Sjukt, naturligt eller modernt – tre sätt att se på kvinnlig homosexualitet

8.1.3 Charlies barndom
Bilden av den medfödda androgyniteten som Charlies kropp och personlighet uppvisar
kompletteras med beskrivningen av en rad präglande barndomsupplevelser som förmedlar den
förvärvade komponenten i orsakskedjan som leder till Charlies homosexualitet.
8.1.3.1 Felaktig könsinlärning
En av orsakerna anges vara en felaktig könsinlärning i barndomen, vilket framkommer i en
dialog mellan Charlie och Sara:
”- Jag var ganska lycklig som barn. Jag fick rasa omkring med mina bröder i pojkkläder, jag fick vara i
fred med dem och leka deras lekar, och det var nog det viktigaste för mig.
- Du var väl ganska vild, kan jag tro?
- Å ja, jag sportade och slogs lika bra som bröderna, så de hade inget emot att ha mig med i allmänhet.
Men så snart jag började skolan, måste jag gå i flickkläder, och jag minns hur jag avskydde det.” (s 68f)
Charlie är dessutom ett manligt förnamn, och hon har blivit kallad ”Charlie-boy” (s 108)
sedan femårsåldern. Även i romanens nutid tilltalas hon en gång i maskulin form, ”mon petit”
(s 26). Charlies förebild är storebroderns vän Ole Viken:
”Med Ole Viken kände hon sig trygg, inför andra såväl som inom sig själv. Hon tänkte: ’Han är precis
sådan som jag skulle vilja vara.’ Det förekom henne naturligt, att hon ville likna honom, att det var så hon
höll av honom."”(s 125)
8.1.3.2 Barndomstrauma
En annan orsak kan skönjas i ett barndomstrauma och en komplicerad relation till
föräldrarna.
Chocken hon upplever när hon får se pornografiska bilder framstår som avgörande
händelse för Charlies homosexualitet. Chocken har utvecklats till en aversion som ger henne
äckelkänslor när hon tänker på ”samliv mellan man och kvinna”, vilket hon berättar för Sara:
”- Det var en pojke, som förtjänade stryk och jag klådde upp honom grundligt, och han kunde sedan
aldrig förlåta mig, eftersom jag var flicka och han inte rådde på mig. Han kunde inte hämnas på mig
genom att slåss alltså, utan därför hittade han på något annat, något gement. Han gav mig en dag ett
papper, och så smet han i väg. Då jag såg efter, vad det var, så var det en otäck, oanständig teckning av en
naken kvinna. Och en tid därefter fick jag ett brev, och i det brevet låg det bara ett kort. Kortet föreställde
en kvinna liggande på en soffa, iklädd bara strumpor, och över henne böjde sig en naken karl. Jag blev
alldeles utom mig, jag rev sönder kortet i små bitar, och jag kunde ha stortjutit av raseri och äckel. Nog
fick han hämnd, så det räcker för det smörj jag gav honom, för sen dess kan jag aldrig tänka på äktenskap
eller samliv mellan man och kvinna utan att känna det gräsligaste äckel.” (s 69f)
När Sara svarar att det naturligtvis kommer att gå över svarar Charlie bara: ”No Baby, it
doesn’t.” (s 71), vilket avslöjar ödestro, men också freudianskt trots.
20