Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

urgröpt sten som sluttade in i muren. På denna tömde prästen ut
det heliga vatten som han använt för att rengöra händer och nattvardskärl
i. Händerna skulle innan den heliga nattvardshandlingen
nämligen tvagas i en rituell ceremoni. Det renande vattnet förvarades
i en speciell, stor bronsbehållare, en ”akvamanil”. Denna var
ofta utformad som ett lejon eller som en riddare till häst. Tyvärr
har endast ett fåtal av dessa konstnärliga praktföremål bevarats.
Gustav Vasa och hans efterföljares katastrofalt hårda framfart i
kyrkorna har verkligen satt sina spår. Akvamanilernas bronser var
ju, liksom kyrkklockorna, attraktiva för t.ex. så viktiga saker som
material till kanoner. I dag finns nästan alla bevarade medeltida
akvamaniler på museer. Den största nordiska samlingen finns till
beskådande på Nationalmuseet i Köpenhamn. Ett av undantagen
utanför museernas väggar är dock akvamanilen från Vä kyrka i
Skåne.
Egentligen är det ren tur att denna otroligt vackra behållare från
1200-talet, formad som en riddare till häst, blivit bevarad. Den blivande
arkeologiprofessorn Holger Arbman fick för ett halvt sekel
sedan av en händelse syn på denna märkliga tingest som vid den
tiden satt som en prydnad högt uppe på kyrkans yttertak! Hur den
kommit dit? Kanske var det någon som ansett att ryttaren hade
större chans att bevaras till eftervärlden på denna upphöjda och
oåtkomliga plats. Tyvärr har några bonddrängar i äldre tid övat
prickskytte med gevär på kyrkogården. Ena sidan av ryttaren är
skadad efter en fullträff!
Idag förvaras statyn åter i den lilla nisch i kyrkans kor där den
en gång hade sin placering. En bastant nischdörr, ett gallersmide
och ett effektivt larm garanterar att denna nobla och sällsynta herreman
för alltid ska vakta Vä kyrka.
Akvamaniler var viktiga i den reningsprocedur som den medeltida
prästen var ålagd att utföra inför handhavandet av vinet
och brödet. När väl händerna var tvättade kunde den heliga
handlingen vid korets huvudaltare påbörjas. Nu omvandlades
vinet till Kristi blod och brödet till Kristi kropp eller lekamen.
Detta skedde i samma stund som prästen drog i repet till den lilla
primklockan, eller ”sanctusklocka” som hängde i koret. I Granhults
gamla träkyrka i Småland hänger denna lilla klocka fortfarande
kvar högt upp på korets södra vägg. I Malmö stora stadskyrka S:t
Petri har en betydligt större primklocka en gång hängt högt över
koret. Här har man t.o.m. uppfört ett mindre trätorn uppe på taket
för att hysa just denna klocka.
Nattvardsvinet var något som var förbehållet prästen. Tidigare
hade det varit en allmän del i den s.k. kommunionen men efter ett
stort kyrkomöte år 1215 slogs det fast att vinet som en del av Kristi
blod skulle behandlas med de yttersta säkerhetsföreskrifter. När
prästen, efter det att omvandlingen till Kristi blod och lekamen
skett, skulle lyfta upp kalken och patén – fatet med nattvardsbrödet
- var det ju faktiskt Kristus själv han bar. Då gällde det att vara
ren, både andligt och kroppsligt.
I medeltida svenska källor möter vi noteringar som visar hur
viktigt det var att liturgin följde bestämda regler. Det gällde t.ex.
för prästen att vara stadig på hand. Om vinet, dvs. Kristi blod
spilldes på den duk som brödet låg på, skulle detta tyg noggrant
tvättas och tvättvattnet uppdrickas av prästen. Om prästen spillde
på kläderna skulle fläcken skäras bort och tygbiten brännas.
130 131