Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

men han måste ha känt till den berättelse som han återgav. Om
soldaten Placidus i den romerske hären som en dag var på jakt efter
en vacker och stor hjort. Efter en lång jakt i skogen fick soldaten se
hjorten stå på en klippa med ett krucifix mellan hornen. Hjorten
gjorde nu något så onaturligt som att ställa en fråga till jägaren:
- ”Varför jagar du mig, Placidus. Jag är Kristus. Nu ska du gå
till biskopen i staden och låta döpa dig!”
Placidus gjorde så och fick som tack för detta lida martyrdöden
genom att bli levande kokt!
Nederst på dörren har smedmäster fäst ett antal figurer som föreställer
syndafallet med kunskapens träd, Eva och ormen. Bredvid
ses djävulen som drar en kvinna i håret samtidigt som han förhöjer
mobbingen genom att till synes förnöjsamt sticka henne med ett
spjut. Det är antagligen denna scen som så kopplat folkfantasin
att trollen i Omberg kommit med på ett hörn.
Under ett besök i den underbara Gamla Mariakyrkan i Risinge
fångades en gång för länge sedan min uppmärksamhet av en smal
trädörr i ingången genom södra långhusmuren. Det var nu inte
så mycket dörren som fascinerade, det var inte ens de smidda
järnbanden och det i järn påsatta årtalet 1495. Nej, det var den
mustiga oxröda färg som hela dörrens träyta var täckt med. När
jag dessutom av en tjänstvillig vaktmästare fick reda på att färgen
var ursprunglig eller i varje fall mycket gammal blev det hela värt
att fotografera.
På något sätt får vi en fel uppfattning om medeltiden genom
våra bevarade minnesmärken. Kommer man till en borg, t.ex. Glimmingehus
i Skåne, är det nog så spännande att titta in i alla rum och
salar med sina kalla stenväggar, men alla säger nog spontant:
- ”Hur i hela friden kunde de bo så här?”
Svaret är enkelt. Det kunde de inte. Idag står borgen med tomma
väggar, tomma rum, oeldad, enkla plankdörrar är isatta dörrhålen,
det är dragit, kallt och ogästvänligt. Jämför med en lägenhetsvisning
vid ett nybygge. Vi kallar inte en sådan ”rå” lägenhet ett hem;
den blir det först när allt lösöret och det personliga kommer in.
Men nästan inga av våra gamla minnesmärken kan visa på sådant.
Det paradoxala blir alltså att dessa lämningar, samtidigt som de
är en guide i historien, är en katastrof när det gäller att visa hur
verkligheten en gång gestaltade sig för dåtidens människor.
Färger är en sådan ingrediens som är viktig om vi rätt ska
försöka förstå vår historia. Det är emellertid slitna och blekta
färgflagor som finns på möbler och inredningar, kalkmålningarna
i kyrkorna är fragmentariska och saknar med några få undantag
totalt den lyster som en gång fanns. Åren har t.o.m. förändrat
vissa färger så att de i dag har en helt annan färgkulör än den
målaren satte dit. Det var därför det kändes rätt att lyfta kameran
vid kyrkan i Risinge och fånga en glimt av en verkligt historisk
färgklick på en dörr.
Nu slutar inte historien där. Åren gick och när familjen hade
vägarna förbi Risinge var det dags att åter besiktiga denna del av
vår färgglada historia. Döm om min förvåning när jag istället mötte
en dörr vars klarröda färg övergått i en vit, filmjölksliknande nyans
där man svagt kunde ana den röda jordgubbsylten under.
- ”Den har varit på konservering, men det var något som blev
fel”, upplyste mig vaktmästaren.
Enligt uppgift har man dock nu rättat till felet. Jordgubbssylten
har åter lyfts fram till ytan och filmjölksfärgen har försvunnit..
Nej, dörren i min hembygds kyrka är inte av samma kaliber
som den i Väversunda, Rogslösa eller i Risinge. Det ilar över huvud
taget ingen historisk känsla genom kroppen när jag försiktigt
74 75