Nr 5 november 2009 - Tillbaka till start

I kyrkorummet känner
man Gud i väggarna ...
I en intervju i en av morgontidningarna säger en känd författarinna
att hon ofta går till kyrkan för att läsa. Det är en plats där
hon vet att hon inte kommer att bli störd. Hon får vara i fred.
Kyrkan som en plats som lämnar en i fred. Ja, varför inte? Visst
behövs sådana platser. En dörr att öppna och smyga sig in igenom
för att umgås med en bok, inre tankar eller bara sitta ned en
stund. Stäng av mobilen, tänd ett ljus. Sitt still. Andas lugnt. Läs
en bok. Det finns inte många öppna rum som erbjuder möjlighet
till timeout i vardagen. Författarinnan är nog inte ensam i att
söka sin tillflykt till kyrkorummet för just detta: Lugn och ro.
När människor en gång i tiden började skapa kyrkorum var det
kanske inte för att erbjuda en lugn stund. Snarare tvärtom. Redan
under den tidigaste kristna tiden byggde och avskiljde de troende
speciella rum eller byggnader för att ge plats åt och gestalta
mötet med Gud. Kyrkorummets framväxt uttryckte en längtan
efter gemenskap, med Gud, men framför allt med andra troende.
Kyrkorummet var en samlingsplats för gudstjänst, tillbedjan och
lovsång.
Genom historien har kyrkobyggande alltid varit en stor utmaning
för arkitekturen. Inte undra på det. Ordet kyrka kommer
från grekiskan och betyder det som hör Herren till, eller Herrens
hus. Kyrka är även beteckningen på de kristna. Att vara kristen
är att vara kyrka. Hur skapar man ett rum på jorden som speglar
denna tanke?
Kyrkorummet är en konkret byggnad, men den vill peka mot
något större, något bortom, något annat. Så är altarringen, till
exempel, inte sluten. Den är en halvcirkel som rymmer tanken,
symboliken, att detta är inte allt. Det slutar inte här. Cirkeln fortsätter,
där, på andra sidan väggen, den öppnar sig rakt in mot
evigheten.
Människor har genom tiderna sökt sig till kyrkorummet av
Gudslängtan. Även Gudsfruktan har säkert ibland varit en drivande
kraft. Idag är det måhända annorlunda. Men ändå. Man
kan leka med tanken. Vad är det egentligen som vår längtan efter
en lugn stund, ostördhet, avskildhet, handlar om? Kanske rymmer
den även en längtan efter en annan verklighet. Detta, det som
ligger framför, är inte allt. Det finns något bortom.
Många söker tröst i kyrkorummet när annat tjänat ut. När livet
krisar och verkligheten tömts på svar. Ibland, när tilliten är långt
borta, kan det kännas skönt att bara befinna sig i ett rum som
vill, och alltid velat, att Gud ska finnas.
I en kyrka blir man sällan störd. Det är förvisso sant, men samtidigt
är kyrkan en plats där man inte känner sig ensam. Ibland
kan man, när man går in i en kyrka, förnimma något nästan
andaktligt, högtidligt, som en närvaro i luften, en aning. Kan det
vara så att en byggnad till vilken människor i åratal sökt sig med
sina bekymmer, sin glädje, sina böner, formas av det? Att bönen,
längtan sätter sig i väggarna, blir kvar där, och omsluter besökarna.
I Sollentuna byggs det nu en ny kyrka precis invid det expanderande
centrumet. Två byggnader, två dörrar. En leder in i ett
kyrkorum, den andra till en galleria. Två skilda världar döljer sig
bakom de dörrarna. Låt oss inte glömma bort att båda behövs.
Text: Carolina Johansson • Foto: Mikael Kiesbye
24
POSTENS GRUPPFÖRSÄNDELSER
”
Kyrka är även
beteckningen på
de kristna. Att vara
kristen är att vara
kyrka.