NR 3/1999 Praktik & teori i RFHL

NR 3/99
Praktik & teori i RFHL
Förord
Ledare: Teori och praktik i en klientorganisation, Alec Carlberg
RFHL landet runt
Kvinnor skapar gemenskap i värsta tablettstaden, Lars Grip
Kommersialiserad livslögn kräver människooffer, Jan Albinsson
Från terapi till vanligt liv, Lars Grip
Miraklet från Munkedal
Gammal buse hjälper ny
Från missbrukare till medborgare
Stämpeln i pannbenet på väg bort
Möjlighet och kraft till förändring finns hos var och en av oss, Erik Andrén
Noterat
Den svenska narkotikapolitiken har under det senaste året varit
föremål för debatt och kritisk granskning i Oberoende. I förra numret
lanserades en ny narkotikapolitisk strategi på humanismens grund; den
utsträckta handens strategi. RFHL har genom att initiera och uppmuntra
debatten fullföljt en gammal god tradition i förbundet. Men RFHL är mer
än ett debattforum. Runt om i landet bedrivs en daglig verksamhet i olika
former för att stötta och bistå läkemedels- och narkotikaberoende
personer i deras strävanden efter ett värdigt liv, utan droger. I detta
nummer har vi försökt spegla en del av detta viktiga arbete.
ledare
Teori och praktik i en klientorganisation
Klientorganisationens främsta uppgift är att organisera, stödja och
försvara maktlösa människor. Ofta kränks människor. Många gånger sker
det inte av ondska utan av obetänksam dumhet eller avsaknad av
förmåga att sätta sig in i hur andra känner och lever.
Men det sker också systematiska samhälleliga kränkningar av utsatta
människor. Sådana kränkningar bygger på fördomar om att utsatta
människor skulle vara en annars sort, utan de förhoppningar, känslor och
önskningar som vi "normala" har.
Den sociala historien är fläckad av ett antal grova kränkningar.
Tvångssteriliseringarna av kvinnor som pågick ända fram till mitten av 60talet
är den grövsta i modern tid. Ett annat exempel är beslutet förra året
att frånta missbrukare och psykiskt störda rätten att överklaga
socialtjänstens beslut om vård och behandling. Exemplen kan
mångfaldigas. Idag står hemlösa och tiggare i skottgluggen. Det ä r ingen
tillfällighet att det just är fattiga, utsatta kvinnor, missbrukare och
psykiskt sjuka som utsätts för den här typen av övergrepp.
Klientorganisationens uppgift är att bekämpa kränkningar och övergrepp,
oavsett om de i enskilda fall begås av dumhet och obetänksamhet, eller
om de är en del av ett samhälleligt sanktionerat förtryck av hela grupper.
I RFHL samsas människor med klienterfarenhet med andra som av

humanitära eller socialpolitiska skäl vill arbeta i en frivillig social
organisation.
RFHLs praktiska verksamheter spänner över ett brett fält.
Självhjälpsgrupper för medicinberoende. Lågtröskelställen där hemlösa
kan få värme, frukost och en pratstund. Familjevård och behandlingshem
har en given plats inom organisationen. Utsatta kvinnor med barn kan få
boende och stöd. Fångar söker sig till RFHLs olika alternativ. Nya vägar
prövas för att ge människor chansen att återta makten över sina liv. Detta
och mycket mer sker idag inom RFHL.
RFHLs vardagsarbete är grunden för förbundets socialpolitiska
ställningstaganden mot tvång, förtryck och förmynderi. Fördomar och
reaktionära uppfattningar får inte fotfäste i en organisation där utsatta
och kränkta människors erfarenheter tas till vara och korsbefruktas med
andras erfarenheter och annan kunskap. Så förenas praktik och teori i en
klientorganisation.
Alec Carlberg
Förbundsordförande RFHL
RFHL landet runt
RFHL bedriver verksamhet runt om i landet. Så här beskriver några
avdelningar en del av den verksamhet som bedrivs i förbundet. Adresser
till avdelningarna återfinns här
RFHL uti Lund
Verksamheten startade i sin nuvarande tappning 1994 med ett projekt i
kriminalvården med häktade och dömda missbrukare. Verksamheten
vänder sig främst till de som har svårigheter att samarbeta med
kriminalvårdens personal. En annan verksamhet är familjevårdsenheten
Österlenfamiljer, som är ett antal familjehem som är beredda att ta mot
människor med missbruksproblem i sina hem, under handledning av en
familjevårdskonsulent från RFHL. Idag försöker vi bygga upp en
arbetsplats för människor som blivit drogfria men inte kommer vidare i
livet. Vi vill också dra igång en öppenvårdsverksamhet för människor som
letar efter en väg ur missbruket men av olika skäl inte vill/vågar ta
kontakt med myndigheterna.
RFHL-Stockholm
Inom RFHL-Stockholm har vi i dagsläget tränings- och försöksboende,
arbetsträning, datakurser inom EU-projektet Free, syverkstad, stödsamtal
till såväl ensamstående utan barn som föräldrar, samtalsgrupper inom
kriminalvården och akupunktur. För att kunna erbjuda riktiga
arbetsuppgifter hyr vi ut till konferenser där deltagarna i RFHL:s
verksamhet jobbar i kök och övriga huset. För närvarande söker vi
samverkan med andra ideella organisationer kring frågan om de mest
utslagna kvinnornas situation. Vi ingår även i ett samverkansprojekt
initierat av kommunen, polisen och CAN gällande narkotikaproblemet i
Stockholm och de narkotikaberoendes situation och brist på
vårdalternativ. Vi har för närvarande 10 anställda.
RFHL-Eskilstuna
RFHL Eskilstuna har sedan 1985 inriktat verksamheten på att ge stöd och
hjälp åt de människor som fastnad i ett kemiskt

ensodiazepin/analgetikaberoende, samt åt människor beroende av
alkohol eller andra droger. Att finna hjälpen för sitt beroende av lugnande
medel, blandberoende m m, att övervinna rädslan, bitterheten över de
förlorade åren, att skapa sig en identitet, självkänsla. Det handlar inte
bara om att "sätta ut" sin medicin. Till avdelningen i Eskilstuna kommer
vanliga människor, med olika erfarenheter av beroende av någon
vanebildande psykofarmaka
RFHL-Göteborg
RFHL-Göteborg har öppet varje dag kontorstid och även en del kvällar för
besök, telefonsamtal, gruppverksamhet, skolundervisning och
styrketräning. Mycket tid går åt till att stödja människor som vill bli fria
från tabletter, främst bensodiazepiner, antidepressiva, analgetika,
neuroleptika och illegala droger. Läkemedelsgruppen kommer snart att
resultera i ytterligare en grupp för människor som är "nollade", dvs som
är klara med sin nedtrappning. Gruppen med extremt högdosberoende
personer fortsätter sin nedtrappning och är på olika sätt på väg tillbaka till
livet. Personal och styrelse har engagerat sig i ett samarbete med Living
Skill bl.a. som skall utmynna i en stor manifestation _ Oberoende _ utan
droger under år 2000 och som är tänkt att återkomma varje år.
RFHL i Malmö
RFHL i Malmö har nyligen startat en kursgård i centrala Limhamn som är
en del av Malmö kommun. I internatform erbjuder vi här en kurs i social
kompetens för människor som har problem med missbruk och hemlöshet.
Kurstiden är minst sex månader och kursen skall leda till att man är så
pass socialt tränad att man kan klara av ett eget boende samt är mogen
för att ta ansvar för ett arbete. Idén med kursgården har vuxit fram
utifrån de behov som besökarna på vår öppenverksamhet har.
Öppenverksamheten för människor med missbruksproblem och svår social
problematik har vi haft sedan 1993.
RFHL-Trelleborg
Efter en tid av osäker framtid står avdelningen beredd inför en nystart.
Avdelningens lokal öppnar igen i oktober och idéerna om olika aktiviteter
är många. Bland tankarna finns secondhandförsäljning, bilverkstad,
arbetskooperativ och mycket annat. Avdelningen har ett gott stöd av
kommunen och den nybildade styrelsen ser möjligheter att göra ett bra
jobb i Trelleborg.
RFHL-Karlstad
Avdelningen arbetar främst med läkemedelsberoende. Vi hjälper till att
göra en bra planering för nedtrappning. Det är många olika problem som
skall lösas under resans gång. Vi erbjuder:
någon att prata med som har egen erfarenhet av läkemedelsberoende,
och som är beredd att stötta och ge hopp när det är svårt att se slutet på
plågorna,
nedtrappningsgrupp som träffas på onsdagar,
ett stort nätverk av goda krafter som tagit till sig information och insett
svårigheterna.
RFHL-Kalix-Haparanda
Vi har en öppen daglig verksamhet. Vi är i Haparanda en dag i veckan
tillsammans med Fria sällskapet Länkarna och vi har ett bra samarbete
även med missbruksenheten Sesam. Vi gör också hembesök hos
människor som inte orkar komma till den öppna verksamheten eller som
vill vara anonyma. Vi har haft studiecirklar under våren och informerat i

skolorna. Vi informerar även skolklasser då de besöker oss.
RFHL-Norrköping
Vi har öppet måndag-torsdag 09.00-15.00 för besök. Fr o m oktober har
vi också kvällsöppet på måndagar. Verksamheten är begränsad till
läkemedelsfrågor och beroendeproblematiken. Till stora delar handlar vårt
arbete om att kunna ge bra information till alla som söker oss, antingen
genom stöd och hjälp åt människor som vill trappa ner eller komma bort
från sina läkemedel eller genom direkt information till elever på vårdskolor
och andra skolor. En cirkel i personlig utveckling och självkännedom pågår
på avdelningen.
RFHL-Uppsala län
Avdelningen arbetar med att hjälpa människor med läkemedelsberoende.
Telefonkontakterna är vanligast, men många söker också hjälp vid
enskilda samtal. Vi har också ägnat mycket arbete åt att kritisera det
ensidigt medicinska bemötandet av människor i kris som kommer till
psykiatrin. Vi gick tillsammans med RSMH ut i en tidningsdebatt som
väckte stor uppmärksamhet särskilt på politiskt håll. Den politiska
landstingsledningen kommer att satsa fem friska miljoner på psykoterapi
utanför psykiatrins organisation för att garantera en snabb förändring av
situationen för människor i kris. Med det politiska stödet i ryggen arbetar
vi även med att få igång en direkt dialog med psykiatrins ledande
tjänstemän
Klockis _ Skede Klockaregård
Klockis är ett behandlingshem för drogmissbrukare. Här finns det två
enkla regler som alla måste följa: inga droger, inget våld eller hot. Vi ser
det som en förutsättning för att lära sig leva ett gott liv utan droger. Här
finns plats för 15 män och kvinnor, även som par. Alla är här frivilligt.
Tiden på Klockis är beräknad till minst ett år, plus en uppföljande kontakt
på minst sex månader. Alla ingår i en grupp som träffas en gång i veckan
cirka tre timmar för gruppterapi. Då diskuteras och bearbetas de problem
och konflikter som uppstår här-och-nu samt relationer i det förflutna,
normer kring missbruk och kriminalitet m m. Dessutom har alla
individualterapi. På Klockis arbetar nio personer i olika åldrar och med
skiftande bakgrund och utbildning. De flesta har varit anställda över tio år.
Iris Utvecklingscenter
IRIS Utvecklingscenter bildades 1985 och omfattar idag tre
verksamhetsområden. Det är:
Specialiserat rehabiliteringsarbete med särskild inriktning på livsproblem
som uttrycks i beroende/missbruk och/eller andra för individen
destruktiva livsmönster.
Skräddarsydda tjänster och kompetensutveckling inom området
"Personal- och organisationsutveckling".
Stipendieutdelning. 1999 års stipendium tilldelas Johan Cullberg och
Sonja Levander.
Vi finns i Mullsjö (heldygnsvård/öppenvård), Göteborg (öppenvård) och
Stockholm (öppenvård samt personal- och organisationsutveckling).
Uppdragsgivare utgörs av socialtjänsten/psykiatrin samt större
företag/organisationer. Antalet anställda är cirka 30.
Valstadskollektivet
Valstadskollektivet är ett boende- och behandlingskollektiv som ligger en
mil söder om Västervik. Som anställd både bor och arbetar man på
kollektivet. Det är boendet som är grunden för vår verksamhet.

Valstadskollektivet har 24 elevplatser för tjejer och killar mellan 16 och 24
år. Vi har ett pedagogiskt/terapeutiskt synsätt på behandlingsarbetet.
Vårt arbetssätt är socialpedagogiskt och miljöterapeutiskt. På Valstad har
vi skapat en välstrukturerad verksamhet i en fin miljö för de ungdomar
som kommer hit. Vi har välorganiserade arbetslag som eleverna roterar
mellan. Eleverna får studera i vår egen skola. Vi har ett rikt utbud av
fritidsaktiviteter och vi gör varje år en rad olika resor. Allt detta med syfte
att få igång eleverna till att börja leva ett så kallat normalt liv och ge dem
nya och positiva upplevelser.
Kvinnor skapar gemenskap i värsta tablettstaden
Av Lars Grip
Förr åt man Sobril eller Valium. I dag kommer klienter till
läkemedelsgruppen i Jönköping med en hel cocktail av olika sorters
psykofarmaka och värktabletter som läkarna skriver ut. Jönköping ligger
etta i landet när det gäller försäljning av legal narkotika. Kärnan i RFHL:s
och Kvinnors Gemenskaps arbete i Jönköping är klientarbetet, men
opinionsbildning är också viktig.
Här blandades svavlet, här späntades och packades tändstickorna en gång
för långe sedan. Inne på det vackert restaurerade tändsticksområdet i
Jönköping huserar RFHL och "Kvinnors Gemenskap" bland studentkår,
radiomuseum, teater, bio och restauranger. Av den gamla
tändsticksfabriken har blivit ett kulturområde. "Smålands Jerusalem" som
balanserar Vättern likt en kniv på sin hjässa, dränks inte bara i Guds ord
från alla kyrkorna utan också i psykofarmaka. Medan försäljningen av
lugnande medel har sjunkit i landet sedan 1994, så har den höjts i
Jönköping. Det säljs 16,6 dygnsdoser per 1.000 invånare och dag i hela
landet. I Jönköping är motsvarande siffra 23,7! Samma sak gäller
sömnmedel (45,2 dygnsdoser i landet per 1.000 invånare mot 59,3 i
Jönköping). Inte nog med att Jönköpingsläkarna tycker att befolkningen är
oroligare och har mer sömnproblem än alla andra, de är tydligen
dessutom mer deprimerade. Ty även när det gäller försäljningen av
antidepressiva läkemedel ger siffrorna Jönköping den dystra platsen,
högst upp på prispallen. Man skulle kanske kalla det för "rispallen".
Samhällsproblem blir livsproblem
Som tur är har RFHL en aktiv läkemedelsgrupp i Jönköping. "Vi gav en
starkt reaktion på siffrorna, när de presenterades och bjöd in länets
läkemedelskommitté. Vi talar om vad vi tycker via radio och TV om
sjukdomsförklaringar av sociala problem" hävdar Lena Brandt och Ulla
Wiberg och gör det lakoniska tillägget: Men det tycks inte hjälpa. I dag är
det individuella förklaringar som gäller, säger Ulla Wiberg. Man gör
samhällsproblem till ett problem för den enskilde. Till läkemedelsgruppen
som Lena Brandt håller i kommer mellan 70 och 80 personer per år, för
att i grupp eller enskilt få hjälp med att trappa ned sin
psykofarmakakonsumtion. När Lena Brandt inte talar med klienter i
telefon, så träffar hon dem i någon av de sju nedtrappningsgrupperna
som finns. Lena berättar om en tydlig tendens: För tio år sedan kom man
för att man åt tre Sobril om dagen. Nu är det analgetika (värktabletter),
bensodiazepiner (lugnande), olika sorters sömnmedel och antidepressiva
som en och samma person får utskrivet till sig. De flesta klienter som
Lena Brandt träffar är lågdosberoende, dvs det handlar inte om missbruk
av stora mängder tabletter, utan man har fastnat i ett beroende av små

doser som man måste ta dagligen för att klara sig.
Livet ska vara roligt också
Trots att bensodiazepinförkrivningen sjunkit i landet i övrigt är den lika
frekvent som tidigare i Jönköping. Under senare år har dessutom
antidepressiva läkemedel tillkommit. Det tycks finnas ett piller mot varje
tänkbar mänsklig smärta eller varje tänkbart problem. Depression har
lanserats så hårt av medierna att den betraktas som en folksjukdom som
man måste åtgärda, säger Ulla Wiberg. I och för sig har debatten om
antidepressiva lett till ett nytt intresse för läkemedelsfrågor, vilket är bra,
menar Lena och Ulla. Det är mest kvinnor som söker hjälp för problem
med läkemedel. Detta i sin tur är ett tecken på att kvinnors problem
medikaliseras. Det är kring sådana frågor som RFHL-gruppen "Kvinnors
Gemenskap", anförd av Ulla Wiberg, kretsar. Kvinnor från 40 år och uppåt
söker sig till tändsticksområdet torsdagkvällar. Där kommer de en efter en
promenerande från Centralstationen intill Vättern eller med bil till de
vackert restaurerade fabriksbyggnaderna. När ett femtontal kvinnor tagit
plats i RFHL:s lokaler så hörs snart både skratt och gråt från rummet. Vad
man talar om? Allt det viktiga i livet. Kärlek, jobbet, hälsan, ja
livssituationen - utifrån ett kvinnoperspektiv förstås. Det gäller för en del
att få tillbaka livslusten efter en skilsmässa. I stället för att få den på
kemisk väg via en av Jönköpings flyhänta läkare, så kan man möta andra
kvinnor i samma situation på Svavelsticksgränd. Med Ullas något
blygsamma ord: Livet ska ju också vara roligt.
Livssituationen problemet
Ulla utgår från att det är livssituationen som är problemet. Det handlar
alltså inte bara om individen som känner hur färgerna förflackas, lusten
tyna bort och en allt kyligare luft mellan sig och omvärlden. Vi pratar om
kvinnors livssituation utifrån en hög förskrivning i Jönköping. Jag tror inte
att det går att sjukförklara kvinnors livsstil. Vi tror inte heller att vi ska
förändra oss. Vi duger som vi är och vi vill formulera hur vi vill ha det,
säger Ulla. Denna höst firar läkemedelsarbetet i Jönköping sin 11:e
födelsedag. Man startade en gång med RFHL:s läkemedelsgrupp i
Stockholm som förebild. Sedan läkemedelsinstitutet KILEN bildades av
dem som tidigare arbetade i RFHL:s läkemedelsgrupp har kontakterna
mellan Jönköping och Stockholm varit många, förklarar Lena Brandt och
tillägger att KILEN har betytt mycket. De har fått tips, stöd och utbildning.
Kommunen mindre misstänksam än landstinget
Märkligt nog tycks stora delar av sjukvården betrakta RFHL som en fiende.
På den uppenbarligen naiva frågan om de sätter upp information om RFHL
i psykmottagningar och liknande kommer ett tydligt svar: Ett stort garv.
Därefter: "det finns enskilda läkare som tar kontakt med oss. Kommunen
har en mindre misstänksam inställning till RFHL Jönköping än landstinget.
Det händer att kommunen ringer oss och ber om hjälp, men knappast
landstinget".
Att den mesta tiden går att söka pengar för den egna överlevnaden är
absurt med tanke på att man genom sitt förebyggande arbete sparar
pengar åt såväl kommun som landsting. Att det dessutom finns ett
dubbelt motstånd mot RFHL i Jönköping förefaller lika märkligt. Ulla
förklarar med en suck, varför motståndet är dubbelt. "Dels beror det på
att vi arbetar med kvinnor och dels på att vi är en del av RFHL". Som
utanförstående undrar man hur Jönköping mår. RFHL och kvinnofrågor
som något subversivt och hotfullt? Kanske borde Ulla och Lena ta
motståndet och misstänksamheten som en komplimang.
Kommersialiserad livslögn kräver människooffer

Professionella nätverk skapar läkemedelsberoende
Av Jan Albinsson
I arbetet med läkemedelsberoende möter vi först en plågad människa.
Hon ber om hjälp därför att en medicinsk behandling har givit
biverkningar, som hon inte kan leva med. I värsta fall har behandlingen
lett till att hon förlorat allt, familj, vänner, arbete och med oklar diagnos
hänvisats till förtidspension.
Såväl människan själv som vi som bistår henne kommer förr eller senare
att fråga vem som är ansvarig för det som skett. Kanske får vi också
anledning att fråga vem som ska betala. Lyfter vi blicken från den plågade
människan och börjar söka svar på våra frågor finner vi att den
läkemedelsberoende befinner sig i ett omfattande nätverk av intressenter
och aktörer. Många av dem är helt beroende av människan som patient,
d.v.s. som konsument av hälso- och sjukvårdens produkter och tjänster.
Inget skyddsnät
En sektor av aktörer är de som bidragit till att förse människan med de
läkemedel som blivit hennes problem, läkarna och farmaceuterna. En
annan sektor är den som producerar och distribuerar läkemedlen. En
tredje sektor är de offentliga inrättningar som sjukhus, primärvård,
apoteksväsende m.fl. utgör. Deras verksamhet styrs av lagar och
förordningar som i sin tur kommer från en fjärde sektor,
myndighetssektorn. Denna i sin tur styrs av beslut i den politiska sektorn.
Och där finns ytterligare sektorer: informatörer, intresseorganisationer,
rättsliga instanser m.fl.
Det ter sig alltså som att där finns ett gott skyddsnät som kan fånga upp
den drabbade och förhindra uppkomsten av ytterligare skador. I arbetet
med läkemedelsberoende kommer dock den som söker snart finna, att det
rör sig om något helt annat än ett skyddsnät.
Blankt förnekande
Den vanligaste reaktionen hos den förskrivande läkaren är ett blankt
förnekande av att problemen skulle härröra
från vederbörande behandling. Istället är patientens problem antingen
symtom på en sjukdom eller också har patienten "blivit missbrukare",
vilket anses befria läkaren från ansvar. Trots att beroende är en mycket
allvarlig, ibland livshotande, biverkan kan vi inte förvänta oss att läkaren
rapporterar den till Läkemedelsverket.
Den som söker hjälp inom sjukvården hänvisas till en missbruksenhet
eller till psykiatrin. Generellt kan sägas att man där arbetar med
förenklade förklaringsmodeller som inte tar hänsyn till de komplicerade
faktorer som läkemedelsberoende innebär. Vanligen är det också så att
enkel kunskap om nedtrappning och abstinens helt saknas, även på
enheter som utger sig för att vara specialister på läkemedelsberoende.
Den dåliga vården ger dåliga resultat, ibland med dödlig utgång, men
detta återförs till patienten som "var omotiverad" eller "alltför sjuk".
Rehabiliteringsinsatser förvärrar problemet
Den sektor som sägs stå för patientsäkerheten avvisar varje krav på

ersättning antingen med hänvisning till att vetenskapliga belägg saknas
för de skador som uppges eller genom att reglerna t.ex. är sådana att
ersättning endast kan utgå till fysisk skada.
Försäkringskassorna driver sitt arbete utan elementära kunskaper om
läkemedelsberoende och tvingar alltför ofta fram rehabiliteringsinsatser
som försvårar istället för hjälper. Vanligen förklarat med att patienten
annars blir "beroende av sjukskrivning". Landstingen hänvisar problemet
till kommunerna då det ju är ett "missbruksproblem". Kommunerna
hänvisar problemet till landstingen då det ju är en behandlingsskada.
Politikerna vet antingen ingenting om problemet eller vill inte höra talas
om det därför att de "redan vet allt" om det.
Den drabbade skuldbeläggs
Det vi finner då vi ställer oss frågor om ansvar och ersättning för
läkemedelsskadade är alltså att problemen förnekas, förringas, hänvisas
till någon annan eller läggs till moralisk skuld på den drabbade. Är vi
tillräckligt envisa i vårt sökande blir vi snart "besvärliga" och bemöts då,
inte med sakliga argument utan med synpunkter på att vi saknar en
specifik utbildning, tillhör någon suspekt kyrka, bara är ute efter pengar
eller något annat som syftar till att diskvalificera vår utsaga.
Utöver detta, att det inte tycks finnas något problem att ta ansvar för,
kommer vi att lära oss en sak till, nämligen att ingen tycks känna till hur
detta omfattande nät av intressenter egentligen fungerar. Det vanliga är
att företrädarna för de olika aktörerna lever med en idylliserad bild av att
ansvaret naturligtvis tas, men någon annanstans än just hos dem. Påstår
vi att de har fel leder detta till upprördhet, som riktas, inte mot det
upprörande, utan mot den som upprört dem.
Ett arbete mot läkemedelsberoende är ett arbete mot ett kulturellt
fenomen, en kommersialiserad livslögn som går ut på att allt blir billigt
och bra med läkemedel och som döljer det faktum att vårt samhälle ännu
inte avskaffat människooffer.
Från terapi till vanligt liv
- familjevården på väg ersätta behandlingshem
Av Lars Grip
Håller behandlingshemmen för narkotikamissbrukare på att försvinna? Det
finns de som hävdar att behandlingshemmen vidmakthåller, i stället för
att bidra till att bryta ett missbruk. I stället tycks det som om
familjevården nu vinner terräng. Familjevård innebär att vanliga familjer
utan missbruksproblem mot en viss ersättning har missbrukare boende
hos sig under lång tid. Vägen till familjehemmen går nästan alltid över ett
avgiftnings- och motivationshem. "Oberoende" har träffat fyra helt olika f
d missbrukare som just nu är placerade - så lyder den gängse termen - i
vanliga familjer. 28-åriga Anna bor i Småland. I en egen lägenhet på
Öland huserar ett sammanboende par - Per-Olov och Carina som båda
levt missbrukarliv tillsammans. Peter som tidigare är dömd för grova
våldsbrott har en egen lägenhet i Åmål och träffar dagligen den familj som
stöttar honom. Fyra helt olika öden, fyra olika skäl att vara
familjevårdsplacerad. Behandlingshem är det ingen av dessa fyra som tror

på. Anna säger att man lär sig utantill vad man ska säga på
behandlingshemmen som fungerar bra som viloplats, där man träffar nya
människor som man kan missbruka med senare. För Peter är behandling, i
hans fall låsta psykiatriska avdelningar, varken mer eller mindre än en
katastrof. Han bli aggressiv och otillgänglig. I familjevården bemöts han
som medborgare. Allra minst av alla tror Per-Olov och Carina på
behandlingshem, eftersom de mer eller mindre öppet kunde missbruka
under vistelsen på ett privat behandlingshem.
Miraklet från Munkedal
Ta Norra Långgatan, säger Per-Olov i telefon. Och det är verkligen Den
Långa Gatan som Per-Olov och han Carina har vandrat. De är i
trettioårsåldern och de gifter som inte vandrat i deras blod, de preparat
som inte manipulerat deras hjärnor, finns inte.
Ett långt kliv har de tagit tillsammans. Nu bor de i egen lägenhet på Öland
och en i missbrukskarriärer förfaren person har kallat dem "Miraklet från
Munkedal". För det var i Munkedal det började och vi ska inte rabbla
eländigheterna som kantar vägen hit till andra sidan Sverige. Det är först
nu, sedan de fått möjlighet att bo i en egen lägenhet och inte har vare sig
behandlare eller övervakare över sig som det börjat ordna sig för Per-Olov
och Carina. Behandlingshemmen behöver sina klienter. Det vet Per-Olov.
Profitterapi
- Vi var på ett sådant där profitterapeutiskt ställe. Vi fick knarka socialt,
bara ingen märkte något. "Om ni tar en rökare så se till att ni inte åker dit
när vi tar pissprover", sa dom till oss.
Nu kommer Carina hem från en promenad med hunden och syskonbarnet
Sverker. Carina hör vad Per-Olov pratar om och hinner inte sätta sig i
soffan förrän hon utbrister: Det är en skam att bedriva en verksamhet på
det viset. Dom hade 18 platser som dom fyllde med psykpatienter,
alkoholister och narkomaner.
- Jag vet inte om jag vågar berätta det, fyller Per-Olov i. Men vet du hur
det var där? Du tror inte det är sant, men dom körde oss in till stan när vi
skulle stjäla för att få pengar till droger. När vi kom tillbaka hade vi nya
cyklar och väskorna fulla av saker. Vi gick på socialbidrag och hade nästan
inga pengar. Ändå undrade inte personalen varifrån alla sakerna kom. De
blundade. Verksamheten var ett hån. Den drabbar både samhälle och
klient.
Proffs på strulighet
Per-Olov har just fått jobb som elevassistent i en skola. Ett antal struliga
killar ska få extra hjälp av en som verkligen är proffs på strulighet,
nämligen Per-Olov. Carina hjälper handikappade barn att rida och i
morgon ska hon till en anställningsintervju, så hon är nervös. Hon vill så
gärna ha jobbet som personlig assistent åt en svårt handikappad man.
"Jag som är en värsting", säger Carina. "Jag har aldrig kunnat tänka mig
tanken ens att jag skulle ha en anställning". Det här är två rutinerade
personer som turnerat runt i social-Sveriges samtliga hållplatser, det må
vara socialtjänsten, kriminalvården, avgiftningar och behandlingshem. Vad
gäller det sistnämnda är deras erfarenheter bedövande: På
behandlingshem säger dom ju att det är inte ditt fel, nu ska vi se vad dina
föräldrar har gjort mot dig, säger Carina och Per-Olov rätar upp sig från
sin tillbakalutade position i soffan och tar sats. Han citerar med lätt
tillgjord röst: "Kan du komma på någon oförrätt när du var liten? Slet
pappa nappen ur munnen på dig? Ryckte mamma av dig snuttefilten? Så
säger psykologerna - dom gör ens problem så inlindat, så att det ska bli
märkvärdigt ur deras synvinkel".

Skönt att slippa terapi
Carina tycker det är skönt att slippa terapi: " Man kan det som ett
rinnande vatten. Man vet precis vad man ska säga för att hålla dom på
gott humör". Personalen på behandlingshemmen legitimerar sin egen
existens genom att bli överbeskyddande, menar paret i lägenheten på
Öland. Känslan av att vara annorlunda och sjuk förstärks när personalen
beställer tider till läkare, tandläkare och socialsekreterare. Per-Olov ger i
en enda mening uttryck för det som kanske är familjevårdens kärna: I
familjevården blir man myndigförklarad.
Samtidigt tittar den ålderstigna och lurviga hunden som är halvdöv upp,
som om han hade förstått vad som sades. Han går fram till Carina och
tittar på henne, varefter han återtar platsen på mattan under bordet.
Vill ha mer kontakt med familjevårdsplacerarna
"Det enda vi efterlyser är att familjehemsplacerarna skulle vara mera
aktiva i våra liv nu och inte bara komma hit var fjortonde dag".
Placeringen här på Öland varar i ytterligare nio månader. Redan nu
funderar de på att skaffa en egen lägenhet och börja om på nytt här på
Öland. De båda sargade medborgarna som varit ett par i många år, tittar
på varandra när de får frågan om hur det började, dem emellan. "Vi
pundade när vi blev ihop. Sedan frågade vi oss vad det var som gjorde att
vi var ihop: Påsen eller kärlek?" Det måtte ha varit mer än påsen, för nu
fortsätter de livet tillsammans, "miraklet från Munkedal".
Gammal buse hjälper ny
"Trenden är att behandlingshemmen blir allt färre och att
familjevårdsplatserna blir allt fler". Sonnie Rommestam vet vad han talar
om. Som ansvarig för RFHL Värmlandsgårdar far han runt till de tio
personer som han och hustrun Anna har placerade runt om i bygden.
Själv gammal buse, förfaren i samma sociala utmarker som sina klienter,
utstrålar han auktoritet och trygghet.
Inga terapeutiska ambitioner
Jag har ju levt samma liv som dom, tidigare, säger Sonnie i en ton som
om det handlade om segling. En ärrad gammal buse vet hur det är. Han
kan tala med de människor som går under benämningen "placeringar", på
deras eget sätt. Inga krusiduller. Inga motöverföringsteorier. Utan rakt
av. Och dom lyssnar. Det går inte att tillfredsställa Sonnies terapeutiska
ambitioner, eftersom han inte har några. Han möter inte en patient utan
en medmänniska.
- De här människornas historia har formats av - förutom brist på kärlek -
ett stort myndighetshat. När dom möter vanliga människor i deras hem,
som till och med tycker om dom för den människa de är, trots alla
defekter, så händer det något. Familjerna är inga proffs. De kanske ställer
frågor som den placerade tycker är dumma. Då är det OK, men om någon
från myndigheterna hade ställt samma fråga så hade det inte varit OK.
Med RFHL i hjärtat
Sonnie startade RHFL Good Morning Center i Karlstad 1991. Det var ett
ställe dit vinddrivna och missbrukande människor kunde komma för att få
sig en kopp kaffe och för att kunna raka sig eller duscha. Sonnie är
ledamot i RFHL:s förbundsstyrelse och i familjevårdsutskottet.
- Jag har RFHL i hjärtat, förklarar han och syftar till att RFHL inte bara är
fyra bokstäver, utan en organisation som ledde honom in i fångkampen
sedan KRUM avsomnat på sjuttiotalet. Värmlandsgårdar, som helt enkelt

estår av honom själv och hustrun Anna, startade han 1996, bland annat
med hjälp av Tommy Öhlin, även han med egen erfarenhet. Tommy Öhlin
hade då redan startat Blekingegårdar.
- I dag ser vi de bästa resultaten inom familjevården.
Behandlingshemmen kommer att dö ut. Kvar blir sådana behandlingshem
som påstår sig kunna hjälpa folk på x antal veckor.
Vill själv styra sitt arbete
De snabba problemfixarnas verksamhet kommer att finnas kvar, eftersom
kommunerna älskar sådana verksamheter som gör att de känner att de
lever upp till sina åtaganden, menar Sonnie med en tydlig ironi gentemot
enkla terapeutiska genvägar till ett normalt liv. Sonnie och hans kollegor
har ofta problem med kommunernas socialtjänst. En hel del omvägar i
arbetet måste tas ibland. Det tycks vara många som vill legitimera sin
yrkesroll via klienten. Det är många som väl äta av kakan om det går
uppåt. Sonnie vill dock i så stor utsträckning som möjligt själv få styra sitt
arbete. "Man borde få en penningspåse för klienterna, avsedd till exempel
för psykoterapi. Det blir en del trassel när han måste träffa folk från
frivården och från klientens hemkommun för att till exempel få ersättning
för psykoterapi. Kommunerna borde lite på vårt omdöme och ge oss en
pengar för utgifter som går utöver själva placeringen och som vi använder
för att redovisa i efterhand".
För en familjevårdsplats betalar kommunen, eller kriminalvården 890
kronor per dygn till Värmlandsgårdar. Av dessa går 250 beskattningsbara
kronor till den som tar sig an klienten. Dessutom får den som klienten är
placerad hos 170 kronor skattefritt per dag för extra omkostnader.
Killarna och tjejerna får 45 kronor i fickpengar per dag om de har pension,
annars 60 kronor om dagen. Minst var fjortonde dag besöker Sonnie eller
Kajsa sina "placeringar".
Från missbrukare till medborgare
"Det är ju inte klokt. Det finns bara HÄST i huvudet. Ibland kan vi sitta
och snacka häst till det står helt stilla". Anna fnissar instämmande och
Lillemor Antonsson, hennes "placeringsmorsa" skakar på huvudet. För nog
är det sant att det snackas hästar där på den vackra gården i Linneryd,
mitt i djupaste Småland. Och konstigt vore det annars för hela gården
dräller av hästar. Det är inte för skojs skull som Lillemor och hennes man
äger ett 20-tal hästar. Avel, hopptävlingar och andra tävlingar skänker lite
glitter åt vardagsslitet.
Livet nytt och skört
Lillemor minns när Anna, som har god hand med hästar, fick första pris i
en tävling. När hon fick medaljen runt halsen och folk applåderade, fick
Lillemor en tår i ögat och tänkte för sig själv: "Ni skulle bara veta vem
hon är. Att hon har knarkat i tio år". Anna själv skakar på huvudet så att
alla åtta öronringarna som glänser likt ett snett leende över hela örat,
skakar till.
- Ibland vet jag inte vem jag själv är. Jag har ett nytt skört liv nu efter ett
år hos Lillemor. Jag ser liksom bilder av mig själv i mitt gamla liv. Jag har
en stor lucka.
Och hennes tidigare liv? Ja, det kan låta som en gammal refräng som
helst ingen vill höra, eller som ett recept som använts alltför många
gånger. Men så här är det. Som sjuttonåring lämnade hon gymnasiet och
började jobba, men, som hon säger, "jag kom bakstenad varje dag och
satt mest och hängde".
Receptet innehöll alla gifter i en cocktail som höll Anna borta från ett
normalt liv i 10 år. Det var brass dagligen, det var alkohol, det var

tabletter. Först började hon knapra och sedan injicera amfetamin.
Behöver det sägas att hennes kille åkte ut och in på kåken?
Aha-upplevelse vändpunkt
Innehållet i det liv som receptet tillämpades i, är alltför välkänt. Det som
inledde färdvägen bort från drogerna var en känsla som först sakta smög
sig på och sedan blev påtaglig som en larmklocka: "Jag fick en ahaupplevelse.
Jag var helt enkelt tvärtorsk för jag insåg att enda gången jag
levde var när jag hade tjack. När det gick upp för mig så snodde jag en bil
och åkte hem till morsan som hjälpte mig. Jag visste att jag behövde
hjälp. Men vad kan få mig att leva utan tjack, tänkte jag".
Liv och död. Livet innanför receptet och döden utanför. Nu är det precis
tvärtom efter ett år som placerad hos Lillemor som för övrigt svårligen
kan betraktas som morsa, efter som hon rent biologiskt knappast skulle
kunna ha givit liv till 29-åriga Anna. Men på ett helt annat sätt bidrar hon
till ett nytt liv för Anna, som sitter i det stora vardagsrummet i huset långt
inne i skogen, med en tung kakelugn framför sig och en inglasad hylla,
proppfull med videoversioner av Astrid Lindgrens samlade produktion. I
rullarna ligger en lagrad idyll som inte står verkligheten efter här i
Linnared, med gärdsgårdar, hästar, röda lador och sommarblomster. Hit
kom hon efter 4 månader på ett avgiftnings- och motivationshem.
Behandlingshem var ingenting som lockade: Där frågar dom hela tiden:
Vad har du gått på? Hur hade du det innan? Vad har du suttit för? Nej, att
vara på behandlingshem är ett sätt att gömma sig. Jag känner folk som
går ut och in på P34-placeringar.
Kan bara vara sig själv
Lillemor, med huvudet fullt av hästar, är säkert ingen terapeutisk finlirare.
Hennes metod är just att hon inte har någon. "Jag är bara mig själv. Här
är vi som vi är. Vi kan inte vara på något annat sätt. Jag vill att Anna ska
leva ett bra liv och jag blir starkt känslomässigt engagerad. Det ger mig
energi tillbaka. Om någon däremot bara bodde här, utan att verkligen leva
här, då skulle det bli jobbigt. Vi lever helt enkelt som i en vanlig familj".
Ett annat sätt att förhålla sig till sin roll som "förälder" kommer Lillemor
på efter ihärdigt funderande. Det handlar om egendomsförhållanden: När
man bor här så stjäl man inget. Allt, precis allting ligger framme. Eftersom
allt är ens eget, så finns det ingenting att ta säger Lillemor och sveper
med handen över vardagsrummet så fort att en av småhundarna som
sitter på fåtölj kanten får sig en smäll.
Fördomar om knarkare
Vardagslivet då? Anna berättar att hon tar bussen in till stan varje morgon
för att gå till KOMVUX-utbildningen. Hon har valt att inte berätta om sitt
tidigare liv för sina skolkamrater: "Folk blir så nojiga när dom hör ordet
knarkare: Min story är att jag fått jobb här på gården. Men jag har ju
ingen solid grej att lägga upp precis". Ibland blir det svårt att hålla tyst
om bakgrunden, som till exempel när man talade om knark och knarkare
en dag i skolan. Anna fick höra de mest fördomsfulla kommentarer om
knarkare. "Då kände jag mig personligen anklagad. Men jag höll käften
och tittade ner".
Hennes vardag som familjehemsplacerad före detta missbrukare
innehåller numera också psykoterapi. Dock inte på ett behandlingshem
utan hos en psykolog på en vanlig mottagning:
"Hittills har vi pratat om missbruket. Nu ska vi börja prata om mig".
Missbruket blir centralt på behandlingshem, men nu är Anna en "vanlig"
familjemedlem i familjevården och då handlar det om medborgaren Anna,
inte om missbrukaren Anna.

"Egen" häst
Mimmi och Linus heter Lillemors två överentusiastiska hundar som viftar
på hela kroppen i förtjusning över att det mesta pekar på utgång ur huset.
De hoppar som vore de tyngdlösa. Vi lämnar vardagsrummet med de
stumma fiskarna i det jättelika akvariet. De gapar som om de lyssnade
med munnen. Ute i stallet tar Anna fatt i en raka och börjar mocka skit.
Hon säger att hon har mockat skit varenda dag sedan hon kom dit. Hon
tar fram den häst som hon betraktar som sin egen; en hög vit arab. Med
auktoritet leder hon ut hästen för fotografering. Om några dagar är det
dags för en ny tävling. Annas lite kärva och tuffa stil rinner bort som snön
i april när hon står där med sin häst. Hon har alldeles nyss sagt att allting
är väldigt skört och att hon äntligen har fått ett val, grundat på vetskapen
att hon kan funka utan knark.
- Det verkar ju så, säger jag med en underdrift och vrider om bilnyckeln.
Då spricker ansiktet upp i ett leende. Ett leende som kan få den mest
förhärdade socialreporter att känna en varm våg skölja långt inifrån, ända
upp i ögonvrån. På vägen ut från gården på den dammiga grusvägen syns
i backspegeln två vinkande händer och en vit häst.
Anna heter i vekligheten något annat.
Stämpeln i pannbenet på väg bort
"Jag är en sån som dom vill låsa in och sedan kasta bort nyckeln". Och
nog har han varit inlåst, Peter. Mer på insidan av låset än på utsidan. En
domare påminde honom vid en rättegång om att han varit inlåst 18 år
under en 24-årsperiod.
Han är ingen dununge, det ska gudarna veta. De adresser han lämnat
bakom sig talar för sig själv: Karsudden, Västerviks fasta, S:t Sigrid i
Växjö, Vadstena fasta. Tillfrågad om var han växte upp kommer svaret
tvärt: "Överallt! Jag hade ingen adress. Kontakten med föräldrarna
försvann när han var runt 12 år gammal". Vad som sedan följer är en
svart saga, till synes utan slut. Akter, journaler, utredningar och domar
utgör en biografisk pappershög som kanske är lika tung som Peter själv.
Denna pappershög av destruktivitet från såväl Peter som från samhället,
skulle användas i ett sammanhang där verkligheten vida överträffar
dikten. Det handlar om en solskenshistoria av högsta rang.
Trotsade alla pessimistiska prognoser
Peter satt på Västerviks fasta paviljong. Eftersom han då liksom nu
saknade förtroende för vården, avvisade han varje försök från personalen
att närma sig honom. Så även den sjuksköterska som nyss börjat arbeta
på avdelningen. "Gå här ifrån! Stick!", sa Peter varje gång hon kom in i
hans rum. Svaret blev lika kort som enkelt: "Nej!" Hon stannade kvar
varje gång. Ingen vet vad som händer i människor och hur det går till.
Men efter en tid trotsades alla pessimistiska prognoser över "en av
Sveriges farligaste psykopater". Något luckrades upp. Isen började smälta
och snart sköt mentala plantor i höjden. Ni förstår vad som hände. Just
det, i dag har Peter och sjuksköterskan som nu utbildat sig till psykolog,
ett fast förhållande. Men ett sådant gränsöverskridande görs naturligtvis
inte ostraffat. En farlig psykopat är en farlig psykopat och ingenting annat,
tycks man resonera. Så det är nu den tunga luntan, innehållande Peters
syndaregister dyker upp i bilden. När det kom fram att kvinnan som då
slutat sin anställning hade ett förhållande med Peter kallades hon in till en
läkare som lade fram luntan på bordet framför sig, spände ögonen i henne
och sa: "Vet du vem du har att göra med egentligen?"

Kärlek och familjevård
Varningen föll på hälleberget. Peters kommentar: "Man har en stämpel i
pannbenet". Sådana stämplar är svåra att få bort, men Peter är på god
väg. Kärleken har naturligtvis gjort sitt, men också familjevården. För han
är "placerad" och har varit det i nio månader nu. Tre månader till i Åmål,
sedan bör det tillbaka till Uppsala där han har en lägenhet.
Behandlingshem är ingenting för Peter, det är ju just på institutioner som
hans korta stubin lätt brinner av. Jag klarar inte av behandlingshem säger
Peter. Alla blir stöpta i samma from. Jag tror inte att det går att
sammanföra så många. Det dyker alltid upp en ledare som andra börjar
följa efter.
Nu kommer Mikael Ramberg inrusande i Peters etta där vi just huggit in
på framställda kakor och kaffe. Mikael Ramberg är den som stöder Peter
här i Åmål, en medlem i hans placeringsfamilj. En av Mikaels ungar hade
för en stund sedan tvingats av sina kamrater att stjäla godis i en affär:
"annars skulle han åka på en propp". Nu har Mikael läst lusen av gänget
och ställt allt tillrätta. Rörmokaren Mikael som kör egen firma, iförd sin
overall och med en enormt energisk, för att inte säga vild blick, berättar
om det inträffade. Peter lyssnar noga för han har en bra relation med
Mikaels pojkar, 11 och 14 år gamla. Ibland går de ner till Vänern för att
fiska, ibland tränar de på gym tillsammans. Man behöver inte ha varit en
kontorist särskilt länge för att konstatera att inte heller Mikael tillhör de
tunna grabbarna. Han ser ut kunna kasta en cementblandare ända till
Säffle som skymtar i fjärran uppåt Vänerns strand.
En klippa som tål smäll i dörrar
Kanske är Mikael den klippa som Peter behöver, speciellt när han brusar
upp och tappar humöret: "Om jag har vrålat och smällt i dörrar innan, på
institutioner eller behandlingshem så har alla blivit skitskraja. Nu har jag
träffat människor som tål sånt", säger Peter och tittar på Mikael. Inte
heller Sonnie Rommestam (se separat artikel) från Värmlandsgårdar som
träffar Peter just i dag, backar om Peter skulle brusa upp någon gång:
"Om vi skulle slänga oss på telefonen och ha svansen mellan benen när
Peter blir förbannad, så hade han varit väck för länge se'n. Jag har ju levt
samma liv som Peter", säger Sonnie, "så det är inget som skrämmer mig
". Peter säger själv att han väl är halvjobbig. Han har svårt att anpassa
sig och har ett häftigt temperament. Ibland känner sig folk hotade. Så det
här med familjevården är det bästa hittills för mig, säger Peter och Sonnie
tar vid: "Om Peter hamnat på ett behandlingshem så skulle det aldrig ha
gått".
Inte farligt bli förbannad
På institutioner svarar man med våld och rädsla när en person som Peter
blir arg eller hotfull. En av poängerna med familjevården för Peters del
uttrycker han själv på ett enkelt sätt: "Det är inte farligt att bli förbannad
nu. Folk står kvar. Om det hade skett på en institution så hade dom
knölat ihop en och sen ner på durken! Så nu behöver inte Peter bli rädd
för sin egen ilska eftersom den kan komma till uttryck utan dramatiska
konsekvenser. Det är okej att slänga igen en dörr eller att ryta.
Omgivningen står kvar. Att psykologiskt bearbeta sina problem kan ske
utan behandlingshem, som i Peters fall. Han går nu i terapi hos en erfaren
terapeut. Värmlandsgårdar betalar de första fem gångerna, för att terapin
ska komma igång. Nu vidtar en hel del byråkratiskt arbete för att få
Peters hemkommun att betala den fortsatta terapin.
Vi går ner till hamnen i Åmål för att ta några bilder. Staden som givit
namn åt en film har blivit känd. Den har fått det nästan självklara prefixet
"fucking". Snart kommer Mikaels söner för att göra en fisketur med Peter
som lärt känna en del folk i Åmål, bland annat en grävmaskinist som är

kompis med Mikael. Snart ska Peter börja plugga, men han kan ta det
lugnt, för han har pension. Förra veckan kom Peter för sent hem efter en
"permis" i Uppsala där han har träffat sin kvinna och ett av sina fyra barn,
en flicka på tio år. Tidigare har han inte haft så mycket kontakt med
barnen, men nu träffar han dem mer och mer. Flickan var så lycklig över
att träffa sin pappa att hon inte ville åka tillbaka till sin mamma. Så det
hela drog ut på tiden och Peter kom lite försenad tillbaka till Åmål.
"Möjlighet och kraft till förändring finns hos var och en av oss"
Av Erik Andrén
Iris Utvecklingscenter startade 1986. Under de 13 år som har gått sedan
dess har mellan 400 och 500 klinter varit på IRIS. Dessa klienter är vår
erfarenhetsbas. Vi har haft förmånen att lära känna de flesta av dessa
klienter väl, vilket man kan göra på en institution. Min artikel baseras på
våra erfarenheter av tusen och åter tusen samtal med människor med
livsproblem dom inte sett sig förmögna att hantera.
När vi startade 1986 presenterade vi oss som en behandlingsverksamhet
som bl a vände sig till läkemedelsmissbrukare. Vi erbjöd oss också hjälpa
till med nedtrappning av läkemedel. Utöver oss fanns då i stort sett bara
RFHL:s Stockholmsavdelning och "TUB-projektet" på S:t Görans sjukhus i
Stockolm som specialiserat sig på att arbeta med nedtrappning av
bensodiazepiner. "TUB-projektet" hade en handfull platser och var tydliga
med att de endast behandlade och arbetade med patientens beroende av
bensodiazepiner. IRIS, eller STAC som vi hette på den tiden, hade en
psykoterapeutisk profil och arbetade med klientens livsproblem.
Mediciner en del av livets helvete
Vilka klienter kom då till oss när vi startade? Det var en högst blandad
grupp men det som förenande de allra flesta var att de:
var beroende av eller missbrukade mediciner, ibland i kombination med
någon annan drog,
hade ett flertal inläggningar på psykiatrisk klinik bakom p g a olika s k
psykiska problem,
hade varit i ett flertal olika behandlingar inom psykiatri och eller
socialtjänst.
Det rörde sig alltså om klienter som prövat olika behandlingar och eller
hamnat emellan psykiatri och socialtjänst. Många som varit på IRIS har
beskrivits av antingen psykiatri, socialtjänst eller både och, som kroniker
eller mer eller mindre hopplösa fall.
Vi har sett ett stort antal klienter för vilka mediciner blivit en del av deras
livs helvete. Mediciner som begränsar deras
förmåga att uppleva och ta del av livet. Mediciner som gör dom trötta,
apatiska, ger dom yrsel, gör dom torra i munnen, täppta i näsan och med
ständiga krypningar i kroppen. Mediciner som gör att de känner sina
känslor mindre och därmed långsamt bryter ned de nära relationer man
har. Mediciner som man är övertygad om att man inte klarar sig utan
samtidigt som man upprätthåller illusioner som; "Om jag vill kan jag sluta
vilken dag som helst", "Om det inte vore för det eller det skulle det vara
ganska enkelt att sluta". Mediciner som man vet man för länge sedan
förlorat all kontroll över men som man ändå tror man kan kontrollera.

Ogenerad marknadsföring av psykofarmaka
På IRIS vet vi att psykofarmaka kan vara till oerhörd hjälp när man är i
ett akut krisläge och inte tror sig rå på sin ångest, sin förvirring eller
hopplöshet. Det stora problemen med dessa preparat tenderar att uppstå
när man gör medicinerna till en långsiktig eller t o m permanent lösning.
Enligt statistik från Apoteksbolaget har försäljningen av de nya
antidepressiva preparaten i Prosacfamiljen tredubblats de senaste åren.
Enligt en läkare på Läkemedelsverket fortgår ofta medicineringen årsvis,
alltså mycket längre än de rekommenderade sex månaderna.
Denna artikel tillåter inte några längre resonemang av politisk karaktär
men det är ändå slående och viktigt att poängtera hur psykofarmaka
marknadsförs och saluförs långt mer ogenerat idag än för 10 år sedan.
Avsaknaden av protester och debatter drabbar den enskilde patienten så
tillvida att det blir alltför lätt att skriva ut mediciner som den enda
lösningen på patientens krisreaktion och symtom. Det blir för mycket
mediciner och för ensidig behandling.
Radikal svängning på kort tid
Sedan tidigt 90-tal har rösterna för medicinering som den i särklass bästa
och vetenskapligt mest korrekta behandlingen fått mycket större gehör
och genomslagskraft. Med utgångspunkt från vårt behandlingsperspektiv
ter det sig förunderligt hur synen på relativt kort tid har förändrats så
radikalt. Det går inte att låta bli att sätta utvecklingen i samband med de
stora nedskärningar och omstruktureringar som skett. Psykiatrins resurser
har krympts, utrymmet för att arbeta i längre perspektiv är än mindre.
Man gör vad man kan för att inte bli överbelagda och utbrända. Detta
verkar också få den konsekvensen att alternativa strömningar, nya
projekt, får allt mindre utrymme. Ett av få undantag är
"Fallskärmsprojektet", ett projekt inom psykiatri initierat av Sonja
Levander och Johan Cullberg. Projektet är inriktat på unga
förstagångspsykotiker och har skapat en form där behandlingen utgår från
patientens inre och yttre resurser. Dessutom har man poängterat respekt,
snabba insatser och med en ambition om att hålla medicineringen så låg
som möjligt. De första utvärderingarna börjar nu komma och visar på
mycket bra resultat och där medicineringen nästan halverats både
avseende mängd och tid man behövt medicineras.
Bensodiazepiner och de nya antidepressiva preparaten
Bensodiazepiner har under många år uppmärksammats på grund av risk
för tillvänjning och de ofta svåra abstinenssymtom som uppstår vi ned-
och uttrappning av dessa preparat. Bensodiazepiner är ju preparat som
mer eller mindre ger omedelbar effekt. Som sådana inbjuder de till ett
beroende kopplat till dina omedelbara sätt att hantera dina känslor. Detta
medför inte sällan en stegrande konsumtion. Dessutom tenderar, vad vi
erfarit, preparaten att efter hand ge de symtom de var satta att lindra
vilket också bidrar till att det är vanligt med en ökande konsumtion. Till
IRIS har kommit många patienter med doser som är mångdubbelt över de
rekommenderade maxdoserna.
Inte utan mina Stesolid
Det är lätt att utveckla en föreställning om att "jag klarar ingenting utan
mina Stesolid", eller "har jag inte mina Sobril i väskan vågar jag inte gå
ut". Denna aspekt av beroendet, som förenklat skulle kunna beskrivas
som en stark föreställning om mitt absoluta psykiska beroende av detta
preparat, är inte sällan den svåraste aspekten av en nedtrappning. Jag var
för ett antal år sedan på en föreläsning av Stefan Borg, då den kanske
ledande auktoriteten i Sverige kring problemen med bensodiazepiner. Han
hade gjort en, som jag minns det, omfattande undersökning avseende

abstinenssymtom vid ned- och uttrappning av bensodiazepiner. Han hade
följt symtom när man påbörjade nedtrappningen, vid ett par tillfällen på
väg mot noll, vid noll samt vi några tillfällen upp till sex månader efter
man blivit "nollad". Patienterna hade fått rapportera olika symtom och
symtomen beskrev de man möter, nämligen ångest, huvudvärk,
muskelspänningar, svettningar, rastlöshet, overklighetskänslor etc.
Resultatet blev ett diagram som det såg ut som någon snutit sig på.
Diagrammet visade en konsekvent brist på generaliserbara slutsatser att
dra avseende vissa speciella symtom eller vissa kritiska tidpunkter under
processen. Detta bekräftade de erfarenheter vi på IRIS hade då och detta
har inte förändrats. Det är olika för varje individ hur en nedtrappning
utvecklar sig, det är dessutom en rad andra viktiga faktorer i klientens
livssituation som direkt påverkar symtomen och upplevelsen av dom.
Inga omedelbara kickar
Vad som blivit allt vanligare under åren är att psykofarmaka i allmänhet
och vissa bensodiazepiner i synnerhet, som exempelvis Rohypnol och
Stesolid, blivit en del av ett blandmissbruk. Inte sällan i kombination med
narkotika. Flera av dessa preparat säljs i stora mängder på samma gata
som man köper heroin, amfetamin och andra illegala droger.
De nya "lyckopillrena", som den senaste generationen av antidepressiva
preparat ofta kallas, ger inte på samma sätt som bensodiazepinerna
omedelbara "kickar". De används dock till att behandla många av de
symtom som annars bensodiazepiner används till, ångest, oro, rastlöshet,
fobier etc. Dessa preparat har haft en enorm genomslagskraft. Få är de
patienter som kommit till IRIS under de senaste 4-5 åren som gått på
mediciner och som inte har eller har haft något av dessa preparat. De nya
preparaten är i sig själva en affär som årligen omsätter miljardbelopp.
Som affär betraktat har det varit en succé möjliggjord genom god timing
och mycket väl genomförd marknadsföring. När dom kom hade de en
sådan positiv laddning att ett flertal av de klienter vi hade i behandling då
absolut ville prova för att rå bot med sin ångest eller med andra symtom.
Symtomen lindras
Uppenbarligen har många människor tack vare dessa preparat, på samma
sätt som med flera andra liknande preparat, blivit hjälpta. Deras symtom
har åtminstone kortsiktigt lindrats. Många av våra klienter har rapporterat
att det upplevt att preparaten efter ett tag inte har samma lindrande
effekt. Vidare rapporterar våra klienter på olika sätt om en slag
känslomässig stympning. Man förlorar kontakt med sin känslor. Detta är
en av de uppenbara effekter vi direkt kan säga att vi ser och känner igen
hos våra klienter. Detta ger i sig en rad olika effekter. Bland annat kan det
ibland leda till en bristande förmåga till empati vilket får direkta
konsekvenser i de relationer man har, man blir helt enkelt mindre
hänsynsfull och mer självupptagen. Vi har också kunnat konstatera att för
flera har kombinationen av dessa preparat och andra droger, inte minst
alkohol, lett till aggressiva beteenden man inte känner igen sen tidigare.
Detta har ju för övrigt kunna konstateras i flera uppmärksammade fall
såväl i Sverige som i andra länder.
Hur bli av med preparaten?
Som sagt, den individuella upplevelsen av dessa preparat är alltid olika.
Det är också utgångspunkten för våra insatser. Varje nedtrappningsplan
är i sig unik och utgår från klientens situation. Man behöver beakta hans
eller hennes:
beroendesituation. Vilka olika preparat, hur dessa påverkar varandra
och i vilken ordning man bör trappa ned. Här är också tiden d v s hur

länge man tagit preparaten en viktig aspekt. Allmänt kan man säga att
det är lättare att trappa ut "lyckopillrena" än bensodiazepinerna och man
kan oftast göra det på en kortare tid.
allmänna hälsotillstånd. Kondition, livsstil, eventuella sjukdomar. Vid
nedtrappningen uppträder ofta en rad olik symtom som jag nämnt ovan.
En del av arbetet under denna period innebär att finna sätt att lindra
dessa symtom, finna vad man skulle kunna kall för vilorum där man kan
slappna av och hämta kraft. Detta kan bestå i att ta långa promenader,
delta i avslappningsgrupper, vara med i Qi-gong, ha samtal med någon
man litar på, lyssna på musik, få massage och/eller akupunktur etc. Dessa
vilorum är mycket viktiga. Det finns också en del naturpreparat som kan
ge lindring.
eventuella andra beroenden eller missbruk av andra droger. Det är
viktigt att man inte nedvärderar andra aspekter av ens beroendesituation.
Detta kan leda till onödiga återfall eller andra svårigheter.
livssituation. Social situation, familjesituation och andra viktiga aspekter
som påverkar hur man lever och mår. Beroendet är en del av ens
relationer. Det behöver man inse annars blir man obehagligt överraskad.
Slutar man med sina mediciner förändrar man sitt liv i alla avseenden,
mer eller mindre. Detta påverkar naturligtvis hur man mår.
upplevelse av sitt beroende och sin livssituation. Hur vi tänker om vårt
beroende, hur vi tänker om våra problem och möjligheter. Detta är en
mycket viktig aspekt som det är lätt att inte ge tillräcklig uppmärksamhet.
I våra möjligheter att se saker ur andra perspektiv och ge saker ny
mening finns enorma potentialer som kan underlätta en förändring av vår
livssituation på avgörande sätt.
Vi brukar förenklat beskriva förändringsprocessen som två parallella
processer. Den ena beskriver en nedåtgående pil som representerar att
man trappar ned och slutar med mediciner och att man slutar med vissa
beteende och vanor som är kopplat till ett liv i beroende av droger. Den
andra beskriver en uppåtgående pil som beskriver utveckling av nya vanor
och beteende fria från drogberoenden samt helande vilket i huvudsak
innebär en förlikning med sig själv och de olika känslor och tankar man
bär på.
Samtida processer
Processerna löper parallellt. Man gör inte det ena först och det andra
sedan, utan samtidigt. Det finns vissa kritiska punkter i denna process.
Den kanske svåraste är när pilarna möts. Detta kan sägas beskriva när
man kommit halva vägen. Ofta sammanfaller det med att man blivit
medicinfri. En period då man känner sig osäker, labil. Känslor av hopp
varvas med hopplöshet. En del av det gamla har lämnats, en del nytt har
börjat byggas men det är ostadigt. Varken det ena eller det andra. Här
tänker man ofta " Jag har slitit så dessa månader och ändå mår jag så här
dåligt", " Jag mådde ju bättre innan jag började trappa ned, vad är det för
mening med det här". I det läget är det mycket viktigt att få hjälp med att
se det längre perspektivet, att få hjälp att se det som faktiskt har hänt
och få höra att nu är mycket av det svåraste gjort.
Att förändra sitt liv är att självmant ge sig in i en livskris. Det krävs
framför allt mod och tålamod. Vi på IRIS har under åren inte haft
anledning att ändra på en av de viktigaste utgångspunkter vi hade när vi
startade, övertygelsen om att möjligheter och kraft till förändring finns
hos var och en av oss. Tvärt om har vi blivit styrkta i vår övertygelse
genom de många människor vi följt under åren som förmått bli kvitt sitt
destruktiva beroende av mediciner.

Noterat
Vanmaktens villkor
Vanmakt sätter inte bara spår i tomma plånböcker och fattigdomens
isolering utan också i människors kroppar och själar. I antologin I
vanmaktens spår (Boréa förlag 1999) ger tre forskargrupper röst åt
människor som vanligen inte hörs eller märks i samhällsdebatten. Det är
människor som genom sina berättelser visar på utsatthetens villkor _ i
arbetslivet, som arbetslös och unga boende i storstaden. Boken ingår i
Folkhälsoinstitutets arbete för att öka kunskapen om folkhälsans ojämna
fördelning och vad olika sociala villkor och utsatthet betyder för ohälsan.
Flest missbrukare i öppenvård
Förra året hade drygt 20 000 missbrukare någon form av vårdinsats den
första november. Det visar Socialstyrelsen statistik över vårdinsatser för
missbrukare som utkommer varje år. I år innehåller den för första gången
också öppenvårdsinsatser och inte som tidigare bara utvecklingen på
behandlingshemmen och LVM-vården. Knappt en tredjedel av
missbrukarna i behandling var kvinnor.
Huvuddelen, omkring 80 procent, av vården var i öppenvård. Omkring 3
200 personer fanns i behandlingshem och knappt 400 i LVM-vård, vilket
var ungefär lika många som året innan. De flesta var mellan 25 och 49 år.
Genomsnittlig vårdtid för den frivilliga vården i behandlingshem drygt tre
månader. Rapporten kan köpas från Socialstyrelsen, fax 08- 760 58 95.
RFHL:s ordförande utsedd att förbereda EU konferens 2001
Regeringen har inför Sveriges ordförandeskap i EU första halvåret 2001
utsett en "Nationalkommitté för förberedelser och genomförande av den
sjunde europeiska konferensen om social ekonomi, år 2001".
Kommittén som leds av biträdande kulturminister Ulrika Messing ska
förbereda en stor konferens om social ekonomi. Social ekonomi är ett
begrepp som ute i Europa är etablerat och har kommit att beskrivas som
någonting mitt i mellan vinstmaximerande kapitalistiska företag och den
offentliga sektorn. Inom den sociala ekonomin finner man framförallt i
Sydeuropa företag som företrädesvis anställer människor med sociala
problem som missbruk, fysiska och psykiska funktionshinder, fd fångar,
långtidsarbetslösa m fl. I Sverige har sådana företag, framförallt
kooperativ, vuxit fram för missbrukare och människor med psykisk
funktionshinder.
I nationalkommittén har RFHL:s ordförande Alec Carlberg utsetts
tillsammans med bland andra ärkebiskopen K G Hammar, f.d.
socialministern Bengt Westerberg och Röda Korsets generalsekreterare
Peter Örn.
Nordiska narkotikaministrar diskuterar harm reduction
När de nordiska narkotikaministrarna på sensommaren hade sitt årliga
möte var skadereduktion huvudtema för ministrarnas diskussion.
Ministrarna underströk att förebyggande insatser ska vara grunden i all
narkotikabekämpning, och att det arbetet bör stärkas. Det var också bred
enighet bland deltagarna om att man måste göra allt som är möjligt för
att tillgodose behandlings- och omsorgsbehoven bland de tyngsta
missbrukarna, bland anat mot bakgrund av den höga dödligheten i
gruppen. I begreppet skadereduktion inbegrep ministrarna bland annat
utdelning av rena sprutor, information om risk för smitta vid

injektionsmissbruk, insatser av lågtröskelkaraktär och metadonunderstödd
behandling. Insatser av den typen betraktas i de flesta nordiska länder,
som ett nödvändigt komplement till övriga insatser för en grupp tungt
belastade missbrukare.
Svensk alkoholistvård under 1900-talet
Svensk alkoholistvård är inte bara en av världens mest omfattande, den
har också en lång och obruten historia. I avhandlingen Privat och offentligt
i svensk alkoholistvård av Kerstin Stenius, socionom och chefredaktör för
Nordisk alkohol- och narkotikatidskrift, beskrivs hur vårdsystemet
byggdes upp och utvecklades, från början av 1900 talet fram till idag.
Från mitten av 1980-talet har marknadstänkandet nått också
missbrukarvården. Utifrån en studie av fyra kommuner analyserar Stenius
effekterna av dessa förändringarna. En frågeställning är om
marknadsorienteringen hotar upplösa den samverkan mellan stat,
kommun, kyrka, organisationer och enskilda initiativ som tidigare
präglade området, vilket skulle kunna hota vårdens ambitioner.
Avhandlingen finns utgiven på Arkiv förlag 1999.
Det narkotikafria samhället alltmer avlägset
Den svenska narkotikasituationen har under 1990-talet genomgått klara
försämringar på en rad punkter. Det konstaterar Centralförbundet för
Alkohol- och Narkotikaupplysning, CAN, i sin första delstudie i det s.k. Maxprojektet
"Vad händer på narkotikaområdet .Narkotikamissbruk och
marginaliseringstendenser inför millennieskiftet". I rapporten belyses
narkotikautvecklingen under 1990-talet, dels genom registerstudier, dels
genom intervjuer med olika typer av nyckelpersoner. Rapporten bekräftar
sammantaget den bild av utvecklingen på narkotikaområdet som tidigare
varnats för i olika sammanhang. Flera unga testar eller är beredda att
testa narkotika, nyrekryteringen till tyngre former av missbruk tycks ha
ökat, färre av de etablerade missbrukarna förmås återgå till ett drogfritt
och socialt fungerande liv och konsekvenserna av missbruket har blivit
allvarligare, bl.a. genom stigande sjuklighet och dödlighet. Samtidigt som
behoven av prevention, vård och omsorg har ökat tycks samhällets
förmåga att tillgodose behoven ha minskat påtagligt.
Författarna till rapporten konstaterar i att vi står längre än någonsin från
utopin om ett narkotikafritt samhälle. I rapporten framhålls att den
tilltagande marginalisering som vi idag ser naturligtvis inte beror på
narkotikamissbruket i sig, men att däremot marginaliseringen tycks ha
bidragit starkt till ökad rekrytering till tungt narkotikamissbruk, främst ur
grupper som drabbats hårdast av marginaliseringen. Narkotikapolitiken
kan, oavsett hur den utformas, endast i begränsad utsträckning kan
påverka den totala omfattningen av narkotikaproblem, när vissa
strukturella förhållanden inte är uppfyllda. Författarna konstaterar
avslutningsvis att det inte finns några enkla åtgärder som kan lösa de
problem som vi idag kan se det narkotikapolitiska området. I en fortsatt
narkotikapolitisk diskussion ser de behovet av att ställa dagens materiella
och strukturella realiteter i centrum, samtidigt som gamla låsningar i mer
eller mindre fundamentalistiska övertygelser måste överbryggas.
Rapporten finns att köpa från CAN, fax 08-10 63 47.