Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

Den finaste fjärdingen var strax öster om kyrkan och utmed kyrkans
södra långsida. Därnäst kom de friborna böndernas område
följt av de frigivna trälarnas område och längst borta i utkanten
av Guds åker trälarnas eviga hemvist. Hit förpassade man också,
åtminstone enligt den norska lagen, de ilandflutna döda som hade
nordisk frisyr.
Vid utgrävning av en tidigkristen kyrkogård strax söder om
den nuvarande kyrkan i Tygelsjö i södra Malmö påträffades rester
efter en stavkyrka och en mängd gravar från 1000-talet. Av drygt
hundratalet skelett var mindre än tio procent kvinnor. Denna
snedfördelning berodde på att utgrävningen endast omfattade
platsen för själva kyrkan samt kyrkogården söder därom. Vad
arkeologerna avslöjade här var att män och kvinnor under i varje
fall den första kristna tiden hade sin bestämda plats, t.o.m. in i
döden. Bilden från Tygelsjö är samstämmig med gravfynden från
Västerhus kyrkogård i Jämtland. Detta könsförhållande bekräftas
också i en norsk lagtext från 1100-talet som rakt på sak konstaterar
att: ”karlmenn skulu liggia firi sunnan kirkiu en konor firi nordan.”
Nu ska man emellertid vara försiktig vid generaliseringar. I det rika
gravmaterialet från 1000-talets Lund framgår t.ex. att fördelningen
av kön på ömse sidor om kyrkobyggnaden varit i stort lika. Kanske
var det så att i de gamla bondemiljöerna har separeringen varit fast
rotad, vilande på en tradition om relationen mellan man och kvinna
som gått långt tillbaka i tiden. I de nya städer som anlades under
vikingatidens slut förändrades det sociala mönstret och därmed
banades det också väg för andra seder och bruk.
Man skilde också på begravningsseder när det gällde riktigt
små barn i jämförelse med vuxna. Strax utanför kyrkans södra
långsida blev det nämligen sed att gravlägga spädbarn. Dessa
småttingar hade ju inte genom allmosor och mässor fått möjlighet
att förbereda sig på det eviga livet. Gravplatsen invid kyrkoväggen
gav dem lite av det de gått miste om. När regnvattnet träffade
taket föreställde man sig nämligen att det blev välsignat. Genom
takdroppet ner på barngravarna erhöll de döda bokstavligt talat
hjälp från ovan. Vid utgrävningar söder om S:t Petri kyrka i Malmö
har jag själv påträffat mängder med barnskelett från 1300-talet,
otvetydiga bevis på föräldrars omsorg om sina barn i en säkert
mycket svår livsstund.
Om man ska beskriva hur en medeltida kyrkogård såg ut, är det
bäst att söka sig till våra ödekyrkogårdar. Här får gräset gå upp i
ax, här markerar endast några trampade smala gångar den naturliga
vägen mellan kyrkogårdsgrinden och den forna kyrkdörren.
Kyrkoruinerna i Rya söder om Örkelljunga och Hamneda strax
söder om Ljungby ligger mitt i sådana miljöer. Här kan man vila
och stärka både kropp och själ bara ett stenkast från den brusande
Europaväg 4. Vilken modern kyrkogård tillåter en utbredd filt och
matsäck på sina välkrattade grusgångar?
Vilka var dessa människor som vilar under detta vilt växande
täcke av grönska? Jenny var en av dem. Hennes namn står på ett
järnkors, bara namnet, inget mera. Av järnkorsets form kan man
anta att Jenny begravts under 1800-talet. Hon var antagligen en
dotter av bygden, hon har trampat samma mark som du själv kan
blicka ut över från din tillfälliga rastplats. Kanske har hon, som
så många andra här i Hamneda i södra Småland, stått på den s.k.
brudstenen utanför kyrkogårdsmuren. På kyrkbackens stora flata
och traditionstyngda sten har de unga brudparen mottagit sin
samtids lyckönskningar inför den till synes oändliga framtiden.
På kyrkbackarna har också bygdens folk fått stora som små nyheter
till livs, här har skvallrats och smits planer. År 1676 stod den
unge Karl XI här på kyrkbacken i Hamneda och såg framför sig
hela svenska armén dra förbi på landsvägen mot det ödesdigra
slaget vid Lund. I dag har dåtida ord och tankar, kärrors gnissel
och soldaters stöveltramp förvandlats till vindens susningar i de
gamla trädkronor som så ofta majestätiskt vajar över dessa minnesplatser.
206 207