Dans på glödande kol

Dans på glödande kol
STJÄRNORNA KVITTAR DET LIKA
Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör…
Det säjs att en stjärna ska falla
var gång när en människa dör –
Lyhörd i nätternas kyla
Och vindarnas frusna musik
Hundarna hörde jag yla,
som hundar ylar för lik,
Änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
Stjärnorna kvittar det lika,
om någon är född eller död.
KAPITEL 1
Septembersolen flödade över Visby. Det var vindstilla och varmt som en
sommardag. Ovanför hamnen intill ringmuren hade gänget samlats. Fyra stora
killar från åttan och två femteklassare. Det var friluftsdag och de hade tagit sig
friheten att skolka .
”Ska du vara med oss håller du käften och gör som vi säger!” Hillevis ögon
var hårda och munnen bara ett smalt streck.

Leo lät dem binda hans händer på ryggen med ett hopprep. Han var rädd,
men han tänkte inte visa dem det. Aldrig tidigare i sitt elvaåriga liv hade han
känt sig så utlämnad och ensam. De tyckte inte om honom, han såg det i deras
ögon. Det fanns inget snällt hos någon av dem. Ofta använde de honom bara
för att ha någon att jävlas med på rasten. Men han fick vara med om han
gjorde som de sa. Det var värre att inte ha någon att hänga med.
”Ska du vara med oss måste du visa att du inte är en mes.” Hillevi var lika
gammal som han själv, men mycket större till växten. Hon hade bröst. Ibland
kunde hon ställa sig alldeles nära och tutta upp sig så han måste titta åt ett
annat håll. Hon viskade något till de stora killarna och väntade på deras
gillande. De skrattade rått. Någon spottade på marken precis framför Leos sko.
En kundvagn rullades fram.
”Nu jävlar ska det bli åka av!” kacklade den största killen med målbrottsröst.
Det var han som bestämde. Hillevi försökte få Leo att klättra i vagnen. Det var
svårt när han inte kunde hjälpa till med händerna. Hans ben hade ingen styrsel.
De vägrade lyda. Kroppen förstår ibland bättre än hjärnan vad som är farligt.
Hon försökte lyfta i honom och fick hjälp av killarna att häva honom över
kanten på kundvagnen.
”Sätt dej ned på botten!” kommenderade hon och vände sig sen till de stora
grabbarna. ”Den lille skiten har födelsedag."
”Grattis på födelsedagen”, kom det från flera håll. Leo hörde hånet bakom
orden. En värdelös skit, som han, borde inte få lov att ha födelsedag. Men vad
kunde han göra åt det? Antagligen skulle de skjutsa honom i en helvetes fart
tills han blev rädd och skrek. Men Leo tänkte inte låta dem få det nöjet, hellre
skulle han tippa med vagnen och slå sig fördärvad. Händerna var bundna på
ryggen, hopprepet skar in i handlederna.
Hillevi greppade vagnen.

Leo stirrade ned i marken när hjulen började rulla fram över trottoaren.
Donk, donk ned på gatan. Han vände på huvudet och såg upphetsningen i deras
ansikten. ”En råtta i bur! Vi har fångar en råtta!” De njöt av att bossa honom
och hejade på Hillevi att öka farten. Han såg en skugga av rädsla och
obeslutsamhet i hennes blick. Och han förstod att hon också måste göra som
de sa för att få vara med de coola. Hon tänkte offra honom.
Leo såg den branta backen närma sig och kände rädslans nålstick i händerna
och ut i hela kroppen. De tänkte väl inte skicka ned honom för backen? Det var
ju livsfarligt.
”Släpp vagnen då! Släpp den, Hillevi!” utmanade de henne allt hetsigare.
Backen stupade rakt ned mot den trafikerade gatan och hamnen. Nu såg
han vattnet. Han kunde inte simma så bra, vågade inte riktigt på det djupa.
Vagnen skulle tynga honom mot botten och han skulle dö som en fisk i nät.
Hillevi sprang bakom och sköt på för att öka farten. Nedförsbacken var brant.
Vagnen skenade fortare än hon orkade springa. Hon orkade inte hålla emot
längre.
”Släpp, Hillevi! Låt råttan dö!”
”Gör det inte!” skrek Leo när han såg bilarna och hamnbassängen bortom
dem. Nu var han riktigt rädd. Men hans röst var alldeles för svag. Han kände
något varmt och vått sprida sig i byxorna. ”Snälla gör det inte”, vädjade han,
men rösten drunknade i skramlet från vagnen.
Det bästa vore om han slog ihjäl sig så han slapp vakna mer. Döden och sen
– ingenting mer. Vagnen krängde snabbt och vingligt. Hillevi snubblade till och
tappade greppet. Nu såg han rädslan tydligt i hennes ansikte. Hon försökte resa
sig igen och springa efter vagnen, men avståndet ökade på ett förskräckande
sätt. Skeppsbron närmade sig. Han såg bilarna. De skulle aldrig hinna stanna
när de inte var beredda på att han skulle komma uppifrån backen. Leo försökte

svänga hit och dit med vagnen, få den att välta innan han kom ned. Han
försökte resa sig på vingliga ben, men fartvinden tryckte honom tillbaka.
Asfalten rusade under de gnisslande hjulen. Närmare och närmare den
korsande gatan. En röd bil. Under bråkdelen av en sekund såg han in i förarens
skräckslagna ansikte. Då kastade sig Leo åt ena sidan med all sin kraft. Vagnen
ställde sig på två hjul samtidigt som den tippade över kanten och välte ut i
gatan. En bedövande smärta i knäna och huvudet. Han hörde bromsarna skrika
och väntade på den oundvikliga smällen. Kände den i hela kroppen innan det
svartnade för hans blick.
Kanske hade han varit avsvimmad, eller hade han bara blundat för att slippa
vara där. Det stod en ring av människor runt om honom och stirrade. Han
hörde ambulansen. En polis som liknade mamma stod böjd över honom.
Hennes skräckslagna ansikte gungade in och ut ur hans synfält. Det smakade
blod i munnen.
”Hur gick det? Lever du?” frågade Maria Wern.
”Ja.” Han försökte kravla sig upp. Det gjorde ont i huvudet och ena axeln och
knäna.
”Maria, heter jag. Jag är polis.” Hon log snällt och sorgset på samma gång. ”Ligg
helt stilla tills ambulansen kommer. Du kan ha skadat nacken.” Hon tog mjukt
om hans panna, precis som mamma brukade göra. ”Ligg bara stilla.”
”Nej!” Det tänkte han inte göra. Han tänkte inte ligga här och låta alla se att
han hade pinkat på sig. Leo försökte kravla sig upp. ”Va, fan glor ni på! Stick
härifrån!” skrek han med sin pipiga röst.
Polisen som hette Maria förstod vad han menade. Hon bad folk skingra sig och
gå därifrån. ”Var har du mest ont?”

Hon såg på honom med vänliga ögon. Han höll på att bli mjuk och ledsen.
Måste skärpa sig. Inte gråta
”Lägg av”, sa han fast huvudet värkte. Det kändes som han skulle behöva
kräkas och små vita blixtar dansade framför ögonen, men han stålsatte sig.
”Det är nog bäst att du följer med ambulansen till sjukhuset i alla fall”, sa hon
allvarligt.
”Jag vägrar! Ni kan inte tvinga mej!”
”Har du telefonnummer till pappa eller mamma?” frågade hon.
Leo försökte tänka efter, men han kunde inte komma på något telefonnummer.
Det var helt borta.
”Vilka var de andra, de som sprang?”
Leo skakade på huvudet. Polisen, som hette Maria, försökte få
honom att skvallra om saker som det var dödstraff på att berätta.
”Förstår du att det var en livsfarlig lek?”
”Ja.” Det var klart han begrep det. Men han hade knappast fått
välja.
Ambulanspersonalen närmade sig med en bår. Leo blev rädd. Med en enorm
viljeansträngning reste han sig upp när polisen såg bort och sprang allt vad han
orkade från platsen. ”Låt mej vara ifred!” vrålade han efter Maria som följde
efter honom. ”Låt mej vara!” Leo visste att han var snabb. Hon vågade inte jaga
honom när det kom bilar. Han var vindens son med vingar på stövlarna och fyra
extra liv som i ett dataspel.
Kriminalinspektör Maria Wern hade tagit passet i yttre tjänst med Jesper Ek
den här eftermiddagen för att Haraldsson hastigt hade behövt ledigt. De hade
parkerat på hamnen där det varit stökigt en tid. Polisens närvaro har ofta en
lugnande inverkan. På håll hade hon sett den skenande kundvagnen och

ilarna. Hon hade insett vad som höll på att ske, kastat sig ur bilen och rusat till
undsättning. Men inte hunnit fram. Pojken med det rödlockiga håret måste ha
haft änglavakt. Bilen hade inte mosat kundvagnen, men väl flyttat den flera
meter längs gatan. Kvinnan som kört på vagnen var i chock behövde föras till
sjukhus omgående. På ett ögonblick hade pojken försvunnit. Hon hade sökt
igenom hamnområdet och frågat om någon sett honom, men han hade på ett
otroligt sätt uppslukats av jorden. Pojken var mindre än hennes egen Emil. Livet
är så skört och barnens värld är inte alls så skyddad som man vill tro. Ek hade
rusat upp för backen för att få tag i de andra barnen, men de hade hunnit
undan. Maria skakade inombords. Förstod de att de utsatt sin kompis för
livsfara?
Maria tänkte på sina egna barn, Emil och Linda. Hon tog upp mobilen och
ringde hem för att höra att allt var väl. Hon tänkte be dem låsa porten om sig.
Signalerna gick fram men ingen svarade. Hon försökte med deras mobiler. Inget
svar där heller.
När skiftet var slut kände hon fortfarande oron krypa i kroppen. En vag, men
otäck magkänsla. Emil hade inte svarat på mobilen, inte Linda heller och när
hon kände på porten var den olåst. Maria skyndade sig in i trädgården och upp
för kökstrappan. Ytterdörren var också olåst. En främmande doft slog emot
henne i den mörka hallen. En tung söt parfym. Maria vände sig mot trappan till
övervåningen för att gå upp till sina barn när hon blev varse en rörelse bakom
sin rygg. Någon steg ut ur vardagsrummet. Hon vände sig hastigt om och
stirrade på inkräktaren.
”Vad gör du här?” Maria kände igen kvinnan sen en personalfest i Tallunden,
men visste inte vilka avsikter hon hade. De hade inte talat med varandra, kände
inte varandra. Brandmannen Björn hade gjort slut med Liv och sen hade han
dansat med Maria resten av kvällen...

”Rara barn du har. Men är de inte lite små att vara ensamma hemma så här
sent?” Kvinnan sträckte fram handen till hälsning utan att le. ”Liv Ekdal”,
presenterade hon sig.
”Vad vill du?” Maria backade långsamt upp i trappan. Redo att skydda sina
barn.
Liv sa inget, på något sätt såg hon ut att njuta av situationen.
"Vad vill du oss?"
"Jag vill anmäla att min far har blivit mördad!" Liv tog ett steg
framåt. Maria stålsatte sig för att stå kvar.
"Varför kommer du hem till mej? Varför kontaktar du inte
larmcentralen?" Maria visste fortfarande inte om Liv kände igen henne sen
personalfesten där hon ofrivilligt blivit vittne till att Liv blev dumpad.
"Min far dog på lasarettet, av en överdos. Du utreder mord!" Livs
förklaring verkade milt sagt skruvad. Hon var forcerad och högljudd. Kanske
drogad. Barnen sov på i bästa fall på övervåningen. Hade Liv varit uppe hos
barnen? Tanken fick musklerna i kroppen att gå i försvar. Maria steg långsamt
och stelt ned för trappan och Liv backade. Det gällde att gå varsamt fram. Tala
lugnt och bestämt för att få ut henne ut ur huset och sen låsa. Maria hänvisade
till vården. Om det skett ett misstag i vården, var det en sak för Socialstyrelsen
att utreda. Hade ett brott begåtts fanns möjlighet att anmäla. Men inte hemma
hos Maria. Det var fel plats, fel tid och sannolikt fel orsak. 90 000 personer dör
varje år i Sverige. 3000 dör av misstag i vården. Knappt 300 mördas. Fast så
utförligt tog hon inte upp det med Liv. Hon var inte mottagligt för en
tvåvägskommunikation överhuvudtaget. Hon ville bara få ur sig sin vrede.
"Vi kommer att ses", sa Liv och dröjde sig kvar ännu ett ögonblick
innan Maria kunde stänga porten.

Efteråt kändes mötet rent surrealistiskt. Hade Liv verkligen kommit
för att ta reda på hur saken skulle anmälas eller var det ett svepskäl att ta sig
en titt på Maria som dansat alltför många danser med Björn i Tallunden. Var
det i svartsjuka vreden bottnade eller låg det något i det hon sa om vad som
hänt hennes far?
KAPITEL 2
Det skulle bli födelsedagsfirande för Leo hos farfar Ole i När. Pojken hade
ordentliga skrubbsår och blåmärken när han kom. Svea plåstrade om
honom. Hur blessyrerna uppkommit var inget Leo ville tala om. Han hade väl
varit i slagsmål, tänkte Ole, och nöjde sig med det. Grabbar får skrubbsår.
De grabbar som inte slåss har mask i levern och blir odugliga som vuxna.
Man måste försvara sig för att få respekt. Det visste han av egen erfarenhet.
Ole var utomordentligt förbannad där han satt vid sitt köksbord och
stirrade ut på nybygget som skymde hans havsutsikt. Pettsonkärringen och
hennes högfärdige karl hade inte behövt klämma in sitt hus mellan honom
och stranden. Det var rent förbannat onödigt. Att förstöra havsutsikten och
sen anmäla honom till polisen för förargelseväckande beteende var en
oförlåtlig provokation. Pettsons kärring hade inte behövt glo åt hans håll.
Att ostörd få stå på sin förstukvist och pinka i det fria är en rättighet man tar
för given när det alltid har varit så. Vad kunde hon ha sett på 20 meters håll?
Ole Nilsson tänkte nedslaget att det inte kunde ha varit så mycket att
förarga sig över. 800 kronor i böter skulle han få betala. 800 kronor av sin
magra pension för att hon tyckt sig se en skymt av klockspelet. Pengar som
skulle ha blivit en bättre begagnad cykel till sonsonen. Den gamla cykeln var

för liten, styret skevt och kedjan brukade hoppa av. Leo behövde en bättre
cykel nu när skolan hade börjat för hösten.
Ole blundade när han kände tårar av vrede svida bakom
ögonlocken. Som grädde på moset hade svaret från byggnadsnämnden
precis kommit. Knogarna vitnade när det försenade avslaget på Oles protest
knölades samman till en hård boll. Genom köksfönstret såg han Pettsons
nyuppförda skrytbygge av modultyp. Ditfraktat och hopmonterat på ett
ögonblick. Gubbarna satt redan i gräset och drack pilsner och hade
taklagsfest. Blomsterkransen triumferade på taknocken. Svaret var
undertecknat av ordförande i byggnadsnämnden, Simon Fredman. En
partibroder och förtroendevald som Ole hade sett upp till. Besvikelsen var
stor.
De vänner som på kvällskvisten kom för att gratulera Leo på elvaårsdagen
var förutom gammelfaster Svea, som arbetat hela livet i åldringsvården,
farbror Egon, f.d. målare som på äldre dagar blivit något av en dataexpert
och hans fru Tilly som varit skadereglerare i försäkringsbranschen tills hon
efter många turer fick sjukpension för sin dåliga rygg.
Leos pappa var musiker. Han hade en spelning på fastlandet och
skulle inte hinna hem. Farfar Ole hade gjort vad han kunde för att ordna ett
födelsedagskalas. Han hade till och med köpt sugrör och ballonger och en
liten flagga som han spikat fast över köksdörren. Leo sa att han inte
behövde något barnkalas, att han var för stor får sånt. Men Ole tänkte att
pojken innerst inne gillade det ändå. Trots festförberedelserna ville vreden
över grannens bygglov inte stilla sig.
”Jag litade på Simon Fredman”, sa Ole till dem. ”Jag trodde att han var en av
oss. Jag hörde honom själv i Almedalen när han citerade Per Albin Hanssons
ord om Folkhemmet. Ole harklade sig och upprepade de kända orden:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet
känner inte till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och
inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen
skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och
plundrar den svage…” Han nickade mot Leo som satt uppkrupen i
kökssoffan. ”Pettson är rik som ett troll, jag är fattig som en kyrkråtta. Det
är skillnad på skit och pannkaka.” Den gamle mannen tog kniven och skar en
tjock bit av tårtan som Tilly hade haft med sig och strök sen med sin stora
näve över ögonen för att hejda en vilsekommen tår. ”Jag är så jävla besviken
på han! Se här…” Ole tog fram dagens tidning och visade dem bilden på
Simon Fredman och hans hustru. Mingelbilder från en fest i Donnerska
huset dit Turistbyrån flyttat. Invigning och champagne.
Svea såg medlidsamt på Ole och torkade bort tårtsmulor han drällt på sin
rena skjorta. ”Jag förstår det inte, jag förstår det inte alls. Du pratade ju med
Fredman själv. Han sa att strandskyddet här gäller 200 meter från vattnet.”
”Jag har varit ute och kontrollmätt. De ligger på centimetern innanför
gränsen för strandskyddet med sitt bygge. Jag påpekade det, men de fick
bygglov ändå. Byggnadsnämnden gick efter sin egen mätning. Nu skymmer
de jävlarna min havsutsikt och inkräktar på mitt privatliv. Vi har bott här i sju
generationer, enligt hävd är marken nedanför vår. Det handlar om sunt
förnuft. Landhöjningen har centimeter för centimeter gjort marken
nedanför till allmänning.”
”Det som luktar mest mögel är väl att Pettson också är politiker”, sa Egon.
”De har blivit kompisar över partigränserna och glömt bort oss vanliga
blåbärsplockare. De kohandlar säkert – ett byggnadslov mot ett
vindkraftverk. Konstigare saker har väl hänt.”

Tilly ville inte riktigt hålla med. ”Jag tycker Fredmans verkar rejäla. Jag har
träffat hans fru i affären. Hon är så rar.” Egentligen hade det inte med saken
att göra… men ändå. Tilly kunde inte riktigt förstå vad byggnadsnämndens
ordförande gjort för fel om han följt de regler som fanns. Egon var arg och
oresonlig för att han ville vara arg och oresonlig.
”Så du tror att Simon Fredman har blivit mutad, Egon?” Ole rynkade pannan
så djupt att ögonen blev till smala springor. Han la in en redig pris snus och
begrundade saken. Det skulle kunna vara en förklaring. ”Jag tänker på ordet
förtroendevald.., vald i förtroende…”
”Den där nya Porschen Simon Fredman kör omkring i. Det måste ha kostat
penningar, den.” Tilly såg först på Ole och sen på sin man för att få
bekräftelse. Det började kännas obehagligt att ha en avvikande åsikt. Hon
fick offra sina sympatier för Fredmans.
”Ja! Hur har han råd med den?” Egon lutade sig ivrigt fram över bordet.
”Något lurt är det.” Tilly kände att gemenskapen tätnade nu när de hade en
gemensam fiende.
Egon tryckte upp en påse snus under läppen, han med, och lutade sig
tillbaka. ”Pettsons pappa var bilhandlare. En kvinnokarl och bilskojare –
körde samma förförelsetaktik över hela linjen. Fy fan, jag släppte aldrig dit
Tilly ensam. Han sålde bara flotta bilar; Mercedes och Porsche.”
”Jag blir så förbannad!” sa Ole och drämde näven i bordet.
Egon sänkte rösten dramatiskt. ”Jag har sett Simon Fredman stå och
hångla upp sin nya bil. Den är hans älskarinna. Han speglar sig i lacken och
smeker henne över motorhuven. Han är dödligt förälskad i sin Porsche. Det
är ingen tvekan om den saken.”
Svea blev alldeles skär om kinderna. ”Jag bor mitt emot Fredmans. Det är
sant som Egon säger. Bilen är hans ögonsten.” Medan de andra pratade

hade hon tänkt ut en åtgärdsplan. Idén gick i stora drag ut på att placera
höns i Simon Fredmans bil även om hon inte hade lyckats lösa alla detaljer
ännu. De skulle behöva bryta upp Porschen. Den var säkert larmad.
”Om man kör in en skruvmejsel i baklyktan kortsluts det elektroniska
systemet”, sa Ole tankfullt. Idén tilltalade honom. Just i stunden kände han
det som sin plikt att uppfostra partikamraten som sviktade i sitt uppdrag
och omdöme. En pojkspoling, var han och inte riktigt mogen sin position.
Här behövdes en markering.
Leo lyssnade på dem utan att säga något där han satt uppkrupen i
kökssoffan. Han var rödhårig och mager. Det var sällan någon som gissade
rätt på hans ålder för han var kortast i klassen. Flera av tjejerna var längre
och Hillevi huvudet högre.
”Jag vet ett bättre sätt.” Egon Svenssons ögon lyste av iver. ”Vi skaffar en
frekvensmätare. Jag tror att jag kan få låna en.” Alla i köket kunde gissa var.
Egons söner var inte alltid på lagens rätta sida, men omöjliga mot släkten
hade de aldrig varit. ”När Simon Fredman låser bilen sitter jag på Tillys
rollator och ser ut att vila mej medan jag tar upp frekvensen som nyckeln
sänder. Sen när det blir folktomt smyger vi fram och öppnar bilen med hjälp
av sändarens inspelade frekvens. Vi släpper in hönsen och låser sedan
snyggt och prydligt.”
Tilly skrattade högt av förtjusning. Tårtsmulorna stänkte om
munnen. Här kunde hon bidra med sin yrkeskunskap från
försäkringsbranschen. ”Det förnämliga med att använda frekvensmätare är
att Fredman inte får ut något på försäkringen när det inte finns någon yttre
skada på bilen, inga tecken på inbrott. Det finns ingen försäkring som gäller
för skador inuti en bil orsakade av egna husdjur.”

Det utbröt en allmän munterhet när man tänkte på att höns nog
inte skulle ha varit Fredmans förstahandsval när det gällde sällskapsdjur.
Fast nu skulle han ju inte få välja. Alla var eld och lågor.
”Coolt!” Leos fräkniga ansikte blev rött av iver. Fredman som ägde
Porschen var Hillevis pappa. Nu skulle de få igen. Det här var den bästa
födelsedagspresent han kunnat få, inräknat löftet om en cykel. Fast kikaren
och gummimasken från Buttricks, med ett rynkigt och uråldrigt ansikte, var
bra saker de med.
Ole rufsade om i hans rödlockiga hårsvall.
”Jo, du pojk. Man måste visa var gränsen går. Man måste stå på sig
annars gör andra det. Trampar på en.”
Svea erbjöd sig att ordna med hönsen, om det dög med fem vita
Leghorn kunde hon säkert få köpa några av en kusin. Leo kunde knappt
bärga sig, det här skulle blir den ultimata hämnden.
KAPITEL 3
Efter några dagar av förberedelser var det dags att sätta planen i verket. Det
är uppiggande att se vad fem välmatade hönor kan göra med inredningen i
en ny Porsche. Först, när Svea släppte in dem, hade de gått runt ett varv och
kacklat förnärmat. Miljön var ovan och kanske lite skrämmande. Men redan
efter en timme hade de acklimatiserat sig så väl att de i stället började
intressera sig för den inbördes rangordningen. De ystra pullorna slogs så
fjädrar och hönslort yrde upp på rutorna och ett nyvärpt frukostägg
krossades mot gaspedalen. När den formaliteten var avklarad var det dags
att se sig om efter något att äta. Sätenas fina läderklädsel blev aldrig mer
vad de varit sen hönsen pickat hål och dragit ut långa textilmaskar. Framåt

dagen skulle ammoniakångorna nå hälsovådliga koncentrationer i
sommarvärmen.
”Och inget får han ut på försäkringen när bilen inte är uppbruten”,
sa Ole och myste för sig själv där han satt med sin kikare och spanade ut
från Svea Nilssons köksfönster.
Strax före åtta på tisdagsmorgonen ekade ett vrål från en privat uppfart på
Ölandsgatan. Svavelosande eder och kacklet från vettskrämda hönor drog snart
till sig en avsevärd publik, Gotlands Radio och journalister från båda
tidningarna. Polisen kom till plats. Det gjordes en anmälan som aldrig skulle
komma att vandra vidare eftersom ingen gärningsman kunde knytas till dådet.
Dagen därpå var nyheten om Simon Fredmans ofrivilliga hönseri förstasidastoff
i båda morgontidningarna och på teve kunde man i närbild se den sista lilla
hönan motvilligt lämna den ockuperade bilen.