skriver in en gammal artikel i datorn: - Britt-Marie Thurén

Man skulle kunna säga att det Sapir och Crocker presenterar är etnografi om metaforer medan
jag föreslår etnografi med (med hjälp av) metaforer. “Om”-varianten är också intressant och
utgör dessutom nyttig, kanske nödvändig, bakgrundskunskap för “med”-varianten. Men jag
finner den vara en smalare sysselsättning.
För att ta exemplet med Geertz’ tuppfäktning: Tuppfäktningar kanske är intressanta i sig. De
kanske går att jämföra på olika sätt och klassificera varianter inom en kultur eller förekomster
och användningar av dem i olika samhällen... Men Geertz gör något annat, han använder
tuppfäktningen som utgångspunkt för att säga något om det samhälle där den förekommer.
(Och för att kunna göra det måste han först förstå sig på tuppfäktningen som sådan, givetvis.)
Jag hoppas att min avsedda parallell (analogi, metafor...) är tydlig.
Men jag håller med Crocker om att det är riskabelt att välja ut en nyckelmetafor på detta sätt.
Det är inte heller vad jag föreslår. Jag föreslår insamlande av rikligt med metaforer för att ur
dem destillera fram vad som håller på att hända, med all hänsyn till varierande grupper och
situationer, just för att undgå fallgropen med det för tidiga generaliserandet. Sapirs och
Crockers teori, baserad på Kenneth Burke, om retorik som handling, som skapande av
samhälleliga omständigheter och inte enbart reflexer av dem, är användbar i en sådan
undersökning.
Och Crocker vänder sig också emot “the other extreme, the contextual approach”, som han
anser vara lika begränsande.
“...it would seem at least interesting to utilize a sort of Burkean analysis of the
general in the particular, rather than the reverse, or of the particular taken as
something uniquely itself.” (1977:66)
Jag kommer tillbaka till den gamla svårigheten med det subjektiva versus det objektiva, i
metoder såväl som i data. Metaforer kan ses som försök att förklara något med hjälp av något
bättre känt. Och de kan användas strategiskt och handlar då om värderingar. Det spelar ingen
roll om det gäller kulturellt etablerade metaforer, som i ordspråk eller ritualer eller talesätt,
eller om det är en individs spontana och originella engångsuppfinning – metaforer kan inte
vara subjektiva i sina mekanismer för då skulle de inte fungera, medan de däremot
naturligtvis ofta är subjektiva i det de försöker förklara eller i hur de värderar. Om de används
i övertalningssyfte måste de hålla sig inom de kulturella premisserna för vad som är
jämförbart, vad som är välkänt, och så vidare. Metaforer är både originella och kulturbundna.
Därför är de en bro, eller väg till en bro, över klyftan mellan det subjektiva och det objektiva.
Och metaforer har historia, så förutom att de kan säga något om vad som är/var välkänt eller
högt värderat i samhällen som kan vara både geografiskt och tidsmässigt avlägsna, kan de
kanske också säga något om förändring, detta hala fenomen. Som Worth (1974) säger, det
handlar både om att förena saker i enlighet med vad de är och i enlighet med vad de inte är.
Det är en fråga om “fit”, passform. Och denna “fit” är inte en gång för alla given och den är
definitivt inte universell.
Alltså skulle metaforanalys vara ett steg på vägen mot de nya antropologiska teorier som
Turner (1977) efterlyser:
“We have to develop strategies for ascertaining how the actors deal with
discrepant norms: what are their standards of appropriateness, how they assess the
20