skriver in en gammal artikel i datorn: - Britt-Marie Thurén

mellan positivism och romantik (för att uttrycka saken kort behåller jag dessa sammanfattande
etiketter). Han menar att de olika filosofiska skolor vi hittills haft inte kan tillåtas fortsätta
bekämpa varandra eftersom vi behöver kriterier från flera av dem för att arbeta oss fram mot
en giltig samhällsvetenskaplig forskning. Jag anser att han har helt rätt i detta, en helt annan
sak är om hans framlagda förslag är något mer än elegant argumentering. I den mån han
lägger fram konkreta förslag om hur syntesen skall byggas upp och utifrån vad, så sker det i
ett kapitel som heter just precis “metafor”.
I sin vidaste bemärkelse, skriver Brown, är metafor att se något utifrån någonting annats
synvinkel. Det innebär att all kunskap är metaforisk. Men vi kan urskilja tre typer av
metaforer och parallellt med dem tre sätt att använda metaforer i samhällsvetenskap.
För det första kan en metafor vara en illustration och användas som en. Ingen påstår att den
skall tas bokstavligt eller visa på inre relationer, det är enbart frågan om en suggestiv bild.
Men metaforer, för det andra, ligger också bakom modeller – en vetenskaplig modell är
egentligen ingenting annat än en utarbetad metafor, en metafor vars implikationer reds ut och
tydliggörs tills de är fullständigt klara och inget mer går att säga och vi redan kan vad denna
metafor/modell kan lära ut, eller också tills dess inneboende motsägelser blir tydliga och dess
användbarhet därmed upphör så att vi får försöka hitta någon annan istället.
En tredje typ av metafor kallar Brown för rotmetafor. De är grundantaganden om världen, hur
den ser ut och hur den hänger ihop. Det vill säga, en rotmetafor skulle vara ungefär detsamma
som det Kuhn kallar paradigm. Sociologer har använt sig av fem olika rotmetaforer, säger
Brown: samhället har setts som en organism och som en maskin, socialt beteende har setts
som språk, som drama och som spel.
Vi är här inte intresserade av rotmetaforer, men det blir uppenbart att metaforer har starkt
inflytande på vårt tänkande och därmed handlande, när vi tänker efter hur dessa fem
rotmetaforer (de är inte de enda som använts inom sociologin, 7 men de duger utmärkt som
exempel) lett tankarna åt olika håll. Ser man samhället som en organism är det lätt att fundera
på vad som håller den frisk, vad som kan ses som sjukdom eller fara, etcetera, och förändring
blir automatiskt positiv endast som långsam utveckling, allt annat skulle definitionsmässigt
vara detsamma som organismens död. Ser man samhället som en maskin, till exempel som en
dator, blir manipulering av specialister mera tänkbart, inklusive radikala ombyggnader,
medan sådant som motiveringar och kulturella kategoriseringar tappas bort. Så länge
metaforer ses tydligt som sådana, så länge “som om” färgar hela bilden, hjälper rotmetaforer
till att visa på ny kunskap och systematisera den, men om “som om”-kvaliteten tappas bort
utvecklas snabbt stora blinda fläckar i våra visioner.
Brown är inte originell på denna punkt. Han stöder sig bland annat på Kuhn och Burke. Själv
skulle jag vilja referera till Habermas’ artikel “Science and Technology as Ideology” (1972),
där han visar hur rationalitets-ideologin i en teknologisk samhällsmetafor leder till
specialistvälde och hur demokrati omöjliggörs när politiska frågor definieras om från
åsiktsfrågor till tekniska frågor, effektivitetsfrågor. Teknokratin legitimerar sin makt med en
rationalitetsmetafor.
7 Geertz (1980) talar om det nya tolkande paradigm som håller på att växa fram i alla samhällsvetenskaper och
menar att detta paradigm baseras huvudsakligen, och i olika kombinationer, på tre analogier: det sociala livet ses
som drama, spel eller text. Detta sista, som Brown inte nämner, går tillbaka på Ricoeur (1971). Textanalogin,
eller metaforen, är speciellt intressant för det synsätt och de metoder jag förespråkar här.
12