Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

Inne i Vansö kyrka i Södermanland
finner du i långhusets
södra del denna väl-bevarade
skulptur över det norska
helgonet S:t Olof, som dog
år 1030 vid Stikkla-stad nära
Trondheim.
tarskåp. Det är ett mycket vackert skåp. Det rikligt förekommande
bladguldet på kläderna framhäver den likbleka, elfenbensvita färg
som alla kroppar försetts med. Tala om kontraster.
Men för mig var det ändå S:t Olof, som stod där ensam i sitt höga
och smala träskåp, som fick mig att dröja lite extra länge i denna
kyrka. Lång och ståtlig, med den stora yxan - lika lång som han
själv - i höger hand och med den tunga kungakronan på huvudet
står han där och stirrar ut i kyrkan. Med långt lockigt bladguldshår
och lika lockigt skägg, där konstnären sprängt in rödfärg mellan
de gyllene skäggstråna, står han till synes behagligt trampande på
en hopkrupen man med fånigt ansiktsuttryck. På de två uppslagna
skåpsdörrarnas insidor är målat fyra instrumentspelande änglar,
två filande på stråkar, de övriga knäppande på lutor.
Kyrkan i Vansö måste ha haft ett altare vigt speciellt till S:t Olof. I
altarskivan har någon relik legat gömd, hit har människor kommit,
knäfallit och bett om hjälp. Vad har de i sin suggestiva stund där
på det kalla golvet framför altaret uppfattat av det helgon de kastat
sitt hopp till? Sakta föll jag ned på knä för att studera skulpturen
ur samma ödmjuka vinkel som kanske Johan, Anders, Olle, Anna
och Ingegerd gjort för femhundra år sedan.
Det var faktiskt ingen angenäm upplevelse. S:t Olof bevärdigade
mig inte med ens en antydan till blick. Hans ögon, med
svart konturtecknade ögonlinjer och sjukgula ögonvita, stirrade
rakt ut i tomma intet på ett märkligt överlägset, föraktfullt och
frånvarande sätt. Den stora yxan, med betoning på stor, hotade helt
att falla ner och krossa mig stackars syndare. Skulle jag ha varit i
den situationen att jag bett om en gåva eller ynnest skulle jag ha
känt mig som en tuktad och nedtryckt individ. Antagligen var det
så de kände det, 1400-talets allmoge. Skåpet har säkert beställts av
traktens adelsman som, likt S:t Olof, inte behövt sänka näsan för
folket. Det var antagligen så den vanliga befolkningen också såg
på sina helgon; som några övernaturliga stormän man måste lyda
172 173