Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

Ett färglager mellan nutid och dåtid
Konst är för många i dag ett intressant ämne. Konstgallerier,
konstauktioner, konstutställningar ... vi överöses av konst i alla
de former. Var finns då vårt lands största och mest besökta konstgallerier?
Ja, inte ligger de i Stockholm eller Göteborg. De finns
spridda ute på landsbygden. Jag tänker givetvis på kyrkorna. I var
och varannan socken finns ju faktiskt konstalster från medeltiden
som lätt kan jämföras med de vackraste alster som museer visar och
vårdar eller som auktionsfirmor bjuder ut. Men den här konsten
attraherar inte på samma sätt. Kan det vara så enkelt att det man
förväntar sig alltid ska finnas inte är likvärdigt med det man kan
köpa för pengar? Sockenkyrkans väggmålningar har ju alltid funnits
där, det snidade altarskåpet har ju alltid haft sin givna plats.
Trots detta är dessa konstalster för många nog rätt så anonyma.
Vem har i detalj gett sig tid att följa medeltidsmästarens lek med
penseldragen på den vitkalkade murytan, vem har låtit sin hand
varsamt smeka någon medeltida träskulptur och handgripligen
känt den anonyme träkonstnärens formspråk genom märkena
efter mejselhuggen?
Kyrkornas rika konstskattkammare är tack och lov inte längre
till salu. För inte så länge sedan gällde emellertid andra normer. En
del av våra kyrkors allra äldsta föremål finns i dag på museer. Hit
har de kommit under den stora uppbrottstiden för drygt hundra
år sedan. Då revs gamla kyrkor i förfärande takt. Gamla inventarier
såldes eller kastades, unika kalkmålningar bräcktes sönder
och föll tillsammans med månghundraåriga kyrkmurar. Visst får
man vara tacksam över att en liten del av denna omistliga kulturskatt
räddades undan på museer, men detta skapar ingen frid i
mitt hjärta. Dessa föremål har ju förlorat en del av sin själ. Som
museichef i Malmö under många år kunde jag gå och se på dessa,
i milt men obönhörligt konstlat elljus exponerade föremål med
sina vidhängande textetiketter. De sade mig intet i jämförelse med
deras ”syskon” som fortfarande fanns kvar på plats i de kyrkor där
Ödekyrkan i Suntak i södra
Västergötland har kvar detta
färgrika trätak med målningar
från 1700-talet. Dessa är
utförda av klockaren Anders
Wetterlind, en självlärd
konstnär.
176 177