Hälsoundersökningar i skolan.pdf

24 års ålder. De som visat psykisk sjuklighet före 10 års ålder, hade i de
flesta fall (89%) i ung vuxen ålder inte längre något psykiatriskt vårdbehov
(141). Andra studier har dock visat på en något högre stabilitet (143, 148).
Vidare, i programmen för kontroll av psykisk ohälsa, utgick man från att ett
givet symptom medförde samma risk, oavsett den miljö barnet levde i. Alternativt
utgick man enbart från miljön. En bättre förklaring får man dock om
man ser att psykisk ohälsa utvecklas i interaktion mellan barnet, med dess
specifika psykiska egenskaper, och den omgivning barnet lever i (149). Ett
givet beteende, exempelvis aggressivitet, kan i en miljö förstärkas och leda
till ytterligare problem medan samma beteende, i en annan miljö, med åren
spontant försvinner.
En interaktiv syn på utveckling av ett barns psykiska hälsa får konsekvenser
för behandling av problemet. Låt oss som exempel utgå från ett barn med lätt
utvecklingsstöring. En central fråga är vilken skolplacering som är lämplig.
Det kan förefalla logiskt att nära anpassa skolsituationen till barnets intellektuella
förmåga. I praktiken kan detta innebära placering i särskola. Barnens
förmåga till inlärning bestäms dock i hög grad av uppfattningen om den egna
förmågan. Denna uppfattning kommer barnet fram till genom interaktion
med lärare, kamrater och föräldrar. En särskoleplacering kan därför medföra
att barnen underskattar sin egen förmåga. Förutsättningarna för en fortsatt
utveckling kan således försämras.
Med dessa komplexa samband i åtanke är det inte uppenbart vilken plats
olika undersökningar av barnets psykiska egenskaper ska ha. I skolan finns
det en lång tradition av att utföra tester på barnen, för att avpassa undervisningen
till den enskildes förmåga. Ett exempel var de omfattande skolmognadsprover,
som rutinmässigt användes under mitten av detta sekel. Olika
standardiserade tester används också högre upp i åldrarna, främst för att pröva
kognitiv förmåga. Tydliga samband mellan sådana tester och psykiatrisk sjuklighet
har påvisats.
Det är givet, att det är bättre att närma sig ett barn med kunskap om detta
barns specifika egenskaper, än att bemöta alla barn lika. Men en interaktiv
syn på barnets psykiska utveckling kräver dock också att olika barn, med
samma testresultat, men med olika bakgrund, också bemöts olika. Detta bör
inte vara någon nyhet för den som är verksam i skolan. Men systematiska
preventiva program, där skolhälsovården medverkat, och som byggt på denna
princip, har inte presenterats.
Vidare, eftersom psykiska problem är mycket vanliga kan man ifrågasätta
om inte förebyggande insatser, som når alla, är bättre än att enbart inrikta sig
på riskgrupper (147, 150). Rutter och medarbetare har visat på klara samband
mellan en skolas “ethos“ och olika mått på psykisk hälsa i elevgruppen
30