Kommunikation i vård och omsorg med personer ... - Vårdalinstitutet

Kommunikation i vård och omsorg med personer med demens 

- Realitetsorientering, reminiscens och validation ® 

Författare: Eva Arntzen 

Uppsats 10p (41-60p), Socialt arbete med inriktning mot social omsorg (Kurs SO8062) 

Sociala Omsorgsprogrammet, Institutionen för hälsovetenskaper, Högskolan Kristianstad, 

VT 2004

Abstrakt 

2004-08-19 

Kommunikation är en viktig komponent i vård och omsorg av personer med demens eftersom den är en 

metod för att kunna nå en förståelse för varandra. De olika kommunikationsmodellerna som presenteras i 

litteraturen är framförallt: (1) Realitetsorientering, (2) Reminiscens och (3) Validation. Syftet med denna 

litteraturstudien var att beskriva de tre metoderna. Litteraturgenomgången visade att realitetsorientering, 

som första gången beskrevs i litteraturen 1958, främst syftar till att träna personer med demens att 

orientera sig i “den verkliga världen”. Reminiscens definieras i litteraturen som en hjälp att komma i 

kontakt med tidigare upplevelser, speciellt upplevelser som har varit betydelsefulla för individen. 

Metoden har använts i terapeutiskt syfte sedan 1961. I metoden Validation, som utvecklades mellan åren 

1966 och 1980, beskrivs att vårdaren följer med personen med demens i deras inre värld där känslor 

snarare än fakta dominerar. Resultatet tyder på att olika kommunikationsmodeller behövs inom vård och 

omsorg av personer med demens, för att kunna möta den enskilde i sin verklighet. Den ena modellen kan 

leda den enskilde till en dimension som i sin tur kräver en annan form av kommunikation. 

Kommunikation i vård och omsorg av personer med demens – realitetsorientering, reminiscens och 

validation 

Uppsats 10p (41-60p), Socialt arbete med inriktning mot social omsorg (Kurs SO8062) 

Sociala Omsorgsprogrammet, Institutionen för hälsovetenskaper, Högskolan Kristianstad, VT 2004 

Författare: Eva Arntzen 

Handledare: Britt Krantz 

Allt material är skyddat genom upphovsrätten och får inte användas i kommersiellt syfte. Texten får användas för eget bruk men källan måste anges. 

Källa: www.vardalinstitutet.net, Tematiska rum. 

1

2004-08-19 

Innehållsförteckning Sid 

Inledning ………………………………………………………………. 3 

Bakgrund ……………………………………………………………… 4 

Syfte ……………………………………………………………………. 5 

Metod…………………………………………………………………… 5 

Studiens avgränsningar ……………………………………………….. 5 

Begreppsförklaringar ………………………………………………… 5 

Vad är demens? ….…………………………………………………… 6 

Utveckling av området vård och omsorg av personer med demens… 6 

Äldrepolitikens nationella mål ............................................................... 7 

- Demensvårdens mål och riktlinjer ……………………… 7 

Vad är kommunikation ………………………………………………… 8 

Kommunikationsmodeller ……………………………………………… 8 

Resultat ………………………………………………………………….. 9 

- Realitetsorientering …………………………………… 9 

- Egna reflektioner kring realitetsorientering …………… 10 

- Reminiscens…………………………………………… 11 

- Egna reflektioner kring reminiscens…………………… 13 

- Validation ® ……………………………………………. 13 

- Egna reflektioner kring Validation ® …………………… 16 

Metoddiskussion ......................................................................................... 17 

Sammanfattande diskussion ……………………………………………… 18 

Tack till…………………………………………………………………….. 19 

Referenser …………………………………………………………………. 20 



2

2004-08-19 

INLEDNING 

Som teamchef med arbetsledare- och verksamhetsansvar inom särskilt boende för personer med demens 

har jag observerat att kommunikation i mötet kan vara svårt. Personal inom demensomsorgen måste vara 

lyhörda, engagerade, ha empatiförmåga, tålamod och vara kreativa för att mötet med personer med 

demens skall bli bra. Samarbetet mellan olika yrkesprofessioner och med anhöriga är viktigt. För de olika 

yrkesprofessionerna är det viktigt med samarbete ut ifrån samma mål kring den enskilde, samt att där 

finns samstämmighet personal emellan. Anhöriga kan bidra med kunskaper från den enskildes tidigare 

liv. Bakgrundskunskap kan vara av stor betydelse i det dagliga mötet med personer med demens, då den 

kan öka personalens möjlighet att förstå och tolka den enskildes behov, samt ge bra underlag för vidare 

kommunikation. I varje möte inom vård och omsorg av personer med demens, sker en kommunikation 

mellan två eller fler personer. Det kan handla om den verbala kommunikationen, dvs. genom tal eller 

skrift, men även kommunikation genom kroppsspråk, mimik och gester; så kallade icke-verbala 

kommunikationer. 

Bemötandet i mötet är viktigt inom vård och omsorg med personer med demens. Det är i mötet som 

grunden för tillit, trygghet och förståelse byggs upp. Bemötandet får på så vis stor betydelse för hur den 

enskilde upplever den vård och omsorg han/hon får. 

Kommunikation kan vara svårt att förmedla, men även att ta emot. Alla har vi någon gång under vårt liv 

upplevt att bli missförstått eller själva misstolkat andra. Vidare har många av oss hört någon säga något 

men förmedlat något annat genom sitt kroppsspråk. Personer med demens har på grund av sin 

demenssjukdom svårt att förmedla och uttrycka sina behov och önskemål genom kommunikation. Frågan 

är hur den enskilde upplever att inte blir förstådd av omgivningen, att inte komma ihåg vad som sades 

eller vart man befinner sig. Detta faktum är enligt min menig en viktig aspekt som med all respekt bör 

ägnas tid och funderingar kring. Om omgivningen kan anpassa sig till personer med demens behov av 

kommunikation, för att på så vis lättare förstå och tolka deras behov, borde denna diskussion vara värt att 

ägna tid åt; inom olika verksamheter där personal kommer i kontakt med personer med demens. 

Oro eller ångest hos personer med demens kan vara ett symtom på något annat än det vi ser eller hör. Med 

det menas att oro eller ångest hos en person med demens exempelvis kan betyda: ”Sitt hos mig en stund” 

eller ”Prata med mig”. Vidare kan en fråga om vilken dag det är i dag, betyda det samma. Att prata om 

sin avlidna make/maka som om denna levde kan stå för saknad eller tomhet som behöver bekräftas. En 

person med demens kan plötslig komma på att hon/han vill hem till sin mor, men möts av en låst dörr. 

När vårdpersonalen kommer till honom/henne envisas han/hon om att få gå hem till sin mor. Hur bemöter 

vi denna oro? Skall vi tala om som det är? Skall vi avleda? Skall vi möta den enskilde i sin verklighet? 

Vad får vi för svar eller reaktion från den enskilde? Det är vetskapen om att den enskilde som har 

drabbats av demens är helt eller delvis beroende av omgivningen för att klara sin vardag, som har väckt 

mitt intresse för hur vi kommunicerar inom vård och omsorg med personer med demens. 

Denna studie avser att beskriva olika kommunikationsmodeller som är lämpliga att använda i mötet med 

personer med demens. Studien inleds med syfte, metod och avgränsningar, för därefter att ge läsarna en 

kort information om demens, en historisk tillbakablick, samt en introduktion i framtidsmål inom 

äldreomsorgen, innan resultatet presenteras. Efter varje redovisning av de olika kommunikationsmetoderna 

finns en kort egen reflektion som i slutändan knyts ihop med den avslutande diskussionen. 



3

2004-08-19 

BAKGRUND 

Mötet inom vård och omsorg om personer med demens präglas av en ömsesidighet. En ömsesidighet i 

kommunikationen mellan hjälparen och den som är i behov av hjälp. Cederlund och Nilholm (2000) 

uttrycker att kommunikation kräver ömsesidighet, en ömsesidighet som bygger på hänsynstagande till 

samtliga deltagares bidrag. Personer med demens försämras successivt genom sin demens, vilket påverkar 

deras förmåga att kommunicera (Cederlund & Nilholm, 2000). Denna försämring gör att den enskilde 

behöver stöd/hjälp för att kommunicera, men även stöd/hjälp att kunna göra sig förstådd. 

Edberg (2002) har utifrån Bubers teori, förklarat hur kommunikation mellan två eller flera personer kan 

speglas. Enligt Edberg menar Buber att mötet kan bli ett; (a) ”Jag – Du” förhållande där man ser den man 

möter som subjekt eller som någon, eller (b) ”Jag – Det” förhållande där man betraktar den man möter 

som objekt eller som något. Inom demensvården har Edberg översatt detta till: ”att man i mötet antingen 

ser på ‘den andre’ som en person med demens, eller som en diagnos – en dement person” (Edberg, 2002 

s.13). 

Personer med demens är i beroendeställning till omgivningen, för att klara sin vardag. Enligt Ericsson 

(1991) kan vi se hur en demenssjukdom hotar individens möjlighet att uppleva mening och helhet. 

Personer med demens behöver den yttre miljöns stöd för att kunna upprätthålla sin identitet, veta vem 

han/hon själv är och vad han/hon uträttat i sitt liv. Att få betrakta sig själv som en någorlunda självständig 

individ är naturligtvis av stor betydelse för självförtroendet. I kontrast till olika begränsningar som 

demenssjukdomen medför, finns den enskildes känsloliv och behov av gemenskap och delaktighet kvar. 

Eller som Edberg (2002) uttrycker det: ”Svårigheter som personer med demenssjukdom ställs inför, gör 

att man redan från början har ett ‘underläge’ i mötet med omgivningen.” När en person inte blir förstådd 

ökar stressen och risken för att hamna i en s.k. katastrofreaktion ökar efterhand som den enskilde utsätts 

för intryck som den inte kan hantera. Det kan vara helt vardagliga sysslor som t.ex. uppstigning eller 

duschsituationen. Viktigt för personer med demens är omgivningens förmåga att tolka och förstå den 

enskildes uttryck. Den enskildes uttryck står ofta för ett behov som behöver utföras. Det är just behovet 

som är svårt att tolka, vilket har påvisats genom flera studier (Edberg, 2002). 

Personal inom vård och omsorg som i sitt dagliga arbete möter personer med demens, kan då och då 

observera att personer med demens kan ha ”klara” stunder. Det kan vara personer som inte har sagt ett ord 

till personalen på lång tid, som plötslig talar en eller flera sammanhängande meningar. Asplund och 

Normann (2002) förklarar dessa ”klara” stunder som episoder av psykisk klarhet (EPK). Enligt Asplund 

och Normann (2002) finns det ett antal studier som visa på att personer med demens har uppnått episoder 

av psykisk klarhet i samband med ledda samtal i grupp. 

I vård och omsorg om personer med demens har personal möjlighet att påverka hur mötet med den 

demensdrabbade blir genom personalens användning av kommunikation, samt deras sätt att tolka och 

förstå den enskildes uttryck av behov. Det är viktigt att personal inom vård och omsorg, är medvetna om 

den makt man besitter (Skau, 2001) i mötet med personer med demens. Makt i detta sammanhang 

behöver inte tolkas negativt, då personal som är medveten om sin makt, kan använda den genom att 

stödja, hjälpa och leda den enskilde i samtalet utifrån den enskildes förutsättningar. 



4

2004-08-19 

Syfte 

Syftet är att beskriva ett antal dokumenterade kommunikationsmodeller som förekommer i det dagliga 

vård- och omsorgsarbetet med personer med demens, äldre än 65 år. Studien avser att studera 

kommunikation i mötet mellan personer med demens och personal inom vård och omsorg. 

METOD 

Denna litteraturstudie bygger på sökning efter litteratur inom området kommunikation inom 

demensomsorg. Sökord som har använts är: Demens/dementia, Validation ® /Feilmetoden, Reminiscens, 

Realitetsorientering och Kommunikation/Communication, Socialt arbete/Social care. Litteratursökning 

har gjorts genom Libris, Lovisa och ELIN, samt genom databaser som: PubMed, Cochrane och MedLine. 

En test sökningen i databasen PubMed, med sökorden: Communikation, dementia, gav 1324 träffar. 

Vidare sökningen fortsatte med olika kombinationer enligt följande: Dementia, social care, 

communication, Dementia, validation ® , Dementia, Feilmetoden, Dementia, realitetsorientering, 

Dementia, reminiscens. Avgränsningar som användes var: 1) Older than 65 years old, 2) English and 3) 

Nursing Journals. När det gäller sökning i Libris, Lovisa och ELIN har sökningen utgått från sökord som: 

demens, kommunikation, bemötande och samtal. Denna litteraturstudie har genomförts utifrån kunskap 

från Depoy och Gitlins (1999) metodbok: Forskning – en introduktion, samt Göteborgs universitet 

Institutionen för socialt arbete (2003), Råd och anvisningar inför uppsatsarbete. 

Studiens avgränsning 

Studien avser inte kommunikation med personer som har med frontallobdemens, då dessa personer 

behöver ett helt annat bemötande, vilket skulle kunna bli en studie för sig. 

Begreppsförklaringar 

En person som har demens, kan benämnas både som: Person med demens eller person med 

demenshandikapp (Edberg, 2002, Ericsson, 1991). I denna studie har jag genomgånge valt att använda 

benämningen: Person/-er med demens. 

Kommunikation är ett samlingsbegrepp på både verbal och icke-verbal kommunikationssätt (Dimbleby & 

Burton, 1998). Begreppen: Möte, kommunikation och bemötande används på flera olika ställen i denna 

studie och ibland tillsammans i samma mening. Som jag tolkar det är det i mötet som kommunikationen 

uppstår och det sätt som kommunikationen genomförs speglas i bemötande och att begreppen av den 

anledningen ”hänger ihop”. 

Begreppet vård och omsorg beskrivs denna studie, utifrån egna erfarenheter som ett samlingsbegrepp på 

verksamheter, oberoende av huvudman, där personal från olika yrkesprofessioner kommer i kontakt med 

personer med demens. 

Begreppet Validation ® är ett registrerat varumärke och metoden får enbart användas efter tillstånd från 

Naomi Feil. 



5

2004-08-19 

Vad är demens? 

Demens är ett samlingsbegrepp på flera demensdiagnoser. För att få en demensdiagnos måste det röra sig 

om en kronisk sjukdom med skador på hjärnan som bland annat ger minnesstörning, samt andra symtom 

som varierar mellan de olika diagnoserna, tex: 

• Nedsatt språklig förmåga. 

• Svårigheter att känna igen personer och föremål 

• Svårighet att orientera sig i tid och rum 

• Svårigheter att utföra praktiska saker 

• Personlighetsförändringar 

Kännetecken 

Den enskilde blir helt eller delvis beroende av stöd från personer i sin omgivning då man successivt blir 

sämre i sin sjukdom. För den drabbade blir demenssjukdomen ett handikapp i vardagslivet. 

En demenssjuk person: 

• Uppfattar omgivningen otydlig 

• Har svårt att tolka sina sinnesintryck 

• Har svårt att förstå instruktioner 

• Reagerar med ångest och oro vid stress och överkrav 

• Blir förvirrad vid felaktig bemötande eller p.g.a. vistelse i obegriplig miljö 

Utredning 

När det föreligger misstanke om att en person har drabbats av demens startar en omfattande utredning för 

att kunna fastställa diagnos och/eller utesluta andra sjukdomar. En demensutredning består av fyra viktiga 

aspekter: 

1. Att fastställa diagnos 

2. Ge en medicinsk behandling 

3. Ge underlag för en god omvårdnad 

4. Ge information och stödja den drabbade och anhöriga. 

Ovanstående fakta har hämtats ut ifrån olika litteratur vilka behandlar området: Demens. Melin, Bang 

Olsen (2001) och Ericsson (1991). 

Personer med demens omfattas ofta av två huvudmän: 1) Landstinget, som ansvarar för vissa hälso- och 

sjukvårdsinsatser enligt Hälso- och sjukvårdslagen, HSL (Svenska kommunförbundet, 2001), samt 2) 

kommunen som bär det yttersta ansvaret för alla kommuninvånare och ansvarar både för vissa hälso- och 

sjukvårdsinsatser, och social insatser enligt Socialtjänstlagen, SoL (Svenska kommunförbundet, 2001). 

Utveckling av området vård och omsorg av personer med demens 

Demens tros alltid ha förekommit bland åldringar. Fram till mitten av 1950-talet benämndes personer med 

demens som senila. På 1960-70 och 80 talet talade man om den enskilde som demens patient eller den 

dementa. I boken: Att möta personer med demens, lyfter Edberg (2002) fram Kitwood ”som en viktig 

förgrundsfigur när det gäller att lyfta fram betydelsen av omgivningens syn på personer med demens” 

(2002 s. 13). Det Kitwood menar är att personen alltid är det primära i mötet och att sjukdomen är det 



6

2004-08-19 

sekundära. Denna grundtanke har under den senaste tiden spridit sig i olika sammanhang, och det har 

blivit mer och mer vanligt att benämna den enskilde med: person/-er med demens eller person/-er med 

demenshandikapp. Språkbruket har som Edberg (2002) uttrycker det: förändrats radikalt. Dock kan det 

fortfarande vara svårt att hitta en benämning som passar till individen i sin helhet. 

I dagens vård och omsorg om personer med demens finns patientbegreppet fortfarande kvar vid tillfällen 

då den enskilde har insatser enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Hälso- och sjukvårdande insatser 

bedrivs av både vårdpersonal inom Landsting och Kommun. Inom vård och omsorg inom kommunala 

verksamheter kan den enskilde benämnas vårdtagare, brukare, omsorgstagare eller kund. Bakom 

benämningen finns det alltid en unik individuell person med ett eget namn och som har en individuell 

bakgrund och livserfarenhet. En person som med all sannolikhet har flera roller, exempelvis make/maka, 

mor/far, syster/bror osv. 

På 1800-talet trodde man att senilitet var en naturlig del av åldrandet och att det var en obotlig sjukdom. 

Under mitten av 1900-talet hävdade forskare att senilitet i vissa fall orsakades av olika sjukdomar och av 

den anledningen inte tillhörde det normala åldrandet. På 1970-talet fastslogs att Alzheimers sjukdom och 

vaskulär demens är åldersdemens, medan vi i dag känner till ett 60-tals syndrom och sjukdomar som har 

samband med demens. Från och med 1950-talet fram till 1970-talet fanns det inga särskilda 

omvårdnadsinsatser tillrättalagda för demenssjuka personer. Den kommunala hemtjänsten byggdes ut 

under denna period och personer med lättare form av demens bodde på så vis hemma. Personer med 

måttlig eller svår demens bodde i stor utsträckning på olika institutioner, så som ålderdomshem och 

mentalsjukhus, vilka fanns i Landstingens regi (Ds 2003:47). 

Under slutet på 1970-talet och början på 1980-talet började man uppmärksamma att personer med demens 

inte passade in i befintliga vård- och boendeformer. Kunskaper om den demenssjukes behov av 

tillrättalagda miljö och vård ökade och ledde fram till att Socialstyrelsen beslutade om riktlinjer för 1980talets 

psykiatriska vård. Personer med demenssymtom skulle nu erbjudas vård och omsorg inom den 

somatiska långvården och inte på mentalsjukhusen. 1992 infördes den så kallade ÄDEL-reformen, vilket 

innebar att personer med demenssjukdom skulle få sitt behov av vård och omsorg tillgodosedd genom 

kommunernas äldreomsorg (Ds 2003:47). 

Äldrepolitikens nationella mål 

I Socialdepartementets utredning: Ds 2003:47, beskrivs de nationella målen för äldrepolitiken. Här 

beskrivs att den äldre personen skall kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin 

vardag samt kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende. Vidare står det att den äldre personen 

skall bemötas med respekt, samt ha tillgång till god vård och omsorg. Målen bygger på samhällets 

gemensamma värderingar på solidaritetens grund, med utgångspunkten; att alla är lika värda och att vi har 

ett gemensamt ansvarstagande vilket fungerar som en sammanhållande kraft i samhället. 

Demensvårdens mål och inriktning 

”Målsättningen med vård, behandling och omsorg är, att bevara personens mentala funktioner så långt det 

är möjligt, bibehålla sociala kontakter, lindra sjukdomssymtom och när det inte är möjligt ge tröst och 

skapa ett så gott liv som möjligt för den sjuke, men också att stödja och avlösa de närstående.” (Ds 

2003:47 s. 53) 



7

2004-08-19 

Vad är kommunikation? 

Enligt Heap (1995) kan kommunikation förklaras ut ifrån ”att förmedla innebörd i att ge, ta emot, och 

utväxla signaler av olika slag”. (Heap, 1995 s. 30). Dimbleby och Burton (1998) beskriver 

kommunikation som något som skapar förbindelser mellan två eller flera personer. Vidare beskrivs att 

individer kommunicerar för att överleva, kunna samarbeta och för att tillfredsställa personliga behov. 

Dessutom kommunicerar vi för att få/skapa relationer med andra människor, samt för att upprätthålla 

etablerade relationer. Kommunikationens syfte kan vidare vara ett redskap för att övertala andra att tycka 

eller handla som vi, men även i vissa fall för att utöva makt över andra (Dimbleby & Burton, 1998). 

Kommunikation uppstår när två eller flera personer möts. I litteraturen skiljer man på verbal och ickeverbal 

kommunikation. Verbal kommunikation är det verbala språket, tal eller skrift, medan icke-verbal 

kommunikation kan var kroppsspråk, mimik och gester. Det är vanligt att man vid verbal kommunikation 

använder sig av olika tonlägen, samt utnyttjar icke-verbal kommunikation, så som gester och 

kroppsspråk, för att förstärka eller tydliggöra det som skall förmedlas (Backlund, 1991, Maltén, 1992). 

Kommunikationsmodeller 

I litteraturen beskrivs olika kommunikationsmodeller som kan användas i mötet med personer med 

demens. Två olika grupper av metoder har identifierats: 

1) Metoder som är riktade mot den enskilde individen och dennes upplevelse, och 

2) Metoder som är inriktade på att konsekvent styra den demensdrabbade till den verklighet som övriga 

personer befinner sig i. 

De olika metoderna, funna i litteraturen beskrivs översiktligt nedan: 

1) Metoder som är riktade mot den enskilde individen och dennes upplevelse 

- Känsloinriktad omvårdnad (Emotion-oriented-care) 

- Validationsterapi (Validation therapy) 

- Integritetsbefrämjande omvårdnad (Integrity promoting care 

- Psykoterapi (Psychotherapy) 

- Reminiscens terapi (Reminiscence therapy) 

- Livsberättelse (Life review) 

- Muntlig levnadshistoria (Oral history) 

- Livshistoria (Life story) 

- Diskussion kring tidigare minnen och aktiviteter (Remotivation) 

2) Metoder som är inriktade på att konsekvent styra den demensdrabbade till den verklighet som övriga 

personer befinner sig i. 

- Realitetsorientering – (Reality orientation) 

- individuellt 

- i grupp 

- Beteende modifiering (Behavior Modification) 

- Normalisering av omgivningsfaktorer (Normalization of the living enviro ment) 

- Korrigering dygnet om (”24-hour care” in an integrated way) 

- individuellt 

- i grupp 



8

2004-08-19 

Dessutom beskrivs ”avledning” (diversion) i litteraturen, ibland integrerat i Validation och reminiscens, 

men även i samband med realitetsorientering. I de två första metoderna beskrivs avledning ur ett positivt 

perspektiv, som utgår från den enskildes verklighet, medan avledning i samband med realitetsorientering 

kan vara en del av korrigeringen av den enskildes upplevelse av verkligheten. 

RESULTAT 

Realitetsorientering 

Realitetsorientering beskrivs i litteraturen även i termer av verklighetsorientering eller minnesträning. 

Kommunikationsmodellen introducerades 1958 av Dr. James Folsom på ”Veterans Administration 

Hospital” i Topeka, Kansas. Realitetsorientering var vanligt inom demensomsorg i Sverige på 1980-talet. 

Användandet av realitetsorientering som kommunikationsteknik, innebär att konsekvent namnge 

Föremål, Handlingar, Omgivningar och Tidpunkter som är aktuella i mötet med personer som har 

drabbats av demens, med syftet att påminna den enskilde om hur olika saker används och benämns, vilket 

i sin tur skall hjälpa den enskilda med sin orientering (Heap, 1995). Asplund och Normann (2002) 

förklarar att det inom realitetsorientering handlar om att den som kommunicerar med personer med 

demens försöker få honom/henne uppfatta verkligheten som vi gör. På så vis kan man hjälpa personer 

med demens att ingå i en gemensam referensram, vilket medför att man kan föra ett samtal som blir 

begripligt för samtliga parter. Enligt Olds (1995) använder sig personal av metoden genom att i mötet 

med personer med demens, berätta, förklara och orientera. Personal som använder realitetsorientering 

skall på ett lugnt, sakligt och tillitsfullt förhållningssätt, minnesträna den enskilde genom stöd och 

korrigering dels genom olika rutiner, så som vid måltider och personlig vård och omsorg. 

Realitetsorientering är enligt Heap (1995) en samtalsmetod som skall hjälpa äldre förvirrade personer att 

prägla deras omgivning och stödja orienteringen. Metoden används gentemot äldre som ex. har förlorat 

eller håller på att förlorat orienteringen i tid och rum, glömt vem som heter vad och vad olika föremål 

skall användas till. Metoden är inte lämpad att använda i mötet med orienterade äldre och äldre med ett 

intakt minne (Heap, 1995, Olds 1995). Metodens syftar till att hålla kvar den demensdrabbade i ”vår 

verklighet”, dvs. den verklighet som andra tycker är den rätta. Genom realitetsorientering arbetar man 

med det friska som personen med demens fortfarande har kvar och på så vis stimuleras den enskilde att 

komma ihåg. Metoden beskrivs hjälpa den demensdrabbade att memorera och komma ihåg genom samtal 

och sinnesstimulering (van der Kooij, 1993). Enligt Heap (1995) är ”realitetsorientering en 

kommunikationsform som i hög grad som möjligt är orienterande och informationsgivande”. 

Realitetsorientering beskrivs i litteraturen i två olika former, men med samma syfte: 

1) ”Twenty-four hour realitetsorientering” som används kontinuerligt dygnet om inom demensomsorg. 

Både personal och besökande orienterar ständigt den enskilde i tid och rum. 

2) ”Classroom realitetsorientering” är en mer intensiv form av realitetsorientering och används som ett 

komplement till ”twenty-four hour realitetsorientering. Metoden används i grupper om 3-6 personer 

tillsammans med en ledare, under 30-60 minuter per dag (Gagnon, 1996). 



9

2004-08-19 

Tidningar, klockor och dagböcker är vanligt att använda inom realitetsorientering för orientering i tid och 

rum. Genom tidningar får den enskilde möjlighet att ta del av det som händer i samhället, samt vilken dag 

det är. För samtal om tiden, används klockan. Dagboken användes i samtal kring vad som har hänt 

tidigare (Olds, 1995). I vardagslivet använder personal realitetsorientering för att orentera i tid och rum, 

beskriva händelser, samt olika föremål. Vid användande av realitetsorientering vid morgonrutinerna, kan 

kommunikationen låta enligt exempel 1. 

Exempel 1. Realitetsorientering vid morgonrutiner: 

”God morgon fru Olsson, i dag är det tisdag morgon, klockan är kvart över åtta och det är dags att stiga 

upp. Jag som skall hjälpa dig upp i dag heter Anna och jag jobbar här på äldreboendet, Gläntan och Ni 

bor här.” 

Vidare i exempel 2 visas hur kommunikationen kan användas i samband med att en person med demens 

är orolig i samband med att den möter en låst dörr i det han/hon skall gå hem till sin mor: 

Exempel 2. Realitetsorientering vid oro 

”God eftermiddag fru Andersson, varför står Ni här? Jaha, Ni vill hem till Er mor…..jag är ledsen, Er 

mor avled för mer än 30 år sedan. Kom nu, så går vi in igen. Ni förstår, nu bor Ni är på äldreboendet, 

Gläntan. Klockan är snart halv tre och det är dags för eftermiddagskaffet. 

Gagnon (1996) beskriver att det krävs formell utbildning/träning för att personal skall kunna använda 

realitetsorientering i det dagliga vård och omsorgsarbetet om demenssjuka personer. För ytterligare 

beskrivning av träning i metoden hänvisas till böcker av Holden (1984), Rimmer (1982). Utifrån en 

litteraturgranskning (review) genomförd av Scanland och Emershaw (1993) har det framkommit att 

realitetsorientering inte har påvisat någon märkbar förbättring av den mentala statusen, mental status och 

livs belåtenhet eller det sociala beteendet och ADL funktion, ADL= Activities of Daily Living. Dock 

fanns det studier som visade på förbättringar vad gäller den enskildes orienteringsförmåga, samt 

orienteringsförmåga och beteende. Scanland och Emershaw (1993) redovisar en studie som identifierade 

förbättringar vad gäller mental status, men ingen förändring i ADL förmågan. 

Egna reflektioner kring realitetsorientering 

Realitetsorientering har använts inom demensomsorgen i Sverige sedan 1980-talet, trots att endast ett 

fåtal studier har påvisat metodens positiva effekter. En av effekterna som framkommer är dock att 

metoden inte lämpar sig att använda som kommunikationsmodell för samtliga personer med demens. 

Personerna bör ha kvar viss orienteringsförmåga och själv ”vara sökande” efter att sätta ord på föremål, 

dvs. i ett tidigt stadium av sin demens (Olds, 1995). Hos personer som har en längre framskridande 

demens kan användandet av realitetsorientering öka den enskildes förvirring och oro. 

Utifrån kunskapen om att metoden avser att bl.a. träna och stödja den enskilde i vardagen, går mina 

tankar till Fru Olsson i exempel ett: Realitetsorientering vid morgonrutinerna. Om Fru Olsson är i ett 



10

2004-08-19 

tidigt stadium av sin demens är min uppfattning att metoden skulle fungera, det skulle till och med vara 

ganska skönt att bli orienterad direkt på morgonen och därefter påmind under resten av dagen. Av 

erfarenhet vet jag att många personer med demens oroar sig för tiden och vart man befinner sig, samt 

vilka personalen är. När det gäller exempel två, där Fru Andersson är orolig och vill hem till sin mor; står 

jag kvar med följande frågor: Hur känns det för Fru Andersson att få sin mors dödsbesked varje gång hon 

är på väg hem till henne? Hur känns för henne att få beskedet om hon inte har ett eget hem längre? I 

liknande situationer kan realitetsorientering bidra till ökad oro och ångest eller till och med utlösa 

aggression och kan av den anledning, enligt min uppfattning, inte anses vara en tillämpningsbar metod. 

Med vetskap om att personer med demens successivt drabbas av minnesförlust, försämrad orienterings- 

och kommunikationsförmåga, nedsatt praktisk handlings förmåga och även personlighetsförändringar, 

ställer jag mig frågande till realitetsorientering som en lämplig kommunikationsmodell att använda 

generellt i mötet med personer med demens. Dock finns det vissa sammankopplingar med andra studier, 

som talar för att modellen är tillämpningsbar i kombination med andra kommunikationsmodeller. 

Asplund och Normann (2002) har redovisat utifrån tidigare forskningsresultat, att personer med svår 

demens genom olika icke-korrigerande kommunikationsmetoder kan uppnå episoder av psykisk klarhet 

(EPK). Vid episoder av psykisk klarhet är det inget som tyder på att realitetsorientering är fel att använda 

som kommunikationsmodell i mötet med personer med demens. Utifrån detta förstås att användande av 

en kommunikationsmodell kan leda till att personer med demens kommer till ett tillfälligt ”nytt stadium” 

som kan bemötas ut ifrån en annan kommunikationsmodell. Genom litteratur har det framkommit att det 

var Dr. James Folsom som introducerade realitetsorientering inom äldreomsorgen, dock framkommer ej 

hur själva metoden utvecklades, vilka som utvecklade den, samt hur den testades innan själva 

implementeringen av metoden inom vård och omsorg av personer med demens. 

Reminiscens 

Reminiscens betyder, enligt svenska akademins ordlista, erinring, svagt minne av något, lämning eller 

spår, medan ordet reminiscens enligt Nationalencyklopedin betyder svag eller ofullständig minnesbild. 

Enligt Heap (1995) var det Butler som var den första till att intressera sig för reminiscens. Han 

introducerade metoden som en möjlighet till någon form för inventering av livet – en möjlighet till att 

själv ”se sig själv i spegeln”. 

På 1960 talet blev reminiscens allmänt känt som en betydelsefull metod att använda inom äldrevården. 

Metoden har varit mest utbredd i England och USA, men under de senaste åren har den sprids till flera 

länder. Utvecklingen av metoden har även medfört en utökning av tillämpningsområde t.ex. inom 

handikappomsorgen. Metoden innebär att på ett meningsfullt och personligt sätt återberätta minnen från 

gamla tider i en öppen och tillåtande atmosfär, ’helt enkelt’ att tänka högt om gamla tider” (Gynnerstedt 

& Schartau, 2002). Reminiscens metoden syftar till att höja den enskildes livskvalitet genom att aktivt 

hitta den enskildes minnen från tidigare livet och på så vis kommunicera om detta. Almberg och Jansson 

(2003) beskriver att reminiscens ökar självkänslan och tryggheten samt förstärker den egna identiteten 

genom samtal om det som den enskilde minns. Reminiscensmetoden kan associeras till terapi och 

förändring, men kan även ses som en social aktivitet. För personer som är nedstämda kan metoden 

användas för att öka självkänslan, stärka identiteten och minska stress i vissa situationer. 



11

2004-08-19 

Gagnon (1996) har vid en litteraturgranskning funnit tre former av reminiscens: 

1) ”Story-type” reminiscens som avser att hjälpa den enskilde att minnas sina egna minnen, 

2) ”Life-review” reminiscens som skall hjälpa den enskilde till livs-återblick för att om behov 

föreligger, lösa olösta konflikter som ligger längre tillbaka i den enskildes liv 

3) ”Halo effect” reminiscens som handlar om att gå tillbaka till specifika situationer för att övervinna 

gamla skuldkänslor eller frustration. 

Reminiscens kan användas strukturerad eller ostrukturerad, individuellt eller i grupp (se figur1). 

Individ Individuellt 

ostrukturerat 

”Vardagsprat” 

Grupp 

Grupp ostrukturerat 

”Kafferep” 

Ostrukturerad Strukturerad 

Individuellt strukturerat 

Individuellt strukturerat 

Reminiscens samtal. 

Gruppstrukturerat 

Planerad gruppaktivitet. 

Figur 1. Översikt av olika tillämpningar av reminiscens (Gynnerstedt & Schartau, 2002). 

Individuell reminiscens sker genom samtal mellan två personer. Att använda reminiscensmodellen 

individuellt och ostrukturerad kan jämföras med ”vardagsprat” eller så kallad ”small talk” där man pratar 

om väder och vind, händelser kring den enskilde osv. Ostrukturerad reminiscens kan användas när som 

helst och syftet är att den enskilde ska få stöd och hjälp att få tillgång till sin egen livshistoria. 

Samtalsämnena anpassas till den enskildes minnen och erfarenheter och reminiscens får på så vis en livsåterblickande 

karaktär (Gynnerstedt & Schartau, 2002). 

Reminiscens i grupp kan vara ostrukturerad genom att en gruppmedlem tar upp ett samtalsämne, 

exempelvis ”Goda kakor” vid eftermiddagskaffet och att det hela blir ett samtalstema för hela gruppen. 

Personalen medverkar genom att stödja samtalet. Strukturerad reminiscens i grupp innebär att små 

grupper träffas och samtalar om ett på förhand valt ämne, till exempel skoltid, konfirmation, gårdsbruk 

och skörd (Näss, 2003). I reminiscens kan man med fördel använda så kallade ”minnesväckare” (Almberg 

& Jansson, 2003). Minnesväckare kan vara fotografier och bilder, dofter, textiler, smak, ljud och musik 

eller som Näss säger: ”Gemensamma minnen kring vanligt förekommande händelser i livet, så som 

skolgång, konfirmation, högtider och så vidare.” Aremyr (1990) beskriver att som minnesväckare är ”text 

bra, bilder bättre och föremål bäst”. 

För att lyckas med reminiscens måste den som leder samtalet lyssna aktivt, ha empatiförmåga, visa den 

enskilde uppmärksamhet, vara känslig och visa respekt. Det är viktigt med ett etiskt medvetande och en 

människosyn som värderar varje människa som unik, eftersom metoden bygger på den enskildes historia 

och identitet och handlar om att ge och dela med sig av sin egen livserfarenhet. Man bör dock vara 

medveten om att det inte är alla som vill minnas det som har varit och ha beredskap för att kunna hantera 

och ta hand om den enskilde och de känslor som kommer upp (Gibson, 1994). Gagnon (1996) menar att 

det inte är nödvändigt med någon formell utbildning för personal som vill använda reminiscens men att 

det krävs vissa personliga egenskaper och tid till planering. 



12

2004-08-19 

Enligt Heap (1995) har det bedrivit en hel del forskning inom reminiscens. Heap framhäver framför allt 

Costa och Kastenbaum, som använde reminiscens i forskning kring minnesaktiviteten hos människor över 

100 år. Costa och Kastenbaums reminiscensforskning kan enligt Heap betraktas som en klassiker. Andra 

som har forskat kring reminiscens är enligt Heap (1995): Ebersole och Tobins. Metoden har visat sig vara 

användbar inom flera olika verksamhetsområden och har visat positiva resultat. Reminiscens har enligt 

Heap studerats av McMahon och Rhudick som behandlingsmetod för personer med depression. 

Egna reflektioner kring reminiscens 

Reminiscens som kommunikationsmodell inom vård och omsorg av personer med demens har funnits 

sedan 1960, dock är det först de senaste åren som modellen har fått fotfäste i Sverige. Reminiscens har 

visat sig vara en användbar kommunikationsmodell inom olika områden, förutom inom vård och omsorg 

om personer med demens har den även använts framgångsrikt inom övrig äldreomsorg, 

handikappomsorg, samt på personer med depression. 

Enligt författarnas uppfattning är reminiscens en förhållandevis enkel modell som i princip kan användas 

av samtliga personal inom vård och omsorg. Modellen ger den enskilde möjlighet att minnas sin forna tid, 

genom samtal och/eller kända föremål, så kallade ”minnesväckare”. Jag kan dela denna uppfattning, 

dock kan jag se att personal, som skall använda modellen, behöver en grundläggande kunskapsbas vad 

gäller empati och förhållningssätt, för att kunna hantera de känslor som denna kommunikationsmodell 

kan framkalla. Som personal måste man här vara medveten om att modellen även kan framkalla 

obehagliga känslor hos den enskilde. 

Genom litteraturstudier har jag hittat att det var Butler som ”först intresserade sig för modellen”, dock har 

det inte framgått hur modellen utvecklades och av vem, samt hur den testades innan implementeringen på 

1960-talet. 

När det gäller tillämpning av modellen i vård och omsorg av personer med demens kan det tänkas att 

varje person med demens upplever ökad självkänsla och stärkt identitet. Frågan är hur länge denna känsla 

finns kvar och hur ofta den enskilde behöver kommunicera med personal genom reminiscens modellen, 

för att känslan skall bibehållas. Vidare kan det även vara av intresse och ta reda på om de positiva 

effekterna genom reminiscens kan förstärkas ytterligare genom att kombinera modellen med andra 

kommunikationsmodeller. 

Validation ® 

Validation beskrivs i litteraturen även i termer av bekräftelse och bekräftande omvårdnad. Modellen 

introducerades i Sverige i slutet av 1980-talet av Feil. Feil växte upp på ett hem för äldre, Montefiore 

Home for the Aged i Clevland, Ohio, där hennes föräldrar arbetade. Feil utbildade sig i socialt arbete med 

inriktning på arbete i grupp med äldre människor. När hon var klar, 1963, återvände hon till Montefiore 

Home for the Aged, där hon fick ta hand om en del äldre som upplevdes som störande för både personal 

och andra boende. Feil kallade deras förändrade beteende för desorientering (Almberg & Jansson, 2003). 

Innan sin utbildning hade Feil arbetat med äldre desorienterade personer utifrån ett realitetsorienterat 

förhållningssätt vilket hon också fortsatte med efter sin utbildning. Feil observerade att personerna med 



13

2004-08-19 

detta förhållningssätt inte blev bättre, tvärt om blev de mer förvirrade och några rent av olyckliga. Hos 

vissa ökade aggressiviteten medan andra helt och hållet drog sig undan och blev svåra att nå (Almberg & 

Jansson, 2003). Dessa observationer medförde att Feil, 1966 började utveckla en ny kommunikationsmetod 

för äldre-äldre desorienterade personer, dvs. personer med demens som är äldre än 85 år 

(Ronaldson & Savy 1992). 

Hon konstaterade att varje individ var ”instängd i sin egen värld”, dvs. varje individ upplevde 

verkligheten olika och varje persons verklighet var sann för var och en. Fram till 1980 arbetade Feil med 

en grupp äldre desorienterade och utvecklade under denna tid validation som hade som syfte att öka den 

enskildes självkänsla och livskvalitet genom att möta honom/henne i den verklighet där han/hon befinner 

sig och på så vis bekräfta den enskildes känslor. Feil (1994) beskriver Validation eller Feilmetoden, som 

metoden också kallas, som ett arbetssätt som hjälper personal inom vård och omsorg att lättare förstå och 

klara av den demenssjukas uttryck av exempelvis oro, rädsla och klagorop på ett bra sätt. Enligt Feil 

används inte Validation för att ge insikt eller för att konfrontera den demensdrabbade eftersom den 

enskildes förmåga att tänka kognitivt är reducerad. Feil (1994) definierar desorientering i fyra olika 

stadier, dock uttrycker hon att man inte skall låsa upp sig helt och hållet kring varje stadium, eftersom 

desorienterade äldre-äldre kan pendla mellan olika stadier. 

Stadium ett: Malorienterade desorienterade äldre-äldre är, delvis och oroligt orienterade till 

verkligheten, dvs. de klarar sig rätt bra i sociala sammanhang, håller ordning på tiden och saker omkring 

sig, dock är de medvetna om sin glömska och skäms när de inte kommer ihåg eller säger fel saker. Många 

gånger skyller de över sina minnesluckor och förnekar saker som de har glömt, genom påhittade 

berättelser. I detta stadium blir de ofta misstänksamma. Undanflykter är vanligt eftersom man är rädd för 

att bli ”avslöjad”. Malorienterade desorienterade äldre-äldre är känsliga för beröring och nära 

ögonkontakt. 

Stadium två: Tidsförvirring består av, förlust av kognitiv förmåga. Detta stadium präglas av sociala 

förluster, samt fysiska försämringar/förluster så som: Syn, hörsel, rörlighet, känsel, lukt, smak och 

kognitiv förmåga. Minnesförlusten ökar och den enskilde blir medveten om att det inte längre går att 

undanhålla. I detta stadium är det vanligt att den desorienterade äldr-äldre drar sig mer och mer tillbaka. 

Stadium tre: Upprepade rörelser, som ersätter talet. Detta stadium kännetecknas av personer som delvis 

eller helt har tappat sitt tal och ersatt det med rörelse. Exempel kan en kvinna sitta och ”vagga”; 

vaggandet utlöser minnet av att bli vaggad av sin mor. Feil (1994) menar att om personer bär med sig 

olösta konflikter från tidigare livet, personer som inte har blivit bekräftade, kan hamna i detta stadium. 

Stadium fyra: Vegeterande, total tillbakadragenhet in i sig själv. I detta stadium stänger den enskilde ute 

omvärlden totalt – den enskilde har helt gett upp kampen att bearbeta livsproblem. 

Validation bygger på en modifiering av Erikssons teori om människans åtta utvecklingsstadier. Naomi 

Feil har fört ihop Erikssons två första stadier (spädbarnsåldern och småbarnsåldern) till ett stadium som 

hon kallar ”tidig barndom” samt nästkommande två stadier (lekåldern och skolåldern) till ett stadium 

”barndom”. Slutligen lägger hon till ytterligare ett stadium som hon kallar ”äldre –äldre” (Tabell 1). 



14

2004-08-19 

Tabell 1. Feils modifiering av Erikssons utvecklingsteori (Feil, 1994) 

Stadium Uppgift Misslyckande med att lösa uppgiften 

1.Tidig barndom Lära sig tillit Misstro, jag är inte värd att älskas 

2. Barndom Lära sig följa regler, kontroll Skam, skuld, förebrående 

3. Tonår Finna sin identitet, separera Osäkerhet, rollförvirring, jag är inget värd 

från föräldrarna om ingen älskar mig 

4. Vuxenår Lära sig vara intim, ansvarig Isolering, beroende 

för sina känslor, misslyckanden 

och framgångar 

5. Medelåldern Skapa nya aktiviteter då de Stagnation, håller sig fast vid 

gamla rollerna inte fungerar utslitna roller 

6. Ålderdom Sammanfatta livet, finna inre Förtvivlan, jag kunde lika gärna 

styrka, integritet vara död 

7. Äldre-Äldre Att förklara det som har varit Vegeterande 

Erikssons teori beskriver människans livscykel och utveckling under hela livet, där varje individ 

utvecklas och går vidare efter varje stadium. Varje stadium kan ses som en kris med en uppgift att lösa. 

Om man löser den på ett bra sätt, utvecklas man. Det vill säga, om uppgiften når en positiv lösning, bidrar 

detta till en positiv livshållning, medan det kan bli tvärt om vid olösta uppgifter/konflikter. Olösta 

uppgifter kan dock lösas i något annat stadium under livscykeln (Almberg & Jansson, 2003). Enligt Feil 

(1994) är det sällan att människan löser sin livsuppgift fullständigt förrän nästa uppgift anländer. Hon 

beskriver att vi på så vis hela tiden måste gå tillbaka och hitta lösningen för att sedan kunna gå vidare 

utan att ha den olösta uppgiften ”hängande över” oss. Detta leder med stor sannolikhet i sin tur till att 

olika känslor utlöses, ex. irritation och aggressivitet. För äldre-äldre desorienterade som bär på olösta 

uppgifter är det viktigt att få hjälp att sätta ord på de känslor som finns, för att den enskilde skall få 

möjlighet att gå vidare och ha möjlighet att bibehålla sin integritet. Det är denna uppgift som Feil (1994) 

beskriver som den slutliga uppgiften i livet - att få dö i frid utan att hamna i det stadium som hon 

beskriver som vegeterande – stadiet bortom integritet. 

Metoden går ut på att erkänna en persons känslor och att visa/säga att deras känslor är sanna, dvs. att 

bekräfta. Medkänsla dvs. empati, beskrivs som en viktig faktor i Validation och används för att tränga in 

till den inre verkligheten hos den demensdrabbade. Genom empati kan man fånga upp ledtrådar i den 

enskildes liv och hjälpa den enskilde att sätta ord på sina känslor vilket i sin tur leder till bekräftelse (Feil, 

1992, 1994). Enligt Feil är Validation att erkänna en persons känslor och att säga att deras känslor är 

sanna. I figur 2 nedan beskriver Feil tankemodellen bakom metoden. 

Empati bygger förtroende 

Förtroende ger säkerhet 

Säkerhet ger styrka 

Styrka stärker självkänslan 

Självkänslan minskar stressen 

Figur 2. Tankemodell över hur Feilmetoden fungerar. 



15

2004-08-19 

Enligt figur 2 är det alltså viktigt att inom Validation bygga förtroende genom empati, eftersom 

förtroende ger den enskilde säkerhet som i sin tur ökar styrkan. Med styrka stärks självkänslan och med 

ökad självkänsla minskar stressen. Grunden inom validation är empati, värme, respekt, att lära känna 

personen och försöka förstå dens behov. Feil beskriver att personalen genom empati, fångar upp ledtrådar 

som hjälper den enskilde att sätta ord på känslor, vilket medför att den enskilde bekräftas och hjälper den 

enskilde att återställa dens värdighet. Personal som använder validation som kommunikationsmodell i 

mötet med personer med demens skall inte vara ifrågasättande. Enligt Ronalds och Savy (1992) skall 

personal vid frågor, använda sig av följande ord: Vem? (Who?), Vad? (What?), Var? (Where?), När? 

(When) och Hur? (How?). Undvik konfronterande frågor, så som: Varför? (Why?). 

Validation kan användas individuellt och/eller i grupp. Individuell validation kan handla om att personal 

”leder” personen med demens genom att ”stödja” ett samtal genom olika ledtråder. Personalen måste här 

vara lyhörd inför ”när” den enskilde kan behöva validation. Enligt Gagnon (1996) kan sådan 

kommunikation med validation vara lämpligt att tillämpa 5-20 minuter per dag per person, medan det i 

grupp kan vara lämpligt med 20-60 minuter per vecka. Validation som kommunikationsmetod kan 

användas planerad eller oplanerad. Vid oplanerad validation är det personalens lyhördhet som fångar upp 

samtalsämnet. Vid planerad validation behövs en hel del förberedelse och struktur. Viktigt att det finns en 

samstämmighet inom den personalgrupp som skall tillämpa validation. 

Personal som vill använda validation behöver, enligt Gagnon (1996), genomgå en formell utbildning om 

minst 6 månader. Dessutom krävs viss utrustning och lämpliga lokaler. I Sverige finns utbildningar vid 

Diakonihemmet i Erstas kommun/Stockholm. 

Neal och Briggs (2003), har genom en litteraturgranskning (review) hittat tre randomiserade studier: 

1) En studie av Peoples som undersökte effekten av daglig validationsterapi kontra 

realitetsorientering, i grupp. Som kontrollgrupp användes en grupp som erhöll traditionell vård. Ingen 

förbättring av förvirringsgraden påvisades, dock upplevde personalen att den enskildes verbala och ickeverbala 

kommunikation förbättrades i validations gruppen, under pågående undersökning. 

2) En studie av Robb som undersökte effekten av validationsterapi i grupp, med träff två gånger 

per vecka. Som kontrollgrupp användes en grupp som erhöll traditionell vård. Resultatet från studien 

visade inga synbara förbättringar av vare sig mental förmåga eller socialt beteende. 

3) En studie av Toseland som undersökte effekten av validations terapi kontra social vård i grupp, 

fyra gånger per vecka. Som kontrollgrupp användes en grupp som erhöll traditionell vård. Studien visade 

på vissa förbättringar i validations gruppen, vad gäller minskad aggressivitet, depression och oro. 

Egna reflektioner kring Validation 

Feil utvecklade validation genom att vistas bland personer med demens och genom iakttagelser av deras 

beteende vid kommunikation. Utifrån litteraturstudier har det fram kommit att Feil var utbildad inom 

socialt arbete, vilket leder mig in på tankarna om det hade betydelse för hennes sätt att se på den enskildes 

behov och verklighet. Feil (1994) beskriver att den enskilde desorienterade i stadium ett (malorientering) 

visar beteende som egentligen är den enskildes ”uttryck för tidigare konflikter i förklädd form”. Min 

fundering ut ifrån detta är om Feil menar att olösta konflikter är den egentliga orsaken till desorientering. 

I så fall behövs ett gediget förebyggande arbete som börjar redan i stadium ett, enligt Erikssons 

utvecklingsteorier. 



16

2004-08-19 

Genomförda studier har visat sig vara svårt att genomföra eftersom den enskildes känsla är svår att mäta. 

Av tre randomiserade studier under perioden 1982-1997 var, varje studie genomfört med olika metoder, 

vilket gör det svårt att jämföra resultaten med tanke på att kunna dra en tillförlitlig slutsats, som stödjer 

implementering av modellen inom vård och omsorg av personer med demens. Här får man gå på 

”känslan” och personals observationer, vilket inte håller i vetenskapliga sammanhang. Asplund och 

Normann (2002) beskriver dock att det finns genomförda studier där personer med demens har uppnått 

episoder av psykisk klarhet (EPK) genom samtal individuellt eller i grupp, där en av 

kommunikationsmetoderna som har använts har varit validation. 

Studien lämnar inget svar på hur Feil har kommit fram till lämpliga gruppstorlekar vid användandet av 

validation i grupp, samt den rekommenderade validations tiden för både grupp och individ. Vidare 

kvarstår funderingar på hur de så kallade frågeorden används för att inte bli så kallade konfronterade 

frågor. Skall frågorna uttryckas på ett särskilt sätt? Eller med speciella tonlägen? 

METODDISKUSSION 

Att göra en litteratur studie medför en hel del sökning efter litteratur via elektroniska biblioteks baser, 

men även publicerade artiklar som ligger i olika databaser. Jag valde att göra en test sökning i PubMed 

för att kontrollera valda sökord – Communication och dementia. Sökningen gav 1324 träffar, vilket 

medförde mitt val av sökning genom olika kombinationer och med avgränsning på personer äldre än 65 

år. 

Flest träffar fick jag genom sökning på PubMed med sökorden: Dementia och Validation, totalt 243 

artiklar. Dock kunde jag direkt sortera bort en hel del artiklar, då Validation i dessa användes i annat 

sammanhang än det jag sökte. Validation används som term vid olika jämförelser. Genom avgränsningen 

med Nursing Journals fick jag fram 19 användbara artiklar. Sökningen på Dementia, social, care och 

communication gav 44 träffar, var av en artikel var relevant i förhållande till denna studies syfte. Totalt 

hittades 20 artiklar för genomgång, var av sex artiklar har använts i denna studie. Sökningen på Lovisa, 

Libris och ELIN avgränsades till litteratur med sökorden: demens, kommunikation, bemötande och 

samtal, utgivna efter 1990. Till denna studie användes femton böcker inom området. 

I litteraturen beskrevs oftast validation, realitetsorientering och reminiscens som kommunikationsmetoder 

inom demensomsorgen och metoderna blev ofta ställt mot varandra, varför jag valde att studera just dessa 

tre metoder. Studiens fokus på dessa tre olika kommunikationsmetoder, kan ha begränsat möjligheten att 

visa på och diskutera de många likheter i andra kommunikationsmetoder som exempelvis aktivt 

lyssnande (Gordonmetoden) och transaktionsanalysen (Bernes transaktionsanalys). Eftersom syftet var att 

studera ett antal kommunikationsmodeller borde jag även ha presenterat ett resultat kring 

kommunikationsteknikens grund termer. På så vis kunde jag ha gett läsarna en djupare inblick i 

kommunikation som metod och dets samband med valda kommunikationsmodeller. Vidare hade detta 

bidragit till en mer ingående diskussion vad gäller kommunikationens betydelse i det dagliga vård och 

omsorgsarbetet. Mitt val begränsade dessutom möjligheten att diskutera grundläggande termer i 

kommunikation och hur dessa kan användas i mötet med personer med demens. 

Genom denna litteraturstudie har jag konstaterat att största delen av det material som jag har samlat på 



17

2004-08-19 

mig är framtaget av personer med bakgrund i hälso- och sjukvård, så som sjuksköterskor, läkare och 

psykologer. Och då leder det naturligt in på frågan: Varför finns det så lite forskning ur det sociala 

perspektivet inom vård och omsorg av personer med demens? Ja, jag har inte hittat svar på min fråga, 

dock kan jag bara spekulera. Kanske handlar det om att verksamheten är förhållande vis ny inom 

socialtjänsten. Eller, kan det handla om att det är svårt att ”mäta” det sociala behovet? Demens är en 

diagnos som ställs efter omfattande medicinskt utredning och på så vis kan jag tänka mig att det tidigare 

har varit naturligt att forska kring sjukdomen, medan det under de senaste åren även har blivit stor fokus 

på hur sjukdomen påverkar den enskilde och dens omgivning, i det dagliga livet. 

SAMMANFATTANDE DISKUSSION 

Utvecklingen inom vård och omsorg av personer med demens har gått framåt. Den enskilde har på senare 

tid lyfts fram i förhållande till sjukdomen, vilket inte var vanligt för 20-30 år tillbaka. Den medicinska 

utvecklingen har varit av stor betydelse för både personen med demens och dens anhöriga. Den 

medicinska utvecklingen har även lagt grunden för vård och omsorgspersonals förståelse för den 

enskildes sjukdomssymtom och beteende. Kanske är det förståelsen för sjukdomen som har fört till 

ytterligare frågor om beteende ur den sociala synvinkeln, samt vidare fokus på lösning på den medicinska 

gåtan kring demens. 

I denna studie har syftet varit att beskriva ett antal kommunikationsmodeller som förekommer inom vård 

och omsorg om personer med demens. Ett observandum vad gäller kommunikationsmodeller inom vård 

och omsorg av personer med demens, är att det alltid måste finnas en individuell bedömning av vilken/-a 

modeller som kan tänkas vara lämpliga att använda i mötet med den enskilde. 

I litteraturen visade sig realitetsorientering, reminiscens och validation vara de vanligast förekommande 

kommunikationsmodeller inom demensvård, varför jag valde att beskriva dessa. Efter varje modell har 

jag gjort en reflektion kring de olika modellerna. Ut ifrån det resultat som har framkommit vågar jag påstå 

att vård och omsorg av personer med demens behöver olika kommunikationsmodeller för att kunna möta 

den enskilde i sin verklighet. Som jag ser det kan den ena modellen leda den enskilde till en dimension 

som i sin tur kräver en annan form av kommunikation. Exempelvis kan en person med demens som står 

full av ångest, vid den låste dörren, på väg hem till sin mor, bemötas genom bekräftelse av den egna 

känsla som råder och på så vis följas i sin verklighet och eventuellt vid behov, ledas in på reminiscens 

genom minnen om barndomen osv. 

När det gäller studier kring validation har det varit svårt att få fram synliga positiva resultat, dock är det 

heller inget som visar att modellen är skadlig att använda i mötet med personer med demens. 

Realitetsorientering är den metod som skiljer sig mest från de övriga två modellerna och som enligt min 

uppfattning, inte kan användas systematiskt i vårdarbetet. 

Sveriges äldrepolitik utgår från de nationella målen ut ifrån följande nyckelbegrepp: 

Aktivt liv, inflytande, trygghet, bibehållet oberoende, bemötande med respekt, tillgång till god vård och 

omsorg. Vidare finns det särskilda mål och inriktning för demensvård vilket bygger på följande 

nyckelbegrepp: bevara mentala funktioner så långt det är möjligt, bibehålla sociala kontakter, lindra 



18

2004-08-19 

sjukdomssymtom, ge tröst, skapa ett så gott liv som möjligt, stödja och avlösa anhöriga. En person med 

demens kan både vara äldre och ha en demenssjukdom vilket enligt min tolkning gör att de omfattas både 

av de nationella målen för äldre och vidare av de särskilda målen för personer med demens. Ut ifrån detta 

läge borde det ge ett bra utgångsläge för dagens utveckling av demensvård och omsorg. I relation till 

studiens resultat gällande kommunikationsmodeller, borde det finnas bra möjligheter till vidare 

utveckling, eftersom vi redan har sett att dessa modeller uppfyller flera av nyckelbegreppen ut i från 

äldrepolitikens mål. 

Rent realistisk undrar jag om min tolkning ut ifrån äldrepolitikens nationella mål är korrekt; med tanke på 

den vård och omsorg som bedrivs i dag. Ut ifrån egna erfarenheter arbetar vi inom demensvård mycket 

praktiskt utifrån den enskildes grundläggande behov. Bemanningen är inte jämförbar med den 

individuella anpassningen som exempelvis finns i hemtjänst. Personal inom vård och omsorg har pålagts 

flera kring uppgifter utöver det dagliga vård och omsorgsarbetet, vilket gör att mycket av vårdtiden 

försvinner. I stället för möjlighet till utveckling av tillämpningsbara kommunikationsmodeller inom vård 

och omsorg av personer med demens kämpar vi med en ansträngd ekonomi, vilket medför en kritisk 

inställning från min sida gällande målens relevans i förhållande till verkligheten. Hur skall vård och 

omsorg av personer med demens bedömas? Vem skall göra det och hur? Är vård och omsorgspersonalens 

ambitionsnivå för hög eller arbetar vi på ett irrationellt sätt? 

Tankar som har uppkommit under studiens gång har varit hur olika kommunikationsmodeller kan 

implementeras i olika verksamheter. Teoretisk utbildning är en del, medan den praktiska tillämpning 

också är viktig. Arbetsgrupper inom vård och omsorg består av flera olika yrkesprofessioner vilket gör att 

implementeringsprocessen blir bred. För att lyckas med implementering av nya arbetssätt inom vård och 

omsorg behöver vi en samstämmighet eller enighet inom organisationer och mellan huvudmännen. Vidare 

är min uppfattning att vi behöver mer samarbete mellan både yrkesprofessionerna och huvudmännen 

inom vården. Eftersom personer från olika professioner är involverade i vård och omsorg kring personer 

med demens, borde vi aktivt medverka till en bredare forskning inom området genom exempelvis 

”Flerprofessionell forskning”. En vidare studie ut ifrån detta material skulle kunna vara att skapa 

anpassningsbara kommunikationsmodeller, lämpliga att använda inom vård och omsorg av personer med 

demens, samt implementera modellerna i vård och omsorg av personer med demens. 

TACK TILL 

Jag vill rikta ett stort tack till Vårdalinstitutet som genom ett stipendium, gav mig möjligheten att 

fördjupa mig inom området: Lämpliga kommunikationsmodeller att använda inom vård och omsorg av 

personer med demens. Genom Vårdalinstitutets stipendium kunde jag under tre månader, vara tjänstledig 

från min tjänst som teamchef inom demensomsorgen i Kristianstads kommun. Resultatet kommer, under 

2004, att redovisas på Vårdalinstitutets hemsida under det tematiska rummet: Leva med demens. 

Anna-Karin Edberg har varit min mentor inom Vårdalinstitutet. Hon har med sitt engagemang, sin 

erfarenhet och sitt breda kunskapsområde inom vård och omsorg av personer med demens, varit min stora 

inspirationskälla – tusen tack! Jag vill även tacka Vårdalinstitutets förste bibliotekarie, Ewa Olson för all 

hjälp i sökande efter litteratur. Stort tack även till mina medarbetare på Ädelstenen som har kämpat på 

under min tjänstledighet och till mina kollegor inom Centrala området i Kristianstads kommun, som har 

hållit ställningarna inom mitt verksamhetsområde under min tjänstledighet. Vill även rikta ett varmt tack 

till min handledare från Högskola Kristianstad, Britt Krantz, för bra diskussioner och synpunkter. Tusen 

tack för ditt stöd! 



19

2004-08-19 

Referenslista 

Almberg, B., Jansson, W. (2003). Fånga stunden. Hur man bemöter och förhåller sig till personer med 

demenshandikapp. Trelleborg: Berlings Skogs. 

Aremyr, G.(1990). Om att leva livet glömsk-aktivering vid demenssjukdomar. Stockholm: Liber AB. 

Asplund, K. Normann, K. (2002). Att möta personer med demens. Kap:5, Episoder av klarhet hos 

personer med svår demenssjukdom. Lund: Studentlitteratur. 

Backlund, B. (1991). Inte bara ord. En kommunikation om talad kommunikation. Lund: Studentlitteratur. 

Cederlund, E., Nilholm, C. (2000). Samtal i äldreomsorgen. Samspelet mellan omsorgspersonal och 

äldre med Alzeimers sjukdom. Lund: Studentlitteratur. 

Depoy, E., Gitlin, L. N. (1999). Forskning – en introduktion. Lund: Studentlitteratur. 

Dimbleby, R., Burton, G. (1999). Kommunikation är mer än ord. Lund: Studentlitteratur. 

Edberg, A-K (red.). (2002). Att möta personer med demens. Lund: Studentlitteratur. 

Ericsson, I-K. (1991). Känna sig som hemma. Goda vårdmiljöer för demenssjuka. Värnamo: Fälths 

Tryckeri. 

Feil, N. (1992). Validation Therapy. The validation helping techniques can be used in each of the four 

stages that occur with late-onset demented populations. Geriatric Nursing; may/june: 129-133. 

Feil, N.(1994). Validation – Feilmetoden. Hur man hjälper desorienterade äldre-äldre. Lund: 

Studentlitteratur. 

Gagnon, L-D. (1996). A Review of Reality Orientation (RO), Validation Therapy (VT) and Reminiscence 

Therapy (RT) with the Alzeimer’s Client. Physical & Occupational Therapy in Geriatrics, Vol., 

14(2): 61-77. 

Gibson, F.(1994). Reminiscens Recall. A guide to good practice. London: Age Concern. 

Gynnerstedt, K., Schartau, M-B. (2000). Reminiscensmetoden tillämpad i äldrevården. Lund: 

Studentlitteratur. 

Göteborgs universitet (2003). Råd och anvisningar inför uppsatsarbetet. Institutionen för socialt arbete. 

Göteborg. 

Heap, K. (1995). Samtal med äldre. Om kommunikation, minnen, kriser och sorg. Falköping: 

Gummessons tryckeri AB. 

Holden, U. (1984). RO Reminders, pocket reference of ideas. London: Winslow Press. 

Kooij, C, van der. (1993). Rality orientation, validation and the reality of the disoriented old old. Vard i 

Norden, 13(4):4-8. 

Maltén, A (1992). Grupputveckling. Lund: Studentlitteratur. 

Melin, E., Bang Olsen, R. (1999). Handbok i demens. Stockholm: Kommentus. 

Olds, J., (1995). Strategies of care for patients with dementia. Professional Nurse: Vol 10 no. 9. June. 

Nationalencyklopedins ordbok (2000). Multimedia 2000 plus på DVD. 

Neal, M., Briggs, M., (2003). Validation therapy for dementia. The Cochrane Library, Issue 4. 

Chichester, UK: John Wiley & Sons, Ltd. 

Näss, L. (2003). Att tackla besvärligt beteende inom demensomsorgen. Kompendium från föreläsning i 

Kristianstad 2003-11-04—05. 

Regeringskansliet/Socialdepartementet. (2003). Ds 2003:47. På väg mot en god demensvård. Samhällets 

insatser för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga. Stockholm:Elanders Gotab AB. 

Rimmer, L. (1982). Reality Orientation, Principles and Practice. Buckingham: Winslow Press. 

Ronaldson, S., Savy, P., (1992). Validation therapy: a communication link with the confused older 

person. The Australian Nurses Journal. Volume 21, No. 10, May. 



20

2004-08-19 

Scanland, S. G., Emershaw, L. E.,(1993). Reality orientation and validation therapy. Dementia, 

Depression and Functional Status. Journal of Gerontological Nursing. Jun; 19(6):7-11. 

Skau, G-M. (2001). Mellan makt och hjälp. Förhållandet mellan klient och hjälpare i ett 

samhällsvetenskapligt perspektiv. Borås: Centraltryckeriet. 

Svenska Akademins ordlista (1998). 

Svenska Kommunförbundet (2001). Socialtjänstlagen. En vägledning. Socialtjänstlagen från 1 januari 

2002 med kommentarer och praktiska anvisningar. Stockholm: Katarina Tryck AB. 

Allt material på dessa sidor är upphovsrättsligt skyddade och får inte användas i kommersiellt syfte. 

Använd gärna texten för eget bruk men ange var materialet har hämtats. 

Ange referensen på följande sätt: 

Andersson, A. (2003). Titel : undertitel. [Elektronisk]. Vårdalinstitutets Tematiska rum : Demens 

(alt. Etik, Smärta, Nutrition). 

Tillgänglig: www.vardalinsitutet.net, Tematiska rum. 



21

Kommunikation i vård och omsorg med personer ... - Vårdalinstitutet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?