Hemliga klubben – Dan Eliasson

"Gubbdagis." Slutna herrsällskap som Frimurarorden är en tillflykt och nätverk för samhällets elit. Foto: Jan Wiriden
Herrklubbar och hemliga riter lockar mäktiga män
Män med medaljer och frack. Totalt kvinnoförbud. Flera hundra år gamla ritualer som involverar likkistor och antika dryckesbägare.
De hemliga brödraskapen har länge betraktats som mystiska klubbar för makteliten.
Men nyligen gläntade Timmermansorden på dörren för medierna - och visade upp ett "gubbdagis".
Vad försiggår egentligen i dessa slutna rum? Läs om herrklubbarna - ett Facebook för farbröder utan dator.
Varje torsdagskväll samlas en grupp män i en brunmurrig lokal på Smålandsgatan i Stockholm. De äter husmanskost, sjunger snapsvisor från 20talet
och ritar porträtt av varandra direkt på bordsduken.
- Det motsvarar väl en tjejmiddag, säger Ingvar Jörpeland.
Han är ordförande i Konstnärsklubben, ett sällskap för manliga konstnärer som funnits sedan 1856. Carl Larsson och Isaac Grünewald är några namn
ur det dammiga medlemsregistret. I dag har man 430 ledamöter - konstfacksprofessorer, arkitekter och konstnärer som Peter Dahl och Dan Wolgers.
Precis som många andra slutna brödraskap håller klubben stenhårt på traditionerna.
På årsdagen i oktober samlas man på Norra begravningsplatsen för dricka whisky vid graven där 23 döda medlemmar vilar.
Efteråt äter man alltid samma måltid: stekt strömming med potatismos.
För att bli invald måste man rekommenderas av två andra medlemmar och genomgå en ritual - bland annat dricka en häxblandning av sprit ur en
speciell träpokal från 1800-talet.
- Sen får klubbmästaren själv dricka upp slatten. Det kanske är det roligaste med hela ceremonin, säger Ingvar Jörpeland.
Ritualer och klädkoder. Herrklubbar har ofta inslag av hemliga ritualer, fester och uråldriga traditioner som i filmen "Eyes wide shut".
För alla som är bekanta med sociala medier, twittrar och nätverkar via Facebook är frågan vad som låter mossigast - kvinnoförbudet eller den
antika dryckespokalen.
Men ålderdomliga sammanslutningar som Frimurarna eller Royal Bachelors Club har länge betraktats som mötes-platser för samhällets yttersta elit.
Inte minst eftersom medlemmarna är tunga finansmän, riksdagspolitiker och medie-chefer.
Enligt forskaren Niklas Stenlås på Institutet för Framtidsstudier bygger de informella nätverkens status på exklusivitet.
Ju hårdare intagningskriterier, desto mäktigare nätverk.
- Det handlar om ett bytessystem av tjänster och gentjänster, att man har något att erbjuda varandra. Om personer utan makt får vara med så
försvinner den funktionen, säger han.
För många börjar det redan med studentordnar på universitetet. Juvenalorden i Uppsala eller Cedant Curae i Lund är också till för utvalda, manliga
medlemmar. Studenter har berättat om pennalistiska inträdesprov, stränga hierarkier och extrema supafester.
En manlig student beskriver den grabbiga miljön som en befrielse från etikettsreglerna - man behöver inte dra ut stolen för bordsdamen:
- Man slipper spelet mellan könen och man behöver inte göra sig till, säger han till studenttidningen Lundagård.
De flesta lämnar denna studentikosa värld bakom sig.
Men för vissa blir herrklubben en tillflykt livet ut.
I de tjusiga lokalerna på Arsenalsgatan på Östermalm i Stockholm huserar en av Sveriges mest prestigefyllda mansföreningar - Sällskapet.
Här kryper idel mäktiga män upp i bruna chesterfieldfåtöljer under de tunga kristallkronorna.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, H&M-chefen Stefan Persson, expolitikern Björn Rosengren och kungavännen Noppe Lewenhaupt är
några av de drygt 3000 medlemmarna.
Hans Christner, 68, före detta KD-politiker från Lidingö, är här par gånger i månaden för att äta lunch eller läsa tidningar i biblioteket.
- Speciellt efter att jag blev pensionerad var det värdefullt att ha ett hem "away from home", säger han.
- Det är alltid någon man känner här, det är en fin sak att man inte behöver bestämma träff.
Han berättar att det finns en oskriven klädkod: man måste ha en viss stil.
- Det är slips som gäller. Annars vet man inte var det hamnar, plötsligt kommer någon i bermudashorts, säger han.
En av grundreglerna på Sällskapet är det är förbjudet att prata politik eller göra affärer när man besöker klubben.
- Det finns ju ingen polis som springer runt och kontrollerar. Men om man tar fram en kalender på borden eller pratar i mobil så blir man tillsagd,
säger Hans Christner.
Tjusiga middagar och hundraåriga ritualer i all ära.
Men hur länge kan medaljprydda farbröder i frack betraktas som en maktfaktor?
Ordförande Ingvar Jörpeland tror inte att Konstnärsklubben har särskilt stort inflytande längre.
- Så var det ju på 1800-talet. Fast i dag finns andra, mycket snabbare nätverk i konstlivet, säger han.
Enligt forskaren Niklas Stenlås har de traditionella manssällskapen knappast någon verklig betydelse:
- Visst kan det underlätta att känna rätt personer ibland, säger han.
- Men jag tror att de här gamla sammanslutningarna är för knepiga. Stora företagsledare har inte tid med utdragna ceremonier. De fixar kontakterna
de behöver och bygger upp flexibla nätverk på egen hand, säger han.