Konst i Landstingshuset - Stockholms läns landsting

Anna Casparsson
Anna Casparsson (1861–1961) gick bort strax
före sin hundraårsdag efter ett långt och märkligt
liv, där musikens, litteraturens och konstens storheter
gått ut och in i de rum hon bebodde.
Hon föddes i Lövingsborg söder om Linköping.
Hennes far, Urban von Feilitzen, var militär, en
vanlig försörjningsbana i de högre klasserna,
som verkar ha givit utrymme åt vederbörandes
egentliga intressen, i hans fall var det filosofi och
litteraturkritik – som han skrev under pseudonymen
Robinson. Anna Casparssons mor var den
framstående pianisten Lotten Lindblad. Anna
Casparsson etablerade sig snart själv åtminstone
som pianolärarinna. Hon hade en litterär och
musikalisk uppväxt, där bland andra Jenny Lind
skymtar. 1889 gifte Anna sig med Edvard
Casparsson, god vän med konstnärer som Anders
Zorn, Ernst Josephson, Per Ekström. Alla umgicks
flitigt ute i hemmet i Saltsjöbaden, dit de nygifta
flyttat. Särskilt vänskapen med Josephson fick
stor konstnärlig betydelse.
Under sina resor studerade hon konst ute i
Europa. Som de flesta kvinnor inom borgar-
klassen lärde hon sig brodera. Men hon lämnade
snart de traditionella reglerna och använde
fantasin både beträffande motiv och teknik.
Men det var först efter makens självmord 1923
som Casparsson helt gick upp i sina broderier
och gjorde dem till en egen konstart.
Detta var en tid då det traditionella textila hantverket
blev uppmärksammat och populärt. Anna
Casparssons broderade bilder hämtade motiv från
sagor, musik, orienten, men de var så egensinniga
i teknik och utförande att de stötte bort många,
som normalt beundrade textilkonsten. Ja, somliga
reagerade mycket starkt. Andra däremot insåg det
unika i vad hon gjorde. Och det stämmer också
med tiden, för under hela 1900-talet vurmade
man inom konsten för det oförstörda, naiva, som
ansågs mer äkta än det akademiska och tillgjorda.
Det går som en stark längtan genom förra århundradet
efter omedelbarhet och sanning i konsten.
Och det var absolut ingen tillfällighet att en krets
danska konstnärer, som snart skulle grunda den
internationella gruppen Cobra, med Asger Jorn
och Henry Heerup i spetsen, bjöd in henne till
en hedersplats på Den Fries höstutställning i
Köpenhamn 1947. En recensent skrev beundrande,
att hennes ”broderede Malerier er Udstillingens
Begivendhet”.
Broderade målningar? Ja, ibland kunde hon nog
blanda in vanlig färg i bilderna, men recensenten
verkar i grunden ha tänkt att hennes arbeten inte
gick att artbestämma på vanligt vis, de var varken
måleri eller broderi utan en egen kategori. Hon
var som en målare fast med penseln utbytt mot
nål och tråd.
Runt Anna Casparsson ute i Saltsjöbaden rörde
sig en krets av viktiga konstnärer, som också
framhöll hennes förtjänster, sådana som Oskar
Bergman, Vera Nilsson och Nils Sjögren. Filmaren,
konstnären och författaren Peter Weiss gjorde
dessutom en film, där hon på ett mycket gripande
vis spelar piano, fast fingrarna inte längre är med.
Genombrottet för hennes unika uttryck var
oundvikligt. >>
29