Bohusarvet 2011-4.indd

Bohusarvet
Tidskrift för Bohusläns Hembygdsförbund 2011:4
1

Bohusarvet
Ansvarig utgivare
Ulla Swedberg
Vik. redaktör
Kristina Holmström, 0522–65 65 23
kristina.holmstrom@vgregion.se
Grafi sk form och layout
Ove Drejenstam
Redaktionsråd
Ove Drejenstam Kristina Holmström
Lars Rydbom Ulrica Wallin
Prenumeration
Bohusarvet utkommer med 4 nr/år.
Prenumerationspris: 100 kr/år.
Bohusarvet ingår i medlemsskap i Bohusläns
Hembygdsförbund inkl. Årsboken
Bohuslän för 300 kr/år.
Vill du prenumerera? Kontakta
Hembygdsförbundets kansli:
bohuslans.hembygdsforbund@vgregion.se
0522–65 65 61 (mån–tis, tor–fre kl 09–14).
Tryck:
Risbergs, Uddevalla, 2011
ISSN 1654-2274
Bohusläns
Hembygdsförbund
Kansli:
Unni Andersson, 0522–65 65 61
Adress
Box 403, 451 19 Uddevalla
E-post:
bohuslans.hembygdsforbund@vgregion.se
Hemsida:
www.hembygdbohus.se
Plusgiro: 52 31 88-1
Bankgiro: 303-8486
Redaktionen förbehåller sig rätten att
redigera och förkorta inkommet material.
Ur innehållet
LL 158 Sandö – ett kulturarv 4
En av de allra sista Bohuslänska träfi skebåtarna
Arkivens Dag på Bohusläns Föreningsarkiv 6
Inblick i arkivets gömmor
Jultraditioner och folktro 8
Julens alla måsten
Ta en pepparkaka till…. 13
Läs mer om pepparkakans traditioner i Bohuslän
Berättelsen om klockaren Laurentius Åkerlund 14
Skröna eller en berättelse med sanningshalt?
Midvinterfest i Skogen 16
Den årliga försäljningsutställningen med slöjd
och konsthantverk på Bohusläns museum
Välkommen till en ny studiesäsong! 17
Skräddarsy en studiecirkel/utbildning till din förening
Halmens hus – ett museum och en slöjdbutik 18
Halmens traditioner i Dalsland presenteras
i vandringsutställning
Boktips 20
Budgetpropositionen med Kulturarvslyftet 21
Regeringens nya kulturarvssatsning
På jakt efter det rätta lavvirket 22
Hjälp till att hitta rödlistade lavar i vårt landskap
Omslagsbilder: Bohuslänskt kustlandskap
Foto: Torbjörn Holmström
Ett gott slut och en ny början
Då är det dags för årets sista Bohusarvet.
Jag som sitter vid pennan denna
gång heter Kristina Holmström,
och en del av er känner nog igen mig.
Jag arbetade under accessprojektet för
några år sedan med att åka runt till så
många föreningar jag hann med för att
bl.a. hjälpa till med att registrera i Sofi
e, och visa föreningarna hur de skulle
fortsätta med arbetet på egen hand.
Därefter vikarierade jag för Marika
Russberg under hennes föräldraledighet,
nu kommer jag tillbaka som vikarie
igen under tiden Marika är tjänstledig.
Som ni märker är Bohusarvet något
tunnare än det brukar vara. Det kommer
den också att vara i fortsättningen
för att spara på portot som annars är
mycket kostsamt. Men förhoppningen
är ändå att innehållet kommer att ge er
lika mycket i utbyte som tidigare.
I år ställdes Maritimt på hyllan in.
Varför undrar ni kanske? Jo, därför att
det inte var så många anmälda föreningar
som hade möjlighet att delta i
höst. Men vi tar nya tag och försöker
igen. Om intresse fi nns redan till våren,
annars återkommer vi nästa höst.
Hör gärna av er med tankar och funderingar,
tips och idéer på hur vi skulle
kunna göra Maritimt på Hyllan ännu
bättre.
Med detta vill jag önska ER alla en
riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År!
2 3
Julkort efter original av
Curt Nyström.
Bohusläns museums arkiv.
Kristina Holmström
Redaktör
Forsviks Bruk har
blivit frimärke
I vårens frimärksutgåva Bruksmiljöer
är Forsviks Bruk, i Karlsborgs
kommun, ett av motiven.
– Det är roligt att Forsviks Bruk
valts ut av Posten bland alla svenska
industriminnen till att bli frimärke,
säger Eva Björkman vid kulturmiljöenheten
på Länsstyrelsen i Västra
Götalands län.
Länsstyrelsen, som med bidrag
till antikvariska merkostnader genom
alla år stöttat återställandet,
beslutade 2005 att skydda Forsviks
Bruk som byggnadsminne. 2008
utsågs bruket till Årets industriminne
av Svenska Industriminnesföreningen.
Ytterligare ett industriminne i länet
– Jonsereds fabriker i Partille
kommun – fi nns med i frimärksserien.
Ur: länsfokus nr 2

LL 158 Sandö – ett kulturarv
Text: Ann-Marie Brockman, Bohusläns museum. Foto: Kristina Holmström
LL 158 Sandö är en av de sista stora
träfiskebåtar som finns kvar i Bohuslän.
Båttypen har kommit att bli en
symbol för landskapet, men idag är
den ett kulturarv på väg att försvinna.
Sandö har sedan 1972 ägts av fiskaren
Klas Berntsson, Grundsund. I maj
2011 skänkte han den till Bohusläns
museum. Avsikten är att Sandö skall
visas i den båthall som museet planerar
att bygga.
Båten är väl underhållen, och den
gamla skansen i fören finns kvar i originalskick.
Sandö står med på Statens maritima
museers lista över kulturhistoriskt in-
tressanta och bevarandevärda fiskefartyg.
De vita svanarna
Det var efter första världskriget som
båtvarven i Bohuslän började få beställningar
på en ny generation fiskebåtar.
De var konstruerade för motordrift
och avlöste de seglande kuttrar
som köpts in från England årtiondena
runt 1900. Storhetstiden kom under
1930-, 40- och 50-talen. Träfiskebåtarna
var välkända i hamnarna runt
det nordiska havet. Danskar och norrmän
kallade dem ”de vita svanarna”.
Totalt fanns 1 400 stycken.
Sandö byggdes 1948 på Löfbergs
varv i Rönnäng på Tjörn, ett av de välkända
och anrika bohuslänska varven.
Ägaren Tore Löfberg arbetade utan ritningar,
enligt tusenårig hantverkstradition.
Skrovet är av ek, längden 24,6 m (82
fot) och bredden 6,6 m. Djupet under
vattenlinjen är 3,6 m, höjden över är
2,5. Masten reser sig 11 m över däck.
Som nybyggd var Sandö Sveriges största
fiskebåt.
Motorn är en B&W Alpha diesel
660 hk. Det är Sandös tredje motor,
insatt 1988. Den avlöste en av samma
märke, insatt 1955. Första motorn
var en June-Munktell, en 3-cylindrig
tändkulemotor. Det var tändkulemotorerna
som gav ifrån sig det klassiska
dunket, särpräglat för varje båt.
Storbackefisket
Allt ifrån 1949 deltog Sandö i det krävande
storbackefisket efter långa i farvattnen
kring Shetlandsöarna. Dit
hade fiskare från Tjörn, Orust och
Skaftö gått sedan 1870-talet. På ett
par fiskeresor under sommarhalvåret
kunde man tjäna en god del av årsinkomsten.
Storbackan bestod av hoplänkade linor
med tillsammans tusentals krok
som agnats för hand, vanligen med
makrill. Länken var uppåt tre landmil.
Den sattes ut på havsbotten, 100–400
meter ner. Efter ett par timmar började
man ta ombord länken, det tog
drygt 12 timmar. Långan rensades, för
att sedan saltas eller isas. Besättningen
fick inte många timmars sömn per
dygn, och maten kastade man i sig i
all hast. Så höll det på i en månads tid.
Sen for man hem och lossade fångsten,
som bereddes till lutfisk.
När Klas Berntsson och två andra
Grundsundsfiskare köpte Sandö från
Käringön 1972, var båten utrustad för
4 5
långafiske. En handfull bohusläningar
höll ännu traditionen levande. Och
Klas var en av dem, med sju mans besättning,
så småningom inklusive sonen
Ragnar. Vid 1980-talets mitt sjönk
lönsamheten och Sandö blev då ensam
båt från Sverige. Han – för Sandö är
en han – följdes med spänning och
vemod av journalister och allmänhet.
Under 43 somrar i obruten följd, ända
fram till 1992, gick Sandö på storbackefiske,
mest av alla svenska båtar.
På Shetland kunde man söka hamn
i t ex Baltasound eller Lerwick. Baltasound
hade 1901–61 en svensk kyrka
för storsjöfiskarna. Till minne av alla
de bohusläningar som fiskat vid Shetland
restes sommaren 2000 en minnessten
i Baltasound. Bohusläns museum
medverkade vid ceremonin, och representant
för Svenska Västkustfiskarnas
Centralförbund var Klas Berntsson.
När storbackefisket upphört fick
Bohusläns museum ta emot en del
av Sandös utrustning. Den visas nu i
basutställningen Kustland.
Skarpsill, torsk och räkor
Storbackefisket skedde på sommaren,
resten av året gick Sandö som följebåt
åt mindre båtar som fiskade skarpsill
vid Bohuskusten. Men från 1984 ägnades
januari– mars i stället åt att tråla
efter torsk i Östersjön. Simrishamn
och Karlskrona blev nya kajplatser och
man tog bilen hem på helgerna. Även
Gotland var bas en tid och då var det
flyg från Visby som gällde. När storbackefisket
tog slut 1992 kompletterades
torskfisket huvudsakligen av räktrålning
i Skagerrak.
Sandö – ett museiföremål
De senaste årtiondena har fiskenäringen
upplevt stora problem och omställningar.
Överfiskning av vissa arter
har gjort att fiskeflottan i EU drastiskt
minskats. Träfiskebåtarna kan
inte längre konkurrera, de är tungarbetade
och omoderna. Det är dags för
Sandö att sluta fiska, och istället förhoppningsvis
bli museiföremål.

Arkivens Dag på Bohusläns
Föreningsarkiv
Varje år under andra lördagen i november
firas arkivens dag. Årets tema
var ”konst i arkiven” och Bohusläns
föreningsarkiv presenterade utställningar
med diverse material hämtat
från sina samlingar vilka således kunde
knytas till platser, byggnader och
personer med konstnärlig inriktning.
Genom en tipspromenad leddes de ca
40 besökarna genom Bohusläns Museum
upp till föreningsarkivets lokaler.
Bland annat visades smakprov på
handlingar hämtade ur Uddevalla Teaters
arkiv. I utställningen visades fotografier
från såväl exteriör som inte-
text: Linda Ohlsson
riör, program och affischer från slutet
av 1800-talet, tidningsartiklar samt en
sångtext där revykungen Hagge Geigert
hyllar teatern efter branden.
Dessutom belystes konstnärsparet,
Amalia och Johnny Millar, vilka tillbringade
några år i Uddevalla under
början av 1900-talet. Under denna tid
hann de sätta sina avtryck på området
och efterlämna sig ett flertal alster.
I föreningsarkivets samlingar finns
dels en målning av en av de tidiga
folkparkerna i Uddevalla, då belägen
på Skeppsviken, nuvarande Bohusgården,
och dels finns en målning föreställande
Uddevalla Teater.
Tavla av Johnny Millar, Folkets park i
Skeppsviken, 1910.
Foto: Bohusläns Föreningsarkiv
I fokus fanns också en utställning
rörande Uddevallalegendaren Einar
Dahl. Denna man som under sin levnad
kom att bli känd som en mångsysslare
i stora mått. Han var politiskt aktiv
inom såväl kommun, landsting och
riksdag. Han var framträdande inom
både nykterhetsrörelse, skola och esperanto.
Han var dessutom skribent och
teaterman. Många kände honom inte
minst som regissör och skådespelare i
Uddevalla-revyerna vilka spelades på
Uddevalla teater.
Han var dessutom en mycket duktig
konstnär och målade gärna akvareller
och pasteller. En del av dessa alster
finns i föreningsarkivets samlingar och
visades dagen till ära upp för intresserad
allmänhet.
Ett mycket uppskattat och trevligt
inslag under dagen blev besöket av
Marianne Dahl, Einar Dahls dotter.
Marianne berättade flera fina minnen
om fadern.
Artikel i tidningen Arbetet 1974-01-
31 angående Einar Dahls skapelse
”Jopp Hej Di”.
Foto: Bohusläns Föreningsarkiv
Julklappstips
I början av december
kommer Nääs kurskataloger
att vara klara för nästa
år. Passa på att ge någon
du känner en slöjdkurs i
julklapp
Presentkort på sljödkurs
kan köpas av:
SV Lerum 0303-158 58
www.sv.se/lerum
6 7
Utställningen om Einar Dahl lockade intresserade
besökare. Här berättar Marianne
Dahl flera fina minnen om fadern.
Foto: Bohusläns Föreningsarkiv
Blomsterverkstad
på Morlanda Säteri, Orust
söndag 5 februari kl 11-16
Lär dig ett folkligt hantverk
och gör blommor av silkespapper
Olika modeller och tekniker
450 kr inkl material
Anmälan: berit@thorburn.se
0706 49 77 34
www.annaberit.se

Jultraditioner och folktro
I våra dagar startar julyran tidigt och
vi hinner nästan tröttna på pynt och
sånger innan julen äntligen kommer.
För våra förfäder var julen mindre materialistisk
av naturliga skäl men också
de började med förberedelserna I god
tid och mycket var styrt av folktron.
Advent kallades i äldre tid för julfastan.
Det förekom att man hade en
adventsgran med sju ljus, ett för varje
veckodag. Så här dags skulle man vara
färdig med vävarbetet för nu väntade
många andra sysslor.
Den stora julbyken tog flera dagar
i anspråk. All tvätt som samlats sedan
sommaren skulle tvättas och bykas.
Först lade man tvätten i blöt, ofta
på en lördag, så att man kunde börja
med tvättandet på måndag och hinna
klart innan veckan var slut. Man kokade
tvätten eller öste den med lut. Den
rena tvätten skulle sköljas, gärna i en
sjö eller vid en bäck även om det var
I december månad. Man slapp i alla
fall bära vatten. Det hände att husmor
lade en butelj med brännvin med sirap
i tvätten så att tvätterskorna kunde
stärka sig med under arbetet.
Ljus var en mycket dyrbar vara i forna
dagar. Det hände att man trevade
sig fram i mörkret före jul för att sedan
kunna njuta av många ljus under högtiden.
När man stöpte ljus skulle man
vara munter och glad. Då kom ljusen
att skina med klar och stark låga. Bäst
var det om stöparedagen var molnfri
och solklar och arbetet skulle göras av
unga flickor. Man fick inte släppa sig
under stöpningen för då var risken stor
att ljusen sprakade när de brann. Förutom
vanliga ljus stöpte man ett stort
ljus som skulle stå tänt hela julen, dag
och natt. Det skulle hålla tomten sällskap
och julknytt borta från julbordet.
Ett tregrenat ljus skulle tändas till min-
Text: Berit Thorburn
ne av de tre vise männen. Det symboliserade
också tro, hopp och kärlek.
Varje familjemedlem fick ett ljus
i vilket man tolkade det kommande
årets händelser. Om lågan var svag
kunde man vänta sig flera olyckor under
året, om brinntiden var kort var det
ett dödsvarsel och om veken kröktes
mot dörren innebar det en snar eldsvåda
i huset. Men det var inte bara elände
ljusen varslade om. Den som räknade
pengar i ljusskenet kunde räkna
med att de skulle förökas under året.
Om röken gick inåt i rummet när man
släckte ljuset kunde man vänta sig ett
bröllop under den närmaste tiden.
Ljusstumpar som blev över från julhelgen
hade magiskkraft. De sparades
och kunde användas som medicin,
t.ex. som vax på sår och andra hudåkommor.
Man kunde också smörja in plogbillen
med stumparna för att få god gröda.
Julljuset var även ett utmärkt skydd
mot åskan och mot sommartorkan.
Den som ville få bort mal ur kläderna
kunde lysa på dem med julljuset.
Slädfärd i Skredsvik vid juletid
Fotograf: Selma Sahlberg
Bohusläns museum
På julnatten fick inga ljus brinna. Då
fick vargen makt över gården ett helt
år. Men på Juldagens morgon tände
man sina finaste ljus och satte I fönstren
för att lysa upp vägen för dem som
skulle till kyrkan.
Både julljusen och den praktfulla
julbrasan hade en helande inverkan på
kropp och själ. Allt som dessa ljuskällor
sken på fick värdefull kraft. Människor
och husdjur blev friskare, men
skadedjuren dog. Därför fick julbrasan
ofta lysa på kläderna så att de blev fria
från mal. Julbrasan tändes efter maten
på julafton. Den skulle travas med
tolv vedträn. Sedan satte man sig i halmen
runt elden och läste julevangeliet,
sjöng några julpsalmer och lekte.
Julfigurer i halm och spån tillverkades
som symboler – ofta religiösa. Takfåglarna
– spångökar eller jultuppar
var konstfullt tillverkade och hängdes
upp under takkronan eller takpellen
som spändes över bordet. Takkro-
nor – oroar – tillverkades av halm men
också av vass, näver, björkticka och
svinborst. De hängdes i en tunn tråd
i taket över julbordet och svängde sakta
i värmen från ljusen. De skulle snärja
onda andar och hindra dem från att
ställa till med otyg.
Julbocken användes som prydnad
och vid lekar inomhus. Stora bockar
kunde skickas runt i bygden, försedda
med skämtverser. Ur denna sed
har våra halmbockar uppstått. De började
tillverkas på Skansen, troligen
kring sekelskiftet. Julbocken var också
en människa utklädd i fårskinn och
bockhuvud på allehanda upptåg. Han
fungerade som julklappsutdelare innan
vår tids jultomte gjorde sitt intåg i
svenska hem.
Ordet Julklapp är förknippat med
en folklig sed – en sorts nidpresenter i
form av en grisfot eller ett vedträ med
vidhängande elak vers. Med denna I
hand smög man sig fram till dörren i
skydd av mörkret, man klappade på,
öppnade och slängde in presenten och
sprang därifrån så fort man kunde.
Det gällde att inte bli upptäckt. Blev
man fasttagen utsattes man för olika
förtretligheter. Det enda som vi har
Ljusstöpning och julfest hos Kvinnliga Bilkåren..
Bohusläns museum.
kvar av denna tradition är namnet och
i viss mån bruket av julklappsrim.
Julgrisen slaktades i svinottan. Slakten
skulle ske inomhus mellan klockan
2 och 3 på natten, gärna på lussenatten.
Blodet fick inte rinna under bar
himmel och inte heller skållvattnet fick
hällas ut direkt på marken. Då hällde
man det över vättarna som ansågs bo i
jorden. Därför hade man borrat ett hål
i köksgolvet där vattnet kunde rinna
ner. Blodet samlades upp i träfat och
lillpigan eller något av de större barnen
hade till uppgift att hela tiden röra
i det så det inte klumpade sig.
Julskinka kunde förekomma på bondens
julbord på 1700- och 1800-talen
men det var vanligare att man serverade
andra delar av grisen, t.ex. huvudet,
och sparade skinkan till våren. Kustbefolkningen
lagade ofta fisk istället och
den finaste fiskrätten på julbordet var
ålen.
Ölet hade en central roll i julfirandet.
Det var kvinnorna som bryggde
ölet och det skulle vara klart för avsmakning
den 9:e, på Anna-dagen.
Man talade om Anna med kanna. För
att hålla trollen borta lade kvinnorna
ett järnstycke eller en kolbrand i bryggkaret.
När jästen hälldes i brygden ropade
man HEJ och dansade och hurrade.
Då blev den som drack av ölet
glad och munter istället för aggressiv
och stökig.
8 9
Lucia i Munkedal
Fotograf: Selma Sahlberg
Bohusläns museums
Ölet förvarades i laggade kärl och
det var en spännande stund när brygden
skulle avsmakas. I Bohuslän var
det vanligt att ölet hälldes upp I svarvade
tappskålar – stora skålar med en
kort pip. Tappskålarna tömdes I kannor
och ur dem hällde man slutligen
upp drycken i bägare.
Julbaket var en omfattande syssla för
kvinnorna. Man bakade matbröd som
täckte flera månaders behov – så många
sorter man hade råd till. De stora degarna
knådades i trätråg och det var så
tungt att karlarna ibland fick hjälpa till.
För att få brödet att jäsa använde man
surdeg – en klick deg från föregående
bak, eller drick-jäst som man kunde
köpa från bryggeriet. När man skulle
baka surlimpa började man klockan
nio på morgonen. Minst tolv gånger
skulle den stora degen vändas och slås.
Så täckte man degen med mjöl, bakduk,
dyna och kanske ett fårskinn och
under detta värmande skydd jäste den
till klockan nio på kvällen. Så var det
tid att knåda igen, och därefter blev
det några timmars vila för både kvinnor
och deg. Klockan tre på natten var
det dags att elda ugnen varm och börja
baka. För att skydda brödet ristade
kvinnorna kors i både degen och brödet.
Brödbaket krävde allvar. Den som
>>

sjöng denna dag fick gråta innan brödet
var slut. Det grova brödet bakades
först. Finbaket gjordes sist. Lyxen
– dvs klenäter, sockerkakor mm bakades
för att bjuda främmande på.
Under medeltiden inföll vintersolståndet
vid Lucia och sen dess säger
man att lussenatten är årets längsta.
Denna natt talade djuren högt med
varandra och den som tjuvlyssnade på
deras samtal kunde råka illa ut. Lusse
långnatt firades särskilt i Västsverige.
Bönderna steg upp tidigt och började
med sina sysslor. Det skulle bl.a.
hindra lusegubben eller lusekärringen
från att ösa ut löss på gården. Man
skulle hinna äta sju frukostar (för att
klara fastan som sedan inträdde) innan
det dagades, och djuren fick också
extra omvårdnad för att lindra ledan
över mörkret.
Ungdomarna klädde ut sig och
gick på tiggarstråt. Man ordnade också
danser där både pojkar och flickor
var utstyrda med halm. Den vackrast
klädda flickan var lussebrud och henne
skulle alla pojkar dansa med. Hon var
helt klädd i långhalm med ett halmbälte
runt midjan. Men det var inte
bara roligt att vara lussebrud. Framtiden
såg mörk ut. ”Den som en gång
varit lussebrud, hon får aldrig någon
brudeskrud”, sa man i Bohuslän.
Så var det dags att samlas kring köksbordet
med silkespapper, glanspapper,
kräppapper, sax, klister och annat enkelt
material som kan förvandlas till
granpynt och annan grannlåt. Det
var vanligt att man gjorde pappersblommor
som man satte i granen eller
ljusträdet. Ljusträdet var en enkel
träställning med ljushållare som sedan
översållades med vackra fantasiblommor
gjorda i silkespapper eller
glansigt, färgglatt papper. Det var förstås
lite äventyrligt med levande ljus i
kombination med allt papper, så det
gällde att släcka ljusen i tid.
Julstädningen gjordes ordentligt.
Golven skurades med sand och granris.
Sanden täppte till springorna mel-
lan golvtiljorna – ganska hygieniskt.
Man eftertorkade med trasor eller vitmossa
som samlades in under sommaren.
Vatten fick bäras in och användes
sparsamt men det hände att man slog
ut några skopor vatten över golvet, sopade
ihop smutsen med en styv kvast
och samlade sörjan i en stäva och bar
ut den. Spisen rengjordes försiktigt.
Det fick inte flyga kring några sotflagor
som kunde sugas upp genom skorstenen
och förirra sig ut på åkrarna,
Jultomten 1949
Fotograf: Arne Andersson
Bohusläns museum
det förstörde nästa års skörd. Spisen
skulle också vitmenas.
Julbrev eller kistebrev var enkla bilder
som man kunde köpa på marknaderna
eller av kringvandrande knallar
och pryda de mörka väggarna med.
Julbreven var färgglada träsnitt, enkla
och folkliga i grov teknik. Julbreven
hade inte nödvändigtvis något julmo-
tiv. Istället var skämtsamma och moraliserande
kärleksmotiv vanliga.
1753 ändrades vår kalender och sedan
dess infaller vintersolståndet 21 december.
Den dagen lystes eller blåstes
julfriden in. I städerna fanns en särskild
julvakt som såg till att man inte störde eller
bullrade. Den som trotsade reglerna
kunde råka illa ut. Julfriden skulle vara
till Knutsdagen och personer som begick
våldsdåd under den här perioden straffades
särskilt hårt.
Tomasdagen fruktades mer än någon
annan dag före jul. Tomasnatten var inte
människornas natt, utan trollens, strömkarlens
och tomtarnas natt. Kringgärning
var förbjuden, dvs inga redskap som
gick runt, t.ex. spinnrocken, fick hållas i
rörelse. Man fick inte röra runt i en skål
eller åka efter vagn. Allt arbete skulle vara
färdigt till Tomasdagen, för nu var det
tomtarnas tur att göra sitt och de ville
arbeta ostörda. Man trodde att hela
naturen höll andan någon gång under
denna dag. Hela skapelsen och till och
med solen stod stilla menade man och
då var det tillfälle för de ondas spel.
Därför var det vanligt att man åkte till
marknaden i stan. Det var ett välkommet
avbrott efter allt arbete. Manfolket
åkte och köpte brännvin.
Marknadsbesöket blev av traditionen
en ”blöt” affär och dagen kalllades
därför Tomas Fylltunna av allmogen.
På julmarknaden kunde man
hitta nipper- och galanteribodar, bagare,
borstbindare, hattmakare, leksakstillverkare,
tvåltillverkare, korgmakare
och många andra. På marknaden kunde
bonden sälja gårdens produkter och
använda pengarna till att köpa annat. I
Bohuslän reste man denna dag två furor
eller granar utanför dörren eller på
dyngstacken. De var avkvistade utom
på toppen och kunde vara dekorerade
eller ha två korslagda stänger. De kalllades
för julstång, julgran, julruska,
julviska, julspira eller Tomaskors. De
skulle stå uppe tills sista jullimpan var
uppäten och julölet var slut, men allra
längst till Fastlagssöndagen. Den som
bröt mot den här regeln av glömska eller
högfärd fick böta.
Så var det dags för den personliga
hygienen. Det var inte säkert att man
hade badat någon gång sedan sommaren
tagit slut, så julbadet var säkert behövligt.
Husmor tog kanske in en stor
laggad balja och satte framför spisen i
köket. Där fick alla, en efter en, krypa
ner och bli renskrubbade. De som
inte badade denna dag gjorde det efter
grytdoppet på julafton.
Julbordet dukades med vit duk eller
med ett rent lakan. Takhimlen spändes
över bordet och däri hängde man
halmkronor eller takfåglar.
På varje plats låg en julhög. Det var
grovt och fint bröd och överst låg det
kanske en bit ost eller korv. Julhögen
var ofta den enda julklappen som i varje
fall de vuxna fick. Det mesta sparades
så att man kunde bjuda sina gäster
under helgen. Mitt på bordet lade
man ett stort, vackert skådebröd som
ingen fick röra.
Det skulle ligga där och samla på
sig julens hemliga kraft. Till våren lades
det i havrebingen för att ge kraft åt
sådd och kommande skördar.
Efter förmiddagens småsysslor på
Julaftonen samlades man till dopp I
grytan. Husbonden satt vid bordsän-
10 11
Julgranen kläs i Foss, Munkedal i början på
1900-talet. Fotograf okänd, Bohusläns museum
dan och skar upp bröd åt alla. Så doppade
man i varmt spad. Detta blev så
populärt att dagen började kallas dopparedagen.
Om man tappade någon mat på golvet
skulle den ligga kvar. Det var avsett
för småfolk och andra väsen. När
man ätit färdigt på kvällen täcktes bordet
och resterna av maten av en duk.
Så fick det stå hela julnatten så att de
döda anhöriga kunde få sitt. Så småningom
kristnades denna sed genom
att man lät lite extra stå framme som
”änglamat”. Det hände också att man
hade dukat för dem som avlidit under
året. Husmor satte ut ett grötfat
till gårdstomten. Det gällde att hålla
sig väl med honom så att han inte tog
sin hand från gården under kommande
år.
Före julgranens tid hade man ett annat
slags julträd – en enkel träställning
som pyntades med äpplen, girlander
och pappersblommor. Men mest var
det halmen som skapade stämning.
På julaftons förmiddag bars frisk slagtröskad
råghalm in och breddes ut på
stuggolvet. Barnen lekte I halmen som
värmde gott och den gav också gott

om liggplatser till julens gäster. Men
halmen var eldfängd så många nöjde
sig med att lägga halm under bordet.
Om man hittade ett sädeskorn i
halmen tydde det på ett att ett gott år
väntade. Blev golvhalmen trasslig var
det ett dåligt tecken. Det kunde bland
annat tyda på att far och mor inte hade
legat still under julnatten eller att ungdomen
hade varit ute med flickor. Sådant
kunde leda till att det blev riktigt
med tistlar på åkern.
Julfärden till julottan har alltid varit
fylld med särskild stämning. Då gav
man sig iväg före gryningen upplysta
av brinnande bloss. När man kom
fram till kyrkan slängdes alla blossen
i en stor hög. Där värmde man sig en
stund innan man gick in i kyrkan.
Det gällde att inte komma för tidigt
till kyrkan för då kunde man komma
mitt i de dödas julotta. Skulle man
komma innan de dödas julotta var avslutad
så gällde det att fly snabbt, annars
kunde det gå illa. Ett knep var att
lämna ett klädesplagg eller en psalmbok
kvar i kyrkan innan man rusade
ut. Det kunde avleda de dödas uppmärksamhet.
När man sen gick in och
satte sig var man noga med att torka
av bänkplatsen. Det kunde finnas mull
kvar från de döda. Sägnen om de dödas
julotta berättades allmänt på 1800talet,
men är känd ändå längre tillbaka
i tiden. Den har berättats i hela Europa.
Julnatten har alltid varit händelserik
i folktron. Det var allmänt vedertaget
att de döda steg upp ur sina gravar
denna natt.
Om julottebesöket gick väl så kunde
återfärden bli mera äventyrlig. Då var
det kapptävling. Den som kom först
hem skulle bli först att bärga skörden.
Hemma igen bjöds det smörgås och
brännvin på stående fot och efter julglöggen
lugnade allt ner sig.
På Annandagens morgon skulle man
äta riktigt grovt bröd och ost för att
förbli frisk och stark under kommande
år. Drängarna började dagen med att
rida ut med hästarna. De hade inte ras-
tats på ett tag och behövde röra på sig.
Under denna Staffansritt red man runt
i granngårdarna för att få en bit mat eller
en sup. Man gjorde rent i stallet, ett
arbete som hade legat nere under juldagen.
Det hände också att man gick
omkring hos varandra och gjorde fint
men även motsatsen förekom. Hos illa
omtyckta grannar kunde en stor del av
gödselhögen vara inkastad i fähuset istället
för tvärtom.
Annandagen är Staffans dag. Det förekom
att ”stjärngåare” gick från gård
till gård och sjöng staffansvisan. På det
sättet önskade man god jul och hoppades
att få gåvor tillbaka. Då började
också julnöjena och julgillena. Ofta
hade gästerna egen förning med sig.
Detta var också en vanlig och lämplig
dag för bröllop, om inte månen stod i
nedan förstås. Då var det inte tid att
ingå äktenskap.
För barnen var det säkert skönt att
den mest stillsamma delen av julfirande
var över. Nu kunde de stoja och
rumla om i halmen. En lek hette Ta
Jultyppan. Den gick till så att man låg
på rygg i golvhalmen, böjde benen
bakåt över huvudet och försökte fatta
tag i en liten halmfigur med fötterna
som stod uppställd där. Sedan kastade
man figuren mot dörren. Hamnade figuren
med huvudet mot dörren skulle
någon i huset dö under det kommande
året, kom den omvänt skulle det bli
tillökning i familjen.
Baka ett skådebröd
Vi som inte är keramiker till vardags,
men som ändå längtar efter att knåda
och forma, kan göra en fin dekoration
till julbordet – ett skådebröd. Så
gjorde kvinnorna i forna dar De bakade
ett skådebröd med ett kors format
i degen. Det brödet fick man inte äta
upp utan det skulle sparas till våren.
Då smulades det sönder och blandades
i utsädet. På så sätt hoppades man
att skörden skulle bli god.
Brödbaket har alltid varit en viktig
del i julstöket och många lägger ner
Vykort ur Bohusläns museums arkiv.
stor möda på att göra julbrödet extra
gott och vackert. Saffransbrödet bakar
vi ofta ut till olika figurer som katter,
prästens hår, julgaltar, kyrkportar och
mycket annat. Där kan skaparglädjen
få spelrum. Men om det ska vara riktigt
lätt att göra figurativa bröd så behövs
lite mera mjöl än vad vi vanligen
vill ha i vårt matbröd. Här är ett recept:
Skådebröd av råg
1 l ljummet vatten
1,5 kg grovt rågmjöl
1 pkt jäst
1 msk salt
1 burk kummin
Så släpp loss ”konstnären” i Dig och
knåda och forma juldegarna.
Pepparkakor är i Sverige kända sen slutet
av 1300-talet.
År 1444 förbjöds systrarna i Vadstena
kloster att göra sig av med pepparkakor
som ingick i deras proviant.
Pepparkakor ansågs vara ett bra läkemedel
mot magont, eftersom de innehöll
många kryddor bl.a. peppar. För
övrigt innehöll pepparkaksdegen rågmjöl,
honung och kryddor som koktes
tillsammans.
Det berättas att Kung Hans av Danmark
och Sverige drabbades av spleen,
och år 1487 bakades 500 kg pepparkakor
vilka botade kungens dåliga nerver.
Hans dåliga humör sades även ha
blivit bättre varför uttrycket: ”Ta en
kaka till, så blir du snäll” lär komma
från den tiden. Uddevalla stad anlades
av Kung Hans.
I Bohuslän finns åtskilliga recept på
pepparkakor.
Marknadspepparkakor från Lundbergs
bageri i Uddevalla bakades från
1800-talets början fram till 1940-talet.
De såldes nere vid hamnen i Uddevalla.
Men mest förekom de på marknader
och till jul. Pepparkaksfigurerna
var vackert garnerade med glanspapper
i olika färger.
Marknadspepparkakor
500 gram mörk sirap
50 gram smör
1 tsk nejlikor
1 tsk kanel
Ta en pepparkaka till….
2 tsk bikarbonat
2 tsk hjorthornsalt
2 dl gräddfil
8-10 dl rågsikt
Ljumma sirap och smör, låt kallna.
Tillsätt kryddor och jäsmedel utrört
i grädden. Arbeta in rågsikten till en
smidig deg. Strö över lite mjöl och låt
stå i tre dygn. Kavla ut degen ganska
tjockt och tag ut figurer. Grädda i 150
grader 20 min. Garnera kakorna med
glanspapper och bokmärke.
En variant av Lundbergs pepparkakor
fanns på Jörlanda bageri fram till
1940-talet. Det var vita pepparkakor
(utan kanel och nejlikor). Figurerna
garnerades med hjälp av karamellfärg.
Kungälvs Pepparkaka
Vida berömd var Kungälvs pepparkaka.
”Pepparkakstillverkningen är väl
öfverflödigt att omnämna, hvem har
väl inte hört talas om Kungälfs pepparkakor”,
utbrister A.E. Holmberg
i sin Bohusläns Historia och Beskrifning
1845, och samma år anmärker
häradshövdingen Gabriel Lundgren:
”Stadens pepparkakor uppehålla dock
i främsta rummet stadens anseende”.
Kungälvs pepparkaka bakades av
rågmjöl och med pottaska (hjorthornsalt)
som jäsmedel.
12 13
Den som utförde bakningen var
Anna Sophia Sjöberg född år 1829,
gift med Johan Petter Dahlbom.
Dahlboms pepparkakor bakades fyra
gånger per år. Till jul, påsk, midsommar
och till höstmarknaden. Försäljningen
av Kungälvs äkta pepparkaka
upphörde år 1945. Därefter har åtskilliga
recept publicerats. Ett av dem som
är goda och lättlagade är:
Kungälvs pepparkaka
2 dl sirap
2 dl socker
2 dl mjölk
4 dl vetemjöl
4 dl rågsikt
2 tsk bikarbonat
1 tsk kanel
1 tsk nejlikor
Alltsammans blandas och bredes ut i
smord långpanna (23*35 cm)
Gräddas 175 grader c:a 30 minuter.
Skäres i bitar
De pepparkakor som bakas i vår tid
till jul innehåller som regel inte peppar
men kanel och nejlikor är de kryddor
som ger pepparkakan dess speciella
smak. Med tanke på traditionen är
det dock inget som hindrar att tillsätta
1/2 tsk vitpeppar i degen. Vi skall
minnas att namnet pepparkaka kommer
från den tid då peppar ingick som
ingrediens i kakan.
Barbro Östlund
Mathistoriker
Bilder finns i Boken ”Gråärter och Doppekopp”
sid 171, Fotograf: Clas Jansson,
Bohusläns museum

Berättelsen om klockaren
Laurentius Åkerlund
I början av 1800-talet drabbades Bohuslän
av en hård vinterstorm. Många
skepp drev in mot kusten och slogs
i spillror mot de lömska undervattensskären.
Utom hopp om räddning
släcktes livet för många sjömän.
Ute vid kustremsan i den allra västligaste
delen i Hogdals socken i det
nordligaste Bohuslän lyste taljdankarna
i en enda stuga. I stugan bodde två
bröder som inte kunde få ro inför natten.
Det var inte den rasande stormen
som nära nog slet stugan i bitar som
störde deras nattsömn.
Saken var värre än så. Fadern hade
strax innan gått bort och det magra
arvet efter honom skulle delas mellan
syskonen. Som de flesta fick det sin
näring, inte bara från havet utan även
från små åkertegar som låg utspridda
mellan bergsåsarna. Men att dela
17/384 mantal åkerlapp mellan syskon
är inte lätt. Man räknade, tvistade, tog
en klunk ur flaskan och tvistade igen.
Båda bröderna lystrade efter ett ljud
som bars fram av stormen. Lät det inte
något vid stranden eller var det vinden
som spelade sinnet ett spratt.
Plötsligt bultade det på dörren och
bröderna ryckte till. Vem i all världen
kunde vara ute i detta väder, mitt i natten
dessutom. Ingen med ärliga syften
i alla fall, mest troligt var att de onda
makterna var i farten med något sattyg.
Dörren öppnades men det svaga
ljuset från spisen och taljdanken förmådde
inte lysa upp denna mäktiga
gestalt som klev in. Det var mörkt,
nästan nattsvart och håret reste sig på
de båda bröderna. De såg inte konturerna
av gestalten framför sig och visste
då att detta var en gast, en orolig
själ som irrar omkring.
Text: Ulf Hansson, Strömstads museum
Gasten tog ett steg mot bordet mitt
i kammaren. Taljdanken förmådde då
lysa upp och konturerna återkom. Där
stod en man, huvudet högre än dom
själva, klädd i sjömanskläder. Hans
långa mörka hår var vått och smetade
sig fast i ansiktet. Vattnet dröp av honom
och bildade en växande pöl runt
hans stadiga stövlar.
– Guds fred här inne! Hälsade han.
Ingen av bröderna kom sig för att besvara
hälsningen. De var skrämda nästan
från vettet av denna uppenbarelse.
Men kristen var i alla fall hans hälsning,
och han verkade vara av kött och blod.
– Bli inte förfärade. Jag är inget spöke
utan bara en stackars skeppsbruten...
Skeppet jag var på gick i klipporna för
en stund sedan. Jag är visst den ende
som kom i land... Hur det gick till vet
jag inte själv. Jag såg ljuset från stugan
och kravlade mig hit. Månne i förbarma
er över en skeppsbruten främling
med torra kläder och en bädd för natten?
Den äldre brodern visade med en gest
mot bänken och bjöd med tveksamhet
honom att sitta. Nu blev det fart i stugan.
Kaffekitteln sattes på trefoten, kläder
letades fram. När främlingen ömsat
sina kläder och fått något till livs tog
en av bröderna brännvinsflaskan för att
hälla upp en tår i kaffet.
– Nå, nå. Jag har aldrig smakat starkt
i hela mitt liv…
Bröderna tittade förvånat på varandra.
De hade aldrig hört talas om någon
som inte smakat brännvin. Till och
med pastorn tog sig en sup ibland.
– Men efter denna rysliga afton så
kanske...
Den äldre brodern mönstrade främlingen
från topp till tå, han ville inte få
den stora skepnaden full och bråkig.
Nu verkade han vara trött och tagen
och endast han själv och Gud vet vilka
rysligheter som utspelats där ute i
nattmörkret. Bestämt slog han en rejäl
klunk i kaffet.
Efter att fått i sig kaffet stapplade
han sig fram till fållbänken vid spisen
och lade sig ner. Nattens hårda prövningar,
maten och brännvinet gjorde
att sömnen snart infann sig.
Bröderna återvände till sina papper.
De räknade och trätte, trätte och räknade.
Penningiver och brännvin gjorde
bröderna osams och de bullrade så
att de dränkte stormens ylande. Främligen
reste sig från fållbänken.
– Svår månne saken vara, som i har
att reda upp. Månne jag får hjälpa?
Bröderna tittade förvånat på främlingen.
Inte kunde en sjöman förstå
sig på sådant tänkte de.
Främlingen sade helt lugnt:
– Vi kan fresta så får vi se!
Och fresta fick han. Han satte sig till
bords och snart var hela saken summerad
och delad till allas belåtenhet.
Arvsskiftet var klart. Han erbjöd sig
att upprätta en skriftlig handling över
skiftet. Till brödernas förvåning skrev
främlingen ett vackert dokument. Han
skrev bättre än självaste pastorn. Mat
och supar kom fram. Han berättade
att hans namn var Laurentius Åkerlund
men inget mer. Sedan den natten
stannade han i stugan länge och väl.
Att Åkerlund inte var en vanlig sjöman
stod klart. Han förde sig som en
herreman, bildat tal förde han och var
en ”överdängare” när det gällde att räkna
och skriva. Han lät sig gärna trakteras
hos den uslaste strandsittaren, likaså
förde han sig belevat och vant hos
självaste baronen på Dyne gård. Socknens
fiskare och bönder var han behjälplig
med skrivelser och de bittraste
tvisterna löste han med en ängels tålamod.
Han tog tacksamt emot anbud
att mot mat och husrum lära såväl
gamla som unga att räkna och skriva.
En vacker dag blev han kallad till
kyrkoherden. Denne ogillade att en
främling gick omkring som lärare i
gårdarna. Han underkastades ett förhör,
men till kyrkoherdens förvåning
så kunde han svara på allt vad man frågade
honom. Inte ens latinet var honom
främmande, men om sig själv teg
han.
Då socknen saknade både skollärare
och klockare fick han dessa tjänster.
I fyrtio år verkade han i socknen
och en gåta förblev han under hela sitt
liv. När han dog sörjdes han och saknades
av alla.
Ej långt efter att han frälstes undan
döden från skeppsbrottet började han
snida på ett skepp. När skeppet var
färdigt skänktes det till socknens kyrka.
Det fick sin plats i taket ovanför
templets enda ljuskrona och blev dess
förnämsta prydnad.
– Det är mitt tackoffer för att Gud
frälste mig undan döden och lät mig
få en fristad här, brukade Åkerlund
säga.
Åren gick och minnet av mäster
Åkerlund levde kvar. Det var en under
en julotta som man fick en sista
hälsning från sin gamle välgörare. Den
oeldade kyrkan var så gott som fullsatt.
Lågorna fladdrade i draget uppe
i den stora ljuskronan som lät skuggorna
spela mot skeppet som hängde
intill. Under psalmsången steg andedräkterna
som en dimma och fullgjorde
åsynen av ett skepp som seglar mot
sin undergång.
Under julbönen böjde sig församlingen
djupt i bänkarna och åhörde
prästens entoniga stämma som svävade
fram under valvet. Ett frasande ljud
bröt stämningen och strax därpå en
skarp smäll. Prästen avbröt sin bön, en
del kvinnor och barn skrek högt och
trängde sig ut mot mittgången.
– Elden är lös! Det brinner i kyrktaket!
ropar någon. Repet som skeppet
hängt i stod i lågor, nedanför låg mäster
Åkerlunds skepp i spillror. Snart
var elden släckt och ordningen återställd.
Kyrkstöten plockade upp resterna
av skeppet och bar det med andakt
ut i sakristian. Dess master var knäckta,
seglen och riggen i ett enda virrvarr
och skrovet rämnat mitt itu. Mäster
Åkerlunds skepp blev ett vrak.
När julottan var klar och församlingen
lämnat kyrkan satte sig kyrkoherden
vid sitt skrivbord och betraktade
vraket. Han lyfte upp det för att
bättre kunna syna dess skador. Ur det
rämnade skrovet föll ett gulnat papper.
Hastigt satte han ner resterna av
skeppet, och tog upp pappret. Det var
mäster Åkerlunds sista hälsning, nyckeln
till hans gåta och en bikt över hans
själ. Så här löd budskapet som skeppet
bringade i sin olycka:
”Till templet i denna socken, där jag
fick en fristad efter många års fredlöshet,
har jag Laurentius Åkerlund född
den 29 april 1788, med mina händer
gjort detta skepp, och åt det vill jag anförtro
min hemlighet. Jag föddes i ett
burget hem, hade en lycklig barndom.
Mina föräldrar ansåg mig begåvad,
och jag fick studera. Till prästman ansågs
jag vara skickad, och präst ville jag
bli. Jag blev det också. Vid 24 års ålder
blev jag prästvigd och fick mitt första
missiv. Lyckan syntes le mot mig,
så mycket mera som den flicka jag älskade
lovade bli min. När jag fått min
kyrkoherdeutnämning, och den syntes
ej komma att dröja så länge skulle hon
bli min hustru. Och så när ett par år
hade gått stod jag vid målet, var bliven
kyrkoherde i min hemsocken. Men –
hon som jag älskade svek mig för en
annan. Det slaget knäckte mig. När
så ett grymt öde lades på min lott att
från predikostolen förkunna lysningen
mellan den jag älskade och en annan
man, orkade jag ej längre. Jag tänkte
14 15
taga mitt liv, men gjorde det ej. I stället
flydde jag från allt, från mitt allt,
min församling, min egendom, blott
från mig själv och mitt hjärtesår kunde
jag ej fly... Jag ville bort, långt bort
och så vandrade jag ned till en sjöstad
på kusten, kom ombord på ett
skepp, for till sjöss som simpel man
för om masten. I sju år flackade jag
omkring, runt hela världen. Jag ville
blott ett – jag ville aldrig mera komma
till mitt hemland. Men den som
styr människornas öden hade annorlunda
bestämt... En mörk vinternatt
befann sig det främmande skepp,
ombord på vilket jag då var, under
en hård storm utanför mitt hemlands
kust, segelslitet och räddningslöst
förlorat. Jag skulle komma hem, mot
min vilja, men hem för att dö. Och
med lugn såg jag fram emot slutet,
jag bad innan vi strandade en bön
till Gud för mina kamraters liv. För
mig själv bad jag tyst en bön om att
få dö. Men Gud hörde ej mina böner
– alla utom jag omkommo. Och
jag böjde mig för hans vilja, förstod
att jag måste leva. Som ett tack till
honom för räddningen, och till denna
församling för den fristad jag här
fått, har jag gjort detta skepp. Skrivet
Anno 1823, Johannes Karcinius.”
Kommentar
Är detta sant? Ingen kan nog fastställa
sanningshalten rent vetenskapligt.
Några av de äldre i Hogdal minns berättelsen
de hört av sina mor- och farföräldrar
och i dödboken för Hogdal
finns infört ”Klockaren Laur. Åkerlund
avliden den 15 mars 1841 i en
ålder av 52 år 10 månader och 8 dagar”.
Under 1920-talet tecknades sägnen
ner av tidningsredaktör Gunnar
Thorén.
En snarlik berättelse utgör inledningen
av Emilie Flygare-Carléns
roman ”Rosen på Tistelön”. Emilie
hämtade ofta inspiration från berättelser
och sägner från västkusten.

Midvinterfest i Skogen 2011
Text: Tobias Havaas
Midvinterfest är den årliga försäljningsutställningen för
slöjd och konsthantverk på Bohusläns museum i Uddevalla.
Under hela advent och en vecka in på det nya året visas alster
från ett 60-tal av Västra Götalands slöjdare. Allt som visas
på Midvinterfest är lokalt tillverkat för hand. Dessutom
är alla alster till salu och kan köpas direkt, precis som i en
butik. Det gör att utställningen förändras under tiden den
pågår, allteftersom föremål säljs och nya kommer till.
Midvinterfest 2011 har Skogen som spännande
tema!
Större delen av vårt land täcks av skog och en skog är så
mycket mer än bara träd och växter, stenar och vattendrag.
Den är hem åt tusentals djur. Den förser vår planet med syre
och motverkar växthuseffekten. Den förser oss med mat och
material till både kläder, hus och bränsle.
Det gör att slöjden och skogen står varandra väldigt nära.
Av skogens träd gör vi hållbara bruksföremål eller kol som
kan förvandla malmen i jorden till järn. I jorden finns också
pigment som kan förädlas till färg, eller lera som kan bli
keramik. Av skogens växter och djurens päls kan vi göra tyger
och kläder.
Men också människan och skogen har en speciell relation.
Många tycker om att ströva bland träden och lyssna till skogens
alla ljud. Skogen har också gett upphov till många sagor
och berättelser genom tiderna. Förr ansågs den besjälas
av mer än det vi människor tillåts se. Kanske gör den också
det. Av otäcka varelser som lurar på oss i mörkret, vänliga
väsen som vakar över oss eller bara nyfiket iakttar.
Samtliga foton tagna av Krisstina Holmström
Praktisk information
Utställningsperiod: 26 november 2011 – 8 januari 2012.
Öppettider: Mån 10-16. Tis – Tors 10-20. Fre – Sön 10-16.
Adress: Bohusläns museum, Museigatan 1, Uddevalla.
Välkommen till en ny studiesäsong!
Vill ni ha hjälpa med att ordna egna studiecirklar
finns det hjälpa att få. Studieförbundet Vuxenskolan
har i samarbete med Sveriges Hembygdsförbund valt
ut några studiematerial inför vinterns studiecirklar.
Vill du veta mer om dessa material eller få hjälp att
skräddarsy en studiecirkel eller utbildning för just er,
tveka inte att ta kontakt med din SV-avdelning!
Hitta historien
Hitta Historien
Hitta Historien är ett studiematerial framtaget av SV och
LRF i samarbete med SHF för den som vill börja med hembygdsforskning.
Metoden kräver ingen tidigare erfarenhet
hos cirkeldeltagarna. Studieplanen föreslår 3-5 träffar och
tar upp de olika momenten forska, dokumentera och använda.
Här finns också en genomgång av användbara källor
och hur information från olika källor kan hanteras. Välkommen
att hitta din historia!
Ju förr desto bättre
Ju förr desto bättre handlar om hur vi genom att ta till
vara traditionell kunskap kan hitta lösningar på moderna
problem med särskild tanke på miljö, klimat och energi.
Studieplanen bygger på boken som är tänkt att inspirera till
reflektioner över vad traditionell kunskap är och vilken betydelse
den har för hur vår värld och vårt landskap ser ut eller
skulle kunna se ut.
Nycklar till kunskap
Denna studieplan bygger på Nycklar till kunskap, en antologi
med ett trettiotal uppsatser som beskriver hur man
kan arbeta med olika typer av källor för att få insikt om hur
människan brukar och har brukat naturen och dess resurser.
Studieplanen lämpar sig för grupper med grundläggande
kunskaper inom hembygdsforskning och vill fördjupa
sig eller finna inspiration .
Historiska kartor
Lantmäteriets kartskatt är nu tillgänglig för allmänheten.
Detta studiematerial underlättar för den som vill använda
sig av de historiska kartorna i sin hembygds- eller släktforskning.
Hus med historia
Börja forska kring ditt hus och din bygd
Detta är en studieplan till boken med samma namn av
Per Clemensson och Kjell Andersson. Studieplanen föreslår
att läsa boken på 4 träffar och bidrar med diskussionsfrågor
och övningar.
16 17
Se om ditt hus
Viljan är stark, men osäkerheten och bristen på kunskap
är stor, när det handlar om att underhålla, renovera och
bygga om gamla hus. Hur gör jag? Vilket material ska jag
använda? Vem kan ge mig råd och vägledning? Studiematerialet
Se om ditt hus är framtaget i samverkan med Utbildningsradion,
UR, Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Här
finns TV program och studieplan till materialet som kan
användas för studiecirklar inom byggnadsvårdsområdet.
Skola, hembygdsförening och kulturmiljöpedagogik
Att mötas
Inspiration för den som vill arbeta med barn och ungdomar
i de lokala kulturmiljöerna och på hembygdsgårdarna.
Framtagen av Utvecklingscentrum i Kulturmiljöpedagogik
vid Kalmars läns museum på uppdrag av Sveriges Hembygdsförbund.
Bygd och Natur, Småskriftserie nr 15 www.
hembygd.se
Regional kontakt för studieförbundet Vuxenskolan
i Västra Götaland är Christer Wennerberg, christer.
wennerberg@sv.se
Vill du veta mer om studiematerialen, kontakta Britt-
Marie Jobacker, SVs förbundskansli, tfn 0708 - 55 30 82,
e-post: bmj@sv.se Läs mer på: på www.sv.se
Städernas föreningar under luppen
”Från bondemiljö till boendemiljö” heter en kartläggning
av hembygdsföreningar i svenska städer, som journalisten
Mats Karlsson gjort på Sveriges Hembygdsförbunds
uppdrag.
Undersökningen är en beskrivning av hur hembygdsarbetet
fungerar och är organiserat i elva svenska städer.
Undersökningen täcker in föreningar i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Lund, Ystad, Linköping, Norrköping,
Västerås, Örebro, Luleå och Visby.
Mats Karlsson har intervjuat representanter för de
regionala förbunden och företrädare för över 40 hembygdsföreningar.
Fjorton av dessa föreningar är inte anslutna
till ett regionalt hembygdsförbund eller SHF.
SHF:s förtroenderåd i Linköping i november har
hembygdsarbetet i städerna som tema och SHF:s utredare
Mats Karlsson är inbjuden till ett seminarium om
staden.
Utredningen i sin helhet finns att läsa på SHFs hemsida.
www.hembygd.se

Halmens Hus
– ett museum och en slöjdbutik
1995 byggdes och invigdes Halmens Hus
på Majberget i utkanten av Bengtsfors.
Som Nordens enda stråmuseum kan museet
erbjuda en basutställning om halmens
historia samt tillfälliga utställningar
med olika teman under året. Här ordnas
kurser, föreläsningar, konserter och andra
aktiviteter. Kunskapen kring materialet
och de olika teknikerna lever vidare
i traditionella modeller och i nyskapande
och oväntade kombinationer. I museibyggnaden
finns även en slöjdbutik med
högkvalitativt hantverk i skilda material
som halm, keramik, textil, silver, smide
och trä. Butiken är ansluten till SHR
(Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund).
Just nu visas vandringsutställningen
”Att gripa ett halmstrå” på Bohusläns museum.
Utställningen som är producerad
av Halmens Hus berättar om den dalsländska
traditionen att arbeta med halm.
I utställningen finns ett åttiotal föremål
av skilda slag, alltifrån klassiska halmhattar
och julbockar till moderna och konstfulla
lampor, mobiler och vävar. Att blanda
halmen med andra material ger en
extra dimension till föremålen. Utställningen
som är på turné finns på Bohusläns
museum från den 12 november 2011
till den 22 januari 2012.
Halmhistoria
I många tusen år har halm och strå använts
som material för att tillverka föremål
av olika slag. I Egypten har fynd
gjorts som kan dateras till omkring 5000
f Kr och i södra Europa finns fynd från
2000 f Kr. I Danmark har man funnit rester
av stråflätning från järnåldern. I Sverige
finns uppgifter om halmarbeten från
1400- och 1500-talen. Men helt säkert
har man använt materialet långt tidigare.
Föremål av halm och strå tillverkas och
har tillverkats över hela världen. I Sverige
används mest råghalm till slöjd. En speci-
Text: Johanna Lindström, museichef Halmens Hus
ell sort som heter svedjeråg har visat sig
vara den bästa. Långa, sega, fina strån
som lämpar sig för slöjdarbete. I England
är det vanligast med vetehalm, i
Afrika använder man olika sorters gräs
eller palmblad, i Asien rishalm osv.
Man tager vad man haver helt enkelt.
Teknikerna för att framställa nytto- och
prydnadsföremål är dock snarlika över
hela världen.
I mitten av 1800-talet levde en stor
del av Sveriges befolkning av jordbruk
med binäringar. Halmen man fick efter
tröskningen användes i första hand till
djuren för att dryga ut fodret och till
att strö på ladugårdsgolvet. Även som
taktäckningsmaterial hade halmen stor
betydelse. I varje hushåll tillverkades
de föremål man behövde och de flesta
hade tillgång till halm. Det var ett
material som var lättillgängligt, billigt,
Foto: Martin Gustavsson
närproducerat. Nyttoföremål som korgar,
fat, såskäppor och bikupor var de
vanligaste föremålen.
Det förekom riter och magiskt tänkande
i samband med sådd och skörd
av säd och det gjordes då kultföremål
av halm för att ära kornguden och på så
sätt försäkra sig om god skörd under det
kommande året. Bland de prydnadsföremål
som tillverkas idag har många lånat
form och teknik från dessa gamla så
kallade korndockor.
I Sverige utvecklades halmslöjden på
ett medvetet sätt under senare delen av
1800-talet. Halmflätningsskolor startades
på många håll i landet. I Upperud
i Dalsland fanns Sveriges Mönsterskola
för halmflätsslöjd under åren 1880
till 1900. Att vi idag har Nordens enda
stråmuseum Halmens Hus i Bengtfors
har sin upprinnelse i Ärtemarkshatten.
Ärtemark är en
socken i utkanten
av Bengtsfors och
där bodde en ung
flicka som hette
Märta-Stina.
Under de svåra
åren med stor
fattigdom och utvandring
på 1850talet
gick Märta-
Stina en sommar
över till Norge för
att söka arbete.
Hon arbetade en
säsong på en stor
gård nära Halden
där hon lärde känna
en ung norrman
som varit sjöman.
En kväll visade han
hur man med hjälp av halmstrån kunde
göra en lång fläta på 10-12 meter
och sedan forma flätan och sy en hatt.
Han hade lärt sig tekniken i Panama.
Detta blev en kunskap som Märta-
Stina bar med sig och flera år senare
när hon var tillbaka i Ärtemark och
Foto: Marika Russberg
hade bildat egen familj fick hon användning
för den. Hennes man saknade
en hatt när de skulle gå på husförhör
och de hade inte råd att köpa
någon. Märta-Stina gick då ut på logen
och hämtade halm till en fläta och
sydde en hatt. På husförhöret väckte
hatten stor beundran och flera önskade
sig likadana hattar. Märta-Stina
fortsatte fläta och sy upp hattar på beställning.
Efter ett tag engagerade hon
grannkvinnorna och barnen för att
kunna tillgodose efterfrågan som hela
tiden ökade. Kunskapen spred sig och
blev till en hel hemindustri i slutet av
1800-talet. Man flätade och sydde under
vintertid och vandrade sedan iväg
till närmaste hamnstad som var Halden
i Norge. Där kunde man sälja hattarna
till uppköpare och på så sätt exporterades
Ärtemarkshattarna ut i hela
världen.
Halm i samband med jul är en gammal
tradition. Berättelsen i bibeln om
hur det nyfödda Jesusbarnet läggs i en
krubba med halm förstärker materialets
laddning. Julnatten var magisk
och man lade ut halm på golvet i stugan
och det förekom också att man
lade sig på halmen och sov på golvet
18 19
Foto: Marika Russberg
för att sängarna skulle vara lediga för
de döda som antogs komma tillbaka
på besök just under julnatten.
Att dekorera huset med en halmkrona,
en så kallad oro över bordet och
att lägga ett kors av halm under bordet
för att välsigna maten hörde också till
gamla seder.
Julbocken är den mest kända och
kanske också den äldsta av de halmsaker
som vi nuförtiden förknippar med
julen. Flera juldekorationer i halm
togs fram under 1930-talet på Stenebyskolan
i Dals-Långed. Där bedrevs
att aktivt arbete med att hitta nya användningsområden
för halmen sedan
modet förändrats och efterfrågan
på Ärtemarkshattarna minskat. Från
den här tiden kommer Stenebystjärnan
som vi hänger i fönstret i adventstid
samt alla de små prydnader som
ska hänga i julgranen samt tomtar och
änglar av alla de slag och i olika storlek.

Ljudarkivet 1958-1985
Ljudupptagningar med intervjuer och
berättelser från Bovallsstrand med omnejd
inspelade 1958-1985 och 2001.
Bovallstrands Hembygdsförening
Med denna bok och tillhörande cdskivor
bjuder Bovallstrands hembygdsförening
på ljudupptagningar, text och
bilder som beskriver hur livet tedde
sig förr. Bland det inspelade materialet
fi nns bl.a. intervjuer med äldre Bovallstrandsbor,
berättelser om hur livet
i samhället såg ut i förr i tiden, bebyggelsens
historia samt sång och musik.
De fl esta intervjuer har gjorts av slöjdlärare
Fritjof Johansson (1894-1980).
Han var en mycket aktiv hembygdsforskare
och bildade Bottna hembygds-
och fornminnesförening och
satt även med i styrelsen för Bohusläns
Hembygdsförbund.
28 sid.
Bovallstrand
Ett kustsamhälle i ord och bild
Bovallstrands Hembygdsförening
1958-1985
Denna bok har två delar där den första
behandlar Bovallstrands historia,
från det tidigaste kända vittnesmålet
om Bovallstrands existens ända fram
till 2000-talet. Historiken illustreras
Boktips
av ca 140 foton och här kan du läsa
om bl.a. sillperioderna på 1700- och
1800-talen, turismen och badgästerna,
stenindustrin, fi sket, boende- och levnadsvillkor,
för att bara nämna något.
Den andra delen i boken är en gedigen
genomgång och inventering av gator
och hus i Bovallstrand och ger historiken
kring dessa hus och vilka som
levde där. Alla fastigheter fi nner man
med gamla eller nytagna fotografi er.
199 sid.
Torp i Hålta
1800-tal och 1900-tal
Hålta hembygdsförening
Denna bok är resultatet av ett projekt
som startade i mitten av 1980talet
när Sveriges Hembygdsförbund
gick ut till föreningarna med önskemål
om att de skulle dokumentera något
om sin hembygd. I samråd med
Studieförbundet Vuxenskolan i Kungälv
startade man en studiecirkel och
deltagarna har sedan arbetat i grupper
med de olika byarna. I boken har
man samlat deltagarnas minnen från
hur det var när de var barn, var torpen
låg, vem som bott där och hur länge,
när torparna dog och nya kom osv.
För att få fram alla uppgifter har det
bl.a. forskats i årsskrifter, husförhörslängder,
släktregister och gårdskartor.
Allt detta har sedan sammanställts
och utmynnat i en bok
som inte bara är en torpinventering
utan även ger en bild av hur det var
att leva som torpare. Insprängt mellan
inventeringarna fi nns berättelser
från tidningsurklipp, årsskrifter, torpvandringar
och mycket mer som gör
inventeringen levande och intressant.
206 sid.
ISBN 978-91-633-8806-4
Myckleby socken
Gårdarnas och torpens historia
Del 5 Syltenäs, Buvenäs, Steneröd,
Välteröd, Bräcke, Åker 2, Kärr, Öberg
Myckleby Hembygds- och fornminnesförening
Detta är den femte boken i serien om
Myckleby sockens historia. Forskargruppen
har bl.a. gått igenom kyrkböcker,
domböcker, jordeböcker, mantalslängder
och lantmäterihandlingar
för att få ihop detta material. Syftena
med skriften har varit många. Man
vill göra en inventering av gårdarnas
och torpens historia, dokumentera
ett kulturlandskap som ständigt förändras
och bevara äldre tiders kunskap.
Men lika mycket vill man vara
till hjälp för alla dem som forskar om
sin släkt i trakten och för dem som vill
veta mer om sin hembygds historia.
Boken innehåller många fotografi er
som aldrig tidigare visats och en hel
del berättelser om dem som bodde i
bygden.
285 sid.
Livräddaren
En berättelse från Käringön
Sigvard Berlin
Livräddaren är en skönlitterär berättelse
med historisk förankring om
Justinus Berlin, hans hustru Katrin
och deras familj. Justinus var besättningsman
på livräddningskryssaren
Justus A Waller i 25 år med början
1920. I boken får vi följa detta par,
Justinus svåra arbete som bl.a. fi skare
och vaktman och Katrins oro och
vedermödor i början av 1900-talet.
Sigvard Berlin skrev boken om sin
pappa och hans liv på Käringön 1985
och tillägnade den sin lillasyster Anna-
Lisa på hennes 70-årsdag, men berättelsen
har tidigare inte spridits.
Allt överskott från försäljningen av
boken går till insamlingen för ett
nytt stationshus till RS Käringön.
20 21
97 sid.
ISBN 978-91-633-6622-2
Nya medlemsmärken från
SHF
Nu fi nns två nya medlemsmärken
för hembygdsrörelsens. Det
lilla märket är 13,5 mm i diameter
och silverfärgat och har hembygds
”H” i relief. Det stora märket
är 24 mm i diameter och i
röd emalj med H i silverfärg.
Antal Stort Litet
1–9 50 kr 25 kr
10–49 40 kr 15 kr
50– 30 kr 10 kr
Beställ via SHF, 08-34 55 11,
kansli@hembygd.se
Budgetpropositionen
med Kulturarvslyftet
Regeringen föreslår i sin budgetproposition
satsningar på omkring 800
miljoner kronor till kulturarvet inom
digitalisering, inventering och vård.
Kulturarvslyftet innebär att regeringen
avsätter 270 miljoner kronor till
Riksantikvarieämbetet för att täcka
kostnaderna för arbetsledning inom
ramen för satsningen som ska ske i
samarbete med andra berörda myndigheter
och organisationer inom
kulturområdet.
Satsningen omfattar tre huvudområden:
digitalisering, inventering och
vård. Riksantikvarieämbetet får i uppdrag
att administrera satsningen och
välja ut vilka projekt som ska genomföras.
Det kan vara allt från att se till
att fornlämningar blir tydliga i skogen
till att ägna sig åt digitaliseringsarbete
av gamla arkiv. Tanken är att personer
med nedsatt arbetsförmåga ska få jobb
med att vårda, tillgängliggöra och utveckla
kulturarvet.
– Vi är mycket glada över detta förslag
och det är många som hör av sig
till oss och vill vara delaktiga i det här.
Det är dock för tidigt att säga vilka
projekten blir och vart man sedan ska
vända sig för att söka jobben inom ramen
för Kulturarvslyftet. Vi återkommer
med mer information så fort vi
vet formerna för detta och när vi fått
det formella uppdraget, säger riksantikvarie
Inger Liliequist.
Fyra frågor och svar kring Kulturarvslyftet:
Vilka kan ansöka om bidrag till projekt
med anknytning till kulturarvsområdet?
Stödet ska kunna fördelas såväl till
regionala och kommunala kulturinstitutioner
som till statliga institutioner
och andra aktörer som bedriver verk-
samhet inom eller med anknytning till
kulturarvsområdet, till exempel ideella
föreningar. Stödet ska gå till insatser
för kunskapsuppbyggnad, vård och
tillgängliggörande. Det kan t.ex. handla
om att digitalisera samlingar och arkivmaterial
eller om att restaurera kulturmiljöer.
När kan dessa aktörer inom kulturarvsområdet
söka bidragen?
Det är fortfarande väldigt tidigt i
processen, budgetpropositionen lämnades
i slutet av september och det
är först när den har beslutats som
det fi nns en förordning under vilken
Riksantikvarieämbetet får det formella
uppdraget. I början av 2012 kan
projekten tidigast ansöka om bidrag.
Riksantikvarieämbetet kommer att
bilda en organisation för detta som i
sin tur administrerar ansökningar och
göra urvalet.
När kan man som arbetssökande
anmäla sitt intresse?
Det kommer att klarna i takt med
att Riksantikvarieämbetets arbete med
fördelning av stöd till projekt och arbetsledare
kommer igång. Det är inom
ramen för dessa projekt som tillsättningen
av tjänster ske.
Vart ska man vända sig? Hur kommer
tjänsterna att tillsättas?
Även detta är för tidigt att säga. De
arbetsledande tjänsterna kommer att
tillsättas inom ramen för projekten och
i slutändan görs rekryteringarna av de
personer som ska jobba i projekten att
ske i samarbete med arbetsförmedlingarna
i hela landet. Riksantikvarieämbetet
kommer löpande att informera
om Kulturarvslyftet, håll utkik på ämbetets
webbplats, www.raä.se.
Kontakt: Charlotte Helmersson –
kommunikatör, Riksantikvarieämbetet.

På jakt efter det rätta lavvirket
Gamla omålade byggnader är inte bara
vackra och kulturhistoriskt värdefulla.
De kan också vara viktiga för solälskande
lavar. Nu vill Länsstyrelsen ha hjälp
med att hitta dessa ovanliga lavmiljöer.
Det kan verka underligt att vissa lavar
behöver en människoskapad miljö
som hus, och inte klarar sig med naturliga
miljöer. Men det här handlar alltså
om lavar som lever på solbelyst död
ved, till exempel på döda träd. Idag är
det ont om död ved och den som finns
ligger oftast i skugga i skogen. Solbelysta
döda träd eller stora gamla träd
med döda grenar finns främst i odlingslandskapet.
Även där har antalet
döda träd minskat starkt och männis-
koskapade livsmiljöer har därför fått
en större betydelse.
Få tillflyktsorter
I gamla tiders odlingslandskap var solbelyst
timmer vanligt. På stängselstolpar,
hässjestörar, bostadshus, lador
och andra byggnader. När man började
stänga ute boskapen från odlings-
och slåttermarkerna så användes stora
mängder stängsel. Kring 1800-talet
fanns det som mest omålat trä i odlingslandskapet.
Då var det med andra
ord goda tider för de solälskande lavarna.
Idag har deras livsmiljöer krympt
till nästan ingenting. I södra Sverige,
och i slättbygderna, har minskningen
Foto: Ann-Katrin Larsson
av omålat trä i odlingslandskapet varit
enorm. Hela 99 % har försvunnit under
det senaste århundradet.
Sexton kräsna lavar
De flesta lavar som man hittar på gamla
byggnader lever framför allt på döda
träd, men det finns ett antal som idag
har de flesta kända fynd i människoskapade
miljöer. Av våra rödlistade (hotade
eller nära hotade) lavar är det 16 arter
som ofta lever på hus och stängsel.
Många av de här lavarna växer inte på
vilket gammalt hus som helst utan behöver
lång tid på sig. För de mest kräsna
kan det ta hundra till tvåhundra år
innan de kan etablera sig.
Omålat är bäst
Det viktigaste för dessa lavar är naturligtvis
att deras livsmiljö finns kvar.
Därför är det mesta som är bra för
byggnaden även bra för laven. Men
det finns ett stort undantag. Dessa lavar
tål inte målarfärg. De tåligare arterna
kan stå ut med ett tunt lager
Falu rödfärg, men flera tål inte ens det.
Som tur är skadar inte lavarna byggnaderna.
Att tvätta bort lavar och mossa
får inte byggnaden att må bättre. De
få silvergrå omålade timmerbyggnader
som finns kvar är både ett ålderdomligt
inslag i landskapet, och viktiga att
bevara för sina lavar.
Hitta det rätta virket
Länsstyrelsen arbetar idag med ett åtgärdsprogram
för fyra arter av lavar på
kulturved (gammalt omålat virke) i
odlingslandskapet. I Västra Götalands
län förekommer eventuellt två av de
fyra: sydlig ladlav och ladparasitspik.
För att kunna arbeta med åtgärder
för dem behöver vi veta om de överhuvudtaget
finns kvar här. Ingen vet
idag hur många gamla omålade byggnader
det finns i länet, eller precis var
de finns. Nu hoppas vi att du kan hjälpa
oss att hitta det rätta virket.
Vet du var det finns
kulturved?
Kulturved är omålad och inte
tryckimpregnerad. Det kan vara
en gammal timmerbyggnad, eller
en större grupp gamla stängselstolpar
av trä utomhus. Hör
då av dig till Anna Stenström på
telefon 031-60 50 41 eller e-post
anna.stenstrom@lansstyrelsen.
se.
22 23
Anna Stenström,
Naturvårdsenheten Länsstyrelsen
Foto: Ann-Katrin Larsson
Nedan: Foto av Ingeborg Enander
förestälande sonen Olof E.
Bohusläns museums arkiv