Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

ondskan. Den inleddes i vapenhuset där prästen lade handen på
barnets huvud, blåste det i ansiktet och sa: ”Vik hädan, djävul,
från denna Guds avbild ... och ge rum för den helige Ande.” Under
denna akt, i syfte att mota bort fan själv, den s.k. ”abrenuntiationen”,
var prästen vänd mot väster, ett väderstreck som räknades
som satans tillhåll. Efter korsteckning, s.k. ”primsigning”, stoppades
lite salt in i barnets mun. Detta menades ha en renande effekt
och betecknades dessutom som ”visdomens salt”. Efter att prästen
berört barnets öron och näsa med spott, även detta renande, kunde
dopsällskapet gå in i långhuset och fram till dopfunten.
Det ska inte mycket fantasi till att för sitt inre frammana bilder
av alla de tusentals barn som skrikande burits till dopkaret. När
barnets utvalda faddrar tre gånger på barnets vägnar avsvurit sig
djävulen, invigdes barnet genom att prästen beströk dess bröst och
skuldror med en helig olja. Sedan doppades barnet de tre gångerna;
först med framsidan neråt, sedan på respektive sidan.
De första dopfuntarna som stått i våra senvikingatida och tidigmedeltida
träkyrkor måste ha varit av trä. Hela denna konstskatt
från den äldsta kristna tiden i Norden har emellertid gått förlorad
för oss. Hur denna en gång tett sig framgår dock av den lite senare
gjorda träfunten från Näs i Jämtland. En helt otrolig bildframställning
täcker hela funtens utsida. En liknande träfunt med sniderier
finns bevarad från Alnö i Medelpad. I samband med det enorma
kyrkobyggandet i Norden på 1100-talet skapades merparten av
våra i dag bevarade stendopfuntar. De gamla träfuntarna kastades
då ut - kanske blev de uppbrända? De räknades ju som heliga
föremål och kan inte ha behandlats hur pietetslöst som helst. Än
skulle det ju dröja många sekler innan kulturmarodören Gustav
Vasa kom till makten på 1500-talet.
Stenfuntarna är i allmänhet tillverkade i sandsten eller kalksten,
men det finns också exempel på att både täljsten och granit kommit
till användning. En mängd olika varianter av stenfuntar finns,
utgående från olika mästare och skolor. Själva skålen är vanligtvis
rund men i Västsverige finns också exempel på fyrsidiga funtar.
Som fallet är med Löderupsfunten användes ofta funtens skål,
cuppan, till att i bilder återge kristen historia i en bred tappning,
från Jesus födelse till olika martyrers död. På funtens nederdel, den
s.k. “foten“, finns däremot ofta bilder som troligtvis symboliserar
de onda makterna.
Tillverkningen av dopfuntar på det svenska fastlandet upphörde
under 1200-talet. På Gotland fortsatte emellertid en stor produktion
under hela medeltiden. Exporten av dopfuntar från denna
ö i Östersjön var intensiv och man hade kunder i hela norra Europa.
Speciellt många av de större gotiska dopfuntarna är brutna ur den
gotländska marken och huggna av anonyma gotlänningar.
I Sverige finns ca 1300 medeltida dopfuntar bevarade, nära
hälften av dessa står i Skåne och Västergötland. Funtarnas stilrena
former i all ära, men nog är det figurer och motiv på funtarnas
utsidor som lockar och fröjdar ögat. Det gäller emellertid att ha
fantasi om man ska föreställa sig hur dessa en gång verkligen såg
ut. De var nämligen ursprungligen målade med starka färger. Har
man tur kan man fortfarande ana färgfragment som dröjt sig kvar
i någon av inristningarna. På speciellt Gotlandsfuntarna finns flera
som har mycket färg bevarad. Trots dessa färgklickar blir det hela
ändå inte någon riktig återgivning av historien. Färgen är blekt
och flagad, kanske påbättrad på ett klumpigt sätt i senare tid. Hur
fantastiska har inte dessa bildrika vattenbehållare en gång varit
med sina kraftfulla, heltäckande färger.
102 103