Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

En nutida tolkning skulle vara att om klockan hänger i kyrkan
och faller i huvudet ska man betala botpengar. Det var dock skillnad
på vem som fick klockan på sig:
”Falder .i. hovod presti æller klocchæræ vardhi sær sialvar.”
Alltså; föll klockan i huvudet på prästen eller klockaren fick de
skylla sig själva. Det var ju deras uppgift att se till att repen som
höll uppe klockan inte var slitna.
Varför dessa så tydliga bestämmelser om bötesstraff om fallande
kyrkklockor råkade träffa och skada någon i socknen? Klockstaplarnas
och kyrktornens övre våningar var väl inte några allmänna
uppehållsplatser? Förklaringen finner vi kanske i några stenkyrkor
från tidigt 1100-tal i Östergötland. På vindsloften finns de gamla
takbjälkarna fortfarande kvar och i dessa är inhuggna urtag för
metallaxlar till sedan länge försvunna kyrkklockor. Klockorna
verkar ha hängt mellan takbjälkarna i långhusens västra del, strax
ovanför ingångarna. De slitna urtagen i träet efter den svängande
klockaxeln vittnar om forna tiders klockarearbeten. Bevisen finns
i kyrkor som Hagebyhöga, där takvirket höggs år 1118, och i
Väversunda med virke från strax efter år 1160. Det är genom s.k.
årsringsdatering man fått fram dessa säkra årtal.
Med sådana spår av klockupphängningar inne i långhusen blir
det också lättare att förstå just Västgötalagen när den i en lagparagraf
gör skillnad på skadeståndets storlek baserat på den plats
där en oskyldig besökare eventuellt skulle råka få kyrkklockan
i huvudet. Man talar nämligen dels om en situation då klockan
hänger ”i kyrkan” och en när klockan hänger ”ute”.
Urtagen i takbjälkar tillsammans med lagparagrafer vittnar
alltså om att man under äldre medeltid haft kyrkklockorna också
inne i kyrkan. Nu får man nog räkna med olika seder på olika
platser av vårt avlånga land. Det finns nämligen belägg för att även
fristående klockstaplar har en mycket lång historia. En fristående
klockstapel finns t.ex. återgiven på den berömda medeltidsbonaden
från Skog. Denna bonad från 1200-talet hittade man år 1912 vid
Skogs kyrka i Hälsingland. Den dåtida sömmerskan har avbildat
två klockor, hängande inne i en hög stapel, vars taknock pryds av
djurhuvuden. Tre män sköter klockringningen från klocktornets
undervåning. Själva kyrkobyggnaden har emellertid också en
klocka, insatt i ett litet klockhus på långhusets taknock. En man
nere i kyrkan står och rycker i ett långt rep som är fastsatt i klockan.
Här är alltså åter ett bevis på klockor inne i kyrkan. I Lund har
man grävt fram rester efter en stavkyrka från mitten av 1000-talet,
vilken haft en fristående klockstapel strax väster om kyrkogaveln.
Bevarade rester efter sex kraftiga stolpar – det har en gång varit
totalt nio - visar på platsen för denna stapel; det äldsta kända exemplet
i Sverige av typen inbyggt klockstapeltorn.
I dag finns ca 450 klockstaplar bevarade i Sverige. När jag
stänger dörren bakom mig och lämnar ”min” kyrkas klocktorn
tänker jag på vad en bonde en gång föraktfullt sa om ett liknande
torn vid Villie kyrka i Skåne:
- ”Add di lar de gamla träböled stå innu!”
I svensk översättning ”Att man låter det gamla träskjulet stå
ännu!”
34 35