Sjukt, naturligt eller modernt – tre sätt att se på kvinnlig homosexualitet

”Hennes slanka ben vilade i säker balans på hela fotytorna och buro som en alltför lätt börda upp den
höftsmala bålen. De raka skuldrorna sköto de unga flickbrösten ifrån sig, utan vekhet, i stram spänstighet.
Men kindlinjen var besynnerligt mjuk och rundad, det var som hade naturen velat ödsla på ett håll till
gengäld för den linjernas kvinnliga vekhet, som den förmenat hennes kropp i övrigt.
Hon blev varse sin bild i klädskåpets stora spegel och kände ett plötsligt sting av obehag. Hon såg den
från sidan med de fasta brösten i skarp profil, och hon dolde dem hastigt med sina händer.” (s 77f)
Charlies kropp beskrivs sålunda som avvikande, inte ”riktigt” kvinnlig, vilket också
skildras i följande scen där hon bär aftontoalett:
”Hon var klädd i en blommig aftontoalett av mjuk chiffon, som de raka axlarna buro upp som en
löjeväckande börda. Men på det slätkammade huvudet satt en liten snurra av chiffon som ett trotsigt
quand même, lämnande ena halvan av huvudet bar. Hon drog alltid blickarna till sig med sina färger, sina
ögon, sin ovanliga typ…. [Det var] en atmosfär av beundran, som omgav henne.” (s 46f)
Hennes utseende väcker uppmärksamhet, men tydligen bara positiv sådan, hon beundras.
Men kontrasten till traditionellt kvinnligt utseende blir tydlig i de följande skildringarna av
andra kvinnor:
”… Elisaweta gjorde allt med en sådan rörande vänlighet och grace. Dessutom var hon vacker, hennes
väsen liksom vilade i en blond mjukhet.” (s 6)
På dansgolvet:
”Elisawetas kavaljerer voro inte vuxna att föra henne, hennes grace fordrade större fullkomlighet hos
hennes partner, men hon fann sig med naturlig älskvärdhet i deras brister.” (s 10)
Sara Tungel beskrivs så här:
”Hennes kropp hade mycket veka linjer, litet sluttande axlar, spensliga vrister och armleder, en lockig
nackgrop. På avstånd var det den svepande gången och den ljusa skyn av lockar kring huvudet, som drog
uppmärksamheten till Sara. Men när man stod bredvid henne, märkte man inget annat av hennes utseende
än hennes ögon. De voro inte särskilt stora, men de hade en sällsynt lysande, blå färg.” (s 20)
Charlies bristande kroppsliga kvinnlighet förstärks av hennes medvetna strävan mot det
manliga:
”Hon hade aldrig tidigare tänkt på, vad hennes yttre kunde betyda för Sara. Kanske hade hon stött Sara
för huvudet många gånger på samma sätt som fadern med sin starkt personliga smak, som avvisade allt
särpräglat kvinnligt och drogs mot det betonat manliga. Men efter ett ögonblicks betänkande övergav hon
den tanken och kände, att hon ville göra ett manligt intryck på Sara.” (s 104)
Charlies beteende beskrivs också det som betonat pojkflickaktigt, hon visslar käckt (s 13),
gör ”avskedshonnör med fingrarna vid sin minimala bask [sic], som lämnade det mesta av
huvudet bart” (s 12), och spelar tennis med en ”fruktansvärt säker och hårt skruvad backhand”
(s 128). Även hennes körstil uppvisar ”mera kraft än grace” (s 7):
”Hon drog in Sara bredvid sig, smällde igen dörren om dem, trampade gaspedalen vårdslöst nästan i
botten, så att de startade med ett häftigt ryck, och satte sig vant till rätta tillbakalutad mot ryggstödet.”
(s 9)
18