Guideböcker till historiska platser Innehåll Fakta ... - E-boksbiblioteket

Innehåll
Fakta & innehåll sid 1
Framsida sid 2
Förord sid 3 (2)
Personer & ord sid 4 (3–4)
Huvudtext sid 5–11 (5–18)
OBS: Sidor med mycket färg: 1, 2, 3 & 7.
Fakta om e-boken
Titel: ”De äldsta grafskicken 1909”
Totalt antal pdf-sidor: 11 st.
Format: Liggande A4.
Storlek: 1 Mb.
Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag
Uppdaterad: 2012-09-24.
Originaltext publicerad: 1909.
Författare: Knut Stjerna (1874–1909).
Guideböcker till
historiska platser
Heliga vägen – guidebok till Lysekils
berömda hällristningar
Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora
ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en
kilometerlång väg som kallas för “den heliga vägen”.
I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar
och de andra fornminnena i närheten.
Sveriges 33 mest sevärda
vikingaplatser
Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden.
Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att
besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar.
I guideboken ”33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE” får
du tips på de bästa platserna att besöka.
Greby gravfält
Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det
vackraste i Sverige.
Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta
stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet.
Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag.
Tanums hällristningar
I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar
– och har dessutom utsetts till världsarv.
Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna.
Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som
vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och
Aspeberget.
Hilmas Alaska – guidebok om
guldgräverskan och trädgården av cement
I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna
trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal
byggde med 100-tals ton cement.
Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök – med
massor av foton, historik och kartor.
Mer info: www.virvelvind-forlag.se

DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE
Knut Stjerna
De Äldsta
Graf-
skicken
1909

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
FÖRORD
Ett av de viktigaste fornminnena
för arkeologerna är
gravarna.
I den här e-boken kan
du läsa hur en av Sveriges
mest inflytelserika arkeologer
förklara varför – och hur –
gravarna under stenåldern
byggdes.
Den här e-boken är skriven av arkeologen Knut Stjerna [1874–1909] som
omkring förra sekelskiftet påbörjade ett ambitiöst forsknings projekt för att
kartlägga hela den svenska stenåldern. Det här projektet blev aldrig slutfört
eftersom Stjerna avled redan 1909. Vad som finns kvar är den kartläggning av
stenålderns gravar och gravskick som vi här publicerar som en e-bok.
E-boken innehåller en genomgång av de olika typerna av stenålders gravar.
Det handlar mycket om Sverige, men exempel har också hämtats från stora
delar av världen och Europa.
Knut Stjerna ger också en liten genomgång av de ritualer och den tankevärld
som låg bakom de här tusentals år gamla gravskicken. Han gör det genom
att analysera själva gravarna men hämtar också exempel från de naturfolk som
fortfarande till stor del använder samma gravskick.
Trevlig läsning
Mikael Jägerbrand
Redaktör
mikael@jagerbrand.se
En typisk dös i Haga, Bohuslän.
Copyright © 2008 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil.
Den här e-boken DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN publicerades digitalt första gången
i oktober 2008 och uppdaterades den 24 september 2012. Texten publicerades
ursprungligen 1909 med originaltiteln ”De äldsta grafskicken. Särtryck ur Upsala
Nya Tidning”. Författaren Knut Stjerna avled 1909.

DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
3
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
4
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
LITE ORD & PERSONER
Chree. Ursprungsbefolkning bosatt i gränsområdet mellan
Kanada och USA. Stammen kallas i dag ”Cree” och
har 200 000 medlemmar.
Goyshas. Det är osäkert vilken stam som författaren menar
med ”Goyshas”.
Jæderen. Kuststräcka utanför Stavanger i Norge. Landsdelen
stavas numera Jæren och har mer än 260 000 invånare.
Kjökkenmödding. Ordet betyder egentligen ”avfallshög från
köket” och används om de stora avfallshögar som ofta
hittas vid stenåldersboplatser. Företeelsen stavas i dag
”kökkenmödding”.
Mentone. Fransk stad på gränsen till Italien. Stadens namn
stavas i dag Menton. Fynden från grottorna finns i dag på
museum inne i Menton.
Paleolitikum. Arkeologisk tidsperiod som började för 2,3
miljoner år sedan och slutade omkring år 10 000 f Kr, då
den följs av neolitikum .
Pueblos. Indianstam med ca 30 000 medlemmar i de amerikanska
delstaterna Arizona och New Mexico. Flera av
deras förhistoriska husruiner är populära sevärdheter.
Spy. Stad i norra Belgien, nära staden Namur. Fyndet av
två skelett gjordes i grottan Betche aux Roches år 1886.
Stjerna, Knut Martin. [1874–1909] Arkeolog och journalist.
Utsågs 1905 till docent i nordisk och jämförande fornkunskap
i Uppsala. Skrev ett stort antal artiklar om framför
allt folkvandringstiden i allmänhet och berättelsen om
Beowulf i synnerhet.
Stora Karlsö. Ö utanför Gotland som nu är naturreservat.
Den stora grottan Stora Förvar grävdes ut under åren
1888-1893. Man hittade stora mängder arkeologiska fynd
från stenåldern i ett mer än fyra meter tjockt kulturlager.
Uaupes. Indianstam som lever i Colombia vid floden Rio
Negro.
Åloppe. Stenåldersboplatser i Nysätra, Enköping. Utgrävningar
ägde rum här i början av 1900-talet.

DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
5
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
6
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN
menniska lades på jorden, blek och med bristande ögon,
Publicerad 1909
i Upsala Nya Tidning
nnan ännu isen för sista gången ryckte fram öfver
norra Europa och de landsträckor som lågo norr
och väster om Alperna förvandlats till en öde
tundra, ströfvade människor kring i talrika horder
i skog arne vid de västeuropeiska flodernas stränder. Men
oaktat denna tidrymd, under hvilken Västeuropas klimat
ändrades från tropiskt till arktiskt, sträckt sig öfver årtiotusenden
och fastän vi kunna räkna de kända redskapen
i 100,000-tal, sakna vi likväl kunskap om någon graf. Det är
ett skede af oerhörd längd men utan historia, nästan utan
utveckling.
De redskap man förfärdigade voro af typer som begagnats
i mänsklighetens barndom öfverallt på jorden. De
tillslogos utan vana och någon förbättring i dess utarbetande
kan ej spåras.
Då i en flock af dessa halfmedvetna kringströfvare en
ha de öfriga icke förstått, att den sömn hvari hon sjönk,
var oåterkallelig och utan slut. Ur stånd att väcka henne
ha de dragit vidare och glömt henne. Därför sakna vi
hvarje spår af begrafning från detta urskede icke blott i
Europa utan ock i världen öfverhufvudtaget. De mötte
döden utan reflexion liksom stundens faror och öfverflöd.
Kölden ryckte i Europa människorna ur detta
intelligens lösa behaglighetstillstånd. Tvungna att kämpa
med hvarandra och med djuren om de få naturliga boningarne,
om skylande kläder och den sparsammare födan,
upp öfvade de sin förmåga att söka utvägar, att tänka.
Under denna köldperiod börjar människan förfärdiga
olika redskap till olika ändamål och begagnar sig därvid af
nya material. Då visa sig också de första tecknen till konst
och de första grafvarne.
Man kom underfund med att det fanns ett sömntillfälle
som icke var likt de andra, att det varade mycket längre.
Man redde då åt den insomnade en bädd i flockens bostad
och lät honom ligga kvar där på det ställe där han brukade

DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
7
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
ligga. Hos åtskilliga folk kan man varsna minnen af denna
åskådning ända till vår tid, långt efter boplatsstadiet och
efter det att värkliga hus börjat uppföras.
Så begrofvo Chreehindianerna sina döda i själfva
huset, där de lefvande bo. Uaupesindianerna likaså. Likstanken
blef emellanåt så stark, att de måste begifva sig
bort, men de återvände alltid.
I längden har visserligen detta bruk visat sig olämpligt,
men man kan på många ställen spåra att det en gång
varit rådande. På somliga ställen såsom hos Pueblos i Arizona
begrof man sålunda de döda, brända eller obrända
u n d e r huset, på andra ställen såsom litet hvarstädes i
Sydamerika, har man valt en särskild afdelning af huset
för de döda. Såsom alltid har seden starkast kvarlefvat
hos de förnäma. Så fingo hos Goyshas blott de betydande
bo kvar i huset, ej menig man. Något liknande har ju varit
fallet i Europas medeltid, då de förmögne fingo sin hviloplats
i Guds hus och ännu i dag ha ju de förnämste grafkapell.
Äfven sedan helt nya vanor uppstått, kunna vi skönja
den gamla seden, i det man bevarar de döda mycket länge
i husen innan de föras till graffältet. Hos kineserna få så
de döde ligga mycket längre än behöfligt på sina gamla
liggplatser i boningarne, bland rikt folk ända till 7 veckor,
innan de föras bort.
På somliga ställen i Amerika, låter man den döde ligga
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
8
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
kvar i huset, bygger sig själf en koja där bredvid och brän-
ner så upp den döde och hans hus.
Men efter hand uppkommer en sed, som förtränger den
gamla. Den dödes sömn varade mycket länge, och man
byggde därför åt honom ett fastare hus än åt de lefvande.
Så få de lefvande bo på den gamla platsen.
Ur synpunkten af den enkla åskådning som här omtalats,
måste vi se det älsta grafskicket under förhistorisk
tid. Man begrof den döde för hans långa sömn och man
väntade, att han en gång skulle vakna ur denna och åter
börja lefva i stammen.
Från den sista stora nedisningens tid äro åtskilliga
grafvar kända. Den döde ligger utsträckt eller böjd, »i
sof läge», på jägarstammens boplats. Kölden hade då
tvungit människorna att söka skydd i bergens grottor, och
här sträcka sig boplatslagren öfver hvarandra med sterila
lager mellan sig. Tvänne af dessa ligga i södra Frankrike.
I en af dem tror man sig under den dödes hufvud ha
funnit ett slags kudde af krossad flinta, i den andra ett värktyg
af flinta vid den dödes hand. Men dessa iakttagelser
äro osäkra. Ett tredje mycket viktigt fynd är det från Spy i
Belgien, där tvänne skelett funnos vid sidan af hvarandra,
det ena något böjt med kinden hvilande i handen.
Under de årtusenden som nu följde, ända till dess ismassan
definitivt trängdes tillbaka, var grafvens plats
densamma: stammens boplats.

DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
9
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
Särskilt upplysande äro grottorna vid Mentone,
på gränsen mellan Frankrike och Italien. Somliga af
dessa grottor hafva under flera olika skeden varit bebodda
af människor. Lägst finnas lager med rester af djur som
lefvat i mycket varma omgifningar, öfver dem lager som
visa ett kallare, slutligen mycket kallt klimat, återigen ett
varmare, därpå lager med djur från ett kallt och öfverst
lager med djurben som antyda samma klimat som i våra
dagar. Under alla dessa perioder ha människor bott i grottorna
vid Mentone och i sina boplatser begraft sina döda.
I vissa grottor ligga således inbäddade i de kolim preg nerade
boplatsskikten flera begrafningar öfver hvarandra, i
ett par grottor fyra, i en annan tre.
De döda ha lagts ned i sina vackraste dräkter. Genom
mikroskopisk undersökning anser man sig hafva kunnat
iakttaga, att de varit iklädda pelsar. På armar och hals ha
somliga haft band af snäckor, af tänder och af fisk kotor.
Särskilt allmänna äro de sistnämda, som trätts i långa
rader på parallella trådar, sammanhållna därigenom,
att de trätts i hål, som gjorts i rad öfver hvarandra i djurtänder,
hvilka sålunda hängande vertikalt omväxlat med
de vågräta fiskkotsraderna. Någon gång ha de döde haft
mössor, öfverdragna med hundratals små snäckor. Den
röda färgen har man älskat som öfverallt på de allra tidigaste
utvecklingsstadierna. Så äro skeletten emellanåt delvis
betäckta med hämatit. Ett par barn synas ha nedlagts
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
10
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
En typisk svensk gånggrift i Berg, Bohuslän. Teckning: Gunnar Åberg
i vida rödfärgade skört. Vanligen ha de döda lagts ned på
sidan, alldeles oskyddade, men någon gång har man satt
stenar ikring hufvudena för att skydda mot nedfallande
klippartierna. I vissa fall ha de döda begrafts tillsammans.
Så hvilar i en graf en ung man i en gammal kvinnas sköte,
båda med ryggen nedåt, i en annan graf ligga tre personer
bakom hvarandra. I ett samtida graflager i Mähren äro
bredvid hvarandra graflagda ej mindre än 20 människor.
Det torde sålunda knappast vara tal om, att man redan då
begraft vissa individer för att följa andra.
I de älsta grafvarne äro ännu de redskap och vapen,
som lagts ned med de döde, få, de bli senare flera. Likaså

DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
11
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
börjar man mot slutet af den paleolitiska tiden att förse den
döde med föda. Dessa nyheter beteckna en skiftning i uppfattningen
af lifvet efter detta. Sömnen blef väl lång. Man
började därför få för sig, att den döde emellanåt var vaken
som de lefvande människorna och vid dylika tillfällen behöfde
äta, dricka och skydda sig. Men samtidigt trängde
sig en annan föreställning fram, ännu icke allmänt, men
liksom af sig själf, hos somliga stammar. Denne döde som
fick gå ikring, kunde lätt göra skada. Det var så mycket
ledsamt som inträffade, till hvilket man icke visste någon
annan tillskyndare än den som låg ständigt tigande mitt
ibland dem. Det gällde att hindra honom från dylikt, och
därför band man honom med knäna upp mot bröstet och
hakan. Under den sista paleolitiska tiden träffa vi här och
hvar i boplatslagren skelett, som utvisa en dylik behandling
af den döde.
Då isen dragit sig tillbaka och vid den tid, då baltiska
insjön genom Bältena och Sundet förenades med Västerhafvet,
började människorna kommande någonstädes
österifrån besätta södra Skandinavien. De tillhörde en
lägre civilisationsgrad än de människor som senast omtalats.
De bodde på boplatser, först på flottar, senare vid
kanterna af haf och insjöar. De begrofvo sina döda utsträckta
i boplatslagren, mitt ibland folket.
Sådana äro åtskilliga grafvar, som man påträffat i
Kjökken möddingarne på Danmarks kuster och helt ny-
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
12
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
lig en i en grotta på Jæderen i Norge. De döde ligga en-
samme, emellan åt kringsatta med ett par stenar, djupt
inbäddade i lagret af ostronskal, skörbrända stenar, flintoch
ben affall, som fortfar att växa så länge bo platsen
begagnades. Täm ligen liknande äro begrafningarna på
de svenska sten ålders boplatserna. Vi känna sådana
grafvar särskilt från Got land. Och sannolikt härröra de
människo ben som påträffats vid Åloppeboplatserna i Upland
och i Stora Karlsögrottan utanför Gottland från rubbade
grafvar af samma art. Då man glömt den döde, eller
då en ny stam kom till platsen trampade man sönder det i
en nödtorftig grop nedlagda skelettet och benen spriddes
åt liksom djurbenen. De stora rörbenen klöfvos sedan af
fukt och sol. Rubbade grafvar från paleolitisk tid hafva i
Frankrike påträffats bredvid de ännu bevarade. I dessa
nordiska grafvar har näppeligen konstaterats något grafinventarium.
De beteckna således ur civilisationshistorisk
synpunkt det tidigast möjliga skedet.
Medan ännu de små europeiska horderna sökte sin
tillfäliga föda i skogarne eller på de grunda vattnen,
samman tvungos de från Libyens platåer nedströfvande
stammarna till gemensamt arbete och därmed till social
sammanslutning. Den rika marken, som af sig själf gaf
frukt lämnade vid sådd dylik i mångfald. De i början
planlösa, sedan alltmera systematiska vattenregleringarna

DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
13
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
gjorde af sammanslutningarna organisationer, hvilka så
småningom fullkomnades och växte till ett rike. Under
detta hägn uppblomstrade den äldsta kulturen med åkerbruk
och hantvärk. Den egyptiske åkerbrukaren var ej
hänvisad till flyttningar som hans äldsta förfäder och de
europeiska jägarne. De tillfälliga skydd, som åstadkommits
på de gemensamma boplatserna, fingo vika för den
fastare af lera och ris eller grenar byggda kojan; den gamla
boplatscivilisationen försvann.
Därmed upphörde också det urgamla sättet att begrafva
de döda i boplatserna. Man begrov dem i stället i huset
eller i nya, enkom till grafvar bygda hus. Så begrafva
t. ex. på Borneo ännu vilda stammar sina döda i höga pålbyggnader,
byggda alldeles som de levandes, och till vilka
man, liksom till de levandes når upp genom en hög trappstege.
Ett gotiskt ord för hus lånades af vissa slaviska folk,
och sjönk hos dem så småningom ned till att beteckna en af
ekonomibyggnaderna, stallet. Sin ursprungliga betydelse
förlorade det på germansk botten, där det i stället stannade
kvar som beteckning för den dödes hus, slutligen
grafhögen.
Den hos bosittande folk allmänna seden att begrava
fränderna i särskilda boningshus har ingenstädes tagit så
storartade uttryck som i Egypten. Allteftersom tron på
ett lif efter detta tog koncisa former växte även krav et
på detta följande lifs långvarighet. Huset för den döde
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
14
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
byggdes kan man säga för evigheten. De levandes ur-
sprungliga runda och ovala klinhus erhöll i och med
det att man började använda stora stenar till material en
rektangu lär form, och denna rektangulära grundplan
blev för gravbyggnaden den reguliära. Det härvarande
livet blev mäst en inledning till det efterkommande, och
den dödes dublett, som vistades i kojan, behövde därför
en allt starkare bostad.
Mastaban — så kallades dödshuset — hade ursprungligen
rum som en vanlig bostad, men sedan ändrades
anordningen. För den döde gafs en dörr, för de levande
en annan, vilken så småningom utbildades till en värklig
port al, ledande till den dödes förmak, kapellet. Här högtidlighölls
den dödes minne, då de efterlevande offrade åt
honom vad han kunde behöva i sitt nya liv, och utbåda sig
tjänster av honom tillbaka.
Men som det brukar gå i världen, så gick det också i
Egypten. Mastabans herre glömdes som andra människor
och efter några generationer hyste den en ny herre, vars
ben, utkastade på gatan, skulle giva plats för en senare
nykomling.
Men konungens gravbyggnader blevo i regeln skonade.
I och med det att faraonernas makt växte, konstruerade
de åt sin dublett allt väldigare bostäder. Vi känna
sådana från de älsta dynastierna. De äro betydande till
omfånget, med många rum, möblerade som den levande

DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
15
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
furstens. Konungarne lade tydligen an på, att deras mas-
taba skulle resa sig ofantligt över de andra, och man tillgrep
därför den enklast tänkbara formen. Man höjde murarna
vertikalt, låtande dem afsmalna mot höjden. Väldigast
bland mastaba äro de enorma pyramiderna.
Vi föreställa oss nu egypternas ociviliserade grannar.
De ha från Nillandet lärt sitt åkerbruk och hantvärk och
de komma dit i alla ärenden. Främst af allt varsna de de
väldiga gravbyggnaderna, somliga skyhöga, andra större
än de levandes hus belägna utefter stora gravgator, i vilka
processioner draga för att offra åt de döde. Liksom de av
egypterna lärt allt vad de kunna, upptaga de även bruket
att bygga sina gravar som rektangulära hus av sten. Men
de ägde icke förmågan att bygga med tegel eller tillhugga
kalkstenen, de togo stenarne efter val som de voro, förde
dem tillsammans till en rektangel, som de täckte med en
ny sten, och stendösen var färdig.
Stendösar finnas ej i det egentliga Egypten men väl vid
alla dess gränser. De finnas ej häller på den fruktbara indiska
slätten, likaledes icke i Kina eller på Perus slätter.
Men i alla dessa gamla kulturländer finnas liksom i Egypten
stora gravtempel av rektangulär grundplan, och de
halvvilda folken i Indiens, Koreas och Perus bergs trakter
ha över allt efterbildat dem i sina små stenbyggnader, alldeles
lika våra fyrkantiga stendösar.
Det viktigaste dösområdet är det, som utstrålar från
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
16
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
Faraonernas land. Det sträcker sig norr upp till Palestina
och Syrien och följer i väster längs efter den afrikanska
medelhavskusten ända till Marocko. Dösen sprider sig
sedan vidare upp till trakten af Lissabon i väster och utefter
den östra kusten fram till Marseille. Följer sedan den fruktbara
sänkan till Medelhavet upp till Loires mynning samt
till Bretagne och Normandie, går över Kanalen och sprider
sig över västra och mellersta Britannien, vidare över Nordsjön
till Jylland, danska öarne och Skåne samt från Danmark
till de närmaste delarne av norra Tyskland, en del av
Elbeområdet, Mecklenburg och norra Brandenburg.
Stendösen är aldrig rest på någon stenåldersboplats
av den gamla typen. Den följer jordbruket i spåren på
dess väg från Nilen till Skandinavien och är monumentet
för den orientaliska kulturens spridning. Stendösbyggarne
äro alltid jordbrukare och var stendösen visar sig
upp häves den gamla jägar- och fiskarcivilisationen. De
libyer, som först efterlämnade stendösarne, byggde hus åt
sig själva, odlade jorden, höllo boskap, slipade stenen och
förfärdigade vapen. Grannstammarna i väster lärde sig
av dem samma viktiga nyheter och slutligen gingo dessa
över land och hav även till det avlägsna Skandinavien.
Dösens spridning visar oss vilken väg de tagit.
Stendösen har överallt samma enkla grundform. Det
är först genom intryck från andra gravbyggnader denna
ändras.

DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
17
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
Beskrives en dös, har man beskrivit dem alla. Dösens
gravrum är tämligen långsmalt med 4 väggar. Bottnen
är vanligen belagd med krossad flinta, småstenar etc.
Därofvanpå ett lager af kol och ofvanpå detta skelettet
efter en individ liksom i mastaban. Det händer, att den
döde fått med sig ett par lerkärl med föda, flintknifvar,
en yxa etc. Väggstenarne äro emellanåt i manshöjd eller
högre. De äro i regeln grofva. Ofvanpå dem hvilar så
den stora takstenen. Ofta har man för grafbyggnader valt
en kulle och kringsatt denna med stenar, hvarigenom en
enkel men kraftig monumental värkan åstadkommits.
Variationerna bestå i oväsentligheter. Man har på sina
ställen, dock ej i Skandinavien, lagt två dösar bredvid
varandra med en gemensam långvägg, somligstädes har
man genom att ställa flera väggstenar i rad bredvid varandra
gjort dösen mycket aflång, på sina ställen i Skandinavien
och Tykland har man lagt dösar på en rektangulär
hög.
Viktigare är att här och var i det nordeuropeiska området
dösens ena kortsida göres lägre, så att dösen ger intryck
af att ha en ingång från ena sidan samt att man i stället för
att som i mastaban föra undan likdelarna för nya invånare
lät det gamla skelettet helt enkelt stanna kvar. Men äfven
dessa ändringar äro att hänföra till intryckt från seder,
kommande från annat håll.
För dösbyggarna levde den döde ett själfständigt
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
18
DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN [1909]
liv, vari han hade behov av föda, värktyg och vapen och
hvarifrån han utöfvade en viss makt. De visade sina döde
en pietet som antyder, att en religion, vari dyrkan af förfärderna
ingick, nu utvecklade sig i Skandinavien liksom
i Egypten. Men ännu flera århundraden efter det,
att de första dösbyggarne rest sina grafvar på den skånska
slätt en, fortforo i östra och norra Sverge jägare och fiskarestammarne
att jorda sina döda i boplatsernas afskräden.