Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

Ofta finns det vackra och stora timglas uppsatta på predikstolarna.
Sanden i dessa antika tingestar måste vara Sveriges mest
uttittade sandkorn. Hur många människor har inte genom åren
stirrat på den långsamt sjunkande sanden i glasbehållarna och
önskat att den skulle sluta rinna. För en predikan förr kunde vara
lång. Och så var det ju inte bara Kristi ord man skulle få sig till livs.
Efter predikan skulle det läsas en massa böner som överhögheten
hade gett order om, t.ex. bön för svenska soldater i krig, för vädret
eller bön för de som styrde riket. Sedan skulle prästen be för dom
sjuka i socknen och han skulle tacka för att de döda kommit i frid
med Gud.
Var han med detta klar med sitt agerande; han, prästen i predikstolen?
Nej! Nu skulle han läsa alla nya kungliga förordningar och
lagar, beslut från hovrätten och andra domstolar och meddelanden
från landshövdingen. Han berättade om sockenstämmor och
katekesförhör. Först på slutet blev det kanske lite mera intressant.
Då tjänstgjorde nämligen prästen som en levande annonspelare.
Han gav besked om kommande auktioner, om bortsprungna kor
och får, om förrymda brottslingar och andra ”bra att veta saker”.
När jag står i en predikstol och blickar ut över tomma bänkar
ser jag för mitt inre alla dessa människor som tvingats till denna
lydnad i princip varje söndag. Folket led säkert under de långa
predikningarna. De stackare som somnade blev brutalt väckta av
kyrkstöten. Det var klockaren som vandrade i mittgången och
stötte med sin långa trästav på de sömniga. I mansbänkarna snusades
det säkert för fullt. Helt ogenerat spottade man ut det gamla
snuset på golvet och lade in en ny pris. Kvinnorna bar sommartid
ofta på blomsterbuketter vid kyrkobesöket. Blommorna avgav
en stark doft som gjorde att man inte somnade. Om man ändå
kände sömnen komma, var det tillåtet att ställa sig upp i bänken;
man kan ju inte sova stående. Och uppe på läktaren längst bak i
kyrkan kan jag fortfarande höra fnissande och halvhöga skratt.
De fattiga ungdomar som satt här uppe hade många hyss för sig.
Ibland kastade de ner saker på folket i kyrkbänkarna. Det var nog
inte ovanligt att drängarna t.o.m. spottade ut snus på de som satt
i bänkarna under.
Nästa gång du kommer in i en gammal kyrka; ta mod till dig
och smyg upp i predikstolen och möt historien!
198 199