Anonymitet i gemenskaper på nätet

Vi är inte speciellt anonyma på nätet, inte ens i de forum där anonymiteten sägs
vara som störst. I själva verket är de flesta användare identifierbara och möjliga att
spåra av den som är tillräckligt motiverad att lägga ned tid på detta.
Det har Malin Svenningsson kommit fram till i sin forskning. Hon är fil.dr. i
kommunikationsvetenskap och verksam som lärare och forskare vid avdelningen
medie- och kommunikationsvetenskap, Karlstads universitet.
Artikeln ingår i Att skapa lärgemenskaper och mötesplatser på nätet – den tredje
delen i antologin om lärgemenskaper från OLC-gruppen vid IT-universitetet i
Göteborg. Boken har nyligen publicerats (Studentlitteratur) och recenseras i detta
nummer av tidskriften.
Anonymitet i gemenskaper på nätet
Malin Svenningsson
I mitten av 1990-talet lanserades en reklamkampanj för ett företag som erbjöd
snabbare internetuppkoppling. Kampanjen innehöll bland annat en reklamfilm
vars handling var ungefär såhär: En ung, vacker kvinna berättar i telefon för sin
väninna att hon har träffat en kille på nätet, och att de nu stämt träff och ska dejta
i ”verkligheten”. Väninnan är förstås nyfiken och frågar: ”Men hur ser han ut då?”
”Njae, jag vet inte svarar tjejen men jag har hans hemsida här, jag ska kolla!”. TVtittaren
får se hemsidan laddas ner, och man ser en bild på en man med mycket
fördelaktigt yttre. Flickan avslutar snabbt samtalet och rusar iväg till sin träff utan
att vänta på att hela hemsidan ska laddas ner. TV-tittaren får emellertid se den, och
man får nu se att den stilige mannen i själva verket bara är en affisch på väggen,
under vilken hemsidans verklige ägare sitter – en medelålders, fet och orakad man i
nätbrynja som sitter och rapar med en ölburk i handen.
Denna reklamfilm fångar på ett träffsäkert sätt upp allmänhetens föreställningar
om internet som mötesplats, så som de såg ut vid den tiden. Allt sedan internets
tidigaste barndom har en av de aspekter som fascinerat människor allra mest varit
möjligheten att interagera med andra människor utan att synas och utan att höras.
Det var framför allt anonymiteten, och olika aspekter av den, som gav upphov till
såväl skräckscenarier som utopiska visioner om det nya mediet. Detta gällde förstås
lekmän, som kan ses i exemplet ovan, och i vandringssägner, skämt och seriestrippar
på samma tema. Ett välkänt exempel är den skämtteckning där en hund, sittandes
framför sin uppkopplade dator, konstaterar att ”On the Internet, nobody knows
you’re a dog”¹ . Även forskare lockades av det nya mediets potential och skrev
rapporter med fantasieggande titlar som ”Anonymity is part of the magic” och ”Will
the real body please stand up?”.
Under internets första tid dominerades forskningen av tekniskt och ekonomiskt
orienterade studier. Under 1990-talet kom så en forskningsinriktning att utvecklas
som mer betonade internet som ett socialt och kulturellt fenomen, och det var då man
började intressera sig för aspekter som identitet och kroppslighet. Ett av de ämnen

som tidigt upptäckte det nya mediet var utbildningsvetenskap, och man gjorde tidigt
studier om hur datormedierad kommunikation (med sina speciella egenskaper) skulle
påverka lärandesituationer. I dessa diskussioner togs aspekter som rörde identitet,
anonymitet och kroppslöshet och dess konsekvenser för interaktionen ibland upp. Det
fanns emellertid ingen konsensus på området, utan forskare såväl som lekmän kom
med rapporter från endera extremen. Den kroppslösa miljön tillskrevs antingen oerhört
negativa eller fantastiskt positiva egenskaper och konsekvenser.
Efterhand som vi vande oss vid internet kom frågorna om identitet att överskuggas
av andra frågor. Man blev mer intresserad av frågor om vem som hade tillgång, och
framför allt, vad man hade möjlighet att få tillgång till på nätet. Fokus för de upprörda
diskussionerna och de moraliska panikerna kom i tur och ordning att förflyttas till
frågor om IT-underklass och internetterrorism, om porrsurfande och pedofiler samt,
naturligtvis, piratkopiering av musik och filmer. Diskussionen om identitet(er) på nätet
kom helt enkelt av sig, utan att vi någonsin fick ett svar på hur det egentligen förhåller
sig. Nu, då nyhetens behag har lagt sig, vi har vant oss vid det nya mediet och det
ingår i vår vardag, är det kanske dags att nyansera diskussionen. När vi sett att världen
i stort sett är sig lik, även efter internetrevolutionen, är tiden mogen för oss att se vad
anonymiteten och kroppslösheten på nätet innebär för vårt sätt att kommunicera och
förhålla oss till varandra. Det här är kanske speciellt intressant att fundera över för den
som står i begrepp att utforma en lärgemenskap på nätet. Vilken grad av anonymitet
ska tillåtas? Ska studenterna tillåtas att använda nicknames (pseudonymer) eller inte?
Vad får graden av anonymitet för konsekvenser för samspelet mellan studenterna och
mellan studenter och lärare?
Denna text kommer att ge en kort översikt av forskning som gjorts på området, där
i huvudsak tre olika perspektiv kan urskiljas. Vidare förs ett resonemang om vad
vi egentligen menar med anonymitet, och om hur anonyma vi egentligen är när vi
befinner oss på nätet. Slutligen kommer några försiktiga slutsatser att dras utifrån de
resonemang som förts.
Tre perspektiv på anonymitet på nätet
Den möjlighet till anonymitet som ges i internetkommunikation var en av de aspekter
som diskuterades allra flitigast under 1990-talet, och det var också då som den mesta
forskningen som finns på detta område gjordes. Men vad var det då som sades? Här
kan man framför allt urskilja tre perspektiv.
Mindre information om den sociala kontexten
Det första perspektivet representeras av teorier som ”social context cues” och därmed
relaterade teorier. Eftersom det ansågs vara den icke-verbala informationen som
bär på information som rör relationer, och vi i datormedierad kommunikation har
tillgång till ett mindre spektrum av sådan information än vid kommunikation som
sker ansikte mot ansikte, så slog teorin om social context cues fast att datormedierad
kommunikation har mindre socioemotionellt innehåll och att de som kommunicerar
med varandra alltså kommer att ha en större känsla av anonymitet, och mindre
medvetenhet om och känslighet inför andra, allt eftersom den mängd social
information som överförs minskar. Enligt teorin om social context cues innebär det
faktum att kommunikationen sker via ett medium där varken mänskliga kroppar
eller röster finns med alltså att kommunikationen blir begränsad. I och med att vi
inte har tillgång till de sociala ledtrådar som annars ges via syn- och hörselintryck,
så kommer kommunikationen att bli sakorienterad och opersonlig. Det hävdades
därför att datormedierad kommunikation helt enkelt inte lämpar sig för personlig

kommunikation, utan bara för korta PM och strikta affärsmässiga meddelanden.
Idag vet vi att ingenting kan vara mer felaktigt. Visst används datormedierad
kommunikation, som e-post och mejllistor, för yrkesmässiga kontakter och
målorienterad kommunikation. Men vi ser också ett enormt uppsving i antalet forum
som används av individer på deras fritid,
för att umgås socialt med andra. Det kan
röra sig om allt från diskussionsgrupper
om fritidsintressen såsom fiske eller fotboll
till stödgrupper för cancersjuka. Men det vi
framför allt ser mycket av är de datorstödda
gemenskaper som används av allt fler
individer för att umgås socialt, träffa nya
människor och hålla kontakt med människor
de redan är bekanta med. Webbgemenskapen
Lunarstorm till exempel, har 1,2 miljon aktiva
”trots att vi rör oss med
ett mindre spektrum av
sociala ledtrådar så leder
detta inte nödvändigtvis till
att interaktionen blir mindre
social eller mindre personlig.”
användare och är Nordens mest besökta webbsajt² . Det kan alltså slås fast att trots att vi
rör oss med ett mindre spektrum av sociala ledtrådar så leder detta inte nödvändigtvis
till att interaktionen blir mindre social eller mindre personlig.
Men visst är det så att kommunikationsmediet har vissa förutsättningar som andra
medier inte har. Det är dock inte så fruktbart att helt enkelt nöja sig med att kalla
kommunikationen begränsad. I så fall kan lika gärna talad kommunikation sägas vara
begränsad eftersom vi inte har möjlighet att, som i till exempel e-post, spara dialogerna.
Vi bör kanske i stället nöja oss med att säga att kommunikation i olika medier helt
enkelt har olika förutsättningar. Kritiker till teorin om social context cues menade till
exempel att social information visst kan överföras, det tar bara lite längre tid än vid
kommunikation ansikte mot ansikte. För att minska denna tidsåtgång uppfanns vissa
strategier avsedda att kompensera för den information som annars faller bort. Det är i
detta ljus vi ska se uppkomsten av smileys och andra grafiska paralingvistiska signaler
som i viss mån kan ersätta tonfall och kroppsspråk.
Mindre stabila identiteter
Det andra perspektivet representeras framför allt av postmodernistiska forskare som
såg jaget som fragmenterat och sönderfallande, och bestående av många beståndsdelar.
Människor var inte nödvändigtvis vare sig kvinnor, män, gamla, unga, vackra,
fula, handikappade, vita, färgade, utan bara människor, som alla hade flytande och
föränderliga identiteter. Gemensamt för forskare inom detta paradigm är att de (ibland
kanske något naivt) såg internet som en väg till frigörelse från gamla, begränsande
strukturer och hierarkier. På nätet kunde vi alla äntligen befrias från dessa begränsande
kategorier och etiketter. På nätet hade alla människor möjligheter att omskapa sina
identiteter och bli något som helt skilde sig från de roller de tidigare varit förpassade till.
Huruvida de nya identiteterna stämde överens med förhållandena i den fysiska
verkligheten spelade inte så stor roll.
Möjligheterna att på nätet frigöra sig från den fysiska (begränsande) kroppen var något
som hyllades, framför allt av forskare, vars sympatier låg hos människor som av ena
eller andra skälet skulle finna sig förfördelade i den fysiska verkligheten (till exempel
kvinnor, handikappade, människor av annan ras än kaukasisk, könsöverskridare, eller
människor som på annat vis avviker från det mönster enligt vilket vita västerländska
heterosexuella medelklassmän ses som norm).
Men dessa vinster i empowerment³ för tidigare missgynnande grupper gällde, trodde
man, inte bara för själva tillvaron på nätet. De vinster som uppnåddes i och med

internets anonymiserande egenskaper trodde man i förlängningen faktiskt kunde leda
till minskade fördomar mot dessa avvikare, och på sikt ett mer jämlikt samhälle. Det
faktum att de avvikande egenskaperna inte syns på nätet gör att vi kan få kontakt med
individer vi annars inte skulle ha börjat prata med eftersom vi på grundval av deras
fysiska egenskaper kanske skulle ha gjort bedömningen att det ändå inte fanns något
gemensamt. Om de fysiska egenskaperna däremot är osynliga blir vi inte utsatta, och
utsätter inte heller andra, för fördomar baserade på sådana egenskaper.
En viktig kritik till det perspektiv som presenterats är dock att dessa resonemang
bygger på att egenskaperna verkligen är osynliga. Det faktum att det på nätet inte syns
vilken grupp i samhället vi tillhör leder inte till någon verklig och varaktig frigörelse,
utan det är bara det faktum att alla kan framstå som om de vore medlemmar av en
högstatusgrupp, och dölja sina verkliga fysiska egenskaper, som skapar ett sken av
jämlikhet. I det ögonblick vi tar steget utanför nätet, i det ögonblick det avslöjas att vi i
själva verket är något annat än det andra trott, förändras deras bild och bedömningar
av oss. Ett exempel på det ges i den ofta citerade historien om ”Julie”. I korthet handlar
historien om en medelålders manlig psykiater som på nätet utgett sig för att vara en
äldre handikappad kvinna, Julie. I denna roll fick han många nära vänner på nätet,
och också många djupa förtroenden. När Julies ”sanna” identitet slutligen avslöjades
förtäljer historien om hur svikna och förrådda hans nätvänner kände sig. Visserligen
kan detta sägas vara en omvänd historia, eftersom det var en vit, västerländsk
högutbildad man (en person som befinner sig relativt högt upp i hierarkin) som utgett
sig för att vara en äldre handikappad kvinna (en person vars egenskaper placerar
henne relativt långt ner i hierarkin, åtminstone i vår tids västerländska samhälle). I
det här fallet rörde dock de upprörda känslorna det faktum att psykiatern i rollen som
handikappad kvinna fått förtroenden som han med största säkerhet inte hade fått
annars. Det berodde troligen också på hans yrkesmässiga status, och på att han använt
den information han fått i diskussionerna på nätet i sitt yrke som psykiater. Det är
förmodligen inte roligt att ha gett förtroenden till någon man betraktat som en väninna
och sedan få veta att denna person i själva verket är en psykiater som analyserat och
utvärderat det man sagt i förtroende. Det finns också andra historier som berättar om
hur människor som mötts och blivit kära i varandra på nätet blivit besvikna under
första mötet i fysisk person. I vissa fall har de kunnat komma över sådana besvikelser
och ändå fortsätta relationen, och i andra fall har besvikelsen lett till en varaktig
brytning. Oavsett vilken konsekvensen blir är poängen att det så gott som alltid rört sig
om ett ”trots allt”. De fysiska egenskaperna upphör med andra ord inte att vara viktiga
för vilka vi väljer att ha en romantisk relation med, skillnaden består snarare i vilka
egenskaper som vi lär känna först och faller för – de inre eller de yttre.
Mindre socialt tryck
Det tredje perspektivet har vissa
anknytningar till teorin om social context
cues som nämndes ovan. Frånvaron
av social information antogs nämligen
också leda till en minskad respekt inför
auktoriteter och följaktligen en mer jämlik
status mellan deltagare i diskussioner.
Eftersom vi bryr oss mindre om vad
andra människor tycker och tänker om
oss får också det sociala trycket minskad
betydelse. Enligt detta sätt att se det gör
”gör anonymiteten att vi kan
bli djärvare när vi interagerar
på nätet, och våga mera, i
flera avseenden. Vi får bland
annat mindre respekt för
auktoriteter, mindre respekt
för regler”
anonymiteten alltså att vi kan bli djärvare när vi interagerar på nätet, och våga
mera, i flera avseenden. Vi får bland annat mindre respekt för auktoriteter, mindre

espekt för regler, färre hämningar och en känsla av säkerhet som beror på avsaknaden
av fysiska repressalier som följd av det vi gör och säger på nätet. Detta kan få flera olika
konsekvenser, både positiva och negativa. Det kan å ena sidan leda till mer jämlika
diskussionsklimat, då vår rädsla minskar för att yttra oss i diskussioner, att gå emot
strömmen och säga emot chefen, läraren, eller andra auktoriteter eller dominanta personer.
Det kan också leda till att vi öppnar oss på ett tidigare stadium, anförtror oss till varandra
och därmed också upplever en stor närhet till andra användare.
Men å andra sidan så kan de färre hämningarna och den minskade respekten för regler
också leda till flaming och andra otrevliga beteenden 4 . Att rädslan för repressalier minskar
om man inte är identifierbar är väl i och för sig inte så konstigt, men det verkar faktiskt
som om den minskade rädslan inte enbart har med anonymiteten att göra. Det verkar som
om även det faktum att interaktionen sker i ett kropps- och röstlöst medium påverkar. En
anekdot handlar till exempel om en anställd på ett företag som skickade ut ett argt mejl till
hela företagets e-postlista, detta trots att han mycket väl var identifierbar i sin ”verkliga”
identitet. I många fall kan det alltså vara så att vi får en känsla av att vara skyddade bakom
datorskärmen, trots att vi kanske inte är det. När vi skriver e-post eller meddelanden till
en nyhetsgrupp eller chattkanal så känns det helt enkelt mer privat än att skicka ett brev
till andra typer av offentliga forum, och det är lätt att glömma bort att meddelandet kan
komma att läsas av många personer under lång tid efter att det skrevs.
En tillbakablick på begreppet anonymitet
Som vi ser i genomgången ovan så har begreppen kroppslöshet och anonymitet ofta varit
tätt förknippade med varandra, och ibland har det varit oklart vad som egentligen åsyftats.
I forskningen om dessa områden har begreppen många gånger till och med använts
synonymt med varandra. Så, vad menar vi egentligen när vi säger att vi är anonyma på
nätet? Och vad menar vi för den delen med anonymitet över huvudtaget?
Låt oss börja med en ordboksdefinition. Ordet anonym betyder ungefär ”utan namn”,
och detta är också vad som återspeglas i den definition som ges av Svenska akademiens
ordlista: ”person som inte uppgivit sitt namn, okänd till namnet m.m.”. Det här ger väl
egentligen inte så mycket hjälp, utan det verkar som om vi ändå blir tvungna att ringa in
begreppet ytterligare.
Anonymitet innebär att det finns vissa saker vi inte vet om varandra, till exempel
namn. Men det finns också ytterligare egenskaper som kan räknas in i en definition av
anonymitet, till exempel adress. Eventuellt kan även egenskaper såsom utseende, ålder,
kön, bostadsort, sysselsättning och socialgrupp inbegripas. Enligt detta sätt att se det
innebär anonymitet alltså att vi inte är identifierbara och möjliga att spåra och hitta igen
för dem vi kommer i kontakt med. En anonym person är någon vars väg korsar vår, där vi
vet att om vi någonsin kommer att mötas igen så beror det enbart på slumpen.
Denna definition gäller för miljöer utanför nätet. Men hur låter sig denna definition
appliceras på miljöer på nätet? Om vi börjar med själva namnet, så interagerar vi ju ofta
med människor vars (riktiga) namn är okända för oss på nätet. Andra aspekter som
refererar till de identiteter vi har utanför nätet är ju också oftast osynliga, som kön, ålder,
ras och utseende. Enligt definitionen ovan så skulle vi alltså vara anonyma på nätet, och
detta har ju också ofta antagits i diskussioner om internetkommunikationens natur. Men
stämmer då detta verkligen? Många gånger kan vi ju faktiskt interagera med människor
där vi inte känner till aspekterna ovan, men där vi ändå inte anser dem vara anonyma. Här
har vi i stället användarnamn och alias som fungerar som identifieringsmekanism. Namnet
blir då en ersättning för ett ”ansikte”, något som ska förmedla ett första intryck och som

man känner igen nästa gång man träffas. Vad vi ser på nätet bör kanske inte benämnas
anonymitet, utan snarare pseudonymitet, detta för att vi ofta faktiskt känner till andra
användares namn, även om dessa namn inte är desamma som i livet utanför nätet.
Användarnamn kan förstås bytas, vilket
gör möjligheten att vara anonym (i
bemärkelsen inte möjlig att spåra) större.
Men bara för att möjligheten finns är det
inte alls säkert att människor verkligen
utnyttjar den. På 1990-talet antogs det
ofta att bara för att möjligheten fanns
att på nätet uppträda som något man
inte var så skulle alla göra det. En stor
amerikansk undersökning som gjordes
1998 visade dock att detta inte alls var
fallet. Den allra största delen av (de
amerikanska) internetanvändarna, visade
undersökningen, ljuger inte om vilka de
är, och de har inte heller flera olika identiteter
”För den som är mån
om att kunna fortsätta
besöka och använda en
internetgemenskap kan det
med andra ord vara lika viktigt
att anpassa sig efter rådande
normer för uppträdande som i
livet utanför nätet.”
som de växlar mellan. Detta är något som återkommer i annan forskning. I många
sammanhang så verkar det tvärtom som att människor vill bli kända och igenkända
av andra. Detta gäller i synnerhet för de miljöer på nätet som kretsar kring det sociala
umgänget, och då speciellt om chansen (eller risken) finns att umgänget kan komma att
leda till ett möte i fysisk person. Har man då ljugit om vem man är så förloras all den
tillit man byggt upp i umgänget på nätet. För att summera: i de flesta internetmiljöer
för socialt umgänge etablerar användarna relationer till andra användare och de är
angelägna om att kunna komma tillbaka och umgås med dem under de användarnamn
de gjort sig kända med. Det är med andra ord inte alls säkert att våra egenskaper från
livet utanför nätet alltid är så centrala för om vi är identifierbara eller inte. Anonymitet
kanske inte enbart eller ens huvudsakligen beror på vad vi egentligen vet om varandras
identiteter i livet utanför nätet, utan de identiteter vi har på nätet kan vara nog så viktiga
i detta sammanhang. Här kan man i stället se det som att om vi känner till andras
användarnamn, deras alias eller nicknames, så är de identifierbara för oss, åtminstone
så länge vi fortsätter att röra oss i samma internetmiljö. Även om andra inte vet vilka vi
är i de identiteter vi har utanför nätet så är vi ändå kända (och igenkända) av dem och
därmed infinner sig en viss social kontroll. För den som är mån om att kunna fortsätta
besöka och använda en internetgemenskap kan det med andra ord vara lika viktigt att
anpassa sig efter rådande normer för uppträdande som i livet utanför nätet.
Diskussionen om anonymitet är nära förknippad med diskussioner om vad det innebär
att vara sig själv och att spela en roll. Användare av chatt, till exempel, verkar reflektera
relativt mycket kring sådana frågor, och många hävdar att de inte spelar roller, utan
oftast är sig själva. Det verkar emellertid som att olika användare till viss del lägger in
olika betydelse i begreppet. Det finns inte heller någon klar konsensus om var gränsen
går för vad som är accepterat att göra. Det finns accepterade skäl för att växla mellan
olika användarnamn, till exempel att man är ny och vill pröva sig fram till det namn
som leder till bäst chanser att få kontakt med andra, eller att man kanske går ut på nätet
för att leta efter en specifik person men inte har tid och/eller lust att prata med andra
användare. Detta anses som regel inte vara att ljuga om vem man är. Vissa användare går
dock längre. Det anses till exempel i allmänhet inte förkastligt att ljuga om aspekter som
kön om det görs för att undvika trakasserier, oönskad uppmärksamhet eller helt enkelt
otrevligt bemötande. Andra användare är ännu mer toleranta och anser att oavsett vilken
orsaken är, så är det inte speciellt allvarligt att ljuga om egenskaper från livet utanför

nätet, såsom ålder, yrke och kön. Enligt detta sätt att se det ligger personligheten i
stället i sättet att vara, att tänka och att bete sig. Man är då sig själv så länge man inte
”gör sig till” och beter sig på ett sätt som inte stämmer överens med ens ”sanna”
personlighet. Fabulerandet kan ibland snarare fylla en lekfull funktion där användarna
utgår från att de förr eller senare kommer att bli avslöjade, och där det snarare ses
som en sport och utmaning att försöka hålla masken så länge som möjligt, medan de
samtidigt försöker avslöja andras försök att dra omgivningen vid näsan. Denna praktik
kan i sin förlängning ses som en demonstration av mediekompetens som i allmänhet
ses som statusfylld i vissa av de internetforum som kretsar kring social interaktion.
Anonymitet i olika internetmiljöer
Diskussioner om anonymitet på nätet bygger ofta på ett antagande om att vi är helt
anonyma. Som vi sett i diskussionen ovan är dock sådana antaganden problematiska.
Faktum är ju att vi oftast inte är anonyma. En viktig aspekt att ta med i beräkningen
är att olika typer av datormedierad kommunikation, och olika internetmiljöer, tillåter
olika grader av anonymitet. Om vi tar exempel från tre olika typer av internetmiljöer
som används för flerpartssamtal så kan vi se en fallande grad av möjlighet till
anonymitet 5 .
Om vi börjar med en typ av miljö som chatt, så har vi i de flesta chattkanaler möjlighet
att dölja så gott som alla identitetsmarkörer som kan användas för att identifiera
en fysisk person i livet utanför nätet: namn, ålder, kön, utseende, bostadsort,
sysselsättning och socialgrupp. Som diskuterats ovan betyder detta dock inte att vi
är helt anonyma – i många fall ersätts de uppräknade identitetsmarkörerna av andra
markörer. Vi har nämnt användarnamn, men också sådant som IP-adress till den dator
man ansluter sig från skulle kunna användas som identifierande information.
Om vi går vidare till en annan typ av internetmiljö, nämligen e-postlistor, så ser vi
ett kommunikationsmedium med något annorlunda egenskaper, jämfört med chatt.
Här har användarna möjlighet att dölja vissa egenskaper: ålder, utseende, socialgrupp
och bostadsort. En viktig skillnad är dock att e-postadressen avslöjas. E-postadressen
i sig gör det ju möjligt att komma i kontakt med personer i efterhand, men beroende
på vad det är för e-postadress kan också egenskaper som nationalitet, namn, kön och
sysselsättning komma att avslöjas. E-postadressen har också betydelse för vad vi vet
om andra på nätet, och vad vi får för intryck av dem. Beroende på vad e-postlistans
syfte och ämne är kan också olika e-postadresser få konsekvenser för hur den enskilde
användaren bemöts och betraktas. Det är då speciellt domännamnet som är av intresse
– det vill säga det företag eller den organisation som användaren i fråga är knuten till.
Som regel betraktas användare med e-postadresser med ett universitet eller museum
som domän som mer trovärdiga än användare med hotmail-, spray- eller andra
gratisadresser. Men å andra sidan tillåter gratisadresser mycket mer anonymitet, i
betydelsen att den oftast ger färre ledtrådar till vem man är i sin identitet utanför nätet.
Vissa användare väljer därför att växla mellan olika e-postadresser: en mer officiell
som ger trovärdighet och status, och en som de använder då de inte vill att vem som
helst ska kunna spåra dem.
Om vi slutligen ser på den typ av datorstödd miljö som används i samband med
distansundervisning så har vi ytterligare identifikationsmöjligheter. De plattformar
som används för distansundervisning kan i och för sig se olika ut men som regel
innebär de faktiskt inte speciellt stora möjligheter till anonymitet. Detta beror
förstås också på hur utbildningen är upplagd. Vissa distanskurser är upplagda med
introduktionsdagar där alla deltagare träffas i fysisk person. I de fallen får vi anta

att alla variabler är kända: namn, ungefärlig ålder, kön, utseende, bostadsort och
sysselsättning. Möjligen kan faktorer som socialgrupp döljas men det är troligt att
också detta kan skymta fram i sätt att klä sig och bete sig.
Om kursen inte har en gemensam introduktionsträff kan fler egenskaper hållas
hemliga, men även då avslöjas mycket. Det är till exempel i många lärgemenskaper
praxis att lägga in ett foto på sig själv och kanske också skriva några rader om
sig själv och sin bakgrund. Egenskaper som avslöjas genom detta förfarande är
namn, kön, utseende, och, naturligtvis beroende på att fotot man publicerar är av
någotsånär färskt datum, ungefärlig ålder. Beroende på vad användaren själv väljer
att berätta brukar även bostadsort och andra demografiska aspekter att dyka upp,
liksom familjesituation och fritidsintressen. Den nuvarande sysselsättningen är ju per
automatik redan känd eftersom alla studerar tillsammans.
I de forum där man inte behöver tillhandahålla foto och bakgrundsfakta kan det
däremot finnas viss möjlighet till anonymitet. Men även här finns uppgifter om
användarnas riktiga namn med och därmed får vi veta vilket kön de har 6 . Men namn
kan faktiskt ge mer information än vad vi många gånger är medvetna om: det kan till
exempel ge ledtrådar till ungefärlig ålder (generation), och ibland etnicitet.
Vi ser med andra ord att i de allra
flesta fall så är vi faktiskt inte speciellt
anonyma när vi interagerar på nätet.
I många forum avkrävs vi information
om oss själva, och i de fall vi inte
självmant tillhandahåller sådan
information går det ändå att lista
ut mycket med ledning av den
information som ges via domännamn,
e-postadresser och IP-adresser. Flera
forskare pekar också på att människors
språkstil och sätt att uttrycka sig i
tal och skrift avslöjar mycket om
vilka de är, där egenskaper som till
exempel klass, kön och till och med
ras befunnits vara mer eller mindre
inskrivna i vårt sätt att uttrycka oss i
språket.
Slutsatser
”Vi ser med andra ord att i de
allra flesta fall så är vi faktiskt inte
speciellt anonyma när vi interagerar
på nätet. I många forum avkrävs vi
information om oss själva, och i de
fall vi inte självmant tillhandahåller
sådan information går det ändå
att lista ut mycket med ledning
av den information som ges via
domännamn, e-postadresser och
IP-adresser.”
Frågan som inledningsvis ställdes i denna text gällde vilka konsekvenser
anonymiteten och kroppslösheten på nätet får, och vad de innebär för vårt sätt att
kommunicera och förhålla oss till varandra. I det avseendet vänder sig kapitlet
speciellt till personer som står i begrepp att utforma datorstödda lärgemenskaper.
En första slutsats får nog bli att talet om anonymitet i gemenskaper på internet alltid
varit och fortfarande är något överdrivet, för faktum är att vi oftast inte är speciellt
anonyma på nätet, inte ens i de forum där anonymiteten sägs vara som störst. Om vi
ser på många forum för internetkommunikation så ser vi att det inte alls är frågan om
någon anonymitet i egentlig mening, då de flesta användare faktiskt är identifierbara
och möjliga att spåra för den som bara är tillräckligt motiverad att lägga ner lite tid och
ansträngning på att spåra dem. Så för den som står i begrepp att fatta beslut om vilken
grad av anonymitet som ska tillåtas i en lärgemenskap måste slutsatsen bli att

oavsett om man tillåter nicknames (pseudonymer) eller inte så är användarna ändå inte
anonyma, och således kommer det att finnas en viss social kontroll användarna emellan.
Diskussioner i internetforum, liksom andra arenor för interaktion mellan människor,
kan visserligen urarta ändå, men det är troligt att graden av anonymitet har mindre att
göra med detta än faktorer som närvaron av en moderator i diskussionerna, eller lärares
och handledares närvaro och engagemang och förmåga att tidigt ta tag i och reda ut
konflikter.
Men låt oss också återgå till den forskningsgenomgång som gjordes ovan och
utvärdera de tre perspektiv som försökt förklara vad internet får för konsekvenser för
kommunikationen, när vi nu sett att vi faktiskt inte är så anonyma som tidigare antagits.
1. Om vi börjar med att se på teorin om social context cues så ser vi att i och
med att vi faktiskt har tillgång till ganska många sociala ledtrådar så kommer
kommunikationen inte att bli opersonlig. Det är visserligen sant att vi har tillgång
till mindre kontextualiserande information, som kan hjälpa oss att tolka situationen
och bete oss på det sätt som förväntas i samtalet. Exempel på sådan information
är tonfall och kroppsspråk. Av denna anledning innebär datormedierad
kommunikation större risker för missförstånd än talad kommunikation. Men
smileys och andra grafiska paralingvistiska signaler, som uppfunnits för att
kompensera för bortfallet av kroppsspråk och tonfall, kan i viss mån motverka
sådana missförstånd. Det är också så att merparten av de studier som gjort om
detta genomfördes i slutet av 80-talet eller början av 90-talet, då de flesta användare
var helt ovana vid internetmediet. Dagens användare, som många gånger är
uppvuxna med tekniken, verkar dock ha internaliserat tolkningsstrategier som
låter dem läsa in många av de här aspekterna så att säga ”mellan raderna”.
2. Vi övergår så till att se på det perspektiv som representerades av postmoderna
idéer om flytande identiteter och potentialen till frigörelse från gamla
maktstrukturer baserade på egenskaper såsom kön, klass och ras. Frågan är om
det faktum att kommunikationen sker på nätet verkligen leder till minskade
fördomar. Som sagt var är vi inte speciellt anonyma. Det finns alltid sätt att lista ut
ledtrådar till andras identitet. På samma sätt som vana användare internaliserat
tolkningsstrategier som låter dem se ickeverbal information genom andras sätt
att uttrycka sig genom språket, så verkar de många gånger se egenskaper hos
de andra användare de kommer i kontakt med. I en studie hävdar till exempel
användare att de i själva verket känner på sig om personer de samtalar med
verkligen är det de utger sig för att vara, med avseende på kön, ålder och klass.
Användarna uttrycker det som att det är något de känner på sig, att det är något
som inte stämmer. Samtalspartnern beter sig och uttrycker sig helt enkelt inte på
det vis som man skulle förvänta sig från en person med den bakgrunden. På det
viset kan internet ibland faktiskt bidra till att förstärka rådande stereotyper om
till exempel manligt och kvinnligt, i och med att de individer som bryter mot det
förväntade mönstret blir betraktade som bedragare. Det verkar också som att våra
fördomar och förutfattade meningar styr de intryck vi får av andra användare
och hur vi klassificerar dem. En person som tar (sexuella) initiativ och/eller
beter sig på ett aggressivt sätt antas till exempel oftast vara en man, oavsett vad
användarnamnet antyder och oavsett vad de faktiska fysiska egenskaperna är.
Interaktionen på nätet kan alltså i själva verket, tvärtom mot vad som tidigare
antagits, leda till ökade fördomar och en ökad segregering.
3. Vi går slutligen över till att se på frågan om huruvida vi möjligen blir djärvare
och vågar mera (på gott och ont) när vi interagerar på nätet. Helt klart finns det ett

minskat socialt tryck på oss jämfört med utanför nätet, men det är viktigt att tänka
över i vilket sammanhang interaktionen sker. Som konstaterades ovan: huruvida
vi beter oss på ett icke önskvärt sätt hänger inte alltid samman med vad vi vet
om varandras identiteter utanför nätet, utan mer på i vilken mån vi har etablerat
relationer till andra användare och hur angelägna vi är att kunna komma tillbaka och
interagera med dem under samma användarnamn. Men det verkar också som att det
faktum att vi är fysiskt skyddade på vår sida av datorskärmen faktiskt påverkar vad
vi gör och vågar göra.
En försiktig slutsats kan alltså vara att vi inte blir mindre personliga och sociala när vår
kommunikation sker via datorer, att vi inte kan frigöra oss från de maktstrukturer som
existerar i världen utanför nätet, men att interaktionen på nätet faktiskt i vissa fall kan leda
till ett mer jämlikt diskussionsklimat. Det sistnämnda är förstås någonting som i synnerhet
torde gynna lärandegemenskaper. Det kan möjligen vara så att diskussionsklimatet blir
friare ju mer anonyma vi är, men mycket talar ändå för att enbart det faktum att vi är
fysiskt skyddade, och kanske att vi slipper se andras reaktioner direkt, gör att vi vågar
yttra oss även då vi inte är säkra på hur det vi säger ska uppfattas av gruppen.
¹ Denna skämtteckning publicerades ursprungligen i The New Yorker (5 juli 1993), och har sedan dess
återgetts i många skilda sammanhang.
² Siffran är enligt Lunarstorms egen statistik gjord 2005, där aktiva användare definieras som användare som
loggat in under de senaste fyra månaderna.
³ Empowerment är ett svåröversatt ord som ofta använts inom genusvetenskapen, och som ordagrant
betyder ”att ge ’power’”. Det som gör ordet svåröversatt är att det engelska ordet “power” förutom makt
även omfattar betydelser som kraft. Empowerment handlar alltså om en process där svaga och förfördelade
grupper i samhället ges mer makt, men framför allt mer kraft och inflytande över sina egna liv.
4 Flaming innebär att sända meddelanden med argt, fientligt och/eller stötande innehåll. Gränsen är
visserligen flytande mellan ett gräl fört via e-post och flaming, och det är förmodligen också så att olika
personer definierar det olika. Men man kan säga att ett gräl blir till flaming om kontrahenterna går ifrån
sakfrågan och huvudsakligen ägnar sig åt att förolämpa och smutskasta varandra.
5 Samtliga exempel gäller här för den aktive användaren. En annan situation möter den passiva användaren,
(”lurker” på internetslang) som nöjer sig med att sitta tyst i bakgrunden och bara läsa det andra skriver utan
att själv ge sig till känna.
6 Såvida de inte har ett könsneutralt namn, eller ett namn vars könstillhörighet andra i lärgemenskapen inte
känner till (t.ex. ett utländskt namn eller ett dopnamn som getts av fantasifulla föräldrar).

Referenser
Berge, Z. L. (1994). Electronic discussion groups. Communication Education, 43 (2), 102–111.
Cherny, L. (1999). Conversation and Community. Chat in a Virtual World. Stanford: CSLI
Publications.
Donath, J. S. (1999). Identity and Deception in the Virtual Community. I: M. A. Smith & P.
Kollock (Red.), Communities in Cyberspace. London: Routledge.
Dubrovsky, V. J., Kiesler, S. & Sethna, B.N. (1991). The Equalization Phenomenon: Status
Effects in Computer-Mediated and Face-to-Face Decision-Making Groups. Human-
Computer Interaction, 6, 119–146.
Haraway, D. (1991). Simians, Cyborgs, and Women: The Reinvention of Nature. London: Free
Association Books.
Herring, S. (1994). Gender Differences in Computer-Mediated Communication: Bringing Familiar
Baggage to the New Frontier. Keynote talk at panel entitled ‘Making the Net *Work*: Is there
a Z39.50 in gender communication?’ American Library Association annual convention,
Miami, June 27.
Hård af Segerstad, Y. (2000). Swedish Chat Rooms. M/C: A Journal of Media and Culture
3(4). Tillgänglig 2000-10-30 på http://www.api-network.com/mc/0008/swedish.html.
Lasko-Harvill, A. (1998). Identitet och Mask i den Virtuella Verkligheten. Montage no 44–45,
16–21.
Ma, R. (1996). Computer-Mediated Conversations as a New Dimension of Intercultural
Communication between East Asian and North American College Students. I: S. Herring
(Eds.), Computer-Mediated Communication. Linguistic, Social and Cross-Cultural Perspectives.
Amsterdam: John Benjamins Publishing Company.
McComb. M. (1994). Benefits of computer-mediated communication in college courses.
Communication Education, 43, 159–169.
Myers, D. (1987). Anonymity is Part of the Magic: Individual Manipulation of Computer-
Mediated Communication Contexts. Qualitative Sociology 19 (3), 251–266.
Nakamura, L. (2000). Race in/for Cyberspace: Identity Tourism and Racial Passing on the
Internet. I: D. Bell & B. Kennedy (Eds.), The Cybercultures Reader. London: Routledge.
Patterson, H. (1996). Computer-Mediated Groups. A Study of a Culture in Usenet. Dissertation.
Texas A&M University.
Schiano, D. J. & White, S. (1998). The First Noble Truth of CyberSpace: People are People (Even
When They MOO). Paper presented at the CHI conference Los Angeles, CA April. 352–359.
Severinson Eklundh, K. (1986). Dialogue Processes in Computer-Mediated Communication. A
Study of Letters in the COM System. Dissertation. Linköping Studies in Arts and Science 6.
Sproull, L. & Kiesler, S. (1991). Connections. New Ways of Working in the Networked
Organization. Cambridge: MIT Press.

Sundén, J. (2002a). Cyberbodies: Writing gender in digital self-presentations. I: J. Fornäs,
K. Klein, M. Ladendorf, J. Sundén & M. Sveningsson (Red.), Digital Borderlands: Cultural
Studies of Identity and Interactivity on the Internet. Amherst: Peter Lang Publishing.
Sundén, J. (2002b). Material Virtualities. Approaching Online Textual Embodiment. Amherst:
Peter Lang Publishing.
Sveningsson, M. (2001a). Creating a Sense of Community. Experiences from a Swedish Web
Chat. Dissertation. Linköping: Linköping Studies in Art and Science 233.
Sveningsson, M. (2001b). An Antisocial Way to Meet. Social Representations of
the Internet. I: M. Chaib (Red.), Perspectives on Human-Computer Interactions. A
Multidisciplinary Approach. Lund: Studentlitteratur.
Sveningsson, M. (2002). Cyberlove. Creating Romantic Relationships on the Net. I: J.
Fornäs, K. Klein, M. Ladendorf, J. Sundén & M. Sveningsson (Red.), Digital Borderlands:
Cultural Studies of Identity and Interactivity on the Internet. Amherst: Peter Lang Publishing.
Sveningsson, M., Lövheim, M. & Bergquist, M. (2003). Att fånga nätet: Kvalitativa Metoder
för Internetforskning. Lund: Studentlitteratur.
Stone, R. A. (1991). Will the Real Body Please Stand Up? I: M. Benedikt (Red.). Cyberspace:
First Steps. Cambridge, Mass.: MIT Press.
Stone, R. A. (1995). The War of Desire and Technology at the Close of the Mechanical Age.
Cambridge, Mass.: MIT Press.
Turkle, S. (1995). Life on the Screen. New York: Simon and Schuster.
Van Gelder, L. (1996). The Strange Case of the Electronic Lover. I: C. Dunlop and R.
Kling (Red.) Computerization and Controversy: Value Conflicts and Social Choices, edited by.
London: Academic Press.
Walther, J. (1992). Interpersonal Effects in Computer-Mediated Communication: A
Relational Perspective. Communication Research, 19 (1), 52–90.