Konst i Landstingshuset - Stockholms läns landsting

De fem skulpturerna bjuder en lektion i artens
skiftande uttryck. Ansgar Almquist (1889–
1973) står för en klassisk skola, där kroppen
vrider sig och formar rum som kan påminna om
forntida händelser och myter. Aston Forsberg
(1922) är i så fall raka motsatsen. Med kraftiga
material som stål och betong bygger han uttrycksfulla
former, rörelser och rytmer anpassade till
modern teknik. Det är fräsigt, kraftfullt och på sitt
vis sinnligt. Kanske ligger egentligen inte Almquist
och Forsberg så långt från varandra – bortsett
från motiven – där de i det offentliga rummet för
in den mjuka förföriska rörelsen. Inom ramen för
det klassiska rörde sig också Veikko Keränen
(1935–2004). Han arbetade med dynamiska
former, som antyder rörelser och balans samtidigt
som de är rätt jazziga.
Thomas Qvarsebo (1947)
har envist utvecklat en naturtrogen
skulptur baserad
på formanalys, där bärande,
buret, rörelse, vila hela tiden
spelar mot varandra. Den
som arbetar utanför dessa
klassiska varianter är
Torsten Jurell (1951).
Hans verk är av en helt
annan sort och berättar
gärna små historier med
former som inte bara lånats
från den klassiska form-
och rörelseläran men lika
mycket från serier och
massmedia. Samtidigt
som han kan påminna
oss om både Picasso
och den afrikanska
konsten, som betytt så
mycket för vårt europeiska
1900-tal. Jurell
väljer inte att visa upp
ett resultat utan snarare
vill han inleda ett
samtal med oss.
Thomas Qvarsebo,
”Dansande par”
Veikko Keränen, ”Hybrid”
21