Nr 5 november 2009 - Tillbaka till start
Nr 5 november 2009 - Tillbaka till start
Nr 5 november 2009 - Tillbaka till start
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Eftersom begravningsprocessionen alltid färdades <strong>till</strong> fots – det<br />
ansågs vanvördigt att frakta den döde på vagn – var man tvungen<br />
att <strong>start</strong>a tidigt på morgonen om kyrkan låg långt borta, ibland<br />
redan klockan fyra. Då samlades först alla begravningsgästerna i<br />
sorgehuset, allvarliga och högtidliga, vördnadsfulla och viskande<br />
för att inte störa den döde.<br />
När man ätit frukost, ofta i samma rum som den döde låg – det<br />
hände <strong>till</strong> och med att man hällde brännvin i munnen på den döde<br />
för att även han skulle få smaka – spikade man på kistlocket och<br />
lyfte upp kistan från bockarna eller pallarna på vilka den stått.<br />
Det var då viktigt att sparka omkull dem för att de inte skulle stå<br />
där och vänta på fler lik.<br />
När man sedan bar ut kistan ur huset skulle man göra det så att<br />
den döde lämnade hemmet med fötterna först – annars kunde han<br />
se vägen <strong>till</strong>baka och alltså hitta hem och gå igen. Det sägs att man<br />
ibland tog upp ett hål i väggen och bar ut kistan den vägen, varpå<br />
man murade igen hålet. Det ansågs nämligen att den döde bara<br />
kunde komma <strong>till</strong>baka den väg han lämnat huset och genom att<br />
mura igen utfärdsvägen hade man alltså förhindrat gengång.<br />
När man sedan skulle lämna sorgehuset såg man noga efter att<br />
man inte glömt någonting och fick gå <strong>till</strong>baka – den som gjorde<br />
det troddes nämligen stå på tur att stå lik nästa gång.<br />
Man fick ge akt på hur djuren betedde sig när man gav sig iväg.<br />
Råmade korna skulle sorgen efter den döde bli lång och hans änka<br />
skulle få gå ogift länge. Om däremot skatorna började kraxa skulle<br />
sorgen inte bli så lång och änkan snart få en ny man i huset.<br />
En ko <strong>till</strong> prästen som betalning<br />
Kistan bars sedan <strong>till</strong> kyrkan, och man ville bära så långt som<br />
möjligt utan att vila eller byta bärare, för folktron visste att den<br />
döde kunde komma <strong>till</strong>baka så långt som <strong>till</strong> den plats där man<br />
stannat första gången. Man fick inte heller stanna utanför någon<br />
gård, för då skulle de boende där också drabbas av olycka<br />
och död.<br />
Var vägen <strong>till</strong> kyrkan lång hände det att bärarna hade mat och<br />
brännvin med sig för att styrka sig under färden, och av det skälet<br />
ansågs det 1812 påkallat att uppläsa en kunglig skrivelse där förtäring<br />
av brännvin under begravningsprocessioner förbjöds.<br />
Så småningom infördes ju bruket med likvagnar dragna av hästar,<br />
ofta mörka när det var en gammal person som kördes iväg,<br />
däremot ljusa om den avlidne dött i unga år.<br />
Fick man se fegljuset på en tom plats<br />
på kyrkogården, betydde det att det var<br />
där ens egen grav skulle ligga.<br />
Under medeltiden och flera århundraden framåt kunde begravningsföljet<br />
åtföljas av någon som ledde en ko, en så kallad likstolsko.<br />
Det var nämligen så att prästen skulle ha ersättning för förrättningen,<br />
och detta skedde <strong>till</strong> en början alltid i natura. Hade<br />
gården inte råd att avvara en ko kunde ett mindre djur, ett får eller<br />
en get, duga, men det ansågs mycket hedrande om den avlidne<br />
var ett ko-lik.<br />
Väl framme vid kyrkan hände det att man skruvade av kistlocket<br />
och lät den avlidne stå på kyrkbacken så att besökande kunde<br />
se honom. När prästen kommit bar man sedan kistan <strong>till</strong> graven.<br />
Det vanliga i äldre tider var att begravningen skedde utomhus om<br />
inte själva gravsättningen skulle ske inne i kyrkan.<br />
Det säger sig självt att kyrkan inte hade plats för hur många gravar<br />
som helst under taket, och därför var det bara högt uppsatta<br />
personer som kunde få vila inne i kyrkan. Bruket med gravsättning<br />
i kyrkobyggnaden upphörde så småningom eftersom stanken<br />
inne i kyrkan varma dagar kunde bli olidlig.<br />
Rangordning på kyrkogården<br />
När så begravningsakten var över ville man förstås så fort som<br />
möjligt skyffla igen graven. Om det skedde omedelbart efter akten,<br />
så mycket bättre – då trodde man att den avlidne inte skulle<br />
gå igen. Gammalt <strong>till</strong>baks hände det ibland på landsbygden att<br />
man var tvungen att själv begrava sina döda – vägarna var kanske<br />
oframkomliga och prästen kunde inte komma förrän <strong>till</strong> våren.<br />
För att den döde ändå skulle få en ordentlig jordfästning hände<br />
det att man innan man fyllde igen graven placerade en stock på<br />
högkant mot kistlocket. När så våren och prästen kom drog man<br />
försiktigt upp stocken och prästen kunde kasta ner sina tre skovlar<br />
mull på kistan.<br />
Även på kyrkogården fanns sedan en viss rangordning. Norr<br />
om kyrkan begravdes bara grövre brottslingar och självspillingar<br />
(om de ens fick vila i vigd jord, det var inte alls självklart),<br />
ståndspersoner skulle, som nämnts, gärna vila inne i själva kyrkorummet.<br />
Innan kyrkogårdarna börjat hägnas in ordentligt hade man<br />
ofta problem med husdjur som sprang omkring inne bland gravarna,<br />
betande av gräset eller, i värsta fall, bökande efter benrester<br />
i jorden. Det säger sig självt att förbipasserande kunde ta<br />
anstöt om exempelvis ett svin promenerade ut från kyrkogården<br />
med skelettrester i munnen. •<br />
13