Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

varför då ordet ”vapen”?
Förklaringen på ordet kanske framskymtar genom de kalkmålningar
som bevarats i några vapenhus, speciellt i Uppland.
Målningarna verkar nämligen sinsemellan följa samma huvudmönster.
Ovanför altaret på den östra väggen avbildas Kristus som
s.k. smärtoman, dvs. här visas alla de pinoredskap som användes
vid pinandet och dödandet av Jesus. Själva Jesusbilden uppvisar
dessutom de fem sår som ingick i lidandet; de genomstungna fötterna,
händerna och lanssåret i sidan. Dessa var enligt den kristna
läran de ”vapen” som Kristus besegrade djävulen och döden
med. Ibland målas dessa s.k. ”arma Christi” på väggen som en
vapensköld. Ett praktfullt exempel är vapenhuset i Roslagsbro i
Uppland. Två änglar håller själva skölden på vilken Kristus sitter
omgiven av sina pinoredskap. Skölden är krönt av en hjälm med
ett kors, den omges av lansen som stöttes i sidan och staven med
ättikssvampen som gavs den törstande på korset.
Blickar vi runt om oss på vapenhusens övriga väggar möts vi
av ett säreget, medeltida motivval. Plötsligt inser man att våra
gamla kyrkor alls inte är så fridfulla som vi kanske tror. Det pågår
en väldig kamp inomhus, speciellt i just vapenhusen. Dessa förrum
till den egentliga kyrkan är platser där det goda och det onda
bekämpar varandra. Samtidigt som den östra muren visar hur
Kristus besegrar ondska och död, visar övriga väggar och valv ofta
djävulsbilder och mänsklig förgänglighet. Jag säger bara Härkeberga!
I denna kyrka i Uppland har konstnären Albertus Pictor på
1480-talet i en knivskarp och fullkomligt bländande konstutövning
frammanat de mest groteska figurer. Vapenhusets väggar vimlar
av arbetande människor, sjuka människor och människor med de
groteskaste utseenden. Här finns också människans liv och död
åskådliggjorda genom ett stort livshjul. Men på den östra väggen
skiljer sig motivet markant. Här visas den s.k. Gregoriusmässan.
Under en mässa som påven Gregorius I en gång höll, visade sig
plötsligt den lidande men segrande Kristus för den förbluffade
påven. Med sina fem sår, hans ”vapen”, visar Jesus att han är sanningen
som kan besegra ondska och död.
Jag är helt övertygad om att ursprunget till begreppet vapen i
ordet vapenhus ska ses som en symbol snarare än som ett faktiskt
föremål. Den stora mängd av vapenhus som byggdes under speciellt
1400-talet överensstämmer också med tiden då man fullständigt
fanatiskt började dyrka Kristi kropp, eller som det då hette
”lekamen”. Man ställde ut både nattvardsvin och nattvardsbröd
till beskådande och troende knäföll inför dessa heliga symboler
för Jesus kroppsdelar. Träskåp med galler hindrade att man stal
dyrbarheterna. Kulten av Kristi kropp, speciellt kring det vigda
nattvardsbrödet, fick faktiskt ett officiellt startskott av påven
Urban IV redan året 1264. Under 1300- och speciellt 1400-talet
vigdes i många kyrkor altare till Heliga Lekamen och speciella
gillen uppstod i detta förhärligande av Kristi kropp och blod.
Under samma period byggdes de flesta vapenhusen framför våra
nordiska kyrkor.
Vapenhusen har varit tullstationer mellan kyrkobyggnaden
som symbol för det himmelska paradiset, fyllt av godhet och hopp,
och den omgivande världens ondska. Som sådana gränsstationer
har dessa förrum säkert också använts till möteslokaler när man
behövde dryfta olika frågor av världslig natur. Det är ju inte
ovanligt att finna rester efter uppmurade, låga sittbänkar utmed
vapenhusens insidor. I ett antal bevarade källor berättas också
om sådana vapenhusmöten. Året 1377 stämde t.ex. borgaren Tyge
Olufsen träff med den lundensiske ärkebiskopen i vapenhuset till
S:t Godehard kyrka i Lund. Ärkebiskopen fick under mötet mottaga
en donation till ärkestiftet.
I den medeltida Östgötalagen finns en speciell paragraf som
berättar om att platsen vid kyrkdörren var viktig när man skulle
göra upp orättvisor. Om någon t.ex. slagit en präst eller annan
kyrkligt vigd person ”skall man stämma för kyrkodörr”. Här be-
66 67