Nr 3 / 2010 - Nylands Nation

Terra Nova 

Nylands Nation • 3–4/2010

2 

Språkröret för Nylands nation vid 

Helsingfors universitet 

Ansvarig utgivare 

Axel Nyman 

Chefredaktör 

Tobias Pettersson 

Redaktionssekreterare 

Eliel Kilpelä 

Redaktion 

Hugo Pipping 

Michaela von Kügelgen 

Medverkande 

Laszlo Vincze 

Tack till 

Charlie Christensen 

Ulrika Långstedt 

Foto 

Maria Rosenlew 

Anders Colliander 

Erik Hausen 

Illustrationer 

Laura Pakarinen 

Hugo Pipping 

Mikael Björk 

Layout 

Mathias Lindholm 

Pärmbild 

Lauri Leinonen 

Upplaga 

800 ex. 

Tryckt på Kopio Niini oy. 

Juni 2010 

Terra Nova 3—4/2010 

“jag är den fula fisken i Fyrisån” 

INNehåll 

Ledare 

Ordförande har ordet 

När Hjalmar slog runt i Paris 

Välkomstmiddag 

Landskapsresan 

C 2 H 5 OH 

Årsfestveckoslutet 

Morkkis - en grundkurs 

Romersk sits 

Morkkis som världsförklaring 

TN:s Sommarspecial 

TV i Nyland: varför på finska? 

Förlorandets förlovade Finland 

Första maj-sillis 

Vad skall jag berätta om? 

Kåseriet 

Bevingade och befängda yttranden 

Bonus 

Kurator kurerar 

Kontaktuppgifter 

3 

4 

5 

8 

9 

10 

14 

20 

24 

26 

29 

32 

34 

36 

38 

39 

40 

41 

42 

43

ledare 

Illusionen om Universitetet 

Många som inleder universitetsstudier efter 

gymnasiet bär på entusiastiska förhoppningar om 

vad universitetet går ut på. Man tänker sig ett slags 

upplyst och spännande liv i sanningssökandets 

tjänst. Att kurserna man går ska öppna ens ögon, 

att föreläsarnas inspirerande genialitet ska sända 

kalla kårar av pirrande, oväntad insikt längs med 

ryggraden. Att man ska förstå hur man själv kan 

bidra till att göra världen till en bättre plats. 

Men verkligheten ser annorlunda ut. Det viktigaste 

är inte alls vad du inriktar dig på, hur du utvecklas 

som person eller hur väl du förstår och kan tillämpa 

det väsentliga i ditt läroämne. Nej, det finns bara 

en sak som räknas och det är att du blir färdig så 

fort som möjligt. Om man inte förstått det här 

redan i inledningsskedet när den ena meningslösa 

TVT-ajokortti-kursen följer den andra kommer 

det senast fram då man ska hitta ett graduämne. 

Då sägs det öppet att det inte spelar någon som 

helst roll vad man skriver om och huruvida arbetet 

blir bra eller inte, bara man snabbt får det färdigt 

så att alla andra fort kan påpeka arbetets gruvliga 

brister, men ändå ge en examenspappren i handen 

och slussa ut en ur systemet. Det här är i och för 

sig logiskt, eftersom en undervisningsinstitutions 

kvalitet och storleken på dess ekonomiska 

understöd bestäms på basis av hur många magistrar 

den producerar. Därför är det mesta som pågår vid 

universiteten, från enskilda studieplaner till större 

lärdomsprov, bara formaliteter som finns till för att 

hålla den akademiska fabrikens produktionshjul 

rullande. Kort sagt ett spel för gallerierna. 

Om man sedan verkligen gör sig färdig stöter man 

på samma problem, för om man ska livnära sig 

som forskare måste man leverera möjligast många 

publikationer på kortaste möjliga tid. Naturligtvis 

är det publikationernas antal som gäller, inte deras 

innehåll. Och även om man är en kompetent 

forskare har detta i sig ingen betydelse, för vanligen 

är det ändå de personliga kontakter man skaffar sig 

genom att närvara på rätt cocktailtillställningar 

som avgör hur man ”lyckas” i livet. 

Av det här kan man dra den förnuftiga slutsatsen 

att det inte finns någon idé med någonting alls. Vad 

återstår då kan man fråga sig. Ja, man kan till exempel 

försöka skapa sig en egen mening i tillvaron genom 

att skriva cyniska, provokativa och generaliserande 

texter i en studenttidnings sommarnummer som 

landar på utedassen någonstans i den finländska 

skärgården. Eller också tar man till mer drastiska 

metoder och åker till Mauretanien eller Nicaragua 

som biståndsarbetare för att desperat söka svar på 

tillvarons större frågor. 

Det lättaste sättet att skaffa sig en akademisk 

slutexamen och vara systemet till lags är ändå att 

sluta fundera och för sig själv öppet erkänna alltings 

fundamentala meningslöshet. För det tycks ju 

vara enligt den principen universiteten fungerar: 

tänk inte – prestera! Man kan också se det som 

en befriande tanke: att allting man själv och alla 

andra gör är fullständigt onödigt. Då kan man lika 

väl luta sig tillbaka och försöka le åt sig själv och 

hela existensens korta, märkliga lilla lek. Så här 

i sommartider passar det extra lämpligt då även 

naturen ler vänligt mot en och sommarvinden varm 

och medkännande smeker en students bekymrade 

ansikte. I gräset och i luften vimlar det av lustiga 

fjäderfän, insekter och andra sommardjur som man 

kan sätta sig ner och iaktta och solidarisera sig med. 

När hösten sedan knackar på dörren brukar hoppet 

försiktigt vakna igen; i fingertopparna känner 

man samma angenäma, kittlande förnimmelser 

som när man inledde sitt första studieår. Man kan 

trots allt fortfarande hitta korn av uppmuntrande 

engagemang och fritt tänkande vid universiteten. 

En gnutta hopp finns det alltid. 

Om den inte väger för mycket kan ni gärna ta med 

er årets tredje nummer av Terra Nova när ni studsar 

ut på sommarbete. Resten av innehållet är inte fullt 

så nihilistiskt. Tvärtom, vi ska bland annat få träffa 

en nylänning som älskades av gudarna, fundera på 

vad man kan ta sig till under sommaren och göra en 

djupdykning i någonting som jag gissar är bekant 

för åtminstone en del av er, nämligen morkkis. Med 

en ödmjuk och ursäktande bugning önskar hela 

redaktionen er den soligaste av somrar. 


Chefredaktör 

3

4 

OrdföraNde har OrdeT 

Nylänningar! 

Nu har det festats för hela slanten! Men inte 

skall ni tro att festandet är slut för denna vår än. 

Nej, nej, framför oss skymtar vårbalen, Tyskland 

och avslutande fest den 29.5! Jag vill nu här 

direkt i början av spalten tacka alla som deltog 

i och förverkligade årsfestveckan! Det var ett 

hejdundrande festande från början till slut, 

åtminstone för klubbisen och skattisen. 

Vi började hela faderullan med välkomstmiddag 

med hippie-tema och dagen efter bar det av 

till Borgå på landskapsresa. Där bevittnade vi 

en otroligt spännande samt historiskt lärorik 

guidetur som slutade vid Borgå torgs Amarillo där 

vi avnjöt en oförglömlig middag. 

Resten av veckan gick till enligt modellen ”som 

det alltid varit”. Sorgetåget följde med Esox lucius 

sista resa till kolerabassängen där han begravdes 

på isen. Själva årsfesten var kryddad av en viss 

nostalgi eftersom vi hörde herr Inspektor Calle 

Gahmberg hålla sitt 18:de och sista tal till Qf ! 

Sillisen dagen efter var ungefär lika stor som efter 

jubileumsårsfesten 2008 och alltså riktigt lyckad. 

Detta var nu årsfestveckan i ett nötskal. 

Inte tog det slut där inte, utan vi hade också en 

romersk sits där temat var fritt, men romerskt, så 

där satt allt från Julius Caesar till gladiatorer och 

slavar. Sedan avslutade vi månaden, eller inledde 

den nya månaden, med wappenfirandet! Trots 

det lite ruskiga vädret fick vi fulla bord och dito 

deltagare till Kajsaniemi. Så sådan festverksamhet 

har det varit på nationen sedan senaste Terra Nova 

skramlade in i eran postlucka. 

Annat av intresse är att maj månads samt 

vårterminens sista nationsmöte var ganska så 

historiskt då det behandlade ett ämne som inte 

ens har förts på tal under de senaste 18 åren. På 

arbetsordningen stod nämligen val av Inspektor! 

Vår nya herr Inspektor bär namnet Henrik 

Meinander, GRATULERAR! 

Sedan lite tråkigare nyheter: vår kära 

kontaktsekreterare Katarina Pettersson säger 

tack och adjö! Detta sorgebudskap har känts till 

sedan februari när Katarina fick besked om att 

hon på hösten får chansen att åka till England 

för att studera. GRATULERAR! Vi ska ändå 

inte låta vår sorg överta våra sommarsinnen och 

förmörka den så starkt lysande solen, för jag 

har också en glädjenyhet! Det har valts en ny 

kontaktsekreterare: han heter Johan Staffans 

och är än så länge mest känd som en seg festare, 

men nu tar han över våra internationella och 

nationella kontakter till diverse vännationer. 

GRATULERAR! 

Stackars ni som orkat läsa ända hit, för då orkar 

ni nog läsa till slut. Men jag ska inte sluta riktigt 

än! Före det vill jag passa på att göra reklam för 

vår sommarträff som äger rum den 17-18.7 

på Blåbärsskär, även känd bland njk:are som 

Munkshamn. Finns det ett bättre ställe för en 

sommarsits än Ekenäs skärin på en holme utrustad 

med bastu och utedass? Nej, det gör det inte. Det 

ordnas skjuts till holmen och tillbaka och hela 

kalaset kostar endast 25€! Men, förstås, om ni 

har möjlighet att komma med egen båt så är ni 

välkomna. Hamnplatserna tar inte slut. 

Nu hör jag: Hello. Hello Nylle! This is Uppsala 

calling! Så vårbalen kallar och spalten min lider 

mot sitt slut. Jag tackar och bockar för vårterminen 

och önskar er en magnifik sommar! Vi ses på 

sommarträffen och på kräftisen i september. Ha 

det bra! 

Anders Colliander 

Stud.

När hjalmar slog runt i Paris 

«Vid tiotiden bröt vi upp för att återvända till 

Paris; och intrycket av denna avfärd, det sista 

minnet från den långa festen, har blivit liksom 

ett färgat glas, genom vilket jag allt ännu ser hela 

studentmötet, när jag tänker tillbaka på dessa 

dagar. 

Skogen och den lilla staden låg i djupt mörker, 

men nere på slätten lyste Paris med oräkneliga 

ljus, och tre hundra meter högre skar strålen från 

lyktan på Eiffeltornets spets en bländande gata 

genom nattens skumma luft. 

En mängd stora, runda papperslyktor delades 

ut bland studenterna när de strömmade ut ur 

tälten; i långa buktande led svärmade de röda 

ljusen ned för branten. Sprattlande av glädje 

rusade studenterna fram genom Meudons gator, 

sångerna, skrattet och ropen hade blivit ännu 

starkare ute i fria luften, det var som en yr backanal 

från de gamlas dagar. Jag tror, att var enda en av 

de trettontusen rycktes med; de galnaste drog de 

lugnare efter sig. Jag föll i händerna på en helt ung 

belgier, som oupphörligt skrek, att han älskade de 

små och fria folken, och som av denna anledning 

jämt ville ha omkring sig en samling exemplar från 

Schweiz, Finland, Rumänien och – Venezuela. 

Innan vi var framme vid stationen, hade han visst 

femtio gånger hunnit ropa sitt: ”j’aime les petits 

pays libres! Vive la Belgique, la Suisse, la Finlande, 

Roumanie et la Vénézuela!” 

På stationen och de små restaurangerna 

runtomkring, som stormades under väntan 

på tåget, blev det nya leverop för allt och alla, 

som råkade komma i studenternas väg. ”Vive la 

gendarmerie francaise!” för en stackars ordningens 

man, som fick en mugg öl i handen och snurrades 

runt; ”vive le chef de gare de Meudon!” för 

stationsinspektorn, som fördes bort av lavinen, 

då han skulle be herrarna förhålla sig en smula 

lugnare. O. s. v. 

När vi stigit av vid gare Montparnasse i Paris, 

tändes de som fanns kvar av de röda lyktorna, och 

den sjungande svärmen drog till sitt gamla latinska 

kvarter. Studenternas världskongress var slut.» 

Den skarpe läsaren har kanske redan anat ugglor 

i mossen och misstänker att skildringen ovan 

inte är i kurantaste laget – och däri skall han 

få rätt. Om man inte märkt något är det inte fy 

skam heller det, undertecknad tog sig nämligen 

friheten att luras lite och uteslöt några ord samt 

moderniserade stavningen. Så borde tornet ha 

beskrivits som tusen fot och lyktan som elektrisk, 

något synnerligen nymodigt för skrivelsens 

tidpunkt. Också Eiffeltornet var helt nytt, faktiskt 

från samma sommar och aldrig avsett att stå 

kvar längre än just Världsutställningssommaren 

1889, till parisarnas lättnad, eftersom det var 

verkligen illa omtyckt, betraktades som vidrigt 

fult och ansågs förstöra stadsbilden. Tiden var 

den när Paris var ”världens huvudstad”, staden dit 

konstnärer och författare, som Albert Edelfelt och 

Helene Schjerfbeck, strömmade för att få intryck, 

därifrån Orientexpressen avgick mot Österns 

förtrollade länder, där dansen gick het på kabaréer 

som Moulin Rouge, där flanörer drack absinth på 

caféer, där damer visade upp det senaste modet för 

säsongen köpt på de moderna varuhusen Au bon 

marché och Printemps – och där Paris’ Sorbonneuniversitets 

nyinvigning hade firats med ett 

internationellt studentmöte med representanter 

från såväl England, Förenta staterna, Kina och 

Japan som också Ryssland och lilla Finland. 

Men sommaren, värmen och de broderliga 

stämningarna flydde och skribenten, nationens 

kurator Hjalmar Neiglick, följdes till graven av 

sörjande nylänningarna en dyster novemberdag 

samma år. Ty ”den gudarna älskar dör ung”, 

som det står på hans porträtt som hänger i 

Vikingasalen (alldeles intill brandtrappan). 

Neiglick dog blott 29 år gammal men ändå hade 

han hunnit med mycket: han var flitig teater- 

och litteraturrecensent, filosofie doktor, t. f. 

professor i det nya ämnet psykologi, han hade 

hunnit med studier i Tyskland liksom också med 

studentkongresser i Paris. 

5

6 

Det vore ändå rätt fåfängt att försöka beskriva 

Hjalmar Neiglick som person, hans passioner och 

de känslor som han väckte i sin omgivning, etcetera. 

Jag menar, jag kände honom, uppenbarligen, inte 

personligen. Likväl är jag skeptisk till vad läsaren 

skulle få ut om jag i en lång harang adjektiv beskrev 

människan Neiglick för att slutligen konstatera 

att han var hemskt ”morjens”. Alla de vackra ord 

som jag möjligen kunde överösa den hädangångne 

med vore sist och slutligen inget annat än tomma 

ord, bara fraser som skulle eka ihåligt i ett oändligt 

och ogenomträngligt förflutet. På sätt och vis 

liknar det litet våra dagars mani att knäppa foton 

i varenda vändning, det är liksom ett krampaktigt 

försök att spara stunden, helst så många av dem 

som möjligt, så att de inte försvinner och glöms. 

Och visst hjälper de oss, ibland, att erinra oss 

händelser: kanske får vi en rysning av något 

minne som dyker fram, men liksom orden är 

dessa minnesbilder bara bleka aningar av det som 

hänt och vem vi varit i den stunden då det hände. 

Sedan när vi inte längre själva är betraktarna blir 

fotona mer svårbegripliga för åskådaren, som inte 

alls förstår stunden på samma sätt som vi gjorde 

när vi såg på fotot av något tokroligt upptåg av 

nakna nylänningar i lackskor på en bro å okänd 

ort. Det är också varför Hjalmar Neiglick inte 

hos mig väcker några desto intensivare, personliga 

känslor av, t.ex., förlust – jag hade inte glädjen 

att sitta med honom på en efterfest på Whiskeyhyllan 

med glas i hand och förlora mig i dimmiga 

tankar på småtimmarna. 

Däremot kan gamla fotografier och Hjalmar 

Neiglick fortfarande vara intressanta för oss 

nylänningar, både som enskilda ting och genom de 

sammanhang som framträder genom försöket att 

tolka om dem. Låt mig nu förklara – fotografiet 

kan få konstnärliga aspekter, det kan också skildra 

något som nu är försvunnet eller annorlunda, det 

kan få ett humorvärde genom detta ”annorlunda”, 

det kan berätta något om fotografen etcetera. Så 

kan vår Hjalmar N. också bli liksom en bild för 

sin tid, en guide för oss till en främmande plats. 

Till exempel kan vi konstatera att han inte var en 

typisk nylänning för sin tid eftersom han var född 

Illustration: Laura Pakarinena

i S:t Petersburg. Numera är Petersburg utrikes, 

men under Neiglicks tid var staden det ryska 

rikets, och därmed också Finlands, huvudstad 

samt ”Finlands näst största stad” i och med att 

så många finländare emigrerat dit för tjänstens, 

arbetets eller familjens skull. Han kan föra oss till 

Paris av 1889. 

Vår guide kan också föra oss till Finska vikens 

skärgård i Storfurstendömet Finland: när man läser 

hans ”Tal vid nyländska afdelningens sommarfest 

den 19 juli 1889.” slås man av att mycket är lika: 

hyllandet av Nordens sommar, havet eller att 

«det skall mycket till, dyr konjak och fina likörer, 

för att locka till det, som i lyckligare länder är 

simpel vardagsstämning...» men somt är också 

annorlunda: uppenbarligen talar han till en publik 

endast bestående av män (han adresserar sin publik 

M. H. – mina herrar), vilket väl borde vara ganska 

otänkbart i dagens nyländska sammanhang. 

Vidare talar han om «arfvingarna till den gamla, 

färdiga kulturen» och «den unga rörelsens 

män»: han syftar på svenskarna och finnarna 

och konfrontationens, språkstridens, möjlighet 

emellan dem två, på en osäker framtid för Finland. 

Talets själva utformning med hänvisningar till 

«Tyrtaios’ strängar» samt den gammalmodiga 

stavningen, vokabulären och grammatiken med 

ord som «hafvet», «spörja» och «voro» bidrar 

också till känslan av distans. Trots vissa välbekanta 

element i sådana textäventyr förblir alltid känslan 

av främlingskap kanske ändå den förhärskande 

hos mig. Man skulle så gärna vilja förstå och leva 

sig in, men det går bara inte helt och hållet. De 

talar ett annat språk och om andra saker. 

Vad jag nu ville säga med denna skrivelse är inte 

bara att nationen äger en hel hop av gamla gubbar 

(och några gummor), vilka trots sin skenbara 

tråkighet kan erbjuda fåtöljresor utomlands, till det 

förflutna, om man bara låter dem leda en när man 

snubblar in på arkivvinden. Nej, inte bara det, utan 

också att det förflutnas öde, att det färggranna, 

det blodhaltiga, dofterna, lukterna, känslorna 

definitivt förgås med den sista som själv minns 

dem. Att alla stunder på klubben, Blåbärsskär, i 

Uppsala, vid årsfester, också de kommer att förgås 

och upplösas. Att alla oförglömliga utbristelser, 

äventyr, vänskapsband och härliga människor en 

gång kommer att glömmas, eller i bästa fall bli 

skuggor i form av text och bild. 

Det stora aber, men, kommer här: denna 

upplösning är villkoret för att de skall betyda och 

kännas som något, för dig och mig, de händelserna 

och tingen blir något för just oss. Detta är måhända 

en plattityd av rang, men jag tycker att tanken 

inte är så dum att tänka när jag ligger i gräset och 

funderar på att det är just jag själv som får uppleva 

den känslan, alldeles som du har dina stunder 

i solen och Hjalmar N. hade sin kväll i Meudon 

med de tusende röda papperslyktorna. 

P.S. Blev nu någon hemskt nyfiken på hur det 

gick i studenternas världskongress 1889 eller 

vad Neiglick anser om Leipzigs studenter på 

parad kan man vända sig till mig, arkivarien 

eller bibliotekarien som kan trolla fram ”Album 

utgifvet av nyländningar. X.” 

Eliel Kilpelä 

Hum. kand. 

7

8 

fOTO: MarIa rOseNlew 

BIldTexTer: elIel KIlPelä, TOBIas 

PeTTerssON, hUgO PIPPINg 

Välkomstmiddag med 

hippie-tema 6.4.2010 

Med rosig kind och blommigt hår 

slog Nylle in på hippie-spår 

när herbivor som omnivor 

mindes vackra tankars år; 

och sjöng en sång för fred, gutår! 

när vintern övergick i vår. 

…HEJ! tavaritj, en liter vodka... 

Magnus för heresier pläderar 

Cecilia blott för kameran poserar. 

Det vinnande laget i den nervkittlande 60- och 70-talsfrågesporten, ordnad av 

kontaksekreterare Katarina, belönades med en säck påskägg. 

Chriish ville lifta till San Fransisco 

men hamnade på Nylle-disko 

Johan Staffans - anarkist och svart panter …eller var det 

Staffan Johansson, Bob Dylans dubbelgångare?

fOTO: MarIa rOseNlew Och 

aNders cOllIaNder 

TexT: TOBIas PeTTerssON 

landskapsresa 

7—8.4.2010 

Tyvärr var ingen redaktionsmedlem med på 

landskapsresan, men på basis av några ögonvittneskildringar har vi försökt rekonstruera en del av 

händelseförloppet. Men de tillfrågade har varit ovanligt fåordiga och fått någonting egendomligt i 

blicken när ämnet förts på tal. Vi vet åtminstone att sällskapet begav sig till Borgå. ”Tonttade omkring 

i gamla stan och fick parkeringsböter” muttrade en deltagare. ”Lunchrestaurangen var bra, men jag 

behövde mycket Mobilat” uppgav en annan. Kvällen och natten tror vi att följet tillbringade i en stuga 

tillhörande Fribytarna. ”Jo, och sedan hade vi ju sits” mumlar en av de närvarande. ”Och så fanns där en 

flaska tequila som helt enkelt måste drickas upp.” Från kvällens slutincidenter finns det endast kvar en 

nästan helsvart, mystisk video på vilken man kan höra ett rossligt, desperat och apokalyptiskt gapskratt. 

Det sägs att klubbmästare Thomas Ekholm är den enda som eventuellt kan förklara detta. Mer än så har 

vi inte lyckats utröna. De överlevande tycks vara eniga om att det som hände i Borgå stannar i Borgå. Här 

kommer ändå en liten bildkavalkad som kanske ger fler ledtrådar. 

9

10 

c 2 h 5 Oh 

Det hör till studentens yrke att lära sig om 

saker och ting, oftast om sådant som hör till ens 

huvudämne, men också mycket annat. Fastän det 

sägs att skolan skall lära oss för livet kan man nog 

ibland undra varför vissa ämnen framställts så pass 

prominent medan andra lämnas i skymundan. Ett 

ämne som ofta lämnades åt sitt öde var alkohol. 

Det var kanske på grund av att snack om alkohol 

är lite som att berätta om nazismen, alla har redan 

en åsikt och säkerligen kommer informationen 

att innehålla sådant ingen ville veta. Men jag ska 

utmana ödet. 

Historiskt lär det räcka med att säga att 

människosläktet druckit långt innan det lärde sig 

skriva och har helt enkelt aldrig slutat. 

Etanolen är den där skojiga hunden från 

gymnasiets kemilektioner, C 2 H 5 OH, den 

näst minsta av alkoholerna efter den minsta, 

metanolen. Mer än så tänker jag inte tala om dess 

kemi, i stället kommer jag att fokusera på dess 

effekter i och på människokroppen. 

Först vill jag påminna om att etanolen i sig är 

en väldigt enkel molekyl och det är därmed inte 

dess egna komplicerade natur som leder till alla 

dess effekter, utan i stället är det vi själva som är 

komplicerade och orsaken till varför etanolen har 

så många och varierade effekter i och på oss. Som 

vapnet i handen på soldaten kan etanolen inte 

göra något själv, men med soldatens hjälp kan den 

störta de mäktigaste av riken. 

Etanolens effekter i människokroppen är otaliga 

om man börjar se för nära på saken, men på en 

tumregels distans kan vi se hur de här effekterna 

går att dela in i två kategorier: 

1. Etanolens effekter 

2. Etanolens metaboliters effekter 

Till den första kategorin hör det mesta vi studenter 

och andra etanolälskare känner till; gladlynthet, 

relaxation, balansbrist, minnesluckor, slocknande, 

huvudvärk och en del av dagen efter. Det är alltså 

de kortvariga effekterna, de som verkar på det 

centrala nervsystemet, som är de viktiga och jag 

skall återkomma till dem. 

Den andra kategorin innefattar de medicinskt 

sett farligaste effekterna och de som syns först 

efter långvarigt bruk. För att bli av med etanolen 

metaboliserar kroppen den två gånger med 

hjälp av enzymet alkoholdehydrogenas, först till 

acetaldehyd och sedan till den relativt ofarliga 

etansyran, kanske mer känd som ättiksyra. Det är 

alltså acetaldehyden som är den farliga substansen

för oss. Den är ett gift, en mutagen och en första 

klassens carcinogen, som bevisligen framkallar 

cancer hos människan, och är därmed farlig på 

ett obehagligt sätt: den är inte farlig bara som ett 

“vanligt” gift (då skulle du bara få krabbis), utan 

den skadar dig permanent och kumulativt. Det 

hjälper alltså inte fastän man återhämtar sig från 

utsättningen, eftersom det är små mikroskopiska 

skador som uppstått i cellerna. Med tur återhämtar 

sig cellen eller begår självmord, med otur leder 

skadan till mutationer och med ännu mer otur till 

tumörer eller cancer. 

Vid långvarigt, stort eller regelbundet bruk kan 

andra trevliga skador uppstå: 

- Depression 

- Nervositet 

- Sömnproblem 

- Impotens/fruktlöshet 

- Hjärnskador (första ställena är i lilla hjärnan som 

tar hand om dina snygga “moves” på dansgolvet, 

“Darra for ever, baby!”) 

- Nedsatt känsel i fingrar och tår 

- Leverinflammationer och chirros 

- Hallucinationer 

- 24-72 h efter avbrott: delirium tremens. 

- Ökad risk för cancer i övre delarna av 

magtarmkanalen, för kvinnor också i brösten, och 

såklart i levern. 

Efter en kortvarig, men stor konsumtion är den 

vanligaste av de verkligen farliga effekterna en 

inflammation av bukspottskörteln. Fastän du 

kanske inte minns exakt vad körteln gör, är den 

ändå livsviktig för dig. Utan den klarar du dig 

ungefär lika väl som utan en lever eller ett hjärta. 

Och om du en gång lyckats inflammera den 

är det dessutom mycket lättare för den att bli 

inflammerad igen… 

etanolens effekter 

Här är det effekterna på hjärnan som är de 

intressanta. Tyvärr är hjärnan förbannat 

komplicerad och något personlig, vilket leder 

till att effekterna hos individen går att förutspå 

endast mycket grovt, speciellt om man inte har 

information från tidigare påverkningstillfällen. 

Nu är det frågan om effekterna vi alla känner 

igen. 

Så enkelt som möjligt: 

Etanolen fastnar på en viss sort av receptorer i 

hjärnan och gör dem känsligare för signaler. 

Sorten är GABA A , och den vanligaste som 

inhiberar nervceller, dvs får dem att hålla käft. 

11

12 

Det är på grund av det här som alkoholen sägs 

vara en lugnande substans fastän det inte alls 

verkar ha den effekten på de flesta sitser. För att 

förklara orsakerna till varför man istället först blir 

glad, kanske euforisk, självsäkrare, socialare, får 

nedsatt koncentrationsförmåga, nedsatt omdöme 

och försämrad finmotorik så hänvisar jag till tre 

fakta. 

1. Att inhibera en ihibitor leder i praktiken till en 

aktivation. Dvs, stänger du av en del av maskineriet 

så slås en annan del igång automatiskt. 

2. Det finns många olika undertyper av GABA A 

receptorer, varav vissa påverkas starkare än andra. 

3. Hjärnan är mycket komplex, med massor av 

kopplingar och kretsar som lite likt internet 

bildar ett massivt nätverk. (Fastän något mer 

strukturerad och möjligen fylld med färre “lol 

cats”.) 

De här ganska trevliga och förhållandevis 

harmlösa effekterna går att påvisa vid cirka 

0,3—1,2‰ alkoholhalt, men undersökningar 

har också visat att redan vid ca 0,9‰ kan också 

följande symptomer göra sig kända: Försämrat 

minne och allmänt förstånd, sämre reaktionstid, 

balansproblem, suddig syn och sedation. 

Fler receptorer har börjat bli märkbart påverkade 

och vi kan se resultaten. 

Nya typer av receptorer, såsom NMDA-receptorer, 

börjar bli direkt påverkade vid tillräckligt höga 

halter etanol i hjärnan, vilket ju är precis samma 

som i blodet tack vare etanolens förmåga att lösa 

sig tillräckligt väl i både vatten och fett. Det här 

leder till progressivt värre symptom tills 3,5—5‰ 

redan börjar leda till dödsfall. Vid de här halterna 

slocknar man på riktigt, alltså blir medvetslös, 

och det kan vara livsfarligt att spy. Hjärt- och 

andningsfrekvensen sjunker, såpass mycket att 

det också kan bli livshotande. Kompisen kan i det 

här skedet kanske känna sig klyftig då han kollar 

och märker att dina pupiller inte längre reagerar 

på ljus genom att kontrahera, som de borde, och 

då kan du hoppas på att din kompis verkligen är 

lite klipsk och fattar att ringa dig en ambulans och 

lägga dig i framstupa sidoläge.

den farliga spriten 

Etanolen är känd bland (förhoppningsvis) alla 

som en teratogen, alltså något som ger upphov 

till missfoster. Jag anser att det är en skandal att 

det här i Finland inte markeras på alla flaskor, 

såsom det vettigt nog görs i största delen av EUländerna. 

Alkoholism eller alkoholberoende handlar inte 

om tolerans för alkoholen, eller ett fysiologiskt 

beroende, eftersom om det vore någon av dessa 

två så skulle några veckors nykterhet vara ett 

fungerande bot. Det är det inte. Det är inte heller 

längre ett rationellt val som alkoholisten gör, 

därför fungerar det inte att bestraffa drickandet, 

fastän det låter så rationellt. 

Alkoholism är ett inlärt beteendeproblem. Den 

uppstår genom upprepat drickande. Varje gång 

vi dricker frigör alkoholen opiater i vår hjärna, 

vilket fungerar som en metaforisk klapp på 

ryggen då den förstärker nervbanan som ledde 

till drickandet. Först är påverkan inte så markant, 

men efter ett tag märker man att man lättare hittar 

sig i situationer där drickandet hör till… sedan blir 

det tydligare och tydligare… som vanan att skriva 

med höger hand… det är svårt att låta bli… men 

det här är att dricka alkohol… till sist styr det ens 

liv. 

Att lära bort något är inte lätt, speciellt när 

substansen själv fungerar som belöningen, men 

det går att göra. Hjärnan vänjer sig av med 

saker då det som gav belöning inte längre gör 

det. Bestraffning fungerar inte bättre, tvärtom. 

Naltrexon, Nalmefen, eller Naloxon blockerar 

opiat-receptorer. Om det här intas före alkoholen, 

kommer drickandet inte att kunna ge belöningen 

den normalt brukar ge och på så vis leda till så 

kallad “extinction”, alltså bortlärning. Om den tas 

konsekvent före drickande så slutar alkoholen att 

vara den styrande kraften i livet och drickandet 

kan ske på den nivån man själv väljer. I medicinen, 

såsom i livet, finns det dock alltid undantag och 

också fall där det här inte fungerar, men som tur 

verkar de vara i minoritet. 

För att inte lämna dig (vilket jag borde göra) i tron 

och med den felaktiga vissheten om att alkoholen 

är alltigenom ond och farlig för hälsan kan jag 

berätta att så inte är fallet. I det långa loppet höjer 

nämligen alkoholen ditt HDL (“bra” kolesterol), 

minskar risken för njur- och gallstenar, höjer 

benens mineraldensitet och minskar trombosrisk. 

Men de här positiva effekterna hittas endast i 

längden, och också då i och med konsumtion av 

ett glas (läs: en portion) om dagen, vilket inte är 

alls samma som sju på veckoslutet, så det kanske 

inte glädjer den sitsande studenten. Men så går 

det när det handlar om alkohol. 

Nyländska Nazist Nykteristen 

Med. stud. 

13

14 

fOTO: MarIa rOseNlew Och aNders 

cOllIaNder 

BIldTexTer: TOBIas PeTTerssON Och 

elIel KIlPelä 

gäddbegravning 

9.4.2010 

Danskar, svenskar visste föga 

att en gravöl nu de tog 

Ej för futtigt nejonöga: 

det var en större best som dog. 

Vi stämde upp en sorgeton 

när gäddan på en upphöjd tron 

till graven bars i procession. 

Ty nu har gäddan döden dött, 

allt är trist och grått och slött. 

Gäddan brinner som en fackla 

alla illusioner vackla 

ingen höres längre kackla 

blott brännvinsglas kan sorgen tackla!

Besynnerliga äro svenskars seder 

med ben och armar i alla väder. 

Alla goda ting är tre 

estniskorna saligt le 

åt nyländskt folk och nyländskt fä. 

Landsman också blir bestört 

vad är detta för en flört? 

Nåja! Äntligen någon som förstår 

timmans sorg och allvar. 

Glorian visste var den satt 

ty i årsfestvimlets natt 

brandlarm genljöd som besatt 

och Jens fick släckarslangen fatt. 

Sörjer åbobor vår gädda 

eller är vi vilseledda? 

Har de kommit för att flina 

åt vår andes död och pina? 

15

16 


Nationens ccclxVII 

årsfest 10.4.2010 

Nylands nations 367:e årsfest firades som så 

många gånger förr under Vikingasalens höga valv. 

Gripna av stundens allvar skall till och med Terra 

Novas pretentiösa krusidullmeningsförfattare 

åtminstone försöka skriva någorlunda sakliga 

bildtexter. 

Damerna från Musikinstitutet Kungsvägen som i år 

mottog Stora Priset tillsammans med tre praktexemplar 

av arten Husbergia. 

Festens kanske mest bejublade gåva överräcktes av 

Åbo Nation: en mästerlig satirteckning föreställande 

ankdammssalongen “dagen efter”. Teckningen, som 

parodierar pärmen till TN 1/2010, finner Ni om Ni 

behagar i slutet av blaskan. 

Lyran sjöng om J. L.:s svan 

för stipendiaters karavan 

som ivrigt upp till scenen gick 

och penningkort i handen fick 

En trevlig bild av QF Denise Öller och avgående inspektor “Calle” Gahmberg. Den ska vi inte förstöra med onödiga 

putslustigheter.

18 år som inspektor, 18 år årsfester, 18 årsfesttal - den saken g jorde han fan 

så bra! 

Årfesttalaren, Sveriges ambassadör Johan Molander, 

inspektrix Marianne Gripenberg-Gahmberg och Eva Ahl. 

Radarparet. 

Dans med glans i god balans. 

Arska knegar i bakgrunden, gästerna spelar apa i 

förgrunden. 

Västgöta Nation representerar: Victor Berg, Sofia Kock 

och Ted Isaksson. 

Axel, Anton och brödrakärlekens 

strängar. 

17

18 


efterfest och sillis 10— 

11.4.2010 

Tja, folk hade varit fulla föregående dag och var 

fulla nu också. Och det var lite tassigt.

20 

det stora morkkisreportaget del I: 

en grundkurs 

Söndag kl.15.48. Den dalande eftermiddagssolen 

slungar ut en stråle som trevar sig in genom 

fönstret till din ostädade etta, letar sig förbi 

högarna av kläder och drivorna av disk och 

prickar ditt vänstra ögonlock. Strålen väcker dig 

ur ditt avdomnade tillstånd, den exponerar dig 

obarmhärtigt där du ligger i fosterställning på 

tamburmattan med dagens Hbl under kinden. 

Hbl, som kom hem flera timmar före dig, har 

dessutom klistrat sig fast vid ditt ansikte så att 

du när du kravlar dig till toaletten märker att en 

spegelvänd bild av Paavo Väyrynens hånflinande 

tryne har gnuggats in i din svullna kind för att du 

dreglat så mycket. De förtvivlade frågorna dyker 

upp: var fan är buranatabletterna? Vems kläder 

har jag på mig? Var är min mobiltelefon? Hur har 

jag fått det där gigantiska blåmärket? Varför har 

jag en halv strömming i håret? Är det här ens min 

lägenhet? Satan, vad har hänt? 

Illamåendet kommer i vågor och förmörkar 

tankeverksamheten. Men det är egentligen inte så 

farligt för det fina med ett dagen efter-illamående 

är att du kan vara säker på att det går över förr eller 

senare. Annat är det med den verkliga prövningen 

som börjar först efter en stund när man fysiskt 

börjar känna sig lite bättre. När man inte längre 

har det konkreta illamåendet att fokusera på 

börjar man nämligen minnas allt klarare vad 

som hänt kvällen innan. Då slår den verkliga 

våndan och grämelsen till. Gårdagens oundvikliga 

sanningar börjar rulla upp sig för ens inre blick, 

de presenterar sig som en stumfilm där man själv 

flaxar omkring och säger den ena idiotiska saken 

efter den andra, är påträngande, full och högljudd 

och exponerar sin egen fula personlighet inför 

alla andras kritiska blickar. Hur kunde man säga 

någonting så där dumt? undrar man efteråt. Vad 

tror den där flickan egentligen om mig nu? Kan 

jag överhuvudtaget sticka ut min näsa genom 

dörren längre? Sådana tankebanor går, som ni 

alla vet, under namnet ”morkkis” och det är just 

morkkisen vi nu ska undersöka riktigt noggrant. 

Morkkis. Finskan, och i samma veva 

finlandssvenskan, hör till de få språk som har ett 

enda gångbart ord för den här känslan. I Sverige 

talar man om ”ågren”, men på många andra 

språk måste man använda en hel massa ord för 

att förklara vad man menar när man talar om 

morkkis, och det brukar ändå aldrig bli riktigt 

rätt. Kanske har vi i Norden oftare behov av 

ett ord som morkkis, vilket i sin tur kan ha att 

göra med vår läggning och våra alkoholvanor. 

Man brukar ju säga att människor här hos oss är 

tystlåtna och rädda för att visa omvärlden vilka de 

är och därför inte ser någon annan utväg än att ta 

sig några stänkare för att våga öppna munnen. När 

man sedan nyktrar till är man precis lika blyg och 

försagd som tidigare. Man skäms för att man gjort 

ett nummer av sig själv och, som Knyttet i Tove 

Janssons julberättelse Granen, ångrar man djupt 

att man någonsin vågade säga någonting alls. 

Nu menar jag inte alls att det skulle vara något fel 

på att vara tystlåten; i själva verket visar det sig ofta

vara mycket klokare att hålla käft än att häva ur sig 

en massa dumheter och plattityder. Men tillbaka 

till morkkisen, som bland annat analyserats i 

Helsingin Sanomat av filosoferna Jukka Relander 

och Tuomas Nevanlinna. Enligt dessa herrar är 

morkkisen i grund och botten en skamkänsla 

över att man avslöjat sig själv. Känslan blir så 

dominerande att den 

färgar allting som hänt 

föregående kväll, så att 

varenda en sak man gjort 

känns som om man skulle 

ha ”sjungit nakenkaraoke 

på bardisken med 

en vikingahjälm på 

huvudet trots att man i 

verkligheten bara suttit 

lugnt och pratat med sina 

vänner”. 

En viktig sak att förstå 

när det gäller morkkis är 

alltså att den riktigt äkta 

morkkisen, den morkkis 

som pumpas fram ur det 

egna sinnets mörkaste skrymslen i samma takt 

som hjärtat slår, ofta inte överhuvudtaget står i 

rimlig relation till vad man egentligen har gjort. 

Nej, det är helt enkelt frågan om skammen över 

att man blottat sig själv. Därför har blyga och 

försynta personer, människor man brukar beskriva 

som snälla och vänliga, mycket oftare morkkis än 

självsäkra människor som är vana vid att höra 

sin egen röst och spela en huvudroll i sociala 

sammanhang. En del människor har således 

alltid morkkis, andra aldrig. Det senare innebär 

självfallet en betydligt sorgfriare tillvaro. Bara det 

faktum att man varit berusad och inte riktigt haft 

koll på vad man gjort är för många människor 

tillräckligt för att orsaka en förintande morkkis, 

trots att ens syfte från allra första början just var 

att bli full. Men å andra sidan kan en person som 

en hel kväll skrutit med sin egen förträfflighet, 

vrålat nazistiska slagord och avslutat det hela med 

att kasta upp i urnan med flickvännens farmors 

aska i, ta hela saken med en klackspark och vara på 

strålande humör nästa dag. 

Den mest träffande beskrivningen av morkkisens 

innersta väsen har antagligen levererats av den 

svenske serietecknaren Charlie Christensen i den 

rent briljanta serien Arne Anka. Här framställs 

morkkisen, det dåliga samvetet, som en ”stor, 

fet gris” som en morgon överraskar den ständigt 

bakfulle, kvinnosuktande och pessimistiskt lagde 

poeten Arne Anka och sedan följer honom hack 

i häl överallt. Vad Arne än försöker göra finns den 

hemska grisen där och påminner Arne om hur 

han gjort bort sig på fyllan, hånflinar åt honom 

och härskar totalt över hans tillvaro. Arne kan inte 

ens sova eftersom grisen flåsar honom i nacken 

och gräver fram flera år gamla fall då Arne skämt 

ut sig. Det är just så här morkkisen fungerar: när 

den en gång slår till är den förblånat svår att bli 

av med. Den är dessutom ackumulativ till sin 

natur, för när man väl börjat skämmas över någon 

pinsam situation kommer man osökt att tänka på 

tidigare episoder då man klantat sig lika illa eller 

ännu värre. Plötsligt framstår hela ens liv som en 

enda lång serie av förnedrande tabbar och man 

drar den kategoriska slutsatsen att man själv är 

den uslaste varelsen på hela jordklotet och borde 

stanna kvar under täcket hela resten av livet. 

Om man för en stund råkar distraheras och 

glömma bort sin skam så kan den isande 

morkkiskänslan dyka upp på nytt när man minst 

21

22 

anar det, också veckor, ja, rentav år, efter att själva 

händelsen ägt rum. Till exempel när man står i 

kön till Alepas kassa och stirrar tomt framför sig 

kan man mitt i allt komma att tänka på någonting 

som hänt för flera månader sedan. Man stelnar 

till och svär högt för sig själv, vilket leder till att 

alla andra kunders blickar vänds mot en och man 

därmed får en ny sak att gå hem och skämmas för. 

Morkkisen slår dessutom lätt knorr på sin egen 

svans, och nu blir det riktigt intressant. Man kan 

nämligen få morkkis också bara på grund av det 

faktum att man har morkkis i första hand. Man 

inser att man någonstans i bakhuvudet tänker 

att man nog måste vara en reflekterande, god och 

samvetsgrann person eftersom man har morkkis 

för saker som andra ”ytliga idioter” inte skulle 

ha morkkis för, och då får man en ny morkkis 

över att man gripits av en sådan hybris. När man 

dessutom inser att även detta resonemang, det vill 

säga insikten om att man har morkkis över att man 

tror att man är fiffig bara för att man har morkkis, 

får en att inbilla sig att man är ännu djupsinnigare 

snurrar morkkisens ekorrhjul runt sin egen axel 

ett tredje varv. Varje morkkis kan alltså föda en ny 

morkkis i ett cykliskt kretslopp utan ände. 

Allt det här bottnar också i att man på något plan 

förstår hur egocentriskt det egentligen är att ha 

morkkis, för själva känslan bygger ju på att man 

tycker det är hemskt viktigt hur man framstår i 

andras ögon. Man tror att hela världen kretsar 

kring ens eget uppförande, vilket naturligtvis är en 

fullkomlig villfarelse. Alla andra är vanligen också 

så upptagna av sig själva att ingen bryr sig det 

minsta om man gör bort sig eller inte. I de flesta 

fall kommer ingen annan än man själv ens ihåg vad 

man sagt och gjort under en social tillställning. 

Men morkkisen blir tyvärr inte alls lindrigare av 

att man begriper det här, snarare tvärtom. 

Det skulle finnas alldeles ofantligt mycket mer att 

säga om morkkis som fenomen, men jag tror det 

nu är dags hoppa till en annan nivå och utforska 

hur människan agerar när hon har morkkis. Om 

ni bläddrar några sidor framåt får ni chansen att 

läsa någonting som aldrig skrivits förut, nämligen 

att hela vår omvärld kan förklaras utgående från 

morkkisen och dess mekanismer. 

Tro det eller ej. 


Hum.kand. 

Illustrationerna lånade ur Arne Ankas samlade 

serier 1983–95 av Charlie Christensen.

Nylands nations sommarträff 

17—18.7 på Blåbärsskär! 

Kanske du trodde att du slipper nationen på 

sommaren? fel! 

I juli blir det skärgårdsfest på Blåbärsskär utanför Ekenäs med havsbris, 

blåstång, måsskit på klipporna, bastu och dans mellan bergen och 

tallarna i den ljusa sommarnatten. 

Transport ut till holmen ordnas med taxibåt. Bevaka hemsidan för 

närmare information och anvisningar. 

23

24 

fOTO: erIK haUseN 

BIldTexTer: TOBIas PeTTerssON 

romersk sits 23.4.2010 

”Homo est animal sociale – människan är ett sällskapligt 

djur” (Horatius 65 f.Kr—8 e.Kr, urspr. Aristoteles, 

384—322 f.Kr) 

”Den ödet utvalt kretsar väpnad med spjut runt Camilla; 

överlägsen är han i list och avvaktar stunden.” 

(Vergilius, Aeneiden, sång XI) 

”Roma tibi subito motibus ibit amor – Från Rom till dig 

med sina passioner skall kärleken plötsligt fara” 

(Sidonius, 430—489) 

”Hermes gestalt i allting lik, i anletets färger, rösten, det 

blonda håret, och lemmar som strålar av ungdom” 

(Vergilius, 70 f Kr.—19 e.Kr, Aeneiden, sång IV) 

”Militat omnis amans – varje älskare är en soldat” 

(Ovidius, 43 f.Kr—17 e.Kr)

”Dulce est desipere in loco – Det är skönt att släppa loss 

vid lämpligt tillfälle” 

(Horatius, 65 f.Kr—8 e.Kr) 

”Aliquando et insanire iucundum est – någon gång är det 

nöjsamt att vara tokig” 

(Seneca den yngre, 4 f.Kr—65 e.Kr) 

”Tröghet vet ni ej av 

i älskog och nattliga 

strider eller när 

Bacchus buktiga flöjt 

till danserna kallar, 

ni som ser fram mot 

dignande bord med 

festmat och drycker” 

(Vergilius, Aeneiden, 

sång XI) 

”Kvinnan luktar gott också då hon inte luktar någonting 

alls” 

(Plautus, 254—184 f.Kr) 

25

26 

deT sTOra MOrKKIsrePOrTageT del II: 

Morkkis som världsförklaring 

Hur man handskas med sin morkkis är mycket 

individuellt. Som vi har konstaterat i del I är 

det vanligt att man blir så handlingsförlamad 

att man inte gör någonting alls utan bara ligger 

under täcket och darrar och skäms och pratar 

osammanhängande för sig själv. Men det finns 

också andra sätt att reagera. Många har ett 

stort behov av att få tala ut och dela med sig av 

sin morkkis. Morkkisen kan utgöra ett mycket 

starkt incitament till handling. Jag hävdar 

att det dåliga samvetet i själva verket är en av 

mänsklighetens starkaste drivkrafter och den 

yttersta förklaringen till 

en mängd grundläggande 

företeelser i samhället. 

Det här resonemanget 

kan drivas hur långt 

som helst. Om man så 

vill kan man förklara 

hela vår värld utifrån ett 

morkkisperspektiv. Och 

det är just vad jag tänker 

göra. 

Vi kan börja med 

kristendomen, religionen 

som även många 

nylänningar av en eller 

annan orsak bekänner sig till. Den bygger på en 

fruktansvärd, två millennier lång morkkis över att 

Jesus avrättades. Morkkisen över händelsen nådde 

snabbt brontosaurusproportioner: man fick för 

sig att Jesus död hade med alla våra ”synder” att 

göra. Då reagerade man på det sätt som många 

studenter gör en lördagseftermiddag, det vill säga 

man sökte kontakt med andra människor för 

att lätta sitt hjärta. Morkkisen känns nämligen 

mycket lindrigare om man får tala ut om den, få 

andra att förstå ens situation och kunna känna 

att man inte är ensam om sin morkkis. Därför 

fnattade apostlarna hit och dit och såg till att så 

många som möjligt delade morkkisen. Det sägs 

att de till och med lärde sig främmande tungomål 

rekordsnabbt för just detta ändamål. 

Trots att många hakade på morkkisevangeliet 

har morkkisen ändå varit så odräglig och 

långvarig att det inte ens har räckt med att tuta 

ut morkkisbudskapet om någon diffus arvssynd i 

närmare 2000 år och bygga oräkneliga kyrkor, det 

vill säga morkkismonument, över hela Europa till 

oskattbara kostnader i material och arbetskraft. 

Nej, man har tillika i århundraden sett sig tvungen 

att kuska omkring i Asien, klampa runt i Afrika 

och hemsöka till och med Amerika för att råma 

sin morkkis i ansiktena 

på den intet ont anande 

ursprungsbefolkningen 

och tvinga dem att 

acceptera ens morkkis 

och synder som den 

enda sanningen. Så 

förklaras kristendomens 

spridning, som förstås 

mestadels vållat andra 

världsdelars invånare 

stor skada. Ren och 

skär girighet utgjorde 

givetvis också en 

stark komponent 

i kristendomens 

världserövring, men det är en annan historia. 

Ur Christensen, Charlie: Arne Ankas samlade serier 1983—95, s.62. 

Kyrkan begrep själv tidigt hur central 

morkkisen var för hela religionens existens. 

Kyrkan insåg också morkkisens styrka och 

exploateringspotential. Därför valde man att 

basera även sin ekonomi på morkkis genom att 

utnyttja människors dåliga samvete och behov 

av att ”prata av sig” till vinstbringande, skattefri 

företagsverksamhet. Sålunda hittade den katolska 

kyrkan på bikten och avlaten, skaffade sig monopol 

på morkkiskureringen och tjänade furstligt med 

pengar på vanliga fattiga människors ångest, oro 

och rädsla.

Är ni med så här långt? Hittills har vi alltså talat 

om ett slags bekännelsemorkkis, där man försöker 

komma över sin ångest genom att prata om 

saken i tid och otid. Men det finns också många 

som, efter att de i sina egna ögon gjort bort sig, 

försöker gottgöra allting genom handlingar. Till 

exempel som att dagen efter en brakfest städa sin 

lägenhet, besöka mormor på sjukhuset för första 

gången sedan julafton, stormläsa till en tent och 

ge en blombukett åt en flicka man kanske sade 

någonting dumt åt föregående kväll. Vi talar om 

en kompensationsmorkkis som går ut på att man 

försöker rentvå sig själv genom goda gärningar. 

Ur det här perspektivet kan vi ta oss en liten 

titt på några händelser i vår närhistoria. Till 

exempel grundandet av staten Israel (och 

därmed startskottet till hela den moderna 

Mellanösternproblematiken) kan ses som 

ett direkt resultat av västmakternas olidliga, 

kollektiva morkkis över att man inte förhindrade 

judeförintelsen under andra världskriget. 

Israels existens är alltså ett praktexempel på 

kompensationsmorkkis. I mindre skala är 

också indianreservaten i USA och områdena 

som fredats åt Australiens aboriginer liknande 

kompensationsförsök. Och när Adolf Hitler i 

slutet av 1930-talet ställde högre och högre krav 

på landområden och på förstärkandet av den 

tyska armén gick de västeuropeiska länderna 

med på dessa krav delvis för att de hade dåligt 

samvete över de hårda fredsvillkoren man ställt 

Tyskland efter första världskriget. Följden blev 

dessvärre ett nytt världskrig, så i det hänseendet 

var morkkiseftergifterna inte direkt en fullträff. 

Självaste EU och hela tanken om ett enat 

Europa baserar sig också i grund och botten på 

världskrigsmorkkisen, i synnerhet på morkkisen 

över andra världskriget. Men här handlar det 

inte så mycket om att kompensera, utan om att 

skärpa sig och undvika att göra samma misstag i 

framtiden. En grundtanke bakom EU är ju att 

ekonomisk, kulturell och politisk integration 

ska knyta de europeiska länderna samman så tätt 

att våldsamma konflikter helt enkelt inte skall 

kunna blossa upp. Vi har att göra med en tredje 

typ av morkkisreaktion, en garderingsmorkkis. 

Den stora Europeiska unionens uppkomst kan 

således jämföras med att man i bakfyllans kranka 

blekhet lovar sig själv att hålla en vit månad och 

äta spenat, att åka hem från varje fest med sista 

spårvagnen eller säger åt bartendern att han under 

inga omständigheter ska sälja mer än tre stop per 

kväll åt en. 

Till slut har vi en fjärde typ av morkkisreaktion. 

Eller egentligen är det den femte om vi räknar 

handlingsförlamning som nummer ett. Det 

handlar om den sällsamma skärpa ens tankar 

och sinnen kan få när man sitter grubblar över 

vad man har gjort föregående kväll, liksom 

ser sig själv och sin omvärld i ett klarare ljus 

och ifrågasätter själva grunden för sitt eget 

existensberättigande. Det här kan i sällsynta fall 

utmynna i den desperata och mörka, men sylvassa 

och inspirerande morkkiskreativiteten. Därför kan 

många mästerverk inom konsten, litteraturen och 

musiken kopplas direkt till moralisk ångest. När 

man säger att ”en sann konstnär lider” är det just 

morkkisen man avser. Det kan antingen vara så 

att morkkisen utgör själva förutsättningen för att 

verket överhuvudtaget kunde bli till, eller också 

beskriver verket i sig olika aspekter på hur man 

känner och agerar när man har morkkis. 

Mika Waltari skrev många av sina monumentala 

romaner i ett skälvande, sömnlöst och maniskt 

tillstånd efter flera månader långa supperioder. I 

Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, ofta rankad 

som romanernas roman, ser vi hur huvudpersonen 

Raskolnikov i stort sett genom hela boken irrar 

omkring i ett febrigt 

tillstånd, muttrar 

för sig själv, bygger 

upp besynnerliga 

tankekedjor och 

funderar på mordet 

han begick i början av 

handlingen. Och vad 

uttrycker Edvards 

Munchs Skriet, 

hela Nordens mest 

berömda tavla, om 

27

28 

inte just det ögonblick då man minns vad man har 

gjort föregående kväll och morkkisen slår till med 

full styrka? Mona Lisas leende är det skeptiska 

ansiktsuttrycket hos en nykter person som bara av 

artighet lyssnade till ens högljudda fyllesnack och 

med milt våld avvisade ens klumpiga försök till 

närmanden. I Mozarts opera Trollflöjten stressar 

Pamino omkring och utför den ena gärningen efter 

den andra för att rentvå sin själ, det vill säga sitt 

samvete, och kunna känna sig sin älskade Pamina 

värdig. O Fortuna ur Carl Orffs Carmina Burana 

är domedagsmorkkisen par excellence. När Jim 

Morrison skrev låten The End lär han ha befunnit 

sig i ett darrigt delirium efter en flera veckor lång 

kokaintripp. Rolling Stones mästerliga Paint it 

black har ett crescendo som direkt för tankarna 

till det stadium av morkkisen då man ligger i 

fosterställning och skakar och tanken på att 

kladda svart målfärg över hela lägenheten börjar 

kännas alldeles vettig. 

Här ser ni alltså hur religionen, historien och 

kulturen i grund och botten bygger på morkkis, 

med både positiva och negativa följder. Kanske jag 

kan avslöja att jag även själv för att kunna skriva 

den här betraktelsen såg mig tvungen att försätta 

mig i ett tillstånd av morkkis, vilket inte var särskilt 

svårt. Men som ni märker utmynnar tyvärr inte all 

morkkiskreativet i några mästerverk. Tvärtom har 

jag på känn att jag kommer att få en ny morkkis 

bara av att låta den här artikeln gå i tryck. Få se 

vad den morkkisen månne leder till... 


Hum. kand. 

Illustration: Laura Pakarinen

Terra Novas sommarspecial 

Sommar och sol! Under sommaren ska man njuta av allt det goda den nyländska 

sommaren medför – därför har TN-redaktionen nu samlat ihop lite tips inför sommarens 

soliga och stressfria dagar. För den vågade resenären ger vi också några tips som tar dig 

till Pampas. Läs och njut av sommaren! 

Café Regatta 

När korvtanden värker men man berättigat bävar 

för gräsbränder eller är för mesig för undangömda 

eldar i klippskrevor i parkerna, kan man alltid ta 

sig till Café Regatta vid Roddstadion i Tölö, ty 

hos dem kan man mysa vid elden och grilla korv 

hela sommaren. Och vintern. Goda, färska örfilar 

också i den lilla röda stugan. 

Simstadion 

Oberoende om du tar dig dit för att simma, sola 

eller bara umgås är det alltid ett bra alternativ. För 

en studerande kostar 10 gångers kortet bara 15 

euro – utmana dig själv! 

Sandudds loppis 

Mitt i stan och du kan fynda allt från handväskor 

och klänningar till gamla brädspel och nya kärl. 

Efteråt kan du ta dig till Koffens park och hälla i 

dig något svalkande. 

Fågelsången 

Smutta på en kopp kaffe eller svep lite hemlagad 

saft. Efteråt kan du gå på billig öl till Berghäll eller 

gå ett varv runt Tölöviken. 

Flow-festivalen 

Den urbana festivalen som bjuder på artister som 

M.I.A. och Marina and the Diamonds. Det bästa 

– du behöver inte fundera på att tälta! Den 13-15 

augusti. 

29

30 

Skärgården 

Alla känner till Sveaborg och Ugnsholmen, vissa 

kanske också Rönnskär* däremot är det kanske 

mindre känt att man från Otnäs kan ta turbåten 

till diverse skär och holmar i Esbo skärgård**. Man 

kan också åka sträckan runt på måfå om man har 

lust för saltdoft för hela slanten. 

*15 minuter med turbåt (5,50 € tur-retur) från hörnet vid 

Café Carusel, eller Gräsvikstorget. Badstränder på norrsidan, 

lugna, solvarma klippor och öppet hav på sydsidan. 

Restaurang. Naturistkoloni på anslutande ö. 

**Esbo stads webbsidor under Service->Motion->Friluftsliv. 

Kesäkino Engel 

Förra sommaren fick man njuta av utomhusbiograf 

på Kiseleffska husets innergård i lena 

sommarkvällen. Nu är huset under ombyggnad, 

men sommarbion lär fortsätta. 

www.kinoengel.fi 

Midsommarfester 

Musik, dans och kokkobrasor finns också i staden 

på midsommaren. Kolla in koloniträdgårdarna, 

till exempel i Gumtäkt. Cykel i den tysta staden 

från en fest till en annan kan rekommenderas. 

Kuudes linja i Berghäll har midsommardans 25 

juni, kanske också något att testa. 

Mattvätt 

Småningom försvinner ett traditionellt inslag i 

stadsbilden när uppehållet för mattbryggorna 

fasas ut. Därför är det läge att testa denna sport 

så länge man kan. En trevlig bonus är mattor med 

doft av tallsåpa och hav samt måhända en donarsolbränna. 

Och så hamnar man i japanernas 

semesteralbum. Bästa ställena finns vid Toivo 

Kuulas park i Tölö (café Regatta brevid) samt 

Ehrenströmsvägen i Brunnsparken (Magis 

glasskiosk). 

mbar 

Suktar man efter dansbandsfiilis men är så 

förbannat urban att man inte förmår ta sig 

norrom Ring I, kan man ta till mbars Iskelmäkesä 

på terassen vid Glaspalatset. Det lär nog bli lite 

mixade schlagers, men man får ta vad man får 

här i stan. Måhända vankas också svängande 

blomklänningar och svarta slipsar? Även många 

andra klubbar och program. 

www.mbar.fi

för den äventyrlige: PaMPas 

Dans på Molpepaviljongen 

Om du vill ha tåfft rolit i somar ska du far ti 

legendariska paviljongen i Molpe på dans! Du 

foar si mytji rolit folk, shejk loss i pubben elå på 

dansgolve å trän skrattmusklan diin. Å så je ju tåfft 

fint nier vi sjyön. E je värkligen naa ti oppliev! 

Datum: 25.6 midsommarvaka, 3.7 

högsommardans, 31.7 sensommardans, 21.8 

säsongavslutning. 

Madeleine Nygrund 

Tomatkarnevalin i Närpes 2-3 juli 

Om et ska väli äin häli åp häile oåre tå et vill 

far ti Närpes så jee hison häljen som jäller. 

Ynjy karnevalen bruk vi säij att Närpesas 

befolkningsmängden fördubblas. 

Åp tomatkarnevalin gar all ut åp gator å språkar 

me kvarar. Huvugaton je åvstängd å e grövlar åv 

foltje som vill skoåd åp allt möjligt krimskrams 

som säljas. 

Åp tomatkarnevalin finns desutom värdens 

längsta tomatbol. Men na tomatkrig som di halder 

åp mie i Spanien var itt e froågan om, si i Närpes je 

tomaten alltför dyrbar fö ti var haska åp he vise. 

Johan Gullmets 

Jeppisdagarna i Jakobstad 

Den modiga nylänningen tar tåget till Jakobstad 

för att uppleva Jacobs Dagar. Den 18-25 juli 

överbefolkas Svenskfinlands somrigaste småstad av 

glada mingelturister och -ortsbor. Klaustrofobiker 

bör stanna hemma. 

På dagarna gäller beachvolleyturnering, storloppis 

och gammaldags torg. På kvällarna musik och 

allmän yrsel. Salem al Fakir ger konsert på 

musikcafé After Eight och The Cajungas spelar 

på Parkrock. Tipset är att bara sätta sig ner på en 

av uteserveringarna, lyssna på liveartister, ljuvligt 

klingande dialekter, frossa i vårrullar och pussa en 

pampes. 

Hanna Rundell 

Ytterö 

Dimper man av någon orsak ner i Björneborg 

(t. ex. p.g.a. Pori Jazz, eller när man åker hemåt 

med vrickad tunga och värkande öron från 

tomatkarnevalen i Närpes) kan man passa på 

att i samma veva uppleva det närmaste Finland 

har att erbjuda av strandort, nämligen Ytterö – 

kilometervis av sandstrand och Bottenhavets 

glittrande böljor. Nära intill finns också Räfsö, 

något slags villastad på en udde där man enligt 

sägen har siesta. 

Michaela von Kügelgen 

Pol. kand. 

Eliel Kilpela 

Hum. kand. 

Illustrationer: Laura Pakarinen 

Nyttiga fraser för att klara sig i Närpes 

Vad heter du? – Kvash boån je tu? 

Vad kostar dom här tomaterna? – Kva ska et ha fö 

täische tomaten? 

Är du orolig för att något ska gå fel? – Gruvar et 

de? 

Får man dricka öl här? – Gar e ti kliem en böll 

shenn? 

Maten är jättegod – Hitche fäila itt na 

Det här är bland det godaste jag någonsin ätit 

– Hitche fäila itt alls na 

Får jag lov? – Vill et dans? 

Ursäkta för att jag trampade dig på tårna! – Åhå! 

31

32 

aNd NOw fOr sOMeThINg cOMPleTely dIffereNT 

TV i Nyland: varför på finska? 

Debatten om FST:s framtid placerade frågan 

om svenskspråkigas TV-tittande i centrum 

för Svenskfinlands intresse under de senaste 

månaderna. Diskussionen fokuserar ofta på 

Nyland eftersom det sedan länge är bekant att 

nylänningarna orienterar sig starkt mot utbudet 

på finska när det gäller TV-tittande. 

Så är det också idag. Ny forskning på flera håll 

visar att det i Nyland inte är frågan om ett val 

mellan att se på TV på svenska eller finska, utan 

om ett val mellan huruvida man helst tittar på 

Nelonen, MTV3 eller Sub-TV. I jämförelse med 

andra europeiska länder förefaller detta en aning 

konstigt. Medan de tyskspråkiga minoriteterna 

i Sydtyrolen i Italien och i Belgien tittar mest 

på tyskspråkiga TV-kanaler och de ungerska 

minoriteterna i Slovakien och Rumänien på 

ungerska, verkar TV-tittandet på svenska i Nyland 

inte vara av stor betydelse. Varför är det så? 

Fenomenet kan huvudsakligen förklaras på två 

olika sätt. Å ena sidan bildar svenskspråkiga i de 

flesta delarna av Nyland en minoritet och har 

sålunda mycket kontakt med finskan, i motsats 

till andra minoriteter som i sin egen region utgör 

lokala majoriteter. Det är klart att ju mera kontakt 

man har med det andra språket desto bättre kan, 

använder och förhåller man sig till det. Detta 

påverkar också TV-tittandet. 

Å andra sidan är det svenska TV-utbudet i Nyland 

ganska litet i jämförelse med TV-utbudet som står 

till andra språkminoriteters förfogande. Det är i 

stor utsträckning tack vare den gränsöverskridande 

medieanvändningen, det vill säga att de ofta också 

använder medierna från grannländerna. Samtidigt 

som de tyska minoriteterna i Italien och i Belgien 

eller de ungerska minoriteterna i Slovakien och i 

Rumänien kan välja bland ett utbud av åtta upp till 

tolv kanaler på sitt eget språk har nylänningarna 

bara gratis tillgång till två svenskspråkiga kanaler. 

Men varför är frågan om språk och TV så 

viktig? Först och främst för att språket aldrig 

har producerats i så stor mängd i människans 

historia som det idag produceras tack vare 

medierna. Eftersom TV bär språket utgör det 

ett oersättligt hjälpmedel i språkbevakningen 

genom att förmedla ”dagens näring” till språken. 

I tvåspråkiga kontexter där det finns en ständig 

tävlan mellan språken har det här särdraget en 

särskilt stor roll. 

Detta är av speciellt stor vikt inom sådana 

områden som Nyland, där det svenska språket 

är i minoritet även i den lokala omgivningen. I 

sådana fall kunde och borde TV vara ett medel 

för att kompensera majoritetsspråkets dominans i 

vardagslivet. 

Därför behöver det svenska TV-utbudet i 

Finland inte minskas utan utökas. FST fyller 

unika funktioner som utan tvivel måste bevakas. 

Därtill borde de tvåspråkiga kommunerna säkra 

en fri tillgång till mediekällor från Sverige och 

andra nordiska länder. Den gränsöverskridande 

medieanvändningen är en allmän praxis i hela 

Europa från Österbotten till exempelvis Belgien 

och Slovakien. Finlands två nationalspråk har 

olika territoriell utbredning och demografisk 

status. Dessa bör tas i beaktande då olika 

mediestrategier utformas för den finskspråkiga 

och den svenskspråkiga befolkningen. 

Laszlo Vincze 

Doktorand och medieforskare vid Svenska 

social- och kommunalhögskolan

Saknar du båt, har du vuxit ur din jolle 

eller vill du lära dig segla? 

NJK:s Match Race Center (MRC) finns till 

för alla. Centret äger 7 nya J/80-kölbåtar 

och ger handledda träningar en gång i 

veckan både för nybörjare och erfarna 

seglare. 

Matchracing är ett prima alternativ för dig 

som vill utvecklas som tävlingsseglare, 

förbättra dina seglingskunskaper eller lära 

dig seglingens grunder. 

Match racing är snabb och intensiv 

segling 

Match racing utvecklar hela lagets 

kunskaper i båthantering, trimning, taktik 

och regler. För att uppnå resultat gäller 

det att få hela teamet att fungera ihop 

och här hjälper tränaren till. Det finns 

knappast någon bättre utblidning för IMS, 

LYS eller annan kölbåtssegling än just 

matchracing. 

Du behöver inte äga båt 

NJK Match Race Centrets båtar finns på 

Björkholmen, väster om Drumsö. Båtarna 

är snabba och moderna utan att vara 

för extrema för nybörjare. Alla båtar är 

jämbördiga så du behöver inte bry dig om 

utrustning utan kan koncentrera dig på att 

segla. Du behöver heller inte höra till en 

besättning för att komma med eftersom det 

ofta finns lediga platser på träningar och 

tävlingar. 

Träningar och tävlingar 

Som Match Race Center-medlem får du 

segla så gott som hur mycket du har lust till. 

Träningar ordnas på onsdagar för mindre 

avancerade och på måndagar för mera erfarna 

team. Resten av veckan är det fria träningar 

eller tävlingar som gäller. 

För mera info gå till www.njk.fi/matchrace, 

skicka din fråga till matchracing@njk.fi 

eller kontakta Centerledaren Daniel Kassinen 

tel. 040 187 2712 

Är du bra på att fjÄska för folk? 

studerat vid hanken? Goda kontakter? 

Terra Nova söker en annonsansvarig, vars uppgift är att skaffa 

sponsorer till tidningen. Kontakta redaktionen ifall du är intresserad. 

(Ovannämnda kriterier behöver inte uppfyllas) 

33

34 

förlorandets förlovade finland 

Snöpliga finländska ishockeyförluster är ett lika 

säkert vårtecken som att mössöronen spricker 

upp, näsan rinner och hundavföringen kommer 

fram under drivorna. Årets VM i Tyskland var 

inget undantag: lejonen kraschade i kvartsfinalen 

mot Tjeckien efter straffslagstävling. Som inget 

annat land i världen är Finland en mästare på 

knappa förluster. Ungefär så här brukar det 

låta: ”Mats Sundin sänker Finland med två 

mål under matchens sista minut”. ”Finland går 

från eufori till dunderfiasko på minusminuter 

– 5-1 blev 5-6. Vilken otur!” ”Finlands hopp 

om historiskt avancemang till fotbolls-VM 

släcktes av ett självmål via fyra egna spelare bara 

sekunder före slutsignalen.” ”Trots 59 skott mot 

mål, 12 stolpträffar, ett massivt spelövertag och 

tre felaktigt underkända mål åkte finnarna på 

en försmädlig förlust efter ofattbart sjabbel i 

slutminuterna. Voj, voj, pojkar”. 

När det här upprepar sig gång på gång på de 

mest otroliga sätt, inte bara i ishockey utan i 

varenda gren både på herr- och damsidan (med 

VM i ishockey 1995 som det enda undantaget) 

börjar man undra vad det beror på. Den tyske 

filosofen Johann Gottfried von Herder lanserade 

under 1770-talet begreppet ”folksjäl” som 

i förenklad mening bygger på att varje folk 

har vissa speciella särdrag som yttrar sig i dess 

medvetande, psyke, kultur och handlingsmönster. 

Begreppet förknippas starkt med 1800-talets 

nationalromantik och anses vara föråldrat, men 

när man följer med finländsk idrott undrar man 

om inte gamle Johann Gottfried hade i alla fall. 

Visst, Finland är ett litet land och allt det där, men 

kanske roten till de retfulla debaclena ändå kan 

sökas någonstans djupt i den finländska kulturen 

och mentaliteten? Den brännande frågan bland 

de så kallade experterna har i år, återigen, varit 

densamma: varför är finländare som allra sämst 

när det verkligen gäller? Och, framför allt, varför 

finns det ingen som har tillräckligt med stake att 

göra de avgörande målen när det riktigt behövs? 

Den finländska idrottsideologin och -retoriken är i 

många avseenden ultrademokratisk. Den grundar 

sig på ett slags nordiskt jämlikhetsideal förstärkt 

av purfinsk blygsel och försagdhet. I junioråldern 

ska alla få spela lika mycket, turas om att spela 

olika positioner och få lika mycket beröm oavsett 

hur väl man har gjort ifrån sig. Man ska absolut 

inte vara självisk och ta för sig för mycket. Det 

här är någonting som genomsyrar det finländska 

psyket, vårt sätt att umgås och i förlängningen 

hela samhället. Man ska inte sticka upp. Inte ta ut 

svängarna för mycket, inte sväva på moln och tro 

att man är någonting. 

Det poängteras att det viktiga inte är att göra 

mål, målen kommer nog sedan när de kommer 

sägs det, någon annan gör dem och man står och 

faller som ett lag. Kollektivet går före allt annat. 

Arbete är viktigare än resultat, man värderar 

ansträngningen högre än själva utförandet. Men 

ett litet problem är att om det alltid är någon 

annan som ska göra målen finns det till slut ingen 

som verkligen stiger fram och tar ansvar. Talande 

är att de flesta sakkunniga var eniga om att den 

bäste anfallsspelaren i Finlands VM-lag i år var 

Lauri Korpikoski, som gjorde poängen 0+0=0. 

Men han skrann efter varje puck och jobbade 

föredömligt i rinkhörnen. 

Tanken om att alla ska vara lika är sig väldigt 

trevlig, men samtidigt kväser den individen och 

lämnar väldigt lite utrymme för fantasin och 

inspirationen. En spelare som Teemu Selänne har 

gjort internationell karriär som målskytt trots, 

inte tack vare, den finländska idrottskulturen. 

I många andra länder blåser helt annorlunda 

vindar som viskar i örat att historien bara minns 

vinnarna, att ändamålen alltid helgar medlen. 

Om man förflyttar sig söderut till den italienska 

fotbollsligan, Serie A, hittar man ett praktexempel 

på ”vinna eller försvinna-ideologin”. Här är det 

bara resultaten och segermålen som betyder

någonting. Att jobba hårt är bara korkat ifall det 

utmynnar i förlust. Vinner du en match med uselt 

spel, igelkottsförsvar, offsidemål och genom att ta 

till alla fula knep i världen prisar tidningarna dig 

som ett geni i klass med Leonardo da Vinci. Men 

har du lite otur och förlorar trots en bra insats är du 

rätt och slätt en komplett idiot som man lika gärna 

kan göra parmaskinka av. I Argentina är legenden 

Diego Maradona fortfarande en halvgud trots att 

han fuskat på alla tänkbara sätt och upprepade 

gånger fällts för dopning och narkotikabrott. Men 

han ledde Argentina till världsmästare och förde 

Napoli till segrare i italienska ligan. Det står svart 

på vitt och kommer aldrig att förändras. Kan ni 

ens föreställa er en finländsk fotbollsspelare göra 

som Maradona i VM i Mexiko 1986 och slå in 

ett mål med handen? Nej – eftersom finländaren 

aldrig skulle komma på tanken. Och ifall han eller 

hon trots allt tänkte tanken, ja, då skulle det ge 

upphov till en sådan moralisk ångest och ett så 

förkrossande dåligt samvete att finländaren skulle 

bli alldeles handlingsförlamad. 

Det är frustrerande, men på sätt och vis 

sympatiskt att finländare i regel saknar den där 

opportunistiska killer-instinkten. En bångstyrig, 

Illustration: Laura Pakarinen 

envis och möjligen delvis ofrivillig idealism 

någonstans i bakhuvudet säger oss att en hedersam 

förlust efter hårda och ärliga ansträngningar 

är mer värdefull än en lättköpt, ojuste seger. 

Dessutom passar det en finländare mycket bättre 

att vara ilsken, bitter och deprimerad efter en 

knapp och orättvis förlust än att glad och sprallig 

fira en seger. I den senare situationen vet vi knappt 

hur vi ska bete oss. I hemlighet tycker man i det 

här landet om att sitta med sin öl i handen, glo 

dystert framför sig och citera Vanhala i Okänd 

soldat: ”hyvänä kakkosena tuli maaliin pieni ja 

sisukas Suomi”. Man får då fördjupa sig i sitt 

svårmod, tänka på kärret, gräftan och Jussi, gnola 

på ”tuhansien murheellisten laulujen maa” och 

grubbla över hur orättvis världen är. 

I idrotten har vi sålunda vår egen grekiska tragedi 

som man kan lita på att alltid återkommer med 

nya besvikelser i varierande skepnader. Utan den 

vore Finland inte Finland. Herder fick nog sista 

ordet ändå. 


Hum.kand. 

35

36 


BIldTexTer: elIel KIlPelä Och 

TOBIas PeTTerssON 

första maj–sillis 

Det var inte direkt sunnanvinden som smekte, 

men ankorna ändock i dammen kväkte. 

I Kajsaniemiland, 

med supen i hand 

och leende på tand 

Saligt lutad mot flickans barm 

förnimmer man ej världens harm 

ej ens en brådskande tarm. 

Mitt i plytet fick han spray 

så kan det gå på maj-gulej. 

Förlösande första supar 

för morgonsträva strupar

Fredrik och Mecki njöt av dimman. 

Byggar-Bob och vår Charlotta 

sina ömma känslor blotta 

Är det inte solen som skiner, så kan man åtminstone lita 

på Idas leende. 

En liten vårglad Nylle-flicka 

hade fått en del att dricka 

Ingens krafter tryter 

när djungeldjuren ryter. 

37

38 

Vad skall jag berätta om? 

Det är så mycket jag vill säga, berätta 

Det finns så mycket... 

Vår planet svävar i fara, det visste du säkert redan 

Vet du i hur stor fara? Vad vet du egentligen om 

saken? 

Hur klimatets förändring kanske är det viktigaste 

som på jorden sker, 

det skall jag inte berätta om... 

Syntetiskt liv har just fötts, det visste du kanske 

redan 

Som Sputnik på sin tid, så är väl detta bara det 

första steget, 

det vi kommer att för alltid minnas 

Hur evolutionen har givit oss design, eller vi som 

givit design åt evolutionen, 


Vårt skolsystem är inte alls bra för alla, det visste 

du kanske redan 

Föder vårt system för tillfället dansöser, brandmän 

eller busschaufförer? 

Är inte universitetsprofessuren kanske toppen, 

den som alla borde sträva efter? 

Tänk om skolor inte vore lineära, hittade allas 

talanger 

Hur skolor kunde hjälpa alla att verkligen hitta 

sitt drömyrke, 

det skall jag inte berätta om… 

Jag hittade allt detta på TED, det visste du kanske 

redan 

Känner jag någon gång att det inte finns något 

hopp för mänskligheten, 

då tar jag mig en paus och unnar mig tiden att se 

på ett tal 

Vad det än berättar om, lyckas det ändå alltid 

inspirera 

Hur att titta på TED förändrat mitt liv, 


Hur fantastiskt livet verkligen är, det visste du 

kanske redan 

Hur stort vårt universum är, hur konstigt och 

underligt det är uppbyggt, 

det visste du kanske redan 

Hur mångsidigt ett liv kan vara, hur snabbt 

omständigheter kan förändras, hur olika två dagar 

kan kännas, 

det visste du kanske redan 

Hur lite jag, du och vi alla vet, det visste du kanske 

redan 

det skall jag inte berätta om… 

Vad skall jag då berätta om? Vad är verkligen värt 

att berätta? 

Vad är det du kanske redan vet, men kanske inte 

helt förstått? 

Säkert har någon berättat det före mig. 

Säkert har någon berättat det bättre än jag 

någonsin kan. 

Är det värt att jag berättar det? Kanske inte, men 

det kan knappast skada. 

Jag älskar, därför är jag människa. Jag älskar 

världen, jag älskar liv, jag älskar samhället, jag 

älskar hoppet, jag älskar framtiden, jag älskar 

naturen, och… 

Jag älskar Dig, just precis dig… och dig med. 

Kanske jag inte alltid verkar göra det, kanske jag 

inte alltid visar det, 

men jag gör det. Det är det som gör livet värt att 

leva, att älska, speciellt varandra. 

För vad är allt det andra värt utan kärlek? 

Vad är framtiden utan kärlek? Vad är samhället 

utan kärlek? Vad är världen utan kärlek? Vad är 

livet utan kärlek? 

Tomt. 

Meningslöst. (Kanske är det, men vad gör väl det 

bara vi har kärleken kvar? ) 

Det var det jag ville berätta om. 

Adrian

KåserIeT 

småfåglarnas aftonsång i Kajsaniemi 

Jag bekänner. Confesso, skulle jag säga om jag satt i 

biktstolen på någon vänskapsö i de varma länderna. 

Och på sätt och vis är jag väl det också, ty ofta 

finner jag mig själv vid den virtuella biktstolen. Av 

några har jag hört den kallas facebook, och den 

har visst en etikett med det namnet. 

Jag bekänner att jag ofta tar mig själv på bar 

gärning, på arbetstid, bläddrande dess sidor 

med en led min. Uttråkad av alla de triviala 

uppdateringarna: nn känner sig jättepigg, nn 

dricker kaffe, nn har duschat och är fräsch, nn 

har lös mage, etc. Inte för att jag själv är hemskt 

mycket duktigare, mina ärenden är triviala likaså, 

och inte har jag heller vett nog att skämmas för 

att breda ut dem, mer eller mindre offentligt. 

Ofta inbegriper de skrivelserna dessutom något 

föga uppbyggligt, snarare något spydigt, cyniskt 

eller sarkastiskt. Inte mycket att hänga i julgranen 

det, inte. Men som läsaren kanske märkt nu, om 

hon kommit ända hit och inte med en besk smak 

i mun förkastat dessa fula och kanske oförtjänta 

okväden, har texten hittills innehållit rätt många 

första person singularis. Något som en observant 

själ kunde anmärka att inte skiljer sig mycket från 

facebooks sätt att kommunicera, kåsören har bara 

bytt medium och tror sig vara mer förfinad när 

han får sina ord förevigade på pränt. Detta och 

så mycket annat skulle jag utgjuta över läsaren 

under förevändningen att småfåglarna sjöng om 

det fåniga och ointressanta i en monolog i första 

person singularis – från mig till världen som 

lyssnar. 

Lite naiv som jag är, ville jag kunna säga att 

småfåglarna verkligen berättade någonting och 

begav mig efter ett redaktionsmöte i Kronohagen 

ut på promenad. Jag kände mig inte alldeles redo 

att kalla det en dag. Nej, jag ville ta ett längre 

farväl och gå hem genom Botaniska trädgården, 

kanske skulle jag få höra lite fågelkvitter där. 

Det var en kväll i mitten av april och när jag 

trädde in i parken omslöt mörkret mig. Jag 

väntade otåligt på aftonfåglarnas kvitter, men 

inget hördes när jag korsade gräsmattorna. Jag 

kunde dock inte känna mig hemskt besviken, 

ty luften var frisk, kvällen var lagom kulen och 

myriader av stjärnor skulle ha glimmat om det 

inte varit för de tusende ljuspunkterna som lyste 

in i parken från staden runtomkring. Ovanför 

mig bredde natthimlen ut sig, men inte mera 

vintersvart utan mörk, mörkblå. I himlaranden 

i väster dröjde ännu en lite ljusare ton av det 

mörkblå kvar – ett löfte om sommarnatten och 

dess flyktiga lätthet. När jag sedan vandrade 

längsmed tysta Kajsaniemistranden mot Hagnäs 

ljus och betraktade den spegelklara och isfria 

Djurgårdsviken, började följande refräng spela 

i mitt sinne ”ljuvlig är sommarnatten, blånande 

vikens vatten...” All stämning för ett beskt kåseri 

om futiliteten i att hålla sig á jour var försvunnen. 

Jag tänkte, kanske är uppdateringarna och 

”stämningstelegrammen” inte alltid så illa, kanske 

har jag fel ibland. Det harmade mig litet, men inte 

särdeles mycket. 

Sic scripsit Sakarja. 

39

40 

Bevingade och befängda yttranden 

”Alltså hej vena nu... Va e de där fö en typ? Kela, min kompis kom int in för att han hade farkkun på sig, men 

så käppää här ändå en sån dän kille omkring med vittu kurabyxor.” 

Förfriskad nylänning får syn på rörmokaren som kommit för att åtgärda översvämningen på herrtoaletten 

under årsfestjatkona. 

”En bidragande orsak till att jag inte gick på sillisen var att Jens (Tegengren, red. anm.), då jag ringde 

honom, var ute och släckte en brand med FBK. Jag fick ohyggligt dåligt samvete där jag låg i min säng och 

grämde mig med en ny fylla som min högsta önskan.” 

En som laddade upp inför sillisen, men greps av moraliska dubier. 

”Nationsaktivitet och parförhållanden går helt enkelt inte ihop.” 

Konsensus under en sillisdiskussion. 

”Hoppas det inte kommer att stå på min gravsten: ”Han dog med ett cykelstyre i anus”.” 

Herrlaget inför det nyländska hoppet i Fyrisån i Uppsala. 

”Nå ja, där har vi ju bonden Paavo!” 

Anders Colliander får syn på Fredrik Dahlström lufsande i snöslasket utanför Talla gård i Vichtis. 

– Vad g jorde ni på landskapsresan? 

– Torkade blod. 

Katarina sammanfattar Borgåexkursionen. 

”Jokaisen virheen väliin mahtuu aina muutama epäonnistuminen.” 

Klubbmästare Thomas Ekholms filosoferingar ungefär halvvägs in i årsfestveckan. 

”Jävla imaskinära talen kommer och överraskar en både från hög och låg höjd. Ugglan snurrar, lärkan yrar.” 

Ja-a, kanske är det bara vårfåglarna i Uppsala som vet vad Micke Nummelin menar. 

”Nå nu har jag viinarippe. Redan tre gånger på nummer två idag. Men det hör ju förvisso till kutymen.” 

Nyländsk herreman under morgonmålet på Västgöta Nation i Uppsala. 

”Ööh tjejen... sku jag få stoppa in min Lille Adolf i dig en stund? Det går säkert ganska fort, det kan hända 

att du inte ens hinner märka det.” 

Tja, på en första maj-sillis är väl alla slags raggningsförsök tillåtna antar vi. Av hänsyn till upphovsmannen 

väljer redaktionen ändå att inte publicera hans namn. 

“En mä ole tehny mitään väärää, olen vaan tehny töitä ja nussinu!” 

En livserfaren man på restaurang merimiespubi. Tja, ärlighet varar längst.

Det nyländska hoppet 

Anno 2010 

41

42 

KUraTOr KUrerar 

Nationen och promotionen 

För ett par veckor sedan firade filosofiska 

fakulteten, det vill säga de fakulteter där man 

bär prefixet filosofie framför sin akademiska 

grad samt numera även beteendevetarna, sin 

promotion. Promotionen är en tradition som 

är jämnårig med nationsväsendet i Finland 

och firas ungefär tre gånger per decennium. 

Parallellen mellan nationerna och promotionen 

lyftes upp av promotorn, som till allas vår glädje 

var vår egen inspektor. Nationen nämndes vid 

namn och Calle påpekade ytterligare att största 

delen av alla frivilliga krafter som rekryterats till 

tillställningen utanför universitetet härstammade 

från nationerna. I detta sammanhang spelade 

marskalkerna en betydande roll för de högtidliga 

festligheterna. De nyländska marskalkerna är 

värda ett stort tack för sina insatser! 

Vad är då idén med att festa i tre dagar och på 

promotionsakten riskera att svimma (man står 

i närmare fya timmar i halv givakt)? Fest är ju 

något av en naturlig tillvaro för en nylänning 

och promotionsakten ger den promoverade rätt 

att bära insignier tillhörande den akademiska 

graden man promoveras till, magister eller doktor 

(sedan när har en nylänning tackat nej till yttre 

utmärkelsetecken?) Den förstnämnda graden har 

Helsingfors universitet ensamt promoveringsrätt 

till. Under promotionens tre dagar har man tid 

att träffa massor av människor man har något 

gemensamt med: vetenskapen. Men under den 

sista kvällen, då dansande magistrar och doktorer 

erövrat Gamla studenthuset kunde man inte 

låta bli att lägga märke till hur marskalkerna, 

studenterna, hade skapat ett helt eget språk, ett 

sätt att umgås på. Man kan bara ana hur gott 

sådana personliga möten gör åt kontakterna 

nationerna emellan. 

Promotionen, en tradition lika gammal 

som Nylands nation, sjöng en lovsång till 

tvärvetenskapligheten på samma sätt som man på 

nationen har möjlighet att träffa studerande inte 

bara från olika fakulteter men också från olika 

högskolor. Denna tvärvetenskapliga interaktion 

är guld värd ifall vi om låt oss säga 200 år vill förstå 

varandras budskap inom vetenskapen. 

Glad sommar och friska vindar, 

Axel, som ej längre kan vara Bacchus enär lagren 

bekransar pannan, eller sen struntar han i sådana 

små petitesser vilket är mera trovärdigt! 

Axel Nyman 

Fil. mag.

styrelsen 2010 

Ordförande 

Stud. Anders Colliander 

Tel: 041-440 2105 

E-post: ordforande@nylandsnation.fi 

sekreterare 

Pol. stud. Elina Andersson 

Tel: 050-3481795 

E-post: elina.andersson@helsinki.fi 

skattmästare 

Pol. stud. Fredrik Dahlström 

Tel: 041-448 8374 

E-post: fredrik.dahlstrom@helsinki.fi 

Quinnlig funktionär 

Ekon. stud. Denise Öller 

Tel: 041-524 1270 

E-post: denise_oller@hotmail.com 

Klubbmästare 

Tekn. stud. Thomas Ekholm 

Tel: 050-3673024 

E-post: klubben@nylandsnation.fi 

Kontaktsekreterare 

Pol. stud. Katarina Pettersson 

Tel: 040-768 3734 

E-post: katarina.pettersson@helsinki.fi 

Kurator 

Fil. mag. Axel Nyman 

Tel: 040-7175969 

E-post: kurator@nylandsnation.fi 

Infosekreterare 

Ped. stud. Cecilia Ekqvist 

Tel: 040-835 1197 

E-post: cecilia.ekqvist@helsinki.fi 

Programutskottets ordförande 

Stud. Lisa Gerkman 

Tel: 050-323 5411 

E-post: lisagerkman@gmail.com 

Kulturutskottets ordförande 

Pol. stud. Lina Winqvist 

Tel: 040-5904032 

E-post: lina.winqvist@helsinki.fi 

chefredaktör 

Hum. kand. Tobias Pettersson 

Tel: 040-7678694 

E-post: tobias.pettersson@helsinki.fi 

Tutor 

Stud. Viveca Bachér 

Tel: 050-564 4940 

E-post: vivecabacher@gmail.com 

Inspektor 

Prof. Carl G. Gahmberg 

Tel: 09-1915902 

E-post: carl.gahmberg@helsinki.fi, 

43

Nationens hj rta och h gkvarter r kansliet. H r kan du skriva in

Nr 3 / 2010 - Nylands Nation

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?