Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

ter av just predikstolarna runt om i våra kyrkor. Dessa tidiga stolar
överhöljdes med rika ornament och bildkompositioner. Främst är
det scener ur Jesus liv som klär korgens många sidor. Konstnärerna
är många och spridda över hela landet. Denna bredd gör också
predikstolarna spännande. Trots att de kanske ser rätt så lika ut
är faktiskt ingen den andra lik. För att förstå detta måste du emellertid
börja studera och fängslas av detaljer. Ta bara duvan som
alltid hänger ner från baldakinen över predikstolen. Ofta undra
jag om konstnärerna över huvud taget har sett en levande duva.
Det mest otroliga exemplet är duvan i Stora Hammars kyrka längst
ner i Skånes sydvästra hörn. Ingen kan med bästa vilja i världen
ha sett en duva med vadarfötter. Att denna märkliga hybrid av
fågelsläktet ska finnas i just det område i Sverige som numera är
mest besökt att fågelskådare är en lustig detalj i sammanhanget.
Det är två saker som nästan ingen gör vid ett besök i en kyrka;
man går inte innanför altarringen som finns runt altaret och man
går inte gärna upp i predikstolen. Det är märkligt hur jag själv
känner något inom mig som säger stopp. Man gör bara inte sådana
saker. Trots detta kan jag ibland inte hålla tillbaka lusten att trotsa
rösten inom mig. När det gäller ett besök innanför altarringen är
det alltid för att komma närmare någon altardetalj som jag vill
föreviga med kamerans hjälp. När det gäller predikstolen är det
faktiskt för att få rätt perspektiv på historien.
Predikstolarnas låga dörrar är nästan aldrig låsta. Trätrappan
knirrar olycksbådande högt när man med lätta steg stiger upp i
den stora träkorgen. Och så står man där, högt över kyrkbänkarna
och med predikstolens vackert utsirade trätak över sitt huvud. Jag
har bokstavligt talat historien under mig.
Predikstolarna står för mig som symboler för det kristna livet
efter 1500-talets reformation. De har inget med medeltiden att
göra. De är istället faktiskt de enda föremålen, förutom eventuellt
epitafier, dvs. minnestavlar, på väggarna och gravhällar på golvet
som gör det möjligt att finna bygdens befolkning under de senaste
fyrahundra åren. Från den här platsen där jag nu står har präster
stått under så lång tid och pratat en massa goda saker – men säkert
lika mycket struntsaker och helt säker en stor portion av propaganda
från både den världsliga som den andliga överheten.
Dalby kyrka i Skåne har en predikstol som jag har dristat mig
till att stiga upp i. Det var för att bättre försöka förstå historien som
jag gjorde det. Från just denna predikstol hölls nämligen den 25
februari 1812 en märklig predikan. Gullander, präst i Lund, talade
inför en fullsatt kyrka. Nedanför satt en stackars man i bojor och
genomled helvetets alla kval. Bönderna i Skåne hade gjort uppror
mot sociala orättvisor, många hade gripits och nu skulle man till
att hugga huvudet av en för att statuera ett exempel. Men först
skulle kyrkans man rättfärdiga justitiemordet som bödeln utanför
kyrkan väntade på att utföra. Talet som Gullander höll var långt,
man tryckte det sedan eftersom myndigheterna ansåg det passande
att sprida till folket. Jag stod i samma predikstol och läste
tyst samma tal som då för länge sedan för att försöka först men
jag begrep intet:
”Men ingen särskilt menniska har tillräcklig styrka att förswara
sina rättigheter; antingen skulle hon lefwa i en beständig fruktan
att förlora egendom, heder och lif, eller måste hon wara skyddad
af Samhällslagar och af en Öfwerhet, som äger nog magt att sätta
dem i verkställighet, som bär Rättvisans Svärd till den öfwerdådiges
skräck.
Oräkneligt skulle dessa wåldswerkares antal blifwa, om ej de
flesta fruktade att på brottets bana mötas af Swärdet, som Öfverheten
icke bär förgäwes.
Men föraktar Du denna skickelse , sätter Du dig emot Öfwerheten,
så mer att de som sätta sig deremot, skola få en dom öwer sig.
– Dom! Förfärliga ord, förkunnadt i Herrans namn af en Herrans
194 195