Regatta nr 1 2011 - Karlstads Segelsällskap

nära döden I Bösshamn
De flesta av oss som seglat ett tag
har ett lager av anekdoter och berättelser
om det som hänt oss på
sjön. Ofta dråpliga och roliga historier,
men ibland även mindre lustiga
händelser som grundstötningar och
liknande. Men jag tror att det är få
som fått hela sin familjs liv riskerat
på det sätt som hände oss sommaren
2003.
Det var i början
på augusti
och vädret
var varmt och
högtrycksstabilt.
Vi hade
kryssat runt
lite i mellan-
Vänern och
upptäckt det
för oss då ännu nya innanhavet. Eftersom
våra barn, då 9 och 7 år, kunde
bli lite rastlösa var det naturligt att
söka sig till Bösshamn på Lurö där det
både fanns bra barnbad och utrymme
för spring och lek. I viken hade vi
ankrat en bit från Kryssarklubbens
blå boj som redan var upptagen av en
stor och vacker motorseglare i lackad
ek. Efter en stund kom även en tredje
båt och ankrade relativt nära och vi
tyckte nog att de lämnade lite knappt
om svajutrymme i förhållande till oss
och motorseglaren. Men vinden kom
som vanligt från sydväst och det var lä
inne i viken.
Efter obligatoriskt bad gav vi oss av på
promenad runt ön. Ett självklart mål
var Luröbryggan och varsin eftermiddagsglass.
När vi var på väg hem till
båten genom skogen hörde vi ett tilltagande
surrande av ett väldigt ettrigt
motorljud. Det lät inte alls som en
utombordsmotor utan snarare som en
tvåtaktsgräsklippare på anabola steroider.
När vi kom fram och kunde se
vattnet mellan träden förstod vi vad
det var som lät. Det var ett litet sjöflygplan!
Senare skulle vi lära oss att flygplanet
var ett s.k. ultralätt flygplan klass B,
dvs. ett roderstyrt flygplan men begränsat
i storlek. Det var av typen
”Avid Catalina amphibian” och hade
en bruttovikt på ca 600 kg med besättning
och en marschfart på ca 115
km/h. Planets kropp var lite båtformad
nedtill och det var alltså flygplanskroppen
som var planets ponton.
Eftersom de
u l t r a l ä t t a
flygplanen är
motorsvaga
och lätta
k o n s t r u k -
tioner är de
känsliga för
vindpåverkan
och måste
bl.a. startas
och landas
rakt mot vinden. Inte heller tål de särskilt
mycket vind.
Vi hade sett flygplanet starta och
landa en gång under eftermiddagen
och tyckte att det
var konstigt att
piloten valde att
starta så långt in i
viken eftersom det
innebar att planet,
som alltså startade
inåt i viken, kom
rätt nära båtarna
och träden på ön.
Samtidigt antog vi
att planet var känsligt
för vågor och
behövde plant vatten.
Runt sjutiden
på kvällen var vi i
båten och lagade
mat och njöt av den
vackra kvällen. Då hörde vi åter ljudet
av flygplanet som startat motorn i
vikens norra grunda del och nu taxade
ut för att starta.
Barnen som suttit i ruffen och ritat
kom upp i sittbrunnen för att se starten.
Efter att ha åkt ut ett par hundra
meter vände så planet inåt och ökade
motorvarvet. Efter ca 150 meter lätttade
planet från vattnet och började
sakta stiga. Men så när planet kommit
långt in i viken och skulle stiga
över trädtopparna såg vi hur det tycktes
stanna av. Farten minskade och
det var som om det helt stannade med
nosen pekande brant uppåt! Vad som
hände var att vinden, som då var ca 8
m/s vid Pålgrunden, böjde av över träden
och svepte ned i viken. När planet
kom in i den nedåtsvepande luftströmmen
förlorade det lyftkraft och
stallade, dvs. stannade och började
falla bakåt! Hade piloten fortfarande
haft styrfart kunde han girat norrut,
alltså mot vikens rymliga och tomma
del, men i stället föll planet okontrollerbart
snett nedåt in mot vikens södra
del där vi låg för ankar.
Som i slowmotion såg vi planet komma
ner mot oss i en fallande gir. Dess
fart ökade och katastrofen tycktes
oundviklig, 600 kg flygplan rakt in i
rigg och båt! Vi stod som fastfrusna
i sittbrunnen men
i sista stund fick
piloten tillräckligt
med fart för att
återfå kontrollen.
Planet girade kraftigt
och svängde in
och ner mellan oss
och motorseglaren.
Vi såg planets
undersida passera
oss med den nedre
vingspetsen bara
en bit över vattenytan.
Planet steg och
försvann. Kvar i
tystnaden satt vi
chockade. Barnen
grät och ville i land. Först efter en
timme var de tillräckligt lugna för att
våga återvända till båten. Vi talade
då med besättningen på motorseglaren
och de var lika chockade och arga
som vi.
Epilog
Väl hemma försökte vi få Luftfartsver-
12 Regatta, Karlstads Segelsällskaps medlemstidning jan 2011 nr.1 årgång 83