skriver in en gammal artikel i datorn: - Britt-Marie Thurén

I metaforsymposierna är inte heller denna inriktning välrepresenterad, naturligt nog.Men
läroböcker i semantik tar den fortfarande i stor utsträckning som given. Och vid ett
symposium om metaforer, i Chicago 1978 (se Sacks, 1980), företräddes den av Donald
Davidson (Davidson, 1980). Han menar att metaforer inte har något kognitivt innehåll.
Metaforer får oss att tänka, och därför är de värda att studera, men detta tankeinnehåll är det
fåfängt att söka efter i själva metaforen, för det finns inte där. Davidson citerar Max Black,
som i början av 1960-talet tycks ha blåst nytt liv i debatterna med sin interaktionsteori. Trots
skillnaderna i synsätt håller Davidson med om att metaforer kan ses som något som ger oss en
lins eller ett raster att se igenom, som Black säger. Men det finns inga bestämda gränser för
vad metaforer får oss att tänka på och teorier om metaforers betydelse misslyckas mycket
riktigt att fastställa regler för tolkning eller produktion av metaforer. Black och Ricoeur (se
nedan) menar också att regler är omöjliga att fastställa men drar mer givande slutsatser än
Davidson, som kommer till att parafrasering av metaforer är en osystematisk och eventuellt
onödig verksamhet. Det vill säga, med utgångspunkt från substitutionsteorin kommer man till
denna negativa slutsats även om man, som Davidson, går andra teorier en smula till mötes.
Jag drar ur Davidsons eget resonemang snarare slutsatsen att metaforer beror av
sammanhanget och alltså kan sammanhang och metaforer belysa varandra. Mer om det strax.
För övrigt har Max Black själv svarat på Davidsons kritik i samma volym (Black, 1980)
genom att visa hur Davidson själv använder metaforer i sin kritik. Metaforer är “dreamwork”
säger han, och det är något han tänkt först, innan han säger det, och det betyder något som han
vill ha sagt och som visar vad han anser om metaforer, säger Black och går noggrant igenom
på vilket sätt Davidsons resonemang om metaforers brist på betydelse är avhängigt av att
denna hans egen metafor faktiskt betyder något!
Men om metaforer har innehåll eller inte kan fortfarande inte verka särskilt intressant för
samhällsvetare. Lévi-Strauss då, kanske en antropolog protesterar, där har vi väl
metaforstudium som metod?
Strukturalisternas intresse går tillbaka till språk- och litteraturforskaren Roman Jakobsons
tankar om saken. Han intresserade sig för skillnaden mellan metafor och metonym och
menade att metaforen är typisk för poesin och metonymen för prosan. Men poesin kombinerar
närhet med likhet genom sin form, så att alla metaforer blir lätt metonymiskt färgade och
metonymerna lätt metaforartade. Liksom genrerna dock föredrar det ena eller det andra, så har
också olika tidsepoker preferenser, den tydligaste skillnaden är Realismens större användning
av metonymer och Romantikens större användning av metaforer.
Lévi-Strauss går från dessa breda generaliseringer väldigt långt i motsatt riktning. Men det är
fortfarande skillnaden mellan metaforer och metonymer och deras transformeringar i varandra
som står i fokus. I The Savage Mind, till exempel, analyserar han de namn som fransmän ger
till djur och kommer fram till en åsikt om hur fransmän ser på djur och djurs förhållande till
människor, och därmed indirekt hur fransmän ser på sig själva. Slutsatsen är typiskt
levistraussisk: fåglar är metaforiska människor, hundar är metonymiska människor, kor är
metonymiska icke-människor och hästar är metaforiska icke-människor (1973:207). Detta är
möjligen intressant och hans metod är definitivt intressant. Däremot tror jag inte den ger
något för den typ av arbete jag här vill föreslå.
Möjligen att Mary Douglas och ännu mer Leach kommer närmare. Leach visar till exempel (i
Culture and Communication) hur metaforer och metonymer samverkar på olika sätt i religiösa
ritualer och visar tydligt att det är givande att se metaforiska och metonymiska relationer
6