Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

Även om Hedared således med ett nödrop kan anses som medeltida,
är den Sveriges enda kvarvarande träkyrka i stavteknik,
alltså med stående plank. Bara någon mil från Hedared ligger
Vänga. Det var här man gjorde ett mycket intressant fynd år 1905
i samband med nedrivningen av den medeltida stenkyrkan. När
det gamla trägolvet lyftes upp kunde rivningsarbetarna förvånat
konstatera att golvplankorna i sanning var gamla. Stora delar av
den träkyrka som stått på platsen innan den medeltida stenkyrkan
byggdes hade nämligen återanvänts som golvmaterial! Det
var helt enkelt så mycket trä bevarat att man med lätthet kunde
rekonstruera hela träkyrkan. Den har varit av samma konstruktion
som Hedared, i stavteknik. Här återfanns också profilerade
bjälkar i vikingatida mönster, ja till och med delar av det timrade
altaret. En årsringsdatering visar att virket huggits strax efter år
1059. Sverige hade därmed fått ”sin” Urneskyrka, låt vara i sönderplockat
skick.
Av de elva på plats bevarade träkyrkorna i Sverige är tio utförda
i timmerteknik med liggande fyrkantstimmer. Genom att foga samman
timret i hörnen ”halvt i halvt” fick dessa kyrkor raka hörn i
samma liv som ytterfasaden. Träet är ofta furu. För att skydda det
liggande timret har man klätt väggarna med träspån på utsidan.
Det är fullständigt förbluffande att besöka en sådan timmerkyrka,
mäta väggtjockleken till kanske tjugo centimeter och förundras
över att dessa smala väggar fortfarande kan existera fastän virket
kanske höggs redan på 1200-talet. En sådan fantastisk känsla att
stå inför sådana konstruktioner. Det är precis vad som hände mig
i Granhults gamla kyrka mitt i Småland. Jag var tvungen att kalla
på hustrun så att även hon kunde se och känna yxhuggen i träet.
Det var som om timmermannen lämnat kyrkan senast i går och
inte för sjuhundra år sedan.
De mest besöksvärda träkyrkorna är, förutom Hedared och
Granhult, även Tångeråsa i Närke. Fram till år 2001 kunde jag
också foga Södra Råda i Värmland till denna lista. På hösten detta
år brände en vettvilling med flit ner kyrkan. Jag och min familj
utsåg genom åren kyrkan till en naturlig rastplats på våra biltåg
genom Sverige. Redan vid första besöket, år 1984, frågade jag den
vänlige vaktmästaren varför man inte hade säkrat byggnaden mot
brand med sprinklersystem.
-”Riksantikvarieämbetet tycker att det blir för dyrt”, var svaret
den gången.
Under åren var detta min ständigt återkommande fråga på
platsen och hela tiden fick jag samma svar. Så brann kyrkan och
plötsligt blev den så intressant att man från statens sida planerade
att bygga en rekonstruktion för tio miljoner – tjugo gånger mer
än vad ett sprinklersystem skulle ha kostat. Då fanns det plötsligt
pengar! Ibland skäms man oerhört för att tillhöra landets antikvariska
yrkeskår.
Södra Råda var min favoritkyrka nummer ett. Det luktade
gammalt, ålderstiget trä redan när man gjorde entré i kyrkans
vapenhus, precis som man kunde förvänta då man stiger in i en
medeltida träkyrka. Vapenhuset låg för ovanlighetens skull inte
söder om långhuset utan istället invid den västra gaveln. Placeringen
berodde på kluriga sockenbor under 1700-talet. Genom
att ta upp en ny ingång i väster och samtidigt slopa ingången i
södra långhusväggen, fick man plats med några fler bänkrader i
kyrkan.
Dåtida sockenbor var nog inte av ett resligt släkte, åtminstone
inte att döma av dörröppningen in till själva kyrkan. Det var nämligen
till att kröka ordentligt på ryggen. På en gammal planka, i
senare tid uppsatt ovanför dörren, blickade halshuggna jungfrur
ned på dig. Plankan med dessa målade, stympade me-deltida jungfrubilder
satt tidigare på korväggen inne i själva kyrkorummet.
Den sorligt försvunna konstklenod, som jag nu är i färd att
40 41