Nummer 1 2009 - GilleScouterna

Vad betyder arvet från B-P för
medlemsutvecklingen?
För 40 år sedan genomfördes
Den Stora Revisionen i Scoutsverige:
Tiden för verkligt
scoutpatrullarbete förkortades.
Blåvinge- och vargungekulturen
försvann. En ny ålders- och grenindelning
med minior- och juniorscouter infördes.
Klassproven ersattes med uppgifter.
Specialmärkena slopades. Året
var 1968. Året därpå omformulerades
scoutlagen.
Sedan dess har medlemsantalet i
Scoutsverige i det närmaste halverats
(från 167 562 till 87 968, enligt närmast
tillgängliga år i SSRs medlemsstatistik,
1971 och 2007).
En tillfällighet? Eller finns ett samband?
Arvet från B-P
B-Ps mål var att fostra pojkar och flickor
till goda medborgare, som kunde klara
sig själva och hjälpa andra. Redan från
början beskrev han scouting som en
värdefull träning även för flickor, men
verksamheten kom att organiseras inom
skilda förbund. Omkring 1960 förenades
flick- och pojkscoutförbunden i
Sverige och samscouting infördes.
B-Ps idéer presenterades i en värld
mycket olik dagens. Hans arbetsmetoder
med patrullsystemet & learning
by doing låg långt före sin tid, liksom
lanseringen av friluftslivet och att låta
naturen vara en inspirerande miljö för
verksamheten. Riddaridealen, den moraliska
värdegrunden som han formade
i scoutlag & löfte, kan sägas vara en
tredje beståndsdel i det som snabbt blev
scoutrörelsen.
Hur har arvet efter B-P förvaltats? Låt
oss se.
Arbetsmetoderna
Patrullsystemet är det som skiljer scoutrörelsen
från andra organisationers sätt
att fostra, har B-P påpekat. Han ville
lära scouterna att samarbeta och hjälpas
åt, och genom patrullsystemet fick alla
ta ansvar, det bästa sättet att fostra.
Genom den förändrade ålders- och
grenindelning som infördes 1968, där
man är patrullscout i endast tre år, blev
ålderskillnaden inom patrullen för liten,
Gillescouten 1–2009
för att en patrulledare och patrullsystemet
ska kunna fungera som tänkt. ”En
gång i tiden var det skolan som tog efter
scouting och införde grupparbete, nu
är det vi som tar efter skolans form av
grupp. En form utan den stabilitet och
fostrande funktion som scoutpatrullen
var avsedd att ha och också hade” (Ek
1999 s 21).
Learning by doing (att lära genom att
göra) var sättet att leda scouterna genom
olika prov till III-, II-, och I-klass
scout, där förmågan tränades i spårning,
orientering, simning, matlagning, naturkännedom,
sjömanskap, sjukvård
och andra scoutfärdigheter. Ett system
med märken, som erövrades efter genomgångna
prov, var ett tävlingssätt där
man enbart tävlade mot sig själv.
Genom 60-talets revision försvann
klassproven. ”Risken är att scouting
hamnar i samma något flummiga fack
som enhetsskolans läroplan förmedlade
på 1950-talet och den rädsla för personlig
duktighet som präglade 68-rörelsen.
[…] Det är synd att vi inte lyckats hålla
takten som föregångare och t ex mer
högljutt hävdat den glädje och utveckling
som ligger i att skaffa sig kunskaper.
Vi har inte ens behållit specialmärkena
som gav scouten glädjen att fördjupa sig
i något ämne och omspände både teoretiska
och praktiska ämnen” (Ek 1996
s31f).
Friluftslivet & naturen
En föregångare till scoutrörelsen var
Woodcraft Indians, en ungdomsrörelse
som Ernest Thompson Seton hade utvecklat
i USA inspirerad av de nordamerikanska
indianerna, och som starkt
påverkade B-P. Underrubriken i Scouting
for Boys fick tillägget ”through
woodcraft”, i översättning: ”genom
förtrogenhet med naturen”.
Kärleken till naturen var viktig för
B-P, som var övertygad om att när man
vistas nära naturen, så börjar man tycka
om den så mycket, att man till exempel
inte vill döda ett djur för nöjes skull. ”En
scout är djurvän” löd den sjätte punkten
i den första scoutlagen. År 1935 breddades
begreppet till ”en scout är djurvän
och skyddar naturen”.
Två citat från B-P belyser patrullsystemets
och patrulledarens betydelse: ”The
Patrol system is the key to success in Scout
training.” & ”The best progress is made
in those Troops where power and responsibility
are really put into the hands of the
patrol Leaders.” Efter 60 års framgångsrikt
arbete ändrades förutsättningarna för
svensk scouting 1968. Teckning B-P.
Klas Sandell har gjort gällande att B-P
dock såg friluftslivet och naturen mest
som ett medel ”som tjänade samhällets
behov av ökad medborgaranda, händighet
och social enhet”, ett uppifrån-perspektiv,
medan det för Seton var ”ett
mål i sig, inspirerat av indiankultur och
sett utifrån pojkens personliga behov av
spänning, upplevelser, kamratskap och
mognad.” (Sandell 1990 s 11). ”Spänningen
mellan friluftslivets roll som
metod för andra syften, respektive som
mål i sig själv, är något som sedan följt
scoutrörelsen. Sin mest konkreta illustration
får detta i de två huvudtyperna
av friluftsliv som scouter praktiserar
nämligen lägret med kanske många tusen
deltagare där naturen mest är kuliss
för diverse aktiviteter, och hajken där
man med medhavd utrustning och i
små grupper färdas på naturens villkor”
(Sandell 1990 s 12).
År 1969 ändrades innehållet i naturpunkten
till ”en scout lär känna och vårdar
naturen”. Skiftningen från djur- och
naturskydd till studium och naturvård
kan tolkas som en förändring från naturanpassning
till naturutnyttjande.
Scoutlagen & löftet
”Scoutlagen har en speciell ställning
eftersom den är både mål och medel i
scoutarbetet. Dels uttrycker den B-Ps
vision av den ’färdige’ scouten, dels
ger den oss vägledning för vandringen
forts nästa sida
11