Konst i Landstingshuset - Stockholms läns landsting
Konst i Landstingshuset - Stockholms läns landsting
Konst i Landstingshuset - Stockholms läns landsting
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Konst</strong> i<br />
<strong>Landstingshuset</strong><br />
2
Innehåll<br />
SID KONSTNÄR<br />
5 Sivert Lindblom<br />
5 Lena Flodman<br />
6 Per Nilsson-Öst<br />
6 Dan Wolgers<br />
7 Lasse Persson<br />
8 Albin Amelin<br />
10 Arne Jones<br />
11 Anders Zorn<br />
11 Ola Billgren<br />
12 Fritz von Dardel<br />
13 Harald Sallberg<br />
14 Karl Axel Pehrson<br />
16 Evert Taube<br />
18 Sixten Lundbohm<br />
20 Skulpturer<br />
22 Ilkka Pärni<br />
24 Hans Lif<br />
25 Elisabeth Höier<br />
26 Maya Eizin Öijer<br />
28 Ingegerd Möller<br />
29 Anna Casparsson<br />
32 Olle Olsson Hagalund<br />
3
<strong>Konst</strong>en i <strong>landsting</strong>et<br />
<strong>Konst</strong>enheten har uppdraget att förse<br />
<strong>Stockholms</strong> <strong>läns</strong> <strong>landsting</strong>s lokaler med<br />
konst i samband med om- och nybyggnationer.<br />
Idag har <strong>landsting</strong>et ett av landets<br />
största konstinnehav. Många verk är väl<br />
integrerade i miljön; i tak, i hissar, trappräcken,<br />
inom- och utomhusgårdar med<br />
mera. <strong>Konst</strong>enhetens ambition är att<br />
skapa goda miljöer för patienter, personal<br />
och besökare. De ska i sin vardag<br />
möta konst av hög kvalitet som med<br />
genomtänkta placeringar förmedlar<br />
omtanke och ger stimulans. Målet är<br />
att med konsten bidra till människors<br />
välbefinnande.<br />
Läs mer om konstenhetens verksamhet<br />
på kulturförvaltningens webbplats<br />
www.kultur.sll.se<br />
Arkitekt och professor Carl Christoffer<br />
Gjörwell d.y. ritade Garnisonssjukhuset<br />
som stod klart 1834. Byggnaden, i nyantik<br />
stil med en tempelgavel med kolonner,<br />
fungerade som sjukhus i över hundra år.<br />
Åren 1970–71 genomfördes en om-<br />
fattande om- och tillbyggnad, då byggnaden<br />
omvandlades till <strong>Landstingshuset</strong>.<br />
Arkitekt för dessa arbeten var Nils<br />
Sterner. Bland annat byggdes husets<br />
4<br />
södra sida ut med en ny våning och en<br />
utomhusterrass. Under terrassen finns<br />
en plenisal för <strong>landsting</strong>sfullmäktige<br />
och en restaurang.<br />
Skribent<br />
Thomas Breitenstein Millroth, konst-<br />
och musikkritiker, har skrivit texterna<br />
om de konstnärer som finns representerade<br />
i <strong>Landstingshuset</strong>. Han bor och<br />
arbetar i Vemmerlövstorp och Malmö.<br />
Mellan åren 1995–2008 var han chef för<br />
Ystads konstmuseum.
Sivert Lindblom<br />
Sivert Lindblom (1931). Få konstnärer har så konsekvent<br />
använt sin konst i det offentliga rummet. Men det går inte<br />
att tala om utsmyckning i konventionell mening. Han tar tag<br />
i platsen som plats. Han är främmande för den romantiska<br />
konstnärsrollen, som också modernismen tog över, samtidigt<br />
som han ligger nära den fasta formen hos konstnärer som<br />
skulptören Brancusi. Uttrycket är på ett vis avindividualiserat<br />
samtidigt som det ger en omisskännlig identitet åt de gemensamma<br />
rum han tar sig an. På många vis kan han påminna om<br />
en skulptör från renässansen. Formerna är rytmiska, böljande,<br />
materialet är vackert, ja, nästan ädelt. Det ger en stark känsla<br />
av utvaldhet åt den gemensamma platsen – vilket väl också<br />
skall reflekteras på dess besökare. Det rör sig om självkänsla<br />
i stadsrummet och platsens betydelse för människan.<br />
”Arkeologiskt fynd 1–9”, bronsskulpturer<br />
© Lena Flodman/BUS 2010<br />
Urna utanför <strong>Landstingshuset</strong><br />
Lena Flodman<br />
Lena Flodman (1963). Lena<br />
Flodman berättar om hur hon<br />
utgår från upphittade föremål<br />
på loppmarknader och stränder<br />
i Italien. Skulpturerna tycks<br />
tillsammans bilda en slags redovisning<br />
av berättelser och öden<br />
som både sammanflätas, möts och<br />
samtidigt befinner sig ensamma<br />
i sig själva.<br />
5
Per Nilsson-Öst<br />
Per Nilsson-Öst (1918). Tellusborgsvägen<br />
86–88, målad trärelief.<br />
Per Nilsson-Öst är en av våra finaste<br />
träbildhuggare, bördig från Järvsö.<br />
Men denna relief är ett av flera porträtt<br />
av husfasader. Hans stil är lågmält<br />
porträtterande, konstaterande.<br />
Han fångar stämningen i den gamla<br />
arbetarstadsdelen, som numera fått<br />
nytt liv.<br />
Dan Wolgers<br />
Dan Wolgers (1955) använder<br />
konsten som ett redskap att öppna<br />
språket. Med ögonen kan vi få syn<br />
på något vi har svårt att tänka<br />
oss. Sakerna uppför sig inte som<br />
de ska. Inför Wolgers ”Tärnings-<br />
moln” tänker jag först kanske<br />
vedstack, men så slår mig<br />
en berömd rad av Stephane<br />
Mallarmé – Ett tärningskast<br />
upphäver inte slumpen.<br />
Wolgers helgarderar sig.<br />
Och avbildar besattheten. ”Tärningsmoln”<br />
6<br />
”Tellusborgsvägen 86–88”, målad trärelief.
Lasse Persson<br />
”Spiral”<br />
© Lasse Persson /BUS 2010<br />
”Stilleben med klubba”<br />
Lasse Persson (1937–1999) målade uppställningar<br />
av föremål, som han regisserade<br />
till vad som kan jämföras med små teater-<br />
föreställningar. Det gällde att skapa spänning,<br />
ja, samtal mellan olika objekt, ofta kunde det<br />
vara ostar, men särskilt gärna ägnade han sig<br />
åt pappans snickarverkstad, som han hade<br />
ärvt. Alla verktygen, de vackert svarvade<br />
detaljerna, alltsammans var för honom en<br />
mycket personlig angelägenhet.<br />
Lasse Persson arbetade med färgen och<br />
föremålen som en regissör jobbar med sina<br />
skådespelare. Formatet var litet och begränsat,<br />
desto större utmaning. Det lönar sig att<br />
låta blicken följa både färger och rörelser i<br />
målningarna. Bakom den stillsamma poesin<br />
döljer sig ett mönster av rörelser och relationer.<br />
7<br />
© Lasse Persson /BUS 2010
Albin Amelin<br />
8<br />
”Blommor”<br />
Albin Amelin (1902–1975) är känd som arbetarskildrare<br />
med rötterna i det radikala kulturlivet på<br />
30-talet. Han valde medvetet industrimiljöer, han<br />
var fackföreningarnas skildrare och utsmyckare.<br />
Fadern var korrekturläsare, ett aktat yrke som krävde<br />
bildning, och Amelin hade egentligen inte riktigt<br />
några egna erfarenheter av den klass han hyllade.<br />
Däremot spelade han en viktig roll i tidens solidaritetsrörelser<br />
mot den framväxande fascismen och<br />
© Albin Amelin/BUS 2010<br />
var en aktiv del av den rörelse som ville sprida<br />
god konst och kultur till alla. Han ansåg att<br />
det var en rättighet, som just då erövrades på<br />
bred front. Albin Amelin var alltså en del av<br />
den kulturradikala rörelse, som röjde väg för<br />
folkhemmet.<br />
Det var förstås en utmaning mot den<br />
etablerade smaken att från början framhålla<br />
det oslipade, råa och till och med brutala. I<br />
början avbildade han med sin tjocka färg både<br />
slagsmål och boxare. Motiv som han som sagt<br />
var fjärran från. Men han sökte aktivt skönhetsvärden<br />
i det oväntade bortom den gängse<br />
borgerliga idyllen. Han tog ställning genom att<br />
skildra vardagens människor så sinnliga som<br />
de var i sin vanliga miljö. Hans skildringar av<br />
arbete är många.<br />
I dag kan man tycka att framförallt hans<br />
bilder av männen både är stereotypa och hero-<br />
iska på ett sätt som känns främmande. Personligen<br />
tycker jag han är mer övertygande,<br />
då han litet osäkrare vill skildra kvinnor. I till<br />
exempel ”Hamnarbetare” är karlarna förutsäg-<br />
bart bredaxlade, jobbande, medan den ensamma<br />
kvinnan skildrats mycket personligare<br />
utan vilja att försköna. Det finns, vilket visas<br />
här, en kärv lyrik hos Amelin. Naturligtvis<br />
märks den sidan tydligt i hans landskap, som<br />
kränger och brinner av färg. Och inte minst<br />
de många blommorna, som må vara skapade<br />
av ekonomiska skäl, men ändå laddats med<br />
färgens dynamit. Som om skönheten kunde<br />
spränga det klassamhälle han avskydde.
”Kiruna”<br />
”Orustlandskap”<br />
© Albin Amelin/BUS 2010<br />
© Albin Amelin/BUS 2010<br />
”Hamnarbetare”<br />
”Kraftverk”<br />
9<br />
© Albin Amelin/BUS 2010<br />
© Albin Amelin/BUS 2010
Arne Jones<br />
Arne Jones (1914–1976) hörde till kretsen<br />
kring konkretisterna i slutet av 1940-talet, den<br />
grupp konstnärer som slog igenom med en geometrisk,<br />
icke-föreställande bildvärld. De strävade<br />
också mot att få arbeta i det offentliga. Inte minst<br />
skulptören Jones uppfyllde detta program. En del<br />
av hans verk har blivit mycket kända och uppskattade,<br />
till exempel den slingrande ”Spiral åtbörd”<br />
utanför Norrköpings<br />
konstmuseum eller<br />
”Hillmonumentet”<br />
i Lund. Men hans<br />
ambitioner vad<br />
gäller geometrin<br />
skilde sig från<br />
kamraterna i<br />
så måtto att han<br />
mer lutade sig på<br />
människokroppens<br />
proportioner och<br />
arkitekturen än<br />
rena abstraktioner.<br />
Han var<br />
nära vän med<br />
författaren<br />
”Kvinnohuvud”<br />
Lars Ahlin och<br />
delade dennes utopiska kristet färgade socialism<br />
och intresse för de stora livsfrågorna. Därför är<br />
människan alltid satt i centrum. En rent naturalistisk<br />
konst var naturligtvis aldrig aktuell. Ett<br />
nytt samhälle, nya tankar, krävde ju också medveten<br />
ny form. Han lärde sig av tidens nya estetiska<br />
förhållningssätt att skapa ett mänskligt bärande<br />
10<br />
© Arne Jones/BUS 2010<br />
uttryck inom ramen för en fri formbyggnad. Det<br />
är särskilt tydligt i den långa serien av porträtthuvuden.<br />
Bland dem befann sig många av samtidens<br />
stora författare och kulturpersonligheter.<br />
Det mäktiga porträttet<br />
av poeten Erik Lindegren är<br />
ett av Jones viktigaste verk.<br />
Rolf Söderberg skriver<br />
mycket uppskattande om<br />
just detta porträtthuvud<br />
i sin bok om konstnären,<br />
att där härskar stränghet<br />
och evighetskänsla:<br />
”I terracotta är det alltid<br />
lättare att nå en närvaroeller<br />
ögonblickskänsla. Det<br />
indianlika i Lindegrens<br />
markerade kranieform<br />
med det framskjutande<br />
hakpartiet frapperade<br />
”Erik Lindegren”<br />
samtiden. Likheten<br />
med den fornmexikanska konsten bottnar i naturförutsättningarna.”<br />
Beträffande det andra porträttet,<br />
som bara omtalas som ”Kvinnohuvud”, ligger<br />
det nära till hands att anta att modellen är författaren<br />
Gunnel Ahlin, som var gift med Lars Ahlin.<br />
© Arne Jones/BUS 2010
Anders Zorn<br />
Ola Billgren<br />
”Tjänstekvinnan” ”Strindberg”<br />
Anders Zorn (1860–1920) var i första<br />
hand målare och betraktade etsningen<br />
som en lek. Han ägnade sig åt grafiken på<br />
lediga stunder och arbetade då ofta direkt<br />
på plåten. Särskilt är många porträtt<br />
gjorda så, vilket givit dem en skissartad<br />
fräschör. Och det är lätt att tänka på<br />
klassresenären Zorn inför hans porträtt<br />
av tjänstekvinnan, som möter oss liksom<br />
i ett fotografiskt snapshot. Medan Strindbergs<br />
porträtt däremot, trots omedelbarheten<br />
i handlaget, är av mer officiell<br />
karaktär.<br />
Ola Billgren (1940–2001) växte upp i byn<br />
Löderup, öster om Ystad; båda föräldrarna var<br />
konstnärer. Som ung och brådmogen knöt han<br />
an till den informella konsten. Men 1963 vände<br />
han all slags romantik ryggen i ett detaljrikt,<br />
naturalistiskt måleri, som blev hans genombrott.<br />
Då han senare lämnade detta bakom<br />
sig återvände han till romantiska musikaliska<br />
stämningar. Hos Billgren är det ofta små detaljer,<br />
bortglömda vardagsföremål, som berättar<br />
och bär upp stämningen. Dessa små ting är lika<br />
viktiga som någonsin helheten. ”Rumsdetaljer”<br />
11<br />
© Ola Billgren/BUS 2010
Fritz von Dardel<br />
Fritz von Dardel (1817–1901) var född<br />
i Schweiz, varifrån den dardelska ätten<br />
härstammar. I Sverige utbildade han sig till<br />
militär och avancerade så småningom till<br />
överstelöjtnants grad. Det var ingen ovanlig<br />
karriärgång, som faktiskt gav utrymme åt<br />
andra intressen än de krigiska. Han var en<br />
känd kulturpersonlighet i kung Carl XV:s<br />
innersta krets, och under många år ord-<br />
förande i Nationalmusei nämnd. Han var<br />
en omtyckt tecknare med näsa för vardagssituationer.<br />
De kunde vara både dråpliga<br />
och satiriska. Men han räknas också som en<br />
föregångare till dagens serier, då han experimenterade<br />
med teckningar i långa sekvenser<br />
av samma slag som dagens serierutor.<br />
Och då han skapade familjen Tuting föddes<br />
också en av vårt lands tidigare seriefigurer.<br />
12
Harald Sallberg<br />
Harald Sallberg (1815–1963) representerar med<br />
en stil, där streck läggs till streck på kopparplåten<br />
för att fånga dagrar och ljus, en stark tradition inom<br />
svensk koppargrafik. Han blev mycket inflytelserik,<br />
inte minst genom sin professur på <strong>Konst</strong>akademin.<br />
Att han inte var främmande för andra riktningar<br />
än den egna naturalistiska framgår av porträtten<br />
på två av 1900-talets stora franska modernister,<br />
den robuste Fernand Léger,<br />
uppskattad lärare till flera generationer<br />
svenska konstnärer,<br />
och kubistpionjären Georges<br />
Braque. Lägg märke till hur<br />
plastiskt modellerade själva<br />
modellerna är och hur mästerligt<br />
han skissat upp aningar av<br />
deras respektive verk, som på<br />
så vis blir en del av karaktärerna.<br />
Det är många invånare<br />
i Stockholm, som aldrig hört<br />
talas om Harald Sallberg, som<br />
har sett verk av honom. Till<br />
”Portrait de peintre” ”George Braque”<br />
hans mest spridda serietryck<br />
hör nämligen de många stadsporträtten<br />
av huvudstaden,<br />
där han dramatiskt och<br />
arkitektoniskt bygger upp<br />
kompositioner som på kornet<br />
fångar miljöer och stämningar.<br />
Sallberg söker alltid balansen,<br />
ingenting är i uppror, allt<br />
befinner sig i jämvikt.<br />
© Harald Sallberg/BUS 2010<br />
”Slussen 1925”<br />
13<br />
© Harald Sallberg/BUS 2010 © Harald Sallberg/BUS 2010
Karl Axel Pehrson<br />
Karl Axel Pehrson (1921–2005) hörde till<br />
gruppen av konkretister, som fick sitt stora genombrott<br />
1947. Han skapade skarpkantade lättsamt<br />
krängande geometriska bilder. Den som sett<br />
hans verk före den icke-föreställande fasen kunde<br />
emellertid se hur en del av naturens växtkraft<br />
dröjde kvar. Och under tidigt 1950-tal skapade<br />
han rent geometriska bildbyggen som plötsligt<br />
glimmade till av natur. Ett sådant exempel är ju<br />
hans mycket spridda tygtryck ”Delfinisk rörelse”.<br />
Redan i mitten av 1950-talet började naturens<br />
former slinka in bakvägen i Pehrsons bildvärld.<br />
Det var växande, organiskt, olydigt, och efter<br />
hand tog hans berättarlust överhanden. Snart<br />
14<br />
”Djurliv i Oriro”<br />
© Karl Axel Pehrson/BUS 2010<br />
© Karl Axel Pehrson/BUS 2010<br />
”Bidrag till falska floran 1” ”Bidrag till falska floran 2”<br />
rörde han sig med en detaljerad realism på platser<br />
som aldrig funnits. Jag tror han hade hjärtligt<br />
roligt då han botaniserade i den ”Falska floran”,<br />
där förstås varje växt både upptäcktes och namngavs<br />
av konstnären.<br />
Det förtjänar att påpekas, att Karl Axel Pehrson<br />
var en mycket framstående entomolog, och skalbaggarnas<br />
skiftande utseende torde ha varit en<br />
inspirationskälla.<br />
Det växte okända plantor, där strövade osedda<br />
varelser runt i landskapen. De blev så övertygande<br />
eftersom de inspirerats av traditionella planscher<br />
i sin detaljrikedom.<br />
Det är ju lätt att tro Pehrson övergav den tidiga<br />
© Karl Axel Pehrson/BUS 2010
konkretismens komplicerade kompositioner för<br />
en uppsluppen naturalism. Jag tycker inte det<br />
stämmer. Själva organisationen av bilderna var<br />
i grunden lika abstrakta, intrikata rumskompositioner<br />
som någonsin hans icke-föreställande<br />
bildflätor. Växterna krängde och slingrade sig<br />
i flätverk. Och dessutom fanns den musikaliska<br />
aspekten. I en generation som upplevt jazzens<br />
© Karl Axel Pehrson/BUS 2010<br />
”Röd fjäderfluga, gräshoppstofs, kringelros” ”Blomstertornet”<br />
genombrott har musikens rytm och improviserande<br />
frihet varit av stor betydelse. Pehrson var en<br />
utmärkt jazzpianist med känsla för klanger och en<br />
slängig rytm à la Fats Waller. I bilderna kunde en<br />
växt i ljusa färger utbrista i ett solo medan andra<br />
örter var dovare och stod för ett slags basgångar.<br />
Att klangerna, ackorden, var starka, kontrastrika<br />
och fantasifulla kan vi nog tacka jazzen för.<br />
15<br />
© Karl Axel Pehrson/BUS 2010
Evert Taube<br />
16<br />
”San Remo”<br />
© Evert Taube/BUS 2010
”Den glade bagaren”<br />
”Kyrka i Provence”<br />
© Evert Taube/BUS 2010 / © Astri Bergman Taube/BUS 2011 © Evert Taube/BUS 2010 / © Astri Bergman Taube/BUS 2011<br />
Evert Taube (1890–1976).<br />
Astri Bergman var skulptris, han var konstnär<br />
och visdiktare, då de träffades och blev<br />
förälskade i Paris. Tillsammans gav sig de<br />
nyförälskade av till San Remo och Florens.<br />
Astri Bergman-Taubes känsligt modellerade<br />
skulpturer är bekanta, elev till Milles<br />
och dotter till konstgjutare Herman Bergman.<br />
Evert Taube har i ”När jag var en ung<br />
Caballero” beskrivit, hur han första gången<br />
träffade henne, redan då hon var nio år<br />
gammal: ”Där hon stod med fru Mélens<br />
hand i sin, var det ett litet barn jag såg,<br />
och min känsla för detta vackra barn var<br />
en skönhetskänsla och möjligen en faderlig<br />
känsla, men på intet sätt den äkta mannens.<br />
Fjorton år senare förlovade vi oss på<br />
trappan till domkyrkan i Florens.” De gifte<br />
sig 1925.<br />
Evert Taubes egna teckningar är många<br />
och har förstås ofta anknytning till hans<br />
diktning och kompositionerna, men deras<br />
naiva enkelhet är långt ifrån okonstlad.<br />
Det finns en stark iakttagande berättarglädje<br />
som liknar hans sätt att skriva. Han<br />
räknar upp vad han sett och vaskar fram<br />
det väsentliga.<br />
17
Sixten Lundbohm<br />
18<br />
”Tre Kolonner”<br />
© Sixten Lundbohm/BUS 2010
Sixten Lundbohm (1895–1982) har sina rötter<br />
i en tid av lyrisk klassicism, som uppstod i en<br />
rörelse mot kubism, futurism och annan radikal<br />
modernism. Liksom kamraten Hugo Zuhr präglas<br />
hans måleri av en klassisk balans. Dessa konstnärer<br />
hade Grekland och Medelhavet som ideal och<br />
inspiration. Det gällde både antik konst och landskapet.<br />
Men om Zuhrs värld präglades alltmer av<br />
intimitet och enkelhet vände sig Lundbohm allt<br />
mer mot de monumentala uttrycken i både naturen<br />
och de antika ruinerna. Hans kompositioner<br />
var fasta, stadiga och ofta präglade av konstruktiv<br />
uppbyggnad, som han säkert tagit över från sin<br />
franske lärare André Lhote, en ganska moderat<br />
men formstark kubist. Kubismens systematiska<br />
analys av bildytan och dess stadiga kompositioner<br />
var en stor inspiration även för konstnärer<br />
som inte använde sig av dess uttryck.<br />
Frankrike var under en stor del av<br />
1900-talet moderskeppet för svenska<br />
konstnärer. Den kubistiska strängheten<br />
i konstruktionen visade sig också gärna<br />
vilja gifta sig med renässansens bildvärld.<br />
Under sina italienska resor studerade<br />
Lundbohm den tidiga renässansens stora<br />
mästare såsom Masaccio och Uccello.<br />
Han gav ljuset en stark energi, som<br />
omsluter de fasta volymerna i målningarna.<br />
Balans var viktigt. Målningarna andas av<br />
ett ögonblicks förundran. Och därmed får<br />
de också en förvånansvärd intimitet mitt i<br />
storheten. På så vis kan han även påminna<br />
om den danska guldålderskonsten.<br />
Ulf Linde har skrivit om honom: ”De lyckligaste<br />
av hans arbeten blir ändå de där man ser himlen<br />
som en stolt asketisk folie bakom en stark, påtaglig,<br />
heroisk form. Ett torn, en kyrkfasad, ett<br />
fästningsrudiment eller en människa, som framstår<br />
med en pondus som har få motsvarigheter i<br />
svensk konst.”<br />
Det är ett uttalande som jag tycker träffar de<br />
”tre kolonnerna”. Formen är fast och sluten, den<br />
påminner om den beundrade antiken, men ändå<br />
är gestiken måttlig, snarare eftertänksam än<br />
idealiserande. Så mycket av nyantikens bravur<br />
finner vi inte, snarare en försjunkenhet inför<br />
tidens gång. Och den skönhet han kan finna i ett<br />
landskap, där han lärt av vägröjaren Paul Cézanne<br />
för att återge dess poesi.<br />
”Landskap med terrasser”<br />
19<br />
© Sixten Lundbohm/BUS 2010
Skulpturer<br />
20<br />
Aston Forsberg, ”Riksväg 2000”<br />
Ansgar Almquist, ”Fiskarflickan” Torsten Jurell, ”Tête”<br />
© Torsten Jurell/BUS 2010
De fem skulpturerna bjuder en lektion i artens<br />
skiftande uttryck. Ansgar Almquist (1889–<br />
1973) står för en klassisk skola, där kroppen<br />
vrider sig och formar rum som kan påminna om<br />
forntida händelser och myter. Aston Forsberg<br />
(1922) är i så fall raka motsatsen. Med kraftiga<br />
material som stål och betong bygger han uttrycksfulla<br />
former, rörelser och rytmer anpassade till<br />
modern teknik. Det är fräsigt, kraftfullt och på sitt<br />
vis sinnligt. Kanske ligger egentligen inte Almquist<br />
och Forsberg så långt från varandra – bortsett<br />
från motiven – där de i det offentliga rummet för<br />
in den mjuka förföriska rörelsen. Inom ramen för<br />
det klassiska rörde sig också Veikko Keränen<br />
(1935–2004). Han arbetade med dynamiska<br />
former, som antyder rörelser och balans samtidigt<br />
som de är rätt jazziga.<br />
Thomas Qvarsebo (1947)<br />
har envist utvecklat en naturtrogen<br />
skulptur baserad<br />
på formanalys, där bärande,<br />
buret, rörelse, vila hela tiden<br />
spelar mot varandra. Den<br />
som arbetar utanför dessa<br />
klassiska varianter är<br />
Torsten Jurell (1951).<br />
Hans verk är av en helt<br />
annan sort och berättar<br />
gärna små historier med<br />
former som inte bara lånats<br />
från den klassiska form-<br />
och rörelseläran men lika<br />
mycket från serier och<br />
massmedia. Samtidigt<br />
som han kan påminna<br />
oss om både Picasso<br />
och den afrikanska<br />
konsten, som betytt så<br />
mycket för vårt europeiska<br />
1900-tal. Jurell<br />
väljer inte att visa upp<br />
ett resultat utan snarare<br />
vill han inleda ett<br />
samtal med oss.<br />
Thomas Qvarsebo,<br />
”Dansande par”<br />
Veikko Keränen, ”Hybrid”<br />
21
Ilkka Pärni<br />
22<br />
© Ilkka Pärni/BUS 2010<br />
Utsmyckningen ”Dialog”<br />
© Ilkka Pärni/BUS 2010 © Ilkka Pärni/BUS 2010
Ilkka Pärni (1959) är vad man kallar konkretist,<br />
en konströrelse som jag ju redan hänvisat<br />
mycket till. Den har en lång aktiv historia genom<br />
hela 1900-talet, och tidigare ansågs bedriften att<br />
ha skapat den första icke-föreställande bilden som<br />
central. Konkretisterna kunde göra anspråk på att<br />
ha vikt sin strävan åt detta. Pärni använder sig av<br />
abstrakta former, gärna geometriska. Pionjärerna<br />
under första hälften av 1900-talet byggde bit till<br />
bit, det gällde att finna små element som gick att<br />
förmera i de labyrintiskt arkitektoniska bilderna.<br />
Konkretisterna hade till att börja med en nästan<br />
magisk syn på bildens möjligheter.<br />
Om former flätades och färger korresponderade<br />
uppstod snart strukturer, som det var omöjligt<br />
att få blick på i ett enda tag. Om vi jämför med<br />
en avbildning av ett stilleben, ja, då fångar ögat<br />
föremålen direkt och kan i bästa fall dröja kvar<br />
för att avnjuta skuggor, dagrar, samspel, ja, vad<br />
ni vill. Men i en konkretistisk komposition fångar<br />
betraktaren kanske spelet mellan ett par former<br />
och färger, men så snart ögat flyttas byter formerna<br />
roller. Det som låg framför lägger sig bakom,<br />
en färg förenar sig med en annan. Det säger sig<br />
självt att bildspelet blir dynamiskt och föränderligt<br />
på ett vis som rimmar med den moderna<br />
teknikens optimistiska samhällssyn på utvecklingen.<br />
Sedan dess har förväntningarna på den<br />
processen dämpats åtskilligt. Och den ursprungliga<br />
konkretismens pretentioner svalnat betydligt.<br />
Vilket inte betyder att de bildmässiga erövringarna<br />
är mindre giltiga.<br />
Ilkka Pärnis bildvärld är stark och uttrycksfull.<br />
Han balanserar former mot varandra i bärande,<br />
buret och lite äventyrligt kan ett element sticka<br />
ut och vara precis på gränsen till att skapa obalans.<br />
Det där spelet mellan möjligt och omöjligt<br />
är viktigt och kräver tid och kontemplation av<br />
betraktaren. Om de tidiga konkretisterna gärna<br />
kan liknas vid jazzens lätta swingsteg så tycker jag<br />
Pärni är rockigare. Det är stora tag, när han bryter<br />
former mot varandra, när svarta element kolliderar<br />
bakom gröna former. Och då mättade färger<br />
finner volymer som gungar och stannar upp i en<br />
tung rytm.<br />
”Skulptur”<br />
23<br />
© Ilkka Pärni/BUS 2010
Hans Lif<br />
24<br />
© Hans Lif/BUS 2010<br />
Hans Lif (1958). Bilderna kan först verka<br />
litet lätt konstaterande, han skildrar tre<br />
olika sorts social samvaro hos människor<br />
och djur. Men snart går det inte att slita<br />
blicken från dem. Varför? Det lönar sig att<br />
fundera över vad som händer i dessa tre<br />
kompositioner. Att Hans Lif använt små<br />
medel i sin långsamma dramatik är nog<br />
alla överens om. I den undre bilden musicerar<br />
fem personer, de står i nära kontakt<br />
med varandra, som sig bör då man spelar<br />
ihop, och färgerna kanske skvallrar om<br />
den ljusa klangrikedomen i det stycke de<br />
framför. Så kan man slås av den ovanliga<br />
sättningen med violin, piano, två celli och<br />
kontrabas. Hästarna däremot verkar helt<br />
vanliga, lika upptagna av att vara hästar<br />
som människorna av att uppfylla sociala<br />
roller. Spelet mellan figurerna kulminerar<br />
i den lätt absurda kaféscenen med inte<br />
mindre än sex servitriser och en ensam<br />
gäst. Bilden har en orolig rörelse och<br />
rytm, där en servitris på var ända söker<br />
sig utanför bildramen. Kanske längtar de<br />
efter att kliva ur sin miljö och sluta jobbet,<br />
kanske för att slå sig ner som publik till<br />
den originella konserten?<br />
”Människor och djur”
Elisabeth Höier<br />
Elisabeth Höier (1954) fick en grundlig utbildning<br />
på vävskola, Borås textilinstitut och <strong>Konst</strong>fack.<br />
Sedan tillhörde hon Textilgruppen, innan<br />
hon så småningom i likhet med många andra<br />
konstnärer bytte yrke.<br />
De tekniker hon använde var gobeläng och<br />
olika experiment med tryck och måleri på tyg.<br />
Hon utnyttjade känsligt de speciella textila taktila<br />
kvaliteterna till att skapa en abstrakt formvärld<br />
med ekon från sinnevärlden.<br />
”Vattenkulisser” kombinerar en intensiv upplevelse<br />
av rum, som kan uppstå vid olika typer av<br />
väderlek. Där finns de strömmande rörelserna vid<br />
”Vattenkulisser”<br />
regn. Och spelet mellan kalla och varma färger,<br />
ljus och mörker, ger starka associationer till nära<br />
naturupplevelser; hur den kyliga, skuggade fukten<br />
g<strong>läns</strong>er eller att himlen spricker upp efter ett regn<br />
och värmen tränger genom kylan. Hon har på ett<br />
mycket poetiskt vis skildrat mötet mellan olika<br />
atmosfäriska fenomen och tyngre uppenbarelser,<br />
som mycket väl kunde vara mark, jord, sten.<br />
Kompositionen är resultatet av ett skapande<br />
möte i konstnärens blick och erfarenhet mellan<br />
sinnesupplevelser och de speciella textila förutsättningarna.<br />
© Elisabeth Höier/BUS 2010<br />
25
Maya Eizin Öijer<br />
Maya Eizin Öijers (1946) målningar bländar med sitt<br />
ljus och sin färg. Tonen är litet artificiell, den reflekterar<br />
det vackra och förföriska i massbilder som affischer,<br />
tidningsomslag etc. Ändå har det inget med vare sig<br />
popkonst eller ironi att göra. Hon dekonstruerar<br />
eller undersöker inte denna sorts bilder, nej, hon<br />
vill vrida verktygen ur deras händer. Erövra<br />
också den sortens skönhet och göra den till sin<br />
utan all banalitet den brukar bära fram. Och<br />
samtidigt vill hon få oss att se en gång till.<br />
I vårt sätt att se ligger många föreställningar,<br />
ett slags raster över det vi tar in.<br />
Där finns gränser vi sätter upp och som<br />
hindrar oss att verkligen uppleva.<br />
26<br />
”Violinisten och stjärnan”<br />
© Maya Eizin Öijer/BUS 2010<br />
Och det är som om hon frågade<br />
sig, varför massproduktionen<br />
skulle få ockupera viktiga delar av<br />
skönheten, bestämma vad som är<br />
vackert och inte. Hon rycker beslutsamt<br />
tillbaka dessa visioner för<br />
att stilla, ömsint göra dem till sina.<br />
Violinisten är romantiskt skön och<br />
jag tror mig höra eterisk stråkmusik.<br />
Orkidén är praktfull där den<br />
tecknar sig mot den ljusa himlen,<br />
sedd i underperspektiv. En drift<br />
med den heroiska bilden? Kanske<br />
det. Annars kan det ju tänkas att<br />
”Orkidé”<br />
© Maya Eizin Öijer/BUS 2010
”Palmer med pappersdrake”<br />
© Maya Eizin Öijer/BUS 2010<br />
den observeras av någon som<br />
ligger ner och fångar dess<br />
blomställningar i ett ögonblick<br />
av lättnad. I Maya Eizin<br />
Öijers bilder finns alltid en<br />
berättelse att fylla i.<br />
Hon rör sig i en värld av<br />
kropp, syn och utsatthet.<br />
”Palmer med pappersdrake”<br />
har en sida som liknar<br />
semesterminnen, men det är<br />
inte bara en enkel projektion,<br />
hon spränger konventionen<br />
för att erövra ett ämne som är<br />
viktigt för många. Om man så<br />
vill, drakens sköra tråd, dess<br />
korta flykt, solnedgången och<br />
de bländande färgerna, allt är<br />
som ett förgängelsemotiv, där<br />
hon utan stora gester öppnar<br />
bilderna för död, sårbarhet<br />
och hjälplöshet. Skönhet är<br />
ingen enkel sak. Skildrar man<br />
liv slinker alltid döden med<br />
som en påminnelse.<br />
27
Ingegerd Möller<br />
28<br />
”Fjolårsrosor”<br />
© Ingegerd Möller/BUS 2010 © Ingegerd Möller/BUS 2010<br />
Ingegerd Möller (1928) är inspirerad av<br />
fjällnaturen, bosatt utanför Norrtälje. Hennes<br />
naturmåleri är av det närsynta nyfikna<br />
slaget, fyllt av upplevelser hur färgerna<br />
skiftar. Hon är en mästare på förändringarna<br />
i det lilla minsta. Hur växterna skiftar<br />
efter årstiderna. Hur temperatur och väder<br />
slår om över året. Och hur det lilla ständigt<br />
slår över i det stora. Hon har på ett vis, som<br />
kanske kan kallas kontemplativt, låtit naturen<br />
lära henne alla sina skiftningar. Och<br />
den får vara sig själv, det är ingen reflektor<br />
för konstnärens ego, ingenting att uttolka.<br />
I Ingegerd Möllers bilder är det som om<br />
naturen vill betrakta oss. Till hennes mest<br />
kända verk hör den 9 meter långa väven<br />
”Ekosång till en fjäril” från 1974 för<br />
Sveriges Riksbank, utförd av Handarbetets<br />
Vänner, samt utsmyckningen av Fridhemsplans<br />
tunnelbanestation.<br />
”Bild vid havet” ”Stilleben från Staloluokta”<br />
© Ingegerd Möller/BUS 2010
Anna Casparsson<br />
Anna Casparsson (1861–1961) gick bort strax<br />
före sin hundraårsdag efter ett långt och märkligt<br />
liv, där musikens, litteraturens och konstens storheter<br />
gått ut och in i de rum hon bebodde.<br />
Hon föddes i Lövingsborg söder om Linköping.<br />
Hennes far, Urban von Feilitzen, var militär, en<br />
vanlig försörjningsbana i de högre klasserna,<br />
som verkar ha givit utrymme åt vederbörandes<br />
egentliga intressen, i hans fall var det filosofi och<br />
litteraturkritik – som han skrev under pseudonymen<br />
Robinson. Anna Casparssons mor var den<br />
framstående pianisten Lotten Lindblad. Anna<br />
Casparsson etablerade sig snart själv åtminstone<br />
som pianolärarinna. Hon hade en litterär och<br />
musikalisk uppväxt, där bland andra Jenny Lind<br />
skymtar. 1889 gifte Anna sig med Edvard<br />
Casparsson, god vän med konstnärer som Anders<br />
Zorn, Ernst Josephson, Per Ekström. Alla umgicks<br />
flitigt ute i hemmet i Saltsjöbaden, dit de nygifta<br />
flyttat. Särskilt vänskapen med Josephson fick<br />
stor konstnärlig betydelse.<br />
Under sina resor studerade hon konst ute i<br />
Europa. Som de flesta kvinnor inom borgar-<br />
klassen lärde hon sig brodera. Men hon lämnade<br />
snart de traditionella reglerna och använde<br />
fantasin både beträffande motiv och teknik.<br />
Men det var först efter makens självmord 1923<br />
som Casparsson helt gick upp i sina broderier<br />
och gjorde dem till en egen konstart.<br />
Detta var en tid då det traditionella textila hantverket<br />
blev uppmärksammat och populärt. Anna<br />
Casparssons broderade bilder hämtade motiv från<br />
sagor, musik, orienten, men de var så egensinniga<br />
i teknik och utförande att de stötte bort många,<br />
som normalt beundrade textilkonsten. Ja, somliga<br />
reagerade mycket starkt. Andra däremot insåg det<br />
unika i vad hon gjorde. Och det stämmer också<br />
med tiden, för under hela 1900-talet vurmade<br />
man inom konsten för det oförstörda, naiva, som<br />
ansågs mer äkta än det akademiska och tillgjorda.<br />
Det går som en stark längtan genom förra århundradet<br />
efter omedelbarhet och sanning i konsten.<br />
Och det var absolut ingen tillfällighet att en krets<br />
danska konstnärer, som snart skulle grunda den<br />
internationella gruppen Cobra, med Asger Jorn<br />
och Henry Heerup i spetsen, bjöd in henne till<br />
en hedersplats på Den Fries höstutställning i<br />
Köpenhamn 1947. En recensent skrev beundrande,<br />
att hennes ”broderede Malerier er Udstillingens<br />
Begivendhet”.<br />
Broderade målningar? Ja, ibland kunde hon nog<br />
blanda in vanlig färg i bilderna, men recensenten<br />
verkar i grunden ha tänkt att hennes arbeten inte<br />
gick att artbestämma på vanligt vis, de var varken<br />
måleri eller broderi utan en egen kategori. Hon<br />
var som en målare fast med penseln utbytt mot<br />
nål och tråd.<br />
Runt Anna Casparsson ute i Saltsjöbaden rörde<br />
sig en krets av viktiga konstnärer, som också<br />
framhöll hennes förtjänster, sådana som Oskar<br />
Bergman, Vera Nilsson och Nils Sjögren. Filmaren,<br />
konstnären och författaren Peter Weiss gjorde<br />
dessutom en film, där hon på ett mycket gripande<br />
vis spelar piano, fast fingrarna inte längre är med.<br />
Genombrottet för hennes unika uttryck var<br />
oundvikligt. >><br />
29
På en utställning 1952 gjorde Sven Sandström en karakteristik: ”Den naiva charmen i Casparssons verk<br />
är övertygande ursprunglig, den bygger till stora delar på hennes förmåga att utnyttja uttrycksvärdet i<br />
olika stoffbitar för nya och suggestiva effekter… Prakten i många av hennes verk kan vara framkallad<br />
med förbluffande knappa medel, men hon kan också fylla en tygbit med de mest olikartade ting och<br />
30
ändå hålla en stringent klarhet.” Men Anna Casparsson själv uttalade sig helst lågmält och ödmjukt<br />
kring sin konst, och framhöll att hon egentligen inte kunde någonting och stod frågande inför upp-<br />
höjelsen. Hennes praktfulla verk intar en central egen position i svensk 1900-talskonst.<br />
31
Olle Olsson Hagalund<br />
32<br />
”Det hotade paradiset”<br />
© Olle Olsson Hagalund/BUS 2010
Olle Olsson Hagalund (1904–1972) är intimt<br />
sammanbunden med stadsdelen Hagalund. Den<br />
låg eller ligger i utkanten av Solna på gångavstånd<br />
till Stockholm. Den har beskrivits som en ruffig<br />
kåkstad och stadens mäktiga beslöt sig för att riva<br />
alltsammans på 1950-talet. Olle Olssons hus står<br />
kvar och är museum och utställningslokal, och i<br />
princip finns bara några enstaka kåkar kvar med<br />
sin snickarglädje och ger förstås en bild av en<br />
idyll, som kanske inte alls var så idyllisk. <strong>Konst</strong>-<br />
nären Lage Lindell, som ofta var där under sin<br />
uppväxt, har beskrivit stadsdelen som ruskig.<br />
I alla fall ifrågasattes den radikala rivningen och<br />
Olle Olsson Hagalund blev den som stod längst<br />
fram och med sitt måleri förkroppsligade en epok<br />
och en irrationell livsstil som inte längre fick<br />
finnas kvar. Han har kärleksfullt avbildat husen,<br />
skildrat dess invånare i naiva penseldrag. Och blivit<br />
älskad som idyllens målare. Men han påminner<br />
också om en svängig fri stil, som till exempel<br />
influerade den unge Lage Lindell på 40-talet. Så<br />
har han inte bara känsla för det hotade, han hade<br />
humor också. Väven ”Det hotade paradiset” har<br />
en ”kostbar primitiv ram”, och lägg märke till den<br />
avbildade duken på sitt staffli, där Eva med sitt<br />
äpple lockar en hårig Adam att synda.<br />
© Olle Olsson Hagalund/BUS 2010<br />
”Hagalund” ”Flickan med fåglar”<br />
33<br />
© Olle Olsson Hagalund/BUS 2010
34<br />
Produktion: SLL Kommunikation i samarbete med<br />
Kulturförvaltningen och Presidiesekretariatet.<br />
Form: Nina Belaieff.<br />
Foto: Anna Molander, Olof Thiel och Per Mannberg.<br />
Tryck: EO Grafiska 2011.<br />
<strong>Konst</strong>broschyren kan beställas via e-post:<br />
informationsmaterial.lsf@sll.se
Se konsten i<br />
<strong>Landstingshuset</strong><br />
Kulturförvaltningen ordnar guidade<br />
visningar för grupper om maximalt<br />
tio personer. För mer information<br />
och bokning se www.kultur.sll.se<br />
www.sll.se<br />
1<br />
www.kultur.sll.se
Change language