Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

ibland hållit domstolsförhandlingar utanför kyrkorna.
Den årsdag som den medeltida kyrkan högtidligt blivit invigd
på firades ofta som en av bygdens stora, årligt återkommande
fest- och högtidsdagar. På denna dag skulle den s.k. kyrkmässan
firas. För bonden och hans hustru var det en utgiftens dag, en av de
fem eller sju dagar om året som de ”frivilligt” skulle offra en slant
eller ett matpaket till kyrkan. I hymner och böner anknöt man till
kyrkobyggnaden som det hus där Herren möter sitt utvalda folk
samtidigt som människorna blir delaktiga i Kristi lekamen och
blod. Högtiden omfattade ofta också en kyrklig procession inne i
kyrkan och ute på kyrkogården. Inte bara andlig spis serverades
denna dag. Ofta sammanföll dagen med det årliga, stora bygdegillet
och dess marknad. Det finns flera exempel som visar att denna
marknad t.o.m. kunde hållas inne på kyrkogården. När människor
kommer samman vaknar också tyvärr de värsta bråkstakarna till
liv. För att stilla dessa var det stadgat att kyrkomässofred skulle
råda inom socknen från aftonsången dagen före och fram till aftonsången
på själva kyrkmässodagen. Var det någon som bröt mot
detta var det till biskopen själv som man fick betala böterna.
En annan medeltida tradition som verkligen avviker från hur vi
beter oss på kyrkogårdar idag var spektakel av olika slag. Danser,
lekar och upptåg på kyrkogårdarna var faktiskt vanliga över hela
Europa. Kyrkans män har väl inte gärna sett dessa upptåg som
något uppbyggligt. Ärkebiskop Johannes i Lund varnade t.ex. för
oskicket att vid midsommartid och under s.k. Botulfsmässa dansa
i kyrkor och på kyrkogårdar. Att man samtidigt sjöng skamliga
sånger gjorde inte saken bättre. I samband med bröllopsceremonier,
vilka under medeltiden skedde utanför kyrkdörren, förekom
också danser och upptåg. På platser i Västergötland levde faktiskt
seden med kyrkogårdsdans kvar in i 1700-talet.
I dag lyser upptåg, skratt och fester med sin frånvaro på våra
kyrkogårdar. I en grönärgad plåtram vid kyrkogrinden här vid
”min” kyrka läser man de förmanande orden:
”Kyrkogården är Guds åker ————-
Sådan skyltar finns överallt i vårt avlånga land. De är alla en
kvarleva från högkyrkligheten på 1800-talet och en påminnelse
om att vi lever i strikt laglydnad och i händerna på något så byråkratiskt
som kyrkogårdsnämnder och liknande. Vattenkannor ska
ställas tillbaka vid kranarna, blommor får inte utläggas inslagna
med papper eller plast, gravstenar ska se ut på ett speciellt sätt
osv. Är en grav ovårdad och misskött - hur man nu värderar det
begreppet - kan den plötsligt upphöra att existera som minnesmärke
ovan jord.
I tornrummet i Lyngsjö kyrka i Skåne hänger på väggen ett
stort antal träspadar. Min nyfikenhet blev stor när jag en gång
såg dessa. Dels var det likheten med gammeldags bakspadar,
dels mängden och den säregna placeringen av dessa vardagens
arbetsredskap som var så märklig. Då ingen förklaring stod att
läsa, lyckades jag uppspåra en vaktmästare som upplyste om att
detta var gravspadar. Seden hade i äldre tid bjudit att sockenborna
skulle hjälpa till att skyffla igen den öppna graven, en gemenskap
inför den ofrånkomliga stunden.
Samtidigt som döden var en mera naturlig del av vardagen i
gångna tider var också omsorgen från anhöriga, släkt och vänner
säkert mera personligt präglad än i dag. En mängd ritualer skulle
ske, alltifrån den döendes sista nattvardsstund och sista smörjelse
till jordfästningen. I de flesta kyrkor förvaras ett reseschatull
med det som fordrades till nattvarden i den döendes hem: kalk,
patén, flaska med vin och ask för oblaten. Det är något gripande
över dessa saker. Så kraftigt de identifierar hoppet och tron i den
mörkaste av stunder.
Det var ofta till ärkeängeln Mikael som den döendes och de
efterlevandes böner gick. Mikael skulle föra den dödes själ till
Gud. Detta var en farlig färd med ständigt hotande demoner och
202 203