Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

strömbrytaren? Värst är det när man kommer in i kyrkor med mer
än en strömbrytare att välja på och brist på informationsskyltar.
Den inbyggda rädslan kommer antagligen av en händelse i ungdomsåren
då jag i en av Upplands kyrkor av misstag råkade sätta
igång kyrkklockorna med en enkel handvridning.
Klocktornet luktar som en hederlig gammal potatiskällare; en
liten unken jorddoft. Nu när elljuset lättar upp dunklet är det dags
att gå på upptäcktsfärd. Det finns få platser som är så spännande
att undersöka som gamla klocktorn - det skulle i så fall eventuellt
kunna vara gamla kyrkvindar. Här råder ofta ”Kan vara bra att
ha”- eller ”Vad ska vi göra med den” -mentaliteten. Vissa utrymmen
är riktiga museisamlingar. Gamla sönderslagna gravstenar,
träkors från tidigt 1900-tal, gamla träkarmar och dörrar; allt står
blandat med moderna trädgårdsverktyg, skottkärror och jag vet
inte vad. I just denna byggnad finns det en fin samling gravkors
av trä. De står uppradade längs ena tornväggen, uppruttna i den
del som en gång varit satta i marken men i övrigt förvånansvärt
väl bevarade. ”Karl Andersson 1932” – se där en av de påmålade
texterna på de vita korsen. Vem var han? Varför fick han ”bara”
ett lättförgängligt träkors på sin grav? Tack vare en nitisk kyrkvaktmästare
på 1960-talet räddades Karl Andersson från den totala
glömskan och in i klocktornet.
Det är egentligen först här inne i trätornet som man förstår att
tiden faktiskt kan stå stilla. De fyra ytterväggarnas plankpanel är
fäst mot en väldig ektimra, bestående av vertikala och horisontala
trästolpar med infogade snedbjälkar. En första anblick ger ett
minst sagt virrigt intryck men när hjärnan börjat inse att dessa
mäktiga ekträn är infogade i ett speciellt mönster väcks en djup
förundran. Kanske höggs träet för fyrahundra år sedan, kanske
är det sexhundra år mellan nutid och dåtid. I bjälkarna kan man
fortfarande se yxhuggen, som om de var gjorda i går. Timmermannen
– vem han nu än kan ha varit – blir genom sitt hantverk
levande och mycket påtaglig. Hans kvarlevor ligger bortglömda
under fem fots jord, antagligen någonstans ute på kyrkogården;
hans verk är däremot lika funktionsdugligt nu som då.
På en ranglig trästege kommer man upp till klockrummet. Här
hänger Storklockan och Lillklockan, tunga, otympliga men framför
allt dammiga. Det är inte svårt att begripa att författaren Frans G.
Bengtsson måste ha besökt ett gammalt klocktorn och här fått idén
till det avsnitt i sin bok ”Röde Orm” där prästen Matthias botar
vikingakungen Harald Blåtands tandvärk. När Orm kommer seglande
med en kyrkklocka som last blir det liv på prästen:
- ”Ett under, ett under! skrek prästen snyftande och sträckte
armarna mot himlen. Guds änglar ha sett till oss i vår nöd, när våra
iglar sjuknat. Detta är bättre bot än iglar. Men skynda nu, skynda,
skynda. Det är farligt att dröja, ty han har svår värk.”
Man tvättade nu noga klockan inuti och tvättvattnet blev helt
svart av smutsen, vilket visade sig vara en läkande dryck som
kungen sedan fick sörpla i sig.
Detta får nu helt stå för Frans G. Bengtssons fantasi och författarskap
men sanningen är den att kyrkklockor under en stor del
av den kristna tiden räknats som bra märkliga och undergörande
tingestar. Under de kristnas första århundraden efter Jesus död
tog man visserligen helt klart avstånd från att ha någon klocka i
gudstjänsten - det var något som förknippades med den hedniska
kulten – men seder och tyckande förändras alltid med tiden.
Klockornas malmklang har därför kallat kristna till sig alltsedan
det forna 500-talet. Trehundra år senare var klockringning en väl
inarbetad kristen sed.
Missionären Ansgar fick i början av 800-talet tillstånd att hänga
upp en klocka i den första missionskyrkan i vikingastaden Hedeby,
nära nuvarande gränsen mellan Danmark och Tyskland. Här har
också arkeologerna ur vattnet fiskat upp en tidig kyrkklocka som
gått förlorad vid avlastning - eller pålastning - från ett vikinga-
30 31