Österviken genom tiderna ver 1 - osterviken.se

Österviken
genom tiderna

”Den i trakten för sin naturskönhet bekanta Österviken - förhöjd
är en i vikens innersta del halvcirkelformig krans av alar,
som giva platsen dess karaktäristiska utseende - har visserligen
branta men i allmänhet från sjön tillgängliga stränder.”
Ur styckningsplanen från 1935.
Innehåll:
Förord ___________________________________________ 3
Bebyggelsen _____________________________________ 4-5
Östervikens tomtägarförening _________________________ 6
Sjöboden och bryggsamfälligheterna ____________________ 7
Människorna och händelserna _______________________ 8-9
Midsommar ___________________________________ 12-13
Taubes Sjösala _________________________________ 14-15
Tomtkarta ____________________________________ 16-17
Båtar i Österviken ______________________________ 18-21
Protokoll _____________________________________ 22-23
Hyresavtal ____________________________________ 24-25
Historiska dokument ____________________________ 26-29

Österviken genom tiderna
Förord
Det ligger en stor och viktig distinktion mellan land och sommarstuga,
tro inte annat!
Det är inte fråga om storleken på stället. Inte heller om dialektala
skillnader. I Gävle där jag växte upp, sa folk att de åkte till stugan
medan stockholmare pratar om sitt land.
Nej det är som vanligt i livet - en fråga om mental inställning.
Att ha ett land istället för bara en stuga är ett åtråvärt tillstånd.
Land är ett utvidgat stugbegrepp och rymmer oändligt mycket mer
än bara själva kåken, båten och närmaste grannen.
Denna rikare dimension av sommarboende förutsätter dock viss
kunskap om kulturen, människorna och händelserna. Sådant som
präglar ett land och förenar människorna som bor där. Nation eller
sommarland kvittar lika!
Den här skriften om människor och händelser runt Österviken
gör inga anspråk på att vara heltäckande. Varken sidantalet eller
kunskaperna förslår för en sådan ambition.
Men om den kan ha en smula betydelse för gemenskapen och
fördjupa känslan för trakten är mycket vunnet!
Arbetet har pågått under sommaren 2004 på uppdrag av styrelsen
i Östervikens samfällighetsförening.
I arbetsgruppen har Monica och Bernt Blixth, Per-Arne Lindholm
samt Maj-Lis Blezell ingått. De har delat med sig av dokument
och bilder och berättat minnen så att jag både hört stormen
vina och känt lukten av tjärad båt blandad med kattfot och blå
viol.
Dessutom har Mats och Per Göthlin bidragit med både entusiasm,
proffsråd och värdefullt text - och bildmateriel.
Lennart Sundin har sammanställt föreninges stolta historia.
Undertecknad har stått för ide och produktion.
Sist men inte minst har spontana samtal på bryggor, vägar och
verandor med er kära grannar givit vägledning.
Hjärtligt tack för kul samarbete!
Trevlig läsning!
Rönnäsudd i september 2004
Christina Wassberg

Namn på platser förr
• Gäddgropen
• Likbron
• Ångbåtsbryggan
...är alla belägna på
Kyrkogårdsudds insida.
4
Sedan 1934 fanns regelbunden
bussförbindelse mellan
Stockholm och Stavsnäs året
runt. Ångbåtsförbindelser
fanns sedan 1865. (Vykort i
Per Göthlins ägo.)
Bebyggelsen
Jordbruk 1840
Vår historia börjar på 1800-talet. Med det inte sagt att trakten var
obebodd innan men information om tiden före saknas. Kanske
var det jordreformerna och det skyddade läget som gjorde att
Österviken fick fast befolkning.
Inom Värmdö kommun skiftades de flesta byar mellan 1840
och 1880. Målet var att sammanföra de många små utspridda
odlingsområdena till större sammanhängande jordlotter. Då
kunde jorden brukas mer rationellt.
När Stavsnäs by skiftades tvingades fyra av byns åtta brukare
att flytta till norra ”ön”. Det är troligen norra delen av Hölö som
åsyftas. Där hade Stavsnäs by sedan 1600-talet ängs och åkermark.
Sommarnöje 1930
Hundra år senare tätnade bebyggelsen när sommargästerna började
bo i egna hus. Två veckors lagstadgad semester infördes.
Skärgårdsjordbruken lades ned.
På 30-talet började man planera för sommargästernas boende.
Mark som inte gick att odla blev nu eftertraktad och avstyckningar
gjordes.
Algot Sandström med flera i Österviken lämnade 1935 in ett
förslag på hur området runt viken och uddarna skulle kunna
styckas ”till tomter lämpliga för sommarnöjen”.
Den så kallade sportstugebebyggelsen tog fart. Till allmän plats
sparades tack och lov vikens innersta del.

” Området som är lämpligt som badplats har givits sådan
form att någon för utsikten skymmande bebyggelse icke kan
komma till stånd.”
På 50-talet hade sommargästerna intagit en stor del av området
och det blev dags att bilda en tomtägarförening.
Laga skiftes kartan från 1844-
46 med Stavsnäs samtliga
ägor.
Två ängar finns utmärkta i
Österviken. Vi vet att Österviks
gård fanns vid den här
tiden. Uddarna är ännu obebodda.
Rönnäsudd hette då Rönneudden
medan Kyrkogårdsudd
ännu inte fått sitt namn.
Knekbodaberget (området
runt nuvarande Sjösala ) och
Ålfiskarholmen finns utmärkta.
(Bild från skriften ”Stavsnäs
by en kulturhistoriskt värdefull
miljö” av Johan Aspfors.)
5

Hölöbron en vinter för länge
sedan (vykort i Per Göthlins
ägo).
6
Ordförande
genom tiderna
1956-1966 Emil Emling
1979-1987 Kurt Bengtssson
1987-1989 Birger Lassmyr
1989- Lennart Sundin
Östervikens
tomtägarförening
Text: Lennart Sundin
Den 18 augusti 1956 kl 17.00 bildades
tomtägarföreningen för boende runt
Österviken.
Herrman Levin blev den förste på ordförandeposten.
Styrelsen bestod förutom
Levin av Arne Sandström, Emil Emling, Kurt Bengtsson och Stig
Jakobsson.
Första årsavgiften var 25 :- kronor. Samma summa som ett lass
grus kostade vid denna tid. Årets arbetsinsats: Breddningen av
vägen mellan Röda grind och Örnsbacken.
Rönnäsudd som först hade en egen tomtägarförening anslöt
sig 1964 till den gemensamma tomtägarföreningen i Österviken.
Klassiska problem?
Hushållssoporna slängdes i en gemensam grop där de brändes.
Problemet var att ingen ville ansvara för eldningen!
Problemet med parkerade bilar i viken diskuteras första gången
1958. Dammproblemet på vägarna löstes genom hastighetsbegränsning.
En straffavgift på 1/3 av årsavgiften togs ut av dem som icke
aktivt deltog i det gemensamma arbetet under några år på 60talet.
Bojar och båtplatser diskuterades 1974. Styrelsen framhöll:
”att man ej kan propsa på plats i viken bara för att man bor på
området”.
Förbättringar genomfördes
1961 sattes brevlådor ut gruppvis och postverket delade ut
posten.
1966 utfördes vägförbättring från Taubes grind till Oves backe.
1968 krävde föreningen att stamfastighetsägarna skulle reparera
båthuset i Österviken.
1969 utreds bildandet av ekonomisk förening.
1972 invaldes den första kvinnan i styrelsen – Stina Blezell.
Senare efterföljare var Ulla Lassmyr och Elsa Norén.
Sedan 2001 består styrelsen av lika många män som kvinnor.
Kuriosa
1976 kostade båtplatsen 60% av avgiften till föreningen.
1995 omvandlades tomtägarföreningen till Östervikens
samfällighetsförening vilket innebär juridisk rätt att
bl a driva in årsavgifter.

Sjöboden och
bryggsamfälligheterna
Text: Bernt Blixth
Stamfastighetens sjöbod på västra stranden i viken tilläts förfalla
under många år. Tomtägarföreningen tryckte på om återuppbyggnad.
Den kom till stånd 1987 och arbetet leddes av Arne Sandström
En ny grundläggning gjordes ich en idé om ny bärande
stomme, som timret kunde fästas vid invändigt, genomfördes.
En brygga byggdes runt sjöboden. Invändigt snickrades väggfasta
bänkar.
Avtalet mellan stamfastighetsägarna och föreningen innebar att
föreningen fick rätt att disponera sjöboden mot kostnaden av
normalt underhåll.
Sjöbodens framtid var därmed tryggad. Idag används den flitigt
både som badhytt och festlokal.
Under 90-talet bildades en ny bryggsamfällighet. En större
brygga byggdes längst ut från sydöstra stranden.
Några år senare såldes båtbryggan bredvid sjöboden (sterhusbryggan)
till ytterligare en nybildad bryggsamfällighet.
Bryggbygge
Text: Per Göthlin
Hur får man ner 15 meter långa telegrafstolpar i botten?
Sigge Norrman, suverän fixare med eternitgarage
på Kyrkogårdsudd började med stor träklubba, övergick
till handdriven pålkran som höll på att slå av
honom käken.
Lösningen blev att ställa fyra av Östervikens
tyngsta gubbar på en flyttbara ställning fastskruvad
på stolpen. 4 x 95 kg jumpade i takt. Evald Aulander
höll koll på våg och lod. Jag och min bror
Mats vred stolpen runt.
På en timme penetrerade stolpen Östervikens
lerbotten.
Hade inte Stig Jacobsson, Sigge Norrman och
Stig Göthlin hoppat av, hade stolpen gått rakt
ner till Kina.
Bryggbygge slutet 50-tal.
Foto: Mats Göthlin.
7

Algot Lindholm lagar nät i
sjöboden. (Ur Maj-Lis Blezells
familjealbum.)
Gusten Lindholm blev
rörmokare i Stockholm men
bodde sommartid på
Rönnäsudd.
Foto: Stig Göthlin
8
Människorna och
händelserna
Österviks gård
Stamfastigheten Österviks gård bestod av fem byggnader.
Idag bor Sellanders i den forna huvudbyggnaden som lär ha
fraktats dit från Barnvik.
Blixths bor i dåvarande huvudbyggnad nummer 2 och Lindholms
i den f d bagarstugan. Till gården hörde också smedjan på
Brahmerts tomt och Örns lilla hus beläget mittemot i den s k
Örnsbacken.
Sommartid trängde hela gårdens befolkning ihop sig i detta
lilla hus för att bereda plats för herrskapen från stan.
Arrendatorn som blev anfader
Österviks gård ägdes i början av 1800-talet av hemmansägare
Johan Petter Roos, Uppeby Runmarö.
På 1840-talet kom en ny arrendator dit – Gottfrid Lindholm
från Barnvik. Han gifte sig med äldsta dottern och arvtagerskan
till gården Kajsa Sofia Roos.
Koleragravarna på Kyrkogårdsudd
Koleran härjade och i Djurhamn fanns en karantänplats.
Den 14 juli 1848 skrevs ett avtal mellan Gottfrid och
karantänplatsen om att ”på Kyrkogårdsudd få begrava personer som
avlidit i cholera på Karantänsjukhuset eller ombord på fartyg”.
Ersättning var två riksdaler banko för varje begravd person.
Nio personer begravdes på Kyrkogårdsudd
under sensommaren 1853, troligen
i området mellan masterna och
Trötta backen.
Den stora syskonskaran
Lindholm
Gottfrid Lindholm avled 1885 och
sonen Carl Gustaf köpte då Österviks
gård av sin mor.
Han och hustrun Sofia Sjöberg
från Rosenhagen på Vindö fick åtta
barn: Astrid (Maj-Lis Blezells mormor),
Gusten, Judit, Knut
(Monica Blixths pappa), Arnold
(Per-Arne Lindholms pappa),
Harry (död som spädbarn), Edit
och Irene.

Stamfastighetens sju delar
År 1936, efter att bägge föräldrarna Lindholm avlidit, verkställdes
lottning mellan de sju då efterlevande barnen, av de tomter som
styckats av från stamfastigheten. Stamfastigheten fick därmed
sina 7:e delar.
Lindholm och Sandström
gifter sig
År 1910 kom Algot Sandström seglande i sin nybyggda pigge
”Ibis” till Östervik. Tycke uppstod mellan Algot och äldsta
Lindholmdottern Astrid. Ibis fick ny hemmahamn i Österviken
för gott.
Under närmare fyrtio år fraktade Algot, tillsammans med
sin gast Alfred Österman från Hjälmö, grus, sand och virke
runt om i skärgården.
Astrid och Algots fick barnen Arne och Stina. Arne övertog
så småningom verksamheten. Idag drivs Sandströms
sjötransporter vidare av Arne och Maj Sandströms son
Kjelle.
Kraftkvinnan Stina Sandström
Om dottern Stina berättas många historier. Hon var både
tuff och driftig. Här är ett exempel på hennes många bedrifter,
från 1942.
Fyra generationer skärgårdskvinnor
i Österviken, Sandström
Lindholm Blezell Sjöberg.
9

Bonden Ludde med snorbromsen.
(Ur Monica Blixths
familjealbum.)
Före mobilernas tid
I Stina Sandströms familj
fanns en liten egenhet. Man
kommunicerade skrikande
över bygden.
På väg med nyfångad ål till
familjen Taube på Sjösala skriker
Stina i falsett över bygden:
– Hur ska jag titulera’n??
Astrid gastar på högsta volym
tillbaka från viken
– Kalla’n Trubadur’n!
10
Nolle
Text: Mats Göthlin
Varje morgon klockan sex kom
Nolle roende. Han hette
egentligen Arnold Lindholm,
men alla kallade honom
Nolle. Han satt där och
pilkade torsk som det fanns
massor av i Östersjön 1951.
Ensam satt han där och
ryckte i reven i sin svarttjärade
eka och njöt av soluppgången
över Runmarö.
Han hade rott från Österviken
runt Hölös norra udde för att
komma till det bästa torskstället, som råkade vara precis nedanför
där vi bodde.
Jag var fem år, men hade redan lärt mig skärgårdsbornas vanor.
Knutte, Nolle, Algot, Ludde. Ibland var självaste Evert Taube med
i gänget. Ludde hette egentligen Lundell och var bonde på ön.
Han hade en snorbroms (vi sa så på den tiden) som såg ut som en
piassavakvast. Så han kallades allmänt för just ”piassavakvasten”.
Det var gubbarna hela dan. Hyggliga genuina skärgårdsbor. Folk
att lita på. Som stod för ett handslag. Inget trixande.
De kom och hälsade på ibland. Särskilt om lördagarna då sommargästerna
kom ut från staden. De fick sig en nubbe och kanske
en macka och kollade att allt stod väl till. Sedan gick de till nästa.
Den här morgonen var jag som vanligt uppe tidigt som femåringar
brukar vara. Jag satt uppe på berget och kikade på Nolles
pilkande.
Plötsligt fick jag ett infall.
– Kom upp får du en sup, ropade jag över den vindstilla fjärden.
Morsan rusade snabbt till för att tysta mig. Men det var för
sent. Nolle hade redan börjat ro mot stranden. Efter några minuter
kom han upp.
– Grabben lovade mig en sup, sa han illmarigt.
Det var bara för farsan att plocka fram det goda.
Så satt vi där klockan sex på morgonen. Nolle njöt, morsan
skämdes över mig, men jag hade en fantastisk stund och farsan
och brorsan trivdes nog också. I morgonvärmen fick jag höra
fiskehistorier och skärgårdsberättelser.
Skärgårdsborna håller på att försvinna. Liksom torsken. Ursprungsbefolkningen
har inte längre råd att bo kvar. Röda stugor
försvinner och upp kommer glaspalats. Det är synd. Rent av tragiskt.

Ungdomsverksamhet
”Östervikens Jolle Klubb var en segelklubb som arrangerade dagliga
seglingar ute vid Berghamnsgrund i början av 60-talet. Brukade
samla oss ungdomar och 7-8 båtar från Kyrkogårsudd och Österviken”.
Per Göthlin
Kolahammaren
”I bagarstugan på Österviks gård bodde i min barndom
tant Tyra och farbror Klasse. Dom hyrde av min far
Arnold.
I taket i köket fanns ett kvisthål som farbror Klasse
anslutit till ett sluttande plan uppe på vinden.
När vi barn i Österviken hälsade på tog Klasse en hammare
och knackade på olika ställen i taket. Inget hände.
– Nä - fel! Det var ju inte Kolahammaren! sa han och
rotade fram en ny ur verktygslådan
Vi väntade spända och storögda.
Hård knackning med ny hammare vid kvisthålet - och
så föll godiset ned! Som från himlen……”
”Man fyllde vattenpistolerna
man vann i säckhoppning med
vatten från Classes tunnor (numera
Per Arne Lindholms) och
terroriserade alla utom Sven
Bertil Taubes tjej, sedermera
Inger Taube. Henne vågade sig
ingen på.”
Per Göthlin
Per-Arne Lindholm Skidskytte i viken på 60-talet.
Närmast kameran: Staffan och
Kerstin Bengtsson, Britt-
Marie Jacobsson, Mats
Göthlin. Foto: Per Göthlin.
11

Bagarstugan bebos idag av
den lille pojken till vänster
Per-Arne Lindholm.
12
Midsommar
Midsommarfirandet i Österviken har
utvecklats från att vara en liten
Lindholmsk familjefest till vår nutida
folkfest med föreningen som arrangör.
Bra musik och engagerade
lekledare har lockat allt fler genom
åren.
1930
Framför Bagarstugan firade släkten
Lindholm midsommar på 30-talet.
Några av de sommarboende började delta.
Sven-Åke Lindholm ordnade med spelmän och dansledare
från Stockholm bl a Brollan, känd
ledare för hamboskolan i Kungsträdgården.
1960
På 60-talet flyttades midsommarfirandet
till grusplanen strax ovanför
viken. Omkringboende familjer
hjälptes åt med arrangemangen.
Avgiften per person var
3.50:-.

Idag
På 80-talet flyttades firandet till ängen nere i
viken. Samfällighetens festkommitte övertog
arrangemangen 1990. Musiker och lekledare
har fått förstärkning av Maria Hellefors.
Midsommardans har aldrig
varit töntigt i Östervik. Inte
ens när man är 13 år. Längst
th nederst i bild, Kerstin
Bengtson, Annika Jacobsson,
Claes Örn, Mats Göthlin,
Staffan Bengtson, Per
Göthlin. Foto: Stig Göthlin.
Sven-Åke Lindholm, gitarr
och Bernt Blixth, dragspel
stod för musiken tillsammans
med gästande spelkamrater.
Monica Blixth och Per-Arne
Lindholm ledde danser och
tävlingar.
Utan Per-Arnes randiga
brallor blir det ingen midsommar!
13

Evert i jättegrytan intill Sjösala
i backen upp mot Orrberget.
(Foto ur boken Evert
Taube en del av vår vardag och
vår glädje. Semic förlag)
14
Taubes Sjösala
Evert och Astri Taube bodde på Sjösala åren 1937–69. Tomten
införskaffades redan 1928. Tvärs över vattnet bodde Astris
föäldrar på Gammelboda.
Namnet Sjösala hittade Evert på. Älvsala på vägen till Gustavsberg
kanske inspirerade.
” ...en sjösal (som det hette förr när svenska språket var
vackert)”, dvs en öppen plats mellan två klippor och havet,
med urskog omkring och med ängar och sandåsar på sydsidan
av viken där Stavsnäs Vinterhamn ligger. Sjösala
ligger mellan Knektbodaberget och det besjungna
Orrberget.”
(Resa med Evert Taube. Bertil Ekerlid. Sellin
&Blomqvist förlag 1990)
Hyresgäst i Österviken
Innan det första enkla lilla huset byggdes1937 på
Sjösalas tomt hyrde familjen i Österviks gård.
”Men när Ellinor föddes hyrde vi en stuga i Östervik
helt nära vår tomt. Där stod hennes vagga under en blommande
urgammal lind. Det var av Knutte Lindholm i Östervik
vi hyrde. Med både Lindholms och skeppar Sandströms har
vi nu varit vänner i trettio år. I Östervik började jag på nytt
mina pastoraler och utförde där bland mycket annat en visa för
soloröst och luta: Här Rosemarie, syns blås Nämndöfjärden………..”
(Ynglingasjälens förtjusning i
en arkipilag. Levande Stad.
Rabén & Sjögren 1959)

Rönnerdahl
På Sjösala föds figuren Rönnerdahl. Kan han ha något med
Rönneudden – Rönnäsudd att göra tro? Han är i jämförelse med
äventyraren Fritiof Andersson en mer stadgad familjefar.
I sången ”Sjösala vår” beskrivs en vårmorgon så här:
”Småbarnen vakna,det tassar i stugan,
solen går opp över Orrbergets topp,
ut på altanen med bricka går frugan,
bjuder på doftande kaffe med dopp.”
Den 19 december 1969 brändes Sjösala ner till grunden.
Östervikens egen nationalsång
nedtecknad med
Everts vackra handstil.
(Handskriftsarkivet Göteborgs
universitet.)
15

Lika profilskapande som
alarna i viken.
Foto: Per Göthlin.
Extra Small från Hobbex.
18
Båtarna i Österviken
Strömmingsambulansen
”Det låg en gammal båt uppe på land i viken. Vi
lekte där på 40-talet. Ingen visste väl riktigt vem
som ägde den. Vi drömde om att den skulle få
komma i sjön en dag. Den hade ett härligt namn
– Strömmingsambulansen!”
Berättat av Monica Blixth
Text: Per Göthlin
Rederi Sandström
De två båtar som gör Österviken till en levande
skärgård och inte bara en sommarnöjesidyll är
Kjell Sandströms Mälarfors och Distans.
När andra transportfartyg i skärgården ser ut
som landstigningsflottar med påmonterad kran,
är det skönt att vila ögonen på dessa svarta
rakstävade fraktskutor från 1912 resp 1908.
Kuriosa I: Mälarfors var Sveabolagets första motordrivna fartyg
och byggt på Finnboda varv. Plåtarna ovan vattenlinjen är original.
Sveabolaget är annars mest känt för de gräddvita Bore I och
II som låg vid Skeppsbron och gick till Finland.
Distans är byggd på Herrhamra varv och var tidigare en sandpråm
utan motor. Hon hette då Simson II.
Kuriosa II: Kjelles skutor fullgör varje vår samma uppdrag som
tre generationer Sandström utfört: Att köra sand till badstranden
mellan herr- och damavdelningen vid Saltsjöbadens kallbadhus.
Minsta båten...
...var en blå segeljolle som byggdes av Staffan Bengtson 1960 –
vitt och blått hus i viken – efter ritningar ur Hobbexkatalogen.
Men konstruktörerna på postorderföretaget hade missat något.
I färdigt skick blev båten inte större än en blomlåda (1,9 m lång)
Sjönk vid provturen.
Drottningen av Östervik
Vackraste stäven och häcken satt på Algot Sandströms transportskuta
Ibis. Först var hon en seglande vedjakt, riggades av och fick
en motor för ovanlighetens skull placerad framme i fören med
propelleraxeln genom hela skrovet.
Hon bar sitt namn som det anstår en ibis – helig fågel i Egypten.
Den nybyggda och haussade roslagsskutan Sofia Linnea skulle
se ut som en felkonstruktion om hon förtöjdes bredvid Ibis.

Racerbåten
Första snabba snurrebåten i viken var Sigge Norrmans. Han
bodde på tomten med eternitgaraget på Kyrkogårdsudd.
Båten var en fem meter lång blåmålad så kallad campingbåt
som drog Sigges grannar på en bogserad vedboddörr (föregångare
till wakeboarden). Året var 1958 då Rickard Dahl vann EM-guld
i höjd på Stadion.
Andra snabba motorbåtar från samma tid
• Familjen Werners stora mahognymotorbåt som slutade sina
dagar bland grovsoporna på Djurö.
• Familjen Stockhaus låga furubåt som ofta rymde svart resegrammofon.
• Teaterdirektören Olle Kinchs tre meter långa miniracer
Niccolina, som körde runt med vettskrämd men påklädd Tor
Isedal (på Folkan var han vid den tiden helnaken i Oh,
Calcutta).
• Börje Dahlins racer som fick äran att ligga vid Tryggers flotta
brygga hette Safir. Dahlin bodde på den stora dubbeltomten
strax söder om masterna där nu Kinch och Bergs bor.
Disponent Dahlin var Östervikens playboy. Hade alltid vita
skinnhandskar och nedfälld sufflett när han körde runt på
grusvägarna i sin silvergrå Porsche cab. Bodde stundtals i Sydeuropa
och hade varit racerbildsförare. Anlade själv vägen via
Trötta backen eftersom vägen på Kyrkogårdsudd då slutade vid
Werners tomt. Åkte alltid hem till stan om det regnade två
dagar i sträck.
• Oscar Pontans något bedagade lustjakt Plöjaren var en stor
och hög pjäs som spelade huvudrollen i filmen Mästerdetektiven
Blomkvist lever farligt i Östervik. Familjen Pontan
ägde Österviks Gårds-kåken som tidigare beboddes av Erik
Strandmark (skådespelaren som spelade
Gusten i 50-talsinspelningen av
Hemsöborna). Pontans flyttade från
Östervik efter den Stora Bryggfejden.
Roddbåten
En av de få kvarvarande roddbåtarna
från träbåtsstiden kan fortfarande beskådas
i gröngräset på piren norr om
den långa föreningsbryggan. Ägdes av
Karin Larsson pappa Gunnar och
har fortfarande vikens vackraste
språng (svanken mellan för och
akter). Båten byggdes på Torö och
heter Matilda.
IBIS – Skutan alla pratar om.
Surfing på vedboddörr.
Foto: Per Göthlin.
50-årigt äreminne.
Foto: Per Göthlin.
19

1957 kunde en Gotland Runt
vinnare se ut så här.
Foto: Annika Jacobsson.
Vikens elegantaste racerbåt
tillhörde Carl Trygger.
Foro: Anders Värneus,
Vi Båtägare
20
Framgångsrikast...
...var Ariel, en formfulländad vit koster som med Stig Jacobsson
vid pinn vann Gotland Runt klass VI 1957. Familjen Jacobsson
bor i gula huset längst in i viken på Kyrkogårdsuddssidan.
Esteten Evald Aulander, som bodde i det gula huset mitt på
Kyrkogårdsudd, gastade.
Lustjakten
Östervikens finansman alla kategorier var Carl Trygger – stor
aktieägare och styrelseordförande i bland annat Iggesund och
Svenska Dagbladet. Fadern, Ernst, var konservativ högerman
och statsminister 1923-24.
Direktör Carl hade en 16 m lång lustjakt (Carina I) som låg
vid egen pir längst ut i viken på dubbeltomten direkt söder
om masterna. Tomterna, två för säkerhets skull, inköptes enbart
för att härbärgera Carl Tryggers två jakter.
Själv bodde han i ett chateau i kröken ovanför backen vid
Kjelles garage, (Hällarna). Såvida han inte var hemma i jättevillan
i Diplomatstan eller på Gregersboda (som sedermera Jarl
Kulle köpte).
Carl hade också en 10,7m lång elegant racerbåt;
Läte: Ljudlöst från 6-cylinders Kermathmotor, senare Chrysler.
Svallvågor: Inga.
Gångart: Skridande, klöv vattenspegeln som en rakkniv.
Reste varken stäven eller grävde ner aktern, trots
18 knop.
Skapare: Henning Forslund, Sjöexpress-varvet på
Lidingö 1926. Såldes först till Holland, finns nu i
England.
Den sista Trygger-båten som låg vid den fina
bryggan, var sonen Nisses svarta skuta, Siv av Blidö,
i början av 70-talet.
Vackrast
Hon kom 1943 från Hallstavik och var en öppen skötbåt med
spikrak stäv. Hon sjösattes alltid med släde och sloda, (en slags
slip av trä), infettade stockar och två supar. De färdigbredda
mackorna till båtlaget Knut Lindholm och ägaren Stig Göthlin
serverades i vit tårtkartong och var inga vanliga morgonmackor.
Sedan 30 år står hon på kullerstensstranden syd om masterna under
en grön presenning och blickar ut över Nämdöfjärden.
Säkraste båten
Algot Sandströms koster Kullan. Hon var lika bred som lång och
hade nästan inget fribord alls i aktern. Hon representerade tryggheten
i båtlivet och var Östervikens egen sjöräddning.Kullan

övertogs av två galna utsocknes
killar som skodde hela
botten med polerad kopparplåt.
En vårdag i slutet av 50talet
sjösattes hon och
tuffade iväg med en del av
glansen från det vackra båtlivet
i viken.
Mest torrlagda
båt...
...var en liten öppen snipa
som tillbringade 19 år och
11 månader av sitt 20åriga
liv på gräsbevuxen
strandplätt längst in i viken (1952-1970). Hon var mest känd för
sin tjärdoft och tre tappra gubbars försök att få båten i sjön.
Den förste var Dahlqvist, gast på Arne Sandströms första
skuta, Hillar 1952. Dahlqvist hade ett garv och en tandrad som
gjorde Tore Skogman avundsjuk.
De två andra var: Kurt Bengtson (som döpte henne till
Skrutten) och Bengt Örn som slutligen sänkte henne utanför
Radiomasterna.
Rönnäsudds bidrag
Rönnäsudds båtar ligger ju mest i viken mitt emot Vinterhamn.
Familjen Sievert, med det grå, stora och vackra timrade huset, är
en av dem som har sina båtar i viken.
När den vita tvåmastade ketchen Wenonah, som låg på svaj i
viken mellan 1957 och –63, seglade ut avstannade fotbollsspelandet
på ängen. Precis som när Krügers lustjakt eller de gamla
torpedbåtarna dånade förbi.
Wenonah var ritad av den kände båtkonstruktören Salander.
Källor:
• Samtal och intervjuer med boende i Österviken.
• Stavsnäs by – en kulturhistoriskt värdefull miljö i Värmdö kommun.
Johan Aspfors, Värmdö kommun.
• Handskriftsarkivet Göteborgs universitet.
• Dikter. Evert Taube. Bonniers förlag 1955
• Evert Taube – en del av vår vardag och vår glädje. Semic förlag 1974
• Resa med Evert Taube Från Samborombon till Malö strömmar. Bertil
Ekerlid. Sellin&Blomqvist förlag1990
• Levande stad. Ynglingasjälens förtjusning i en arkipilag. Evert
Taube. Rabén & Sjögrens förlag 1959
Stig Göthlins vackra båt med
det stora fördäcket. Observera
den tidstypiska TV-kannan
och kapockflytvästen till höger
på klippan.
Arne Sandström på väg till
konfirmationen med kostern
Kullan.
21