagda som det ursprungliga,

av människan mindre påverkade. Landskapet

är ett resultat av hur olika delar i vår miljö, både naturgivna

som geologi, jordarter, klimat, flora och fauna samt kulturgivna/sociala

som markanvändningsmönster, bebyggelse

och annan mänsklig påverkan – verkar tillsammans och

upplevs av oss människor. I landskapet möts många olika

slags värden – kulturhistoriska, ekologiska, estetiska, sociala

och ekonomiska. Landskapet tillhör alla och är ett

levande arkiv, ovärderligt för att vi ska kunna förstå och

förklara vår historia, liksom det är en förutsättning för våra

liv och vår framtid.

2.2 Tolkning av landskapet

Hur landskapet uppfattas handlar om relationen mellan

människa och plats. Upplevelser är inte bara visuella utan

handlar även om ljud, doft, känsla, minnen och associationer.

I den europeiska landskapskonventionen definierar

Europarådet landskap som ”ett område sådant det uppfattas

av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan

av och samspelet mellan naturliga och/eller mänskliga

faktorer”. Landskapskonventionen betonar att landskapets

ständiga förändring också är en naturlig del av landskapets

utveckling. Eftersom landskapet är en del av människors

livsmiljö och har stor betydelse för människors identitet

understryker konventionen vikten av att människor kan

delta aktivt i utvecklingen av landskapet.

Landskapet kan sägas vara uppbyggt av olika landskapselement

– vägar, fält, åkerholmar, bebyggelse. Elementen

samverkar ofta och bildar ett mönster – en struktur. Denna

struktur tillsammans med landskapets värden ger landskapet

en karaktär som skiljer det från andra landskap. Landskapskaraktär

kan därför definieras som ett igenkännbart

och bestående mönster av landskapselement som skiljer

ett landskap från ett annat.

Landskapskaraktären förändras över tid av både naturgivna

och kulturella processer. För att beskrivningen ska

vara relevant krävs att man både redovisar landskapet så

som det ser ut och fungerar idag och redovisar de processer

som lett fram till dagens karaktär. Det betyder att man

måste arbeta med alla tre aspekterna på landskapet: naturförutsättningarna,

den kulturhistoriska utvecklingen och

landskapsbilden.

2.2.1. Naturförutsättningar

Landskapet har under årtusenden formats av en mängd

olika processer. I botten ligger de naturgeografiska förhållandena:

geologi, topografi, hydrologi och vegetation. Huvuddelen

av den svenska berggrunden är mycket gammal.

Bergarternas egenskaper i kombination med förkastningar

och sprickzoner skapar grunden för de landskap vi upplever,

exempelvis fjällkedjan, Norrlands bergkullterräng,

Svealands sprickdalslandskap och södra Götalands slätter.

I samband med den senaste istiden skapades de jordar som

täcker större delen av berggrunden. Landhöjning, klimat

och hydrologi har omdanat jordarna och skapar den detaljtopografi

som vi ser idag – och som fortfarande förändras

genom erosion m.m.

Jordmån, klimat och hydrologi bildar förutsättningarna

för växt- och djurliv. Den dominerande jordarten morän

är oftast underlag för våra stora skogsområden. Sedimentjordarter

som sand och lera var tidigare också skogsklädda,

men när människan lärde sig att bruka jorden, var det i

första hand dessa jordarter som odlades upp.

2.2.2. Den kulturhistoriska utvecklingen

För att kunna förstå hur landskapet har fått den karaktären

som vi ser idag, måste vi försöka att förstå vilka processer

som påverkat landskapet. Naturförutsättningarna skapar

grunden för hur människan har nyttjat landskapets resurser

och vilka mönster som människan har skapat.

I Hälsingland har kolonisationen skett från havskusten och

in i landet längs älvar och vattendrag. De första människorna

kom till Ljusdalstrakten under bronsålder men den

mest omfattande kolonisationen skedde under medeltid.

Det är i dalgångarna som det tidigt funnits tillgång till odlingsbar

mark och ängsmark samt lättillgängliga kommunikationer

vattenledes.

Dagens landskap är en ögonblicksbild av ett samspel mellan

människa och natur som pågått under årtusenden. Spåren

av det förflutna finns överallt omkring oss, såväl i det

öppna odlingslandskapet som i skogen eller mitt i storstaden.

Tidsdjupet är därför en viktig dimension i landskapet

som bidrar till att skapa förståelse, mening och sammanhang.

2.2.3. Landskapsbilden

Landskapsbilden beskriver hur landskapet upplevs rumsligt

och visuellt. Den bestäms av landskapets element, som

tillsammans ger landskapet dess rumsliga struktur.

Elementen kan vara mindre områden eller objekt, t.ex.

ett berg, en dalgång, en fornlämning, en bymiljö eller ett

skeppsvrak. Vissa element har större betydelse än andra

för hur vi upplever landskapet. Det kan t.ex. handla om

element som utmärker sig på grund av sin höjd, sin storlek,

sitt historiska värde eller sitt affektionsvärde. Särskilt

höga uppstickande element fungerar ofta som referenser

när man orienterar sig i landskapet. Det kan vara ett högt

8

berg med en distinkt silhuett eller en kyrka i ett flackt landskap.

Sådana element kallas för landmärken. Andra element,

som t.ex. vattendrag, understryker i stället en viss

riktning i landskapet. Vissa riktningar är mer dominerande

än andra. En rak kustlinje är ofta visuellt mycket stark och

fungerar dessutom som en referenslinje som vi kan relatera

många andra landskapselement till. På så vis blir kustlinjen

också ett naturligt element för människor att orientera

sig efter. Andra element som bidrar till att ge landskapet

riktningar är åsar, skogsbryn och större kraftledningar och

vägar. Vissa landskapselement kan också ha karaktären av

gräns eller t.o.m. barriär. Dessa barriärer kan vara såväl

visuella som funktionella. Landskapselement såsom berg,

åsar, skogar, större bebyggelseelement etc. fungerar ofta

som visuella gränser och bidrar till att definiera olika landskapsrum.

Ett landskapsrum kan ha väldigt starka och tydliga avgränsningar

(t.ex. ett tätt skogsbryn av gran) eller endast

antydda gränser (t.ex. några spridda träd i en ägogräns).

Olika landskapsrum kan dessutom förekomma parallellt

på flera olika skalnivåer. Man kan tänka sig att det i en

vid dalsänka (det överordnade rummet) finns trädridåer

som delar in dalen i ett flertal sekundära landskapsrum.

Inramad av sådana trädridåer kan man finna ytterligare

rumsnivåer: till exempel häckar och annan vegetation som

inramar ett antal hustomter osv.

De olika landskapselementen kan ha olika skala som i sin

tur bestämmer landskapets skala. Ett småskaligt landskap

har flera mindre landskapselement som till exempel åkerholmar.

Ett storskaligt landskap har färre och större element

som till exempel höga kullar.

Landskapets skala är kopplad till landskapets komplexitet,

som beskriver hur omväxlande och detaljrikt det är. Ett

vidsträckt och storskaligt landskap kan sägas ha låg visuell

komplexitet. Såväl öppen jordbruksmark som vidsträckt

hedmark och tät skog kan upplevas som lågkomplex, där

den gemensamma nämnaren är homogenitet och liten variation.

Visuellt högkomplexa landskap rymmer å andra sidan

stor variation, t.ex. vad gäller kupering, öppenhet/slutenhet,

rumslighet, brukningsformer. Riktigt högkomplexa

landskap brukar ofta beskrivas som ”mosaikartade”.

2.3 Landskapets värden

Landskapet har olika typer av värden som brukar kunna

delas in i kunskapsvärden, upplevelsevärden och bruksvärden.

Övriga kriterier såsom kvalitet, autenticitet, pedagogiskt

värde kan även vara relevant liksom graden av

sällsynthet eller representativitet.

Kunskapsvärden utgörs ofta av enstaka element eller mindre

områden som t.ex. arter, biotoper, fornlämningar eller

värdefulla byggnader. Det går i regel att undvika skador på

landskapets kunskapsvärden vid olika etableringsprojekt

(nya vägar eller vindkraftverk t.ex.) eftersom de inte tar

så stor plats. I den här rapporten återfinns kunskapsvärdena

under rubrikerna Biologiska och Kulturella värden

för varje karaktärsområde.

Upplevelsevärden handlar om att olika landskap ger upphov

till känslor av igenkännande, nyfikenhet, beundran,

hemkänsla, exotism osv. Olika människor upplever landskapet

olika eftersom de har olika bakgrund, kunskap, intressen

och förväntningar på sin omgivning. Trots de stora

individuella skillnaderna är upplevelsevärdena centrala

när man bedömer hur eventuella förändringar i landskapet

påverkar sin omgivning. Exempel på landskapsrum som är

särskilt känsliga för förändring är:

Kontemplativa eller sakrala landskapsrum eller strukturer

med religiös betydelse eller annat som förutsätter

lugn, tysthet, avskildhet eller storslagenhet. Dessa

miljöer har ofta stor symbolisk betydelse sedan lång

tid och behovet av dem väntas öka. Exempel på sådana

landskapsrum kan vara en begravningsplats, en fiskesjö

eller en allé på ett fält.

Ålderdomliga landskapsrum eller strukturer där ålderdomligheten

i sig är en förutsättning för upplevelsen

och förståelsen av landskapet. Dessa miljöer har betydelse

både för bygdens identitet och för deras attraktivitet.

Exempel på sådana landskapsrum kan vara öppna

ängar och lämningar från en fäbodvall eller en gammal

industrimiljö.

Monumentala landskapsrum eller strukturer som är

tydligt gestaltade och som ofta ger uttryck för makt kan

påverkas av nya dominerande inslag i sin närhet. Dessa

kan påverka möjligheten att läsa och förstå maktspråket

i landskapet. Exempel på sådana landskapsrum kan

vara gamla fästningsverk eller kyrkliga miljöer.

Symboliska landskapsrum eller strukturer som har en

särskild plats i människors medvetande genom minnen,

folktro, myter, litteratur eller konst. De kan vara

naturfenomen, men måste inte vara det. Dessa miljöer

kan utgöra kännetecken för en hel bygd och är ofta utflyktsmål.

Exempel på sådana landskapsrum kan vara

ett särskilt format berg, ett konstigt träd eller ett konstnärshemman.

I den här rapporten återfinns bruksvärdena under rubriken

Upplevelsevärden för varje karaktärsområde.

Bruksvärden handlar om hur de värdefulla områdena används

eller kan användas: jord- och skogsbruk, vindbruk,

till undervisning, turism, rekreation, m.m. Detta inkluderar

även användandet av landskapet för pedagogiska syften. I

den här rapporten återfinns bruksvärdena under rubriken

Allmän beskrivning för varje karaktärsområde.

Mer om landskapsbild och landskapets värden går att läsa i

Boverkets handbok Vindkraften och landskapet (2009).

3 Översiktlig

beskrivning av Ljusdals

kommun

3.1 Naturgivna förhållanden

Höjdförhållandena i kommunen är omväxlande, här finns

både verkliga toppar och flacka slättområden. I väster finns

ett högslättsområde med ett allmänt höjdläge på ungefär

400 m.ö.h. och bergstopparna når upp över 600 m.ö.h.

Topparna sjunker sedan mot öster ner till cirka 300 m.ö.h.

Uppe i den norra delen av kommunen och i det sydöstra

hörnet finns enstaka toppar som når upp emot 500 m.ö.h.

och mellan Ljusdal och Dellensjöarna i Hudiksvalls

kommun finns ett höjdparti med berg som når upp emot

450 m.ö.h. Ungefär halva kommunen ligger över högsta

kustlinjen och halva under.

Stora slättområden eller flackland finns också där marken

är i stort sett plan med bara små höjdskillnader. Hit räknas

bl.a. de stora myrmarker som finns öster om vägen mellan

Los och Kårböle och hela Ljusnans dalgång med omgivningar.

Ljusnan är det största vattendraget i kommunen, viktiga

biflöden är Ängerån och Enån. Voxnan i väster rinner djupt

ner i sin dalgång mellan höga berg i nästan nordsydlig riktning.

I kommunens nordöstra del meandrar Svågan och

Hångelån.

Kommunen är också rik på sjöar. Storhamrasjön – Kvarnsjön,

Fågelsjön och Tandsjön är de största i väster. Finnebysjön,

Sörviken, Dåasen, Ängratörn och Lossjön är de

största i mitten liksom Letssjön, Storsjön – Bäckesjön,

Hennan, Tevsjön, Kalvsjön och Orsjön är de största i östra

delen av kommunen. Det finns också massor av småsjöar.

Särskilt riktligt med småsjöar är det öster om Fågelsjön,

kring Voxnan och öster om Dåasen.

3.1.1. Jordart och berggrund

Ögongnejsgranit är den vanligaste bergarten. I de centrala

delarna är den ymnigt genomrandad av olika gnejser, grönsten

förekommer sporadiskt. I väster övergår berggrunden

i rätangranit, grönsten och skiffrar.

Kommunen ligger till hälften under högsta kustlinjen (hk)

som här ligger på omkring 200-250 m.ö.h., vilket innebär

att partierna under hk består av postglacial lera i dalgångarna

och moränhöjderna består av ursvallad morän.

Höjdpartierna ovanför hk består istället av morän med stor

variation i kornstorlek, eftersom de finare partiklarna inte

har svallats ur moränen.

Moränen är vanligtvis sandig, inom vissa områden moig.

Blockigheten är mestadels normal, sydväst om Kårböle är

terrängen blockfattig. Storblockighet är vanligast i väster

och då särskilt till större dalslsuttningar runt Voxnan,

Hamratrakten, väster om Färila och söder om Lövingen.

Blockmaterialet är ovanligt växlande både vad gäller bergart

och storleken på blocken.

Ablationsmoränen skapar oregelbundna former, ett slags

småkullighet på flacklanden runt länsgränsen och upp mot

Ramsjö. Ryggorienteringen är vinkelrät mot inlandsisens

rörelser, alltså ostnordost till västsydväst. Omväxlande

med moränryggarna ligger små sjöar och myrsänkor.

Torvmarkerna upptar en relativt stor areal (mer än 20% av

ytan är inte ovanligt i de inre delarna av kommunen) men

de har ringa mäktighet.

Isälvsavlagringarna är ganska betydande, specielt i de centrala

delarna av kommunen. De stora fälten tillhör Voxnanåsen,

Näsbergsåsen och Ljusnanåsen.

• Voxnanåsen. Isälvsmaterialet är av ojämn tjocklek, på

vissa platser har det helt spolats bort av senare vattenflöden.

Materialet är grovt och rikt på klapper. Det

finns flera markanta åsryggar med grova block och

plana fält med sand eller klapper i ytan. Här och var

bryter moränkullar igenom. Ovanför Rullbo breder

ett proximaldelta ut sig som består av mjukt rundade

sandryggar. Söder om Klucksjön skjuter höga åsar upp

sig medan de på norra sidan bildar rundade kames.

• Näsbergsåsen. Väster om Sortvattnet bildar åsen ett

åsnät av flera höga parallella ryggar med mellanliggande

dödisgropar varav en del är vattenfyllda småtjärnar.

Åsen består huvudsakligen av sand med inslag

av grövre material såsom klapper och grus. Även

uppe vid Näsberg finns ett åsnät, Näsbergsdeltat. Ett

sandfält omger åsen och i deltaytan finns ett flertal dödisgropar.

Norr om Ängratörn går Näsbergsåsen ihop

med Ljusnanåsen.

• Ljusnanåsen. Åsen är bara en smal rygg upp till Yg.

Där korsar den under Ljusnan och fortsätter sedan på

den norra sidan. Norr om Vallåsen breder dalgången ut

sig till ett betydande sandfält som i väster har formats

till sanddyner. Nästa gång åsen blir toppig är vid Lafors

där en smal åsstump dyker upp ur sandfältet som

i övrigt är mycket flackt. Ljusnanåsen går ihop med

Näsbergsåsen i ett småkuperat delta av grövre material.

Dagens älvar följer i stort isälvarnas rörelser genom landskapets

lågpartier, Voxnan följer Voxnanåsen och Ljusnan

följer Ljusnanåsen. Älvdalarna karaktäriseras av en topografi

bestående av mer eller mindre utpräglade terrasser

som uppkommit av att älvarna skurit sig ner etappvis genom

isälvssedimenten.

10

3.1.2. Naturtyp

Sveriges natur är innehållsrik. Landskapet växlar mellan

skog och odlingsbygd, kust och fjäll. Bakom variationen

finns många orsaker. Klimatet och geologin har stor inverkan,

men även människan har genom uppodling och

exploatering format den svenska naturen. Landets omväxlande

naturförhållanden är en betydelsefull utgångspunkt

för naturvårdsarbetet, därför brukar Sverige delas in i olika

naturgeografiska regioner. Regionindelningen bygger på

såväl biologiska som geologiska faktorer i landskapet. Indelningen

tar också hänsyn till topografi, det vill säga dess

höjdförhållanden och brutenhet.

Karta naturgeografiska regioner (Källa: Sveriges Nationalatlas)

Regionindelningen gjordes i regi av Nordiska ministerrådet.

Norden omfattar 76 naturgeografiska regioner. Av

dessa berör 29 Sverige och tre av dem återfinns i Ljusdals

kommun:

28) Sydligt boreala kuperade områden. Vågig bergkullterräng,

barrskog, myrfattigt, höglänt kuststräcka. Denna

typ sträcker sig upp mot Ljusdal och Färila utmed Ljusnans

dalgång.

30) Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala

skogsområden. Kuperat i söder, flackt i norr, barrskog,

relativt lite myr.

32) Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter.

Barrblandskog, flack eller vågig terräng, bergkullar.

3.2 Kulturhistorisk utveckling

De naturgeografiska förhållandena har delvis bestämt hur

människan har nyttjat landskapet i kommunen. Människan

har först tagit de dalgångar i anspråk som varit lättillgängliga

för kommunikationer på vatten i form av en älv, bäck

eller ett sjösystem samt givit goda förutsättningar för fiske,

åker- och ängsbruk.

Åsarna av isälvsmaterial som sträcker sig längs med vattensystemen

har skapat goda förutsättningar för väldränerad

mark för bebyggelsen. Det kuperade och varierande

landskapet har givit en form av avkastningsgaranti för odling

med beredskap för extrema väderförhållanden.

Den första bebyggelsen som etablerades under järnålder

är lokaliserad längs vattensystemet. Denna bygd expanderade

fortsättningsvis längs dalgången under järnålder och

skapade stommen för den medeltida bebyggelsen. Bebyggelsen

fick därför karaktären av glesa radbyar.

Ljusnan var tidigt en viktig kommunikationsled mellan

Bottenviken och Norska kusten. Stigarna längs älven nyttjades

av människor och är en del av den så kallade Pilgrimsleden

till Nidaros (nuvarande Trondheim) i Norge

som går upp genom landet och löper vidare genom kommunen.

Kårböles offerkyrka som idag är återuppbyggd,

där alla leder söderifrån strålade samman och en gemensam

led tog vandrarna vidare till målet, var en viktig plats

för pilgrimerna.

Under medeltid utvecklades en form av system för säsongsboende

som blev vanligt främst i Hälsingland, Dalarna,

Jämtland, Medelpad samt Ångermanland. Säsongsboendet

innebar att en gård bestod av en hemgård i byn nere i älvdalen,

en bodlandsgård på ett avstånd av omkring en halv

till en mil från hemgården med byggnader för människor

och boskap samt odlings- och ängsmark. På ytterligare avstånd

från hemgården fanns fäbodarna.

Hemgårdarna var relativt små medan mangårdsbyggnaderna,

de så kallade hälsingegårdarna, kunde vara desto

större. Dessa hälsingegårdar är karakteristiska för den här

delen av landet. Det måste ha funnits ett visst överflöd för

att kunna uppföra dessa hälsingegårdar. En förklaring är att

den stora majoriteten av bönder var självägande utan vare

sig större inflytande från vare sig frälset eller kronan, med

undantag för den vanliga skatt som gick till kronan. Friheten

att förfoga över sina tillgångar och själv bestämma

produktionsinriktning gav ett överskott. Huvudnäringarna

var fiske, spannmålsodling, linframställning, produktion

av mejeriprodukter och jakt.

Kulmen för Hälsingingeböndernas rikedom nåddes på

1800-talet, då de stora kronoskogarna tillföll den markägande

bonden. Tidigare hade man endast fått utvinna timmer

och vedbrand för husbehov på utmarkerna medan den

största mängden timmer skulle användas inom järnframställningen,

Sveriges största exportprodukt.

När skogarna tillföll bönderna introducerades avverkning

av timmer för avsalu. Detta sammanföll med den stora inflyttningen

till de större städerna på grund av industrialiseringen,

vilket ledde till omfattande uppförande av nya

Linblomman som givit upphov till Hälsingebygdens välstånd

under 1600-, 1700- och 1800-talen.

bostadshus som i sin tur krävde byggnadsvirke. För att

transportera timret söderut byggdes flottleder, varav en

gick i Ljusnan. Älven kantas idag av lämningar från flottningen,

i form av exempelvis flottarstigar, husgrunder, stenarmar

och stenkistor.

Dagen landskap innehåller odlingsmark i anslutning till

dalgångarna med relativt stora inslag av skogspartier i form

av tidigare utmarker – tidigare betesmark som nyttjades

under fäbodsystemets tid, bestående av partiell lövskog i

omgivande områden. Dagens åkermark brukas ungefär till

hälften för grödor respektive för vall. Nedanför åkermarken

tar fuktigare områden vid som idag är gräsbeväxta eller

håller på att växa igen med sly.

I kommunen finns 15 områden av riksintresse för kulturmiljövården.

Det rör sig främst om bymiljöer, odlingslandskap

och fäbodmiljöer. Men det finns även en sågverksmiljö,

en bäckflottled, ett finnmarkshemman och

en järnframställningsplats från tiden 600-950 e. Kr. Vid

många mindre vattendrag finns miljöer som påminner oss

om äldre tiders nyttjande av vattenkraften såsom exempelvis

sågverk, kvarnar, linskäktar och trösklador. Även

andra miljöer från tidigare industriepoker är i dag intressanta

kulturmiljöer, bl.a. de gamla järnvägsmiljöerna.

3.3 Upplevelsevärden

Redovisning av enkätundersökningen med byaråden. Undersökningen

har vissa brister eftersom Ljusdal inte har

något byaråd och byarådet i Loos inte har svarat. Trakten

runt Loos täcks dock in ganska bra av byarådet för Orsa

Finnmark.

Hur byaråden har fyllt i enkäten har varierat. Några har

diskuterat svaren tillsammans medan andra svarat själva.

Svaren är i hög grad personliga och det finns förstås boende

på orterna som är av en helt annan mening. Detta är

dock ett försök att lista de mest omtyckta och välbesökta

platserna lokalt och även de platser som är viktiga för lokala

traditioner och traktens identitet.

Enkätsvar från Byaråden

Svart text = Platser inom Odlingslandskapet

Blå text = Platser inom Kulturnära skog

Grön text = Platser inom Storskogen

Platserna man tycker bäst om att vistas på:

• Ljusnans dalgång

• Öjeberget, skidbackarna

• Järvsö klack

• Stenegård

• Järvsö kyrka

• Det bevarade kulturlandskapet

• Mellanljusnan (strömmar och forsar)

• Vacker väg Yg till Järvsö

• Kanotleden Kårsjön-Kerstasjön-Skålåsystemet

• Naggjonsgården (hembygdsgård)

• Hafvermans camping

• Hennans camping

• Henriksfors i Ljusnan

• Hovrahällarna

• Harsaskogen

• Ängratörn (berget och sjön)

• Digerkölsvallen, fäbod

• Gräningsvallen

• Ensjölokarna och Ensjön

• Att vara i tystnaden

Platser man är stolt över/visar besökare:

• Ljusnans dalgång

• Öjeberget

• Järvsö klack

• Stenegård

• Järvsö kyrka

• Henriksfors (flottningsminnen)

• Mellanljusnan

• Hälsingegårdar, 1300-tals härbre i Yg

12

•

Osen med bykbryggan

Kårån (industriminnen, dammar mm)

Stavkyrkan

Kårböle skans

Oppigården

Hafvermans camping och restaurang

Harsaskogen

Kvistabäcken (flottningsminnen)

Våstberget

Enåsengruvan

Hälsingeskogarna

Albert Vikstens ”Paradis”

Hamra nationalpark

Uppfödning av rovfåglar i Tackåsen

Östra Råberget (gammal begravningsplats)

Finnberget (bosättning och begravningsplats)

Björkberg (finnby)

Hamra kyrka

Hamra nationalpark

Jolls trädgård

Tandsjöborg och Tandsjön

Fågelsjö gammelgård

Acksjöbergsvallen

Stallsmyrkojan

Tallsjöns fiskecamp

Loos koboltgruva

Storheten i ödsligheten, skogarna

Sveriges mitt på Snöddaberget

Landskapselement viktiga för traktens identitet:

• Järvsö klack

• Ljusnan

• Järvsö kyrka

• Hälsingegårdarna (Stenegård och Karlsgården)

• Mellanljusnans dalgång

• Kulturlandskapet med säregen bebyggelse

• Ramsjö kyrka

• Kårböle kyrka

• Stavkyrkan

• Gamla landsvägsbron (Kårböle)

• Kårböle skans och Skansberget

• Kyrkstenarna

• Rövargrottan

• Prinsgraven

• ”De blånande bergen”, Ygsklacken, Ängratörn och

Vallåsen

• Kvistabäcken

•

Albert Vikstens ”Paradis”

•

Ängratörn med bergen på sidorna

Våsberget

Ensjölokarna

Åttastupet (vattenfall i Enan)

Långsveskeppet utmed vandringsleden Ramsjö -

Granbergsvallen

Hälsingeskogarna med Hamra och naturreservat

Pilkalampinoppi (Sveriges äldsta brandtorn)

Lusugn norr om Malungshed (flottningsminne)

Jolls trädgård

Hållberget

Börningsbergets skogsmuseum

Inlandsbanan

Platser där man kan uppleva orörd natur:

• Mellanljusnans dalgång (både naturnära och tätortsnära)

• Skrälldalen, Ängratörn, Tjärnvallsberget, Törnberget

• Ensjöreservatet

• Brassbergets naturreservat

• Råmyra (sista finnpörtet i Jämtlands län)

• Hälsingeskogarna med Hamra och naturreservat

• Högforsen i Voxnan

• Uvberget naturreservat

• Hamra nationalpark

Utsiktsplatser:

• Järvsöklack

• Öjeberget

• Vallåsen

• Kvarnsjöberget

• Grevaberget

• Gluggberget

• Våsberget

• Hållberget

• Pilkalampinoppi

• Sandsjösvea

Evenemangs- fest- och samlingsplatser:

• Stenegård, Järvsö

• Torön

• Åsliden i Nor

• Öjeberget

• Färila IP

• Färila hembygdsgård

• Hovrastämman, folkmusik i Hovra

• Färila konsthall och revylokal

• Pilgrimen i Kårböle

• Hafvermans camping

•

Thurevallen folkets hus

Hennans camping

Hembygdsgården, Lugna Udden

Albert Vikstens kojby i Lassekrog

Noppikoski (gränsen mot Orsa kn)

Västbacka Finnmarksbaren

Björkberg

Bystugan i Hamra

Bortomåa i Fågelsjö

Det bästa med att bo i Ljusdals kommun:

• De fantastiska människorna

• Den vackra naturen

• Det stora utbudet av aktiviteter

• Kulturlandskapet och miljön

• Ett okomplicerat leverne och umgänge

• Bra kollektivtrafik till tex Stockholm

• Positiv utveckling av rovdjursstammen

• Suveränt dricksvatten

• Lugnet och ron

• Mycket goda utvecklingsmöjligheter

• Den vackra naturen

• Fastighetspriserna och tystnaden

Sammanfattningsvis kan det sägas att det är kombinationen

av vackert naturoch kulturlandskap och många frilufts-

och kulturaktiviteter som gör Ljusdals kommun omtyckt

och som skiljer kommunen från andra (det stämmer

även med turistbyråns uppfattning).

Det finns en spridning i svaren från byaråden där de som

tycker bäst om platser med mycket aktiviteter och kulturvärden

har bosatt sig i den sydöstra delen av kommunen, i

hälsingebygden och tätortstriangeln. Medan de som tycker

om flest platser med höga naturvärden, lugn och friluftsliv

har bosatt sig i kommunens norra och västra delar.

Enligt undersökningens resultat är det Odlingslandskapet

och Storskogen som har de flesta sevärdheterna och turistmålen.

Det finns minst antal platser med orörd natur eller skog

som upplevs som sådan i Odlingslandskapet (vilket är en

del av definitionen av karaktären). Istället finns det flest

evenemangsplatser och samlingsplatser i Odlingslandskapet.

Att det finns fler samlingsplatser i Storskogen än i den

kulturnära skogen kan antingen bero på bristande underlag

eller på att Storskogen ligger så pass långt från kulturbygden

att man här har fått ordna sina egna mötesplatser, medande

som bor i den Kulturnära skogen åker till större orter

för att träffa folk och delta i aktiviteter.

4 Karaktärer

Kommunen har delats in i tre olika landskapskaraktärer

utifrån topografi, geologi, vegetation, skala och markanvändning.

Indelningen baseras på kartstudier, fältbesök, en

enkätundersökning riktad mot byaråden, diskussion med

turistbyrån och kulturstudier.

Landskapskaraktärerna har tagits fram för att förenkla och

förtydliga landskapets övergripande strukturer och karaktärernas

särdrag har lyfts fram. I verklighetens komplexa

landskap finns många fler egenskaper som inte beskrivs

här.

De övergripande landskapskaraktärerna är:

• Odlingslandskap

• Kulturnära skog

• Storskog

Landskapskaraktärerna har sedan delats upp i mindre delområden

som beskrivs var för sig.

Karta visande landskapskaraktärer i Ljusdals kommun. Storskog, Kulturnära skog och Odlingslandskapet är de övergripande

karaktärerna. Dessa har sedan delats in i delområden för att täcka in lokala variationer inom karaktären.

4.1 Odlingslandskapet

Allmän beskrivning

Området innefattar Ljusnans dalgång med omgivande dalar

samt den nordsydliga dalgången med sjöar som ansluter

till Ljusnans dalgång vid Ljusdal. Området begränsas till

odlingsbygden och den närmaste skogsranden. Det omges

av de Kulturnära skogarna.

Detta är hjärtat av Ljusdals kommun, där de flesta bor och

dit flest besökare kommer samt där de flesta vägarna och

transportstråken går. Större orter är Ljusdal, Färila, Järvsö,

Ramsjö, Tallåsen och Kårböle.

Upplevelsevärden

Det kulturhistoriska öppna odlingslandskapet söder om

Ljusdal har stora upplevelsevärden och kunskapsvärden.

Området ingår i ett riksintresse för kulturmiljön.

Området erbjuder även en rad fritidsaktiviteter, både sommar

och vinter, skid- och skoteråkning, klättring, kulturvandringar,

fiske och friluftsliv är några alternativ. Hela

Ljusnans dalgång är av riksintresse för friluftslivet.

Många, både svenska och utländska, turister söker sig till

Hälsingland och Ljusnan. Stora besöksmål är Järvzoo,

Öjeberget som är en skid- och cykelbacke samt hälsingegårdarna,

bla Stenegården och Karlsgården där man även

erbjuder konserter och guidade turer. Lill-Babs kommer

från Järvsö vilket även det lockar besökare.

I Mellanljusnan finns strömmar och forsar, bland andra

Henriksfors, som är särskilt uppskattade av de som fiskar.

Till Hovrahällarna gör man utflykter och badar på sommaren.

Väster om Laforsen, runt Kårböle och i de norra delarna

utmed sjöstränderna finns samlingsplatser och sevärdheter

av mer lokal karaktär som är viktiga identitetsskapare, till

exempel Kårböle skans, Stavkyrkan och Pilgrimen i Kårböle,

Hafvermans camping, Ramsjö kyrka och Thurevallen

i Ramsjö, Hennans camping i Hennan samt Ljusdals

Folkets park.

Karaktärsord:

Vattenkontakt

Kulturbygd

Hälsingegårdar

Långsmala landskapsrum

Mänsklig närvaro

Odlingsbygd. Bilden är tagen i Ljusnans dalgång straxt söder om Järvsö. Hälsingegårdarna ligger i rader på avsatserna

i jordbruksmarken, de bördiga dalgångarna åtskiljs av skogklädda bergspartier.

16

Vattenkontakten, närheten till Ljusnan och dess biflöden,

är identitetsskapande, liksom hälsingegårdarna. Det bevarade

kulturlandskapet är något som verkligen uppskattas.

”Hälsinglands blånande berg” är ett uttryck som återkommer

och de öppna dalgångarna omges också av blånande

kullar som fortsätter mot fjärran.

Även de tätortsnära skogarna har stora upplevelsevärden

för vardagsrekreation och som utsikt från fönster och balkonger.

Från Järvsö finns många uppskattade vandringsleder

bland annat upp på Järvsöklack varifrån utsikten är

storslagen. Pilgrimsleden vid Kårböle är en annan viktig

vandringsled som dessutom har kulturhistoriskt värde.

Ljusnanleden och Flottarstigen följer Ljusnans stränder.

Naturförutsättningar

Den långa hävden av Ljusnandalen har inte bara resulterat

i höga kulturvärden utan också höga naturvärden. Hela

dalgången upp till och med Laforsen ingår i olika riksintressen

för naturvården, ett söder om Ljusdal och ett norr

om.

Älvdalens uppkomst, genom att ett meandrande vattendrag

allt sedan istiden grävt sig ner genom sedimenten, har

givit särskilt goda naturförutsättningar för en rik biologisk

mångfald. Stora delar av Ljusnan, upp till Laforsen, och

den närmaste strandmiljön är förutom riksintresse även

upptagna som Natura 2000.

Järvsöholmarna, söder om Järvsö, är ett deltalandskap

uppbyggt av svämsediment. Markerna är näringsrika eftersom

de årligen översvämmas. Historiskt har de använts

för slåtter men numera betas de. Här trivs en mängd hävdgynnade

arter.

Kyrkön inne i Järvsö är en del av Ljusnanåsen som sticker

upp som en ö mitt i vattendraget. De branta stränderna och

kyrkomiljön gör att skogen har brukats mycket försiktigt.

På ön finns lövblandskog med lundartad flora och barrblandskog.

Delar av ön ger ett urskogsartat intryck med

inslag av bland annat mycket gamla granar och tallar. Ön

har även en mängd kulturspår.

Kläppaängarna vid Hybo är en igenväxande slåttermark

som fått stora värden trots att ängarna nu täcks av 65-åriga

björkar. Floran är rik, 313 olika arter förekommer, och lokalen

är även värdefull för rastande och häckande fåglar.

Utmed sjösystemet som går i nordsydlig riktning norr om

Ljusdal finns inte lika många skyddade naturområden. Naturen

består främst av brukad skog. Det finns dock två Natura

2000-områden, Bäckan som är en hagmark och sjön

Tväringen.

Biologiska värden

Närheten till vattnet, strandängarna, deltat vid Järvsöholmarna

och variationen av hastigt flödande och långsammare

djupa partier ger en rik vattenmiljö med goda förutsätt-

ningar för fisk, fåglar och andra djur. Vattenkraftsdammen

i Lafors gör att även biflödena söder om fördämningen är

av stor vikt för reproduktionen av vandrande fisk.

Den hävdade odlingsmarken och beteshagarna med mellanliggande

åkerholmar och bäckraviner skapar en uppsjö

av biotoper som passar olika växter och djur.

Då det gäller skogsmarken och bergkullarna mellan dalgångarna

är det framförallt de avsatta naturområdena som

har höga värden, resten av skogen brukas.

Nästan hela det område som hör till landskapskaraktären

Ljusnans dalgång upp till och med Laforsen, ingår i något

av länsstyrelsens naturvårdsprogram. Det betyder att länsstyrelsen

arbetar för att bevara landskapet och dess höga

naturvärden. Ovanför Laforsen finns tre mindre naturvårdsområden

som vårdas mest tack vare sin flora. Också

i Sjölandskapet är det mer sparsamt med naturvårdsåtgärder.

Kulturhistorisk utveckling

Odlingslandskapet i dalgångarna karaktäriseras av topografin

bestående av mer eller mindre utpräglade terrasser

som uppkommit som ett resultat av att älvarna skurit

sig ner etappvis i landskapet. Jordbruksbygden återfinns

i långsmala öppna stråk i den omgivande terrängen, då

framförallt knutna till större sjöar, älvar och vattendrag

såsom Växnan, Sillerboån, Letssjön i nord-sydlig riktning

och Orsjön, Tevsjön, Ljusnan i nordväst-sydostlig riktning.

Inom denna bygd ligger bebyggelsen i långa rader

på de flacka avsatserna.

De första spåren av människan i landskapet är det röse

som ligger på ett krön exponerat mot Ljusnans dalgång

norr om Föne (RAÄ 157:1 Färila socken). Röset är sannolikt

från bronsålder, liksom den hällmålning som finns

på den så kallade Skinnlippsstenen strax norr om Ljusdal

på Skinnlippsudden (RAÄ 3:2 Ljusdals socken). Hällmålningen

har gjorts på ett stenblock och består av djur- och

människofigurer, på en yta av 11 x 7,5 meter. Sannolikt är

detta lämningar efter förbipasserande. Bofast befolkning

kom sannolikt inte förrän under järnålder.

Under järnålder etablerades den första bebyggelsen längs

vattensystemet. Hedens by på västra stranden till Växnan

var en av de första byarna med ett tillhörande gravfält (RAÄ

74:1-5 Ljusdals socken). Även Hennans by etablerades

tidigt enligt fornminnesbilden, med en förmodad boplats

med tillhörande gravfält på en landtunga i Storsjön (RAÄ

378 Ljusdals socken). Vid Nor i kommunens sydöstra del

finns en grav i form av en hög belägen längs ett biflöde till

Ljusnan (RAÄ 25 Järvsö socken) och i Järvsö finns det en

runristning (RAÄ 12:1 Järvsö socken). Runristningen som

är från omkring år 1000, understryker Ljusnans betydelse i

egenskap av kommunikationsled, eftersom runstenar vanligtvis

placerades strategiskt i anslutning till sådana, så att

de skulle kunna ses av många.

18

Man bedrev såväl spannmålsodling som boskapsskötsel.

Den viktigaste grödan för de första inbyggarna var korn

och man skötte samma djur som senare.

Den huvudsakliga bebyggelseetableringen skedde under

medeltid med fortsättning längs vattnet, på de lättdränerade

rullstensåsarna. Den markorganisation som har varit

rådande sedan åtminstone medeltid, är ett högt beläget

bebyggelseläge med odlingsmarken närmast. Längst ner

längs vattendraget fanns slåtterängar med ängslador och

det var inte ovanligt att ängsmarken utgjordes av översilningsängar

– ängar som översvämmades, vilket gav näringsrikt

vinterfoder.

Redan under den här tiden introducerades fäbodsystemet

på gårdarna i dalgångarna, där de relativt små gårdarna i

hembyn etablerade ett bodland omkring en halvmil till en

mil från hemgården samt en fäbod ytterligare längre bort.

De tre bebyggelselägena hade olika funktion i gårdens organisation

och det krävdes omfattande arbetskraft för att

organisationen skulle kunna fungera. På gården i hembyn

bedrevs åker- och ängsbruk men kanske framför allt fiske.

På bodlanden bedrevs åker- och ängsbruk medan man på

fäboden lät boskapen gå på sommarbete. Här skedde även

en begränsad grönsaks- och rotfruktsodling. För att kunna

ta tillvara mjölken på fäboden, utvecklades olika förädlingsprocesser

av mejerivaror.

På hemgårdarna växte under 1600-1700-talet en tradition

fram, att bygga stora mangårdsbyggnader i trä med två

våningar, rikt utsmyckade med träsniderier och mycket

dekorativa målningar, vilka är karateristiska för den här

delen av landet, de så kallade hälsingegårdarna. Till varje

hemgård hörde bodland och fäbod. Bodlanden fungerade

som en övergång mellan hemgården och fäbodarna och låg

mellan dessa två.

Exempel på hembyar med en sådan organisation är bygden

kring Onsängssjön som är ett riksintresseområde för

kulturmiljövården [K:X 312] och en av de äldsta byarna i

kommunen, Heden. De innefattar byar i svaga höjdlägen

samt utflyttade friliggande gårdar och tillhörande bebyggelse.

Även Håvra by är ett område av riksintresse för kulturmiljövården

[X 313] med en bymiljö med inägomark

tillsammans med typiska hälsingegårdar från 1700-talet

till omkring år 1900 i olika stilar, från rödfärgat timmer

till snickarglädje. En av fäbodarna som tillhörde Håvra

var Degerkölsvallen, belägen omkring 2,5 mil väster om

hembyn, vilken även den ligger inom ett område av riksintresse

för kulturmiljövården (se karaktärsområde Kulturnära

skog).

Ytterligare miljöer av riksintresse för kulturmiljövården

som exemplifierar odlingslandskapet med dess täta bybebyggelse

med hälsingegårdar är Storhaga och Sunnanå

[K:X 311] (Ljusdals sn) och Järvsö [K:X 300] (Järvsö

sn).

Jordmånen, klimatet och odlingsformerna i Hälsingland

var gynnsamma för odling av lin. Redan under medeltiden

betalade man skatt till staten i form av linnevävar. Det

var en tids- och arbetskraftskrävande process att framställa

linnevaror.

Storhetstiden för linet inföll mellan omkring år 1750

och 1850 då produktionen också hade mekaniserats med

hjälp av vattendrivna så kallade linberedningsverk. Ett av

dessa verk har legat strax norr om Ljusdal. Spinnandet av

lingarner på spinnrock blev till en extra inkomstkälla för

kvinnorna i landskapet. Från 1800-talets mitt blev maskinspunna

bomullsgarner en stor konkurrent.

Längs med vattensystemen finns det omfattande lämningar

efter förindustriell verksamhet, främst med utgångspunkt

från järnframställningen. En mycket stor mängd

lämningar finns efter enklare järnframställning i form av

järnslagg. I Mågamon finns en av de mest omfattande platserna

med lämningar från lågteknisk järnframställning och

kolningsgropar. Omkring 150 kolningsgropar och närmare

40 slagghögar finn i området. Området har utpekats som

riksintresse för kulturmiljövården [K:X 330].

Schematiskt tvärsnitt av Hälsingebygden

(Ur:Bevarandeprogram för odlingslandskapet Norra Hälsningaland s. 12)

Ljusnan med biflöden blev föremål för energiutvinning i

samband med industrialiseringen i landet. Här har funnits

en ångsåg i Nor, en mycket välbevarad industrianläggning

där all maskinutrustning bevarats med sågverk, maskinhus,

spånhus, smedja samt arbetarbostad med uthus. Industrianläggningen

är av riksintresse för kulturmiljövården

[K:X 307]. Även Stocksbos bymiljö med en för sekelskiftet

1900 representativ bebyggelse och teknikhistoriskt

intressanta vattendrivna anläggningar är av riksintresse,

bland annat på grund av sitt sågverk, tröskverk, kvarn och

kraftstation [K:X 317].

Av regionalt intresse är även Färilas öppna vidsträckta

odlingslandskap samt centrala Järvsöbygden med dess karakteristiska

odlingslandskap i älvdalen med Järvsö kyrka

på Kyrkön.

Kulturella värden

Hälsingegårdarna med dess karakteristiska jordbrukslandskap

längs dalgångarna är representativt för Hälsingland.

De tidiga bosättningarna i Hennan, Heden och Järvsö är

viktiga för förståelsen för hur bygden koloniserades. Tidig

industrialisering i vattendragen är en viktig del av bygdens

1800-talshistoria, med inflyttning till tätorterna som följd.

Pilgrimsvägen till Trondheim längs Ljusnan berättar om

Sveriges kristnande.

20

Landskapsbild

I söder är landskapet öppet, med relativt storskaligt jordbruk

och spridd gårdsbebyggelse även mellan orterna. Kulliga,

barrskogsklädda berg och åsryggar avgränsar stråken

med odlingsbar jord från varandra så att flera långsträckta

landskapsrum bildas parallellt.

Berget Järvsöklack eller Klacken sticker upp högt över

omgivande skogar i öster och bildar landmärke över hela

bygden.

Väster om Färila och norr om Ljusdal smalnar de öppna

dalgångarna av, bergen kommer närmare och stränderna

är allt oftare skogklädda men här och var återkommer odlingslandskapet

där det finns större flacka partier av sedimentjord.

Visuella värden

Det öppna böljande odlingslandskapet med de välskötta

gårdarna har höga visuella värden. Ljusnan breder här och

var ut sig så att vattendraget mer liknar en långsträckt sjö

vilket skapar långa siktlinjer och rymd. Även i de andra

odlingsdalgångarna finns vattnet närvarande och skapar

mervärden.

I de mer skogiga partierna i väster är det stundtals svårt

att ta sig ner till stranden, där får utsiktspunkter och öppna

ytor en än större vikt.

Ljusnan och sjöarna är basen i landskapet. Omkring dessa

orienterar sig bebyggelsen och fälten så att vattnet utgör

centrum i de olika landskapsrummen.

Miljön runt hälsingegårdarna i söder är unik.

De välmående hälsingegårdarna ligger på terrasser i odlingslandskapet,

längre ner flyter Ljusnan förbi.

4.1.1. Hälsingebygden

Avgränsningen följer i stort riksintresset för kulturmiljövård.

Landskapet karaktäriseras av de hälsingegårdarna som tillför

en unik prägel av välmående jordbrukslandskap, fortfarande

levande och välskött men där en ovanligt stor del av

bebyggelsen och strukturerna härstammar från 1700- och

1800-talen. De kuperade sluttningarna ner mot Ljusnan resulterar

i mindre brukningsenheter skilda från varandra av

bäckraviner, åsar och åkerholmar.

Järvsö är en turistort dit många av kommunens besökare

kommer. Landskapsrummet runt Ljusnan är relativt smalt

vid Järvsö, med starkt sluttande stränder, då dalen trängs

ihop mellan bergen. Gruvberget och Öjeberget med sina

vita skidbackar dominerar landskapsbilden åt väster medan

Klacken bildar landmärke i öster. Järvsö kyrka och den

toppiga Kyrkön är också tydliga landmärken på närmare

håll.

Storskaliga landmärken: Järvsöklacken öster om Järvsö,

Hälberget i söder, Gruvberget och slalombackarna i Järvsö.

Ljusnan, Bodasjön, Skålbosjön, Yckelsbosjön, Uvåssjön

och Kalvsjön ligger i fonden i de olika landskapsrummen

avgränsade av högre berg.

Landmärken i mindre skala: Järvsö kyrka ligger högt

på sin ö, de färgglada hälsingegårdarna ligger ofta högt i

landskapet, enstaka träd eller åkerholmar kan bilda landmärken

i de olika landskapsrummen.

Viktiga kännetecken för Hälsingebygden är Ljusnan och

sjöarna som är samlingspunkterna i landskapet och som

ger en bas i de olika landskapsrummen samt de böljande

jordbruksfälten och hälsingegårdarna.

4.1.2. Ljusdal

Landet runt Ljusdals tätort är flackt med låga kulliga berg

som omger de sluttande fälten och vattnen. Tätorten ligger

lågt nere vid Ljusnan. Vattendraget flyter lugnt och här

finns flera låga öar och halvöar som bildats då älvfåran

ändrat lopp genom åren.

Vegetationen på sedimentjordarna närmast tätorten består

till stor del av lövträd med enstaka storvuxna tallar. På höjderna

är det istället granen som dominerar. Närmast tätorten

får vegetationen liksom landskapet i övrigt allt mer

parkkaraktär även om åkermarken kommer nära in mot

bebyggelsen på den norra sidan av tätorten där bebyggelsen

brett ut sig och växt samman med flera äldre byar.

Ljusdal är den största tätorten i kommunen. Den har fått

sitt läge där de västgående och norrgående vattenvägarna

går ihop. Ljusnanåsens sand och grusmaterial gjorde också

dalgången idealisk för resor på land vilket utnyttjades

av affärsresande och pilgrimmer som skulle till Nidaros

(Trondheim) i Norge. Kyrkan byggdes redan på 1200-talet

då Ljusdal inte var mycket mer än en by och många av

resenärerna övernattade vid den. Det var ytterligare en anledning

till att orten fick betydelse som sockencentrum.

Ljusdal förvandlades från sockencentrum i jordbruksbygden

till stationssamhälle i och med järnvägens tillkomst

på 1880-talet och under en tid var Ljusdal en viktig järnvägsknut

där stambanan satt ihop med en länk ut till kusten

och Hudiksvall. Både järnvägen och de panelhus som

uppfördes vid denna tid var del i den process som gjorde

att byarna växte ihop till en ort. Stationsbyggnaden är nu

kulturminnesförklarad. Orten blev köping år 1914. Vid

slutet av 1920-talet fick Hudiksvall en egen järnvägsförbindelse

söderut och då minskade tågtrafiken i Ljusdal.

Bebyggelsen är en blandning mellan äldre hälsingegårdsliknande

bebyggelse som är kvar från byarna, panelhusen

från slutet av 1800-talet, en centrumbebyggelse som

byggts upp under andra halvan av 1900-talet, främst på

femtio- sextiotalet och åttiotalet, samt nyare småhus.

Utsikt från Stenegård i Järvsö mot Hybo Klack. Ljusdal ligger lågt nere vid älven. Orten omges av kullar. 21

Storskaliga landmärken: Ljusdal i sig är ett landmärke

för trakten, den ligger väl synlig då den omges av vatten

och öppna fält. Bågbroarna, kyrkan och vattentornet syns

på stora avstånd. Ljusnan, Kyrksjön och Växnan är viktiga

landmärken liksom berget Hybo klack som utmärker sig i

söder med sin spetsiga topp.

Landmärken i mindre skala: Enskilda byggnader, torgytor

eller trädgårdar kan utgöra landmärken som underlättar

orienteringen inne i tätorten. Kyrksjönäset med Folkets

park är ett sådant exempel.

Viktiga kännetecken för Ljusdal är Ljusnan och närheten

till vattnet, både Växnan och Kyrksjön är viktiga inslag i

stadsbilden. Dessutom är de blå bågbroarna som leder in

i tätorten och de konstnärligt utsmyckade gatumiljöerna

inne i tätorten identitetsskapande. I Ljusdal finns många

fina trähus bevarade liksom kyrkan och järnvägsstationen

som varit så viktiga för tätortens utveckling.

Ljusdal omges av jordbruksslätter i förgrunden och ”Hälsinglands

blånande berg” i bakgrunden.

4.1.3. Odlingslandskapet vid Färila

Odlingslandskapet runt Färila och Korskrogen påminner

om de i Hälsingebygden men här är landskapet inte lika

tydligt samlat runt en dalgång. Landskapsrummet blir därför

öppnare och mer storskaligt. Fälten ligger relativt högt

i omgivningen vilket gör att de omgivande kullarna känns

låga och himlen är nära.

Här och var är fälten genomkorsade av mindre vattendrag

som meandrat sig ner genom sedimentlagren. Gårdarna

är utspridda och runt dessa finns ofta rader av skyddande

träd.

Färila är en ort med stora delar av den äldre bebyggelsen

intakt. Ortens läge uppe på åsen ger en milsvid utsikt mot

omgivande berg i norr och fält i söder. Berget Vallåsen är

särskiljer sig genom sin höjd från de övriga skogklädda

bergkullarna.

Den centrala Färilabygden är av regionalt intresse genom

dess öppna och vidsträckta jordbrukslandskap med kyrkbyn.

I Svedja finns hagar med vidkroniga björkar, vilket

tyder på att träden har en medveten placering på betesmarken.

Vilket i sin tur kan betyda att de nyttjats för vinterfoder.

Storskaliga landmärken: Bebyggelsen i Färila och Färila

kyrka utgör tydliga landmärken på grund av sitt höga läge.

Vallåsen är ett annat stort landmärke. På de storskaliga fälten

är det annars ont om tydliga landmärken. Bergkullarna

som omger dem bildar en böljande massa där enskilda

berg är svåra att urskilja.

Landmärken i mindre skala: Gårdarna på fälten ligger så

pass glest isär att varje gård eller klunga av bebyggelse

utgör landmärken. Till och med enskilda enar som står utmed

vägen kan utgöra viktiga landmärken i detta öppna

landskap. Även vid Färila finns en blå bågbro men här ligger

Ljusnan så lågt att bron inte syns på så stort avstånd.

Viktiga kännetecken för odlingsfälten runt Färila är rymden

och de stora fälten, även hälsingegårdarna är stora.

22Ljusdal

blev centralort då järnvägen kom på 1880-talet. Högt uppe på åsen över omgivande fält ligger Färila.

4.1.4. Norra Ljusnan

Kraftdammen i Laforsen utgör ett stort ingrepp i landskapet

som påverkar dalgångens form och karaktär på båda

sidor om fördämningen. Ovanför kraftverket svämmar

Ljusnan ut i en stor sjö. På sjöns södra sida avskärmas

vattnet från det omgivande landskapet av en smal men hög

ås. I övrigt utgörs markerna här söder om Ljusnan av en

mycket platt sandhed. Den norra stranden är mer kuperad

och båda stränderna är till stora delar skogklädda.

Här och var finns det dock öppna odlingsmarker. De största

finns väster om Kårböle där Ängraåns dalgång breder ut

sig med flacka åkrar och hagar. Kårböle skans från 1400talet

anlades under orostider, när danskar och svenskar låg

i konflikt om de nationella gränserna i denna del av landet.

Skansen förföll under 200 år för att sedan återuppbyggas

under 1600-talet, då konflikten åter blossade upp.

Storskaliga landmärken: Skansberget vid Kårböle skans

är högt och spetsigt. Ljusnan och speciellt den stora sjön

ovanför Laforsdammen där man får fina utblickar samt de

öppna ytorna runt bebyggelsen och på sedimentmarken

där det går att odla, utgör viktiga landmärken i den annars

skogklädda terrängen.

Landmärken i mindre skala: Kyrkan i Kårböle ligger väl

synlig över jordbruksmarkerna och byn. På den norra sidan

av Ljusnan böljar bergkullarna. Stränderna är bitvis

mycket branta och enskilda bergstoppar kan utgöra landmärken.

Laforsens och Öjeforsens kraftstationer utgör

landmärken som inte är så små även om terrängen gör att

de bara syns lokalt.

Ett viktigt kännetecken för Norra Ljusnan är förstås

närheten till vattnet, men Ljusnan är under långa sträckor

dold från omgivningen av barrskog. Istället är det de stora

flacka tallhedarna och de kulliga skogklädda stränderna

som karaktäriserar.

Landskapet har trots sin storskaliga natur tydlig mänsklig

prägel med de stora vattenkraftsanläggningarna och skogsbruket

som exempel. De gårdar och jordbruksmarker som

finns utmed älven är mindre än de som finns nedströms.

4.1.5. Sjölandskapet

Hennan, Storsjön, Bäckesjön och i förlängningen uppe i

norr, Tväringen, Hedsjön och Mellansjön bildar tillsammans

ett sammanhängande, långsträckt vattensystem i en

nästan nordsydlig riktning. Stränderna är ofta branta men

här och var har flackare partier bildats med finare jord som

går att odla. På dessa platser finns bebyggelsekoncentrationer

och öppna jordbruksmarker. Hennan, Ramsjö och

Mellansjö är de största orterna. Trots att orterna ligger vid

sjöstranden är de relativt osynliga i landskapet tack vara

väl uppvuxen vegetation och höjdförhållanden.

Sjöarna bjuder på långa siktstråk mot skogklädda öar och

uddar med de runda, blånande bergen i horisonten. Markerna

är barrskogsklädda och brukas till stor del.

Fisketurismen är välutvecklad och vid varje sjö finns

anslag, rastplatser och bryggor för fisketuristerna.

Denna del av odlingslandskapet var tidigt koloniserat, vid

strategiska platser. Vid Hennan har det sannolikt funnits

ett drag eller en smal passage, vilket var ett gynnsamt område

för tidig etablering, under senare delen av järnålder.

Storskaliga landmärken: I norr domineras Mellansjö av

järnvägen som skär rakt genom samhället. Likaså är järnvägen

ett tydligt inslag i landskapsbilden vid Hennan. På

västra sidan sjön Hennan utgör de två höga bergen landmärken,

Grevaberget och Gådaberget, i norr Brunnsberget.

De öppna fälten vid bland annat Sund, Huskasnäs och

Sandvik bryter av mot den omgivande skogen. Ramsjö

kyrka syns från vägen ända uppe vid Brunnsberget.

Landmärken i mindre skala: Öar och uddar ute i sjöarna

utgör landmärken i den mindre skalan, eftersom både öar

och stränder är barrskogsklädda smälter de lätt ihop till en

helhet på längre håll.

Viktiga kännetecken för Sjölandskapet är närheten till

vattnet. Från bebyggelse, fält och rastplatser utmed vägarna

är utsikten slående. Odlingsmarkerna och gårdarna är

oftast små och istället är skogsbruket utbrett.

Åkrar i sluttningen ner mot Ljusnan vid Karlstrand. Bebyggelse med fin utsikt över Hedsjön.

24

4.2 Kulturnära skog

Allmän beskrivning

De kulturnära skogarna omger de stora bördiga dalgångarna

runt Ljusnan och Sjölandskapet samt gränsar i sydväst

mot Storskogen. Skogsmarkerna är kuperade och blockrika.

Höga berg finns speciellt på den västra sidan om Sjölandskapet.

Stora delar av området ligger över högsta kustlinjen

varför jordmånen är i stort sett den samma både högt

som lågt. Det ger en enhetlig vegetation med barrskog på

sluttningarna. Skogarna brukas och trots att de är stora har

mänskliga aktiviteter satt sina spår.

De kulturnära skogarna tillhör traditionellt fäbodlandet.

Flest fäbodar finns det vid sjöar och våtmarker i ett band

norr och söder om Ljusnan, högst upp i kommunens norra

delar ligger de glesare. Fäbodvallarna används idag som

fritidshus eller har styckats av och blivit egna små gårdar.

Nere i dalarna har isälvar och vattendrag lämnat efter sig

en del sediment som går att odla. Där finns små byar och

gårdar. Ofta ligger husen i en sluttning ner mot en sjö med

åkermarken mellan huset och sjön. Exempel på byar i den

nordvästra delen är Tevansjö, Finneby och Enskogen. I

den nordöstra delen finns Valsjön och Holänna. I delen söder

om Ljusnan ligger bland annat byarna Harsa, Hästberg

och Stråsjö.

En fäbodvall vid Finnebysjön har givit upphov till en öppen yta skogen.

Upplevelsevärden

Fisketurismen är välutvecklad och vid varje sjö finns

anslag, rastplatser och bryggor för fisketuristerna.

Ute i skogarna finns många kulturlämningar från tidigare

verksamheter som berättar om traktens historia, förutom

fäbodarna finns bland annat en stensatt flottningsled i Kvistabäcken

och Enåsens guldgruva.

Det finns också naturligt skapade platser som bjuder på

en upplevelse utöver det vanliga. I Enan finns till exempel

ett 8 m högt vattenfall som har bildat en damm där det går

att bada, Gröntjärn strax norr om Ljusdal med sitt gröna

vatten som stiger och sjunker mycket snabbt, och den sägenomspunna

Rövargrottan vid Finneby.

De kulturnära skogarna har förstås också en funktion som

tätortsnära strövområden och för vardagsrekreation. De

södra och nordvästra delarna verkar vara mer använda till

detta än den nordöstra. Speciellt skogarna och fäbodarna

vid Harsa är välbesökta och uppskattade året runt. Harsa är

en del av riksintresset för friluftsliv, Södra Ljusnan.

Karaktärsord:

Brukad skog

Kuperat

Kulturbygd i förändring

Småskaliga landskapsrum

Naturförutsättningar

I nordväst finns Ensjölokarnas och Högbränntjärns naturreservat.

Ensjölokarna domineras av i det närmaste orörd

barrblandskog med stora inslag av lågor, döda träd och torrakor.

Området utgörs av brandpräglad gammal skog med

förekomst av 400-åriga tallar och 300-åriga granar. Kring

Högbränntjärn finns olikåldrig tallskog som bär spår av

brand och är urskogsartad.

Enans dalgång allra längst upp i norr är av riksintresse för

naturvården.

På östra sidan om dalgången vid Hennan ligger Gävleborgs

största kända lövskogsområde, Brassbergets naturreservat.

Området är präglat av skogsbränder och förekomsten av

döda träd är stor vilket har gett upphov till ett mycket rikt

växt- och djurliv.

Längre österut finns Myrkomplexet längs Girsbäcken och

sjön Svågan som är Natura 2000-område.

Hagåsen i nordöst är också en opåverkat skogsområde

med gammal tallskog av ristyp. Det finns rikligt med torrakor

och lågor.

På gränsen mot Hudiksvalls kommun ligger riksintresset

Sandviksmoarna – Gröntjärn som bland annat innefattar

Gröntjärn som är en dödisgrop där grundvattennivån reglerar

vattenståndet och variationer på över 13 meter förekommer.

Området har en rik flora med förekomst av bland

annat Mosippa, Getrams och Fjällnejlika. I området med

isälvsmaterial finns även flera andra dödisgropar vilket ger

det en säregen karaktär.

I väster norr om Ljusnans dalgång ligger Flisberget, Lobåsbergets

och Skålvallbrännans naturreservat. Flisberget

och Lobåsberget består av grandominerad barrskog med

naturskogskvalitéer. Skogen i Skålvallbrännan utgörs av

asp och björk med inslag av gran och tall. Området har ett

artrikt fågelliv och massförekomster av orkidéer.

Söder om Ljusnans dalgång finns riksintresset Näsbergsfältet

– Skrälldalen som inrymmer Risnosens och Törnbergets

naturreservat med barrdominerad blandskog med

riklig flora och fauna.

I södra delen av kommunen i gränstrakterna mot Bollnäs

finns ett antal äldre naturskogar med skyddsvärde. Här ligger

också Andersvallsmyran och Andersvallslåtten.

Biologiska värden

Området består till största del av brukad skogsmark med

inslag av odlingsmark.

De skyddade naturområdena utgörs i första hand av opåverkade

barr-, löv- och blandskogar där föryngring ofta

har fått ske naturligt genom brand. Dessa miljöer har en

artrik flora och fauna med förekomst av ett flertal rödlistade

arter som är svår att hitta i områden där konventionellt

skogsbruk bedrivs.

26

Kulturhistorisk utveckling

Området ligger i anslutning till den tidigt koloniserade dalgångsbygden

och består av beskogade moränmarker ofta

belägna över högsta kustlinjen, vilket innebär att marken

innehåller även finkorning morän som lämpar sig för odling,

till skillnad från den ursvallade moränen under högsta

kustlinjen.

Områdets bebyggelse ingick tidigare i det sedan medeltid

rådande säsongsboendet med hemgård, bodland och fäbodar.

Bodlandet låg på gränsen mellan de två karaktärsområdena

för odlingslandskapet och den högre belägna

skogsmarken som karaktäriserar den kulturnära skogen

omkring en mil från hembyn.

Ett bodland kan definieras som bebyggd del av hemgårdens

mark i övergången mellan storskog och jordbruksbygden.

Här fanns en enklare bebyggelse med liknande funktioner

som vid hemgården med åker- och ängsmark. Bodlandet

ägdes av en enskild gård till skillnad från fäbodvallen som

samägdes av flera gårdar. Bodlandet fungerade som en

övergång mellan hemgården och fäbodarna. Det var dock

vanligt att bodlanden så småningom kom att bli nya hemgårdar.

Tidigt om våren då sådden var klar i hembyn flyttade

hela hushållet, både folk och kreatur, ut till bodlanden.

Bodlandet har historiskt sett varit viktigt för den fasta

bebyggelsens expansion, då det inte är helt ovanligt att det

blev ett permanentboende under 1800-1900-talet.

Bodlandet fungerade som en mellanstation till hemgården

och fäboden. Efter att djuren betat i några veckor vid bodlandet

tog fäbodpigan dem med till fäboden. De övriga i

hushållet skötte ängsbruk och skörd vid bodlandet och vid

hemgården. Inte förrän sent på hösten efter det att fäbodpigan

vandrat från fäbod till bodland och då fodret var slut

vid bodlandet återvände hon till hembyn.

I Ljusdals kommun finns det en rad exempel på bodlandsbebyggelse

med äldre timrad bebyggelse bla äldre

bostadshus, härbren, lador och logar samt ängsmarker,

översilningsängar, betesmarker och svalåker med rik flora,

såsom Bäckan strax väster om Hennan, Hedsta söder om

Letssjön, Sandvik strax sydost om Hennan och Baggbo

öster om Ljusdal i Ljusdals socken. Fönedalen nordost om

Korskrogen, Ygsbo nordost om Färila kyrkby, Änga och

Förnebo sydost om Järvsö samt Säljesta mellan Järvsö och

Hybo i Järvsö socken.

I den kulturnära skogen har det liksom i de större älvarna

funnits flottleder. En av dessa leder finns i Kvistabäcken.

På en sträcka av fem km finns dammar och stenrännor

i gott skick som gör området bevarandevärt [K:X 328].

Flottleden är även förklarat som byggnadsminne. Vattendraget

Kvistabäcken-Panjabäcken ingår i Enåns flottled,

som totalt är omkring fem mil lång. Kvistabäckens flottled

korsar gränsen mellan Ytterhogdals socken i Jämtlands

län och Ramsjö socken, Ljusdals kommun i Gävleborgs

län. Den första utbyggnadsfasen av Kvistabäckens flottled

skedde under åren 1877-78. De befintliga lämningarna

i och längs med flottleden härrör från 1900-talets början.

Timmerrännorna är antingen skodda med kilad sten eller

med snedställda meterlånga timmerstockar. Bottnen är

klädd med två korsande lager med timmerstockar. Flottningen

upphörde troligen 1935, men flottleden avlystes

inte förrän år 1963.

I kommunen finns omkring 150 fäbodar, varav 50 bedöms

ha höga eller mycket höga värden för kulturmiljövården.

Degerkölsvallen tillhör en av bäst bevarade och

tillkom under 1600- och 1700-talen och tillhör Håvra by.

Idag finns nio bostugor med tillhörande ekonomibyggnader.

Ett fähus är bevarat. Bostugorna består mest av parstugor.

Djurhållningen upphörde år 1952, men vallrutan

hålls fortfarande öppen. I området finns odlingsrösen och

stubbstockträd och en utdikad myr, där resterna av en hässja

står kvar. Fäbovallen är ett område av riksintresse för

kulturmiljövården [K:X 321] och är förklarat som byggnadsminne.

Även Svedbovallen är av riksintresse för kulturmiljövården

[K:X 301] såsom en av landskapets bäst bevarade

fäbodvallar med hävdad betesmark. Med timrad månghusbebyggelse

från i huvudsak 1800-talet, fägata och betesmarker.

Torkelsbo fäbodvall som även den utgör riksintresse för

kulturmiljövården [K:X 309 ] är en vetenskapligt intressant

fäbodmiljö med eventuellt ursprung som bodland under

1700-talet och med alla fäbodens byggnader bevarade.

Fäbodens byggnader innehar ovanligt stora stugor och gemensamhetsfähus

samt andra uthus med tillhörande hävdad

betesmark samt fossil åkermark.Även denna fäbodvall

är förklarad som byggnadsminne.

Andra fäbodvallar av riksintress för kulturmiljövården är

Harsens fäbodvall [K:X 331] i Järvsö socken med delvis

mycket välbevarad 1700- och 1800-talsbebyggelse samt

betesmark. På fäbodvallen finns det två husklungor, Storvallen

och Lillvallen. Bebyggelsen på Storvallen ligger

på ömse sidor om fägatan. Prästvallen [K:X 332], även

den i Järvsö socken är en fäbodmiljö med 1700- och 1800talsbebyggelse

som tydligt visar utvecklingen mot fast

bosättning. Fäbodvallen är en representativ och ovanligt

välbevarad fäbodbebyggelse samt exempel på fast bosättning

med bebyggelse och uppodlad mark från slutet av

1800-talet.

Kulturella värden

Idag finns det omkring 50 fäbodvallar med höga kulturhistoriska

värden. De utgör en av tre komponenter till ett säsongsboende

som är typiskt för Hälsingland med omland.

Tillsammans med flottlederna berättar det Hälsinglands

historia i detta karaktärsområde.

28

Landskapsbild

Landskapet är omväxlande. De skogklädda bergen är bitvis

förhållandevis branta och höga för att i nästa stund vara

flacka och långsträckta. Glittrande sjöar och vattendrag

bryter av liksom de öppna odlingsytorna och hagmarkerna

runt gårdar och fäbodar. Landskapsrummen är småskaliga

i jämförelse med Odlingslandskapet. Sikten är begränsad

utom från de högsta bergen. Större landskapsrum finns vid

sjöar och öppna våtmarker.

Detta är ett historiskt landskap som formats av århundradens

hävd men som nu håller på att transformeras av

det moderna skogsbruket. Skogar som tidigare betats som

utmark växer igen och gallras maskinellt.

Järnvägen och flera stora kraftledningar korsar genom

kommunen i nordsydlig riktning. Kraftledningsgatorna

gör långa siktgator genom skogarna som här och var stör

upplevelsen av landskapet genom sin storskalighet. Detta

är särskilt tydligt då kraftledningarna kommer nära intill

de småskaliga fäbodmiljöerna.

Ett alldeles särskilt landskapsrum finns vid Ängratörn.

Sjön ligger i en djup klyfta eller sprickdal mellan höga

berg.

Visuella värden

De små och tydligt avgränsade landskapsrummen som

bildas runt byar och fäbodar när de omges av skogen ger

platserna identitet och är också värdefulla för landskapets

orienterbarhet.

Utblickarna från bergens krön och över sjöar och vattendrag

är viktiga för upplevelsen av landskapet.

Isälvsmaterialet vid Gröntjärn har givit upphov till ett säreget

landskap som läpar sig väl för utflykter.

4.2.1. Delområden

Det finns ingen naturlig indelning i delområden inom den

kulturnära skogen. Däremot gör de stora avstånden att det

är olika landmärken som dominerar i olika delar av karaktärsområdet.

Storskaliga landmärken i den nordvästra delen: Bergen

Enkullen, Granberget, Dalskölen, Motochmedberget och

Våsberget. Sjöarna Gräningen, Öster-Våsen, Tevansjön,

Finnebysjön, Gussjön, Storsjön och Skålvallssjön samt

vattendragen Enan och Enån. Två genomgående kraftledningar.

Landmärken i mindre skala i den nordvästra delen:

Långsveskeppet som är en jättesten. Åttastupet som är

vattenfallet i Enan, fäbodvallarna och de öppna odlingsytorna,

till exempel vid Tevansjö, Finneby och Enskogen.

Storskaliga landmärken i den nordöstra delen: Det finns

flera stora berg i området men infrastrukturen och skogen

gör att det är svårt att få några riktiga utblickar. Därför finns

det också få stora landmärken. Sjulsberget och Långtjärnsberget

i söder och Brassberget är dock några.

Landmärken i mindre skala i den nordöstra delen: Kyrkan

i Valsjön, fäbodvallarna och de öppna odlingsytorna

till exempel vid Valsjön och Stugutjärn.

Storskaliga landmärken i den södra delen: Harsaklacken,

Gluggberget och Prästvallen är alla höga berg nere i

den södra delen. Längre norrut ligger Stora Ljusvallshatten

och Ygsklacken. I den norra delen söder om Kårböle

finns Kerstaberget och Skansberget som gränsar till Odlingslandskapet.

Flera av de här bergen syns också från

Ljusnans dalgång.

Landmärken i mindre skala i den södra delen: Näsbergsåsen

bildar här och var säregna landformationer som

fungerar som landmärken. Fäbodvallarna och de öppna

odlingsytorna i byarna skapar öppningar i skogen som är

lätta att känna igen. Gårdsbyggnader och uthus kan bilda

landmärken i större öppna ytor.

Viktiga kännetecken för de kulturnära skogarna är stora

skogar, böljande oregelbunden topografi och tydlig mänsklig

närvaro. Småskaliga landskapsrum med begränsad sikt

utom där sjöar, och små åkrar öppnar upp eller järnväg och

kraftledningar skapar långa siktgator.

Nordvästra delen, landmärket Våsberget skymtar.

Nordöstra delen, öppna ytor bildar lokala landmärken.

Södra delen, i den Kulturnära skogen är det aldrig långt 29

till nästa by, gård, fäbod eller stuga.

30

4.3 Storskog

Allmän beskrivning

Ännu längre från bebyggelsecentrum i Odlingsbygden

återfinns Storskogen. Stora delar av karaktärsområdet ligger

inom riksintresset för friluftsliv, Orsa Finnmark. Den

blockrika moränen, bergen och våtmarkerna var svår att

bruka. Endast de finnar som ägnade sig åt svedjebruk

kunde få näring ur de svåraste jordarna. Finnarna flyttade

vidare och deras åkrar växte igen varför området är glesbefolkat

och till stora delar har behållit sin naturgivna utformning.

Los, Hamra, Fågelsjö och Rullbo är de största byarna.

Förutom dessa finns några mindre gårdssamlingar, enklare

kyrkor och skogskyrkogårdar samt spridda fäbodvallar. I

övrigt tillhör det här karaktärsområdet djur och natur.

Karaktärsord:

Storskaligt

Skog med höga naturvärden

Våtmarker

Sjöar

Ostört

Upplevelsevärden

Los är traktens största ort. Här, liksom i Hamra och i Noppakoski

på andra sidan kommungränsen finns viss service

och turism. En sevärdhet är koboltgruvan men det finns

också andra kulturhistoriska sevärdheter, allt från finnbyar

till industriminnen.

Fågelsjö gammelgård har museum och café, det är framförallt

skogsbruk och tillverkningen av bössor som givit

gården sitt välstånd.

Annars är det mest skogarna och friluftslivet som lockar

besökare till den här delen av kommunen. Här finns flera

vandringsleder och från Fågelsjö utgår 1000 km markerad

skoterled som breder ut sig i gränslandet mellan fyra kommuner.

Det finns gott om värdefull natur att titta på, bland

annat Hamra nationalpark och riksintresset Voxnan.

Området är mycket rikt på sjöar och våtmarker vilket ger

en säregen natur. Fisketurismen är välutvecklad och vid

varje sjö finns anslag, rastplatser och bryggor för fisketuristerna.

Våtmarkerna är också omtyckta av älgar varför

det finns goda chanser att få se sådana vilket framförallt

utländska turister kan uppskatta.

Den största upplevelsen är ändå storleken på naturområdet

och känslan av oändlighet och ursprung. Det storskaliga

skogsbruk som bedrivs på platsen gynnar inte upplevelsen.

Vindskydd vid Rullbosjön. De stora sammanhängande skogarna och alla sjöar och vattendrag lockar till friluftsliv.

Naturförutsättningar

De sydvästra delarna av kommunen är till stora delar fredade

från vattenkraftsutbyggnad. Genom området rinner

Voxnan och här finns bland annat södra Norrlands största

vattenfall. Åns omgivningar täcks av gles tallskog, barrblandskog

och strandkärr. Floran och faunan är artrik med

bland annat ett bestånd av utter. Hela Voxnans sträckning

genom kommunen är klassat som riksintresse för naturvård.

På i huvudsak västra sidan om Voxnans dalgång ligger

Orsa finnmark som inrymmer flera naturreservat och nationalparken

Hamra. Hamra är ett litet skogsområde på 30

hektar. Det uppfyller inte dagens storlekskrav för nationalparker,

1 000 hektar. Genom en föreslagen utvidgning

skulle den komma att bli 1 150 hektar stort och omfatta ett

betydligt mångsidigare avsnitt av bergkullslätten centralt i

södra Norrland, med en av inlandets mest värdefulla myrar

och en ådal med värdefullt orört vattendrag. Parken får

därmed en annan karaktär och roll i nationalparkssystemet

och dess värde för friluftsliv och naturupplevelser ökar väsentligt.

Naturreservat i norra delen av Orsa finnmark är Börningsberget

samt Långsvedjans-, Svartåvallens- och Näveråsens

domänreservat. Dessa utgörs till stora delar av gammal

barrskog med urskogskaraktär. Artrikedomen är stor med

inslag av bland annat flera ovanliga lavar.

I södra delarna av Orsa finnmark (av den del som ligger i

Ljusdals kommun) ligger naturreservaten Stora Korpimäki,

Flarksjöberget och Stora Sundsjöbergets naturreservat.

Stora Korpimäki är länets största sammanhängande naturskogsområde.

Området hyser en värdefull barrnaturskog

och ett stort kärrkomplex av klass 1-objekt i våtmarksinventeringen.

Flarksjöberget och Stora Sundsjöberget är

starkt kuperat med gölar och myrar och skog till övervägande

del bestående av tall.

Öster om Voxnan finns några äldre naturskogar med biotopskydd

samt ett flera våtmarksområden av riksintresse

som Gebbarnområdet, Los extremrikkärr, Rikkärr vid

Rullbo samt Stormyran – Lappmyran.

Biologiska värden

Storleken på skogsområdet och det stora utbudet av sammanhängande

biotoper gynnar artrikedomen. Högst värden

finns i de skyddade områdena som undantagits från

konventionellt skogsbruk.

I Hamra nationalpark är det främst det gamla tallbeståndet

(300 – 400 år) och den rika insektsfaunan som utmärker

sig. Även många av de övriga naturreservaten i området

har bestånd av gammal och urskogslik barrskog med grova

och höga stammar av tall och gran men det finns också

klenvuxna helt lavbeklädda granar. Floran är mestadels

trivial med de vanliga barrskogsarterna men det förekom-

32

mer bestånd av sällsynta vedsvampar och lavar i flera av

de skyddade områdena.

Kulturhistorisk utveckling

Området är en del av ett större skogsområde som med undantag

för älvdalarna i nordsydlig riktning, sträcker sig

västerut ända till Värmland. Dessa skogsområden ägdes

av kronan. Bygden var i det närmaste obebodd fram till

slutet av 1500-talet, när Finland som då tillhörde Sverige,

drabbades av missväxt. Samtidigt propagerade de svenska

myndigheterna för nyodling och lovade sju års skattefrihet

åt dem som bröt ny bygd. Finnarna erbjöds att slå sig ner i

de kronoägda skogarna i Värmland, Dalarna och Hälsingland.

Där levde de på svedjebruk, jakt och fiske.

Finnarna bedrev så kallat svedjebruk som är en mycket

gammal odlingsform som finnarna utvecklade i Sverige.

Den innebar att man första året fällde skogen på ett begränsat

område. Följande sommar ägde svedjningen rum.

I askan sådde man rågen. Först på sensommaren det tredje

året kunde man skörda säden som kunde vara upp till 60

gånger utsädet i jämförelse med en vanlig avkastning på

omkring 5-8 gånger utsädet. Odlingsmarken utarmades

dock snabbt och man fick bryta ny mark efter omkring 2-3

år.

På 1600-talet fick det svenska bergsbruket ett uppsving

och skogen behövdes till träkol för att försörja järnbruken

med bränsle. Därför förbjöds svedjandet. Därmed upphörde

även inflyttningen av finnar. Befolkningen i finnskogarna

fick börja med vanligt jordbruk och skogsbruk. Många

anställdes av gruvbolagen.

Den så kallade finngården består av en ria, en byggnad

där man torkade och tröskade säd, en enkel rökstuga som

var själva bostadshuset, ett kokhus där maten lagades, en

stolpbod och en loge. På gården fanns även stall och fähus.

I Ljusdals skogsmarker finns ett antal bevarade byar med

finngårdar, varav Fågelsjö finnmarksby är den mest kända.

Fågelsjö är en välbevarad kulturmiljö med anor från den

finska invandringen på 1600-talet. Fågelsjö ingår i ett område

av riksintresse för kulturmiljövården (K:X 326 Fågelsjö

Finnmarksby). Fågelsjö Gammelgård är förklarat som

enskilt byggnadsminne. Björkberg är ett annat exempel på

en finnby som bevarats.

Eftersom det dröjde ända in på 1800-talet innan hela finnbygden

försetts med framkomliga vägar levde människorna

här till stor del isolerade från omvärlden. Man anlade

därför egna begravningsplatser, enkla och naturnära. Flera

av dem finns kvar och några används fortfarande.

Kulturella värden

Den omfattande inflyttningen av finnar i området präglade

bygden med den avvikande byggnadstraditionen i förhållande

till hälsingetraditionen. Dessa värden är pedagogiskt

värdefulla att bevara för att förklara influenser och dess

avtryck i landskapet. Dessa miljöer är även representativa

för finnmarkens bebyggelse. Många av finngårdarnas enkla

byggnader och spåren av det tillfälliga svedjebruket har

dock försvunnit med tiden.

Kyrkan i Fågelsjö finnmarksby.

34

Landskapsbild

Så som kommer att framgå av beskrivningarna av delområdena

så är de topografiska förhållandena inom karaktärsområdet

mycket varierade. Från höglänta toppiga bergkullar

i väster till stora höga berg och djupa mellanliggande

dalar i mitten över till småkuperat och näst intill flackt i

öster. Detta gör att det ändå är möjligt att orientera sig i det

stora området. I de västra och mellersta delarna är topografin

ofta dramatisk vilket gör det spännande att passera

genom området.

Skogsvegetationen består till stor del av barrträd med inslag

av björk och sälg. Skogarna brukas till stor del vilket

gör att graden av oändlighet varierar mellan olika områden.

Voxnans dalgång och Voxnanåsen ger i sitt samspel ett

spännande och varierat landskap.

Flera stora kraftledningar korsar genom kommunen i nordsydlig

riktning. Kraftledningsgatorna gör långa siktgator

genom skogarna som lokalt stör upplevelsen av skogen.

Lokalt upplevs den inte längre som oändlig och mäktig

utan stympad. Kraftledningarnas storskalighet kan också

störa upplevelsen av mindre landskapsrum och historiska

miljöer genom sin moderna framtoning. Däremot kan

landskapets stora skala väga upp kraftledningens storskalighet

när den syns på avstånd och från sidan.

Visuella värden

Storskaliga skogar som sträcker sig bort mot fjärran. Utblickarna

från bergens krön och över sjöar och våtmarker

är viktiga för upplevelsen av landskapet eftersom träden

annars skymmer utsikten och sambanden.

Det finskspråkiga arvet finns kvar i bygden bland annat

genom namn på byar, sjöar och berg. Bergens namn är ofta

talande för hur de ser ut och upplevs.

Bland annat betyder

Kukkomäki - Tuppberget

Lehtomäki - Björkberget

Pilkalampinoppi - Pricktjärnsknoppen

Risumäki - Snåriga berget

Sillankorvamäki - Berget intill bron

4.3.1. Våtmarksmosaik

Storskaliga våtmarker breder ut sig i den norra och östra

delen av karaktärsområdet. Det är ett naturlandskap med

liten påverkan av människan som istället har fått sitt utseende

till följd av geologi och klimat.

Våtmarkerna bildar tillsammans med de låga berg, sjöar

och åsar som avgränsar dem från varandra, flikiga system

av öppet och slutet, platt och kulligt – en mosaik. Landskapet

är i stort mycket flackt. Höjderna är skogklädda med

tät barrskog som brukas, ute på myrarna bildas öppna rum

med längre sikt. Marken är blockig och sandig.

Fågelsjö ligger inte långt från Hamra Nationalpark och

här har man satsat en del på turism. Förutsättningarna för

rörligt friluftsliv såsom fiske, jakt, skoter, skidåkning och

kanotpaddling är goda och naturvärdena är höga.

Storskaliga landmärken: även inom detta delområde finns

några höga berg som avtecknar sig mot himlen. Det är

Gammeltorpberg, Borrberget, Romberg och Fageråskölen.

De ligger alla i den nordöstra delen av våtmarkspartiet.

Landmärken i mindre skala: Enskilda träd, avgränsande

åsar och öar ute i våtmarkernas öppna yta kan fungera som

lokala landmärken.

Viktiga kännetecken för Våtmarksmosaiklandskapet är

att det är så platt med bara låga åsar som skärmar av våtmarkerna

och sjöarna från varandra.

4.3.2. Höga berg och djupa dalar

Stora sammanhängande barrskogar draperade över höga

rundade berg smälter samman till en jämn horisont bakom

böljande höjdryggar. Även här finns många sjöar och våtmarker

även om det är bergen och höjdpartierna som ger

karaktär åt området. Från toppen av bergsryggarna är utsikten

milsvid.

Variationen mellan avverkad skog och våtmarker tillsammans

med tätare skogsbestånd som ger skydd har givit

området en rik fauna, bland annat finns här mycket älg.

Förutsättningarna för rörligt friluftsliv såsom fiske, jakt,

skoter, skidåkning och kanotpaddling är goda. Voxnan

vindlar fram mellan bergssidorna och skapar en långsträckt

barriär genom området och det finns stora partier

med rikblockig morän som ger karaktär åt närmiljön.

Eftersom vägar drogs fram genom området så sent som

på 1800-talet var Finnmarkens innevånare isolerade från

omvärlden under stora delar av året. Därför anordnade

man bland annat egna kyrkogårdar för sina döda. Det finns

också fäbodvallar utspridda här och var vid sjöar och våtmarker.

Storskaliga landmärken: I detta landskapsparti är alla

berg storskaliga varför enskilda berg inte utgör särskilt

tydliga landmärken. Voxnan är ett tydligt landmärke att

orientera sig efter men älven ligger lågt i terrängen varför

den inte alltid är synlig. Dåasen är en stor sjö.

Landmärken i mindre skala: Mindre sjöar och vattendrag,

stenblock och bebyggelse. Bebyggelsen i Los och de andra

byarna väl inpassad i miljön.

Viktiga kännetecken för delområdet Höga berg och djupa

dalar är de storskaliga skogarna som täcker de storskaliga

bergkullarna. Många av sluttningarna är svallade och

blockrika.

Stora våtmarker med låga moränåsar mellan. Storskaliga skogar, storskaliga berg och dalar.

4.3.3. Bergkullslätt

Längst i väster är bergen smalare, mindre och har brantare

sidor. Hela området är höglänt. Berg i dagen förekommer

till en större utsträckning. Här finns kommunens högsta

bergstopp, Stora Digerberget som når upp till 696 m över

havet. Delområdet ligger på en högslätt där det allmänna

höjdläget är tvåhundra meter högre än kommunens genomsnitt.

Landskapet är kuperat med små sjöar och våtmarker

mellan höjderna.

Detta är svedjefinnarnas land därför finns det få spår av

mänsklig aktivitet. Några små torp, kojor och fäbodvallar

i utkanten, det är allt.

Tandsjöborg ligger här i en smal klyfta och E45 till Mora

går i utkanten av delområdet, i övrigt är delområdet ostört

så när som på några enstaka små gårdar och fäbodar. Förutsättningarna

för rörligt friluftsliv såsom fiske, jakt, skoter,

skidåkning och kanotpaddling är goda.

Storskaliga landmärken: Hela delområdet ligger högt i

omgivningen varför de verkliga topparna inte syns från utsidan

(även om man kan skymta höjderna från Fågelsjö),

det är Stora Digerberget och utsiktsberget Abborrsjöknoppen

som är högst.

Landmärken i mindre skala: Mindre toppar och sjöar

samt berghällar och enstaka träd utgör naturliga landmärken.

Bebyggelsen är på grund av sin sällsynthet bra landmärken.

Viktiga kännetecken för Bergkullslätten är tätheten och

brantheten hos bergen, områdets höjd och avsaknaden av

människor.

36Höglänt

terräng med få spår av mänsklig aktivitet.

5 Sårbarhetsbedömning

I analysen delas karaktärsområdena in i kategorierna:

• Områden som kan klara etablering av vindkraft utan

att karaktären eller andra värden försvinner.

• Områden som kan klara vindkraftsetablering men där

utformningen, storlek, antal och placering måste avvägas

noga.

• Områden som är direkt olämpliga för vindkraftsetablering.

Känsligheten bedöms utifrån vindkraftens inverkan på

landskapets kunskapsvärde (kulturella och biologiska värden)

och upplevelsevärde samt vindkraftens möjlighet att

samverka med landskapets skala, rumslighet, karaktäristiska

siluetter, siktlinjer, landmärken, orienterbarhet och

läsbarhet.

Bedömningen av landskapets känslighet motiveras utifrån

naturoch kulturvärden, pågående markanvändning, strukturer

och skala i landskapet. En annan motivering till att ett

landskapsrum kan vara känsligare för påverkan kan vara

att det är en ovanlig landskapskaraktär eller en landskapstyp

som är mycket karaktäristisk för regionen men som är

ovanlig på andra platser och som därför har en viktig plats

i människors hjärtan.

I bedömningen av känslighet för vindkraftsetablering vägs

resultatet i trend- och konfliktanalysen in. Det handlar då

om hur vindkraften i landskapet kan samverka med eller

motverka andra typer av anspråk som tex friluftsliv och

turism. Det handlar också om ifall vindkraftsetableringen

kan förväntas förstärka eller förringa landskapsbilden och

utvecklingspotentialen i det fortsatta landskapsbruket.

Redovisningen av landskapets känslighet görs så att det

framgår vad (vilka aspekter) i etableringen som området

är känsligt för. På så vis kan analysresultatet användas för

andra typer av projekt i framtiden.

Till bedömningen hör en lista på åtgärder eller anpassningar

att ta med sig in i nästa skede, då eventuella vindkraftverk

ska lokaliseras i landskapskaraktären.

Analysen tar inte hänsyn till något annat än landskapsbilden.

Vindförhållanden, kostnader, buller och övriga parametrar

analyseras i andra utredningar.

Det finns exempel på lyckade vindkraftsetableringar även i kulturhistoriska odlingslandskap. Det här fotot är från 37

Uppsalaslätten.

5.1 Odlingslandskapet

Kulturlandskapet i Ljusnans dalgång har relativt småskaliga

landskapsrum, en hög detaljeringsnivå och stora kulturhistoriska

värden. Även de biologiska värdena är höga.

5.1.1 Analys

Fördelar med etablering av vindkraft

Visuella värden

• Nödvändiga tillfartsvägar kan lätt utformas så att de

smälter in i odlingslandskapet, i kanten på en åker eller

utmed ett dike.

• Pågående markanvändning kan fortgå i kraftledningsgatan

vilket gör att ledningarna smälter in bättre i

landskapet.

• Pågående markanvändning kan fortgå ända intill vindkraftverket

vilket gör att verket smälter in bättre i

landskapet.

Nackdelar med etablering av vindkraft

Upplevelsevärden

• Det finns en uppenbar risk att hälsingegårdarna som

fram till idag har symboliserat rikedom och makt

kommer att underordnas de nya mer dominerande

landskapselementen som höga vindkraftverk utgör.

• Moderna vindkraftverk, transformatorstationer och

kraftledningar motverkar upplevelsen av det historiska

landskapet från 1600- till 1800-talet som många besökare

kommer till Hälsingebygden för att uppleva.

• I ett landskap där få platser upplevs som orörda och

naturliga är dessa platser extra viktiga att värna om.

Detta gäller tex Hovrahällarna och Mellanljusnan.

• Här finns den största delen av befolkningen vilket betyder

att många kommer att få sin hemmiljö påverkad.

Det går inte att dölja en etablering i det här klandskapet.

Kunskapsvärden

• Denna typ av landskap är begränsat till Hälsingland

och hälsingegårdarna har sett olika ut i olika delar av

Hälsingland varför varje gård är värdefull. Hur gårdarna

placerats på terrasserna i Ljusnandalen är också

unikt. Landskapet och gårdarna har därmed ett värde

som kunskapsförmedlare av Hälsingebygdens utveckling

och är en viktig del av Sveriges historia.

• Förståelsen för den historiska framväxten av landskapet

kan försvåras.

• Biologiska värden kan också påverkas negativt, tex fågellivet.

Om placeringen av vindkraftverk eller kringanläggningar

påverkar hävden av artrika hagar och

slåtterängar blir konsekvenserna extra stora.

38

Visuella värden

• Landskapsrummets småskalighet påverkas då öppna

krafteldningsgator skär genom avgränsande vegetationsridåer

och bevuxna hagmarker.

• Småskaliga landmärken förlorar i betydelse och konkurreras

ut av vindkraftverk i större skala. Även större

landmärken kan få svårt att hävda sig i jämförelse.

• En modern vindkraftsanläggning står i skarp kontrast

till landskapets kulturhistoriska värden.

5.1.2 Bedömning

Odlingslandskapet bör i sin helhet undantas

från vindkraftsetablering.

Skillnader inom karaktärsområdet

• Etablering av storskaliga vindkraftparker eller stora

enskilda verk bör undvikas inom hela karaktären.

• Utanför Sjölandskapet och Norra Ljusnan där karaktärsområdet

omges av höga skogklädda berg, kan

vindkraft tillåtas på ett mindre avstånd till Odlingslandskapet

än i de sydöstra, flackare och mer utbredda

delarna.

Anpassningsmöjligheter

• Vindkraft kan tillåtas inom Odlingslandskapet om det

handlar om enstaka, små gårdsverk i lägen där de inte

dominerar landskapsbilden.

5.2 Kulturnära skog

Den kulturnära skogen är en skog i förvandling. Här finns

många kulturvärden men de dominerar inte landskapsbilden

i lika stor utsträckning som kulturvärdena dominerar i

Odlingslandskapet och framförallt i Hälsingebygden.

5.2.1 Analys

Fördelar med etablering av vindkraft

Upplevelsevärden

• Det går att hitta platser för vindkraft där den inte syns

eller tränger sig på någon hemmiljö.

• Om befintlig infrastruktur (ledningar och vägar) kan

användas begränsas påverkan till kraftverkens närmaste

omgivning, övrig markanvändning kan fortgå.

Kunskapsvärden

• Jämfört med Odlingslandskapet är det längre mellan

kulturmiljöerna. Det är därmed lättare att passa in

vindkraften mellan dem.

• Fäbodarna och bodarna i bodlandet var aldrig bygda

för att ståta på samma sätt som hälsingegårdarna nere

i dalen, de är därför inte lika känsliga för att andra

landmärken syns.

• Den traditionella hävden av skogslandskapet med bete

har redan till största del dött ut, därmed har de naturoch

kulturvärden som hävden gav försvunnit.

Visuella värden

• I den kuperade terrängen blir påverkan på landskapsbilden

begränsad till ett mindre område. Från bergstoppar

och över öppna ytor kan dock vindkraftverken

ändå vara synliga över stora avstånd.

• Den som befinner sig inne i skogen måste komma nära

för att se vindkraftsetableringen eftersom vegetationen

döljer från insyn.

• Landformer och landmärken kan förstärkas med hjälp

av vindkraftsetableringen.

• Landskapet är redan påverkat av mänskliga aktiviteter

till en hög grad. Energiproduktion känns som ett naturligt

steg i utvecklingen.

Nackdelar med etablering av vindkraft

Upplevelsevärden

• Många besöker fäbodarna under sommaren för att ta

del av den historiska miljön och kanske titta på djur

och hantverk. Vindkraftverk på nära avstånd kan ta

över upplevelsen så att den historiska miljön förlorar

sitt värde som utflyktsmål.

• Områden som besöks för sin vackra eller värdefulla

natur, tex naturreservaten, bör inte exploateras.

Kunskapsvärden

• Kulturen som givit upphov till bodlandskapet är begränsad

till Hälsingland, Dalarna, Jämtland, Medelpad

samt Ångermanland, landskapet har därmed ett värde

som kunskapsförmedlare av bygdens utveckling och

är en viktig del av Sveriges historia.

• Förståelsen för den historiska framväxten av landskapet

kan försvåras om nya landskapselement läggs till.

• Biologiska värden kan också påverkas negativt, tex

fågellivet. Det finns också flera naturreservat och värdefulla

biotoper att ta hänsyn till. Trots att skogarna är

stora är andelen värdefull skog begränsad på grund av

skogsbruket.

Visuella värden

• Ofta placeras vindkraftverken i räta rader eller stora

grupper vilket innebär att ett virrvarr av vägar genomkorsar

skogen. En vindkraftpark ger därmed stor påverkan

på landskapsbilden lokalt.

• De öppna kraftledningsgatorna påverkar landskapsrummets

småskalighet när de skär genom vegetationen.

Nya siktgator öppnas upp genom skogen.

• Kraftledningsgatan ändrar också bergens siluett mot

himlen när den korsar över bergskammar.

• De öppna fälten omgärdade av skog är viktiga för

fäbodvallarnas identitet. Eventuella genomkorsande

kraftledningsgator kan helt förstöra upplevelsen av

rummet genom sin skala och genom att den öppna

ytans form ändras.

• En modern vindkraftsanläggning står i skarp kontrast

till landskapets kulturhistoriska värden.

En vindkraftspark innebär inte bara anläggandet av vindkraftverk

utan även vägar och kraftledningar som påverkar

landskapsbilden.

40

5.2.2 Bedömning

Vindkraft kan etableras inom den Kulturnära skogen, i

lägen där de inte kan komma att dominera Odlingslandskapet

eller störa kulturvärdet.

Skillnader inom karaktärsområdet

• Utanför Sjölandskapet och Norra Ljusnan där Odlingslandskapet

omges av höga skogklädda berg, kan

vindkraft tillåtas på ett mindre avstånd till Odlingslandskapet

än i de sydöstra, flackare och mer utbredda

delarna. Det är viktigt att vindkraften håller avstånd

till kulturbygden och turiststråket.

• Naturreservat och annan värdefull, skyddsklassad

skog bör undvikas. Eftersom de skyddade områdena

är små går det att undvika dem. Varken ledningar, vägar

eller verk bör placeras inom dem. För upplevelsevärdets

skull bör även det närmaste området runt den

skyddade skogen undantas från etablering. Upplevelsevärdet

beror ju ofta på att skogen känns orörd.

Anpassningsmöjligheter

• Platser där man ägnar sig åt aktiviteter som skidåkning

och skoteråkning är mindre känsliga för störningar än

platser där man vill vistas i lugn och ro.

• Skogen genomkorsas redan av många skogsbilvägar

och andra småvägar som går att använda. De historiska

vägarna bör inte rätas ut.

• Kraftledningar bör inte tillåtas korsa över de berg som

har pekats ut som landmärken.

5.3 Storskogen

Storskogens främsta värde är dess storlek. Mängden skog

och natur på ett ställe, utan mänsklig påverkan.

5.3.1 Analys

Fördelar med etablering av vindkraft

Upplevelsevärden

• Det går att hitta platser för vindkraft där den inte syns

eller tränger sig på någon hemmiljö.

• Om befintlig infrastruktur (ledningar och vägar) kan

användas begränsas påverkan till kraftverkens närmaste

omgivning, övrig markanvändning kan fortgå.

• Vindkraftparken och dess kringanläggningar kan underlätta

orienteringen i området.

Kunskapsvärden

• Jämfört med Odlingslandskapet är det längre mellan

kulturmiljöerna. Det är därmed lättare att passa in

vindkraften mellan dem.

• Fäbodarna och finnbyarna var aldrig bygda för att ståta

på samma sätt som hälsingegårdarna nere i dalen,

de är därför inte lika känsliga för att andra landmärken

syns.

Visuella värden

• I den kuperade terrängen blir påverkan på landskapsbilden

begränsad till ett mindre område. Från bergstoppar

och över öppna ytor kan dock vindkraftverken

ändå vara synliga över mycket stora avstånd.

• Den som befinner sig inne i skogen måste komma nära

för att se vindkraftsetableringen eftersom vegetationen

döljer från insyn.

• Landformer och landmärken kan förstärkas med hjälp

av vindkraftsetableringen.

• Landskapets storskalighet kan bära upp storskaliga

vindkraftsetableringar utan att dessa känns överdimensionerade.

Nackdelar med etablering av vindkraft

Upplevelsevärden

• Många besöker finnbyarna och Albert Vikstens fäbod

där han författade många av sina böcker för att ta del

av den historiska miljön. Vindkraftverk på nära avstånd

kan ta över upplevelsen så att de historiska miljöerna

förlorar sitt värde som utflyktsmål.

• Tystnaden och storslagenheten hos landskapet uppskattas.

Dessa motverkas av en vindkraftsetblering.

• Karaktärsområdet har många platser med höga naturvärden,

varav Hamra nationalpark är den viktigaste.

•

Nationalparken liksom flera naturreservat och andra

biotoper lockar besökare med naturintressen.

Friluftslivet är viktigt här. Stora delar av karaktärsområdet

ingår i riksintresse för friluftslivet. Det är framförallt

fisket, skoterlederna, skidspåren och vandringslederna

som lockar. För dem som besöker Storskogen

för att vistas i naturen kan för många vägar, röjda

ledningsgator och kraftverksplatser störa upplevelsen

totalt.

Kunskapsvärden

• Kulturen som givit upphov till bodlandskapet är begränsad

till Hälsingland, Dalarna, Jämtland, Medelpad

samt Ångermanland, landskapet har därmed ett värde

som kunskapsförmedlare av bygdens utveckling och

är en viktig del av Sveriges historia.

• Finnmarken sträckte sig från Hälsingland via Dalarna

till Värmland. Orsa Finnmark är ett stort sammanhängande

parti där relativt många spår av finnarna

ändå finns kvar och vårdas. Landskapet har därmed ett

värde som kunskapsförmedlare av bygdens utveckling

och är en viktig del av Sveriges historia.

• Förståelsen för den historiska framväxten av landskapet

kan försvåras om nya landskapselement läggs till.

• Biologiska värden kan också påverkas negativt, tex

fågellivet. Bland annat finns det en faunavårdsstation

i Tackåsen där man föder upp stora rovfåglar för utsättning.

Det finns också flera naturreservat och värdefulla

biotoper att ta hänsyn till. Trots att skogarna är

stora är andelen värdefull skog begränsad på grund av

skogsbruket.

Visuella värden

• Ofta placeras vindkraftverken i räta rader eller stora

grupper vilket innebär att ett virrvarr av vägar genomkorsar

skogen. En vindkraftpark ger därmed stor påverkan

på landskapsbilden lokalt.

• De öppna kraftledningsgatorna påverkar landskapsrummet

när de skär genom vegetationen. Nya siktgator

öppnas upp genom skogen.

• Kraftledningsgatan ändrar också bergens siluett mot

himlen när den korsar över bergskammar.

• En modern vindkraftsanläggning står i skarp kontrast

till landskapets kulturhistoriska värden. Både finngårdar

och fäbodar är bygda av naturmaterial som smälter

in i skogslandskapet. Vindkraftverk, och kraftledningar

gör inte det.

5.2.2 Bedömning

Storskogen bör i sin helhet undantas

från vindkraftsetablering.

Skillnader inom karaktärsområdet

• Etablering av vindkraft bör undvikas i nära anslutning

till kulturvärden såsom finnbyar och fäbodar.

• Etablering av vindkraft bör undvikas inom och i närheten

av, riksintresset för friluftsliv.

• Etablering av vindkraft bör undvikas inom eller i

närheten av Hamra nationalpark och andra skyddade

skogsområden. Varken ledningar, vägar eller verk bör

placeras inom dem. För upplevelsevärdets skull bör

även det närmaste området runt den skyddade skogen

undantas från etablering. Upplevelsevärdet beror ju

ofta på att skogen känns orörd.

Anpassningsmöjligheter

• Det kan vara möjligt att etablera vindkraft i de flacka

och svårtillgängliga östra delarna av Storskogen där

den gränsar mot Kulturnära skog, om detta inte påverkar

grundvattenförhållandena eller biotoperna i

våtmarksmosaiken.

Upplevelsen av nationalparken börjar redan på vägen dit.

Därför är et viktigt att besökare leds dit på rätt sätt. Den

orörda naturen inne i parken konstrasterar skarpt i karaktär

mot brukad skog inom en vindkraftspark.

42

6 Fortsatt arbete

Det finns några utredningar som skulle förbättra kunskapsläget

väsentligt.

• Dels en synbarhetsanalys där man i tex GIS testar på

vilket avstånd vindkraftverk av olika höjd måste placeras

för att inte synas eller avsevärt störa kulturbygden

i Odlingslandskapet.

• Dels kan kunskapen om vilka platser som används och

uppskattas fördjupas så att de mest omtyckta områdena

bevaras.

• Dels måste kommunens politiker avgöra vilken inriktning

man vill ha i Ljusdal, ska vindkraften lyftas fram

som en satsning på ekologisk energi eller ska vindkraften

göra sitt jobb utan att synas? Beslutet har betydelse

för hur man går vidare med planeringen.

5 Källor

Antonsson. H. 2006: Landskapets karaktärsdrag. Vägverket

Rapport 2006:33. Vägverket Borlänge.

Bebyggelse i Ljusdals kommun – En inventering från

Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund.1972. Ljusdal.

Beskrivning till jordartskarta över Gävleborgs län (1963)

G. Lundqvist. Sveriges Geologiska Undersökning.

Bevarandeprogram för odlingslandskapet. Norra Hälsingland.

1996. Länsstyrelsen i Gävleborg. Rapport 1996:9.

Jordartskarta över Gävleborgs län skala 1:200 000 Norra

bladet (1963). Sveriges Geologiska Undersökning.

Kulturmiljövård – Riksintressen i Ljusdals kommun. 1996.

Länsstyrelsen i Gävleborg. Rapport 1996:5.

Myrdal, J. 1999: Jordbruket under feodalismen 1000-

1700. Borås.

Norell, M. 2001:Jordbruket i industrisamhället. Borås.

Sveriges kust- och skärgårdslandskap, Kulturhistoriska

karaktärsdrag och känslighet för vindkraft. 2003. Riksantikvarieämbetet

rapport 2003:4. Stockholm.

Sveriges Nationalatlas – Miljön (andra utgåvan 1997)

Claes Bernes och Claes Grundsten. Lantmäteriverket.

Vindkraften och landskapet – att analysera förutsättningar

och utforma anläggningar (2009). Boverket.

Vindkraftshandboken – Planering och prövning av vindkraftverk

på land och i kustnära vattenområden (2009).

Boverket.

Översiktsplan för Ljusdals kommun

Digitalt underlag

LstGIS

GIS underlag från Ljusdals kommun

Muntliga källor

Samtal fört med Turistbyrån i Järvsö

Samtal med projektgruppen

Landskapsanalys - Ljusdals kommun

Landskapsanalys - Ljusdals kommun ... View more Landskapsanalys - Ljusdals kommun

Delete template?

Save as template ?

Landskapsanalys - Ljusdals kommun Landskapsanalys - Ljusdals kommun