You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Från förort<br />
till framgång<br />
– 26 berättelser ur verkligheten
Innehåll:<br />
Förord ................................... 7<br />
Anders Allhage ...................... 8<br />
Lars Andersson ..................... 13<br />
Jeffrey Aubynn ...................... 16<br />
Marcus Birro ......................... 21<br />
Ola Bränholm ........................ 24<br />
Anette Gustafsson ................. 29<br />
Bahare Haghshenas .............. 38<br />
Tanja Hayes ........................... 43<br />
Nanna Huolman .................... 46<br />
Jaqee ..................................... 52<br />
Anna Johansson .................... 56<br />
Janne Josefsson ..................... 65<br />
Vian Karim ............................ 70<br />
Sahra Mahamud .................... 89<br />
Raman Mehrzad .................... 92<br />
Eva och Pia Nyström ............. 99<br />
Teddy Paunkoski ................... 102<br />
Håkan Pers ............................ 113<br />
Hamid Raziullah ................... 118<br />
Annika Rusko Andersson ..... 125<br />
Yannick Tregaro ..................... 136<br />
Tina Trinh .............................. 143<br />
Nabila Vedberg ...................... 146<br />
Ljubomir Vranjes .................. 150<br />
Ann Westin............................ 157<br />
Eleni Ziambaras .................... 163<br />
Ett tack till ............................. 177
Förord<br />
I denna boken hittar du berättelser från kända och okända personer som<br />
alla vuxit upp i Göteborgs förorter. De hade drömmar om framtiden som<br />
de trodde skulle förbli just drömmar, men någonting fick dem att börja<br />
förverkliga dem istället. Vad som drev dem var olika saker, men gemensamt<br />
för alla var att det varken var lätt eller självklart. Många saknade stöd<br />
hemma, hade språksvårigheter, hängde med ”fel” gäng och så vidare.<br />
Den här boken har blivit till för att inspirera och få dig att tro på att just<br />
du kan förverkliga dina drömmar, bara du bestämmer dig för att försöka.<br />
De som skrivit och berättat sin historia i boken har gjort det i förhoppning<br />
om att någon av er kommer att våga ta en ny och okänd väg. Kommer<br />
det att bli du?<br />
Det finns många människor som ska ha tack för att den här boken blev<br />
verklighet. Dessa nämns i slutet av boken. En som förtjänar att särskilt<br />
uppmärk sammas är bokens initiativtagare Annika Rusko Andersson. För<br />
många år sen fick hon idén till den här boken och började undersöka om<br />
det fanns något intresse för den. Hon fick mycket positiv respons och<br />
startade därför den ideella föreningen Miljonprogrammet vars syfte är<br />
att uppmärksamma situationen i förorterna. Uppdraget var i första hand<br />
att samla in pengar för att boken skulle kunna delas ut gratis till dig.<br />
Under flera år har Annika kämpat för att ro i hamn det här projektet. Till<br />
henne vill jag därför rikta ett särskilt tack. Med den här boken har hon<br />
uppfyllt ännu en av sina drömmar. Hon är en sann inspiratör för oss alla.<br />
Det finns redan många människor som tror att den här boken kan förändra<br />
ditt framtida liv. Nu är det upp till dig vad du gör med den!<br />
Lycka till!<br />
Johanna Embretsén<br />
Styrelseledamot Miljonprogrammet<br />
7
16<br />
Jeffrey Aubynn<br />
– allsvensk fotbollsspelare<br />
Allsvensk fotbollsspelare, som<br />
sista åren spelat i Malmö FF,<br />
älskar fortfarande att sparka<br />
boll. Säger att man måste brinna<br />
för det man gör, men det kräver<br />
också en del uppoffringar, ingen<br />
går igenom livet på en enkel promenad.<br />
Jag växte upp i Angered. Gårdsten. Kanelgatan<br />
16. Jag bodde tillsammans med min pappa.<br />
Mina andra syskon bodde hemma hos mamma.<br />
Jag var den enda som skulle bo hemma hos<br />
pappsen för jag var väldigt vild under mina<br />
ungdomsår och farsan han var en sträng jävel.<br />
Jag var väldigt aktiv som ung, hade svårt att<br />
sitta stilla. Det skulle hända saker hela tiden<br />
annars blev jag fort rastlös och då var det lätt att<br />
hamna i trubbel. Men något som var viktigt för<br />
mig var fotbollen som jag älskade och mer eller<br />
mindre levde för. På fotbollsplanen gjorde jag<br />
mig av med all min rastlöshet och energi.<br />
När jag var ung utövade jag alla typer av sporter;<br />
boxades, spelade tennis, pingis, innebandy...<br />
Men den roligaste och viktigaste idrotten jag<br />
utövade var spontanfotbollen som polarna o<br />
jag spelade nere i parken, tennisen vi spelade<br />
under somrarna och när vi snodde nyckeln från<br />
vaktmästaren till idrottshallen o spelade innefotboll<br />
eller basket hela kvällarna o helgerna på<br />
Gårdstensskolan.<br />
Där har man en fördel som man ska utnyttja<br />
när man bor i förorten: Alla gårdarna och<br />
parkerna, inomhushallarna och gemenskapen,<br />
men sno ingen nyckel utan fråga om ni kan få<br />
låna den...<br />
Jag började spela fotboll i Marieholms BOIK<br />
som 7-åring, som 13-åring flyttade jag till<br />
Gunnilse IS och spelade där i många år. Det var<br />
i Gunnilse som det hela egentligen började bli<br />
väldigt seriöst, för efter ett tag insåg jag att jag<br />
var rätt hyfsad och att jag VILLE satsa helhjärtat<br />
på fotbollen.<br />
När jag kom med i juniorlandslaget fick jag<br />
ytterligare en kick av det. Som 18-åring flyttade<br />
jag till Bayern München i Tyskland och började<br />
spela som proffs. Jag trivdes inte riktigt och<br />
efter 1 ½ år bestämde jag mig för att flytta hem<br />
till Sverige igen.<br />
Idag spelar jag i Malmö FF sedan 2 år tillbaka<br />
och jag älskar fortfarande fotbollen lika mycket<br />
som när jag var 11 år! Det tror jag man måste<br />
göra om man vill lyckas med vilket yrke man än<br />
väljer. Att man brinner för det och älskar det!<br />
Det var många kvällar polarna skulle ut och<br />
festa, träffa tjejer o gå på sköna fester med
jeffrey aubynn<br />
18<br />
spännande brudar, som jag fick sitta hemma<br />
och säga nej. ”Jag kan inte haka på, har träning<br />
imorgon…”<br />
Då är det viktigt att kunna vara stark och säga<br />
nej, även om man blir kallad tönt eller toffel eller<br />
vad man nu blir kallad. Det hände att jag sa:<br />
”Okej, jag e tönt. Och du är tuff.”<br />
Om man inte har träning eller match så kan<br />
man absolut gå ut och ha roligt med grabbarna!<br />
Det är inte det att man aldrig kan ha roligt<br />
utan allt handlar om att göra rätt saker vid<br />
rätt tidpunkt. För man är ju ledig också som<br />
fotbollspelare, men man måste välja rätt tillfällen<br />
som man går ut på.<br />
Någonstans måste man välja, för om man tror<br />
man kan göra båda sakerna så tror man fel, det<br />
kan jag garantera.<br />
Jag kan rabbla upp killar som hade en galen<br />
talang i fotboll och som hade kunnat bli hur bra<br />
som helst, men som slarvade bort den på sprit,<br />
festande och även droger i vissa fall och det<br />
tycker jag är sjukt tragiskt. När man har förutsättningarna<br />
till att lyckas inom något så slarva<br />
då FÖR HELVETE inte bort det på skit!!!<br />
Några av mina vänner som jag fortfarande har<br />
idag kan säga att ”Fan jag skulle satsat hårdare<br />
på boxningen / fotbollen / fridrotten…” Det är<br />
tråkigt att ångra sig när det är för sent!<br />
Sen självklart måste man ha lite tur också,<br />
men det får man om man går in helhjärtat i<br />
saker man tar sig an. Jag tror att tur är något du<br />
förtjänar och om man krigar för något tillräck-<br />
ligt hårt då får du också tur.<br />
Det är ingen som kommer att tycka synd om<br />
dig när du är 30 och inte är nöjd med livet för<br />
då är alla är upptagna med o leva sina egna liv.<br />
Låt aldrig förorten vara en anledning till att<br />
inte ta tag i ditt liv och i din framtid. För i förorten<br />
finns lätt den skönaste jargongen, sättet<br />
man har emot varandra när man hånar o skojar<br />
om när man vunnit en match i fotboll / pingis /<br />
basket / tv-spel, vad det än kan vara. Skämten,<br />
ja, hela livsstilen bland ungdomar är grymt<br />
avslappnad o skön. Den finns ingen annanstans<br />
förutom i förorterna.<br />
Idag är jag stolt när någon frågar var jag är<br />
uppvuxen och jag kan säga: Angered.<br />
Jag har en kompis idag som gör stora affärer<br />
inom fastighetsbranchen, som tog över företaget<br />
efter sin pappa, och ibland skryter han om sina<br />
affärer han gjort… bla bla. Då säger jag alltid<br />
till honom att sluta spela häftig, för han hade<br />
det enkelt; han tog över efter sina föräldrar som<br />
redan hade ett välfungerande företag. Vad är det<br />
svåra med det?<br />
Det svåra är att göra det själv och då menar<br />
jag att vi som lyckats från förorten är self made<br />
och det är inte lätt.<br />
Därför är det extra skönt att säga att man är<br />
från förorten, om man lyckats inom något.
Några viktiga stödord som kan vara<br />
bra att ha på vägen:<br />
– Envishet<br />
– Målmedvetenhet<br />
– Tro på dig själv i alla lägen<br />
– Seriös<br />
– Ödmjukhet<br />
– Lyhördhet<br />
– Vilja bli bättre hela tiden bäst<br />
– Glädje<br />
”<br />
Det skulle hända saker hela tiden<br />
annars blev jag fort rastlös o då var<br />
det lätt att hamna i trubbel … På<br />
fotbollsplanen gjorde jag mig av<br />
med all min rastlöshet och energi.<br />
jeffrey aubynn<br />
Vägen till att lyckas kommer inte att vara en<br />
enkel promenad och man kommer att stöta på<br />
hinder: Misslyckanden, skador, att inte bli uttagen<br />
i första 11:an, människor som säger att ni<br />
ska göra något annat än det ni vill.<br />
Men säger eran magkänsla att ni kan lyckas<br />
och ni är målmedvetna och lägger vissa saker åt<br />
sidan (som festande till exempel) och ni brinner<br />
och älskar det, och är beredda att kämpa även<br />
när det tar emot, så kommer ni att lyckas!<br />
Och sen när någon frågar er vart ni är uppvuxna<br />
så hoppas jag att ni säger FÖRORTEN<br />
med stora bokstäver och med ett stort<br />
SMILE . . . ø<br />
”<br />
19
52<br />
Jaqee<br />
– sångerska<br />
Sångerska som släppt 4 skivor<br />
och fått Grammynomineringar<br />
för sina första två. Säger att<br />
vi ska vara stolta över att vi<br />
berikar Sverige med mångfald<br />
och inte skämmas för att vi<br />
kommer från förorten!<br />
Jag som skriver detta går nu för tiden under<br />
artistnamnet Jaqee. Född Jaqueline Nakiri-<br />
Nalubale i Uganda, kom jag och min familj till<br />
Sverige 1990.<br />
Mitt första år i Sverige tillbringade jag runt<br />
om på olika flyktingförläggningar. När uppehållstillståndet<br />
var klubbat, flyttade vi till<br />
Angered, där vi fick en första lägenhet.<br />
Ja ... kul minns jag att jag tyckte det var. Jag<br />
skulle börja skolan och få nya vänner … En<br />
spännande tid för en tonåring.<br />
Mitt andra år i Sverige spenderade jag i<br />
För beredelse Klass a.ka. FBK (hette det då).<br />
Svenska lärde jag mej snabbt… Efter en termin<br />
flyttade jag till en vanlig klass. Nu fick jag mina<br />
första bästisar som la en underbar grund för<br />
min framtid. Mimmi och Emma.
”<br />
Jag är svartare än många, och är otrolig<br />
stolt över mitt ursprung och min del i att<br />
bidra till att Sverige fungerar väl som ett<br />
land med mångfald. Vi invandrare ska sluta<br />
skämmas för att vi inte heter Svensson.<br />
”<br />
53
54<br />
Jag har nog alltid varit lagd åt det kreativa<br />
hållet. Så automatiskt hamnade jag där det<br />
bjöds musik.<br />
Första uppmuntran uppenbarade sig genom<br />
musikläraren Annika Johansson. Hon såg något<br />
hos mej som jag nog inte riktigt uppfattade själv.<br />
Jag kommer nog aldrig att glömma de orden<br />
hon sa till mej då, nämligen: ” SLUTA ALD-<br />
RIG SJUNGA!”. Vet inte ens om hon minns det<br />
själv…<br />
En sak jag vill nämna är att det längs min bana<br />
har funnits otroligt många vuxna som har burit<br />
mej och stöttat. Jag kommer från en otroligt<br />
envis mor som alltid har jobbat hårt och inte accepterat<br />
nederlag. Hon är en arbetarkvinna, och<br />
sån är även jag.<br />
För inte så länge sedan mindes jag en bild<br />
från barndomen när vi inte hade mycket i våran<br />
familj ... Allt jag hade var ett set finkläder (för<br />
kyrka och fest), skoluniform, tre par trosor och<br />
säkert något mer plagg som jag inte minns …<br />
Så jag är inte född med en silversked i munnen,<br />
även dom som är det, får jobba hårt för att<br />
komma nånvart med sina drömmar. Man kan<br />
inte hjälpa i vilket skick man föds, men man kan<br />
definitivt påverka sin egen bana. Och det har<br />
varit en viktig lärdom för mej.<br />
Att arbeta med något som jag tycker om har<br />
varit mitt huvudmål. Inte alltid självklart, men<br />
jag har alltid återvänt till musik.<br />
Skriva av mig, sjunga av mig, reagera och agera<br />
gör jag alltid genom musik. That´s Me.
En annan sak jag minns, är att jag tidigt vågade<br />
mej förbi spärrarna som samhället har satt för<br />
min väg.<br />
Jag har alltid velat påverka min situation,<br />
och det gjorde jag. Inte alltid populärt bland<br />
de egna invandrarkompisarna att man stack<br />
iväg till andra sidan stan. Vem tror hon att hon<br />
är? Kunde jag höra ibland. Men innerst inne,<br />
så kände jag att jag gjorde det som fick mej att<br />
må bra. Man kan inte vara alla till lags. Kan låta<br />
banalt (speciellt när man är under 20), men det<br />
är inte att underskatta.<br />
Där genuin kärlek fanns, där var Jag. Så är<br />
det fortfarande. Det är min regel som jag aktivt<br />
lever efter.<br />
Och med facit i hand, vågar jag säga att det<br />
har fungerat för mig hittills, och det är jag glad<br />
för!<br />
Förort är ett så tungt laddat ord. De som<br />
bor och jobbar där får uppleva så mycket<br />
nedlåtande kommentarer och negativitet. Jag är<br />
svartare än många, och är otrolig stolt över mitt<br />
ursprung och min del i att bidra till att Sverige<br />
fungerar väl som ett land med mångfald.<br />
Vi invandrare ska sluta skämmas för att vi inte<br />
heter Svensson. Vi ska vara stolta över att ha<br />
utvecklat Sveriges matkultur, musik, dansen och<br />
så vidare. Vi är en stor tillgång för Sverige.<br />
Genom tiderna så har minoriteter kämpat<br />
för sina mänskliga rättigheter. Så kom jag till<br />
Sverige, för min mamma ville att vi barn skulle<br />
få våra röster hörda. Sverige öppnade denna<br />
dörr, så för mej är det svårt att förstå varför man<br />
ska kväva samma möjlighet.<br />
Så för att avsluta mina tankar. Så har min väg<br />
varit fylld av Glädje, Svett, Tårar, Besvikelser,<br />
Kärlek, Enorm Övertygelse på min inre röst,<br />
hårt jobb och mer Kärlek … ø<br />
… att det längs min bana<br />
har funnits otroligt<br />
många vuxna som har<br />
burit mej och stöttat.<br />
Jag kommer från en<br />
otroligt envis mor som<br />
alltid har jobbat hårt<br />
och inte accepterat<br />
nederlag.<br />
”<br />
”<br />
55
Många människor kommer fram och vill hälsa och<br />
prata en stund. Många berömmer hans insatser som<br />
programledare i Sveriges Television och han överraskar<br />
många med att säga: – Jag är härifrån, jag<br />
växte upp här vid torget!<br />
”<br />
”<br />
64
Janne josefsson<br />
– journalist på svt<br />
I skolan höll han på att bli avstängd<br />
innan han bestämde sig för att skärpa<br />
sig. Efter att ha gått KomVux började<br />
han läsa ekonomi på universitetet.<br />
Sedan fortsatte han till journalisthögskolan.<br />
Driv kraften att avslöja<br />
människor med makt och framför<br />
allt de utan empati, kom under barndomen<br />
efter ett besök med mamma på<br />
socialkontoret.<br />
En av Sveriges mest kända journalister petar i<br />
färgen på fönsterkarmen. Han grymtar irriterat.<br />
Färgen på fönstret lossnar.<br />
– Det ska inte behöva vara så här, säger Janne<br />
Josefsson och tar ett steg tillbaka.<br />
Han sveper med blicken över hela husfasaden<br />
som är sprucken och i dåligt skick. Det är<br />
inte första gången Janne är på Blidvädersgatan<br />
på Hisingen.<br />
– Jag gjorde en film om de här slitna husen<br />
redan 1987, säger han.<br />
Filmen skakade om många – det avslöjades<br />
att folk levde ovärdigt i kvarter som akut behövde<br />
renoveras.<br />
– Hyresgästföreningen lovade att ”aldrig mer<br />
ska vi behöva se barn vinka genom flagnade<br />
fönster”, berättar Janne.<br />
De slitna bostäderna symboliserade det<br />
raserade folkhemmet, hur det var på väg att gå<br />
illa för Sverige.<br />
20 år senare gjorde Janne Josefsson en<br />
uppföljning, en ny film om samma plats, och<br />
65
Janne josefsson<br />
66<br />
situationen var fortfarande lika illa. Det var<br />
trasiga fönster, rostiga grindar och trappuppgångar<br />
som behövde målas.<br />
– Även det är några år sedan och titta här nu.<br />
Ser du? Fortfarande har ingenting hänt!<br />
Vi har träffats i det nya flotta tv-huset på<br />
Lindholmen där Janne arbetar, och besöker<br />
Biskopsgården där han växte upp.<br />
– Jag blir så arg, säger han när vi satt oss i<br />
bilen. Nu åker vi. Kör mot Vårdväderstorget…<br />
Det blir en kort resa med bil, men en lång resa<br />
bakåt i tiden – över klassgränser. Och det som<br />
väntar är lika delar upprörande som det är<br />
hoppfullt. Vi ska mötas av både värme och kyla,<br />
ska det visa sig.<br />
Och det är här han har sina rötter.<br />
Jan Christer Ragnar Josefsson föddes på<br />
Hisingen och det var inte mycket som talade<br />
för att han skulle bli känd tv-stjärna och framgångsrik<br />
journalist.<br />
Han föddes 1952, i en tid då en skakad omvärld<br />
lämnat andra världskriget bakom sig. I<br />
Sverige fanns en stor känsla av optimism. Det<br />
moderna folkhemmet byggdes, de bekväma<br />
förorterna ersatte slitna arbetarbostäder i innerstäderna.<br />
I Slätta Damm bodde familjen Josefsson i en<br />
lägenhet i ett bättre trevåningshus. Far arbetade<br />
på Volvo, mor var städerska och Janne hade<br />
äldre syskon. Det fanns gott om kamrater och<br />
en av grannpojkarna var en fem år äldre kille<br />
som hette Clark, men han hade ingen pappa<br />
hemma.<br />
Det var en bra miljö för de flesta. Det blev<br />
ännu bättre när Jannes pappa fick jobb på den<br />
nya stora bilfabriken i Torslanda. Familjen flyttade<br />
till de nya husen som byggts i Biskopsgår-<br />
den, ett område med vacker natur och barnvänliga<br />
bostadsgårdar.<br />
Familjen Josefsson flyttade in på Köldgatan<br />
3, med en port rakt ut mot skogen. Inte långt<br />
därefter flyttade grannpojken Clark in på Köldgatan<br />
6, med sin ensamstående mamma.<br />
I de nya kvarteren växte Janne Josefsson upp,<br />
och han flyttade inte hemifrån förrän han var 21<br />
år.<br />
Biskopsgården formade honom till den person<br />
han är idag.<br />
Vi kliver ur bilen vid torget. Plötsligt står han<br />
där igen, med en kokt korv med bröd från grillkiosken<br />
som finns under spårvagnsstationen.<br />
Janne fotograferas – men det är ingen enkel sak.<br />
Många människor kommer fram och vill hälsa<br />
och prata en stund. Många berömmer hans insatser<br />
som programledare i Sveriges Television<br />
och han överraskar många med att säga:<br />
– Jag är härifrån, jag växte upp här vid torget!<br />
En äldre man helt utan tänder utmanar Janne<br />
på att berätta fräckisar – och vinner. En ung<br />
kille i dyrbar täckjacka vill göra en ”high five”.<br />
Antalet äldre damer som stannar går inte ens att<br />
räkna på två händer…<br />
– Minns du mig? undrar en kvinna och backar<br />
ett steg så Janne kan ta en extra titt på henne.<br />
Janne ler igenkännande. Han gissar fel på<br />
namnet men rätt på hur de träffades. Det var<br />
ett radioreportage på 1980-talet, när Janne var<br />
okänd men älskade livet med mikrofonen ute på<br />
stan.<br />
– Du intervjuade mig, säger hon.<br />
Vi passerar förbi skyltfönster. Flera av dem är<br />
nersläckta. Till slut lämnar vi kylan bakom oss<br />
och väljer att dricka kaffe på ett fik. Janne köper<br />
den största kanelbulle han kan hitta och undrar<br />
om caféägaren har samma problem med höjda
hyror som andra hyresgäster på torget.<br />
– Vi får nog också stänga till sommaren, blir<br />
svaret.<br />
Janne skakar på huvudet och vi sätter oss.<br />
Sedan ser vi tillbaka på hans barndom och<br />
pratar om framtiden för barn och ungdomar i<br />
dagens förorter:<br />
– Jag minns min uppväxt här som positiv,<br />
säger han. Vi hade skoj. Vi hjälpte polisen att<br />
spana efter stulna bilar och lekte detektiver. Vi<br />
engagerades på många olika vis och spelade<br />
bland annat fotboll med prästerna. Det hände<br />
saker.<br />
Nedre Biskopsgården är mer slitet i dag. När<br />
Janne levde här var det nybyggt. Papporna jobbade,<br />
men mammorna var hemma och barnen<br />
var trygga. Det fanns nästan ingen arbetslöshet.<br />
– De som bodde här då fick det bättre än de<br />
hade haft det tidigare. Det fanns en stolthet på<br />
den tiden som jag tror har gått förlorad i dag.<br />
– Folkhemmet på 60- och 70-talet hade sina<br />
brister, men det fanns varma lägenheter, varmt<br />
vatten, de som jobbade hade semester, man<br />
hade en bra begagnad Volvo…ett bra liv.<br />
Hur var du som barn?<br />
Janne tar en tugga på bullen och svarar med<br />
ett leende:<br />
– På högstadiet busade jag mycket och var<br />
nära att bli utkastad från skolan. Men i nian<br />
började jag plugga. Jag vaknade till och det blev<br />
ordning på mig.<br />
Varför?<br />
– Jag var duktig i skolan när jag var yngre,<br />
men sen gick det åt helvete och jag hamnade<br />
fel. Det berodde på mellanölet och hasch och<br />
sniffning och sånt. Det gick illa för många. Jag<br />
jobbade på Lillhagens sjukhus när jag var 18<br />
På högstadiet busade jag mycket<br />
och var nära att bli utkastad från<br />
skolan. Men i nian började jag<br />
plugga. Jag vaknade till och det<br />
blev ordning på mig.<br />
”<br />
”<br />
år och fick ta emot gamla förstörda kompisar på<br />
akutintaget.<br />
Varför vände det för just dig?<br />
– Jag ville inte svika min morsa. Hon hade<br />
haft ett helvete på många sätt men hade starka<br />
förväntningar på mig. Jag ville inte svika henne…<br />
Var kom journalistiken ifrån?<br />
– Jag ville bli journalist när jag var tolv år<br />
och vi gjorde en skoltidning. Men när jag valde<br />
att plugga på universitetet blev jag ekonom på<br />
reklambyrå. Sen bytte jag spår och blev journalist<br />
för att kunna göra en förändring i världen.<br />
Nu har jag ägnat hela mitt journaliska liv åt att<br />
skilda klyftorna och orättvisor.<br />
– Men drivkraften är ju det här med morsan.<br />
Det har påverkat mig. Hon hade det tufft.<br />
Hon kunde ha två tior och det skulle räcka i en<br />
vecka. Jag minns sånt.<br />
Har du någon känsla du vill förmedla till dagens<br />
ungdomar som finns i förorterna?<br />
– Bara för att man är uppvuxen i ett sånt här<br />
område betyder det inte att allt är förutbestämt.<br />
Det finns många vägar, det kan gå på många<br />
sätt. Jag har träffat många fantastiska människor<br />
här.<br />
– I ett av tv-programmen jag gjorde träffade<br />
jag en tjej som heter Linda. Hon växte upp här<br />
och bor fortfarande på Solstrålegatan. Hon har<br />
dansat med Doktor Alban men ska bli mäklare.<br />
Hon har tagit del av överklassen genom sitt<br />
67
”<br />
Man ska vara försiktig<br />
med att dra alla över<br />
en kam. Folk lever och<br />
bor här och allt är<br />
inte nattsvart.<br />
68
utseende och sin dans och hon kan jämföra.<br />
Men hon trivs här ute och blir kvar. Hon har en<br />
underbar kraft!<br />
– Man ska vara försiktigt med att dra alla över<br />
en kam. Här ute finns människor av alla sorter.<br />
Folk lever och bor här och allt är inte nattsvart.<br />
– Men det finns för få förebilder. Kyrkan har<br />
ingen betydelse längre, och inte polisen heller.<br />
Istället ser många ungdomar upp till lokala<br />
kriminella. Men säger att ”de äger”, de är hjältar.<br />
Det snackas om maffia som positivt, där man<br />
kan få det bra. Det finns unga killar som har<br />
skyddsvästar och skjutvapen, sånt man förr bara<br />
såg på tv.<br />
– Det där gör mig livrädd. Vänder vi inte den<br />
här trenden är det början på slutet till demokratin,<br />
och det gäller städer över hela Europa.<br />
– Men det går att påverka. Vi kan inte ge upp.<br />
Till slut drabbas ju alla, annars.<br />
Låter som en otroligt negativ bild av förorterna?<br />
Janne tänker ett ögonblick innan han svarar,<br />
han vill inte låta negativ.<br />
– Det handlar inte om att det är fel på folk,<br />
säger han sedan. Jag är ju mer hemma här än<br />
jag är i Örgryte.<br />
Kan ungdomar som har det svårt påverkas?<br />
– Absolut. De killar som räddade flest liv vid<br />
Backabranden var de som var mest kriminellt<br />
belastade. De har en kraft i sig som kan gå<br />
antingen destruktivt eller konstruktivt. Man kan<br />
använda frustrationen till något positivt, så som<br />
jag gjorde när jag blev journalist.<br />
– Jag är övertygad om att de allra hårdaste här<br />
ute har en begåvning. Använd för fan inte det<br />
till att gå med i kriminella gäng för det tar död<br />
på dig och hela din omgivning, skulle jag säga<br />
till dem.<br />
Janne dricker upp det sista ur kaffekoppen<br />
och drömmer sedan lite:<br />
– Jag vill starta ett universitet här ute. Försöka<br />
använda kraften som finns till något bra. Istället<br />
för att bara skildra det som journalist vill jag<br />
förändra.<br />
Är det kul att besöka Vårdväderstorget?<br />
– Jag bor ju inte längre här, men det är klart<br />
att det är. Jag gillar att tjata med folk. Jag säger<br />
ju till dem att jag bott här, och växt upp här.<br />
Det finns mycket bra här. Man pratar på ett mer<br />
otvunget sätt. Möten med människor här är<br />
underbara.<br />
– Men jag gör inte mat- eller trädgårdsprogram.<br />
Jag är ju samhällsreporter och<br />
probleminriktad. Därför ser jag många av<br />
problemen också.<br />
Hur ser det ut här om tio år?<br />
– Jag vet inte. Men vårt svenska samhälle har<br />
aldrig gått igenom en så stor förändring som vi<br />
ser i dag. Nu måste vi bygga broar, inte murar.<br />
Möten är viktiga, vi får inte förlora möten<br />
mellan människor.<br />
– Men det är klart att det finns en framtid!<br />
Vi lämnar fiket och tar en ny vända med bilen.<br />
Passerar bland annat Köldvädersgatan, där<br />
Janne Josefsson växte upp. Vi saktar in.<br />
– Där bodde jag, på första våningen. Det<br />
fönstret, förklarar han och pekar.<br />
Längre fram passerar vi en likadan port.<br />
Janne pekar igen.<br />
– Här inne bodde Clark…<br />
Clark Olofsson blev en av Sveriges genom<br />
tiderna största brottslingar och har levt större<br />
delen av sitt liv i fängelse.<br />
Janne Josefsson blev framgångsrik journalist<br />
och har sommarhus i skärgården. ø<br />
Berättat för Thomas Tynander<br />
Janne josefsson<br />
69
98<br />
Vi tänkte stort från<br />
början, alltså inte en<br />
egen affär utan sälja<br />
till många affärer<br />
istället. Modet kom nog<br />
av att vi var två. Ensamma<br />
är inte säkert att<br />
någon av oss vågat!<br />
”<br />
”
Tvillingsystrar som var mycket<br />
intresserade av kläder, mode och<br />
smink. Det var dyrt så de började<br />
tidigt jobba; sålde gräddmunkar<br />
och GT på helgerna och insåg att<br />
de var duktiga på det. Det visade<br />
sig vara mycket bra erfarenheter<br />
när de senare startade egna företag<br />
inom inredning och smycken.<br />
Eva och Pia Nyström, egna företagare, Twinshome<br />
och MissDee. Växte upp i radhus i<br />
Hammarkullen tillsammans med sin 14 månader<br />
äldre storasyster Carina, mamma och pappa.<br />
Vi har alltid älskat kläder. Vi har alltid varit<br />
intresserade av mode och allt som har med det<br />
att göra. Det stod klart ganska tidigt att pengarna<br />
inte alls räckte till det som vi ville ha! Vi<br />
skaffade oss jobb. Det finns inte så mycket att<br />
välja på när man går i högstadiet, utan det blev<br />
försäljning. Gräddmunkar och GT. Det var ganska<br />
kul och vi är tävlingsinriktade så det blev en<br />
sport att bli den som sålde mest i distriktet. Vi<br />
vann oftast!<br />
Vi spelade mycket fotboll också. Vi var väldigt<br />
tävlingsinriktade där också, vi avskydde att<br />
förlora. De två sakerna, att vi tvingades jobba<br />
för det vi ville ha, och disciplinen och träningen<br />
inom sporten lärde oss mycket. Vi har egentligen<br />
aldrig fått något gratis, och har inte förväntat<br />
oss att få det heller.<br />
Det är förstås så att skolarbetet blev lidande.<br />
EVA & PIA NYSTRÖM<br />
– EGNA FÖRETAGARE<br />
Vi gjorde det vi skulle, men inte mycket mer.<br />
Det blev inte bättre på gymnasiet. Vi jobbade<br />
nog ännu mer eftersom utgifterna ökade. Vi<br />
hade ändå börjat tänka på framtiden och att det<br />
vore bra att kunna söka vidare till hög skolan.<br />
Vi klarade gymnasiet och tog studenten. Det<br />
var dags att börja jobba. Det kändes naturligt<br />
att sälja. Telefonförsäljning först, men sen blev<br />
vi ressugna och åkte till Kanarieöarna och sålde<br />
andelslägenheter ett tag.<br />
Väl hemma igen bestämde vi oss för att resa<br />
jorden runt. Det skulle ta ungefär ett år att spara<br />
ihop pengar till det. Alldeles för lång tid, tyckte<br />
vi. Vi bestämde oss för att fixa det på ett halvår.<br />
Vi frågade några kompisar om de ville hänga på,<br />
men de undrade till vår förvåning hur det skulle<br />
gå, de hade ju inga pengar. Vi förstod inte vad de<br />
menade, det hade ju inte vi heller.<br />
Vi tog två jobb var och till och med tre jobb<br />
i slutet för att få ihop slantarna. Vi jobbade på<br />
Kexfabriken i Kungälv och sålde lexikon och<br />
körde telefonförsäljning. Och det är klart att<br />
det går om man vill! Och jobbar på det!<br />
När vi kom hem igen började vi på allvar<br />
fundera över framtiden. Säljjobb i all ära, men<br />
det var lite för be gränsat. Vi ville ha ett eget företag<br />
någon gång i framtiden, men insåg att det<br />
behövdes utbildning. Det blev att läsa in engelska<br />
på KomVux, sedan gjorde vi högskoleprovet<br />
och sökte utbildningar i hela landet som vi fann<br />
intressanta.<br />
Att plugga vidare var inte något som vi pratade<br />
om hemma, det fanns ingen sådan tradition.<br />
99
eva & pia nyström<br />
100<br />
Mamma blev jätteorolig när vi skulle flytta till<br />
Umeå. Hon tyckte inte vi var riktigt kloka som sa<br />
upp vår fina lägenhet i Eriksbo. Pappa sa att vi<br />
inte skulle oroa oss, vi skulle klara det vi ville.<br />
Första tentan var vi så rädda att vi skulle<br />
misslyckas så vi pluggade som galningar. Pia fick<br />
alla rätt på tentan! Folk i klassen började vända<br />
sig till oss när de inte förstod. Det gav självförtroende.<br />
Vi började dessutom märka en annan sak, det<br />
var ofta folk härmade oss klädmässigt. Någon<br />
av oss kunde ha på sig något och efter ett tag<br />
kunde man se att andra härmat efter. Vi började<br />
förstå att vi hade känsla för det här med mode,<br />
kläder och design.<br />
Efter högskolan började vi jobba på Telia. Eva<br />
med marknadsföring i Stockholm och Pia med<br />
ekonomi i Göteborg. Det var första gången vi<br />
var åtskilda och det behövdes nog.<br />
När vi växte upp så sa man att det var bra för<br />
tvillingar att vara tillsammans. Så vi fick gå i<br />
samma klass och trivdes med det. Däremot har<br />
vi aldrig gillat att man ska klä tvillingar i likadana<br />
kläder! Eva flyttade tillbaka till Göteborg<br />
efter ett år.<br />
Så kom barnen. Vi var förstås mammalediga<br />
samtidigt, vi har ju alltid följts åt. Vid den här tiden<br />
började inredningsprogrammen att komma<br />
på TV. Intresset växte, men det var mest för folk<br />
med pengar. Allting var så dyrt att vanligt folk<br />
inte hade råd att styla om som de gjorde på TV.<br />
Vi hade inte råd att göra fint hemma med föräldrapenning.<br />
Det fanns helt enkelt inte några<br />
snygga fräcka inredningsgrejer till ett vettigt<br />
pris. Plötsligt insåg vi att vi hade idén till vårt<br />
egna företag!<br />
Vi visste att vi hade känsla för design och<br />
mode, samtidigt som vi hade utbildning i hur<br />
vi skulle gå till väga rent praktiskt. Nämligen att<br />
göra en bra affärsplan! Det finns inget viktigare.<br />
Vi tog tänkbara kandidater som skulle kunna<br />
vara intresserade av våra produkter i Gula<br />
sidorna, gjorde långa listor och började ringa<br />
runt. Där kom vår vana som telefonförsäljare till<br />
nytta! Det var alltså en basal marknadsundersökning.<br />
Det fanns definitivt ett intresse.<br />
Vi tänkte stort från början, alltså inte en egen<br />
affär utan sälja till många affärer istället. Modet<br />
kom nog av att vi var två. Ensamma är inte<br />
säkert att någon av oss vågat!<br />
Det var dags att göra en kalkyl och gå till<br />
banken för att se om vi hade en affärsidé som<br />
höll. Jo, den höll enligt banken. Vi satte oss ner<br />
och började rita egna grejer; vaser, ljuslyktor och<br />
skålar. Vi fick kontakter i Asien via Pias man och<br />
kunde beställa. Så startade Twinshome.<br />
Första året var mycket tufft. Pia levde på sin<br />
man och Eva jobbade kvar på Telia men la all<br />
fritid på företaget. Vi hade ju inget kapital från<br />
början och då får man jobba hårt och vara beredd<br />
på att det är ont om pengar i början.<br />
Ganska snabbt började ändå Twinshome att ta<br />
sig. Ett bevis på att vi hittat en egen nisch.<br />
Då vi på inredningsmässor såg hur intresset<br />
för smycken ökade såg vi en ny affärsmöjlighet.<br />
Kunde man hitta ett snyggt material som såg<br />
elegant ut och hade vår design, till ett vettigt<br />
pris?<br />
Det tog nästan ett år innan vi hittade rätt<br />
material, ett material som såg ut som silver men<br />
som var både billigare och tåligare. Silver var<br />
uteslutet då marknadspriset på silver skjutit i<br />
höjden senaste året.<br />
Vi åkte till Khao Lak för att fira jul 2004. På
annandagen kom tsunamin och Pias pojkar,<br />
Alexander och Philip överlevde inte.<br />
Hur går man vidare efter det?<br />
Vi tappade gnistan. Evas bebis var 4 månader<br />
och hon fick börja jobba för att företaget inte<br />
skulle gå under. Pia var hemma och sörjde. Eva<br />
försökte pusha Pia att börja designa smycken,<br />
men Pia orkade inte. Men hur det nu är så<br />
måste man göra något och tanken på att designa<br />
smycken började ändå ta form.<br />
Ett halvår efter tsunamin satt vi med Pias man<br />
Peter på ett flyg till Kina för att få igång produktionen<br />
ordentligt på missDee som vi bestämt<br />
att företaget skulle heta. Vi var som tre zombies<br />
som åkte dit. Satt på planet och stirrade rakt<br />
framför oss. Efter första dagen kom Pia på att<br />
hon fått inspiration på mässan, och under tio<br />
minuter hade hon faktiskt inte tänkt på tsunamin.<br />
Den kvällen skrattade vi alla tre tillsammans<br />
för första gången på länge, helt oväntat<br />
och nästan ovant.<br />
MissDee har gått mycket bra, så bra att vi fick<br />
sälja Twinshome för vi hann inte med båda.<br />
Vi hade en affärsplan som kändes vattentät, vi<br />
hade hittat en nisch igen, trots att det finns så<br />
mycket smycken ute på marknaden. Pia jobbar<br />
nu mer med designen och Eva säljer. Det har<br />
känts naturligt att dela på oss efter att alltid ha<br />
gjort allting tillsammans.<br />
Vårt råd till unga idag är att hellre satsa mer på<br />
skola än att jobba vid sidan om som vi gjorde.<br />
Anledningen är ju att det är svårt att komma<br />
någonvart idag utan högskoleutbildning. Det är<br />
åtminstone lättare att ta sig fram när man har<br />
utbildning! Och var inte alltför kräsen när det<br />
gäller de första jobben.<br />
Vi har haft mycket nytta av alla jobb vi har<br />
haft. Även dåliga jobb ger ju betalt och värdefull<br />
erfarenhet. ø<br />
Berättat för Annika Rusko Andersson<br />
101
180
Change language