Bekämpning - bild - Jordbruksverket

www.jordbruksverket.se 

Bekämpning 

av trädgårdsväxternas skadegörare 

2012/2013

Bekämpning av 

trädgårdsväxternas 

skadegörare 

Detta informationsmaterial är en sammanfattning av de viktigaste växtskadegörarna 

inom trädgårdsområdet; hur de känns igen och aktuellt växtskydd. 

Materialet innehåller även alternativa metoder till att använda kemiska 

växtskyddsmedel. Det är tänkt att kunna användas av alla som kommer i 

kontakt med växtskydd i yrkesmässig trädgårdsodling. 

Bekämpning av trädgårdsväxternas skadegörare utgör tillsammans med 

boken Säker bekämpning obligatoriskt kursmaterial för länsstyrelsernas 

utbildning i att använda kemiska växtskyddsmedel. 

Huvudförfattare har varit Monica Borg Ohlson, Monica Konsult, 

Kolbäck och medförfattare Johanna Jansson, rådgivningsenheten söder, 

Jordbruksverket. Agneta Sundgren, Sanja Manduric, Christina Winter, 

Sara Ragnarsson, Johan Ascard och Lena Andersson, rådgivningsenheterna, 

Jordbruksverket, har också medverkat. 

Teckningarna är gjorda av Karl-Fredrik Berggren, Norrtälje och författarna. 

Jönköping, november 2012 

JORDBRUKSVERKET 

Växt- och miljöavdelningen 

Kursmaterialet beställs från www.jordbruksverket.se/behörighetsmaterial 

Eftertryck av materialet är förbjudet. 

Publikationsservice 

Jordbruksverket 

551 82 Jönköping 

Tfn 036–15 51 75 

E-post: publikationer@jordbruksverket.se

Innehållsförteckning 

Bekämpning av skadegörare och sjukdomar ..................... 5 

Varför behövs bekämpning? .................................. 6 

Lösningar på växtskyddsproblem .............................. 7 

Förebyggande åtgärder ........................................... 8 

Biologisk bekämpning ........................................... 12 

Icke-kemisk bekämpning ......................................... 18 

Kemisk bekämpning ............................................. 21 

Val av bekämpningsmedel ........................................ 22 

Val av appliceringsmetod ......................................... 24 

Integrerat växtskydd ............................................. 24 

Ekologisk odling ................................................ 25 

Skadegörare och deras bekämpning ............................ 26 

Små skadedjur .................................................. 26 

Insekter ....................................................... 30 

Större skadedjur ................................................ 39 

Svampsjukdomar ............................................... 40 

Övriga svampar ................................................. 46 

Bakteriesjukdomar .............................................. 49 

Virussjukdomar ................................................. 50 

Skador utan parasiter ............................................ 51 

Sanering i växthus ............................................ 54 

Jorddesinfektion ............................................. 56 

Ångning ....................................................... 56 

Kemisk jorddesinfektion ......................................... 56 

Ogräsbekämpning ............................................ 57 

Icke-kemiska metoder ........................................... 57 

Kemisk ogräsbekämpning ........................................ 59 

Jätteloka och strandfräne ......................................... 62 

Bekämpning i olika kulturväxter .................................. 62 

Ogräsbekämpning på hårdgjorda ytor .............................. 64 

Ogräsbekämpning på golfbanor ................................... 66 

Retardering av prydnadsväxter i växthus ........................ 67 

Övningsuppgifter ............................................ 70 

Litteratur om växtskydd ....................................... 77 

Webbadresser ................................................ 80

Bekämpning av skadegörare 

och sjukdomar 

I det biologiska systemet ingår växter, djur och andra organismer som naturliga 

delar. Vi tycker att det är självklart att de ska finnas där, anpassade till varandra. 

Först när det ställs krav på odlingssäkerhet och ekonomiskt resultat upplever 

man att många av dem är ”icke önskvärda”. Ändå är de lika naturliga som 

den odlade växten. Det gäller ”bara” att skapa en balans så att de inte äventyrar 

odlingens möjligheter. 

Den viktigaste förutsättningen för effektiva bekämpningsinsatser är kunskap. 

Det är lika viktigt att känna till skadegörarnas biologi och krav på omgivningen 

som att veta växtens behov. Dessa kunskaper gör det möjligt att bedöma om 

direkt bekämpning är meningsfull och i så fall hur den ska göras. I vissa fall kan 

etablerade angrepp inte stoppas och då gäller det att undvika onödiga insatser 

och, om möjligt, att förebygga nästa angrepp. 

I trädgårdsodlingen kan det i dagens läge helt saknas tillåtna kemiska bekämpningsmedel 

i vissa grödor. Behovet av komplettering av och alternativ till 

de kemiska preparaten är därmed stort. Bokens avsnitt om sådana metoder, till 

exempel biologisk bekämpning, är av denna anledning relativt utförlig. 

De konkreta bekämpningsinsatserna görs efter en samlad bedömning av alla 

kända faktorer. Generella bekämpningsråd kan inte ges eftersom om givande 

faktorer i hög grad påverkar resultatet. Nya erfarenheter kommer fram hela 

tiden. De ökar våra samlade kunskaper men ännu saknas många biologiska 

fakta. Dessutom dyker det hela tiden upp nya växtskyddsproblem. Dessa kan 

till exempel orsakas av att nya skadegörare kommer in i Sverige från andra länder 

eller av att tidigare kända harmlösa organismer plötsligt uppträder som 

skadegörare. Förändringar i odlingsinriktning till exempel ökad odling av energiskog 

kan också öka förutsättningarna för förökning av vissa skadegörare. 

Särskilt inom trädgårdssektorn med dess mångfald av inriktningar saknas 

ofta färdiga standardlösningar på växtskyddsproblem. I stället måste man 

pröva sig fram med olika metoder och medel i olika kulturer och dessutom försöka 

utnyttja egna och andras erfarenheter. För att inte dessa ska falla i glömska 

är skriftliga noteringar värdefulla. 

Vilken åtgärd som än väljs i den enskilda situationen gäller samma regel: Ju 

tidigare insats desto större chans till framgång. 

5

PARASITÄRA 

SKADOR 

DRABBAR VÄXTEN 

BLAD 

• minskad 

fotosyntes 

• förstört utseende 

6 

FYSIOGENA 

RÖTTER 

• störd näringsupptagning 

• störd vattenupptagning 

• förstört utseende 

DRABBAR EKONOMIN 

- mindre skörd 

- sämre kvalitet 

Varför behövs 

bekämpning? 

Växterna lever i ett ständigt samspel med omgivningen. En störning som inträffar 

hos växten eller i omgivningen kan ge upphov till större eller mindre problem. 

Om de ovanjordiska växtdelarna drabbas så minskar fotosyntesen och i 

många fall förstörs utseendet på växten. Om rötterna skadas så avtar vatten- 

och näringsupptagningen. 

Skadorna ger i sin tur ekonomiska förluster i form av: 

• minskad eller utebliven skörd 

• sämre kvalitet på produkterna 

• plantor som dör under vintern. 

Oilka orsaker till skador 

Orsakerna till skadorna kan vara flera: 

• Angrepp av parasiter som skadedjur, svampar, bakterier och virus. 

• Fysiogena skador som orsakas av förhållanden eller ämnen i plantans omgivning, 

till exempel för hög eller för låg temperatur. 

Vid parasitära angrepp finns skadegöraren ofta på eller i plantan. Vid fysiogena 

skador är det ofta bara plantans reaktion man kan se. 

Skadorna ger konsekvenser 

Om ett angrepp inte bekämpas får det ekonomiska följder. Produkter måste kanske 

kasseras på grund av för dålig kvalitet, till exempel vid larvangrepp i bär 

eller rotfrukter. Men det kan också bli andra konsekvenser av att inte bekämpa: 

• Skadegöraren förökas och ger problem även i efterföljande kulturer. 

• Mykotoxiner (gifter) utvecklas i produkterna. 

• Vissa växter kan inte odlas i vårt land när problemen med svampsjukdomar 

och skadedjur blir för stora. 

• Nya skadegörare etablerar sig i vårt land. 

Sjukdomar och skadedjur sprids ofta till närbelägna plantor. Till exempel kan 

små fläckar i en gräsmatta som angripits av utvintringssvampar, leda till att 

större gräsytor dör. Sett i ett större perspektiv kan en skadegörare till och med 

hota hela Sveriges bestånd av ett visst växtslag, som i fallet med almarna som 

angrips av almsjuka.

Lösningar på 

växtskyddsproblem 

I dag finns på marknaden betydligt färre kemiska preparat än för några år sedan. 

Odlarna måste i högre grad än tidigare förlita sig på förebyggande och biologiska 

bekämpningsmetoder samt så kallade växtvårdsmedel. En snabb utveckling 

är på gång inom dessa områden. Dock behövs de kemiska medlen även i 

framtiden som alternativ och komplement. De ska utnyttjas på ett sådant sätt 

att de bevarar sin effektivitet så länge som möjligt. En väg att klara detta mål är 

att endast använda kemiska medel när inga andra fullgoda bekämpningsmöjligheter 

finns. 

Genom att använda förebyggande åtgärder som en grund i växtskyddsarbetet 

kan den totala användningen av kemiska medel minska. Därigenom minskar 

också risken för resistensproblem, det vill säga att skadegörarna blir mindre 

känsliga för vissa bekämpningsmedel. En bra växtskyddsstrategi innefattar 

sammantaget många delar som bör användas i bestämd ordningsföljd. Ett liknande 

upplägg används i samband med miljöcertifiering inom den gröna sektorn. 

Planering 

Den viktigaste förutsättningen för framgångsrik bekämpning är att vara ute i 

god tid. Ofta börjar växtskyddsinsatserna redan vid planering av odlingar och 

anläggningar. Se särskilt avsnitt. 

Val av växtmaterial 

När så är möjligt väljes växtslag och sorter som har störst förutsättningar att stå 

emot olika angrepp. 

Odlingshygien 

Rena odlingsytor och friska växter är en grundförutsättning för all odling. 

Därför är det viktigt att man håller en god odlingshygien. 

Odlingsteknik 

Använd sådan odlingsteknik som gynnar kulturväxterna och, om möjligt, missgynnar 

skadegörarna. 

Biologisk bekämpning 

Biologisk bekämpning (se särskilt avsnitt) bör användas när det finns metoder 

som är praktiskt och ekonomiskt rimliga. Sådana metoder ska förberedas redan 

vid planering av odlingen. 

Icke kemisk bekämpning 

Mot en del skadegörare kan användas bekämpningsmetoder som är fysikaliskt 

verkande och till exempel bygger på att skadegöraren kvävs eller värms ihjäl. 

Fångsplattor används för att fånga flygande insekter men används också för att 

bestämma behovet av viss bekämpning. Läs mer på sidorna 18–21. 

Kemisk bekämpning 

Slutligen finns ofta möjligheten att sätta in kemiska bekämpningsmedel. 

Sanering 

Som en första – eller sista – åtgärd i kampen mot skadegörare bör man där detta 

är möjligt genomföra saneringsåtgärder. Läs mer på sidorna 54–55. 

Planering av odlingen 


Odlingshygien 

Odlingsteknik 


Icke kemisk 

bekämpning 


Sanering 

7

Skålrost på tall värdväxlar 

med filtrost på svarta vinbär. 

Förökning i provrör görs under 

sterila förhållanden. 

8 

Förebyggande åtgärder 

Förebyggande åtgärder är grundläggande och nödvändiga delar av växtskyddsarbetet. 

Olika metoder kan tillämpas vid olika tidpunkter. 

Planering av odlingen eller anläggningen 

Redan i planeringsstadiet finns möjlighet att minska risken för växtskydds- och 

ogräsproblem och därmed minska bekämpningsbehovet. Detsamma gäller för 

anläggningssektorn, där man vid anläggning av hårdgjorda ytor kan förebygga 

ogräsinvandring genom rätt materialval och anläggningsteknik. Utläggning av 

genomsläpplig markväv hindrar ogräsetablering. En väl fungerande dränering 

minskar risken för angrepp av svampar i gräsmattan. På golfbanor ökas ytavrinningen 

genom att nyanlagda ytor görs konvexa, vilket ger samma effekt. 

Inför odling av olika växtslag kan växtskyddsproblemen ofta förutsägas. Morotsodling 

får i vissa regioner problem med morotsbladloppan och julstjärne odling 

följs av vita flygare. I vissa fall, till exempel vid kraftiga angrepp av potatiscystnematod 

i potatis, bör fortsatt odling på samma plats överhuvud taget inte ske. 

Vid odlingsplanering kan rätt kombination av växtslag förhindra att skadegörare 

och sjukdomar flyttar mellan olika värdväxter. Ett exempel på detta är 

den rostsvamp som orsakar gallbildningar på hagtornsarter och orangefärgade 

tungor av gelésvamp på enar. Om det finns gott om den ena värdväxten undvikes 

att plantera den andra. Ett annat exempel är filtrost på svarta vinbär, som 

värdväxlar med fembarriga tallar. 

Växtföljden, det vill säga i vilken ordning grödorna följer efter varandra på en 

och samma växtplats, har stor betydelse. Det gäller ofta att svälta ut parasiter 

i brist på värdväxter, till exempel rotlöss på isbergssallat eller jordburna sjukdomar 

som Verticillium vissnesjuka. Men en bra växtföljd förhindrar också så 

kallad jordtrötthet, som uppstår när vissa växtslag till exempel rosor, återkommer 

alltför ofta på samma växtplats, dock utan att sjukdom kan konstateras. För 

grönsaksodlingen är växtföljden avgörande för angreppsnivån av många sjukdomar, 

till exempel klumprotsjuka på kålväxter och olika lagringssjukdomar på 

morötter. 


Den viktigaste förutsättningen för en lyckad odling är att starta med ett bra växtmaterial. 

Det gäller såväl frö, sticklingar som småplantor. Inte ens en mycket 

skicklig odlare kan få fram en bra slutprodukt om utgångsmaterialet är dåligt. 

Det gäller att vara en kunnig och kritisk mottagare av inköpt plantmaterial. Krav 

ska ställas på att växtmaterialet är friskt, väl uppbyggt, motståndskraftigt mot 

sjukdomar samt ha lämpliga sortegenskaper. 

Sundhet 

Redan fröet kan bära med sig sjukdomssmitta. En bra utsädeskontroll är därför 

en viktig del i det förebyggande växtskyddet. Frösmitta är känd för många 

svampar och virussjukdomar till exempel svampen Alternaria på salladskål och 

malvarost på stockros. I Sverige i dag finns ingen generell kontroll av sjuk domar 

på frön av grönsaker och prydnadsväxter. 

De regler som finns för handeln med utsäde hittar du på Jordbruksverkets 

webbplats www.jordbruksverket.se. Välj fliken Handel och därefter Växter och 

utsäde och Handel inom Sverige och EU. 

Ju större växtdelar som används för förökning, desto större är risken för överföring 

av smitta till nya plantor. Stora krav på sundhet måste därför ställas på 

sticklingar och småplantor. Dessutom sker oftast förökning och slutodling av 

sådant material i skilda företag, eller till och med i skilda länder, vilket utgör en 

extra fara för överföring av kända och nya skadegörare och sjukdomar. 

Regler för förökningsmaterial finns också på Jordbruksverkets webbplats 

www.jordbruksverket.se. Välj fliken Odling och därefter Växtinspektion och

Trädgårdsväxter. Svenska företag som säljer förökningsmaterial till yrkesodlare 

ska vara registrerade hos Jordbruksverket och ingå i produktionskontrollen. 

Vävnadsodling 

Risken för överföring av smitta är mindre när mycket små växtdelar används för 

förökning, vilket utnyttjas inom vävnadsodlingen (in vitro–förökning). Den är i 

dag en etablerad odlingsform med spridning i hela världen. Odlingen utgår från 

1–2 mm stora plantdelar eller, i extremfallet, endast tillväxtpunkten (meristemet). 

Metoden kallas då meristemförökning. 

Tekniken är i princip följande: Små plantdelar skärs ut under mikroskop i 

laboratorium. De sätts i provrör på agar med näringslösning och odlas vidare 

under sterila förhållanden i särskilda odlingsrum. Där bildas skott och rötter, 

som sedan kan användas för vidare delning och vävnadsodling eller tas ut och 

planteras i jord för vanlig odling. 

Vävnadsodlingen sker under laboratorieförhållanden (in vitro). Den mest 

krävande och dyraste formen, meristemodling, används mest vid rensning från 

till exempel virus- och bakteriesjukdomar vid förädling av plantmaterial. Vävnadsodling 

används ofta till massförökning. Vävnadsodlade plantor finns idag 

tillgängliga för de flesta växtslag, bland annat prydnadsväxter och bärsorter 

samt buskar och träd. På www.eplanta.com kan du läsa mer om friskt svenskt 

plantmaterial. 

Sundhetskontroll 

Handel med växter innebär också risk för spridning av skadegörare. Jordbruksverkets 

regelenhet och växtkontrollenhet ansvarar för regler respektive 

sundhetskontroll i Sverige. Inom EU finns inga gränskontroller. Växterna kontrolleras 

istället i producentlandet av dess egen växtskyddsmyndighet i produktionskontrollen. 

Ett antal växtslag ska vid införsel till Sverige vara utrustade med ett växtpass 

och leverantörsdokument om det är EU-handel. Växtpass är ett dokument 

som används inom EU för att intyga frihet från särskilt allvarliga skadegörare. 

De villkor som gäller för växtpass finns angivna i Jordbruksverkets föreskrifter 

om skyddsåtgärder mot spridning av växtskadegörare, som du finner på 

www.jordbruksverket.se. Välj fliken Handel och därefter Växter och utsäde och 

Handel inom Sverige och EU. 

Vid import till EU från så kallat tredje land (land utanför EU) ska alla växter 

som är avsedda för plantering åtföljas av ett sundhetscertifikat. Sundhetskontrollen 

görs vid EU:s yttre gräns. Läs vidare om import på www.jordbruksverket.se. 

Växtens kondition 

Kraven på en stickling eller en småplanta gäller både utseendet och balansen 

i plantan, vilket bland annat innebär att den ska vara välnärd och i bra växt. 

Försvagade eller stressade plantor angrips lättare av både skadegörare och 

sjuk domar. Sticklingar och annat växtmaterial som transporteras under lång tid 

eller under olämpliga klimatförhållanden ger ofta upphov till problem senare 

under odlingstiden. 

Resistensförädling 

Ärftligt betingad motståndskraft mot skadegörare hos en art eller sort kallas 

resistens. Vid traditionell resistensförädling skapas nya växtsorter genom korsning 

mellan odlingsmässigt bra sorter med sådana som har resistensgener. Ur 

avkomman väljs individer med önskade egenskaper, till exempel förmåga att 

motstå vissa sjukdomar. 

Därefter vidtar flera års arbete med att återkorsa och kontrollera stabiliteten 

hos den nya sorten innan den marknadsförs. Trots detta måste man räkna 

med förnyat förädlingsarbete om och när en angripare anpassar sig till den nya 

situationen, till exempel bildar nya raser, och därigenom bryter resistensen. 

FAKTA OM 

Växtskyddscentralerna 

vid Jordbruksverket 

Växtskyddscentralerna 

ska verka för ett integrerat 

växtskydd där den kemiska 

bekämpningen anpassas till 

det verkliga behovet. 

Växtskyddscentral med 

träd gårdsinriktning finns i 

Alnarp, telefon 036–15 50 00. 

Mer information om växtskyddscentralerna 

kan 

du få på Jordbruksverkets 

webbplats 

www.jordbruksverket.se/vsc 

Jordbruksverkets regel - 

enhet ansvarar för regler om 

skyddsåtgärder mot spridning 

av farliga växtskadegörare. 

Inspektionsarbetet 

sköts av Jordbruksverkets 

växtkontrollenhet som har 

regionkontor i Stockholm, 

Göteborg och Helsingborg. 

Mer information hittar du 

på www.jordbruksverket.se. 

Telefon 036-15 50 00. 

9

10 

Exempel på denna typ av förädlingar är till exempel mjöldaggsresistenta rosor 

och svarta vinbärsbuskar. 

Genteknik 

Utveckling av genteknik ger nya möjligheter att skapa motståndskraft mot till 

exempel svampar, virus och insekter. Tekniken utgår från en växtsort och man 

inplanterar endast de gener, som ger den önskade egenskapen. Generna kan 

tas från olika växt- eller djurarter, utöver naturliga artbarriärer, vilket ger stora 

variationsmöjligheter. Särskild lagstiftning i Sverige och EU reglerar införande 

av sådana genmodifierade organismer (GMO) på marknaden. I Sverige regleras 

odling av genetiskt modifierade växter i miljöbalken, i en särskild förordning och 

ett antal myndighetsföreskrifter. Läs mer om genteknik på www.genteknik.nu 

samt om lagstiftning på www.gmo.nu. 

Sortval – genetiska egenskaper 

Inom de flesta växtslag marknadsförs flera olika sorter med olika egenskaper, 

till exempel förgreningsförmåga, växtkraft, höjd, härdighet med mera. 

Genom rätt sortval kan risken för angrepp av skadegörare, och därmed följande 

bekämpningsbehov, minimeras. Även behovet av höjdreglering (retardering) 

avgörs av sortvalet, som därmed är ett av odlarens viktigaste redskap för att 

minska behovet av kemiska preparat. 

Odlingshygien 

God odlingshygien är grundläggande för att förhindra uppförökning och spridning 

av många skadegörare. 

Synligt angripna växter ska tas bort och förstöras. För virus är detta den enda 

direkta bekämpningsmöjligheten. För att undvika att skadegörare blir kvar i odlingen 

ska växter som skadats av växtsjukdomar eller skadegörare aldrig läggas 

i komposten. Enstaka skadedjur, av till exempel sniglar eller vivlar, kan plockas 

bort och dödas. 

Renligheten gäller inte bara den aktuella odlingen utan också den omgivande 

miljön. Det är till exempel viktigt att ta bort ogräs under växthusbord och runt 

växthus samt att undvika mellanvärdar för bland annat rost. Tänk dock på att 

värna om nyttodjuren, till exempel nyckelpigor och blomflugor. Tänk också på att 

det inte är tillåtet att sprida växtskyddsmedel i naturen – de får endast spridas på 

odlad mark, till exempel på golfgreenen men inte i den angränsande skogsdungen. 

Odlingsteknik 

Genom att ge växterna goda tillväxtförhållanden undviks många bekymmer. 

Motståndskraften hos plantan hör ihop med dess allmänna kondition, vilket 

betyder att en försvagad planta oftare angrips av skadegörare och sjukdomar än 

en välbalanserad. Dessutom är ofta trycket av parasiter större i en dåligt skött 

odling. Felaktiga betingelser kan uppstå på många olika sätt. Man bör vara 

medveten om några viktiga odlingstekniska faktorer. 

Såtid, utsädesmängd och sådjup 

Såtid, utsädesmängd och sådjup ska vara anpassade till den aktuella växten. 

Alltför djup sådd kräver onödigt mycket energi av växten, vilket ger en försvagad 

frö planta som därmed är mer mottaglig för sjukdomar. Tät sådd ger ett tätt och 

fuktigt plantbestånd och ökar risken för problem med vissa svampsjuk domar. 

Ökat rad- och plantavstånd kan vid till exempel jordgubbsodling minska risken 

för gråmögelangrepp. 

Genom rätt såtid undviks till exempel angrepp av fritflugans larver i gräsmatta. 

I skogsbygder, där den kan utgöra problem, bör man så antingen så 

tidigt som möjligt i april eller sent på våren. Om gräset är i 2-bladsstadiet när 

flugan är aktiv, kan det bli stora angrepp. Normalt är fritflugan aktiv i slutet på 

maj men svärmningen kan ske tidigare en varm vår.

Jordval och jordart 

Krav på jorden varierar med olika växter. Problem med rotsvampar som 

Pythium i krukväxter och utvintringssvampar i gräs kan minskas genom att använda 

väldränerade jordar och odlingssubstrat. Befintliga jordar förbättras med 

inblandning av sand, torv, bark, pimpsten, vermikulite, perlite och stallgödsel. 

Jordens bördighet kan också förbättras med gröngödslingsgrödor, som odlas för 

sin gödslingseffekt och samtidigt ökar mullhalten och förbättrar jordstrukturen. 

Gödsling och kalkning 

Använd optimala gödselgivor. Generellt är det viktigt att undvika överdriven 

kvävegödsling, som ger lös växt och därmed gör växten mera lättangripen. 

Sena kvävegivor på hösten kan försena avmognaden av buskar och träd på 

hösten och därigenom öka risken för vinterskador. Motsatt förhållande gäller 

kalium som, när det finns i tillräcklig mängd medverkar positivt i växtens 

infrysningsprocesser och förbättrar övervintringen. 

Vissa svampar är beroende av lågt pH för sin utveckling. Klumprotsjukan kan 

till exempel motverkas med kalkning, helst till över pH 7. Rhododendron och 

amerikanska blåbär är exempel på så kallade surjordsväxter. De ska växa vid 

låga pH-värden för att utvecklas bra. 

Odlingsklimat 

Klimatfaktorerna är lättast att påverka i växthus, där temperatur och fuktighet 

regleras genom eldning, luftning och övrig teknisk utrustning. Målsättningen 

är att hålla nere luftfuktigheten, då hög luftfuktighet gynnar svamputveckling, 

till exempel av gråmögel. Klimatet påverkar också i hög grad sträckningen hos 

växterna och därmed behovet av kemisk tillväxtreglering. Vid användning av 

biologisk bekämpning är resultatet helt beroende av att organismerna fungerar 

bra under givna klimatförhållanden. 

Även på friland kan man påverka klimatet till en viss del. Till exempel kan 

risken för angrepp av fjärilslarver i kålodling och morotsfluga i morotsfält minskas 

genom att välja vindexponerade lägen. 

Bevattning 

Bevattning kan användas som bekämpning mot till exempel jordflylarver. Vattningen 

sker då under äggkläckning och larvernas utveckling cirka 10–15 juli, 

beroende på geografiskt läge och årsmån. Lämplig tidpunkt för bevattning kan 

beräknas med hjälp av prognosmetoder för bedömning av angreppsrisk under 

säsongen. Även svampsjukdomar kan i vissa fall motverkas med bevattning, till 

exempel skorv i potatisodlingar. 

Växter som lider brist på vatten växer långsammare, ändrar sin ämnessammansättning 

och blir mera mottagliga för vissa skadegörare som till exempel 

bladlöss. Överdriven bevattning är en vanlig och direkt orsak till uppkomst och 

spridning av rotsjukdomar. Minskad vattning och byte av substrat motverkar 

problemen. 

Skördetidpunkt, klippning och beskärning 

Tidig skörd kan förhindra alltför stora skador av till exempel ärtvecklare, som 

inte hinner utvecklas vid tidig skörd. I gräsmattor kan många ogräs hindras 

från att etablera sig om man klipper ytan tillräckligt ofta. Beskärning av träd 

och buskar vid fel tidpunkt medför risk för frysskador eller försvagad växtkraft 

på grund av stor förlust av sav. Frysskadorna kan i sin tur fungera som inkörsport 

för till exempel svampsjukdomar. Bästa årstiden för att beskära etablerade 

äpple- och päronträd är under juli, augusti och september. Upprepad toppning 

av många prydnadsväxter ger tätare och mer välförgrenade plantor och minskar 

därmed behovet av kemisk tillväxtreglering. 

11


= användning av 

levande organismer 

Rovkvalster 0,5 mm (t.h.) 

som angriper spinnkvalster 

0,4 mm (t.v.) 

12 


Biologisk bekämpning definieras vanligen som användning av levande organismer 

för att förhindra eller motverka skador eller förluster orsakade av växtskadegörare. 

Nyttoorganismerna kan vara insekter, kvalster, nematoder, svampar, 

bakterier eller virus. Nyttodjuren kan antingen vara rovdjur som äter upp skadedjuren 

eller parasiter som utvecklas inuti skadegöraren och till sist dödar den. 

En del nyttodjur, till exempel Encarsia formosa kan både parasitera skadegöraren, 

som ung, och äta upp den, som vuxen. Att man använder levande 

organismer är en stor fördel i de fall man kan föröka upp egna nyttodjur, till exempel 

steklar mot bladlöss, med hjälp av bankplantor. Man kan i vissa fall även 

få en etablering av nyttodjuren under hela odlingstiden. Samtidigt finns det en 

risk för negativ påverkan på miljön om vi släpper ut främmande arter som kan 

etablera sig i naturen. Denna risk är en av anledningarna till att bara godkända 

organismer får användas för biologisk bekämpning i Sverige. Ibland stöter man 

på en vidare definition av biologisk bekämpning, där även andra icke-kemiska 

bekämpningsmetoder inkluderas, till exempel användningen av feromoner för 

massfångst eller förvirring av insekter. Sådana former av växtskydd bör hellre 

räknas till biotekniska åtgärder vilka behandlas på sidan 20. 

Biologiskt växtskydd har i vårt land störst betydelse inom växthusodlingen. 

Ännu finns bara få exempel på andra användningsområden. Bakterier som 

sprutas ut mot kålmal och kålfjäril används bland annat av ekologiska odlare 

även på friland. Nyttosvampen Trichoderma som kan användas mot gråmögel 

i jordgubbsodling och nematoder som tar död på öronvivellarver i plantskolor 

och ollonborrar i gräsmattor är andra exempel. 

När biologisk bekämpning introducerades hos oss i början av 1970-talet var 

det bara ett par olika nyttodjursarter som användes, rovkvalster mot spinnkvalster 

och parasitstekeln Encarsia formosa mot vita flygare. Man litade helt 

till kurativa insatser, det vill säga man väntade tills ett angrepp konstaterats 

innan man köpte hem nyttodjur. Nu kan vi utnyttja omkring 20 arter av nyttoorganismer 

och många används preventivt. Odlaren lägger upp ett åtgärdsprogram 

för kulturen i förväg, och tar hem små kvantiteter biologiska produkter 

var eller varannan vecka och sätter ut dem förebyggande. Större doser beställs 

efter hand som olika skadegörare dyker upp. 

Växthusgurka, tomat och kryddväxter är kulturer där biologiska metoder 

har en dominerande ställning. I prydnadsväxtodling ökar användningen, särskilt 

i vissa krukväxtkulturer som julstjärna. Här har man dock svårare att tillfredsställa 

handelns krav på helt rena produkter med enbart hjälp av biologisk 

bekämpning, och man får därför oftast komplettera med viss kemikalieanvändning. 

Resistenta skadegörare har, särskilt i växthus, blivit ett allt större problem. 

Preparaten ger ofta bättre effekt vid enstaka behandlingar, så biologiska metoder 

hjälper till att öka livslängden på kemiska preparat. Andra fördelar med biologiskt 

växtskydd är att växterna inte utsätts för den skaderisk som alltid finns 

vid besprutning med kemiska medel och inte minst att arbetsmiljön förbättras. 

Bekämpning av spinnkvalster med rovkvalster 

Rovkvalstret Phytoseiulus persimilis är aningen större än växthusspinnkvalstret, 

droppformat och rödaktigt. Förväxlingsrisk finns med de orangeröda 

spinnkvalster (honor som övervintrat) man kan se under våren. Rovkvalstren 

är mer långbenta och inte så håriga som skadedjuren. De är också mer släta 

och blanka i huden, och lätta att känna igen om man har en lupp till hands. De 

lever bara på växthusspinnkvalstret och har inget vilstadium. Därför dör de ut 

om spinnkvalstren tar slut. En rovkvalsterhona kan leva en månad vid 20 °C och 

hinner under denna tid lägga cirka 50 ägg. Utvecklingen från ägg till vuxen tar 

ungefär en vecka. Som vuxen kan ett rovkvalster äta omkring 20 spinnägg eller 

5 vuxna djur per dygn. Rovkvalstret trivs vid hög luftfuktighet och temperaturer 

mellan 15 och 25 °C. Det har också visat sig att rovkvalstren gärna dricker vatten. 

Speciellt i början av säsongen, när instrålningen är stark, bör man tänka

på att sprita plantorna då och då så att rovkvalstren får släcka törsten. Annars 

söker de sig nedåt på plantan och spinnkvalstren får härja fritt i toppen. 

Bekämpningen 

Rovkvalstren säljs i flaskor med strömaterial som underlättar utspridning påplantorna. 

På grund av sin ringa storlek kan djuren inte förflytta sig så snabbt, 

utan måste fördelas väl från början. Det är särskilt viktigt i tomatodling, där 

klibbiga stamhår hindrar deras rörelser mellan blad och plantor. I gurkodling 

brukar det räcka med cirka 10 Phytoseiulus per kvadratmeter. I tomatodling kan 

det dubbla behövas. Oftast delar man mängderna på 2–4 insättningar. Efter 

några års erfarenheter i den egna odlingen vet man när och var spinnangreppet 

brukar komma, och kan även börja med förebyggande behandling strax innan. 

Börjar det bli gula blad innan rovkvalstren fått övertaget, kan man sätta in en 

stödbesprutning med ett medel som inte skadar nyttodjuren, som Floramite. Se 

listor över nyttoorganismernas känslighet för växtskyddsmedel till exempel i 

”Växtskyddsmedel i växthusgrönsaker 2012”. 

Växthusspinnkvalstret angriper också jordgubbar, och till exempel i England 

används Phytoseiulus allt mer för bekämpning i fält. Dosen ligger kring 

25 000 per hektar. Detta har även börjat användas i svensk odling, både av konventionella 

och ekologiska odlare. 

Även rovkvalstret Amblyseius cucumeris kan vara ett alternativ i jordgubbar – 

då främst mot jordgubbskvalster. 

Bekämpning av mjöllöss (vita flygare) 

med parasitsteklar 

Parasitstekeln Encarsia formosa lägger ägg i mjölluslarver. Stekellarven äter så 

småningom upp mjölluslarven, efter att den hunnit till puppstadiet. Parasiterade 

puppor är svarta hos växthusmjöllusen (kallas med en engelsk term för 

black scales), gråbruna hos Bemisia, medan friska puppor är vita respektive 

gulaktiga. Vid 20–25 °C lever en fullbildad stekelhona cirka 3 veckor och hinner 

under denna tid lägga 200–300 ägg. Förutom parasiteringen suger också den 

fullbildade stekeln ut unga larver efter att först ha stuckit hål i skinnet. 

Bekämpningen lyckas bäst vid dagstemperaturer över 20 °C, eftersom stekeln 

då flyger omkring och söker mer aktivt. Ljus är också stimulerande. Däremot 

tycks inte luftfuktigheten ha någon betydelse. 

Bäst fungerar Encarsia formosa mot växthusmjöllusen. Bemisia parasiteras 

också men tycks vara ett sämre värddjur rent biologiskt, och stekelns förökning 

går långsammare. 

Rovstinkflyet Macrolophus caliginosus finns som komplement. Det är en 

bredverkande predator som fått stor användning i tomatodling. 

I gurka är rovkvalstret Amblyseius swirskii ett bra komplement. 


Encarsia säljs förpuppade (black scales) och uppklistrade på små kartongbitar 

som fördelas i växthuset. I sommarvärme kan vuxna steklar börja kläckas redan 

under transport, så därför ska paketet öppnas inne i växthuset. I tomatodling 

sätts en stekel ut per kvadratmeter var fjortonde dag från kulturstart. Ser man 

ett mjöllusangrepp ökas dosen ett par veckor i rad tills gott om black scales hittas 

på bladundersidorna. När det är mer än 70–80 procent parasiterat kan man 

sluta med insättningarna om inte angreppet är starkt. I gurkodling behövs ofta 

större mängder, liksom i krukväxter. Tomatodlare bör tänka på att inte blada 

av så hårt och gärna låta bladen ligga kvar någon dag efter avbladning under 

etableringen av steklarna. Annars riskerar man att slänga ut puppor som inte 

hunnit kläckas. Komplettering med andra biologiska metoder (läs mer på sidan 

16) eller selektiva kemiska medel kan ibland behövas. Så kallade växtvårdsmedel 

går också att integrera med användning av Encarsia. Macrolophus sätts ut 

mycket tidigt på säsongen eftersom förökningen går långsamt. A. swirskii används 

också förebyggande, huvudsakligen mot trips. 

Parasitstekel 0,6–1 mm 

Så kallad ”black scales” 

(ägg av vita flygare som 

parasitstekeln lagt ägg i) 

Vita flygare 

13

Aphidoletes aphidimyza 

Aphidius ervi 

Bankplanta 

14 

Bekämpning av bladlöss med olika nyttodjur 

Flera bladlusfiender saluförs för växthusbruk, en gallmygga och några parasitsteklar 

samt Chrysoperla. 

Bladlusgallmyggan Aphidoletes aphidimyza lägger ägg i bladluskolonier där 

dess larver sedan kan suga ut bladlöss. Arten angriper alla slags bladlöss som 

finns på våra växthuskulturer. En hona kan lägga 100–150 ägg. För att honan 

ska kunna lägga ägg måste nattemperaturen vara över 16 °C. De gulröda larverna 

beter sig som vargar i fårskockar och dödar fler löss än de orkar äta. Larverna 

blir 2–3 mm långa och orangea och syns lätt för blotta ögat. De förpuppas 

i jorden där de först spinner en kokong. I odlingar där golvet är helt plasttäckt 

eller gjutet blir dödligheten därför hög, och någon större förökning kan man 

inte räkna med. 

Parasitstekeln Aphidius colemani lägger ägg i gurkbladlöss och persikebladlöss. 

Skinnet på den parasiterade lusen sväller upp och hårdnar till en så kallad 

mumie, ofta med ljusbrun färg. Ur denna kläcks en ny stekel. Den vuxna stekeln 

lever en till två veckor och lägger 200–500 ägg. Den söker effektivt och kan till 

och med angripa enstaka, vingade bladlöss som just flugit in och landat på en 

planta. 

Aphidius ervi är en annan stekelart som framför allt parasiterar de större så 

kallade potatisbladlössen, det vill säga den stora gröna potatisbladlusen (Macrosiphum 

euphorbiæ) och potatisbladlus (Aulacorthum solani). För att få bästa 

effekt av parasitsteklarna bör man alltid börja med att artbestämma bladlössen. 

Även rovdjuren Macrolophus och Orius kan äta bladlöss. 


Bladlusgallmyggan levereras i puppstadiet. Kokongerna ligger i Vermiculit som 

placeras ut i små högar på skuggiga ställen men inte för blött. De kan också 

spridas genom att flaskorna eller burkarna öppnas och ställs ut i växthuset 

på skuggig plats och skyddat för dropp. Myggorna kläcks inom en vecka. Upprepade 

insättningar behövs alltid, eftersom man sällan kan räkna med någon 

vidare etablering. 

Aphidius colemani används mest i gurka där den sätts in förebyggande, 

0,2 per kvadratmeter och vecka så fort inflygning av bladlöss riskeras (normalt 

från och med maj). Vid konstaterade angrepp ökas dosen och man kombinerar 

med bladlusgallmyggan. Samma recept kan användas i paprika. 

Aphidius ervi kan vara ett alternativ i tomat, sallat och prydnadsväxter. Steklarna 

levereras i puppstadiet i bladlusmumier. 

En spridningsmetod som börjat användas mer och mer är att använda ”bankplantor”. 

Den går ut på att man odlar parasitsteklar eller gallmyggor på bladlöss 

på till exempel plantor av stråsäd i krukor eller lådor på några ställen i växthuset. 

Nyttodjuren finns då på plats även när kulturen är bladlusfri. Om man använder 

rikligt med bankplantor kan man också få en betydande uppförökning 

av framför allt parasitsteklarna, och därigenom en effektivare bekämpning av 

bladlössen i odlingen. Det är viktigt att bladlössen på bankplantorna är av en 

art som inte kan spridas till övriga kulturer i växthuset. Oftast använder man sig 

av plantor av stråsäd och till Aphidius ervi använder man sädesbladlus (Sitobion 

avenae). Till A. colemani använder man havrebladlus (Rhopalosiphum padi). 

Inget av dessa nyttodjur är praktiskt möjligt att använda på friland. 

Bekämpning av trips med olika nyttodjur 

Tripsrovkvalster har använts sedan början av 1980-talet med växlande framgång. 

Numera kombinerar man ofta med näbbstinkflyn (Orius-arter), särskilt 

vid angrepp av Frankliniella occidentalis (amerikansk blomtrips i odling av 

grönsaker). 

Amblyseius cucumeris heter det rovkvalster mot trips som är mest använt över 

hela världen. Det massproduceras på ett annat kvalster, ett förrådsskadedjur

som kan leva av vetekli. Tripsrovkvalstret kan också äta spinnkvalster i brist på 

annat, men inte så effektivt att det blir någon bekämpningseffekt. Även pollen 

är bra föda. Därför trivs dessa nyttodjur mycket bättre på till exempel paprikaplantor 

än på gurkplantor. De fångar och suger ut tripslarver, särskilt de minsta. 

De lägger cirka 50 ägg per hona och utvecklas från ägg till vuxen på 11 dagar vid 

20 °C. 

Amblyseius swirskii är ett alternativ till A. cucumeris, något dyrare men, som 

det verkar, effektivare och mer bredverkande. Den är dock mer värmekrävande. 

Orius majusculus heter ett näbbstinkfly som vi använder mot bland annat 

Frankliniella. Det ger sig på både larver och vuxna tripsar och kan också äta 

andra små insekter, kvalster och pollen. Dess utveckling är rätt långsam, drygt 

en månad från ägg till vuxen vid 20 °C. Å andra sidan är konsumtionen hög, 

10–15 tripsar per dygn. 


På grund av produktionsmetoden är tripsrovkvalstren de nyttodjur som lämpar 

sig allra bäst för preventiv bekämpning. De kan levereras i portionsförpackningar 

med matsäck, som består av andra små kvalster som finns i vetekliet i 

påsen. Den behändiga portionsförpackningen gör att maten hålls aktiv i många 

veckor, och förökningen av rovkvalster fortsätter minst en månad sedan man 

hängt ut påsarna. Nya påsar sätts in var eller varannan månad i gurka. I melon 

och paprika kan det räcka med en omgång, eftersom Amblyseius sedan kan livnära 

sig på pollen. Tomat angrips inte av trips i någon allvarlig grad. 

Om det finns risk för Frankliniella-angrepp bör man dessutom starta med att 

lägga små högar vetekli med Amblyseius på stenullskuberna strax efter plantering. 

Orius inaktiveras vid kortdagsförhållanden och kan därför bara användas på 

sommarhalvåret. De kan vara ett bra komplement till Amblyseius, särskilt i omplanterad 

gurka där tripsangrepp ibland annars skenar iväg. 

I krukväxter kan det också fungera med biologisk bekämpning av trips. 

Lyckade exempel finns från Cyklamen-odling. Här kan även det jordlevande 

kvalstret Hypoaspis miles bidra till bekämpningen. Det är en allätare som bland 

annat lever på tripspuppor i jorden. 

Nematoder mot sorgmyggor och öronvivlar 

Steinernema carpocapsæ och S. feltiæ är två insektsparasitära nematod arter 

som fått stor användning i prydnadsväxter mot jordlevande insektslarver 

till exempel öronvivlar och sorgmyggor. Nematoderna har ett så kallat infektivt 

stadium då de aktivt söker upp sitt byte. De kryper in i larven, främst via 

kroppsöppningarna, och tar död på den med hjälp av en speciell bakterie som 

nematoden för med sig och som bildar ett gift som dödar larven. Sedan förökar 

sig nematoderna i kadavret och efter en vecka har nya, infektiva nematoder bildats 

som söker sig ut i jorden. 

Nematoderna är känsliga för UV-ljus, torka och höga temperaturer. Båda arterna 

finns i olika stammar, anpassade till olika skadedjur. 

Mest används denna form av bekämpning i julstjärna och andra krukväxter, 

men även utplanteringsväxter och plantskoleväxter behandlas ibland. 


Nematoderna levereras i gel, skumplast eller dylikt och sköljs ur med vatten 

som inte får vara varmt. Sedan kan man vattna eller sprutvattna ut dem över 

jorden i krukorna. Det är viktigt med omrörning då de lätt sedimenterar. Rekommenderad 

dos är vanligen 20 miljoner per kubikmeter jord, vilket kan motsvara 

1 miljon per kvadratmeter i krukväxtodling. Högre dos kan behövas om infektionstrycket 

är stort. Man kan mycket väl arbeta förebyggande eftersom nematoderna 

klarar sig många veckor utan föda. 

Det finns även nematoder mot sniglar, Phasmarhabditis hermaphrodita. 

Öronvivel, larv 10 mm 

Sorgmyggelarver, 7 mm 

15

16 

Mikroorganismer som biologiska bekämpningsmedel 

Insekter och kvalster drabbas av olika sjukdomar. Bakterier, svampar och virus 

förekommer och många av dem leder snabbt till djurets död. 

Bacillus thuringiensis är den mest kända bakterien i detta sammanhang. 

Olika stammar finns, de flesta mot fjärilslarver, andra mot skalbaggar och mygglarver. 

I Sverige används B. thuringiensis var. kurstaki x aizawai mot fjärilslarver 

och B. t. var. israelensis mot sorgmygglarver. Bakterien sprids ut på larvens föda 

(blad eller jord) så larven får i sig mikroorganismen medan den äter. I tarmsaften 

löses ett toxin ut som fördärvar tarmväggarna och larven dör inom ett par 

dygn. 

Paecilomyces fumosoroseus är en insektspatogen svamp mot mjöllöss. Även 

andra djur som spinn och bladlöss kan angripas. Däremot är svampen ofarlig 

för humlor och andra nyttodjur. Svampsporer som hamnar på insektens hud 

gror om det är tillräckligt fuktigt (mer än 80 procent relativ luftfuktighet) och 

växer in i insekten. Insekten dödas inom 7–10 dagar. Under gynnsamma förhållanden 

kan sedan nya sporer bildas på den döda insekten och spridas till nya 

insekter. Ytterligare en insektspatogen svamp saluförs, Beauveria bassiana. Den 

har även effekt mot trips och bladlöss. 

Andra svampar är antagonister till växtpatogena svampar, och motverkar 

deras etablering och tillväxt. Arter av Trichoderma är kända för detta och nu 

finns även svampen Gliocladium catenulatum godkänd. Också en bakterie av 

släktet Streptomyces kan användas för biologisk bekämpning av svampsjukdomar 

på växter. Båda dessa organismer är mest avsedda mot svampar i jord. 

Eftersom marken är en så komplex miljö, där många organismer redan kämpar 

för tillvaron, kan det nog i många situationer vara svårt att etablera dessa nyttoorganismer. 

De är dessutom rätt specifika i sin verkan, så för växtslag som 

kan drabbas av flera olika rotpatogener skulle kanske 3–4 antagonister behövas 

vid förebyggande insatser. Detta är i alla fall ett intressant område där mycket 

utvecklingsarbete satsas just nu. Trichoderma kan även användas för bekämpning 

av gråmögel i jordgubbar. Preparatet sprutas ut eller sprids med humlor 

som används för pollinering. 


Bacillus thuringiensis används på samma sätt som kemiska insekticider. Man 

ska bara inte förvänta sig någon långtidseffekt, för bakterien inaktiveras snabbt 

både på bladverk och i jorden. Kålmal och grönsaksfly är exempel på skadedjur 

vars larver är mycket känsliga för bakterien. Effekten är, precis som för kemisk 

bekämpning, bäst på mycket små larver. 

Paecilomyces fumosoroseus säljs som ett vattenlösligt granulat. Eftersom preparatet 

endast är kontaktverkande är det viktigt att täcka bladundersidorna. Behandlingen 

bör ske vid hög luftfuktighet, helst på kvällen. Upprepa 2–4 veckor i 

rad. Medlet kan även användas för doppning av sticklingar. Beauveria bassiana 

säljs både som granulat och flytande formulering och används bland annat mot 

mjöllöss i julstjärna. 

Utsättningsplan 

Att använda biologisk bekämpning i odlingen är inte bara att använda en metod 

utan att använda ett system av olika bekämpningsmetoder. Detta innebär bland 

annat att man har stor nytta av att göra en ordentlig plan för sin bekämpning 

redan innan man startar en kultur. Under odlingstiden bör man sedan anteckna 

alla insatser man gör och vad de ger för resultat så att man med hjälp av anteckningarna 

kan göra planen ännu bättre till nästa kulturomgång.

EXEMPEL PÅ NORMAL UTSÄTTNINGSPLAN FÖR JULSTJÄRNA 

Skadegörare Nyttoorganismer 1:a utsättning Mängd Upprepning 

Sorgmygga Nematoder Direkt efter plantering. 20 miljoner/m 3 Början av oktober om 

Även i samband med substrat angrepp då. Hinner ej 

stickning). Ersätt med B. t. Motsvarar cirka ge effekt vid användvid 

hög temperatur 1 miljon/m 2 bord ning sent i kulturen. 

(28–30 °C) i substratet. 

Sorgmygga Bacillus I samband med stickning Beror på preparat. Blanda helst med 

thuringiensis i början av oktober om nematoder för att få en 

(B. t.) angrepp då. längre effekt. Upprepa 

med 1v. intervall vid 

kraftigt angrepp. 

Sorgmygga Hypoaspis Strö under borden ett par Förebyggande Vid kulturstart och ev. 

veckor innan kulturstart under borden vid kraftigt angrepp. 

eller starta direkt efter cirka 125 st/m 2 

plantering, när substratet annars 10 st/kruka 

torkar något. 

Vita flygare Encarsia formosa Vid kulturstart. Förebyggande Varje vecka tills temp. 

och Bemisia 2 st/m 2 sänkts under 18 °C 

Vid angrepp 4 st/m 2 eller till försäljning. 

i minst 2–3 veckor. 

Övriga åtgärder som kan vara aktuella 

Vita flygare Paecilomyces Vid kulturstart om plant- Beror på preparat. Har bara effekt vid 

och Bemisia, fumosoroseus orna eller sticklingarna är mycket hög luftfuktig- 

Potatisbladlöss, angripna när de kommer het: RH minst 80 % i 

Trips (se nedan) hem. 12 timmar. 

Beauveria Flera behandlingar från 

bassiana kulturstart 

Trips Amblyseius Endast vid konstaterat 100–200/m 2 

cucumeris angrepp. 

Potatisbladlöss Aphidius ervi Vid angrepp. 1–2 m 2 Varje vecka vid angrepp. 

Jordburna Trichoderma spp. Vid kulturstart. Ex. Binab TF WP: Efter 2–4 v. (30–50 g/ 

svampar 10–30 g/m 3 substrat. m 3 ). Komplettera med 

vätmedel en dag innan. 

Trips 

Skador av trips i julstjärnor är ovanligt, men kan uppträda om föregående kultur 

haft ett kraftigt angrepp. De flesta av de deformationer som påminner om 

tripsskador beror på virus eller fysiologiska skador. Trips verkar också ha svårt 

för att överleva och föröka sig på plantor av julstjärna. Om man konstaterar angrepp 

av trips kan man eventuellt behöva bekämpa. Spridning av Hypoaspis 

under borden har effekt även mot trips. 

Observera att detta bara är ett exempel på hur utsättningsplanen kan se ut. 

Hur planen kommer att se ut i ditt eget företag beror på vilka just dina förutsättningar 

är. 

17

18 

Nyttoorganismerna och kemiska medel 

Biologisk bekämpning kan ofta sättas ur spel genom obetänksam användning 

av kemiska preparat. Nyttodjuren skadas mycket lätt, särskilt förstås av insekticider. 

Mikroorganismerna kan störas av fungicidanvändning. Endast nematoderna 

verkar klara det mesta utan problem. 

Ett stort problem är att de kemiska medlen ofta har så lång efterverkan. Syntetiska 

pyretroider behåller sin skadlighet för rovkvalster och parasitsteklar 

2–3 månader efter en sprutning, se även Nyttoorganismernas känslighet för 

växtskyddsmedel i senaste upplagan av häftena Växtskyddsmedel i växthusgrönsaker 

respektive Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling. Men det finns 

också medel som är oskadliga efter några dagar. Vissa moderna insektsmedel 

är till och med så selektiva att de inte påverkar nyttodjuren. Rådfråga alltid en 

konsulent eller firma som säljer biologiskt växtskydd kring detta. De kan lätt ta 

fram uppgifter på aktuella preparat för växtslaget i fråga. 

Biologisk bekämpning – något om utvecklingen 

Visserligen har biologiska växtskyddsmedel bara lyckats ta omkring en procent 

av marknadsandelarna i sektorn för växtskydd i världshandeln, men tendensen 

är stigande. Flera stora kemiföretag börjar utveckla biologiska produkter eller 

köper upp de småföretag som länge sysslat med biologisk bekämpning. Med 

hjälp av genteknik letar man bland annat efter mikroorganismer som jästsvampar 

och bakterier, för att förebygga eller bekämpa rotsjukdomar. Många nyheter 

kan förväntas komma, förhoppningsvis också för frilandsodling. 

I miljöbalkens kapitel 14 finns regler som omfattar både kemiska och biologiska 

bekämpningsmedel. Samtliga produkter ska ha genomgått Kemikalieinspektionens 

förhandsgranskning innan de saluförs. 

Icke-kemisk bekämpning 

En förutsättning för att klara framtidens integrerade växtskydd är att alla tillgängliga 

metoder och hjälpmedel utnyttjas i bekämpningsarbetet. Förutom 

förebyggande och biologisk bekämpning finns andra icke-kemiska metoder. 

Dessa kan användas för direkt bekämpning med eller utan kemiska medel som 

komplement. Observera att av de medel som nämns är inte alla tillåtna i ekologisk 

odling. Fråga ditt kontrollorgan vad som gäller. Många av metoderna är 

kända och använda sedan lång tid – andra är ännu under prövning. 

Mekaniska metoder 

Jordbearbetning 

Jordbearbetning i form av harvning eller fräsning kan döda larver och puppor i 

jorden mekaniskt och kan också göra det mindre attraktivt för till exempel vattensork 

att leva i jorden. 

Insamling 

Insamling av skadegörare kan tillämpas i mindre skala och där annan bekämpning 

inte är möjlig, till exempel av sniglar och koloradoskalbaggar. 

Gnagskydd 

Gnagskydd i form av till exempel stamskydd som placeras runt trädstammar 

förhindrar gnag av större skadedjur, som hare och kanin. 

Insektsnät och fiberduk 

Särskilda insektsnät kan läggas ut över frilandsgrödor, till exempel kål, för att 

hindra angrepp av flygande insekter, fåglar och vilt. Insektsnät har inte samma 

temperaturhöjande effekt som fiberduk, vilket är bra för kålväxter som trivs i 

svalt klimat. Man kan även täcka grödorna med tunn fiberduk. Syftet med fiberdukstäckning 

är i första hand att skapa ett bättre klimat och skydda mot frost vid

tidig vårproduktion. I växthus kan finmaskigt nät under luftningsluckorna hindra 

inflygning av insekter, men i praktiken är det endast vid mycket höga krav på 

insektsfrihet som metoden används, eftersom klimatet också blir fuktigare. 

Fångstredskap 

Klisterfällor i färger som attraherar många insekter används dels för övervakning 

av när vissa insekter flyger, dels för direkt bekämpning genom massutsättning 

av fällor. Flertalet insekter attraheras bäst av gula klisterplattor. Dessa 

används bland annat för att fånga morotsflugor och vita flygare. Observera dock 

att gul färg attraherar även flygande nyttoinsekter. För att fånga tripsar i växthus 

är blåa fällor effektivast. Tripsfällor kan ge ännu bättre fångstresultat om 

de kombineras med särskilda doftkapslar, Lurem-kapslar. Sådana kapslar ökar 

fångsten av samtliga vanligt förekommande tripsarter. 

Insektssugning 

Insektssugning ger viss effekt i bland annat jordgubbsodlingar. Metoden innebär 

att man bekämpar genom att suga bort alla insekter som finns på plantorna 

vid bekämpningstillfället. 

Biologiska metoder 

Sanerande mellangröda 

Vissa sorter av vitsenap och oljerättika har under vissa förhållanden en viss 

saneringseffekt på jordlevande växtskadegörare som rotnematoder, jordburna 

svampar och insekter. Detta kan utnyttjas för att minska angrepp av skadegörare 

i kommande års odling. Efter avslutad odlingssäsong odlas då dessa 

arter som mellangröda och brukas sedan ner i jorden, där de verkar bland annat 

genom att avge gaser (bioångning), som i sin tur minskar förekomsten av till 

exempel rotnematoder. 

Fysikaliska metoder 

Värme 

Värme utnyttjas när lökar, knölar eller annat växtmaterial doppas i varmt vatten 

för bekämpning av skadegörare. Höga vattentemperaturer används också 

vid sanering av växthus samt odlingsramar, krukor med mera. Genom att 

stänga till tomma växthus under sommaren och låta temperaturen stiga, fås en 

avdödning av många insekter. Ytterligare en metod mot lagringssjukdomar är 

att doppa äpplen några minuter i varmvatten, cirka 50 °C, före lagring. Se vidare 

i saneringsavsnittet på sidan 55. 

Kyla 

Kyla hämmar svamputveckling och utnyttjas vid lagring. Genom att temperaturen 

i lagerhus för till exempel plantskoleväxter och rotfrukter hålls jämn 

vid cirka + 1 °C minskas risken för utfall på grund av lagringssjukdomar. Låga 

temperaturer kan utnyttjas på fler sätt i bekämpningssyfte. För att förhindra att 

trips övervintrar i gladioluslökar ska dessa förvaras i 6 veckor vid 2–5 °C. 

UVstrålning 

UV-strålning kan användas för att fånga insekter och andra skadegörare. Flygande 

fjärilar kan fångas in och dödas i växthus genom att tända UV-lampor på 

natten. En lampa räcker till några hundra kvadratmeter. 

Fysikaliskt verkande växtskyddsmedel 

Växtskyddsmedel med fysikalisk verkan har tidigare varit undantagna från 

kravet på godkännande i Sverige. När förordning (EG) nr 1107/2009 om utsläppande 

av växtskyddsmedel på marknaden började gälla i juni 2011 upphävdes 

det svenska undantaget. Enligt denna EU-förordning ska allmänkemikalier och 

verksamma ämnen med låg risk gå igenom en förenklad godkännandeprocess. 

Fyra klisterfällor per 1 000 

kvadratmeter hjälper odlaren 

att hålla koll på flygande 

insekter i till exempel en krukväxtodling. 

19

20 

Fysikaliskt verkande medel kommer i de flesta fall att hamna inom någon av de 

kategorierna. För närvarande (hösten 2012) är inga av de substanser som tidigare 

kunde användas i Sverige, godkända enligt denna förenklade process. Ett 

arbete inom EU pågår för att dessa växtskyddsmedel ska godkännas. 

Allmänkemikalier 

En allmänkemikalie är ett verksamt ämne som 

– inte har några farliga egenskaper 

– inte är endokrinstörande eller har inneboende egenskaper som orsakar 

neurotoxiska eller immuntoxiska effekter. 

– inte huvudsakligen används för växtskyddsändamål, men ändå är till 

nytta för växtskyddet, antingen direkt eller i ett medel som består av 

ämnet och ett enkelt spädningsmedel. 

För att kunna bli betraktad som en allmänkemikalie får inte det verksamma 

ämnet marknadsföras som ett växtskyddsmedel. Om ett verksamt ämne redan 

ingår i ett godkänt, marknadsfört växtskyddsmedel kan det aldrig klassas som 

allmänkemikalie. Ett exempel är rapsolja, som ingår i Raptol och Fruktträd effekt, 

och då inte kan godkännas som en allmänkemikalie. 

Växtskyddsmedel med låg risk 

Ett växtskyddsmedel med låg risk 

– innehåller verksamma ämnen som innebär en låg risk för människors och 

djurs hälsa och för miljön 

– kan marknadsföras som växtskyddsmedel och kan bli godkänt för högst 15 

år första gången efter ansökan. 

Än så länge (hösten 2012) har inget verksamt ämne klassats som växtskyddsmedel 

med låg risk. 

Växtextrakt 

Några växtskyddsmedel innehåller växtextrakt, till exempel Pyretrum NA Emulsion 

och Raptol, som båda innehåller pyretriner som utvinns ur en prästkragelik 

blomma, Tanacetum cinerarifolia. Pyretriner är bredverkande mot diverse 

insekter och kan således döda både skadeinsekter och nyttodjur. Det bryts dock 

ner snabbt i solljus och därför kan nya insekter snabbt återetablera sig. 

Biotekniska metoder 

Biotekniska metoder utnyttjar insekternas naturliga ämnen för bekämpning. 

Framöver kan vi förvänta en snabb utveckling inom detta område, eftersom 

forskning pågår i många länder. 

Feromoner 

Feromoner är doftämnen som produceras av insekter och som används för 

kommunikation inom arten. Hos många insekter till exempel nattfjärilar sänder 

honan ut ett sexualhormon som hjälper hanen att orientera sig mot honan. 

Sådana feromoner kan framställas syntetiskt. Substansen appliceras vanligen 

på en gummikapsel, varifrån doftämnet avges. Gummikapseln placeras inuti en 

klisterfälla. Direkt bekämpning med feromoner sker enligt förvirringsmetoden i 

fruktodling. Man sätter då upp så kallade dispensrar i träden, som sprider feromondofter 

i odlingen vilket gör att hanarna inte hittar honorna och parningen 

förhindras. 

Praktiskt utnyttjas feromonfällor också för prognosverksamhet. Vid prognoser 

fångar man insekter för att kunna bestämma förekomst av en viss art vid en 

viss tidpunkt och därmed är det möjligt att behovsanpassa bekämpningen.

Insect Growth Regulators IGRpreparat 

Ämnen som juvenilhormoner och kitinsynteshämmare ingår i bekämpningsmedelsgruppen 

IGR. Dit räknas alla substanser och blandningar som verkar genom 

att hindra bildningen av insektshormoner eller på annat sätt ingripa i insekternas 

livscykel. Dessa ämnen har därmed ingen direkt dödande verkan utan ska 

användas förebyggande. I Sverige finns två godkända IGR-preparat: pyriproxyfen 

i insektsmedlet Admiral 10 EC mot vita flygare och bladlöss samt diflubensuron 

i DU-DIM 48 SC med särskild effekt mot bladloppor. 


Goda odlingsförhållanden gör plantorna starka och är den viktigaste förebyggande 

åtgärden mot skadegörare. Kemiska bekämpningsmedel ska du bara använda 

när du provat andra möjligheter att förebygga eller hejda ett angrepp. 

Du behöver goda kunskaper för att hantera bekämpningsmedel. Dels för att 

få bra resultat av bekämpningen, dels för att minska riskerna för omgivningen. 

En kemisk bekämpning innebär alltid en risk för skador på skador på växter, 

djur, människor och miljön. Kostnaden för att förebygga ett växtskyddsproblem 

kan också vara lägre än kostnaden för preparat och arbetstid vid en kemisk bekämpning. 

Alla kemiskt verkande ämnen som används för att skydda växter och växtprodukter 

mot svampangrepp, skadedjur eller konkurrerande växter, är enligt 

lag växtskyddsmedel. De kemiska växtskyddsmedlen är indelade i behörighetsklasser, 

1L, 2L och 3, efter hur de påverkar människors hälsa och miljön. 

Bekämpningsmedel i klass 1L är akut giftiga eller har andra allvarliga effekter 

på hälsan. Medel i klass 1L och 2L får bara användas av yrkesodlare som har 

en särskild behörighet. Bekämpningsmedel är ett ord som även innefattar biocider, 

som används för att hindra skador av djur, växter eller mikroorganismer 

på egendom eller människa. 

Kemiska växtskyddsmedel kan delas in i följande grupper: 

Grupp Används mot 

insekticider insekter 

fungicider svampar 

baktericider bakterier 

acaricider kvalster 

nematicider nematoder 

molluskicider sniglar, gråsuggor 

herbicider ogräs 

Många faktorer påverkar bekämpningsresultatet 

Resultatet av en bekämpning kan variera, trots att det är samma kultur, bekämpningsmedel 

och dos vid de olika tillfällena. Om resultatet av en bekämpning 

inte blir som önskat finns det många felkällor att söka bland. 

När du väljer preparat måste du ta hänsyn till skadegöraren, kulturväxten 

och de faktorer som påverkar resultatet. Exempel på förhållanden som påverkar 

bekämpningsresultatet är temperaturen, luftfuktigheten och tidpunkten på dygnet. 

Hur exponerad skadegöraren är har också betydelse för effekten. Insekter 

som vecklar in sig i blad eller söker skydd i jorden under dagen måste bekämpas 

vid rätt tidpunkt. Även skadegörarens utvecklingsstadium spelar roll, eftersom 

vissa preparat bara har effekt mot de vuxna djuren och inte mot äggen. 

Trädgårdsodlingen omfattar många olika växtslag som är mer eller mindre 

känsliga för olika preparat. Prova alltid nya preparat i liten skala. Efter en provbehandling 

bör det gå minst en vecka, gärna två, innan du kan bedöma effekten 

och eventuella skador. Ibland kan det dröja ännu längre innan skadorna syns. 

ATT TÄNKA PÅ 

• Välj preparat med hänsyn 

till skadegörarens 

och grödans utvecklingsstadium. 

• Leta efter skadegörare 

regelbundet och bekämpa 

vid rätt tidpunkt. 

• Växla preparat för att 

undvika resistens hos 

skadegöraren. 

• Om flera preparat har 

godtagbar effekt, välj det 

med lägst behörighetsklass. 

21

22 

Exempel på en bekämpningsjournal för växthus 

Datum* Preparat* Använd dos* Gröda* Yta* Väderlek, temp Resultat Noteringar* 

15 sept. Conserve 7,5 m/l Cyklamen Växthus 3D Klart utan OK Lite fläckar 

10 l vatten direkt sol, 19 °C på röda 

blommor 

* dessa uppgifter måste dokumenteras av den som odlar yrkesmässigt. 

Notera alla växtskyddsåtgärder 

Den som använder bekämpningsmedel yrkesmässigt måste notera alla växtskyddsmedel 

som används i odlingen. De uppgifter som ska sparas är preparat, 

tidpunkt och använd dos samt på vilken yta och i vilken gröda bekämpningen 

är utförd. Detta gäller både vid odling i växthus och på friland. Dokumentationen 

ska sparas i minst tre år. 

För dig som odlar på friland gäller ytterligare krav på dokumentation. Du 

måste anteckna väderförhållande vid bekämpningen, skyddsavstånd till omgivningen 

samt vilka skyddsåtgärder du vidtagit vid påfyllning och rengöring 

av sprutan. Läs mer i boken Säker bekämpning. Dessa krav finns i Naturvårdsverkets 

spridningsföreskrift (SNFS 1997:2). Denna föreskrift är under omarbetning 

och det kan bli ändringar i dessa krav. 

Om du dessutom dokumenterar effekten och eventuella skador, samt något 

om förhållandena vid bekämpningen, kan du dra nytta av dina erfarenheter vid 

kommande växtskyddsåtgärder. Exempel på en bekämpningsjournal hittar du 

ovan. 

För dig som har en certifierad ekologisk eller integrerad produktion (IP) gäller 

särskilda regler, både för vilka preparat som är tillåtna och vad som måste 

dokumenteras. Läs mer på sidorna 25–26. 

Val av bekämpningsmedel 

För att kunna välja rätt bekämpningsmedel måste man först ta reda på orsaken 

till skadan. Bland olika grupper av bekämpningsmedel väljs ett preparat, som 

kan antas ha tillräcklig effekt mot skadegöraren utan att samtidigt skada kulturväxten. 

Medlet ska också vara godkänt eller ha dispens i Sverige för användningsområdet 

i fråga. 

Om möjligt bör selektiva preparat väljas i stället för bredverkande. Selektiva 

preparat är utväljande och riktas enbart mot den aktuella skadegöraren 

samt är skonsamt mot naturliga fiender. Om andra växtskyddsmedel ska användas 

i kombination med nyttoorganismer är det viktigt att först kontrollera att 

medlet inte skadar dessa organismer. Se tabeller i häftena Växtskyddsmedel i 

växthusgrönsaker respektive Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling. 

Preparatens verkningssätt har mycket stor betydelse för när och hur de ska 

användas. Preparaten kan delas in efter verkningssätt i kontaktverkande, systemiska 

och lokal-systemiska medel: 

Kontaktverkande medel 

– tas inte upp i växten och måste därför komma i direkt kontakt med det som 

ska bekämpas 

– är ofta enbart förebyggande vid svampbekämpning 

– kräver att sprutvätskan ska vara finfördelad samt att den når hela växtens 

yta för god effekt (god täckning). 

Systemiska medel 

– tas upp av växten och transporteras från den del av växten som träffas av 

sprutvätska vidare uppåt i växtens kärl med transpirationsströmmen 

– har också kurativ effekt (botar uppkommet angrepp) vid svampbekämpning

– når även svåråtkomliga insekter och svåra rotogräs 

– växten måste vara i aktiv tillväxt (vegetativa perioder, bra ljus- och kulturförhållanden) 

för bästa effekt. 

Lokalsystemiska, djupverkande medel och medel med 

translaminär verkan 

– lokalsystemiska och djupverkande medel tränger in i blad och stjälkar, har 

djupverkan, men transporteras inte vidare i växten. 

– medel med translaminär verkan når genom de blad som träffas men transporteras 

inte vidare. 

Vissa medel har både kontaktverkan och systemisk verkan. 

Ibland anges också att medlen har magverkan. Då menar man att insekten 

måste äta medlet, det ska ner i magen, för att det ska ha effekt. 

Tabeller med medlens verkningssätt finns i häftena med växtskyddsmedel. 

Växling av preparat – resistensproblem 

Vid ensidig och ofta användning av samma eller flera närbesläktade preparat 

är det risk för att skadegöraren så småningom visar minskad känslighet mot de 

aktuella preparaten. Om denna egenskap är genetisk och därmed ärftlig kallas 

det för resistens. 

Ibland kan flitig användning av ett visst preparat leda till en anpassning av 

skadegöraren till medlet, så kallad adaption. Om detta preparat undviks blir 

dock känsligheten normal igen. 

Bästa sättet att undvika resistensproblem är att minska användningen av en 

viss typ av preparat. Detta nås genom att 

• välja förebyggande eller icke-kemiska metoder 

• växla preparat eller preparatgrupp. Detta kräver stor kännedom om de 

olika medlen, eftersom vissa grupper redan är kända för att ge problem 

genom så kallad korsresistens (resistens mot flera olika bekämpningsmedel 

med samma eller liknande verkningsmekanism). Sådana problem 

är kända inom gruppen benzimidazoler (Topsin WG med flera) och strobiluriner 

(se tabell) bland svampmedlen samt inom gruppen pyretroider 

bland insektsmedlen. Samma problem kan förväntas med bladlusmedlen 

Confidor och Mospilan SG som båda tillhör neonikotinoiderna. 

STROBILuRINER 

Preparat Aktiv Beh. klass Aktuellt användningssubstans 

område / trädgård 

Amistar azoxystrobin 2L ett flertal grönsaker 

samt prydnadsväxter, 

i vissa fall på dispens 

Candit kresoximmetyl 2L äpple, päron, vinbär, 

jordgubbar, krusbär samt 

prydnadsväxter i växthus, 

på dispens i purjolök 

och vinodling 

Signum boskalid + 2L ett flertal grönsaker, 

pyraklostrobin plommon, körsbär, 

jordgubbar, prydnads- 

växter m.m. på dispens 

23

24 

Val av appliceringsmetod 

Bekämpningsmedel kan appliceras genom bland annat sprutning, vattning, 

förångning och granulatspridning. Den tekniska utrustningen för dessa metoder 

tas upp i Säker bekämpning, men några viktiga synpunkter nämns här. 

Sprutning 

För sprutning finns olika formuleringar av de kemiska medlen i marknaden (se 

i Säker bekämpning), vilka har ungefär samma effekt. Risken för skador vid 

olämpliga förhållanden är möjligen något större för emulgerbara koncentrat 

(EC). Slampulverpreparat är ofta säkrare, men fläckar i stället bladverket. 

I växthus är sprutning – ofta med högtrycksspruta – den vanligaste spridningsmetoden. 

Även på friland används oftast sprutning i olika former. Några 

viktiga tumregler för lyckat resultat: 

Växthus 

– saftspända plantor 

– aldrig behandla i solsken 

– temperatur helst 18–25 °C och stigande. Vissa preparat fungerar dock ner 

till 0 °C exempelvis Topas 100 EC 

– tidig morgon, kväll eller mulen dag lämplig tidpunkt. Dra för eventuella 

skugggardiner. 

Friland 

– se upp med vindavdrift. Denna är minst morgon och kväll, då är även luftfuktigheten 

bra. 

– förhållandevis varmt, gärna minst 15 °C. Vissa preparat kan användas ner 

till 0 °C, däribland många herbicider till exempel Gallery, andra bör inte 

användas över 10 °C till exempel Kerb flo 400. Undantag: Topas 100 EC 

med flera. 

Vattning 

Vattning är mer arbetskrävande än sprutning men i övrigt ett bra alternativ 

både vid behandling av jordlevande organismer och vid bekämpning av svåråtkomliga 

skadedjur till exempel vita flygare som finns på plantans nedre blad. 

Systemiska preparat som tas upp genom rötterna når alla djur, oberoende av 

var de finns på plantan. Vattning kan också vara gynnsamt i samband med biologisk 

bekämpning, då direkt kontakt mellan flygande nyttodjur och kemiskt 

medel kan undvikas. Vid vattning blir dock preparatmängden per kvadratmeter 

betydligt större än vid motsvarande sprutning. 

Det är viktigt att plantorna är helt uppvattnade före behandlingen, så att 

vätskan kan fördelas bra i hela substratvolymen. Tänk på att vissa preparat kan 

hämma eller skada rötterna! 

Övriga metoder 

Det finns fler metoder för tillförsel av bekämpningsmedel, till exempel granulatspridning 

samt avstrykare, som kan användas vid ogräsbekämpning med 

glyfosat medel på mindre ytor. Läs mer i Säker bekämpning. 

Integrerat växtskydd 

Integrerat växtskydd är ett begrepp som bland annat innebär att förebyggande 

metoder ska användas i första hand. Bekämpning ska grundas på inspektioner 

i fält eller växthus och bekämpningsbehovet ska fastställas med hjälp av 

de prognosmetoder och bekämpningströsklar som finns tillgängliga. När bekämpning 

krävs ska man i första hand välja biologiska eller fysiska metoder. De

växtskyddsmedel som används ska väljas så att man använder de medel som är 

mest målspecifika och samtidigt har minsta möjliga påverkan på miljön. Resultatet 

av bekämpningen ska följas upp med anteckningar. 

Integrerat växtskydd ingår som en del i direktivet om hållbar användning 

om bekämpningsmedel. Direktivet ska införas i växtskyddslagstiftningen i alla 

länder i EU i november 2011 men kravet på att tillämpa integrerat växtskydd 

(som förkortas IPM) börjar gälla den 1 januari 2014. Det ska tillämpas av alla 

som använder växtskyddsmedel yrkesmässigt. Varje land bestämmer själva hur 

integrerat växtskydd ska genomföras och det svenska systemet håller på att tas 

fram. 

I det kvalitets- och miljöledningssystem som kallas IP Sigill ingår delar om 

växtskydd. IP står för Integrerad Produktion och innehåller regler om mer än 

växtskydd. Den som är ansluten till IP Sigill förbinder sig att följa vissa regler 

och ansluter sig till ett certifieringsorgan som kontrollerar att reglerna följs. 

Reglerna handlar om rutiner, spårbarhet och kontroll och finns att läsa på 

www.svensktsigill.se. De uppdateras med jämna mellanrum. Det finns dels gemensamma 

regler för alla former av odling, dels specifika regler för produktion 

av frilandsgrönsaker, bär, frukt, växthusproduktion, plantskola, potatis och 

lantbruksproduktion. Reglerna inom växtskydd innebär bland annat att man 

ska försöka välja sorter med god motståndskraft, kunna motivera sina bekämpningsåtgärder 

och att växtskyddsmedel inte får sprutas på gårdsplanen. 

Den som är certifierad enligt IP Sigill kan märka sina produkter med Svenskt 

Sigills märke. Det finns också möjlighet att ansluta sig till den internationella 

standarden GLOBAL GAP där flera regler om växtskydd ingår. Båda regelverken 

utgår från samma grundregler. Vissa handelskedjor ställer krav på att de produkter 

de ska köpa är certifierade enligt IP Sigill eller GLOBALGAP-certifiering 

kan vara ett krav vid export. 

Ekologisk odling 

Den ekologiska odlingen ökar ständigt. I Sverige var 2011 andelen ekologisk 

odling cirka 11 procent av grönsaksodlingen på friland, 11 procent av frukt-och 

bärodlingen och 5 procent av grönsaksodlingen i växthus. Ekologisk prydnadsväxtodling 

bedrivs endast av ett fåtal företag. 

Ekologiskt lantbruk är inget färdigutvecklat koncept utan kan betraktas som 

en process för att skapa uthålliga lösningar för vår livsmedelsförsörjning. I ekologisk 

odling försöker man kombinera bästa miljöpraxis, hög biologisk mångfald 

och hushållning med naturresurser. Kemisk ogräsbekämpning ersätts med 

andra metoder och skadedjur och växtsjukdomar hanteras främst med förebyggande 

och odlingstekniska metoder. 

För att hålla ogräset på en rimlig nivå måste du ha en genomtänkt strategi. 

Varierad växtföljd och jordbearbetning är viktiga grundåtgärder mot ogräs. 

Marktäckning, mekanisk ogräsbekämpning, flamning och handrensning av 

ogräs används också mycket i ekologisk grönsaksodling. 

Många sjukdomar och skadedjur kan förebyggas med varierad växtföljd och 

friskt utsäde. Motståndskraftiga sorter och balanserad gödsling har också stor 

betydelse. Genom att ändra tidpunkten för sådd och plantering och täcka grödan 

med insektsnät kan du undvika flera skadedjur. När förebyggande åtgärder 

inte räcker till får du använda till exempel biologiska växtskyddsmedel. 

Om du följer EU:s gemensamma regler och företaget kontrolleras av ett kontrollorgan 

får du sälja och märka dina produkter som ekologiska. Som ett tillägg 

kan du välja att också certifiera odlingen enligt KRAV:s eller Demeters regler. De 

flesta ekologiska odlare är idag certifierade enligt KRAV:s regler. 

Jordbruksverkets vägledning till EU:s regler för ekologisk växtodling finns på 

www.jordbruksverket.se. KRAV:s regler finns på www.krav.se och Demeters regler 

finns på www.demeter.nu. 

EU:s gemensamma 

logotyp för ekologisk 

produktion 

25

VIKTIGA GRuPPER 

SKADEGÖRARE 

Små skadedjur 

Blötdjur 

Nematoder 

Snäckor 

Kräftdjur 

Tusenfotingar 

Spindeldjur 

Insekter 

Hoppstjärtar 

Tvestjärtar 

Tripsar 

Stinkflyn 

Stritar 

Bladloppor 

Bladlöss 

Mjöllöss 

Skalbaggar 

Fjärilar 

Steklar 

Tvåvingar 

Större skadedjur 

Gnagare 

Övriga däggdjur 

Svampsjukdomar 

Förökningssjukdomar 

Stambasrötor 

Bladfläcksvampar 

Vissnesjukdomar 

Bladmögelsvampar 

Mjöldaggssvampar 

Rostsvampar 

Övriga svampar 

Bakteriesjukdomar 

Virussjukdomar 

Nematod, 0,5–0,6 mm 

26 

Skadegörare 

och deras bekämpning 

Små skadedjur 

Under rubrikerna Växtskydd finns förslag på åtgärder mot de olika skadedjuren. 

Aktuella preparat för bekämpningen finns i Jordbruksverkets listor över 

godkända växtskyddsmedel: 

• Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling 

• Växtskyddsmedel i växthusgrönsaker 

• Växtskyddsmedel i frilandsgrönsaker 

• Växtskyddsmedel i bär 

• Växtskyddsmedel i frukt 

• Växtskyddsmedel i plantskolekulturer. 

Du kan beställa listorna eller ladda ner dem som pdf från www.jordbruksverket.se. 

Välj Rapporter, broschyrer och blanketter eller skriv titeln i sökfältet. Läs också 

boken Säker bekämpning och informationen från de företag som säljer kemiska 

växtskyddsmedel. 

Nematoder 

Växtparasitära nematoder är små rundmaskar med spol- eller trådformad kropp. 

De flesta arterna är 0,5–1,5 mm långa och syns därför inte med blotta ögat. För 

att se dem krävs minst 10 gångers förstoring, för artbestämning 100–400 gånger. 

Alla nematoder kräver för sin utveckling en fuktig miljö men några arter, 

till exempel stjälknematoder, bladnematoder och cystnematoder, kan överleva 

flera år i uttorkat tillstånd. 

De nematoder, som lever i växtmaterialet, sprids ofta via detta. Andra spridningsvägar 

är med vatten och via jord, som följer med redskap och skor. 

Utmärkande för växtparasitära nematoder är att de i främre ändan har en 

muntagg, som används för att punktera celler, spruta in enzymer och suga ut 

näring. Förutom de direkta skador som orsakas av djuren och sekundära inkräktare, 

så som svampar eller bakterier som använder nematodernas gångar 

som inkörsportar, kan vissa arter överföra virus. 

De växtparasitära nematoderna indelas efter vilka växtdelar som angrips 

i rotnematoder, knöl-, lök- och stjälknematoder samt knopp- och bladnematoder. 

Rotnematoder 

Som namnet anger angrips rötterna och därmed försämras bland annat plantornas 

vattenförsörjning. Följden blir sämre tillväxt, vilken praktiskt yttrar sig 

som svagväxande fläckar i fält eller växthusbäddar. I gruppen finns både fritt 

levande och fastsittande arter. De delas dessutom in efter hur långt de tränger 

in i roten, ektoparasiter (lever utanpå) och endoparasiter (lever inuti). 

Fritt levande 

De flesta arter inom gruppen fritt rörliga nematoder gör störst skada på friland 

men vissa förekommer i växthus. 

Symtomen på angripna växter utgörs av ett tovigt och buskigt utseende på 

rötterna, som delvis blir bruna och dör. På till exempel rosor försvagas tillväxten 

samt försämras blomknoppsbildningen. Rotsårnematoder (Pratylenchus 

spp.), som anses utgöra en viktig del i begreppet jordtrötthet, är ofta orsaken 

till skadorna. 

Nålnematoder (Longidorus spp.) ger hos jordgubbsplantor karaktäristiskt ansvällda 

rotspetsar, ofta krokformigt böjda. Rotsystemet blir grunt.

Stubbrotnematoder (Trichodorus spp.) ger problem i potatis, lök och selleri. 

En del av dessa nematoder kan också sprida virus av typen ringfläck, till exempel 

till pion och höstflox. 

Fastsittande 

Rotgallnematoder (Meloidogyne spp.) orsakar galler och uppsvällningar av rötterna. 

Mediodogyne hapla är en svår skadegörare i ett stort antal grödor, varav 

morötter drabbas värst. Andra, mer värmekrävande arter, orsakar störst problem 

i växthus, till exempel i gurka och tomat. 

Cystnematoder, till exempel potatiscystnematoder (Globodera spp.) och betcystnematod 

(Heterodera schachti), är ekonomiskt viktigast i jordbruk, men är 

även ett trädgårdsproblem. Honorna sitter fast på rötterna och bär sina ägg inuti 

kroppen. När honorna tränger ut ur roten i slutet av juni syns de för ögat som 

små (0,5 mm) vita kulor på rötterna. När en hona dör ändrar hon färg och ombildas 

till en cysta, som ramlar ner i jorden och kan ligga kvar där i många år. Arter 

av cystnematoder är bundna till ett fåtal värdväxter vilket gör att växtföljden är 

ett viktigt medel för att förebygga angrepp av dem. 

Knöl-, lök- och stjälknematoder 

Ger skador i bland annat matlök på friland. Förekommer framför allt i underjordiska 

växtdelar utom rötter. Plantorna vissnar och löken blir mjuk och ruttnar 

samt luktar fränt. Blomsterlökar, särskilt narcisser, får mörka ringar i löken. 

Många perenner kan angripas. 

Knopp- och bladnematoder 

På friland är angrepp på jordgubbar vanliga. Symtomen kan orsakas av två arter 

av bladnematoder med liknande biologi; båda av släktet Aphelenchoides. Symtomen 

syns bäst på våren genom minskad behåring av bladskaft och blad, kortare 

och förtjockade bladskaft samt mörkgröna blad som blir missformade. 

I växthus angrips många prydnadsväxter till exempel Begonia och Saintpaulia. 

Spridningen sker snabbt eftersom nematoderna lätt sprids från planta 

till planta vid vattning och generationstiden endast är 2 veckor vid 15–20 °C. 

Även perenner som höstanemomer, höstflox, mossflox och primula angrips 

lätt medan vedartade växter knappast drabbas. 

VÄXTSKYDD 

Förebyggande åtgärder är viktigast. Friskt växtmaterial, växtföljd och 

jorddesinfektion. Till exempel hjälper odling av ogräsfri stråsäd mot rotgallnematoder 

(M. hapla). Ny metod under prövning mot rotnematoder 

är sådd av sanerande mellangrödor till exempel speciella sorter av oljerättika 

och vitsenap. För att förhindra spridning bör all jord som används 

till plantproduktion (även skogsplantodling) vara fri från växtparasitära 

nematoder. 

Eftersom bladnematoder är beroende av tillgång till värdväxt kan man 

sanera bort dem ur planteringar genom att röja bort infekterade bestånd. 

Blötdjur 

Kallas också mollusker. Är osegmenterade och utan extremiteter. Som skadegörare 

finns bland annat åkersnigeln, trädgårdssnäckan och vinbergssnäckan. Förutom 

uppätna partier syns lätt djurens slemavsöndring, som blänker när den torkat in. 

I mitten av 1980-talet rapporterades för första gången om massförekomst av 

en i Sverige tidigare okänd snigel, spanska skogssnigeln (Arion vulgaris syn. 

lusitanicus). På grund av sin aggressiva och delvis kannibaliska läggning har 

den felaktigt fått namnet mördarsnigeln. Idag förekommer arten från Skåne 

upp till Örnsköldsvik. Snigeln är vanligen 8–13 cm lång. Färgen varierar från 

brunsvart till orange och den utsöndrar rödgult slem. Arten måste bestämmas 

genom anatomisk undersökning, eftersom den kan förväxlas med flera andra Vinbergssnäcka, 14–23 mm 

27

Spinnkvalster 

28 

liknande arter. Mest utmärkande för arten är dess enormt snabba förökning, 

vilken under lämpliga förhållanden leder till massförekomst. I de flesta fall är 

mängden sniglar det största problemet, skadorna på växter är oftast inte större 

än efter andra sniglar. För mer information se webbadresser sidan 80. 

VÄXTSKYDD 

På små arealer kan en kalksträng läggas ut runt det som ska skyddas. 

För bekämpning på större arealer sprids släckt eller bränd kalk två 

gånger med en halvtimmes intervall. Behandla gärna nattetid. 

Djuren kan också samlas in och dödas med till exempel kokande vatten. 

Fat med öl kan sättas ut där djuren kryper ner och drunknar eller 

säkrast även då dödas i kokande vatten. 

För spanska skogssnigeln rekommenderas även handplockning, avklippning 

på mitten samt nedgrävning. 

Kemisk bekämpning: Metiokarb samt järnfosfat i flera klass 3-preparat. 

Särskilda behållare för snigelgift finns i handeln. Preparatet läggs i behållaren, 

som sedan placeras ut där bekämpning önskas. Effekten blir bättre 

och mer långvarig än vid utspridning. Det finns även nematodpreparat 

med Phasmarhabditis hermaphrodita som är godkända för bekämpning av 

sniglar. Preparatet har sannolikt bäst effekt på unga djur, varför bästa användningstid 

är våren. Se listor över godkända växtskyddsmedel. 

Kräftdjur 

Gråsuggor äter ibland av unga plantor vid basen men behöver som regel inte 

bekämpas. Arten Armadillidium nasatum har nyligen uppmärksammats i ekologisk 

odling. 

Tusenfotingar 

Djur med väl avsatt huvud, ett par antenner och många likartade kroppssegment 

med ben. 

Dubbelfotingarna, som har två par ben per segment (från och med det fjärde 

segmentet), är växtätare och kan göra skada på nygrodda plantor, men också 

gnaga i potatis, jordgubbar, nerfallna frukter, bönor och ärter. Som regel behöver 

de inte bekämpas. 

Enkelfotingarna är rovdjur och har bara ett benpar per segment. De två grupperna 

skiljs lätt från varandra genom att dubbelfotingarna rullar ihop sig som 

en spiral när de störs medan enkelfotingarna springer iväg. Tusenfotingar i 

större mängd uppträder oftast vid mycket fuktiga förhållanden. Minska på fukttillgången 

så trivs de inte lika bra. 

Spindeldjur 

Kvalster (förutom gallkvalster) har oledad kropp, sugande och stickande mundelar 

och fyra benpar i fullbildat stadium. Gallkvalster har avlång, ledad kropp 

och endast två par ben. 

De fyra viktigaste grupperna är spinnkvalster, dvärgkvalster, gallkvalster 

och förmultningskvalster. 

Spinnkvalster 

Gula, gulgröna eller röda små djur, som suger växtsaft. Vissa arter kan spinna 

fina nät över växtdelarna. Fortplantning kan vara både könlig eller könlös. Utvecklingstiden 

är mycket temperaturberoende mellan 12 och 40 °C. 

Bladen får vid angrepp ett grådammigt utseende, torkar och vissnar, med 

bronsfärgad anstrykning. Djuren trivs i dragiga lägen och i torrt och varmt klimat. 

De blir upp till 0,5 mm stora. 

Exempel på spinnkvalster är växthusspinnkvalster, rött spinn (fruktträdsspinnkvalster), 

krusbärskvalster och barrträdsspinnkvalster.

Växthusspinnkvalstret är vanligast i växthus och inomhusmiljö men kan 

även ställa till med problem på friland i till exempel jordgubbar, Potentilla, Cotoneaster, 

Hedera och Mentha. I växthus är gurka, tomat och många prydnadsväxter 

vanliga värdväxter. 

VÄXTSKYDD 

Var rädd om nyttodjuren. Biologisk bekämpning med rovkvalster Phytoseiulus 

persimilis. Amblyseius californius, A. cucumeris och A. swirskii har 

också en viss effekt mot spinn. 

Kemisk bekämpning: Det finns flera godkända preparat, se listor över 

godkända växtskyddsmedel. Växla preparat ofta! 

Falska spinnkvalster 

I början av 1980-talet upptäcktes i Sverige för första gången falska spinn- 

kvalster (Brevipalpus spp.). De är bara hälften så stora som spinnkvalster 

(0,25 mm), röda eller orange till färgen och mindre rörliga. Påträffas endast i odlingar 

inomhus. De spinner ingen vävnad. Skadebilden varierar. På kaktusarter 

ger de upphov till en korkaktig beläggning så kallad korksjuka. På andra växter 

kan bladen få bruna, insjunkna fläckar. 

VÄXTSKYDD 

Kemisk bekämpning: På samma sätt som dvärgkvalster, se nedan. 

Dvärgkvalster 

Avlånga, bleka och tröga djur (0,2–0,3 mm stora) med korta ben. Lever på växtdelar 

som är i tillväxt, till exempel knoppar. De är mycket svårbekämpade på 

grund av det undangömda levnadssättet. 

Toppskottskvalster, också kallat Begoniakvalster (Polyphagotarsonemus 

latus), gör att unga blad och knoppar missbildas och korkrost uppstår på undersidan, 

det vill säga ytan blir hård, brun och spröd efter djurens stick. Plantan 

får hämmad tillväxt. Färgförändringar i blomman hos till exempel Lobelia och 

Begonia. 

Cyklamenkvalster (Phytonemus palidus) förorsakar missbildade blad, vissna 

knoppar, döda tillväxtpunkter och korkbildningar. Ofta angrips krukväxter, till 

exempel Cyklamen, Begonia och Saintpaulia. Jordgubbskvalster (Phytonemus 

pallidus fragariae) ger angripna jordgubbsplantor ett uttorkat utseende. Behåringen 

på bladskaften framträder tydligare och bären skrumpnar in. Bladen får 

en rödaktig färg. 

VÄXTSKYDD 

Biologisk bekämpning med rovkvalster (Amblyseius cucumeris och 

A. swirskii). Friskt utgångsmaterial är viktigt. 

Kemisk bekämpning: Se listor över godkända växtskyddsmedel. Upprepade 

behandlingar krävs. 

Gallkvalster 

Vita små djur (0,1–0,2 mm långa) med avlång, maskliknande kropp med två par 

ben i framändan. Åstadkommer till exempel olika former av galler eller filt artad 

beläggning på växterna. Nästan alla vedartade växter kan angripas av gallkvalster 

men det handlar om olika (värdväxtspecifika) arter. 

Filtlik hårbildning, så kallad erineumbildning, är mycket vanlig på träd och 

buskar. Skadan kan förväxlas med till exempel mjöldagg eller rostsvampar, men 

till skillnad från dessa går den inte att lätt skrapa av från bladet. Den är vit-, gul- 

eller rödaktig i färgen. Förekommer på till exempel lind och yuccaplantor. 

Pärongallkvalster ger platta, senare svartfärgade, vårtlika bildningar på 

ovan- och undersidan av bladen. 

Violgallkvalster ger hårt hoprullade uppsvällda bladkanter. 

Dvärgkvalster 

Pärongallkvalster, 0,2 mm 

Lökkvalster, 1 mm 

29

GRuPPER AV SKADE- 

GÖRARE BLAND 

INSEKTER 

Vinglösa insekter utan 

förvandling 

• Hoppstjärtar 

Vinglösa eller vingade 

insekter med förvandling 

Ofullständig 

• Tvestjärtar 

• Gräshoppor (rätvingar) 

• Tripsar (blåsfotingar) 

• Halvvingar (till exempel 

stinkfly och löss) 

Fullständig 

• Skalbaggar 

• Fjärilar 

• Steklar 

• Tvåvingar 

(till exempel flugor) 

Hoppstjärt 

1–6 mm 

30 

Vinbärsgallkvalster ger på svarta vinbär kulformigt ansvällda knoppar som 

inte slår ut. De kan sprida sjukdomen reversion, som gör buskarna sterila. 

Tomatgallkvalster angriper växter inom familjen Solanaceae. På tomatplantor 

gulnar bladen och torkar in, även frukterna kan skadas. 

VÄXTSKYDD 

Plocka bort angripna blad eller grenar. Vid angrepp av vinbärsgallkvalster 

tas busken bort och bränns. Varmvattenbehandling 10 minuter vid 

46 ° C kan prövas på vinbärssticklingar. 

Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel. 

Förmultningskvalster 

Blinda, mjukhudade former med korta ben och stor kropp. Förekommer ofta i 

ruttnande blomsterlök, men orsakar knappast själva någon primär skada. Bekämpas 

inte, ett exempel är lökkvalstret. 

Även halmkvalster av släktet Tyrophagus kan i undantagsfall skada blommor 

och blad på trädgårdsväxter. De kan bland annat orsaka missbildningar i blommorna 

i penséer. Kvalstren trivs under fuktiga förhållanden. 

VÄXTSKYDD 

Vid kraftiga angrepp kan bekämpning krävas. Bekämpas som dvärgkvalster. 


Insekter 

Insekter är djurrikets artrikaste grupp med fyra miljoner arter, varav cirka 24 000 

anträffas i Sverige. Ungefär hälften av de kända insektsarterna är växtätare men 

bara ett par hundra arter betraktas som viktiga skadegörare på våra breddgrader. 

Insekterna skiljer sig från övriga närstående grupper genom att kroppen är 

tredelad i huvud, mellankropp och bakkropp. 

Munnen kan vara bitande eller sugande och skadorna av dessa blir ätskador 

respektive sugskador. 

De lägst stående insekterna är redan som nykläckta lika den fullbildade insekten. 

Hos andra ordningar är ungdomsstadiet (nymfen) lik den fullbildade, 

men saknar vissa drag, till exempel vingar. Den genomgår via en rad hudömsningar 

en gradvis utveckling till fullbildad insekt, ofullständig förvandling. 

I motsats till detta talar man om insekter som från början inte alls liknar föräldrarna 

utan genomgår flera stadier (ägg, larv, puppa) innan de är fullbildade, 

fullständig förvandling. 

Kunskaper om de olika insekternas utvecklingsstadier är viktiga i bekämpningsarbetet. 

Både vid biologisk och kemisk bekämpning är det vanligt att endast 

vissa utvecklingsstadier är möjliga att nå med nyttodjur respektive kemiskt 

medel. 

De viktigaste skadegörarna bland insekterna finns inom följande grupper: 

Hoppstjärtar (Collembola) 

Små, 1–6 mm långa, gråvita, vinglösa insekter. Kroppen är cylindrisk och försedd 

med en två-grenad gaffel i bakändan. 

Hoppstjärtar lever normalt i markens övre delar, och är beroende av hög fuktighet. 

De lever normalt av multnande växtdelar och groende frön, men kan ibland 

vid mycket fuktiga förhållanden ge stickskador på plantors nedre blad. På 

gurkplantor kan till och med högre sittande blad och frukter angripas. 

VÄXTSKYDD 

Biologisk bekämpning med rovkvalstret Hypoaspis, sprutning med pyretrumpreparat.

Tvestjärtar 

Blir cirka 20 mm långa och har bitande mundelar som kan användas till att skada 

växter, men de uppträder oftast utan att skada. Djuren bildar en generation per år. 

VÄXTSKYDD 

Tänk på att tvestjärten är ett viktigt rovdjur till en mängd olika skadedjur. 

Vid behov kan djuren samlas in i till exempel wellpapprullar och oskadliggöras. 

Gräshoppor (rätvingar) 

Gräshoppor och syrsor hör hit, men de uppträder sällan som skadegörare i vårt 

land. I växthus kan vissa arter, bland annat växthusgräshoppan, förekomma i 

riklig mängd. De sitter på dagarna gömda vid värmeledningar och liknande och 

kan på natten gå upp och gnaga på växtdelar. 

Tripsar (blåsfotingar) 

Tripsar är 1–3 mm långa och smala. Färgen varierar från gult till brunt. 

Äggen sticks in i bladen och de bleka larverna sitter på bladens baksida i 

grupp. Tripsen suger ut celler i bladens yta radvis så att vitaktiga strimmor 

uppstår, men de kan också raspa de yttre cellerna i blad och blommor. Djurens 

exkrementer syns som små svarta prickar. De lever gärna i tillväxtpunkter, knoppar, 

blommor och andra undanskymda ställen. Förutom de ovan beskrivna typiska 

strimmorna kan tripsar ge färgförändringar och missbildningar av skott 

och blommor. Vid starka angrepp torkar de utsugna partierna in helt. 

Tripsar förekommer på många olika växter både utomhus (kål, ärter, rosor 

med flera) och i växthus (gurka, prydnadsväxter). Ett 50-tal arter tros förekomma 

i landet. 

I växthus är två arter dominerande: Nejliktrips (Thrips tabaci) är vanlig 

även på friland och angriper gärna Chrysantemum, Cyklamen, gurka, melon 

och kryddörter. Amerikansk blomtrips (Frankliniella occidentalis) upptäcktes i 

Sverige 1985 och är idag spridd i de flesta växthusföretag. Arten har mycket vid 

värdväxtkrets, ofta samma arter som nejliktripsen men medan denna ofta håller 

sig till blad och tillväxtpunkter besöker amerikanska blomtripsen i första hand 

blommor och äter pollen. Stora skador kan förekomma i bland annat Saintpaulia, 

Cyklamen, jordgubbar, kålväxter och gurka. 

För att säkert kunna skilja dessa två tripsarter krävs lupp. För ögat syns att 

amerikansk blomtrips är något större än nejliktripsen (1,5 respektive 1 mm) och 

oftast mer gulaktig. Båda arterna kan sprida virus (bronsfläckvirus) och har 

dessutom visat resistens mot insekticider. 

På gröna växter i offentlig miljö är den bandade växthustripsen (Parthenothrips 

dracaenae) mycket vanlig. 

En stor mängd tripsarter kan förekomma utomhus, och en av de vanligt förekommande 

är åkertripsen (Thrips angusticeps). Den är en liten, knubbig trips 

med mörkbrun kropp. 

VÄXTSKYDD 

Tripsarnas gömda levnadssätt fordrar grundlig bekämpning. Nejliktrips 

och amerikansk blomtrips är dessutom resistenta mot många kemiska 

preparat. 

I gurkodling, kryddodling och krukväxtodling bekämpas trips bio logiskt 

med tripsrovkvalster Amblyseius cucumeris och Amblyseius swirskii. Näbbstinkflyet 

Orius, rovkvalstret Hypoaspis miles samt svampbaserade preparat 

kan användas. 

Kemisk bekämpning: De flesta tripsarter är svåra att kontrollera effektivt 

med kemiska preparat och i en bra strategi måste de kombineras med 

biologisk bekämpning och lämpliga odlingsåtgärder. 

Tvestjärt, 22 mm 

Trips 

1–3 mm 

31

Spottstrit 

5–6 mm 

Äppelbladloppa 4 mm 

32 

Stinkflyn (skinnbaggar) 

Stinkflyn har främre vingarna utbildade som ett delvis hårt skal eller ett slags 

täckvingar för det bakre vingparet. Många har körtlar som mynnar på undersidan 

av kroppen och utsöndrar illaluktande vätska. De har sugande mundelar 

och via dessa utsöndras ett gift, som sedan kan ge deformationer av växten. 

Stinkflyn angriper unga skottspetsar, vilka dödas av sticken eller vid tillväxten 

ger deformerade blommor eller söndertrasade och flikiga blad. Till exempel 

får jordgubbar knöliga frukter. 

Om tillväxtpunkten angrips kan den dö och ge så kallade blindplantor i till 

exempel kål. Ofta kommer då sidoskott så att plantorna får ett buskigt utseende. 

I isbergssallat kan stinkflyn förekomma inne i huvudet och där ge upphov till 

bruna strimmor. Gurka angrips ofta av ludet ängsstinkfly (Lygus rugullipennis). 

Vanligast är angrepp av olika arter av ängs- och trädgårdsstinkflyn som bland 

annat angriper olika trädslag och perenner. Även andra arter förekommer till 

exempel Orthops på dill och andra flockblomstriga växter och jordgubbsstinkfly 

och krysantemumstinkfly på jordgubbar. 

Nätstinkflyn (Stephanitis spp.) kan angripa Rhododendron, där de sitter på 

bladundersidan och suger. Angreppet, som brukar komma i juni–juli, kan leda 

till bladfall. 

VÄXTSKYDD 

Täckning med fiberduk är effektivt och ska ske under så lång tid som möjligt 

under kulturtiden. Godkända preparat med nyttodjur mot stinkflyn saknas. 

Kemisk bekämpning: Eventuell kemisk bekämpning bör baseras på övervakning 

av mest känsliga stadier. Se listor över godkända växtskyddsmedel. 

Stritar 

Stritar har vanligtvis god hoppförmåga. Spottstriten är 5–6 mm lång och ger 

upphov till skumklumpar, ”ormspott”, på många växter. Prydnadsväxter får 

förkrympta eller vissna skott av dess sugning. Jordgubbar angrips ofta, men 

även många perenner drabbas. 

Rosenstriten (Edwardsiana rosae) är 3–5 mm lång, har gulgröna ungar och 

är som fullbildad gulvit. Genom sticken uppstår små vita prickar, ofta så tätt att 

bladen blir gulvita. Äggen sticks in i skotten. 

VÄXTSKYDD 

Spottstriten måste först friläggas med vattenbesprutning. Därefter kan, 

liksom mot övriga stritar kemiska bekämpningsmedel användas, se listor 

över godkända växtskyddsmedel. 

Bladloppor 

Bladloppor är små, tröga, vingade eller ovingade insekter med välutvecklade hoppben 

och tillplattat utseende på ungarna. Nymfer av flera arter producerar en stor 

mängd honungsdagg, vilket gör växten klibbig och främjar tillväxten av sotsvampar. 

Äppelbladloppans (Cacopsylla mali) ungar suger på och ger missformade 

knoppar, deformerade blad och dåligt utvecklade frukter. Små gula ovala ägg 

läggs på grenarnas undersidor. 

Morotsbladloppan (Trioza apicalis) är grön, cirka 3 mm lång och med ljusgula 

platta ungar som omges av radiära vaxstrålar. Ger krussjuka, då bladen 

bucklar sig. Bekämpning måste sättas in innan bladen ”tovar ihop sig”. 

Hagtornsbladloppa (Cacopsylla peregrina) ger skador som påminner om 

päron pest. 

VÄXTSKYDD 

Fiberduk kan användas mot morotsbladloppan. 

Vid kemisk bekämpning är det mycket viktigt att växla mellan bekämpningsmedel 

med olika verkningsmekanismer för att förhindra eller 

bromsa resistens. Se listor över godkända växtskyddsmedel.

Bladlöss 

Bladlöss är 2–5 mm långa, tröga och vingade eller ovingade insekter. De har så 

kallade sifoner eller ryggrör, vilka utgörs av två rörlika bildningar på bladlusens 

bakkropp. Vissa arter angriper värdväxtens rötter och kallas då rotlöss. 

Honorna kan föda ungar utan föregående befruktning varför snabb uppförökning 

är möjlig. Skadorna, som kommer av saftsugning, utgörs av buckliga, 

inrullade blad, förvridna skott, missfärgningar och på barrträd kotteliknande 

bildningar. Framför allt hittar man dem i skottspetsar. En del bladlöss växlar 

värdväxt under året. Till exempel så växlar rotlöss (Pemphigus bursarius) mellan 

sallat och poppel och rotlöss på bergtall (Prociphilus pini) värdväxlar med 

hagtorn. Blodlusen ger svårläkta kraterliknande sår på till exempel äppelträd 

men förekommer mest i sydsverige. Vissa arter av bladlöss kan överföra virus. 

Bladlössen utsöndrar honungsdagg, som täcker växterna som ett klibbigt 

lager. Där kan sotdaggssvampar växa och förfula växten. I växthus förekommer 

vanligtvis fyra arter av bladlöss, varav potatisbladlusen (Aulacorthum solani) 

och persikbladlusen (Myzus persicae) är de vanligaste. 

De senaste åren har det varit en del problem med bladlöss som är resistenta 

mot kemiska bekämpningsmedel, framför allt i växthus, men även på till exempel 

sallat på friland. 

Barrlöss kan ge olika symtom beroende på art. Till exempel ger större och 

mindre granbarrlusen ananas- respektive kottelika bildningar på granskott. 

Ädelgranbarrlusen utsöndrar rikligt med vax och kan vid en hastig blick se ut 

som ett svampangrepp. 

VÄXTSKYDD 

Biologisk bekämpning med bland annat bladlusstekel, bladlusgallmygga 

eller bladluslejon (Chrysoperla). Kemisk bekämpning: se listor över godkända 

växtskyddsmedel. Rotlössen är speciellt svåra att bekämpa eftersom 

de både är vaxklädda och lever skyddat i jorden. I första hand 

vattnas med systemiskt preparat (se sidan 22.). 

Mjöllöss 

Vanligast är vita flygare av arten växthusmjöllusen (Trialeurodes vaporariarum). 

De är 2 mm långa med två par vingar. Både kropp och vingar är överdragna med 

ett vitt vaxpuder. 

Ungarna sitter fast på bladens undersidor. Förekommer mest i växthus. 

Äggen, som läggs kolonivis på undersidan av bladen, är liksom det sista 

nymfstadiet (pupariet) motståndskraftiga mot bekämpningsmedel. 

Arten angriper tomat, gurka, julstjärna, engelsk pelargon, fuchsia med flera. 

Bomullsmjöllusen (Bemisia tabaci) är en annan art som sedan 1987 förekommit 

i Sverige. Den är något mindre än ovanstående och håller vingarna nedfällda 

utmed sidorna, medan vita flygaren har dem mer utfällda. B. tabaci ser därmed 

smalare ut för ögat. I Sverige har denna art i stort sett hållit sig till julstjärna men 

har hittats på flera andra växtslag. Sverige är skyddad zon inom EU för B. tabaci. 

Skador, värdväxter och livscykel är ganska lika för båda arterna, men vissa 

särskiljande karaktärer finns. Bland annat är sista nymfstadiet (pupariet) gulare 

till färgen hos bomullsmjöllusen. Jämfört med vita flygaren är bomullsmjöllusen 

anpassad till något högre temperatur. Bomullsmjöllusen kan sprida virus. 

Största skadan av mjöllöss, förutom förekomst av djuren, är den honungsdagg 

som utsöndras på växten i alla utvecklingsstadier. Denna efterföljs ofta av 

sotdaggssvampar, som vanpryder växten. 

På friland förekommer en art, Aleyrodes lonicerae, som ibland blir så talrik 

att den skadar värdväxten. Arten kan leva på många växtslag, bland annat 

kaprifol och jordgubbar. Den övervintrar som fullbildad på vintergröna blad. 

Arten Dialeurodes chittendeni är specifik på rhododendron. 

Bladlus 2–5 mm 

Gall av granbarrlus 

Vita flygare, 2 mm 

33

Bemisia tabaci, 

mindre än 2 mm 

Öronvivel, larv 

34 

VÄXTSKYDD 

Flygande djur kan infångas på gula klisterfällor. Biologisk bekämpning 

av mjöllöss kan bland annat ske med parasitstekel (Encarsia formosa) 

eller svamparna Beauveria bassiana och Paecilomyces fumosoroseus eller 

Verticillium lecanii för prövning 2010–2011. Macrolophus caliginosus (ett 

rovstinkfly) kan användas som komplement, framför allt i tomatodling. 

Vid kombination biologisk–kemisk bekämpning används selektiva 

preparat. Vid kemisk bekämpning bör man växla preparat, eftersom resistensproblem 

är vanliga. Eftersom många djur finns på plantans nedre 

blad kan vattning med systemiskt medel ofta ge bäst effekt. Se även listor 

över godkända växtskyddsmedel. 

Sköldlöss och ullöss 

Sköldlöss finns ute i naturen på träd och buskar, men är mest kända från växthus 

och offentlig miljö. Honorna sitter fast, medan nymferna är rörliga en viss 

tid. I likhet med mjöllössen avsöndrar de ett klibbigt sekret, som sotdaggssvampar 

kan växa i. 

Ofta angrips gröna växter som Asparagus, ormbunkar och palmer med mera. 

Utomhus angrips många arter av lövträd, särskilt fruktträd av bland annat kommasköldlusen. 

Ullöss är närbesläktade med sköldlöss men ullössen kan röra sig fritt. 

VÄXTSKYDD 

Biologisk bekämpning med skalbaggen Cryptolæmus montrouzieri som 

främst har effekt mot ullöss. Parasitstekeln Microterys nietneri har effekt 

mot vissa arter av sköldlöss. På friland kan enstaka träd borstas rena från 

sköldlöss. 

Kemisk bekämpning i bland annat prydnadsväxter med specifika preparat 

mot nymfstadiet. Se även listor över godkända växtskyddsmedel. 

Nätvingar 

Här finns en grupp vars larver är nyttodjur, bladluslejon (Chrysoperla sp.). Djuren 

säljs som biologisk bekämpning, särskilt mot bladlöss i kolonier. De vuxna 

insekterna, som även kallas stinksländor eller guldögonsländor, är gröna och 

har stora genomskinliga vingar och guldfärgade ögon. Man kan ofta hitta vuxna 

djur inomhus på hösten. 

Skalbaggar 

Har fast hudskelett och styva, skalartade framvingar (täckvingar) samt bitande 

mundelar. Larven är oftast masklik, vanligen med tre benpar. Skadegörare finns 

framför allt i familjerna bladbaggar, knäppare, bladhorningar och vivlar. 

Glansbaggar 

Rapsbaggar av släktet Meligethes är ett par millimeter långa, blå- eller grönglänsande 

skalbaggar som lever på korsblomstriga växter. Under sommar och 

sensommar söker de sig till blommorna hos många prydnadsväxter men även 

till blomkål med flera växtslag. 

Bladbaggar 

Till familjen bladbaggar hör bland annat jordloppor och koloradoskalbagge 

(Leptinotarsa decemlineata). Jordlopporna kan åstadkomma stor skada och helt 

förstöra småplantor av korsblomstriga växter bland annat rädisor och kål. Speciellt 

stora skador uppstår år med kraftig försommartorka. Koloradoskalbaggen 

är 1 cm lång, gul- och svartrandig. Den förekommer inte normalt i vårt land. 

Vissa år görs dock, framför allt i södra delen av landet, fynd av enstaka djur, som 

då ska anmälas till länsstyrelsen eller Jordbruksverket. Den vackert röda liljebag-

gen (Liloceris lilii) äter glupskt, både som larv och vuxen, på liljeväxter. Baggen 

övervintrar som puppa i marken. 

På Salix och Populus trivs flera arter av bladbaggar, som vissa år kan kaläta 

träden. 

Knäpparlarver 

Knäpparlarver gör gångar i potatis och morötter. De lever på rötter och kan 

också nypa av växter vid jordytan. De är 25 mm långa, gula och hårda. Förekommer 

särskilt vid odling efter gräsmatta och vall som förfrukt. 

Vivlar 

Öronvivlar 

Öronvivlar gör karakteristiska kuggformade gnag i bladkanten. De fullbildade 

saknar flygvingar, så de måste flytta sig gående. De är 10 mm långa och svarta 

i grundfärgen men kan av behåringen se gråbruna ut. Skalbaggarna är nattaktiva. 

Larverna lever i jorden och gnager på rötter, rothalsar och knölar. Rosor kan 

ringbarkas. De kan finnas i massor vid rothalsen eller i densamma. Har hundratals 

värdväxter bland annat jordgubbar, rosor, Rhododendron, Heuchera och 

Cyklamen. Om öronviveln fått fäste i en odling är den svår att helt bli av med 

igen. 

Jordgubbsvivel 

Jordgubbsvivelns (Anthonomus rubi) hona lägger ägg i blomknoppar och biter 

sedan av blomskaftet under knoppen. Honan lägger ett ägg per knopp och totalt 

50–150 ägg. Viveln är 2–4 mm lång och svart med grå behåring. 

Lövvivlar 

Lövvivlar kan kaläta träd i plantskolor strax efter lövsprickning. Träden dör som 

regel inte men tillväxten hämmas. 

Ollonborrar 

I gruppen bladhorningar finns ollonborrar och andra närbesläktade skalbaggar, 

som förekommer mest i södra Sverige på lätta jordar. Även på andra platser 

kan ollonborrar svärma lokalt och ge stora skador med sitt glupska ätande av 

gräsrötter. Larven, som behöver 3 år för sin utveckling, är gul-vit, fet med ljusbrunt 

huvud och kraftiga käkar. Längd 30–35 mm. 

VÄXTSKYDD 

Skalbaggslarver i jorden: träda och jordfräsning upprepade gånger. 

Effekten blir bäst när det är varmt och torrt i jorden. 

Vuxna skalbaggar: kan samlas in vid skymning eller gryning och dödas. 

Öronvivlar och ollonborrar med flera: nematoden Steinernema carpocapsae 

och Heterorhabditis megidis kan i vissa fall användas som biologisk 

bekämpning av larverna. Temperaturen bör överstiga 10–12 °C vid 

behandling. 

Knäpparlarver: träda. 

Kemisk bekämpning, beroende på aktuell kultur. Se även listor över 

godkända växtskyddsmedel. 

Kommasköldlöss, 2–4 mm 

Fjärilar 

Fjärilar har 2 par fjällklädda vingar och mundelar omvandlade till sugrör. Larverna, 

som gör skada, är masklika med 3 par bröstfötter och högst 5 par vårtfötter 

(växtsteklar har 6 eller fler). 

Bland skadegörare finns bland annat nattflyn, mätarfjärilar, vecklare, malfjärilar 

samt rotfjärilar. Jordflylarv, 37 mm 

35

36 

Nattflyn 

Jordflylarverna, som hör till nattflyna, kan särskilt ge problem på frilandsgrönsaker 

som till exempel isbergssallat och rotfrukter samt perenner. De äter vid 

rothalsen och kan gnaga av hela plantan. I rotfrukter gör de stora grunda hål i rotfruktens 

övre del. De rullar ihop sig vid beröring. På dagarna går de ner i jorden. 

Grönsaksfly (Lacanobia oleracea) och kålfly (Mamestra brassicae) är närbesläktade, 

färgade i grönbruna nyanser och mycket vanliga skadegörare på 

trädgårdsväxter. Grönsaksfly uppträder ofta i växthus som skadegörare på tomat 

och många prydnadsväxter. Kålflyet är en av de vanligaste larverna på kålväxter 

men är också vanlig på perenner. Båda är glupska och ger stora gnagskador på 

plantor och frukter. 

Dagfjärilar 

Kålfjäril (Piesris brassicae), rapsfjäril (P. napi) och rovfjäril (P. rapae) är exempel 

på fjärilar vars larver alla äter på kålplantor. Kålfjärilens larv är grön med svarta 

prickar och lever i grupp. De kan på kort tid kaläta plantorna. Den andra arternas 

larver, som är gröna, kan även äta gångar in i kålhuvudet på ett sent stadium. 

Mätare 

Frostfjäril (Operophtera brumata) är kanske den mest kända skadegöraren i 

gruppen. Dess cirka 25 mm långa larv kan skada fruktträd samt lövfällande träd 

och buskar. Vissa år uppträder de i massförekomst. Vid kraftiga angrepp tidigt 

på våren kaläts hela träd. På hösten, när frosten kommer, kryper den vinglösa 

honan upp från marken för att lägga ägg på grenar. Dessa ägg kläcks vid knoppsprickningen 

på våren. Larverna blir 25 mm och är ljusgröna med en mörk rygglinje 

och 6 fina vita längsstrimmor. 

Lindmätaren (Erannis defoliaria) liknar frostfjärilen i levnadssätt men larven 

är gulgrön-rödbrun. Arten uppträder vissa år i stora mängder i södra Sverige 

och angriper flera växtslag. 

Vecklare 

Larverna i denna grupp lever inuti angripna växters skott, frukter eller ihoprullade 

blad. Viktiga skadedjur är bland annat äppelvecklaren (Argyresthia 

conjugella), vars larver borrar sig in i äpplena, och ärtvecklaren (C. nigricana), 

vars larver brukar kallas mask i ärter. Ekar kan bli kalätna vid angrepp av ekvecklarens 

(Tortrix viridana) larver men som regel skadas inte ekarna eftersom 

de hinner bilda nya blad under eftersommaren. Tallskottsvecklare (Rhyacionia 

buoliana) kan angripa särskilt Pinus mugo. 

Malar 

Bland malarna finns larver med växlande levnadssätt. Flera minerar i blad eller 

frukter, till exempel syrenmal respektive rönnbärsmal (Argyresthia conjugella). 

Från Sydeuropa kom 2003 kastanjemalen (Cameraria orhidella) in i Sverige. 

Spinnmalarnas larver uppträder ofta i stor mängd och kaläter buskar och träd 

samt spinner in stammar och grenar med en tät vävnad. Spinnmalar är vanliga 

på bland annat hägg. Kålmalens (Plutella xylostella) larv ger fönstergnag på kål, 

lökmal gnager inuti bladverket på lök och purjolök. 

Mott 

I gruppen mottfjärilar finns en art, tandsydmott (Duponchelia fovealis), som blivit 

en besvärlig skadegörare i bland annat Holland och som riskerar att sprida 

sig vidare norrut med plantmaterial. Hösten 2007 gjordes första fyndet i en sydsvensk 

växthusodling därefter har den inte hittats här. Larverna äter på och 

spinner in plantornas stambas och nedre delar, vilket gör att de kan vara svåra 

att upptäcka. De är 20–30 mm långa, beige eller brunfärgade med svart huvud. 

Växter som föredras är till exempel krukväxter som kalanchoe, Begonia och Cyklamen, 

men mottet kan även angripa perenner som Heuchera.

VÄXTSKYDD 

Biologisk bekämpning med Bacillus thuringiensis var kurstaki/aizawai 

kan ge bra effekt på larver om det används när larverna är små. Feromonpreparat 

används för prognos av flygningsperioder och för förvirring, det 

vill säga att hindra hanarna att hitta honor att para sig med. Kemisk bekämpning 

sker med olika preparat godkända i olika kulturer. 


Vare sig man bekämpar biologiskt eller kemiskt är det viktigt att spruta 

medan larverna är små (mindre än 1 cm långa) samt att upprepa behandlingen. 

Jordflylarver kan bekämpas med bevattning. Tidpunkten kan avgöras 

med prognosverksamhet. 

Frostfjäril och lindmätare kan i mindre odlingar bekämpas med limgördlar 

eller tjärband runt trädstammar på sensommaren och hösten. I 

större odlingar används sådana fällor för prognos. 

Duponchelia fovealis: Olika former av feromoner samt biologisk bekämpning 

är under prövning. I övrigt som fjärilar. 

I växthus kan flygande fjärilar fångas och dödas av uv-lampor, som är 

tända på natten. 

Steklar 

Steklar och flugor är ibland så lika att de kan förväxlas, men steklarna har två 

par vingar mot flugornas ett par. 

Myror 

Myror är inte direkta växtskadegörare men de kan underminera plantor så att 

de torkar ut. De kan även aktivt sprida bladlöss i odlingen. 

Parasit- och gallsteklar 

Parasit- och gallsteklarnas larver är fotlösa och lever ofta inne i andra insekter 

eller växter och orsakar gallbildningar. I denna grupp söker man, och har funnit, 

arter som kan användas till biologisk bekämpning, till exempel Encarsia formosa. 

Till skadegörarna i denna grupp hör ekgallstekeln, som ger galläpplen på ek. 

Växtsteklar 

Växtsteklarna saknar midja och bakkroppen är i hela sin bredd fästad vid mellankroppen. 

Larverna liknar fjärilslarver men har minst sex par vårtfötter. 

En del stekellarver lever på bladens översida och äter upp allt utom bladens 

nerver och underhud. Hit hör bland annat de slemmiga larverna av lindbladstekel, 

rosenbladstekel och fruktbladstekel. 

Rosenskottstekelns (Ardis brunneiventris) larv angriper rosskott inuti stjälken 

och gör att denna vissnar och svartnar. Lilla rosenbladstekeln ger inrullade 

bladkanter, där man kan hitta larven. 

Krusbärsstekeln (Nematus ribesii) kaläter krusbärs- och röda vinbärsbuskar. 

Larverna är gröna med svart huvud och förpuppas under buskarna. 

Pilbladstekeln (N. salicis) kan också snabbt kaläta sin värdväxt. 

Barrsteklar lever i kolonier på tallens barr. Larverna är grön-gråaktiga och 

kan uppträda med en generation på försommaren och en på sensommaren. 

Aklejabladstekelns (Pristiphora alnivora) gröna, 10 mm långa larver, kan avlöva 

hela plantor i släktet Aquilegia. 

VÄXTSKYDD 

Rosenskottsstekeln måste nypas bort med skottet. 

Myror bekämpas helst tidigt på våren, med myrmedel i eller i anslutning 

till själva myrsamhället. 

Kemisk bekämpning av steklar kan ske med olika godkända preparat 

beroende av kultur. Se listor över godkända växtskyddsmedel. 

37

Sorgmygga, larver i 

krysantemumstjälk 

7 mm 

38 

Tvåvingar 

Till tvåvingar räknas de båda grupperna myggor och flugor. De har endast ett 

par vingar, fotlösa larver och sugande mundelar. 

Myggor 

Bland myggorna finns skadegörare bland annat i grupperna gallmyggor och 

sorgmyggor. 

Gallmyggor utgör problem i stråsäd, men även i andra växtslag. Arterna är 

värdspecifika och angriper oftast bara en viss del av växten, till exempel blomknoppar 

på daglilja. I vitkål kan angrepp av kålgallmygga (Contarinia nasturtii) 

orsaka blindplantor utan huvudbildning. Andra symtom är krusiga blad. Vid 

angrepp på kålrötter kan bakterieangrepp följa sekundärt. Vinbärsbarkgallmygga 

(Reselliella ribis) orsakar vissnande grenar i svarta-vinbärsodlingar och 

vinbärsbladgallmygga (Dasineura tetensi) förstör blad i skottspetsarna. Vide- 

och pilvedgallmyggor orsakar ansvällningar på unga grenar och stoppar skottets 

tillväxt. 

Sorgmyggor ställer till mycket problem i växthusodlingarna. Larverna är 5–7 

mm långa och genomskinliga med svart huvud. De trivs i fuktiga substrat som 

torv. Larverna kan angripa sticklingar i stambasen men även rötter och stamdelar 

på större plantor. Flugorna är 3–4 mm, spensliga och flyger dåligt. 

Harkrankslarver är cylindriska, lerfärgade, cirka 4 cm långa och gör skada i 

gräsytor, där de äter på plantornas nedre delar och rötter. Ofta sker de största 

skadorna på våren. 

Hårmyggor kan ge lokala angrepp i gräsmattor vissa år men behöver som 

regel inte bekämpas. Larverna som är jordgrå, cylindriska och cirka 1 cm långa, 

är begärliga för fåglar, som ofta gör större skada än själva larverna. 

VÄXTSKYDD 

Gallmyggor är svårbekämpade. Ändrad växtföljd och eventuell kemisk 

bekämpning av de fullbildade myggorna rekommenderas för kålgallmyggor. 

Galler på vedartade prydnadsväxter kan klippas eller plockas bort. 

Eventuell kemisk bekämpning görs tidigt, redan vid knoppsprickningen. 

Sorgmyggelarver klaras bra genom attt hålla borta alger och stillastående 

vatten samt med biologisk bekämpning med nematoder och Bacillus 

thuringiensis var israelensis. Rovkvalstret Hypoaspis miles är ett bra 

komplement. 

Kemisk bekämpning av myggor kan också vara aktuell. 

Harkrankslarver bekämpas som ollonborrar. Se listor över godkända 


Flugor 

Flugor har 3-ledade antenner och larver utan tydligt huvud. 

Morotsflugan (Chamaepsila rosae) angriper flockblomstriga växter och 

gör slingrande gångar i till exempel morot. Flugan har gula ben och rödbrunt 

huvud och lägger ägg bredvid moroten. Larven är gulvit, slank och 8–10 mm 

lång. Övervintrar som puppa i jorden. 

Minerarflugornas larver gör slingrande gångar i bladen och ställer till med 

skada i främst i tomat-, gurk- och krysantemumodling, men även till exempel 

järnek kan få betydande skador i form av stora blåsminor. Liriomyza har sina 

puppor utanpå bladen, medan krysantemumflugan (Chromatomyia syngenesiae) 

förpuppas inne i bladminan. I Europa finns arter av Liriomyza med vidare 

värdväxtkrets än de arter som finns naturligt i Sverige i dag. Med stor sannolikhet 

följer de med plantmaterial även hit vilket kan ge stora bekämpningsproblem 

framöver. 

Lök- och kålflugor har små gulvita larver som finns i den angripna växtvävnaden, 

vilken ofta angrips sekundärt av bakterier.

Fritflugor angriper olika gräsarter och kan orsaka stor skada. Larven, som är 

vit och cirka 3 mm lång, gnager av plantans huvudskott, som vissnar och dör. 

Fritflugan är 2–3 mm och svart med gula ben. Den svärmar som regel i månadsskiftet 

maj-juni, i slutet av juli samt i slutet av augusti. 

VÄXTSKYDD 

Morotsflugan med flera flugor i köksväxter kan kontrolleras genom att 

använda fiberduk, odla i vindexponerade lägen samt ha en bra växtföljd. 

Utvecklingen kan följas via Jordbruksverkets växtskyddscentral på 

www.jordbruksverket.se. Välj odling och därefter trädgårdsodling. Under 

grönsaker på friland hittar du information om prognos och varning. 

Minerarflugor kan bekämpas biologiskt med speciella parasitsteklar, 

Dacnusa sibirica och Diglyphus isaea i köksväxter i växthus. Enstaka blad 

med angrepp kan samlas in och förstöras. 

Fritflugor förebyggs genom att undvika grässådd under juli–augusti. 

Kemisk flugbekämpning i olika kulturer med tillämpas med olika preparat. 

Se listor över godkända växtskyddsmedel. 

Större skadedjur 

I gruppen däggdjur finns det några skadegörare som är av betydelse också för 

trädgårdsodlingen. Det är framför allt olika typer av gnagare samt mullvadar 

och några större djur. 

Gnagare 

Typiskt för gnagarna är tänderna, som är utformade för att kunna raspa av och 

gnaga igenom trä och andra hårda material. Huvudsakligen lever de på växtmaterial. 

De har mycket stor förökningsförmåga, som börjar redan vid någon 

månads ålder. Trots att de bara lever 1,5 år kan de hinna få mer än 50 ungar 

under sin livstid. 

Skador kan ske både i växthus och på friland. Problem med möss som biter 

av småplantor förekommer ofta i växthus, men finns det katter i omgivningen 

minskas risken att få in möss i växthusen. På friland är framför allt sorkar och 

mullvadar ett problem. 

Åkersork 

• lever i gräsvegetation 

• gör störst skada under snötäcket 

• skadar nedersta 10–15 cm av barken samt även under markytan. 

Vattensork 

• gräver gångar i jorden både på gräsbevuxen och öppen mark ner till 1–1,5 m 

djup. Föser upp flata jordhögar. 

• kan gnaga ovan jord men gnager vanligen av hela yttre rotsystemet och 

även huvudroten på buskar och träd. 

Mullvad 

• är insektsätare och äter inte växtdelar 

• gör gångsystem och jordhögar, men lämnar inte öppna hål som sorken 

kan göra. 

VÄXTSKYDD 

Ogräsbekämpning är en viktig motåtgärd mot dessa gnagare, liksom fällor 

och skydd runt stammar. För bekämpning av råttor och möss finns 

speciella rodenticider i marknaden, innehållande till exempel warfarin 

eller kumatetratyl. För sorkbekämpning finns i marknaden elektroniska 

39

Flercelligt 

svampmycel 

Mycel med konidier 

Konidier och konidiebärare 

40 

sorkskrämmare. Det är en jordskruv som sätts i marken för att under lång 

tid avge mikrovibrationer i jordskorpan. Därmed skräms skadedjuren 

från området. Denna typ av sorkskrämmare är relativt kostbar men även 

enklare typer av vindsnurror kan hålla borta sorkarna på grund av vibrationer 

i marken. 

Övriga däggdjur 

Några större djur kan uppträda som skadegörare på våra odlade växter. Förutom 

hare och kanin kan rådjur och älgar förorsaka stora ekonomiska förluster 

för utsatta odlingar. 

VÄXTSKYDD 

Motåtgärder kan sättas in för att avskräcka djuren. Speciella preparat 

som innehåller blodmjöl eller växtextrakt finns i handeln. Pröva att täcka 

preparatet så att det inte nås av regn, då det förlorar sin effekt om det blir 

blött. Mest effektivt mot rådjur och älgar är dock staket. Det bör vara 2 m 

högt för att inte djuren ska kunna hoppa över. 


I alla odlingar, både i växthus och på friland, finns det svampar. En del lever på 

dött växtmaterial och gör då nytta som nedbrytare. Andra svampar angriper och 

förstör levande växtdelar. Skadan märks oftast redan i odlingen, men några av 

svampsjukdomarna utvecklas först under lagringen. 

Svamparna har särskilda krav på luftfuktighet och temperatur för att kunna 

växa, föröka sig och spridas. Svampangreppen blir ofta större i varmt och fuktigt 

klimat, men det finns också svampar som gynnas av låga temperaturer. Några 

svamparter behöver vatten på bladen, till exempel kondens, för att sporerna ska 

kunna gro och växa in i växten. Registreringar av temperatur och luftfuktighet 

samt väderprognoser är viktiga hjälpmedel för att förutsäga angrepp och bedöma 

bekämpningsbehovet. 

Genom att skapa ett klimat runt plantan som missgynnar svampen kan du 

förebygga svampsjukdomar. Dessa förebyggande åtgärder är särskilt viktiga för 

svampsjukdomar, eftersom bekämpning när växten redan är angripen sällan 

ger bra resultat. 

Du som odlar i växthus har möjlighet att styra klimatet och därmed minska 

risken för svampangrepp. Tänk på att åtgärder du gör för att spara energi, som 

att isolera eller odla i lägre temperaturer, kan ge ett klimat som ökar risken för 

svampsjukdomar. Med noggrann styrning av fuktigheten och god luftcirkulation 

undviker du att problemen ökar. Utforma bord och bäddar så att luften cirkulerar 

och värmen fördelas i växthuset. Även i lagret är rätt klimat avgörande 

för att slippa förluster på grund av lagringssjukdomar. 

I en frilandsodling är det svårare att påverka klimatet. Där har årsmånen stor 

betydelse för angreppens storlek och därmed varierar också bekämpningsbehovet 

mellan olika år. Regniga somrar ger nästan alltid större problem. Men även 

i en frilandsodling kan du förebygga svampangrepp. Med tillräckliga rad- och 

plantavstånd samt beskärning skapar du glesa bestånd som torkar snabbare 

efter regn och dagg. Att odla på upphöjda bäddar bidrar också till snabbare 

upptorkning och mindre risk för svampangrepp. 

Starka plantor klarar angreppet 

Det räcker inte med att svampen finns i odlingen för att det ska bli ett angrepp. 

Svampen måste komma i kontakt med växten och sedan spridas mellan plantorna. 

Dessutom krävs rätt förhållanden för en infektion och en mottaglig 

planta. 

En planta som har fått tillräckligt med ljus, vatten och näring växer balanserat 

och har bra motståndskraft mot svampsjukdomar. Därför är det en effektiv

motåtgärd att ge växterna bästa möjliga odlingsförhållanden. Med plantor i god 

kondition kan du minska behovet av kemisk bekämpning eller ta bort det helt. 

Vissa svampar finns i nästan alla odlingar men angriper bara när plantorna 

är försvagade eller när den naturliga balansen är störd. Sådana svampar kallas 

svaghetsparasiter. De kan angripa många olika växtslag. Andra svampar är mer 

specialiserade, till exempel mjöldagg, rost och bladmögel. De angriper även 

plantor i god kondition. 

Något om svamparnas uppbyggnad 

Det finns olika typer av svampar och de är uppbyggda på olika sätt. Svamparna 

kan identifieras genom att man studerar deras förökningsorgan, hur de är uppbyggda 

och vilka symtom de ger. För att artbestämma svampen behövs mikroskop, 

men ofta visar symtomen vilken svampsjukdom det handlar om. 

Eftersom svampsjukdomarna är vanliga i trädgårdsodlingen och har stor betydelse 

för resultatet är det bra att känna till några grundläggande fakta om 

svampar. Här följer några viktiga punkter utan krav på systematisk exakthet. 

De flesta svampar består av ett mycel, som är uppbyggt av fina trådar, hyfer. 

Mycelet bildas ursprungligen från en groende spor. 

Svamparna bildar också speciellt motståndskraftiga organ. Med hjälp av dem 

kan svampen överleva en längre tid och under ogynnsamma förhållanden, till 

exempel torka och kyla. Ett exempel är de kompakta nystan av hyfer som kallas 

sklerotier. 

Förökningen kan vara könlig (sexuell) eller könlös (asexuell). Den könlösa 

förökningen motsvarar sticklingsförökning av växter, medan den könliga förökningen 

motsvarar fröförökning. Det vanligaste är könlös förökning, sporerna 

som bildas då kallas konidier. De kan bildas direkt från mycelet, på speciella 

hyfer eller inuti flaskliknande behållare (pyknider). 

Svamparna delas in i grupper, bland annat med hänsyn till hur de förökar 

sig. Algsvampar, sporsäcksvampar och basidiesvampar har könlig förökning. 

Övriga svampar, där man inte känner till den könliga förökningen, förs till gruppen 

ofullständiga svampar. 

Svampar 

OFULLSTÄNDIGA SVAMPAR 

gråmögel 

kransmögel 

KÖNLIG FÖRÖKNING 

algsvampar 

bladmögel 

Pythium 

Phythophthora 

Peronospora 

basidiesvampar 

rostsvampar 

sporsäcksvampar 

mjöldagg 

kräfta 

skorv 

41

Förökningssvampar uppträder 

fläckvis. 

42 

Svampar sprids med vind, vatten, växter, djur och människor. 

Symtomen är bland annat missfärgningar i form av bladfläckar, rötor, vissning 

samt förändringar i form och storlek. Ibland är svampsporer eller andra 

organ synliga för blotta ögat. 

Här behandlas svampsjukdomarna i en praktisk indelning, i första hand efter 

de symtom de ger på kulturväxterna. 

Under rubriken Växtskydd hittar du förslag på åtgärder mot de olika svampsjukdomarna. 

Aktuella preparat för bekämpningen finns i Jordbruksverkets listor 

över godkända växtskyddsmedel: 

• Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling 

• Växtskyddsmedel i växthusgrönsaker 

• Växtskyddsmedel i frilandsgrönsaker 

• Växtskyddsmedel i bär 

• Växtskyddsmedel i frukt 

• Växtskyddsmedel i plantskolekulturer. 

Du kan beställa listorna eller ladda ner dem som pdf från www.jordbruksverket. 

se. Välj Rapporter, broschyrer och blanketter eller skriv titeln i sökfältet. Läs 

också boken Säker bekämpning och informationen från de företag som säljer 

kemiska växtskyddsmedel. 

Förökningssvampar 

Förökningssvampar är ett samlingsnamn för några svampsjukdomar som angriper 

i förökningsbäddar och nyetablerade växtbestånd. Andra namn är groddbrand, 

rothalsröta, stambasröta och svartrot. De här sjukdomarna uppstår 

under liknande betingelser och ger liknande symtom. Plantor som slokar på 

dagen och sedan hämtar sig på natten kan vara ett första tecken på angrepp. 

Angreppen börjar ofta vid jordytan, där vävnaderna mörkfärgas och förstörs. 

Som en följd av detta vissnar plantorna. Rötan sprider sig vidare nedåt i rötterna 

och uppåt i plantan och angripna plantor dör. Svampen växer vidare i 

sidled till andra plantor och det blir sjuka fläckar i beståndet. Sådana fläckar 

kan också uppstå på grund av syrebrist vid övervattning. 

Förökningssjukdomarna smittar via plantmaterial, frö, redskap, lådor och 

krukor samt händer. Risken för frösmitta varierar mycket mellan olika växtslag, 

men problemet förekommer både i växthus och på friland. Hur stort angreppet 

blir beror framför allt på om växternas kondition är nedsatt av någon anledning, 

till exempel av ett olämpligt klimat eller dålig dränering. 

Förökningssjukdomar orsakas av svampar inom släktena Chalara, Cylindrocarpon, 

Fusarium, Rhitzoctonia, Phytophthora och Pythium. 

Samma svamparter som ger förökningssjukdomar angriper också rötterna på 

äldre plantor och kallas då ofta rotsvampar. 

Olika arter av Pythium ger en mjuk, grågrön röta på rötterna och stambasen 

på de flesta växtslag. Svampen finns ofta med i samband med groddbrand i 

nysådda gräsmattor. Arter av Phytophthora kan ge liknande symtom som Pythium 

men är ofta mer aggressiv och knuten till vissa växtslag. Ett angrepp av 

Phytophthora har ofta ett snabbt förlopp. Inom några få dagar dödar svampen 

den angripna växten. Både Pythium och Phytophthora sprids fortare när det är 

mycket vatten i jorden. De kan nämligen bilda speciella svärmsporer som simmar 

i vattnet. 

Rhizoctonia ger en torr, skarpt avgränsad, brun röta. Fusarium och Chalara 

ger bruna rötfläckar på stambas och rötter. Gråmögel (Botrytis cinerea) och flera 

andra svampar uppträder också som förökningssvampar. 

Angrepp vid basen på olika växtslag, stambasröta, kan ibland bli så omfattande 

och gå så djupt in att symtomen liknar vissnesjuka. Vid stambasröta utvecklas 

rötan utifrån och inåt och den syns utanpå plantorna redan tidigt. Detta 

skiljer stambasrötan från en äkta vissnesjuka, som är en systemisk infektion 

där svampen växer inuti plantan. Läs mer under Vissnesjuka nedan. 

Stambasrötorna orsakas av samma svampar som ger andra förökningssjuk-

domar, men den kan också bero på angrepp av bomullsmögel och olika arter av 

Alternaria. Även bakterier kan ge stambasrötor. För att ställa en säker diagnos 

behövs mikroskop. 

VÄXTSKYDD 

Se till att förhållandena är goda så att plantorna har tillräckligt med ljus, 

värme, fukt och växtnäring. Men undvik för hög jordfuktighet, det gynnar 

speciellt Pythium och Phytophthora. Använd osmittad jord och friska 

plantor. 

Bekämpa biologiskt med Trichoderma eller Streptomyces. 


Frö till växtslag som ofta drabbas av förökningssvamp behandlas 

(betas) av vissa fröleverantörer generellt mot förökningssvampar. 

Bladfläcksvampar 

Dessa svampar orsakar fläckar på bladen som kan variera från några millimeter 

till flera centimeter i storlek. Ibland består de av koncentriska ringar, 

ibland är de omgivna av en gul eller mörk zon. Hög luftfuktighet gör att bladfläcksvampen 

breder ut sig och de förekommer mest utomhus under fuktiga 

perioder. 

Svampar ur släktet Alternaria ger upphov till fläckar på prydnadsväxter, buskar 

och träd. Svampen kan spridas genom frö. En särskild art Alternaria dauci 

angriper morotsblast, en annan art angriper Lobelia och en tredje art salladskål. 

Svartfläcksjuka på rosor (Marssonina rosae) ger svarta strålformade fläckar 

på bladen. Den är vanlig på många sorter av frilandsrosor både i plantskolor 

och i hemträdgårdar. 

Antrachnos (Colletotrichum graminicola) ger bland annat gula eller bronsbruna 

bladfläckar på gräs. Den förekommer till exempel på golfgreener, särskilt 

i äldre vitgröebestånd. Angreppet bekämpas normalt inte. Ängsgröe kan angripas 

av gröebrunfläck (Drechslera poae). 

Arter av Ramularia, Gloesporium samt gråmögel (Botrytis cinerea) är också 

vanliga orsaker till bladfläckar. På buskar och träd i plantskolor förekommer 

andra svampar som ger bladfläckar, till exempel arter av Ascochyta, Diplocarpon 

och Septoria. Ett stort antal vedartade växter samt perenner drabbas 

också av olika bladfläcksvampar. 

VÄXTSKYDD 

Den viktigaste motåtgärden är att hålla luftfuktigheten låg och att undvika 

stillastående luft. Rätt sortval kan minskas problemen i flera växtslag. 

Vid kemisk bekämpning krävs ofta upprepade behandlingar med 

10–14 dagars mellanrum. Se även listor över godkända växtskydds medel. 

Vissnesjuka 

Vid vissnesjuka slokar de angripna plantorna som om de har vattenbrist, 

men att vattna hjälper inte. Växten slokar för att svampen lever inuti växtens 

kärl och hindrar vattentransporten. Hos några växtslag, till exempel engelsk 

pelargon, börjar symtomen med att bladen gulnar. Den ursprungliga skadan 

syns först när man skär igenom stjälken och de missfärgade kärlen blir synliga. 

Fusarium oxysporum och olika arter av Verticillium orsakar vissnesjuka. Angreppet 

kommer via jorden. Infektionen är ofta latent det vill säga den visar 

inga synbara symtom. 

Även bakterier, som pelargonbakterios, kan orsaka vissnesjuka. Plantor kan 

också vissna på grund av insekter som angriper rötterna, till exempel öronvivellarver. 

43

NY VIRuSSJuKDOM 

En ny vissnesjukdom på 

tomat, pepino mosaik 

virus, har drabbat odlingar 

i Europa. Flera fall har 

konstaterats i Sverige 2009 

och 2010. Läs mer på Jordbruksverkets 

webbplats 

www.jordbruksverket.se. 

Välj fliken odling och därefter 

växtinspektion. 

44 

Vissnesjuka i jordgubbar kan orsakas av rödröta (Phytophthora fragariae) och 

kronröta (Phytophthora cactorum) och i hallon av rotröta (Phytophthora fragariae 

var. rubi). Smittan kommer vanligtvis in i fältet med plantor. Sedan finns 

den kvar i jorden under lång tid och kan föras vidare med rinnande vatten och 

maskiner. 

Av rödröta får jordgubbsplantorna en blågrön färg. Bladen vissnar, bär- och 

revbildningen hämmas och plantorna kan vissna helt. Svampen angriper rötterna 

och gör rotmärgen rödfärgad, det syns bäst på våren och sent på hösten. 

Rotröta i en hallonodling orsakar fläckar med skott som vissnar, ofta redan 

före skörden. Angreppet syns först på tvåårsskottens blad som gulnar och faller 

av. Sedan vissnar skotten snabbt. En mörk röta uppträder vid basen. Även rötterna 

mörkfärgas med en skarp gräns mellan angripna och friska delar. Rödröta 

och rotröta är allvarliga sjukdomar eftersom smittan finns kvar i jorden för lång 

tid framöver. 

Phytophthora ramorum kallas på svenska plötslig ekdöd men den angriper 

ett stort antal värdväxter. Symtomen är olika beroende på vilket växtslag som 

angrips. På ek bildas sår på stammen och grenarna och ofta dör trädet. I Sverige 

har svampen påträffats på rododendron. Där får bladen skarpt avgränsade och 

mörkt rödbruna fläckar på bladen. Unga skott dör helt. Misstänker du ett angrepp, 

kontakta Jordbruksverket. 

Vissnesjuka på tomat (Fusarium oxysporum f. sp. lycopersici) kan ha ett 

snabbt förlopp där plantorna vissnar direkt, eller en långsammare utveckling 

med rotskador och där de nedre bladen gulnar. Låga temperaturer i bädden 

gynnar svampen. 

VÄXTSKYDD 

Köp friska plantor och plantera i frisk jord. Det finns tomatsorter som är 

resistenta mot den vissnesjuka som orsakas av Fusarium. 

Bekämpa biologiskt med Trichoderma, Streptomyces eller Gliocladium. 


Bladmögelsvampar 

När växten angrips av bladmögelsvampar bildas ljusgröna (klorotiska) fläckar 

på bladens ovansida. Senare kan fläckarna mörkna. På undersidan bildas ett 

glest vitt eller gråaktigt ludd som växer fram på gröna, levande bladytor. Yngre 

skott kan bli förkrympta eller missbildade. 

Svampen övervintrar i jorden eller på angripna växtdelar, ett exempel är 

brunröta på potatis som orsakas av potatisbladmögel (Phytophthora infestans). 

Gurkbladmögel (Pseudoperonospora cubensis) övervintrar inte i Sverige utan 

smittan förs hit med sydliga och ostliga vindar från Europa. 

Bladmögelsvamparna, som tillhör klassen Oomycetes, är nära släkt med algerna. 

De är beroende av hög fuktighet och ibland fritt vatten för att växa. Sporer 

bildas utanpå växten under växtperioden, könliga organ, oosporer, bildas 

inuti växten. Dessa oosporer kan sedan övervintra i jorden. 

Bladmögelsvamparna är ofta specialiserade på en värdväxt, vilket syns i 

namnet. Kulturer som ofta angrips är penséer, violer, rosor (i växthus och på 

friland), potatis (samma art angriper tomat), sallat, kål, frilandsgurka med 

flera. Under 2007 hittades en ny bladmögelsvamp (Plasmopara obducens) i 

Sverige som lever på släktet Impatiens Flitiga Lisa. Det fuktiga klimatet 2008 

gav många nya angrepp och de har sedan återkommit trots att odlarna satt in 

motåtgärder. 

VÄXTSKYDD 

Använd resistenta sorter. Håll luftfuktigheten låg. Begränsa bevattningen 

vid angrepp. 

Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.

Mjöldaggssvampar 

En vit mjölig beläggning som täcker blad, unga skott och blomknoppar är ett 

typiskt symtom vid mjöldaggsangrepp. Beläggningen tätnar och kan bli som en 

vit eller brun filt. 

Mjöldaggen behöver levande vävnad för sitt näringsupptag, därför dödar 

svampen inte den växtdel den angripit. Vävnaderna förblir gröna länge, men 

till slut gulnar och vissnar de. I mjöldaggsbeläggningen kan man ofta se 

mörka prickar, det är svampens fruktkroppar. De kan fungera som övervintringsorgan, 

men det är vanligare att mjöldaggssvamparna övervintrar som 

mycel i knoppar. 

Mjöldagg sprids särskilt i varmt och torrt klimat, men viss fuktighet behövs 

för groningen. Olika arter har olika krav på fuktighet, vissa har sporer som kräver 

fritt vatten för att gro. Ojämna klimatförhållanden gynnar mjöldaggens utveckling. 

Varje mjöldaggsart angriper ofta bara en växtart. Angrepp är vanliga på 

Begonia, rosor, svarta vinbär, äpple, jordgubbar och gurka. Även många perenner 

och vedartade växter angrips, som Phlox, temynta, klematis och lönnar. Det 

är stora skillnader i mottaglighet mellan olika sorter. 

Tomatmjöldagg (Oidium lycopersici) hittades för första gången i Sverige 1987 

och är nu allmänt förekommande. Den är dock inte så vanlig som gurkmjöldagg. 

VÄXTSKYDD 

Välj mjöldaggsresistenta eller toleranta sorter till exempel ’Öjebyn’ av 

svarta vinbär och ’Nina Weibull’ av rosor. Det finns också resistenta 

tomat sorter. Resistensen är inte alltid fullständig, det kan förekomma angrepp 

även på resistenta sorter. 


Rostsvampar 

Symtomen vid angrepp av rostsvampar är vita, gula eller bruna sporbildningar 

på blad och stjälkar. Ofta gulnar bladen och faller av. Olika stadier och därmed 

olika symtom kan finnas på samma växt eller på olika växtslag. När samma 

svamp, i olika stadier, angriper flera växtslag kallas det värdväxling. Rostsvampar 

har en komplicerad livscykel med upp till fem olika sorters sporer. Sporerna 

sprids oftast med vinden. 

Rostarter som angriper endast en värdväxt är till exempel pelargonrost, vit- 

och brun krysantemumrost, Mahoniarost, stockrosrost samt rosrost. 

Filtrost på svarta vinbär värdväxlar med fembarriga tallar och hagtornsrost 

värdväxlar med vanlig en. På enen ger hagtornsrosten orangefärgade två centimeter 

långa tungor i maj. På hagtorn bildas gallbildningar och uppsvällda, 

sneda frukter. Ett bra exempel på hur skiftande symtom en och samma svamp 

kan ge. 

VÄXTSKYDD 

Använd resistenta sorter. Undvik fuktig miljö och täta plantbestånd. Bryt 

om möjligt utvecklingscykeln. Plantera friskt material. 

Innan du bekämpar kemiskt, plocka bort angripna växtdelar och förstör 

dem. På börja bekämpningen tidigt. Se även listor över godkända 


45

46 

Övriga svampar 

Bomullsmögel 

Bomullsmögel (Sclerotinia sclerotiorum) kan ge upphov till stjälkröta eller rotfruktsröta, 

beroende på vilken växtdel den angriper. I frilandsodlingar är sjukdomen 

särskilt besvärlig på produkter som ska lagras, till exempel morötter. 

Stjälkrötan börjar i sår, på bladen eller på vissna växtdelar. Den sprids 

snabbt, efter ett par dagar är bladen slappa som om de vore kokta. Oftast dör 

växten ovanför angreppsstället. Svampens vita, bomullslika mycel växer gärna 

inuti och, vid hög fuktighet, utanpå växtdelarna. I detta mycel bildas upp till 

3 centimeter stora, svarta sklerotier som är svampens vilkroppar. Rotfrukts rötan 

ger liknande symtom det vill säga ett vitt mycel och sklerotier i de lagrade produkterna. 

Stjälkrötan kan angripa bland annat bönor, gurka, tomat, sallat samt Dahlia 

med flera prydnadsväxter. 

VÄXTSKYDD 

Håll luftfuktigheten låg och se till att luften cirkulerar. Ta bort och bränn 

angripna växtdelar – se upp så att du inte sprider sklerotierna. Odla i en 

växtföljd med 4–5 år mellan mottagliga grödor. Se till att temperaturen 

och luftfuktigheten i lagret är optimala. 


Gråmögel 

Gråmögel (Botrytis cinerea) är en så kallad svaghetsparasit som angriper försvagade 

plantdelar. Den växer ofta in via skadade och åldrande växtdelar som 

vissnande blommor och blad. 

Symtomen beror på växtslag och vilken del av växten som angrips. Gråmögel 

kan orsaka förökningssjukdomar som stambasröta samt rötor på blad, blommor 

och skördade produkter till exempel vitkål och morot. Karakteristiska fläckar på 

blommor, till exempel på Cyklamen och tulpan, eller på frukter av tomat, är ett 

annat symtom. Växtdelarna kan bli mjuka och vattniga. På den döda vävnaden 

växer det fram en grå, dammande mögelpäls. Små svarta sklerotier kan utvecklas 

efter hand. 

Gråmögel angriper de flesta växtslag till exempel jordgubbar, tulpan, krukväxter, 

buskar, träd och perenner. Det finns flera arter av gråmögel, som har 

olika stora värdväxtkretsar. Många växtslag angrips även under lagringen till 

exempel i plantskolornas kyllager eller i grönsakslager. 

VÄXTSKYDD 

Förebygg angrepp genom att reglera temperatur och fuktighet. Se till att 

luftcirkulation är tillräcklig i växthus och lagerbyggnader. God hygien är 

en annan motåtgärd. Ta bort angripna växtdelar. 

Bekämpa biologiskt med Streptomyces eller Trichoderma. 


Holländsk almsjuka 

De första symtomen på Holländsk almsjuka (Ophiostoma novi-ulmi) är att delar 

av lövverket gulnar. Så småningom dör trädet genom att svampen täpper till 

kärlsträngarna. 

Holländsk almsjuka finns i stora delar av Sverige. Den sprids med almsplintborrar 

eller genom rotkontakt mellan träden. Det finns mer eller mindre aggressiva 

raser och sjukdomsförloppet kan gå mer eller mindre fort beroende på 

vilken ras som angriper. 

Läs mer i Jordbruksverkets broschyr Holländsk almsjuka som du kan beställa 

eller ladda ner på www.jordbruksverket.se. Välj fliken odling och därefter Växtinspektion 

och Växtskadegörare.

VÄXTSKYDD 

Arbete pågår för att få fram resistenta typer av almar. I Holland finns sådana 

typer framtagna: Ulmus ’Columnella’, ’Regal’ och ’New Horizon’. 

Normalt måste angripna träd huggas ner och förstöras för att hindra 

spridning. Plantera andra trädslag efter alm, till exempel lind. 

Häxringar i gräsmattor 

Häxringar orsakas av hattsvampar, till exempel nejlikbroskskivling och jättetrattskivling. 

Svampen växer i utkanten av ringen och den dör efterhand i 

ringens mitt. Ofta börjar angreppet vid en ruttnande stubbe eller liknande. Häxringar 

har blivit vanliga även på intensivt skötta ytor, där mycket organiskt material 

bryts ner. 

Gräset skadas dels för att marken blir mycket torr i häxringen, dels för att 

svampen kan avge ämnen som är skadliga för gräset. 

VÄXTSKYDD 

Genom att lufta, gödsla och vattna gräsmattan gynnar du gräset och 

missgynnar svampen. Det förebygger angrepp och minskar skadan av 

häxringarna. Att vid flera tillfällen sticka hål i marken utmed ringen, 

minst 50 centimeter djupt, har visat sig effektivt. I handeln finns olika 

preparat som kan vattnas ner. De fungerar som vätmedel eller löser upp 

det vaxskikt som bildas av svamparna. Det gör att jorden kan suga upp 

vatten igen och det blir tillgängligt för gräset. 

Ta bort stubbar och trädrötter där ny gräsmatta ska anläggas. 

Bekämpa biologiskt med Trichoderma. 

Rödvårtsjuka 

Rödvårtsjuka (Nectria cinnabarina) angriper vedartade växter. Den växer in 

genom döda eller skadade växtdelar och kan sedan fortsätta vidare in i den 

friska veden som också dör. På de döda grenarna syns svampen som orange röda 

kuddliknande bildningar. De är ett par millimeter stora och kan förekomma i 

stora mängder. 

Växter som är försvagade, till exempel av frost, dålig avhärdning, syrebrist 

eller felaktig beskärning angrips oftare. 

Många olika växtslag kan angripas, till exempel kastanj, alm, lind, Cotoneaster. 

Särskilt besvärlig är svampen i odlingar av stamträd. 

VÄXTSKYDD 

Lämna inte skadade och döda växtdelar kvar på träd och buskar. Ta bort 

angripna grenar helst i början av hösten. Skär rent såret in till frisk ved 

och stryk med sårsalva, till exempel LacBalsam, eller bespruta trädet 

direkt efter beskärning med ett kemiskt växtskyddsmedel, se listor över 

godkända växtskyddsmedel. 

Skorv 

Skorv är ett samlingsnamn för svampar som ger svarta fläckar på frukter och 

blad. Äppleskorv (Venturia inaequalis) och päronskorv (V. pyrina) angriper i stort 

sett alla delar av trädet. Bladen får diffusa eller skarpt avgränsade olivgröna till 

svarta, sammetslika fläckar. Frukterna får större eller mindre skorvfläckar beroende 

på när infektionen sker. Även under lagringen kan skorvfläckar utvecklas. 

Under fuktiga somrar kan pilskorv (Venturia saliciperda) leda till att pilträden 

avlövas tidigare än normalt. Eldtornsskorv (Spilocaea pyracanthae) 

orsakar mörka fläckar på bären på mottagliga sorter av eldtorn. 

VÄXTSKYDD 

Skär bort skorvangripna grenar. Försök finfördela och bruka ner nedfallna 

blad så att de bryts ner snabbare. Det minskar infektionstrycket 

47

48 

inför kommande säsong. Det finns sortskillnader, undvik de mest mottagliga 

sorterna. Det finns äpplesorter som är resistenta mot skorv men i 

flera fall har resistensen brutits efter några år. 

I fruktodlingar används skorvvarning. Då registreras de faktorer som 

påverkar svampen, bland annat temperatur och vatten på bladen. Risken 

för en infektion beräknas och bekämpningen kan anpassas efter det. 


Tallskyttesvamp 

Vid odling av tall, bland annat i plantskolor, kan fjolårsbarren på unga tallar 

färgas rödbruna och falla av i stort antal. Orsaken är att de föregående år blivit 

infekterade av tallskyttesvamp (Lophodermium seditiosum). Under fuktiga 

förhållanden kan angreppet bli omfattande. Under sommaren bildar svampen 

fruktkroppar på de nerfallna barren och sporer från dessa angriper växten på 

nytt. 

VÄXTSKYDD 

Undvik fuktiga lägen och närhet till äldre tallar. 


Utvintringssvampar på gräsytor 

Svampangrepp på etablerade gräsytor uppträder framför allt under hösten och 

vintern. Risken för angrepp är störst vid snöfall på otjälad mark. Då är förhållandena 

under snötäcket idealiska för svamptillväxt. Det gäller därför att bekämpa 

angreppet innan vintern kommer. Ofta förekommer flera svamparter 

samtidigt och därför kan det vara svårt att avgöra vilken art som är den primära 

skadesvampen. 

Snömögel (Monographella nivalis) kan ge allvarliga skador på gräsytor. Efter 

snösmältning syns större och mindre döda fläckar på gräsytorna. Ofta är de 

döda bladen hoppressade i ett vitt, pappersliknande lager som kan skifta i rosa. 

Svampen kan uppträda under hela året vid gynnsamma förhållanden, till exempel 

på golfgreener. Engelskt rajgräs är särskilt mottagligt för snömögel. 

Trådklubba (Typhula-arter), är vanligast i Norrland under milda, fuktiga 

vintrar. Svampen uppträder oftast där snötäcket varar minst tre månader. 

Svampen bildar 1–2 millimeter stora, svarta sklerotier, från dessa kan klubblika 

fruktkroppar växa ut på hösten. 

Gräsröta (Sclerotinia borealis) förekommer också mest i Norrland och i samband 

med långvarigt och djupt snötäcke. Den orsakar ett vitaktigt överdrag på 

gräsplantorna, som sedan torkar och blir bruna. Svampen bildar svarta sklerotier 

cirka 5 millimeter stora. Fruktkropparna ser ut som små tallrikar på skaft. 

VÄXTSKYDD 

Viktigast är de förebyggande insatserna: 

• välj resistenta eller mindre mottagliga sorter 

• dränera 

• lufta gräsmattan och dressa med sand 

• gödsla efter gräsmattans behov och minska kvävetillförseln i tid på 

hösten. 

Bekämpa biologiskt med Trichoderma. Försök med biologisk bekämpning 

mot snömögel med ett bakteriepreparat pågår i bland annat England 

(MASE-projektet). 

Kemisk bekämpning: se listor över godkända växtskyddsmedel.

Bakteriesjukdomar 

Bakterier är encelliga, klorofyllösa organismer som kan vara kul-, stav- eller spiralformade. 

De växtskadliga bakterierna är nästan alla stavformade. Stor leken 

varierar mellan 1 och 4 µm (1 µm = 0,001 mm). De är mindre än svampsporer 

och kan bara ses i mikroskop. Bakterier förökar sig genom delning. 

Det finns cirka 200 beskrivna bakteriesjukdomar på växter, varav ett trettiotal 

har hittats i Sverige. Det finns också nyttiga bakterier, till exempel de kvävefixerande 

bakterier som lever i symbios med baljväxter. 

Bakterierna kan inte förflytta sig aktivt längre sträckor, utan de är beroende 

av andra organismer eller föremål för att sprida sig. Bakterierna kommer in i 

plantan via naturliga öppningar eller sår. Inuti plantan koloniserar de större 

eller mindre områden och producerar giftiga ämnen eller enzymer som bryter 

ner vävnaden. 

Bakterierna kräver vanligtvis ett varmt och fuktigt klimat för sin utveckling. 

De sprids med jord, frön, sticklingar, vatten, regn och insekter men kan också 

fastna på föremål och händer. De kan finnas i plantan utan att ge symtom. När 

förhållandena blir gynnsamma, förökar de sig snabbt och ger synbara symtom. 

De arter av bakterier som angriper växter angriper inte människor och djur. 

Här presenteras bakterierna efter vilka symtom de ger på växterna. 

Blöta rötor 

När bakterierna löser upp delar av växtens cellväggar blir resultatet en blöt röta 

som ofta luktar illa. 

Bakterier ur släktena Dickeya och Erwinia (bland annat Erwinia carotovora 

subsp. carotovora) orsakar sådana blöta rötor. Kål, morot, potatis, hyacint, 

Cyclamen och Iris är exempel på växtslag som angrips. Ofta uppträder dessa 

bakterier sekundärt efter att växten skadats på något sätt. 

Fläckar 

Bakteriesjukdomar kan ge fläckar på blad och andra växtdelar ofta med ett vattnigt 

eller oljigt utseende. Detta är en följd av att kärlsträngarna är fyllda med 

bakterier som infekterar närliggande vävnader. Begoniabakterios yttrar sig som 

en V-formad skada in i bladet. Rester av nerverna syns tydligt i den döda fläcken 

som omges av en ljus kantzon. Om infektionen sprider sig vidare uppstår en 

systemisk infektion, svulster eller gallbildningar. 

Vissning 

När bakterierna täpper till ledningsbanorna uppstår en systemisk infektion som 

leder till att plantorna vissnar. Bakterierna kan också finnas latent, det vill säga 

utan att de ger symtom. Systemiska och latenta infektioner är vanliga på pelargon 

(Xanthomonas hortorum pv. pelargonii) och Begonia (Xanthomonas axonopodis 

pv. begoniae). 

Enstaka fall av gulbakterios (Clavibacter michiganensis subsp. michiganensis) 

på tomat påträffades i Sverige under 2007 och 2008. Gulbakterios är en karantänsskadegörare. 

Om du misstänker en infektion ska du kontakta Jordbruksverket. 

Läs mer på Jordbruksverkets webbplats www.jordbruksverket.se. Välj fliken 

Odling och därefter Växtinspektion och Växtskadegörare. 

Päronpest (Erwinia amylovora) angriper växter ur familjen Rosaceae, bland 

annat päron, äpple, oxbär och hagtorn. Symtomen är att blommor och skott 

vissnar. På skotten böjs spetsarna krokformigt och de färgas mörkbruna eller 

svarta. Päronpest kan ha ett mycket snabbt och förödande förlopp under förhållanden 

med hög temperatur och hög luftfuktighet. 

Det första angreppet konstaterades i Sverige, i Skåne, 1986. Efter det har sjukdomen 

spridit sig vidare norrut. Päronpest omfattas av växtskyddslagen, om du 

misstänker angrepp kontakta Jordbruksverket. 

49

Svulster orsakade av rotkräfta. 

Virusinfekterad planta – vektor 

– frisk planta – virussjuk 

planta. 

50 

Svulster och gallbildningar 

Det finns bakterier som stimulerar växtcellerna att dela sig onormalt så att det 

bildas svulster och ökad skottillväxt. Knippebakterios (Rhodococcus fascians) 

angriper pelargon och ger många men förkrympta skott. Rotkräfta (Agrobacterium 

tumefaciens) angriper de flesta växter, dock inte gräs. Den ger upphov till 

svulster, vanligtvis på rötterna och vid rothalsen. Dessa kan vara från någon 

millimeter upp till en knytnäve i storlek. 

VÄXTSKYDD 

Det går inte att bekämpa bakteriesjukdomar i växande kulturer. De viktigaste 

motåtgärderna är friskt utgångsmaterial, till exempel producerat 

genom mikroförökning. Förhindra spridning via jord, vatten, redskap 

och händer. Ta bort och förstör angripna växter och desinficera redskap 

och växthusutrustning. 

Virussjukdomar 

Hittills har man funnit cirka 600 virus som orsakar växtsjukdomar, viroser. Alla 

kulturväxter kan angripas av något av dessa virus. Förutom utseendemässiga skador 

kan skördeförlusten i vissa fall, till exempel hos potatis, uppgå till mer än 50 

procent. 

Viruspartiklarna är jättemolekyler som består av en kemisk stabil förening 

av nukleinsyra och protein. Virus är alltså så kallade nukleoproteiner, vilket är 

ämnen som förekommer normalt i alla levande celler. Partiklarna är så små, att 

man måste ha ett elektronmikroskop för att se dem. 

Dessa partiklar kan endast leva inuti värdväxtens celler. Sjukdomen sprider 

sig sedan runt i växten genom att virus tvingar cellen att göra nya viruspartiklar. 

Viruset kommer in i cellen via sår, mekaniskt orsakade, eller genom en vektor 

(överförare) till exempel trips. Infekterade pollenkorn kan också överföra virus. 

Virus kan också förekomma latent (utan synbara symtom) i växten men ändå 

orsaka skördenedsättning. Den kan alltså finnas vilande i växten lång tid och vara 

beredd att bryta ut först när förhållandena blir lämpliga. Trots att inga symtom 

syns påverkas oftast växtens vitalitet negativt, och tillväxten blir sämre. 

Virussjukdomarnas symtom påverkas också av yttre faktorer som till exempel 

temperatur, ljus och näring. Tidigt på våren syns många virussymtom bäst, 

till exempel på pelargon. På sommaren med hög värme och mycket ljus kan de 

maskeras helt. 

Symtom 

Färgförändringar på bladen 

• mosaik (gul och grönspräcklig bladvävnad) ljusa nerver, ringfläckar 

• kloroser (gulfärgade bladfläckar) 

Utseendemässiga förändringar 

• deformerade blad, bladrullning, utväxter, dvärgväxt 

Nekroser 

• grupper av döda, mörkfärgade celler 

Spridning 

När en virussjukdom dyker upp i en odling har den oftast kommit dit med smittat 

växtmaterial. Om man använder sådant material för förökning, följer virussmittan 

med till nya plantor. En vanlig spridningsväg vidare till nya plantor är 

även genom insekter. Andra vanliga vägar är via växtsaft i samband med till 

exempel toppning av en kultur eller via frö.

Bronsfläckvirus 

Sommaren 1990 upptäcktes angrepp av bronsfläcksjuka, en virussjukdom som 

orsakas av Tomato spotted wilt virus, TSWV. Därefter har sjukdomen konstaterats 

vid ytterligare ett antal tillfällen i Sverige. Senare har det visat sig att det 

finns ytterligare ett liknande virus, Impatiens necrotic spot virus, INSV, som från 

början antogs vara samma art. Sjukdomen har en mycket omfattande värdväxtkrets, 

till exempel köksväxterna tomat, böna, paprika och prydnadsväxterna 

Begonia, blåkrage, Cyklamen, Dahlia och Impatiens. Viruset kan före komma 

latent, det vill säga utan synbara symtom, eller ge mycket varierande skadebild 

på växten. Ofta förekommer fläckar och ringar på bladen, småbuckliga skott, 

nekrotiska fläckar på stjälkar och blad eller hämmad tillväxt. Symtomen kan 

påminna om sprutskador. 

Vanligen kommer smittan med plantmaterial, och spridningen sker med 

olika tripsarter, bland annat den amerikanska blomtripsen (Frankliniella 

occidentalis) och nejliktripsen (Thrips tabaci). Misstänkta angrepp ska anmälas 

till Jordbruksverket som meddelar lämplig bekämpning. Destruktion ingår 

i motåtgärderna. Sverige är numera skyddad zon för denna sjukdom (se avsnitt 

om Förebyggande åtgärder). 

Pepinomosaikvirus, PepMV 

I flera EU-länder har under slutet av 1990-talet en ny, allvarlig virussjukdom 

fått fäste: pepinomosaik. I Sverige hittades viruset 2009 i sju svenska odlingar. 

Symtomen är mycket varierande och kan bestå av gula fläckar på bladen, mörkgröna 

bladbubblor, lätt kloros, bladdeformationer, missfärgade eller marmorerade 

frukter, avvikande utseende på toppar med mera. Symtomen är ospecifika 

och sjukdomen kan inte konstateras utan testning av plantmaterialet. För att 

undvika att sjukdomen ska få fäste i svensk odling sker en stickprovsmässig 

kontroll varje år i svenska tomatodlingar. Tomatodlare bör vara uppmärksamma 

på avvikande symtom. Viruset kan också förekomma latent, det vill säga utan 

synbara symtom. Smittan sprides vid arbete i kulturen eller med frö. Noggrann 

hygien kan begränsa spridningen. 

Viroid på änglatrumpeter 

På grund av fynd av en latent viroid på änglatrumpeter och stjärnsöta finns i 

dag restriktioner för handel med sådant växtmaterial. Orsaken är att viroiden 

kan överföras till viktiga kulturer som potatis. 

VÄXTSKYDD 

Endast indirekta motåtgärder: Friskt utgångsmaterial, ta bort angripna 

plantor och håll bra hygien i odlingen och i användningen av redskap, 

bekämpning av vektorer, resistenta sorter. Meristemodling och mikroförökning 

för att erhålla friska plantor. 

Skador utan parasiter 

Växterna kan få skador eller växa onormalt utan att de är angripna av en skadegörare. 

Istället är orsaken någonting i miljön runt plantan. Sådana skador 

kallas för fysiogena. 

Alla faktorer som påverkar plantans tillväxt kan också framkalla en fysiogen 

skada. Det är ofta svårt att finna den egentliga orsaken. Dels kan skadan bero 

på en kombination av flera faktorer, dels är det vanligt att symtomen syns först 

en tid efter att skadan inträffat. Dessutom kan plantorna bli försvagade så att de 

angrips av svampar, och det blir ännu svårare att avgöra vad som är den grundläggande 

orsaken. 

Det är viktigt att känna till varför de fysiogena skadorna uppstår, eftersom de 

51

52 

bara kan förebyggas och hejdas av att själva orsaken tas bort. I tabellen nedan 

hittar du exempel på några fysiogena skador. De är indelade efter vad som orsakar 

dem. 

Ogynnsamma förhållanden 

Skadorna beror på förhållanden i miljön runt plantan, till exempel att temperaturen 

eller luftfuktigheten är för hög eller för låg. 

Symtom Orsak 

Rända och tunna plantor med bleka blommor och Ljusbrist 

långa avstånd mellan bladen 

Gula eller röda blad. Bleka blad på ormbunkar. Ljusöverskott 

Brända blad, vita eller bruna fläckar på bladen För hög temperatur 

Vita fläckar på saintpaulia med flera prydnadsväxter, Köldskada 

buckliga blad på gurka, oönskad blominduktion 

(blomkål) 

Styva, sköra blad, senare glasiga och slappa, Frostskada 

uppfrusna rötter, svart blombotten på jordgubbar 

Döda rötter, gulnade blad Syrebrist på grund av 

vattenmättad jord 

Vävnaden svullnar av vätska (ödem) när rötterna tar Hög luftfuktighet 

upp mer vatten än bladen avdunstar. Senare bildas 

ärr av ödemet, så kallad korksjuka. 

Kemoser 

När plantan utsätts för kemiska ämnen som den inte tål uppstår kemoser. Hit 

räknas bland annat saltöverskott, sprutskador och skador av gas. 

Symtom Orsak 

Gula bladkanter som senare torkar in och dör För mycket salter 

i jorden 

Gula bladkanter Överdosering av 

BASF Cycocel Plus 

(långsam upptorkning) 

Döda fläckar på bladen (nekroser) Bekämpningsmedel 

Avlånga frukter på tomat, onormal nervvävnad Bekämpningsmedel 

i bladen mot ogräs 

Fläckar på spenatblad, växter som åldras i förtid Ozon 

Knoppfall, blommor som åldras i förtid Etylengas

Växtnäring 

Symtomen på växtnäringsbrist skiftar beroende på växtslaget och vilket växtnäringsämne 

som fattas. Ofta blir plantorna klenare eller kortare än normalt. 

Färgförändringar eller fläckar på bladen är vanligt. Växtnäringsbrist kan också 

visa sig som buckliga eller på annat sätt missbildade växtdelar. 

Symtom Orsak 

Dålig tillväxt och onormala, skadade eller döda rötter Näringsöverskott 

eller 

näringsunderskott 

Små ljusa blad, tunn växt, de äldre bladen gulnar Kvävebrist 

Mekaniska skador 

Vind, regn och hagel kan ge mekaniska skador på blad, blommor och frukter. 

Skadorna kan underlätta för skadegörare att angripa. I en del fall kan man försäkra 

sig ekonomisk mot sådana skador, till exempel mot storm och hagel. 

Symtom Orsak 

Skadade blad och blommor, knäckta grenar Vind 

Knäckta grenar Tunga snölager 

Hål på blad, köldskador Hagel 

Dålig tillväxt, gulnande blad Körskador som ger 

packad jord och 

syrebrist 

Sår som sedan ger korkbildningar Felaktig beskärning 

eller annan åverkan 

53

ATT TÄNKA PÅ 

Desinfektionsmedlen är i 

lagens mening bekämpningsmedel 

och ska ur 

skyddssynpunkt behandlas 

som dessa, det vill säga 

full skyddsutrustning ska 

användas. 

Medel för desinfektion 

tillhör framför allt två kemiska 

grupper: aldehyder 

och kvartära ammoniumföreningar. 

Efter den 13 maj 2010 gäller 

anmälningskrav till 

KemI för biocidprodukter 

bland annat desinfektionsmedel. 

Under 2014–2018 

kommer dessa medel att 

fasas in i ett system med 

godkännandeprocess. 

54 

Sanering i växthus 

Den bekämpning som sker under pågående kulturtid behöver kompletteras 

i samband med kulturbyte, det vill säga när hela eller delar av växthusen står 

tomma. Hur omfattande åtgärder som krävs beror på hur stora växtskyddsproblemen 

varit i odlingen. Om växthusen inte värms upp under den kalla årstiden 

minskar skadegörarnas övervintringsmöjligheter och därmed saneringsbehovet. 

En sanering kan utföras i helt tomma växthus, då man kan använda alla typer 

av desinfektionsmedel. Den kan också ske när mindre ytor eller enstaka bord 

är tomma, så kallad löpande sanering. I båda fallen ingår fysisk rengöring som 

obligatoriskt moment. I denna ingår sopning och tvättning av bord, mattor och 

andra växthusytor. Spola med högtryckstvätt, gärna med hetvatten eller ånga 

för bättre effekt. Därefter väljer man insatser efter behov. Desinfektion med kemiska 

medel bör utföras endast under förutsättning att rengöring skett, eftersom 

medlen inaktiveras av organisk substans. När det finns växter kvar i någon 

del av växthuset måste man välja medel som har liten gasverkan. Vid desinfektion 

av enstaka bord ska medlet torka in innan man sätter nya plantor på bordet. 

Aldehyder 

Tidigare har formaldehyd använts som desinfektionsmedel i växthus på grund 

av sin breda, decinficerande verkan, men det har på grund av flera orsaker ersatts 

av andra verksamma substanser. Dels var formalinet inte tillräckligt effektivt, 

dels gav det vid användning stora arbetsmiljöproblem på grund av sina 

irriterande och allergiframkallande egenskaper. Vid tester visade det sig också 

vara cancerframkallande. 

En aldehyd som saknar dessa negativa egenskaper är glutaraldehyd, som är 

ett av de ämnen som har ersatt formalin vid sanering. På marknaden finns det i 

preparatet Glucid för användning i tomma växthus samt för doppning av material 

och redskap vid sanering. 

Kvartära ammoniumföreningar 

Har bra effekt på många bakterier och svampar samt vissa preparat mot alger. De 

är skonsamma mot olika material men inaktiveras lätt av organisk substans och 

även av såpa. På marknaden finns för närvarande Menno-Ter-forte (gasar inte). 

Väteperoxid 

Väteperoxid har under senare år börjat användas för desinfektion av bland annat 

bord. Väteperoxid, normalt i doseringen 20 ml per m 3 utgående vatten, används 

också direkt i bevattningsvatten för att döda sporer av svampar samt bakterier. 

På marknaden finns bland annat en formulering av väteperoxid i blandning med 

ättiksyra Deosan Flora samt Reciclean, en blandning med myrsyra. Även desinfektionsmedlet 

Virkon S verkar delvis genom att bilda väteperoxid. 

Efter virusangrepp bör det även saneras med natriumhypoklorit, trinatriumfosfat 

eller dylikt. Virkon S anses också ha bra viruseffekt. 

Övriga åtgärder för sanering i växthus 

Har insektsangreppen varit stora, bör sanering innefatta behandling med insektsmedel, 

i tomma växthus gärna med hög dos. 

Under sommaren finns ytterligare en möjlighet att sanera i växthus. När 

huset är tomt och allt ogräs är borta stängs växthuset helt, och temperaturen 

får stiga till över 40 °C, gärna 50–60 °C 2–3 dagar. Undvik högre temperatur, 

eftersom det då finns risk för skador på plastdetaljer med mera i inredningen. 

Krukor, emballage med mera kan desinficeras i hög luftfuktighet och värme, 

70 °C i minst 2 timmar.

Glöm inte heller bort den allmänna hygienen. Det gäller att hålla ogräsfritt 

runt och i växthusen samt att undvika smittkällor i kompost med mera. 

Som sammanfattning lämnas ett förslag till lämpligt saneringsprogram. 

Förslag på saneringsprogram 

Tomma växthus Löpande sanering 

Allmän rengöring I köksväxtodlingar utförs vid behov innan 

utrivning insektsbehandling med 

flerdubbel dos bekämpningsmedel och Samma åtgärd 

till exempel Glucid (se dosering nedan). 

Generellt ska man ta bort växtrester, jord, 

alger, mattor. Sjuka växter förstörs 

eller forslas bort. Dammsugning 

eller borstning av de fria ytorna. 

Spola växthus och inredning Spola bord och bevattningsmed 

vatten, i högtrycksspruta. mattor med vatten 

Blanda gärna in till exempel såpa Tvätta eventuellt mattor 

(5–10 procent) som sänker ytspänningen. i maskin. 

Låt verka en stund, skölj noga. 

Tvätta eventuellt mattor i maskin 60 °C. 

Reglera klimatet Höj temperaturen till 18–20 °C. 

Höj RH (relativa luftfuktigheten) till Samma åtgärd 

mer än 50 procent, helst till 70 procent. 

Skyddsåtgärder Ta på full skyddsutrustning Samma åtgärd 

(andningsskydd även mot såpa 

i aerosolform) 

Sanera mot svamp, Använd något av desinfek- Använd något av desinbakterier, 

virus tionsmedlen på sidan 55 enligt fektionsmedlen som inte 

rekommendation. Ett alternativ är gasar så mycket till exempel 

Glucid som kan sprutvattnas Menno-ter-forte alternativt 

med 2 procent lösning eller dimmas Deosan Flora. Vattna 

2,5 l + 2,5 l vatten/1 000 m 3 eller spruta enligt rekommendation, 

även under bord och 

i gångar. 

Sanera mot insekter, Vid behov dimmas eller sprutas med Doppa i, vattna eller spruta med 

virus, nematoder medel mot insekter, spinn, virus respektive saneringsmedel. 

med mera innan kulturen avslutas. Låt medlet torka in eller 

Lämpliga medel: skölj av efter behandling. 

Vid Frankliniella-angrepp Tänk på eftereffekter på 

Conserve nyttodjur. 

Tänk på eftereffekter på nyttodjur. 

Verkningstid Låt stå ett par dagar och Vänta 12–14 timmar innan 

lufta sedan ut. nya växter ställs ut.

56 

Jorddesinfektion 

Ångning 

Ångning av jorden är den mest effektiva metoden om den utförs rätt men den är 

mycket kostsam. En annan nackdel är att, förutom skadliga svampar och bakterier, 

även nyttiga organismer dör. 

För bästa effekt ska jorden vara planteringsfuktig och väl bearbetad, till 

exempel med fräs, så att den är finfördelad ner till cirka 30 cm. Det är också 

mycket viktigt att ångan når in överallt och att den nyångade jorden inte smittas 

ner igen. 

Ångningen påverkar näringsbalansen i jorden. I nyångad jord är det därför 

viss risk för mangan- eller nitritförgiftning om inte jorden genomluftas ordentligt 

innan man planterar den nya kulturen. 

Kemisk jorddesinfektion 

Basamid Granulat (klass 1L) 

Detta preparat innehåller den aktiva substansen dazomet och får användas för 

jordbehandling i odlingar av prydnadsväxter och skogsplantskolor. Basamid 

Granulat har effekt mot ogräs, svampsjukdomar, skadeinsekter och nematoder 

i jorden. 

Endast det översta jordlagret desinficeras – någon djupeffekt nås inte. I 

många fall kan detta vara tillräckligt till exempel vid odling i avgränsad bädd. 

När medlet används i växthus får inga växter nås av den gas som bildas av preparatet. 

Täta till det behandlade växthuset för att förhindra läckage. Följ bruksanvisningen 

noga för bästa effekt och för att undvika skador efteråt. Avsluta 

med så kallat krassetest för att se att all gas är utluftad. Krassetestet finns beskrivet 

på etiketten till medlet.

Ogräsbekämpning 

Alla växter som växer där vi inte önskar ha dem kan kallas ogräs. Att vi inte vill 

ha dessa ogräs kvar beror på att de påverkar våra kulturväxter på olika sätt: 

Skördeförluster 

Lägre skörd uppstår på grund av att ogräset konkurrerar om ljus, vatten, näring. 

Grödorna kan också mogna ojämnt om det finns mycket ogräs. 

Kvalitetsförluster 

Produkterna utvecklas sämre och varierar i utseende och andra kvalitetsegenskaper 

till exempel ogräsdelar i spenatskörd, små och dåligt utvecklade 

morötter. Ibland har man i gräsmattor höga krav på slitstyrka i gräset, vilken 

försämras om ogräs förekommer. Dessutom är ogräset mindre estetiskt tilltalande 

i till exempel parkanläggningar. 

Växtskyddsproblem 

Risken blir större för till exempel svampangrepp och sniglar i dåligt genomluftade 

bestånd. I fruktodling blir det större problem med sork om det växer 

mycket ogräs runt trädstammarna. Ogräsen kan dessutom tjänstgöra som värdväxter 

för sjukdomar och skadedjur, men det finns även vilda växter som kan 

vara värdväxter åt nyttodjur. 

Ekonomiska och estetiska värden 

I parker, på golfbanor och på hårdgjorda ytor kan ogräs förkorta livslängden på 

en anläggning och helt enkelt se fult ut. I odlingar med gårdsbutik och besöksverksamhet 

är det också viktigt att anläggningen ser välvårdad ut för att kunderna 

ska trivas. 

Icke-kemiska metoder 

Ogräsmedlen, herbiciderna, kan utgöra en risk för miljö och människors hälsa. 

Det är därför önskvärt att användningen minskar. Många ogräsmedel har försvunnit 

från marknaden och i ett stort antal kommuner är det inte tillåtet att använda 

kemiska bekämpningsmedel på kommunens mark. Mycket arbete läggs 

därför ner på att utveckla alternativa metoder för ogräsbekämpning inom olika 

sektorer. Det är också viktigt att ta till vara tidigare kända sätt att lösa ogräsproblem. 

Icke-kemisk bekämpning bygger på en kombination av förebyggande och direkta 

bekämpningsåtgärder. Oavsett bekämpningsmetod blir effekten bäst om 

den sätts in redan när ogräsen är små. 

Växtföljd 

Växtföljden har mycket stor betydelse för att hålla ogräsen på en rimlig nivå. 

Ensidig odling av radodlade trädgårdsgrödor, som grönsaker, bär och plantskoleväxter 

gynnar ofta vissa ogräs, till exempel korsört och nattskatta, som trivs i 

denna typ av öppna grödor. Om man alternerar med vårsådda, höstsådda och 

fleråriga grödor i växtföljden har man bättre förutsättningar att hindra uppförökning 

av vissa problemogräs. 

En välskött flerårig vall där man återkommande slår av gräset är mycket effektiv 

för att minska förekomsten av åkertistel. På motsvarande effekt får man 

en bra effekt mot åkertistel i en kortklippt gräsmatta. En del ogräs som maskros, 

groblad och rölleka kan dock klara klippning mycket bra. 

57

Täckmaterial. I mitten är 

lagret för tunt – ogräs kan 

etableras där. 

58 

Jordbearbetning och träda 

Plöjning, speciellt vårplöjning, har effekt mot de flesta arter av fleråriga rotogräs, 

till exempel kvickrot, åkertistel och åkermolke. 

Jordbearbetning i form av upprepad stubbearbetning med skärande redskap 

är effektivt för att trötta ut många flera rotogräs. För att vara effektiv mot kvickrot 

ska man bearbeta jorden på nytt när kvickroten har 3–4 blad. 

Upprepade ytliga harvningar har också stor betydelse för att locka ettåriga 

ogräs att gro och därigenom minska jordens förråd av ogräsfrön. Ibland kan det 

behövas någon typ av träda med mekanisk bekämpning innan man odlar känsliga 

grönsaksgrödor eller innan man etablerar en fruktodling eller en plantering. 

Med tanke på att intensiv jordbearbetning kan vara skadlig för jordstrukturen 

och öka risken för kväveförluster bör man undvika helträda som innebär att jorden 

ligger obevuxen under vinterhalvåret. När man odlar sena grönsaksgrödor 

kan man till exempel ha en försommarträda och bearbeta jorden innan man sår 

eller planterar grönsakerna. Efter en tidig grönsaksgröda kan man ha en kort 

sommarträda under några veckor innan man sår in en fånggröda på hösten. 

Mekanisk ogräsbekämpning 

I radodlade frilandsgrönsaker, bärodling och i plantskolor används ofta maskinell 

radhackning som tar bort ogräsen mellan raderna. Ofta används någon typ 

av gåsfotsskär, men det finns också redskap som arbetar med harvpinnar eller 

kraftuttagsdrivna fräsaggregat. Det finns också kupaggregat som täcker ogräs en 

som används mycket i potatisodling och i grönsaksodling på drill. 

Det finns numera även extra tillbehör till exempel fingerhjul, som bearbetar 

ogräs i raderna och som fungerar bra i många planterade grödor. I planterade 

grödor som kål kan ofta nästan hela ogräsbekämpningen klaras av maskinellt 

med radhackning, fingerhjul och kupning. Resterande ogräs kan hackas bort 

med långhacka. Det har också börjat komma så kallade ogräsrobotar på marknaden 

som med kamerastyrning läser av var grödans plantor är och rensar bort 

ogräs mellan plantorna mekaniskt. 

I direktsådda grödor som morötter och andra rotfrukter räcker det inte med 

mekaniska metoder, så vid odling utan kemisk ogräsbekämpning krävs också 

mycket handrensning i dessa grödor. 

I fruktodling finns specialredskap med bearbetningsorgan som går ut och in 

mellan träden i raderna. De ogräs som blir kvar runt trädstammen kan antingen 

hackas bort för hand eller punktsprutas med herbicider. 

För hårdgjorda ytor i parker och städer finns också specialdesignade harvar 

och hackredskap som tar bort ogräs på parkgångar och borstmaskiner mot 

ogräs på plattytor och längs kantstenar. 

Marktäckande växter 

Ett tätt bestånd av odlade växter bidrar till att färre ogräs kan etableras, eftersom 

ljuset därmed förhindras att nå ner till ogräsfröna. Denna effekt utnyttjas 

vid användning av marktäckande växter eller annat material. 

Lågväxande perenner, till exempel skuggröna eller flocknäva, planteras som 

marktäckare i planteringar och konkurrerar ut ogräset på fria jordytor. Det är i 

dag till och med möjligt att köpa färdiga marktäckare på rulle på samma sätt 

som färdig gräsmatta. Metoden kräver ordentlig vattning vid etablering men 

sparar in mycket ogräsrensning. Även gräsmatta är en form av marktäckare. 

Marktäckande material 

Att stänga ute ljuset och därmed förhindra att fröogräs gror kan också göras 

genom marktäckning med olika material. Lämpliga sådana kan på olika ytor 

vara grov bark, flis, plast och svart väv, som vid plantering läggs på ogräsfria 

och jämna ytor. Lagret måste vara tillräckligt tjockt, till exempel 10 cm bark, 

och jämnt fördelat.

Marktäckning med plast används ofta till exempel i odlingar av jordgubbar, 

squash och kryddor. Plasten hindrar ogräs samtidigt som den höjer marktemperaturen 

och ger renare produkter. 

Det finns numera även biologiskt nedbrytbar marktäckningsplast. Den är dyrare 

i pris, men odlaren slipper arbetet med att ta bort och destruera plasten och 

slipper framförallt plastrester i jorden. 

Vid täckning med svart väv, till exempel i containerodling kan ogräset inte 

gro. I krukor i plantskola har man provat att täcka substratytan med ett lättdränerat 

material som genom att hålla ytan torr hindrar ogräsfrön att gro. 

Vid användning av färskt organiskt täckmaterial, typ gräsklipp och grönmassa 

får man en gödslingseffekt av marktäckningen. När man använder 

vedartat organiskt täckmaterial, som flis, bör tvärtom extra kväve tillföras vid 

utläggningen. Dubbel giva mot normalt kan behövas. Marktäckande material 

har dålig effekt mot rotogräs. 

Termisk ogräsbekämpning 

Vid termisk ogräsbekämpning används höga temperaturer för ogräsbekämpning. 

Flamning med gasolbrännare är vanligast men man kan även använda 

hetvatten eller ånga. Flamning har bäst effekt på små ettåriga ogräs. På fleråriga 

ogräs och gräs vissnar bara de ovanjordiska växtdelarna och när man behandlar 

på hårdgjorda ytor behöver man upprepa behandlingen flera gånger per säsong. 

En viss brandrisk föreligger vid flamning, vilket särskilt måste beaktas vid 

användning i växthus och nära byggnader. 

Flamning används en del i ekologisk odling, främst före grödans uppkomst i 

morötter och andra rotfrukter. Behandlingen bygger då på att man flammar bort 

de ogräs som kommit upp före grödan. Efter grödans uppkomst används mekanisk 

ogräsbekämpning. Flamning och ångning används även i konventionell 

odling av till exempel rucola och spenat för skörd som primörblad, där man inte 

kan använda kemiska medel. 

Termisk ogräsbekämpning bör kompletteras med andra metoder. 

Utveckling av nya metoder 

För att minska användningen av kemiska ogräsmedel krävs en utveckling av 

flera alternativa metoder. För att nya tekniker ska få praktisk användning måste 

de ge bra ogräseffekt utan att bli alltför dyra. 

Kemisk ogräsbekämpning 

Ogräsbekämpning med kemiska ogräsmedel (herbicider) är ofta den metod som 

medför lägst kostnad, åtminstone på kort sikt. Men när du bekämpar ogräs kemiskt 

bör du vara medveten om att metoden också har nackdelar. 

Preparatets giftighet 

Påverkan på miljön och människors hälsa ska vara så liten som möjligt. De 

flesta ogräspreparat tillhör behörighetsklass 2L, men ett fåtal är klass 1L-medel, 

till exempel Reglone och Basamid granulat. Det innebär att de är akut giftiga 

eller på ett annat sätt kan skada hälsan allvarligt. 

Risk för skada på kulturväxterna 

Det finns många orsaker till att ett ogräsmedel ger skador på kulturväxterna. 

Det kan vara ett olämpligt preparat eller för hög dos, orenheter i sprutan eller en 

olämplig blandning. Skador kan också uppstå på grund av vindavdrift eller ett 

förorenat vatten. I containerodling där jordvolymen är liten uppstår skador lättare. 

Där är det viktigt att inte överlappa sprutdragen. Se också till att substratet 

inte är för torrt. 

59

60 

Rotogräsen blir fler 

Rotogräs, som främst sprider sig via rötterna, kan förökas om den kemiska 

ogräsbekämpningen inte kompletteras med mekanisk bekämpning. Detta gäller 

främst i perenna kulturer som jordgubbar. 

Ogräsmedlen verkar ofta mot specifika arter och då kan andra arter, som 

medlet saknar effekt mot, till exempel åkerviol och åkerfräken breda ut sig. 

I morotsodlingen är nattskatta ett vanligt ogräs, sannolikt beror det på övergången 

till andra ogräspreparat än tidigare. 

Rester av bekämpningsmedel i miljön 

Med persistens menas ett bekämpningsmedels motståndskraft mot nedbrytning 

i naturen. Ett ämnes persistenstid anger hur lång tid som behövs för nedbrytningen. 

Även om de ogräsmedel som är godkända idag har kort persistens 

kan de bli kvar till nästa säsong, till exempel om du överdoserar eller om klimatet 

är kallt. Det kan begränsa vilka grödor som du kan odla kommande år. 

Välj rätt preparat 

För att välja rätt ogräspreparat för varje situation behöver du kunskap om vilka 

olika typer av ogräsmedel det finns. Du behöver också känna igen de olika arterna 

av ogräset som finns i din odling. Utifrån det väljer du medel för varje 

enskilt bekämpningstillfälle. För att få ett bra resultat krävs också att de förutsättningar 

som varje medel kräver är uppfyllda. 

En praktisk indelning av ogräsmedlen kan utgå från 

1. hur ogräsmedlen verkar 

2. vilken effekt medlen har på olika ogräsarter. 

Hur fungerar ogräsmedlen? 

Att dela in ogräsmedlen efter kemisk sammansättning är i praktiken ointressant, 

eftersom de tillhör flera olika kemiska grupper. Det är lämpligare att utgå från hur 

medlen verkar på och i växten. Deras effekt är oftast inte renodlad åt ena eller andra 

hållet utan består av flera mekanismer, där någon dominerar mer eller mindre. 

Ogräsmedlen kan delas in på tre olika sätt beroende på hur de verkar: 

kontaktverkan systemisk verkan 

bladverkan jordverkan 

selektiv verkan total bekämpning 

Kontaktverkan och systemisk verkan 

Kontaktverkande medel har effekt där de träffar växten och dödar bara de ytliga 

delarna. Därför har sådana medel dålig, eller ingen effekt alls, på rotogräs. Medlet 

transporteras inte i växten och därför är det viktigt att sprutvätskan täcker 

ogräset väl. Exempel på ett kontaktverkande ogräsmedel är Reglone. 

Till gruppen kontaktverkande ogräsmedel hör ättika, som används för bekämpning 

framför allt på hårdgjorda ytor i offentliga miljöer. Det finns flera 

godkända medel. Ättika är bredverkande, och ska inte användas i till exempel 

växthus eftersom det kan bildas gas som är skadlig för kulturväxterna. Ättika 

stannar inte kvar i marken och efter cirka en vecka har den brutits ner. Vid rekommenderad 

dos förstörs inte asfalt, sten, betong eller cement och marken 

försuras inte. Ättika accepteras även i en del kommuner som annars inte tillåter 

kemiska bekämpningsmedel i offentliga miljöer. 

Systemiska medel verkar på ett annat sätt. De tas upp och transporteras i 

växten där de stör eller stoppar tillväxten. Det tar ett par veckor innan full effekt 

uppnås. För att få bra effekt ska plantan vara i god tillväxt. Exempel på medel 

med systemisk verkan är Roundup, Matrigon 72 SG och Fenix.

Bladverkan och jordverkan 

Ogräsmedel kan också delas upp i bladverkande respektive jordverkande medel. 

Vissa preparat tas upp och verkar effektivt både via bladen och via rötterna, till 

exempel Goltix WG. Ofta dominerar ett av upptagningssätten. Förhållandena 

vid den aktuella bekämpningen kan också avgöra om blad- eller jordverkan dominerar. 

Bladverkande medel kan vara antingen kontaktverkande eller systemiska. 

Reglone är ett exempel på ett kontaktverkande medel. Systemiska är till exempel 

Roundup och Matrigon 72 SG. De dödar ogräset via kontakt med växtens 

blad och gröna delar. Medlens regnfasthet, det vill säga hur lång tid det bör gå 

innan det börjar regna, har också betydelse för effekten. 

Jordverkande medel sprutas på marken och tas upp av frön, groddar och rötter. 

De verkar i huvudsak systemiskt. Exempel är Gallery, Goltix och Kerb flo 400. 

De jordverkande medlen kan ha olika effekt vid olika tillfällen beroende på förutsättningarna 

vid bekämpningen. 

Markfuktighet 

God markfuktighet är en förutsättning för bra resultat. Undvik sprutning när 

jorden är torr. 

Marktemperatur 

Undvik alltför låga och alltför höga temperaturer. Såväl effekten som risken för 

skador på kulturväxten påverkas av temperaturen. Följ alltid de anvisningar 

som finns på preparatets förpackning och i annan information från den som 

säljer växtskyddsmedlet. 

Markstruktur 

Ju grövre markstrukturen är, desto osäkrare blir effekten. Försök få en jämn och 

fin struktur. 

Jordart och mullhalt 

Jordens finaste partiklar och den organiska substansen har stor förmåga att 

binda kemiska ämnen. I sand blir bekämpningsmedlet tillgängligt för växten, 

i ler och mull fastnar mycket mer i markpartiklarna. Effekten blir därför bättre 

i sandjord än i ler- eller mulljord och dosen behöver därför anpassas till jordarten. 

På sandjordar bör du använda lägre doser. Då minskar du samtidigt risken 

för urlakning som är större på sandjordar. 

Selektiv verkan eller total bekämpning 

Ogräsmedel som har olika effekt på olika typer av ogräs och kulturväxter kallas 

selektiva. De kan användas i växande kulturer utan att kulturväxterna skadas. 

Dosen påverkar selektiviteten, den blir större vid lägre doser. 

Att ett medel har effekt mot ogräs utan att skada kulturväxten kan ha flera 

orsaker: 

• en tidsskillnad i utvecklingen 

• frön och rötter finns på olika djup 

• skillnader i upptagning, transport och nerbrytning i växten. 

Totalbekämpningsmedel används där all vegetation ska bort, till exempel på 

grusplaner och runt växthus. 

• Vid bladsprutning mot rotogräs fungerar systemiska medel bäst till exempel 

Roundup. 

• Vid bladsprutning mot fröogräs har kontaktverkande medel också bra 

effekt. 

• Totaleffekten beror på dosen. Om du ökar dosen kan du ofta använda 

samma medel som vid selektiv bekämpning. 

• Se upp med sidoeffekter. Undvik preparat som kan ge giftiga gaser intill 

växthus, använd ett preparat med glyfosat istället. 

61

En ogräshandbok, gärna 

med inriktning på ogräs 

i trädgårdskulturer, är 

ett viktigt hjälpmedel. På 

Jordbruksverkets webbplats 

finns en databas med 

bland annat beskrivningar 

av ogräsarter samt lämpliga 

bekämpningsmedel 

mot de olika ogräsen. På 


väljer du ogräsdatabas 

bland E-tjänsterna. 

Jätteloka 

62 

Verkan på ogräsarterna 

En förutsättning för att lyckas med kemisk ogräsbekämpning är att du känner 

igen de viktigaste ogräsarterna. Särskilt viktigt är det att kunna identifiera ogräsen 

i ett tidigt utvecklingsstadium. 

Ogräskännedom är nödvändigt av flera skäl: 

• Olika medel har effekt på olika arter. 

• Ofta måste du kombinera flera medel för att få tillräcklig effekt. 

• Om du känner igen arterna i ett tidigt utvecklingsstadium kan insatserna 

också göras tidigt och du får normalt den bästa effekten. 

Du kan upptäcka nya ogräsarter som kräver extra insatser. 

Vissa ogräsarter, som jätteloka och strandfräne, har genom sin ökade spridning 

blivit allt viktigare att uppmärksamma och bekämpa. Åkerfräken är ytterligare 

ett ogräs som brett ut sig på senare tid och som vi idag saknar effektiva 

kemiska medel mot. 

Andra arter som skapat problem på senare tid är är stånds (Senecio jacobaea) 

som är giftig för betande djur och renkavle (Alopecurus myosuroides) som utvecklat 

resistens mot flera ogräspreparat. 

Jätteloka och strandfräne 

Jätteloka 

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) har i olika varianter visat sig ge massförekomster 

där den har etablerats. Växten blir 2–3 m hög med jättelika blad 

och stor blomställning. Växtsaften kan i kombination med sol ge svårläkta och 

smärtande hudutslag inom 48–72 timmar efter exponering. Fröna kan fortfarande 

gro efter 5–6 år. 

Bekämpningen kan utföras mekaniskt och kemiskt – det sistnämnda nödvändigt 

i större bestånd. Mekanisk bekämpning görs av enstaka och små exemplar 

samt avhuggning av blomställningen på större exemplar innan de har 

fröat. Kemisk bekämpning sker vanligen med glyfosatpreparat till exempel 

Roundup, bäst på 1–2 dm höga plantor. En effektiv metod är att stryka av medlet 

på bladens undersidor. 

Strandfräne 

Strandfräne (Rorippa sylvestris) är ett annat ogräs som har spritt sig allmänt i 

plantskolor. Därifrån sprids det vidare ut vid plantering om inte plantskolan 

lyckats bekämpa ogräset. Strandfräne måste enligt SJVFS 1996:152 bekämpas i 

skogsplantsproduktion. Växten hör till det korsblomstriga släktet och de gula 

blommorna sitter i klaseliknande blomställningar. Bladen är parbladiga eller 

parflikiga. Stjälken är starkt grenig. Växten sprider sig dels vegetativt med rotutlöpare 

och ytligt belägna stamutlöpare, dels med frön. 

Den är mycket svår att bli av med. Bekämpningsresultatet kan variera bland 

annat beroende på att det egentligen under namnet strandfräne döljer sig tre 

olika arter av växten Rorippa. Arterna kan i sin tur vara olika svåra att bekämpa. 

Motåtgärder är bland annat täckning med svart plast samt kemisk bekämpning 

med glyfosatpreparat till exempel Roundup. Medlet tar dock bara ovanjordiska 

delar och ger därmed oftast förnyade problem vid återväxten. Enligt danska erfarenheter 

uppnås bäst effekt av behandling på sensommar och höst. 

Bekämpning i olika kulturväxter 

Här följer övergripande beskrivning av ogräsbekämpning i olika kulturer och 

inriktningar. Det ger en bild av vilka faktorer som har betydelse för en effektiv 

bekämpning i trädgårdskulturerna. 

Grundprinciper och detaljinformation i ämnet finns bland annat i Jordbruks-

verkets broschyrer Kemisk ogräsbekämpning samt Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling, 

växthusgrönsaker, frilandsgrönsaker, bär, frukt respektive 

plantskolekulturer. De uppdateras årligen och du kan beställa eller ladda hem 

dem från www.jordbruksverket.se. Läs också boken Säker bekämpning och informationen 

från de företag som säljer kemiska växtskyddsmedel. 

Kemisk ogräsbekämpning i fältodlade grödor 

När du väljer medel och metod för en kemisk ogräsbekämpning på friland bör 

du ta hänsyn till 

• jordarten 

• växtföljden 

• grödans och ogräsens konkurrenskraft 

• vilken typ av ogräs det finns och vilka arter 

Dessa överväganden är gemensamma för de kulturer som odlas på åkermark. 

Utifrån de förutsättningar som finns väljer du bekämpningsmetod, preparat, 

tidpunkt och dos. 

För de olika odlingsinriktningarna finns ytterligare faktorer att ta hänsyn till, 

du hittar dem här nedan under respektive rubrik. 

Grönsaker på friland 

• Många växtslag som är olika känsliga för preparaten. 

• Stor omsättning per ytenhet kan ge hög lönsamhet på insatta åtgärder. 

• Stora krav vid radodling. 

• Frösådda kulturer har dålig konkurrensförmåga. 

• Se upp med efterverkningar av preparaten då flera kulturer odlas efter varandra 

på samma fält. 

• Jordarten har stor betydelse för val av metod och preparat. 

Frukt och bärodling 

Se under grönsaker på friland. 

• Fleråriga kulturer där rotogräs får särskilda förutsättningar att föröka sig. 

Prydnadsväxter på friland, plantproduktion 

• Träd och buskar med olika odlingssystem. 

• Många olika växtslag, till exempel träd, buskar och perenner, som är olika 

känsliga för preparaten och har olika krav på ogräsbekämpningen. 

Prydnadsväxter på friland, etablerade bestånd 

• Planteringar med stor variation av växter i parker och andra offentliga 

miljö er. Glesare bestånd och större plantavstånd än vid plantproduktion. 

• Gräsmattor, som representerar ett helt eget område. 

Växthusodling 

• Ettåriga och fleråriga kulturer till exempel snittblommor som rosor. 

• Jordbehandling under växthusbord kräver stor försiktighet så att kulturväxterna 

inte skadas. Använd glyfosatpreparat eller termisk ogräsbekämpning 

med gasolbrännare eller ånga. Se även Jordbruksverkets 

årliga publikation Växtskyddsmedel i prydnadsväxtodling. 

63

64 

BESTÄMMELSER 

Observera att vid ogräsbekämpning i trädgårdsodling kan man behöva ta 

hänsyn till specialbestämmelser inom vissa områden. 

Spridning av bekämpningsmedel 

Vid all spridning av bekämpningsmedel utomhus, alltså både över områden 

där allmänheten färdas fritt och övriga områden, gäller Naturvårdsverkets 

föreskrifter om spridning av kemiska bekämpningsmedel (SNFS 1997:2). Rekommendationer 

och anvisningar för hur du kan handla i vissa situationer 

finns i Naturvårdsverkets Allmänna råd 97:3. Se även följande avsnitt och 

boken Säker bekämpning. Föreskriften är under omarbetning och det kan bli 

ändringar i dessa krav. 

Ogräsbekämpning på hårdgjorda ytor 

Hårdgjorda ytor är markytor som belagts med till exempel asfalt, betong, sten, 

grus eller sand. Gemensamt för dessa ytor är bland annat att man oftast vill ha 

dem helt fria från växter. 


Vid kemisk bekämpning på denna typ av ytor har man speciellt tre saker att tänka 

på: speciella bekämpningsförbud, informationsskyldighet och preparatval. 

Speciella bekämpningsförbud 

På tomtmark för flerfamiljshus, gårdar till förskolor och skolor, allmänna lekplatser, 

inom skyddsområde för vattentäkt eller vid planterings- och anläggningsarbeten 

får man inte bekämpa med kemiska medel om man inte har fått 

ett speciellt tillstånd. Detta tillstånd söks hos kommunens miljö- och hälsoskyddsförvaltning. 

I en del kommuner har man även beslutat att inte alls använda kemiska bekämpningsmedel 

på kommunens mark. Ogräsättika räknas visserligen som kemiskt 

bekämpningsmedel (se avsnittet om kontaktverkande medel på sidan 61) 

men många kommuner som annars inte tillåter kemisk bekämpning accepterar 

ändå ättika för användning till exempel på kantsten. Ofta tillåter man även bekämpning 

av jättebjörnloka med glyfosat-medel. 

Anmälan i vissa fall 

Vid spridning av bekämpningsmedel på banvall, områden större än 1 000 kvadratmeter 

där allmänheten fritt får färdas och på idrottsanläggningar (dit även 

golfbanor räknas) gäller att en skriftlig anmälan måste göras till miljö- och hälsoskyddsförvaltningen 

senast fyra veckor innan bekämpning. 

Informationsskyldighet 

På hårdgjorda ytor berörs man ofta av den informationsskyldighet som gäller 

inom alla områden ”där allmänheten får fritt färdas”. Informationsskyldigheten 

innebär att man ska informera allmänheten genom att sätta upp anslag på 

platsen för bekämpningen. Punktbekämpning är dock undantagen från denna 

informationsskyldighet. Vid bekämpning på ytor som är mindre än 1 000 kvadratmeter 

men större än punktbekämpning måste man sätta upp anslag, men 

man behöver inte informera miljö- och hälsoskyddsförvaltningen. Se även 

boken Säker bekämpning och i föreskriften om spridning av kemiska bekämpningsmedel, 

13 § SNFS 1997:2. I speciella fall kan också kommunen bestämma 

om undantag från kravet att sätta upp anslag. 

Anslag ska sättas upp en vecka innan spridningen och sitta kvar ett tag 

efter spridningen. I 13 § SNFS 1997:2 står också vad ett anslag ska innehålla.

Det räcker inte med att skriva ett anslag med ”området har bekämpats med bekämpningsmedel” 

utan man måste även ange plats, medel, avsikten med spridningen, 

tidpunkt, vem som kan kontaktas för mer info med mera. 

Preparatval 

Relativt få kemiska bekämpningsmedel är godkända för användning på hårdgjorda 

ytor i dag. Detta beror bland annat på risker för allmänheten men även 

den relativt höga risken för att preparatet ska rinna ner i dagvattnet och spridas 

vidare till reningsverk, vattendrag eller grundvatten. Preparat som inte är ljuskänsliga 

bryts också ner långsamt i denna miljö på grund av låg mikrobiell aktivitet 

i marken. Se även avsnittet Vart tar bekämpningsmedlen vägen? i boken 

Säker bekämpning. 

Icke-kemiska metoder 

I dag används många alternativa bekämpningsmetoder som borstning, harvning, 

handrensning och termisk bekämpning. Precis som vid kemisk bekämpning gäller 

att man får bäst effekt när ogräsen är små. Även de förebyggande åtgärderna 

vid anläggningen är viktiga metoder som minskar ogräsförekomsten. Sådana metoder 

kan vara val av ytmaterial, att hindra frön från att blåsa in med mera. 

Förebyggande åtgärder 

Anläggningens utformning har stor betydelse för ogräsens förmåga att etablera 

sig. Ytornas beskaffenhet påverkar också vilka skötselmetoder man kan använda. 

Allt material under ytbeläggningen bör vara ogräsfritt, speciellt viktigt 

är det att det inte finns några rotogräs. Genom att lägga fiberduk under asfalten 

kan man också minska risken för genomväxning av rotogräs där. 

Täckning med svart genomsläpplig marktäckningsväv vid nyanläggningsarbeten 

ger också ett bra grundskydd mot ogräs. Undvik onödiga skarvar där 

ogräs kan få fäste och håll sedan rent från löv och annat skräp som kan främja 

etableringen av ogräs. 

Mekanisk ogräsbekämpning 

Mekanisk ogräsbekämpning med harvpinnar eller någon typ av hackskär passar 

på vissa typer av grus-, sand- och singelytor. Ytlagret bör dock inte vara för 

tunt för ett lyckat resultat och det är mycket viktigt med rätt djupinställning av 

redskapen. Det är viktigt att inte ytmaterialet blandas med bärlagret. 

Metoden bygger på att man bearbetar jorden ytligt och river upp ogräsen. Det 

är viktigt att behandla när ogräsen är små och upprepa behandlingarna ofta. 

Grunt rotade ogräs dras upp och djupt rotade ogräs kan skäras av med hackskär. 

Harvning är den billigaste av de icke kemiska metoderna men eftersom 

den ställer stora krav på att ytan har en djup bädd av grus, sand eller singel så 

är den bara användbar på vissa ytor. Det behövs ofta 4–5 behandlingar per år. 

Det finns också redskap med roterande borstar som rycker upp och sliter av 

ogräsen. Denna metod passar på vissa platt- och stenytor och i skarvar mellan 

asfalt och kantsten. Borstning sliter dock hårt på underlaget. Borstning bör 

helst utföras när ytan är fuktig, då följer mer rötter med och man undviker onödigt 

dammande. Det behövs ofta 3–4 behandlingar per år. 

Termisk ogräsbekämpning 

Termisk ogräsbekämpning med flamning, ångning eller hetvatten passar bäst 

på relativt jämna och släta ytor som asfalt-, platt- och stenytor och har bäst effekt 

mot små ettåriga ogräs. Bara plantans ovanjordiska delar dödas. Små ettåriga 

ogräs kan dö helt av en behandling. På fleråriga ogräs, gräs och ogräsarter 

med skyddade tillväxtpunkter får man bara en tillfällig nedvissning och behandlingen 

måste upprepas inom några veckor. 

65

66 

Man ska inte bränna ogräsen utan endast värma ogräsen en bråkdels sekund 

så att cellerna i bladen brister, vilket är tillräckligt för att bladen ska vissna ner. 

Bladen ska sloka och se ut ungefär som kokt spenat efter behandlingen. Om 

ogräsen är svarta och förkolnade har man överdoserat vilket inte ger bättre effekt 

utan bara kostar mer arbetstid och bränsle. 

Det behövs 4–5 behandlingar per år. Kostnaden beror till största delen på 

hur mycket ogräs det finns och hur många behandlingar som krävs. Flamningsaggregat 

är gasoldrivna medan ångnings- och hetvattenaggregaten ofta 

är diesel drivna. Värmedosen regleras främst med körhastigheten. Stora ogräs 

och täta bestånd kräver högre värmedos. Flamningsaggegaten arbetar vid högre 

temperaturer och har därför ofta högre kapacitet än behandling med ånga eller 

hetvatten. En fördel med ånga och hetvatten är dock att man inte har någon 

brandrisk och inte skadar värmekänsliga material. 

Ogräsbekämpning på golfbanor 

På de flesta golfbanor är ogräsproblemen ganska begränsade på greenerna, på 

grund av den låga klipphöjden. Några ogräs som dock kan ställa till med problem 

är groblad, hönsarv, krypnarv, maskros, rölleka, tusensköna, vitgröe och 

vitklöver. På greenen kan enstaka ogräs tas upp för hand. I fairway och ruff kan 

många fler växter vålla problem eftersom klipphöjden inte begränsar dem. En 

del av dessa ogräs är dock bara ett estetiskt problem och behöver kanske inte 

bekämpas, medan andra, till exempel vitklöver, ställer till med mera påtagliga 

problem. Ett problem med kvävefixerande örter, till exempel vitklöver och käringtand, 

är att de även kan bidra till en oönskad kvävegödsling av gräset. Vitgröe 

och krypnarv gynnas av vattning och gödsling medan till exempel rölleka 

trivs i mager och torr jord. 

Speciella hänsyn 

Golfbanan är ofta väldränerad och ligger inte sällan i anslutning till en sjö eller 

ett vattendrag. I och med detta bör man vara speciellt uppmärksam på risken 

för att bekämpningsmedel kan hamna i vattnet. Golfbanan ligger också ofta i 

anslutning till olika former av naturområden och man bör ta hänsyn även till 

detta, bland annat vid beräkning av skyddsavstånd vid bekämpning. Tänk 

också på att risken för skador på gräset är extra stor på greenen. 

Informationsskyldighet 

Även på golfbanor ska man tänka på informationsskyldigheten. Golfbanan räknas 

som yta ”där allmänheten får fritt färdas” vilket innebär att anslag ska sättas 

upp på platsen för bekämpningen. Tänk också på att informationsskyldigheten 

gäller all kemisk bekämpning, alltså även svamp- och skadedjurs bekämpning. 

Greenen är dock undantagen från kravet på att sätta upp anslag, eftersom den 

inte räknas som yta “där allmänheten får fritt färdas”. I syfte att informera golfspelare 

kan det ändå vara lämpligt att sätta upp anslag på golfklubben. 

Punktbehandling 

Enstaka ogräs bekämpas helst genom punktbehandling till exempel med avstrykare 

och då kan man även använda ett totalbekämpningsmedel som glyfosat. 

Kom dock ihåg att glyfosat bara har effekt på växter i aktiv tillväxt och spill 

inte på gräset. Vid punktbehandling av enstaka ogräs behöver man inte heller 

sätta upp anslag. Med punktbehandling menar man i detta fall i princip att man 

behandlar en planta och att man bara träffar den plantan med ogräsmedlet, 

till exempel genom att använda avstrykare eller pensel på delar av växten. Gör 

man många sådana här behandlingar inom ett område så räknas det inte som 

punktbehandling.

Retardering av prydnadsväxter 

i växthus 

Många av de växtslag som idag odlas som kruk- och utplanteringsväxter vore 

i sin naturliga växtform inte möjliga att marknadsföra kommersiellt. Dagens 

distributörer och konsumenter förväntar sig ett visst plantutseende i form av 

kompakta och knubbiga, blomrika plantor med korta avstånd mellan bladen. 

Denna plantnorm är en direkt följd av att kemiska retarderingsmedel kom till. 

Den första kemiska substansen som kunde användas för att reglera planthöjden 

upptäcktes i mitten av nittonhundratalet, och tio år senare kom Cycocel ut 

på marknaden. Under de följande årtiondena gjordes inom och utom Sverige 

ett stort antal försök med dessa medel i syfte att få fram kompakta plantor av 

de flesta aktuella kruk- och utplanteringsväxter. Dessutom blev det möjligt att 

starta krukodling av helt nya växtslag. 

De senaste årens ökande miljöintresse har gjort att “onödiga” kemiska insatser 

ifrågasätts alltmer. Användningen av kemikalier för att påverka plantornas 

utseende är inte längre självklar. Under de senaste tio åren har därför mycket 

forskning inriktats på att hitta alternativa eller åtminstone kompletterande 

metoder till de kemiska. Marknadens krav på låga och välförgrenade plantor 

kvarstår dock, och kan i dagsläget inte helt klaras utan de kemiska retarderingsmedlen. 

Kompakta plantor kräver inte heller så stor plats i odling och distribution, 

vilket påverkar prisnivån och därmed även lönsamheten totalt. 

Odlarnas möjligheter att kontrollera sträckningstillväxten består av biologiska, 

klimatmässiga, odlingstekniska och kemiska metoder. Samtliga bör 

vägas in inför beslut om retarderingsåtgärder. 

Biologisk kontroll 

Genom urval och förädling kan nya, mer kompakta växtslag skapas som utan 

tillväxtreglering vid varje odlingstillfälle ger plantor av rätt höjd och utseende. 

Om det alltid gick att välja genetiskt kompakta sorter i stället för högväxande 

skulle behovet av retardering försvinna, men detta går knappast att uppnå i 

praktiken. Dock bör sådana sorter väljas när möjlighet finns. 

Restriktioner mot retarderingsmedel i flera stora producentländer, bland 

annat Tyskland, har ökat förädlarnas intresse inom området, och fler nyheter, 

särskilt bland utplanteringsväxterna, är att vänta inom de närmaste åren. 

Klimatkontroll 

Alla klimatfaktorer har betydelse för plantornas utveckling, och för höjdtillväxten 

är ljuset och temperaturen de mest avgörande. Genom forskning om dessa 

faktorer har vi fått viktig kunskap om hur samspelet ljus – temperatur – höjdtillväxt 

hos plantor ser ut. Därigenom har möjligheterna att styra sträckningstillväxten 

med hjälp av klimatet ökat. 

Viktiga samband ljus – sträckningstillväxt 

Vid högre ljusintensiteter minskar sträckningstillväxten och resultatet blir i 

slutstadiet lägre plantor. Genom belysning med till exempel natriumlampor 

utvecklas plantorna snabbare samtidigt som de också blir mer kompakta. Ljuskvaliten 

har stor betydelse för sträckningen, som gynnas av mörkrött ljus. Sådant 

avges till exempel i glödlampor, men även uteljuset i samband med gryning 

och skymning har samma egenskap. Plantor som står alltför tätt sträcker 

sig av samma orsaker. Mindre ljus når ner till plantan och filtreras dessutom 

genom bladverket till mer mörkrött ljus vilket ger mer sträckningstillväxt. 

Även plantornas reaktion på dagslängd kan utnyttjas för att minska höjdtill- 

67

68 

växten. För vissa växtslag ger kortdagsbehandling under vissa perioder önskad 

effekt. Hänsyn måste dock tas till att även blomningen påverkas av dagslängden. 

Viktiga samband temperatur – sträckningstillväxt 

Plantornas sträckningstillväxt påverkas av temperaturen på två sätt: högre 

dygnsmedeltemperatur ger kraftigare tillväxt och skillnaden mellan dag och 

nattemperatur påverkar sträckningen, som särskilt ökas av höga dagtemperaturer. 

Genom att vända på de naturliga förhållandena och ge högre natt- än 

dagtemperatur (negativ DIF) minskas sträckningstillväxten. För att inte samtidigt 

påverka utvecklingshastigheten vid användning av negativ DIF ska genomsnittstemperaturen 

alltid ligga på den önskade, och observera att negativ DIF 

under senare delen av kulturtiden i vissa kulturer kan försena blomningen (julstjärna, 

Fuchsia). 

I några växtslag kan ett kraftigt temperaturfall tidigt på morgonen (drop) ha 

god retarderande effekt. Till exempel kan en sänkning av temperaturen på 5 °C 

under 2 timmar med start 30 minuter före gryningen ger lika bra resultat som 

att sänka temperaturen under hela dagen (vilket i praktiken kan vara svårt att 

uppnå). Exempel på olika växters reaktion på DIF finns sist i texten. 

Odlingsteknisk kontroll 

När plantorna stressas av begränsad tillförsel av vatten och näring reagerar 

de med minskad tillväxt, vilket samtidigt också hindrar sträckningstillväxten. 

Sådan inducerad stress kan användas enskilt eller i kombination med andra 

retarderingsmetoder, till exempel negativ DIF eller kemiska medel. Plantstress 

kan också ge andra effekter i form av färre blomknoppar och mindre bladstorlek, 

varför metoderna måste anpassas efter växtens behov. 

Uttorkning mellan vattningarna är en av de äldsta metoderna för att få kompakta 

plantor. Rätt använd torkstress har gett bra resultat i bland annat pelargon, 

begonia, cyklamen och Campanula. 

Begränsad eller minskad näringstillförsel minskar både tillväxt och sträckning 

hos plantor, men risk finns för sämre kvalitet hos vissa växtslag. Näringsstress 

genom minskad fosfortillförsel ger effekter liknande torkstress och har 

gett goda resultat bland annat vid pluggplantproduktion. Minskad kvävetillförsel 

(mindre än 50 procent av normal mängd) har i danska försök hämmat 

sträckningstillväxten hos till exempel julstjärnor utan kvalitetsförsämring. 

Kemisk kontroll 

Retarderingsmedlen dominerar bland de kemiska medel som används inom 

prydnadsväxtodlingen i växthus. I Sverige samlar Grön Kompetens AB i Alnarp 

in uppgifter om företagens användning av kemiska medel i sin Miljödatabas. 

De har konstaterat att huvuddelen av de aktiva substanser som används i dessa 

växthusföretag utgörs av retarderingsmedel. 

Kemiska retarderingsmedel verkar oftast genom att hämma växtens egen 

produktion av sträckningshormonet gibberellin. Hit hör Alar 85 SG och BASF 

Cycocel Plus. 

Medlen kan tillföras genom sprutning eller vattning. Den slutliga effekten 

beror på växtslag, tidpunkt för behandling, dos och appliceringsteknik.Vissa retarderingsmedel, 

till exempel BASF Cycocel Plus, kan i höga koncentrationer ge 

bladskador. Allmänt gäller att fler behandlingar med lägre koncentration minskar 

skaderisken. Kom alltid ihåg att totaldosen är lösningens koncentration 

gånger den tillförda vätskans volym. Vid vattning ges betydligt större mängder 

retarderingsmedel än vid sprutning. Ett exempel: Vattning med dosen 0,5 procent 

BASF Cycodel Plus och 2,5 liter vätska per m 2 ger 12,5 ml BASF Cycodel Plus/ 

m 2 . Sprutning med dosen 0,2 procent och vätskemängd 0,1 liter/m 2 ger 0,2 ml 

BASF Cycodel Plus per m 2 . I det senare fallet krävs normalt flera upprepningar. 

Vilken metod som väljs kan bero på flera orsaker och i vissa fall krävs vattning

för att få tillräcklig effekt utan att skada plantorna. 

Behandlingar med retarderingsmedel ska ske tidigt under kulturen för att 

medlen ska finnas på plats innan sträckningstillväxten startar. 

Olika plantors reaktion på DIF. 

(0 = ingen reaktion, 3 = kraftig reaktion) (Efter Erwin, Heins 1993) 

Namn Reaktion på DIF 

Ageratum 3 

Begonia 1 

Browallia 2 

Campanula 3 

Dahlia 3 

Impatiens Nya Guinea-hybrider 1 

Julstjärna 3 

Petunia 1–2 

Viol (pensé) 2 

Vanliga appliceringsmetoder: 

Sprutning Vattning 

Alar 85 SG x 

BASF Cycocel Plus x x 

69

70 

Övningsuppgifter 

Frågorna kan i vissa fall kräva kompletterande information ur böcker, till exempel 

”Säker bekämpning”. 

Lösningar på växtskyddsproblem 

1. Förklara varför användning av vävnadsförökning minskar behovet av bekämpningsmedel? 

2. Vad menas med växtpass? 

3. Ge förslag på lämpliga tillsatser som kan användas för jordförbättring. 

4. Vilka klimatförutsättningar minskar risken för svampsjukdomar? 

5. Ange vilka skadegörare som kan bekämpas med hjälp av 

a) rovkvalstret Amblyseius cucumeris 

b) parasitstekeln Encarsia formosa 

c) parasitstekeln Aphidius ervi 

6. Varför bör man undvika att använda Confidor mot vita flygare i ett växthus 

där man planerar att bekämpa bladlöss med nyttodjur? Ange också lämpligt 

preparat som bör väljas i stället!

7. Hur kan du enkelt övervaka om vita flygare finns i din odling? 

8. Fyll i rätt siffror i de tomma rutorna 

( ) fungicid 1 insektsmedel 

( ) insekticid 2 svampmedel 

( ) herbicid 3 bakteriemedel 

4 ogräsmedel 

9. Vad innebär det att ett preparat är ett selektivt bekämpningsmedel mot bladlöss? 

10. Under vilka förhållanden är systemiska preparat bäst verksamma? 

11. Vad bör du göra för att förhindra att resistens uppstår mot ett visst bekämpningsmedel? 

12. Ange lämpliga yttre förhållanden för behandling med 

a) en jordverkande herbicid 

b) sprutning av frilandskulturer 

13. Ge exempel på krav som ställs för att bli godkänd IP-odlare. 

14. Inom vilken odlingsgren har ekologisk odling störst andel av totala produktionen 

i Sverige? 

71

72 

15. Ge exempel på bekämpningsmetoder som kan användas för skadedjursbekämpning 

inom ekologisk odling. 

Skadegörare och deras bekämpning 

16. Ange kemiskt preparat som kan användas mot minerarflugor i tomatodling? 

17. Hur bekämpas sniglar? (Ange även kemiskt.) 

18. Tripsar är vanliga skadedjur på ett stort antal växter. 

Vad bör man särskilt tänka på vid kemisk bekämpning av trips? 

19. Ange minst 2 sätt att bekämpa sorgmyggelarver på biologisk väg. 

20. På dina kålplantor upptäcker du hål på bladen, och vid en närmare titt hittar 

du mer än centimeterstora ljusgröna larver. Du inser att det handlar om 

fjärilslarver, och bestämmer dig för att om möjligt bekämpa biologiskt. Vad 

använder du? 


21. Du vill bekämpa mjöldagg i penséer som står frostfritt för övervintring. Ge 

förslag på lämpligt preparat.

22. Vad innebär begreppet skorvvarning? 

23. Hur kan man förebygga angrepp av utvintringssvampar i gräsmattor? Ange 

också kemiskt medel för bekämpning. 

24. Hur sprids bakteriesjukdomar och vad kan göras när angrepp uppstått? 

25. Hur sprids viruset bronsfläckvirus (TSWV) vidare i en odling? Vad gör du vid 

misstänkt angrepp? 

26. Ställ rätt diagnos: 

Rända plantor 1. ogräsmedel 

Små ljusa blad (äldre blad gulnar först), tunn växt 2. hagelskador 

Hål på blad samt köldskada 3. ljusbrist 

Ödem 4. hög luftfuktighet 

Avlånga tomatfrukter, missbildningar 5. kvävebrist 

Sanering i växthus 

27. Ge exempel på desinfektonsmedel som kan användas i växthus på enstaka 

tomma bord även om växter står på bordet bredvid? 

73

74 

Ogräsbekämpning 

28. Ogrästips 

a. Vid användning av marktäckare till exempel bark är effekten 

1. bäst på rotogräs 

X. bäst på fröogräs 

2. lika bra 

b. Ett ogräsmedel som tas upp och förs med transpirationsströmmar i växten 

kallas 

1. kontaktverkande 

X. selektivt 

2. systemiskt 

c. Vilket av följande påstående om ättika är fel? 

1. lång persistens 

X. kontaktverkande 

2. marken försuras om det används i den dos som rekommenderas 

d. Vilket av följande preparat är jordverkande? 

1. Roundup 

X. Kerb flo 400 

2. Betanal Power 

e. Vid behandling med Gallery på en mulljord fordras i förhållande till en 

sandjord? 

1. Större mängd 

X. Mindre mängd 

2. Omöjligt att förutsäga, beror på markfuktigheten 

f. För bekämpning av jätteloka rekommenderas 

1. Gallery 

X. Starane 180 

2. Glyfosat-preparat, till exempel Roundup 

g. Vilket av följande påståenden är rätt? 

1. Selektiviteten hos ett preparat ökar med minskad dos 

X. Totalbekämpningsmedel kan aldrig användas vid selektiv bekämpning 

2. Ogräsmedel har aldrig gaseffekt 

h. Strandfräne har blivit ett problem framför allt inom 

1. Jordgubbsodlingen 

X. Plantskolorna 

2. Växthusodlingen 

j. Vilka av följande medel får användas utan behörighet? 

1. Roundup Bio 

X. Reglone 

2. BIO Ogräsättika 10 %

29. Vad behöver man tänka på speciellt vid bekämpning av ett cirka 20 kvm stort 

snår med jätteloka i en offentlig park? 

30. På en golfbana vill man punktbekämpa 14 st. krusskräppor på fairway vid 

en av greenerna. Man tänker använda ett glyfosatmedet som man stryker ut 

på plantorna. Vad bör man speciellt tänka på innan man gör behandlingen? 

Retardering 

31. Ge förslag på tre åtgärder som minskar behovet av kemisk tillväxtreglering i 

prydnadsväxter. 

32. Vid vilken av metoderna sprutning eller vattning ges ut mest retarderingsmedel? 

75

76 

Facit 

1. Risken för överföring av smitta minskar när små växtdelar används för förökning. 

2. Ett dokument som används när växter skickas inom EU för att intyga att de 

är fria från vissa särskilt svåra skadegörare. 

3. Sand, torv, bark, stallgödsel, gröngödsling. 

4. Håll låg luftfuktighet genom att ”elda och lufta” och öka luftcirkulationen (till 

exempel med fläktar). 

5. a) trips, spinnkvalster 

b) vita flygare 

c) bladlöss. 

6. Confidor är mycket skadligt för både gallmyggor och bladlussteklar. Välj till 

exempel Admiral 10 EC eller Plenum 50 WG. 

7. Använd klisterskivor och byt dem ofta. 

8. (2) fungicid 

(1) insekticid 

(4) herbicid 

9. Riktar sig endast mot skadegöraren, skonsam mot naturliga fiender. 

10. När växten är i aktiv tillväxt, bra ljus- och temperaturförhållanden med 

mera. 

11. Växla preparat och metoder. 

12. a) god markfuktighet, inte för hög eller låg temperatur, jämn jordstruktur, 

anpassa dosen efter jordart (lägre dos på sandjord än mull- och 

lerjord) 

b) undvik blåsiga dagar, relativt varmt. 

13. Följa regler för odlingsåtgärder, dokumentera utförda åtgärder med mera. 

14. Grönsaksodling på friland (8 procent). 

15. Fiberdukstäckning, biologisk bekämpning med mera. 

16. Conserve, parasitsteklar, Vertimec. 

17. Utsättning av ölfat, kalksträngar, preparat som innehåller järnfosfat, nematodpreparat. 

18. Att djuren är undangömda, viktigt med god täckning. 

19. Nematoder, Bacillus thuringiensis, Hypoaspis miles. 

20. Turex 50 WP (Bacillus thuringiensis). 

21. Topas 100 EC. 

22. Att man registrerar klimatfaktorer av betydelse för skorvinfektion och därmed 

kan behovsanpassa bekämpningen. 

23. Gödsling, dränering, torrt ytskikt, Amistar, Sportak EW på dispens. 

24. Via jorden, frön, sticklingar, händer med mera. Slänga angripna växter, 

sanera. 

25. Med trips. Anmäler till Jordbruksverket, vaxtinspektionen@jordbruksverket.se. 

26. Rätt rad: 3, 5, 2, 4, 1. 

27. Till exempel Menno-Ter forte 

28. a. X b. 2 c.1 d. X e. 1 f. 2 g. 1 h. X j. 2 

29. Sätta upp anslag. Skydda sig mot växtsaft. Bekämpa när växten är i aktiv 

tillväxt och innan den börjat blomma om man använder systemiskt medel, 

till exempel glyfosat. Plantorna kan se ganska fula ut när de vissnar. 

30. Informera miljö- och hälsoskyddsförvaltningen 4 veckor innan, sätta upp 

anslag. Plantorna måste vara i aktiv tillväxt för bra effekt. Troligen är ett 

bättre alternativ att gräva upp dem. 

31. Val av kompakta sorter, torka (minskad vattentillgång), temperaturretardering 

med flera. 

32. Vattning.

Litteratur om växtskydd 

Alla inriktningar – Trädgård 

Bekämpning av sniglar i lantbruk och yrkesmässig trädgårdsodling. 2008. Jordbruksinformation 

10 – 2008. Jordbruksverket. 

Coulianos, C.-C. & Holmåsen, I. 1991. Galler. En fälthandbok om gallbildningar 

på vilda och odlade växter. Interpublishing. 

Faktablad om växtskydd – Trädgård. SLU, Uppsala (www.slu.se). 

Pettersson, M.-L. & Åkesson, I. 2011. Trädgårdens växtskydd. Natur och Kultur. 

Pettersson, M.-L. 2009. Skydda din trädgård. Ordalaget. 

Sandskär, B. 2006. Skadegörare i trädgården. Prisma. 

Weidow, B. 2000. Ogräs på åker och i trädgård. Natur och Kultur. 

Bekämpning och bekämpningsmedel 

Sundgren, A. m.fl. 2012. Säker bekämpning. Natur och Kultur. 

Biologisk bekämpning i växthus 

Neil, H., Brown, K. & Cattlin, N.D. 2003. A Color Handbook of Biological 

Control in Plant Protection. Timber Press. 

Malais, M.H. & Ravensberg, W.J. Knowing and Recognizing: The Biology of 

Glasshouse Pests and Their Natural Enemies. Koppert B.V. 

(Kan beställas från Biobasiq tfn 08-732 91 63 eller Lindesro tfn 042-16 18 70.) 

Frukt och bär 

Ellis, M., A. (red.). 1991. Compendium of Raspberry and Blackberry Diseases 

and Insects. APS Press. 

Maas, J., L. (red.). 1998. Compendium of Strawberry Diseases. APS Press. 

Växtskyddsmedel 2012 – bär. Jordbruksverket. 

(Uppdateras varje år. Kan beställas eller laddas hem från www.jordbruksverket.se.) 

Växtskyddsmedel 2012 – frukt. Jordbruksverket. 


Golf och gräs 

Banskötselpärmen. (Kan beställas från Svenska Golfförbundet, www.golf.se.) 

Smiley, R.W. 1986. Compendium of Turfgrass Diseases. APS Press. 

Tham, M. & Pålsson, L. 2007. Bekämpning på grönytor BE24. Jordbruksverket. 

Gröna växter och offentlig miljö 

Chase, A.R. 1997. Foliage Plant Diseases – Diagnosis and Control. APS Press. 

Grönsaker 

Davis, R., M. m.fl. (red.) 1997. Compendium of Lettuce Diseases. APS Press. 

77

78 

Forsberg, A.-S. m.fl. 1999. Rotröteproblem i ekologisk tomatodling, Jordbruksinformation 

12 – 1999, Jordbruksverket 

Forsberg, A.-S. m.fl. 2000. Uppföljning av åtgärder mot rotröta i ekologiska 

tomatodlingar, Jordbruksinformation 2 – 2000, Jordbruksverket. 

Hall, R. (red.) 1994. Compendium of Bean Diseases. APS Press. 

Jones, J.,B. m.fl. 1991. (red.) Compendium of Tomato Diseases. APS Press. 

Sandskär, B. 2004. Skadegörare i frilandsgrönsaker och bär. Jordbruksverket 

(www.jordbruksverket.se). 

Sandskär, B. 2004. Skadegörare i växthus. Jordbruksverket (www.jordbruksverket.se). 

Schwartz, H., F. & Mohan, S., K. (red.). 1996. Compendium of Onion and 

Garlic Diseases. APS Press. 

Växtskyddsmedel 2012 – växthusgrönsaker. Jordbruksverket. 


Växtskyddsmedel 2012 – frilandsgrönsaker. Jordbruksverket. 


Zitter, T. A. m.fl. (red.). 1996. Compendium of Cucurbit Diseases. APS Press. 

Krukväxter 

Daughtrey, M. 1995. Compendium of Flowering Potted Plant Diseases. 

APS Press. 

Pettersson, M.-L. 1990. Håll krukväxterna friska. ICA bokförlag. 

(Har utgått från förlaget men finns på bibliotek.) 

Växtskyddsmedel 2012 – prydnadsväxter i växthus. Jordbruksverket. 

(Kan beställas eller laddas hem från www.jordbruksverket.se.) 

Näringsbrist och överskott 

Bergman, W. (red.) 1992. Nutritional disorders of plants: Development, Visual 

and Analytical Diagnosis. Gustav Fischer Verlag. 

Bergman, W. (red.) 1993. Ernährungsstörungen bei Kulturpflanzen. 

Gustav Fischer Verlag. 

Park 

1161 frågor & svar om landskap, park och kyrkogård. 1992. Stad & Land, nr 110, 

Movium, SLU (www.movium.slu.se). 

Piga, C., Schroeder, H & Svensson, S.-E. 1996. Nolltillväxten – så förebygger vi 

ogräsproblemen på hårdgjorda ytor. Svenska Kommunförbundet. 

Svensson, S.-E. & Schroeder, H. 1994. Förebygg ogräsen, Gröna Fakta, nr 2. Movium, 

SLU (www.movium.slu.se). 

Wahlsteen, E. 2009. Webbaserad växtdatabas för framtiden. Gröna Fakta, nr 2. 

Movium, SLU (www.movium.slu.se).

Plantskola 

Växtskyddsmedel 2012 – plantskola. Jordbruksverket. 


79

80 

Webbadresser 

Biologiska bekämpningsmedel 

• Biobasiq (www.biobasiq.se) 

• Biobest (www.biobest.be) 

• Bioplant (www.bioplant.dk) 

• Binab (www.binab.se) 

• Bionema (www.bionema.se) 

• Bioproduction (www.bioproduction.dk) 

• Entocare (www.entocare.nl) 

• Koppert (www.koppert.nl) 

• Lindesro (www.lindesro.se) 

• Garta (www.garta.dk) 

Kemiska bekämpningsmedel 

• BASF (www.agro.basf.se) 

• Bayer (www.bayercropscience.se) 

• Du Pont (www2.dupont.com) 

• Nordisk Alkali (www.nordiskalkali.se) 

• Syngenta (www.syngenta.se) 

• Gullviks (www.gullviks.se) 

Myndigheter 

• Jordbruksverket (www.jordbruksverket.se) 

• Kemikalieinspektionen (www.kemi.se) 

• Lagar m.m. (www.riksdagen.se) 

• Länsstyrelserna (www.lansstyrelsen.se) 

• Naturvårdsverket, bland annat aktuella föreskrifter (www.naturvardsverket.se) 

Organisationer, rådgivning 

• Dansk Gartneri (www.danskgartneri.dk) 

• Svensk Sigill (www.svensktsigill.se) 

• GRO/LRF Trädgård (www.lrf.se/lrftradgard) 

• KRAV (www.krav.se) 

• Plant Pathology Internet Guide Book (www.pk.uni-bonn.de/ppigb) 

• Växtskyddscentralerna (www.jordbruksverket.se/vsc) 

• Grön kompetens (www.gronkompetens.se) 

• Hushållningssällskapet (www.hush.se) 

Övrigt 

• Tidskriften Viola (www.lime.nu) 

• Göteborgs naturhistoriska museum (www.gnm.se, välj sajtkarta; välj om snig- 

lar 

Hör gärna av er med tips om ytterligare adresser att komplettera denna lista 

med till: vaxtskydd@jordbruksverket.se

82 

Jordbruksverket 

551 82 Jönköping 

Tfn 036-15 50 00 (vx) 

E-post: jordbruksverket@jordbruksverket.se 


BE8

Bekämpning - bild - Jordbruksverket

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?