Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

Jungfru Maria med Jesusbarnet
ses här i en medeltida
skulptur från Risinge kyrka
i Östergötland. Skåpsdörren
i bakgrunden bär en bild av
den norske S:t Olof med sina
attribut - skägget, yxan och
mannen med krona som helgonet
trampar på.
fyllts igen. Eftersom altarskivan saknar de fem inristade korsen
kan man tänka sig att biskopen vid invigningen istället hällt den
heliga oljan i dessa fem hål, vilka sedan plomberats.
Förutom huvudaltaret var det i en medeltida sockenkyrka vanligt
med ytterligare minst två altare. Ett altare fanns i långhuset
söder om triumfbågen in till koret och detta var ofta vigt till något,
för respektive kyrka speciellt viktigt helgon. Det andra altaret, placerat
norr om triumfbågen, var alltid vigt för jungfru Maria, eller
”Vor Frue” som hon också kallades i de medeltida danskområdena
i södra och västra Sverige. Placeringen överensstämmer väl med
uppfattningen om att den norra sidan varit kvinnornas sida. På
flera platser överlevde detta altare reformationens slakt på helgon
och helgonattribut. Detta berodde på att altaret spelade en viktig
roll som ”kakaltare”. Det var här som kvinnorna efter barnfödsel
skulle offra vid den s.k. kyrktagningen, en märklig reningsprocess
som var en fast rotad sedvänja. Eftersom kvinnan fött en hedning,
hennes barn, hade hon själv fått lite hedniskt i sig; därför detta
”renande” innan hon återigen fick tas upp i den kristna församlingen.
Offrandet på ”kakaltarna” förbjöds officiellt år 1695 men
levde trots detta kvar under lång tid därefter.
En gång under en högmässa föll plötsligt en kvinna bredvid mig
ner på knä i den trånga kyrkbänken. Medan hon själv uppnådde
en högtidlig bönestund, resulterade hennes agerande knappast i
någon religiös sinnestämning hos hennes granne, snarare förundran.
En annan gång, när processionskrucifixet skulle föras genom
mittgången, noterade jag en man som med vida gester slog korstecknet
och bugade sig som om han önskade nå ned till golvet.
Inför sådant personligt agerande blir man i dag lite ställd. Annat
var det under medeltiden. Mässan var då en form av teatraliskt
agerande. I långhusen saknades bänkar, menigheten stod eller
knäföll ... tillsammans med prästen var man aktörer i ett religiöst
drama. Rökelsekarens innehåll, som i dunster och moln steg upp
mot valven, symboliserade de dödligas böner till de gudomliga
90 91