Gutefårens identitet - Föreningen Gutefåret
Gutefårens identitet - Föreningen Gutefåret
Gutefårens identitet - Föreningen Gutefåret
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
FAKTABLAD<br />
Foto: Bibbi Kullsvik<br />
<strong>Gutefåret</strong>s <strong>identitet</strong><br />
<strong>Gutefåret</strong> är en unik svensk lantras med de nordeuropeiska kortsvansade fårens särdrag.<br />
Rasens anor är uråldriga och utseendet överensstämmer med arkeologiska fynd från vikingatiden<br />
(järnåldern). Hornform och färg erinrar om släktskapet såväl med den vilda<br />
stamformen urial (stäppfåret) som med mufflonen och de primitiva engelska Soayfåren.<br />
Hur gutefåret har påverkats av domesticeringen, andra fårraser och avelsurval under äldre tid i<br />
sin allmänna utveckling är okänt. Omkr. 1940 var antalet gutefår reducerat till ett drygt dussin<br />
djur. Av dessa var några med säkerhet påverkade av andra raser, men dessa korsningsinslag torde<br />
vara försumbara.<br />
Populationen<br />
Bevarandearbetet påbörjades genom enskilda initiativ under 1940-talet. De nu levande gutefåren<br />
antas härstamma från en population på Gotland med ett 30-tal individer, 3-4 bagglinjer och 15-20<br />
tacklinjer. Bevarandearbetet fick sitt stora genombrott 1977 i och med bildandet av <strong>Föreningen</strong> <strong>Gutefåret</strong>,<br />
den intresseorganisation som påtagit sig ansvaret att värna om gutefårens fortbestånd bland<br />
de svenska husdjuren. Populationsökningen har under alla föreningens verksamhetsår varit kontinuerligt<br />
positiv.
Populationen är idag stabil och svagt ökande. I Elitlamm finns cirka 4000 levande gutefår registrerade.<br />
Information om gutefåren finns från 1800-talet och framåt. Inget av ursprungsdjuren finns i<br />
Elitlamm men något av dessa kan förmodligen spåras med hjälp av gamla härstamningsbevis. Sedan<br />
2008 har <strong>Föreningen</strong> <strong>Gutefåret</strong> arbetat med att upprätta en genbank för rasen. I genbanken finns nu<br />
information insamlad om cirka 1500 djur i 60 besättningar.<br />
De behornade fåren<br />
Hos de nordeuropeiska kortsvansade fåren förefaller det som om baggarna alltid varit behornade,<br />
medan det bland tackorna förekommit såväl kulliga som behornade individer. De ursprungliga<br />
lantrasfåren, behornade såväl som kulliga, bevarades längst på Gotland och gick där under namnet<br />
utegångsfår, ett namn som senare överförts att i huvudsak gälla pälsfåren. För att särskilja de sedan<br />
1920-talet, genom intensivt avelsarbete skapade pälsfåren, kom namnet behornade gotländska utegångsfår<br />
ofta till användning.<br />
Nytt namn<br />
År 1974 introducerades namnet GUTEFÅR som en sammandragning av begynnelsebokstäver i det<br />
längre namnet, samtidigt som det innehåller en dubbelbetydelse i och med att gute betyder »den på<br />
Gotland hemmahörande«.<br />
Kroppsform<br />
<strong>Gutefåret</strong> kännetecknas av att såväl bagge som tacka har två välutvecklade, svagt vridna, konvergerande<br />
eller divergerande, till utformningen spegelvända horn med kraftig räffling och tydliga »årsringar«.<br />
Baggarnas horn är stora och kraftiga, tackornas horn smalare och gracila.<br />
Skelett och kroppsform är gracila, rygglinjen rak och korset måttligt sluttande, benen är smala, förhållandevis<br />
långa och tätt ansatta med uttåade framben samt väl ställda bakben, djuret är kortsvansat,<br />
svansens längd mätt på undersidan skall normalt vara 13 - 15 cm, men får tills vidare hos bagge<br />
vara högst 18 cm och hos tacka högst 17 cm.<br />
Mått<br />
Mankens höjd: bagge 59 - 86 cm, tacka 65 – 71 cm.<br />
Hornens längd: bagge 32 - 90 cm, tacka 21 – 43 cm.<br />
Hornens basomkrets: bagge 20 - 29 cm, tacka 12 – 14 cm.<br />
Öronens längd: bagge 8 - 10 cm, tacka 9 – 12 cm.<br />
Uppgifterna är hämtade från den dokumentation föreningen samlar in i samband med baggbesiktningarna<br />
och besiktning enskilda tackgrupper.<br />
Vikterna<br />
Normal lammvikt vid födseln varierar mellan 1,5 - 3,0 kg för tacklamm och 1,5 - 3,5 kg för bagglamm<br />
med ytterlighetsvariationerna 1,0 - 4,2 kg. Fullväxta tackor brukar väga 45 - 60 kg och fullväxta<br />
baggar 60 - 80 kg. Tyvärr har det hittills varit svårt att samla in ett större material rörande<br />
gutefårens vikter.<br />
Huvudet<br />
Huvudet är hos båda könen långt och smalt med ibland svagt kilformad, ibland jämnbred nosrygg. Ögonbågarna<br />
är väl markerade. Ull bör ej förekomma i pannan eller framom en linje lodrätt under ögats bakre<br />
del. Huvudets färgsättning varierar från vitt till svart och ofta förekommer vita tecken i olika varianter, t ex<br />
bläs eller stjärn. Ärftligheten för dessa särdrag är hög. Djuren har normalt ljus ring kring ögat.<br />
Fällen<br />
<strong>Gutefårens</strong> fäll består av bottenull, täckhår och märghår. Denna ull är rak eller vågig och fällen alltid<br />
mycket tät. Lammens ull är mjuk och len, äldre djur får grövre ull, ofta fylld med märghår som viktig<br />
funktion för fällens luftighet och värmehållande förmåga. Huvud, öron, ben och svansens nedre hälft<br />
är alltid täckta av korta och raka stickelhår, ofta med »rådjursfärgade« (rödgula) hår mot ljus eller<br />
mörk botten.
Manhår i varierande färg förekommer hos såväl baggar som tackor. Baggarna har ofta en kraftig<br />
krage av manhår, där halsens undersida täcks av ett kraftigt »skägg«. Hos tackorna förekommer<br />
manhåren i mindre utsträckning och halsman saknas som regel.<br />
Ullens färg varierar över hela gråskalan och har ibland inslag i bruna nyanser. Mycket mörka grå<br />
och svartgrå nyanser förekommer, medan helt svarta eller vita färger är sällsynta. Hos årslammen är<br />
ullstaplarnas ytterdelar om hösten som regel »solbränt« bruna. Skäckiga och fläckiga (prickiga) djur<br />
förekommer.<br />
Byte av ullfäll är hårt årstidsbunden och sker vid midsommartid, då den gamla fällen släpper och<br />
blir »undergrodd« genom att den nya fällen lyfter den gamla från kroppen, men med sina invuxna<br />
toppar håller denna kvar en tid. På de flesta djur går ullen vid denna tid att dra av utan klippning, s k<br />
lödjning.<br />
Anomalier<br />
Tre anomalier (missbildningar) har uppmärksammats hos gutefår: månghornighet, horntrånghet<br />
och bredklövsanlag.<br />
Månghornigheten har ofta uppmärksammats som kuriosa. Bland gutefårens anfäder på Gotland omtalar<br />
Olaus Magnus under 1500-talet 8-hornade baggar och Linné under sin resa 1741 såväl 4-, som<br />
6- och 8-hornade får. De sista av dessa »äkta« månghorniga utegångsfår slaktades under 1900-talets<br />
första hälft. Under 1970-talet återinfördes månghornsanlaget med Jacobfår som utgångsras, vilket bl<br />
a också medförde anlag för lång svans. Månghornighet förekommer alltså numera inte hos rasrena<br />
gutefår.<br />
Horntrånghet är ett problem endast för baggar, hos vilka ena eller båda hornen under utväxten kan<br />
vrida sig inåt (konvergera) och nå kontakt med käke och kind. Horntrånghetens anledning är okänd.<br />
Bredklövsanlaget består i extremt ökad, tjock tillväxt av framklövarnas ytterdelar, som antar formen<br />
av ett halvt klöverblad. Klövförväxningen är ärftlig och leder till gångproblem.<br />
Särdragen<br />
Gutefåren är resliga, lättrörliga och hårt<br />
flockbundna. Flockens ledare är som regel<br />
en äldre och erfaren tacka. Fortplantningen<br />
är årstidsbunden med brunst i oktober–<br />
december och lamning i mars – maj.<br />
Tackorna har som regel lätta lamningar, är<br />
goda mödrar och visar ofta starka skyddsbeteenden.<br />
Produkterna<br />
Gutefåren producerar välsmakande kött,<br />
ull i varierande kvalitéer samt hållbara<br />
skinn. Köttet har fördelaktig, viltliknande<br />
fettansättning. Ullen är utmärkt till hantverksändamål,<br />
t ex tovning och framställning<br />
av tyg eller plädar. Beredda skinn har<br />
god isolerande och värmande förmåga. q<br />
2013 Hemsida: www.gutefar.se E-post: info@gutefar.se