Nr 5 november 2009 - Tillbaka till start

More documents

Recommendations

Info

12 TEMA Begravning Döden är en ovälkommen gäst i våra hem, och så har det förstås alltid varit. Men nu för tiden är han dessutom okänd. Vi konfronteras inte med döden på samma sätt som våra förfäder gjorde, då den avlidne släktingen eller familjemedlemmen ”stod lik” på gården i väntan på att begravningsprocessionen skulle föra honom eller henne till gravens vila. Text Kjell Dellert kjell.kyrkporten@svenskakyrkansollentuna.com • Illustrationer Kristina Granberg Själaringning och likstolsko – död och begravning i tro och tradition Kring död och begravning är mytbildningen stor. Det fanns, menade man förr, olika tecken som visade när slutet nalkades för någon i familjekretsen eller i omgivningen. Om en hund satte i att yla, och allra helst om den samtidigt satte nosen i marken, så varslade den om död. Ugglan ansågs också bära bud om dödsfall eftersom den ropade klä-vitt, klä-vitt. Allra mest känd för sin siargåva i slika spörsmål är förstås södergöken, som kallades dödergök. Det kunde också hända att fegljuset dök upp. Var man feg förr i tiden på 1600–1700-talen så betydde det inte att man var rädd av sig, utan att man var dödsmärkt, och fegljuset, ett brinnande ljus med klar, rödaktig låga, kunde visa sig till exempel utanför en gård där någon låg sjuk. Fick man syn på det ljuset så kunde man vara förvissad om att den sjuke snart skulle lämna det jordiska. Ännu ruggigare var det möjligen om man fick se ljuset på någon tom plats på kyrkogården – där skulle nämligen ens egen grav ligga, sades det. Själaringning klockan tolv för de fina Själaringningen var något som förr ansågs mycket viktigt. Rutinen var att så snart som möjligt efter dödsfallet ringa i kyrkklockan. Det skulle förhindra onda andar att ta själen från den avlidne, och ansågs också förkorta det lidande i skärselden som man trodde föregick den eviga saligheten i himmelriket. Så småningom gjordes själaringningen till en klassfråga, bland annat genom att man belade den med en avgift som de fattiga inte hade råd att betala. Även tiden då det ringdes kunde signalera om det var en förnäm eller mera vanlig person som gått ur tiden. Nils Arvid Bringéus redogör i sin bok Livets högtider för en instruktion till kyrkvärdarna i Köping 1686. Klockan 9.00 skulle man ringa för gemena borgarelik, för förnämare borgarelik klockan 10.00 och för alla förnämare lik klockan 12.00. I slutet av 1800-talet infördes gemensam tid för själaringning oavsett samhällsklass. Brännvin, snus och pengar i kistan När snickaren gjorde i ordning likkistan var det viktigt att han gjorde den i exakt rätt storlek. Blev den för trång kunde den döde hämnas, blev den för stor ansågs det att ytterligare dödsfall i huset kunde bli följden. Snickarmäster fick heller inte bli försenad med sitt arbete – var inte kistan klar på utsatt tid kunde det hända att den döde ilsknade till och spökade för snickaren. Det var vanligt att man la ned saker i kistan till den döde, saker som han eller hon kunde tänkas behöva på andra sidan. Brännvin, snus, tobak, tänder, pengar hörde till vanligheterna. Det berättas att en man i Skåne själv sagt till om att pengar skulle skickas med honom på den sista resan, så att han väl framkommen till himmelriket kunde bjuda Abraham, Isak och Jakob på frukost. Ut ur huset med fötterna först Nu för tiden händer det ju ofta att en begravning sker i stillhet, med endast de närmaste anhöriga närvarande. En sådan begravning var inte tänkbar förr i tiden, om det inte var en missdådare eller självspilling som skulle jordfästas. En hederlig människa med gott rykte borde begravas i närvaro av så många människor som möjligt. Blev likkistan försenad, kunde den döde ilskna till och spöka för snickaren.
Eftersom begravningsprocessionen alltid färdades till fots – det ansågs vanvördigt att frakta den döde på vagn – var man tvungen att starta tidigt på morgonen om kyrkan låg långt borta, ibland redan klockan fyra. Då samlades först alla begravningsgästerna i sorgehuset, allvarliga och högtidliga, vördnadsfulla och viskande för att inte störa den döde. När man ätit frukost, ofta i samma rum som den döde låg – det hände till och med att man hällde brännvin i munnen på den döde för att även han skulle få smaka – spikade man på kistlocket och lyfte upp kistan från bockarna eller pallarna på vilka den stått. Det var då viktigt att sparka omkull dem för att de inte skulle stå där och vänta på fler lik. När man sedan bar ut kistan ur huset skulle man göra det så att den döde lämnade hemmet med fötterna först – annars kunde han se vägen tillbaka och alltså hitta hem och gå igen. Det sägs att man ibland tog upp ett hål i väggen och bar ut kistan den vägen, varpå man murade igen hålet. Det ansågs nämligen att den döde bara kunde komma tillbaka den väg han lämnat huset och genom att mura igen utfärdsvägen hade man alltså förhindrat gengång. När man sedan skulle lämna sorgehuset såg man noga efter att man inte glömt någonting och fick gå tillbaka – den som gjorde det troddes nämligen stå på tur att stå lik nästa gång. Man fick ge akt på hur djuren betedde sig när man gav sig iväg. Råmade korna skulle sorgen efter den döde bli lång och hans änka skulle få gå ogift länge. Om däremot skatorna började kraxa skulle sorgen inte bli så lång och änkan snart få en ny man i huset. En ko till prästen som betalning Kistan bars sedan till kyrkan, och man ville bära så långt som möjligt utan att vila eller byta bärare, för folktron visste att den döde kunde komma tillbaka så långt som till den plats där man stannat första gången. Man fick inte heller stanna utanför någon gård, för då skulle de boende där också drabbas av olycka och död. Var vägen till kyrkan lång hände det att bärarna hade mat och brännvin med sig för att styrka sig under färden, och av det skälet ansågs det 1812 påkallat att uppläsa en kunglig skrivelse där förtäring av brännvin under begravningsprocessioner förbjöds. Så småningom infördes ju bruket med likvagnar dragna av hästar, ofta mörka när det var en gammal person som kördes iväg, däremot ljusa om den avlidne dött i unga år. Fick man se fegljuset på en tom plats på kyrkogården, betydde det att det var där ens egen grav skulle ligga. Under medeltiden och flera århundraden framåt kunde begravningsföljet åtföljas av någon som ledde en ko, en så kallad likstolsko. Det var nämligen så att prästen skulle ha ersättning för förrättningen, och detta skedde till en början alltid i natura. Hade gården inte råd att avvara en ko kunde ett mindre djur, ett får eller en get, duga, men det ansågs mycket hedrande om den avlidne var ett ko-lik. Väl framme vid kyrkan hände det att man skruvade av kistlocket och lät den avlidne stå på kyrkbacken så att besökande kunde se honom. När prästen kommit bar man sedan kistan till graven. Det vanliga i äldre tider var att begravningen skedde utomhus om inte själva gravsättningen skulle ske inne i kyrkan. Det säger sig självt att kyrkan inte hade plats för hur många gravar som helst under taket, och därför var det bara högt uppsatta personer som kunde få vila inne i kyrkan. Bruket med gravsättning i kyrkobyggnaden upphörde så småningom eftersom stanken inne i kyrkan varma dagar kunde bli olidlig. Rangordning på kyrkogården När så begravningsakten var över ville man förstås så fort som möjligt skyffla igen graven. Om det skedde omedelbart efter akten, så mycket bättre – då trodde man att den avlidne inte skulle gå igen. Gammalt tillbaks hände det ibland på landsbygden att man var tvungen att själv begrava sina döda – vägarna var kanske oframkomliga och prästen kunde inte komma förrän till våren. För att den döde ändå skulle få en ordentlig jordfästning hände det att man innan man fyllde igen graven placerade en stock på högkant mot kistlocket. När så våren och prästen kom drog man försiktigt upp stocken och prästen kunde kasta ner sina tre skovlar mull på kistan. Även på kyrkogården fanns sedan en viss rangordning. Norr om kyrkan begravdes bara grövre brottslingar och självspillingar (om de ens fick vila i vigd jord, det var inte alls självklart), ståndspersoner skulle, som nämnts, gärna vila inne i själva kyrkorummet. Innan kyrkogårdarna börjat hägnas in ordentligt hade man ofta problem med husdjur som sprang omkring inne bland gravarna, betande av gräset eller, i värsta fall, bökande efter benrester i jorden. Det säger sig självt att förbipasserande kunde ta anstöt om exempelvis ett svin promenerade ut från kyrkogården med skelettrester i munnen. • 13
Page 1 and 2: Rotebrokyrkan 100 år Så gick det
Page 3 and 4: Redaktör: Mikael Kiesbye mikael.ki
Page 5 and 6: Rotebrokyrkan firar 100 år En star
Page 7 and 8: Små förändringar i kyrkofullmäk
Page 9 and 10: Gravstenen sätter man inte ut för
Page 11: ... om begravning, gravsättning &
Page 15 and 16: Vem leder sorgegruppen? - Det bruka
Page 17 and 18: café källan Ungdomscafé Biljard,
Page 19 and 20: Sön 22/11 11.00 Mässa Kjell Delle
Page 21 and 22: kyrka 21
Page 23 and 24: För mig handlar det om att be för

Nr 5 november 2009 - Tillbaka till start

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?