Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

Besök i kyrkans 

värld 

Om den kristna kyrkans 

tidigare historia i Sverige 

Text och fotografier av Sven Rosborn 

2 3 

Bilden till vänster visar koret 

och högaltaret i Stråvalla 

vackra medeltidskyrka i norra 

Halland.

ISBN mm 

Innehåll 

Kyrkan mitt i byn 7 

Kyrkogårdsmurar och runstenar 15 

Klockstaplar 25 

Kyrkobyggnader 37 

Vapenhuset 55 

Portaler och dörrar 71 

Om kristna seder 83 

Om heligt vatten 95 

I skuggan av kyrktornet 105 

Den medeltida prästen 115 

Koret och nattvarden 125 

Det heliga korset 133 

Helgonen i bordsskivan 143 

Slitna gravhällar 155 

Människorna i skåpet 165 

Ett färglager mellan nutid och dåtid 177 

Utblickar från en predikstol 193 

Kyrkogården 201 

4 5

Kyrkan mitt i byn 

”När solen går ned bakom skogen om lördagen, då är inne söndagshelgen, 

och ute, när solen på nytt går ned bakom skogen.” 

Dessa ord dyker upp i mitt huvud i samma ögonblick som jag 

stigit av bilen vid kyrkogårdsmuren. I väster står granskogen tät 

och solen är på väg neråt. Det är lördag eftermiddag och snart ska 

söndagsfriden lägra sig över bygden - dvs. enligt gammalt sätt att 

räkna. Det finns väl ingen som idag förknippar lördagskv äll med 

söndag. Hade så varit, hade många svenskar fått punga ut med 

dryga böter. När söndagsfriden förr gick in fick man ju inte begå 

våldshandlingar som slagsmål eller onyktert leverne. Då kunde 

det bli tal om att betala böter, det hade kyrkans män sedan urminnes 

tider bestämt. 

Formuleringen som bestämde söndagshelgens början och slut 

är gammal, den finns nedtecknad i den medeltida Dalalagen. På 

ett sprött pergamentsblad finns orden plitade av någon okänd 

skrivare vid början eller mitten av 1300-talet. Det är egentligen 

fantastiskt att dessa ord finns kvar än i dag. Och inte bara dessa. 

Våra urgamla svenska landskapslagar berättar och ger liv åt mycket 

av vårt fina svenska kulturarv. Ett kulturarv som vi kanske inte 

rätt vet att uppskatta eftersom mycket ingår som en naturlig del av 

vår nutid. Mycken kunskap om kulturarvet är tyvärr också okänd 

för många svenskar i dag. Inte minst med massmedias hjälp har 

det visserligen blivit en vurm för historia - men mestadels av det 

som produceras är dramatiserade fantasiprodukter med handling 

förlagd till andra länder. Vill man söka vår egen, äldre kulturhistoria 

är det nästan enbart böcker man måste förlita sig på. 

Kyrkorna är emellertid en företeelse som utgör ett fantastiskt 

undantag. De bara finns där, på något underligt sätt. Vitputsade 

murar, kopparklädda tak, omgivna av en välordnad trädgård med 

små tillfälligt uthyrda gravlotter som alla är mycket prydligt skötta. 

6 7 

Romfartunas ståtliga, ka-tedralsliknande 

medeltidskyrka 

ligger som ett fast vägmärke 

ute på den västmanländska 

landsbygden strax norr om 

Västerås.

Krattade gångar, marklåga buxbomshäckar och gräsmattor av 

tjockt härligt gräs att gå barfota i. Men man behåller alltid skorna 

på sig. Det vore ovärdigt att ta av sig skorna på en sådan plats. 

Vad står egentligen själva ordet kyrka för? I norra Europa 

vilar kanske ordet eller dess motsvarighet på grekiskans ”kyriakon”, 

dvs. något som är Herren tillhörigt. Oavsett varifrån det 

härstammar så finns det så mycket dolt i just detta speciella ord. 

Här inryms ju kyrkobyggnaden som ett fast, konkret och i högsta 

grad påtagligt föremål, allt från dess tunga stenmurar till dess 

minsta lösöre. Men ordet kyrka kan också åsyfta en församling 

av människor som tillhör ett viss trossamfund. I bevarat, äldre 

teologiskt källmaterial talar man gärna om kyrkan både som den 

fysiska platsen men samtidigt också som den utvalda plats där 

man kan finna sig själv ... där man inom sig kan bygga upp en 

inre, andliga känsla. 

Föremålskult i alla dess former verkar i vår tid vara en prioriterad 

del av våra liv. Vår vardag är i mångt och mycket uppbyggd 

på konkreta och i pengar mätbara saker, vilka hyllas i alla tänkbara 

former av reklam, status och flärd. Vad representerar då en kyrka 

för gemene man i ett sådant samhälle? För många är ordet säkert 

synonymt med just en byggnad, ett föremål. En kyrka får en status 

som en ”kulturhistoriskt värdefull byggnad”, dess inventarier är 

så ”historiskt viktiga” att många inte ens får vara kvar i kyrkan 

utan måste förvaras väl inlåsta på museer. Det skapas lagar och 

regler för hur dessa gamla ting ska vårdas och bevaras. Om kyrkans 

väggar ska nyputsas måste man använda speciell expertis 

och speciella byggnadsmaterial. Konservatorer måste anlitas när 

inventarier och väggmålningar ska ses över. Ska det byggas en 

toalett för kyrkobesökarna kan det hela resultera i en väldig och 

långt utdragen pappersexercis. 

Det är ju självklart att bevarandeaspekter måste till för att ge 

skydd åt vårt kulturarv ... även kommande generationer ska ju 

ges möjlighet att på ett konkret sätt få ta del av sin andliga kulturhistoria. 

Med bestörtning kan man notera att under de senaste 

åren har antalet kyrkstölder ökat dramatiskt. Även skadegörelse 

förekommer. Vid mitt senaste besök i den vackra Tensta kyrka i 

norra Uppland möttes jag av ett anslag på dörren ”Kyrkan endast 

öppen under gudstjänsttid p.g.a. vandalisering”. Jag förstår den 

stackars församlingen som ömt vårdar sin levande kulturhistoria. 

För mig var det emellertid tragiskt, jag som rest så långt för att 

finna en både historisk såväl som en kontemplativ plats. 

Något som nämligen ofta lätt glöms bort när man talar om 

kulturhistoriskt värdefulla miljöer och gamla byggnader är det 

första ledet, ordet ”kultur”. Kultur är för mig inte i första hand 

föremål, det är istället kontakten mellan människor alla kategorier, 

inte minst mellan de människor som gått före oss och vi som lever 

idag. Föremålen är endast ett hjälpmedel för oss att nå dåtidens 

människor. Den kyrkliga miljön, det gamla kyrkorummet, de 

utsirade stenföremålen och de konstnärligt skurna träsniderierna 

... de står alla som en form av kulturella kontaktannonser mellan 

människor i olika tidsperspektiv. De förmedlar känslor till 

just dig, men endast om du själv vill känna och uppleva, om du 

själv vill bli en del av den levande kulturhistorien. Föremålen blir 

vägvisare till emotionella upplevelser, de står i första hand inte 

som värdemätare med begrepp som kronor, ovärderlig, kostbar, 

investeringsobjekt etc. 

För de som har tid, eller snarare ger sig tid, att finna sig själv 

är en kyrkobyggnad faktiskt ett koncentrat av så otroligt mycket 

som står den lilla människan nära. En gammal kyrkobyggnad har 

genom århundradena följt tusentals människor från dopet till graven. 

Här har de mötts i glädje över ett nyfött barn, i sorg efter en 

nära och kär anförvant och vän. Här har de lovat varandra kärlek 

tills den till synes avlägsna döden ska komma att skilja de båda 

älskande åt. Hit har de sökt sig när tiden varit inne för det som 

alla människor någon gång drabbas av ... grubblerierna över meningen 

med livet. Det är också här man förr fick förhållningsorder 

av de styrande i samhället. Kyrk klockorna har kallat till andakt 

8 9

Stadskyrkan i Ronneby med 

sitt stora och iögonfallande 

senmedeltida torn. Yxhugg i 

den bevarade kyrkodörren visar 

fortfarande på våldshandlingar 

under det nor-diska 

sjuårskriget åren 1563-1570. 

men också till försvar när ofärd hotat. Det är självklart att det på 

en plats med så mycket koncentrat av mänskligt liv måste finns 

mer än bara en materiell dimension. 

Kyrkobyggnaden står också som en samlad kropp av symboler 

och attribut, vilka hämtats ur religiösa tankar och ideologier 

med rötter långt tillbaks i tiden. Säg mig en annan företeelse som 

i dagens samhälle har så mycket levande, tvåtusenårig symbolik 

som just en kyrkobyggnad. Redan i det tidigkristna tänkandet 

hade symbolspråket en mycket stor betydelse. Detta faktum har 

självklart satt sina spår i våra gamla kyrkor. De flesta detaljer i 

en kyrkas konstruktion och planlösning har inte tillkommit av 

en slump eller ett godtycke – de har faktiskt skapats utifrån ett 

religiöst sammanhang. Ju mer man som nutida kyrkobesökare 

känner till om dessa sammanhang – ju mer fascinerad kan man 

bli av ett kyrkobesök. 

Kyrkobyggnaden var bygdens heliga centrum; den dominerade 

omgivningen nästan som något övernaturligt väsen. Denna 

särställning markerades mycket tydligt när man under 1100-talet 

rev ner de flesta missionskyrkorna av trä och i stället uppförde 

byggnader i sten eller, från slutet av århundradet, av tegel. Genom 

detta nya, och mycket annorlunda byggnadssätt, blev skillnaden 

mellan det andliga och det världsliga än mera markerad. Hur 

annorlunda jämfört med dagens kyrkbymiljöer! Då låg bygdens 

medeltida tempel som en fast och ointaglig stenbyggnad, omgiven 

av sin samtids låga och säkert många gånger simpla torv- eller 

stråtaksklädda hus. Inne i de medeltida städerna huka de sig också 

merparten av bebyggelsen i form av låga en vånings byggnader 

medan stadskyrkornas tegeltempel reste sig som om de strävade 

efter att nå själva himlen. Kontrasten måste ha varit märklig. Var 

det kanske denna känsla man ytterligare ville förstärka genom att 

bygga höga kyrktorn? Kyrkobyggnaden sågs ju av medeltidsmänniskan 

som just en symbol för det himmelska Jerusalem. I en av 

Nordens äldsta bevarade stenkyrkor, Dalby i Skåne, förstärktes en 

10 11

Vireda kyrka ligger i det bergiga 

och skogsbeklädda norra 

Småland, ett område som förr 

kallades Holave-den. Träkyrkan 

har delar som får tillbaka 

till 1200-talet. Bilden visar 

några av väggarnas medeltida 

målningar. 

gång denna symbolik genom en väldig, tyvärr numera försvunnen, 

ljuskrona som i olika scener avbildade just den himmelska 

staden. 

Följ med in i min hembygds kyrka. Låt mig få berätta min 

historia om hur vårt kristna kulturarv fortfarande är och förblir 

en viktig del av vårt kulturarv. Låt mig få berätta vad jag vet om 

forna seder, om kyrkliga ceremonier och om olika händelser som 

präglat vår kristna tro under två årtusenden. 

12 13

Kyrkogårdsmurar och runstenar 

Via upptrampade kyrkstigar leddes en gång menigheten av 

klockklangen till kyrkan. Gränsen mellan det världsliga och det 

andliga var ytterst påtaglig; en mur, ett dike eller en träbarriär 

skiljde de båda åt. Stenmurar är den mest förekommande kyrkogårdsmarkeringen 

idag. I äldre tid omgärdades däremot många 

kyrkogårdar av timmerkonstruktioner. Fortfarande kan man t.ex. 

runt den forna Södra Råda kyrka i södra Värmland se en hägnad 

av liggande timmer. Hägnaden är uppdelad i ”kyrkbalkar”. Varje 

balk består av sex långa stockar som i höjd binds av tvärsgående 

stödtimring. Det ålåg varje gård i socknen att ha tillsyn över sin 

speciella kyrkbalk. I Södra Råda ville en del av menigheten år 1821 

byta ut träbarriären mot en underhållsfri stenmur, men förslaget 

förkastades. I många andra socknar var man däremot uppenbart 

mera lyhörd för förändringar. 

Det är i stenmurarna runt våra äldsta stenkyrkor som man 

återfunnit många runstenar. Dessa har använts som byggnadsmaterial 

när kyrkomurarna uppförts på 1100-talet. Våra runstenar är 

de äldsta, mest påtagliga bevisen för kristendomens införande i 

Danmark och Sverige. Kung Harald Blåtand från Jylland erövrade 

och enade på 970-talet det som i dag är Danmark, men han vann 

sig också Skåne och Halland. Han hade själv låtit döpa sig och 

många av de första kyrkorna byggdes därför på kungligt initiativ. 

Dessa var av trä och lades direkt utanför de väldiga, runda vallborgar, 

s.k. trelleborgar, som kungen lät uppföra runt omkring i 

sitt nyvunna rike. Troligtvis var dessa danska träkyrkor vigda till 

helgonet S:t Clemens ära. Sådana kyrkor har bl.a. funnits i Lund, 

i Helsingborg och i Laholm. 

Det är också från denna missionstid i slutet av 900-talet som 

merparten av de danska runstenarna härstammar. Genom just 

befintliga runstenar kan vi göra oss en uppfattning om hur kristendomen 

spred sig i Sverige. Från Danmark gick kristnandet över 

14 15 

Bastanta kyrkogårdsmurar och 

en uppmurad s.k. stig-lucka 

möter den besökare som ska ta 

sig in i Kungslena kyrka i Västergötland. 

I bakgrunden ses 

kyrkan med sitt karakteristiska 

tak med tre trätorn.

På Tensta kyrkogård i norra 

Uppland står framför den 

medeltida tegelkyrkan denna 

tusenåriga runsten som stumt 

vittne om en av de första 

kristna i bygden. 

Småland, Västergötland och Östergötland norrut till Södermanland 

och Mälarområdet. De flesta av Upplands runstenar härstammar 

t.ex. från mitten av 1000-talet fram till ca 1100. 

Den danske kungen Sven Estridsen var i sin ungdom under åren 

1026-1038 landsflyktig hos kung Anund i Sverige. Han tjänade i 

sveakungens hird och måste med egna ögon under denna period 

sett ”templet”. Det är via Sven som prästen Adam av Bremen 

fått uppgifter om hur t.ex. det berömda hednatemplet i Gamla 

Uppsala såg ut. Hedendomen hade alltså starkt fäste i Uppland 

fram till mitten av 1000-talet. Något av åren 1060 – 1066 kom emellertid 

biskop Adalvard från Skara och missionsbiskopen Egino 

från skånska Dalby till Sigtuna. Man planerade att attackera och 

förstöra templet men blev avrådda av sveakungen. Strax därefter 

bör dock templet ha fallit. Tiden stämmer väl med resandet av 

Uppland runstenar. 

Det var de första kristna stormannafamiljerna som reste runstenar. 

Många har förundrat sig över varför man reste dessa stenar. 

En del menar att det bara är minnesmärken, andra att det är 

symboler för att ätten och familjen ägde jord och var rik. Jag tror 

att stenarna har en helt annan bakgrund – man har velat framhäva 

personnamnen. 

Den fysiska handlingen som omvände en människa från hedning 

till kristen har varit själva dopet. Gud känner sin skara genom 

dopet och den namngivning som då sker. Den kristnes namn symboliserar 

alltså i sig självt den kristna tron. Redan från den äldsta 

kristna kyrkans tid vet vi att namn gavs vid dop. Så har också varit 

brukligt redan under missionstiden i Norden. I t.ex. den norske 

kungen Harald Hårfagers saga - kungen dog ca 940 - berättar 

Snorre Sturlasson att ”det var sed att vattenösa ädla människors 

barn och ge dem namn”. Även om Snorre levde långt senare finns 

det ingen anledning att betvivla att namnet, dopet och den kristna 

tron intimt hängde samman redan under missionstiden. 

16 17

Kännetecknande för nästan alla runstenar är att någon eller 

några levande genom stentexterna och med eget personnamn 

lovprisar någon som dött. I den kristna tron ansågs ihågkomst 

och böner för den döde vara en handling som var viktig för både 

de levande och de döda. Redan den store kyrkoledaren, senare 

biskopen av Konstantinopel, Chrysostom, talade i början av 400talet 

om att bevarandet och minnet av de dödas personnamn var 

det bästa sättet att undsätta dem i den s.k. skärselden. Skärselden 

var det stadium alla döda hade att passera innan han eller hon 

upptogs i Guds fulla nåd. Genom denna eld skulle alla de synder 

och förseelser som gjorts under livstiden brännas bort. 

Redan för den äldsta kristna kyrkans män var således tanken på 

skärselden en ytterst påtaglig huvuddel av den kristna ideologin. 

För att påverka och hjälpa den döde i skärselden blev det viktigt 

att denne innefattades i de levandes förböner och handlingar. Under 

600-talet började man därför i Västeuropa att bilda speciella, 

kristna broderskap för att vidmakthålla de dödas minnen genom 

just deras dopnamn. Under 800- och 900-talen nådde denna personnamnkult 

sin stora kulmen. Europas många kloster blev basen 

för denna lära om omsorgen om de döda och vården av personnamnen. 

Till dessa bröd raskap anslöt sig inte bara kyrkans män 

utan även världsliga personer. I sammanslutningarna finner vi de 

högre samhällsinnevånarna, både män och kvinnor. Med gåvor till 

de olika broderskapen försäkrade sig de levande medlemmarna 

om att få sitt personnamn ihågkommet genom kontinuerligt hållna 

förböner efter döden. 

Dessa broderskap fanns alltså över hela det då kristna Europa. 

I England skapade t.ex. Orc, en god vän till den danske vikingakungen 

Knut den store, död år 1035, i Abbotesbury ett sådant 

brödraskap till minne av Gud och S:t Peter. De uppställda regler na 

föreskrev att varje medlem vid annan medlems död skulle skänka 

en penny för uppräknandet av den dödes dopnamn vid de åter- 

kommande böne stunderna. 

De nordiska missionärerna hämtades från kloster i norra Europa. 

Vad var det viktigaste budskapen som dessa missionärer hade 

att förmedla till hedningarna här i Norden? Naturligtvis förkunnelsen 

om dopet och tron om den kristna själen efter döden. Den 

gemensamma nämnaren för båda dessa delar var det personnamn 

man fått vid dopet och vilket man kunde åberopa för att mildra 

skärseldens våndor. 

Genom att resa en runsten och noga ange namnet på både den 

döde och de som hjälpt till att göra stenen, hugfäste man minnet 

av den hädangångne och gjorde på detta sätt en god kristen gärning. 

Samtidigt fick man genom sitt eget inristade personnamn en 

kredit inför den kommande skärselden. Själva runstensresningen 

skulle alltså t.ex. kunna jämföras med det kristna skicket att bygga 

bro. Jag ser också i detta skick ett förstadie till det senare bruket 

av att införa mera betydelsefulla personer i s.k. nekrologer eller 

dödsböcker i biskopskyrkorna. När en välgörare till den kristna 

kyrkan dog, antecknades hans eller hennes namn och dödsdag 

i en speciell bok. Årligen varje dag läste man så mässor över de 

som avlidit just den aktuella dagen. En sådan dödsbok, det s.k. 

”Necrologium Lundense”, verkar att ha upprättats redan på 1080talet 

vid Lunds domkyrka. 

Många av runstenarna återanvändes under tidigt 1100-tal som 

byggnadsmaterial i de äldsta stenkyrkorna och i kyrkogårdsmurarna. 

Detta förstörande av släktens minnesvårdar verkar ha 

varit en tämligen ologisk handling med tanke på att runstenarna 

rests av bygdens stormän kanske endast två generationer tidigare. 

Rimligtvis måste minnet om den döde och också släkten ha levt 

kvar. Att då förstöra och förringa minnesstenarna verkar vara en 

huvudlös gärning. Kanske är emellertid inmu randet av stenarna i 

kyrkmurarna inte en så brutal handling som man lätt kan föreställa 

sig. Runstenarna användes som byggnadsmaterial när man rev de 

18 19

I sydöstra Småland ligger 

Granhult kyrka med klockstapel 

och stiglucka, alla av 

tjärdoftande trä. Många av 

Sveriges s.k. stigluckor var av 

trä men ytterst få av dessa har 

överlevt till våra dagar. 

första träkyrkorna och i stället, på samma plats, byggde stenkyrkor. 

Genom att använda de kristna runstenarna till fasta byggnadsdelar 

i bygdens nya heli ga tempel hamnade dessa stenar med sina 

inhuggna dopnamn så att säga på rätt plats där de indirekt kunde 

innefattas i kyrkolivets dagliga själsmässor. 

Kyrkogårdsmurarna var och är gränsen mellan det vardagliga 

och det andliga. Själva ingången till kyrkogården gavs ofta en alldeles 

speciell portalutformning. Sådana här s.k. stigluckor fanns 

vid de flesta kyrkor. Tyvärr var många av trä och har nu sedan 

länge ruttnat bort. Ett undantag är den lilla stigluckan vid Granhult 

kyrka i Småland. Den står där fortfarande, ett litet miniatyrhus i 

rödbrun färg, liknande ett hönshus om det inte hade varit för de 

två dörrar som leder tvärs igenom huset. En elektrisk lampa insatt 

i en rund reflektorplatta av samma typ som sitter på ladugårdarna 

lyser upp entrén på nätterna. Det behövs kanske när det är mörkt 

eftersom huset har trägolv som ligger upphöjt över marken. Utan 

ljus kan man lätt snubbla. Trägolv i en genomgångsstuga in till en 

kyrkogård! Det ger en ombonad känsla. Det är kanske så det också 

är meningen att man skulle uppleva det just här. Kyrkogården är 

ju de dödas hem. Stigluckan är förstugan till bostaden. 

Till skillnad från de fåtaliga stigluckorna av trä är det betydligt 

fler som bevarats i sten och tegel. De flesta finns på Gotland, en 

ö som kan ståta med ett 60-tal bevarade luckor. En del av dessa 

kyrkliga stenportar runt omkring i Sverige är också utformade som 

mindre hus, som de två praktfulla stigluckorna vid Vendel kyrka i 

Uppland eller vid Trönö gamla kyrka i Hälsingland. I Vendel har 

stigluckan i södra kyrkogårdsmuren fått så stora dimensioner att 

man menar att klockaren kan ha haft sin bostad i övervåningen. 

Här finns t.o.m. en invändig, uppmurad trappgång upp till rummet 

ovanför porten. Från detta porthus följer jag den väldiga kyrkogårdsmuren, 

vars krön täcks av ett längsgående sadeltak av trä, och 

kommer fram till nästa stiglucka, även denna en liten tornbyggnad 

i tegel. I detta tornrum låste man förr in de olyckliga, de som gjort 

20 21

Vendel kyrka i norra Uppland 

vittnar än i dag om en rik 

bygd under tidig medeltid. 

Troligtvis var det han-deln 

med Norrland och svearikets 

centrum runt Uppsala som 

skapat detta tidiga maktcenter. 

Stigluc-kan bildar ett riktigt 

hus med övervåning. 

sig skyldiga till brott och som väntade på rättegång. Här satte man 

t.ex. in de mödrar som under sömnen råkat kväva sina spädbarn, 

ett brott som tyvärr verkar ha varit vanligt i en tid då barnsängar 

inte existerade. I Trönö är stigluckan inte på långa vägar så stor 

som de i Vendel men ändå så stor att man i övervåningen, vettande 

in mot kyrkogården, fått plats med en öppen lucka. Enligt 

traditionen ska övervåningen ha varit använd som en predikstol. 

Medeltidens präster ska också härifrån ha stänkt vigvatten över 

de som vid vissa processioner trädde in på kyrkogården. Tro det 

den som vill! Utrymmet är så trångt att man med fog kan fråga 

sig varför prästen skulle åla sig upp på en låg vindsvåning för att 

kasta vatten. 

Det finns ingen stiglucka vid min hembygds kyrka. Järngrinden 

in till kyrkogården har däremot en finurlig spännfjäder som gör att 

grinden alltid stänger sig själv. Den är unik i sitt slag, ett exempel 

på byasmedens uppfinningsrikedom på 1800-talet. Nästan ingen 

äldre kyrkogårdsgrind är den andra lik; vissa är t.o.m. hopplöst 

krångliga att öppna för den oinvigde. Men man kommer alltid 

in. Det är bara på stadskyrkogårdarna som grindarna låses på 

kvällarna. 

22 23

Klockstaplar 

Lite undanskymd, om man nu kan kalla ett högt trätorn för det, 

står kyrkans klockstapel ett ordentligt stenkast från kyrkporten 

till min sockenkyrka. Den höga stapeln ligger upp mot den norra 

kyrkogårdsmurens stenar, på något underligt sätt markerande 

en avskildhet från både kyrka och kyrkogård. Det är egentligen 

först när man kommer närmare trätornet som man inser att det 

är högt. Fyrkantigt i bottenformen höjer sig träväggarna svagt inåtlutande 

uppåt skyn. Hela överdelen ser ut som om man satt till 

det i efterhand. Däruppe finns det lilla klockrummet som täcks av 

sitt stora sadeltak. Det är på ett lustigt sätt alldeles för stort. Taket 

kragar långt ut från tornfasaden, ger skydd åt klockvåningen men 

måste vara ett påtagligt vindfång när det stormar. Så här såg de 

flesta fristående klocktorn ut i södra Sverige. Inte undra på att 

klockstapeln vid t.ex. Stora Hammar i sydvästra Skåne, på en av 

Sveriges blåsigaste platser, helt enkelt revs sönder och rasade i en 

svår storm hösten 1730. 

I skuggan under takutsprånget finns klockstapelns stora träluckor, 

nu ordentligt igenbommade men annars vidöppna när det 

drar ihop sig till gudstjänst. Luckor finns åt alla fyra väderstreck. 

När klockklangen dånar ut över nejden känner ljudvågorna inga 

begränsningar. Varje söndag kan Anna Hansson flera kilometer 

från kyrkan höra klockklangen över socknens trädtoppar – dvs. 

om hon nu ger sig tid att lyssna. Ibland händer det faktiskt att 

Anna stannar upp i sina hushållsbestyr och fångar upp ljudet av 

den spröda klangen. Anna är inte religiös - går till kyrkan några 

gånger när andan faller på, och det gör den sällan. Men det där 

ljudet över skogen känns ändå så märkligt. Något tryggt mitt i 

all sin anonymitet. Ett ljud som bär på tradition, tankar och minnen. 

Mest förknippar hon förstås ljudet med begravningar - alla 

de gånger som en god vän eller släkting följts en bit på den sista 

färden. Hon minns som det var igår när hon som liten för första 

gången förstod att det svagt klämtande ljudet verkligen betydde 

24 25 

Kyrkklockornas klang har i 

mer än tusen år kallat socknarnas 

innevånare. Endast ett 

fåtal medeltida klockor är dock 

bevarade. Många har gjutits 

om till kanoner eller så har de 

spruckit. Bilden visar klockan i 

Gualövs klocktorn i Skåne.

Den mäktiga klockstapeln 

invid Pelarne gamla kyrka i 

nordöstra Småland imponerar 

med sin beklädnad av träspån, 

allt nogsamt tjärat för att motstå 

naturens förstörelselusta. 

något. Modern, som stått och putsat fönster, hade plötsligt stannat 

upp i arbetet, tittat ut genom det öppna fönstret och sagt: 

- ”Nu ringer de för morfar!” 

Själaringningen för en älskad vän och moderns lugna, sakligt 

konstaterande ord kom att sätta sina spår. När klockklangen hörs 

en vanlig vardag är det nära att fråga sig vem det nu är som får 

lämna jordelivet till tonerna av himmelsk klang. 

Klockstaplar finns från söder till norr. De har alla egentligen 

endast en funktion att fylla; att hålla upp de tunga malmklockorna 

och skydda dem för naturens nedbrytande makter. De 

riktigt ålderdomliga staplarna står i nära anslutning till de gamla 

kyrkobyggnaderna men det finns också nya staplar som kastar 

sin skugga på kyrkogårdar som anlagts i senare tid; i en tid när 

gravplatserna inte räckt till runt den gamla kyrkan. Många olika 

utformningar finns, i grundformerna antingen som helt inbyggda 

trätorn eller också som höga träbockar, stagade med ett flertal s.k. 

snedstyvor - alltsammans fäst vid en kraftig träram på marken. 

De höga bockstaplarna är ofta helt öppna men de väldiga stolparna 

är täckta av träspånor. Det gäller ju att skydda den bärande 

konstruktionen från röta. Tjocka träspånor bildar ett majestätiskt 

reliefverk - klockstapeln blir en märklig hybrid mellan å ena sidan 

en till synes svårt intorkad urtidsdrake, täckt av svartbruna fjäll, å 

andra sidan ett arkitektoniskt fulländat byggnadsverk i trä. 

Är träspånorna riktigt gamla är de täckta av många lager med 

tjära. Ibland, när lusten faller på, gör jag något så brottsligt som att 

med en fickkniv skära av en bit av tjärlagret. Jag stal en gång en 

sådan tjärbit när jag besökte Pelarne träkyrka i Småland. Medan 

hustru och barn dukade upp eftermiddagskaffet på en bänk invid 

kyrkans parkeringsplats begick jag brottet. I min hand låg nu en 

väsentlig del av den svenska historien i form av en till synes obetydlig 

klump intorkad tjära. Klumpen kom från den stora klock- 

26 27

Klockstapeln invid Kvistbro 

knuttimrade träkyrka i När-ke 

är jämngammal med själ-va 

kyrkan, från året 1662, och har 

liksom denna för-setts med en 

tidstypisk röd skyddsfärg. 

stapeln söder om kyrkan. Tänk om klumpen kunde tala ... vilken 

fantastisk historia skulle jag då inte få höra. Tillverkad av några 

okända män i en sådan där typisk ”tjärdal” som de gamle kallade 

det – ett avlångt hål i marken - antagligen beläget i skogarna inte 

långt från kyrkan. Tjära som blivit påkletad under några soliga 

sommardagar för längesedan. Tänk om dåtidens röster kunnat 

bevaras i denna en gång plastiska massa - liksom i gamla grammofonskivor 

av vinyl. Vad skulle jag då få höra? Klumpen är 

sammansatt av flera olika tjärskikt; klockstapeln ju tjärats många 

gånger under seklernas lopp. Det är ju faktiskt så att varje lager 

tjära representerar en svunnen mänsklig omtanke och kärlek till 

den gamla byggnaden. Det kändes lite vanvördigt när jag med 

fingret knäppte iväg tjärklumpen för att gå och dricka kaffe men 

allting är förgängligt. 

Klockstapeln vid min kyrka är inte av den uppsvenska bocktypen. 

Här står i stället det inklädda trätornet. Typen finns i sydligaste 

Sverige, Danmark och norra Tyskland. Genom Smålands 

milsvida skogstrakter har denna klocktornsmodell inte kunnat 

bana sig väg. I stället möter man här den mera svenska bockformen. 

Av någon outgrundlig anledning har emellertid den sydsvenska 

varianten slagit rot i ett begränsat område mellan Vänern och 

Vättern, speciellt i Vadsbo härad. Här reser sig några kraftiga 

ektimrade torn med höga fyrkantsspiror. Varför bara här? Är det 

kanske så att det förr funnits betydligt fler klock stap lar av denna 

typ i angränsande slättområden? Försvann de när man började 

bygga stentorn i kyrkorna och hänga in klockorna i dessa? Visar 

tornen på gamla kyrkliga kontakter mellan Västergötland och 

Skåne/Danmark? 

En liten trädörr på ena sidan leder in i trätornet. Bakom dörren 

är det mörkt men det är inte svårt att hitta strömbrytaren - det är 

bara att följa den vita elledningen av plast som på ett synnerligen 

missprydande sätt blivit fastspikad i det medeltida vir ket. En panisk 

förskräckelse ligger nu på lur. Vad händer när jag vrider om 

28 29

strömbrytaren? Värst är det när man kommer in i kyrkor med mer 

än en strömbrytare att välja på och brist på informationsskyltar. 

Den inbyggda rädslan kommer antagligen av en händelse i ungdomsåren 

då jag i en av Upplands kyrkor av misstag råkade sätta 

igång kyrkklockorna med en enkel handvridning. 

Klocktornet luktar som en hederlig gammal potatiskällare; en 

liten unken jorddoft. Nu när elljuset lättar upp dunklet är det dags 

att gå på upptäcktsfärd. Det finns få platser som är så spännande 

att undersöka som gamla klocktorn - det skulle i så fall eventuellt 

kunna vara gamla kyrkvindar. Här råder ofta ”Kan vara bra att 

ha”- eller ”Vad ska vi göra med den” -mentaliteten. Vissa utrymmen 

är riktiga museisamlingar. Gamla sönderslagna gravstenar, 

träkors från tidigt 1900-tal, gamla träkarmar och dörrar; allt står 

blandat med moderna trädgårdsverktyg, skottkärror och jag vet 

inte vad. I just denna byggnad finns det en fin samling gravkors 

av trä. De står uppradade längs ena tornväggen, uppruttna i den 

del som en gång varit satta i marken men i övrigt förvånansvärt 

väl bevarade. ”Karl Andersson 1932” – se där en av de påmålade 

texterna på de vita korsen. Vem var han? Varför fick han ”bara” 

ett lättförgängligt träkors på sin grav? Tack vare en nitisk kyrkvaktmästare 

på 1960-talet räddades Karl Andersson från den totala 

glömskan och in i klocktornet. 

Det är egentligen först här inne i trätornet som man förstår att 

tiden faktiskt kan stå stilla. De fyra ytterväggarnas plankpanel är 

fäst mot en väldig ektimra, bestående av vertikala och horisontala 

trästolpar med infogade snedbjälkar. En första anblick ger ett 

minst sagt virrigt intryck men när hjärnan börjat inse att dessa 

mäktiga ekträn är infogade i ett speciellt mönster väcks en djup 

förundran. Kanske höggs träet för fyrahundra år sedan, kanske 

är det sexhundra år mellan nutid och dåtid. I bjälkarna kan man 

fortfarande se yxhuggen, som om de var gjorda i går. Timmermannen 

– vem han nu än kan ha varit – blir genom sitt hantverk 

levande och mycket påtaglig. Hans kvarlevor ligger bortglömda 

under fem fots jord, antagligen någonstans ute på kyrkogården; 

hans verk är däremot lika funktionsdugligt nu som då. 

På en ranglig trästege kommer man upp till klockrummet. Här 

hänger Storklockan och Lillklockan, tunga, otympliga men framför 

allt dammiga. Det är inte svårt att begripa att författaren Frans G. 

Bengtsson måste ha besökt ett gammalt klocktorn och här fått idén 

till det avsnitt i sin bok ”Röde Orm” där prästen Matthias botar 

vikingakungen Harald Blåtands tandvärk. När Orm kommer seglande 

med en kyrkklocka som last blir det liv på prästen: 

- ”Ett under, ett under! skrek prästen snyftande och sträckte 

armarna mot himlen. Guds änglar ha sett till oss i vår nöd, när våra 

iglar sjuknat. Detta är bättre bot än iglar. Men skynda nu, skynda, 

skynda. Det är farligt att dröja, ty han har svår värk.” 

Man tvättade nu noga klockan inuti och tvättvattnet blev helt 

svart av smutsen, vilket visade sig vara en läkande dryck som 

kungen sedan fick sörpla i sig. 

Detta får nu helt stå för Frans G. Bengtssons fantasi och författarskap 

men sanningen är den att kyrkklockor under en stor del 

av den kristna tiden räknats som bra märkliga och undergörande 

tingestar. Under de kristnas första århundraden efter Jesus död 

tog man visserligen helt klart avstånd från att ha någon klocka i 

gudstjänsten - det var något som förknippades med den hedniska 

kulten – men seder och tyckande förändras alltid med tiden. 

Klockornas malmklang har därför kallat kristna till sig alltsedan 

det forna 500-talet. Trehundra år senare var klockringning en väl 

inarbetad kristen sed. 

Missionären Ansgar fick i början av 800-talet tillstånd att hänga 

upp en klocka i den första missionskyrkan i vikingastaden Hedeby, 

nära nuvarande gränsen mellan Danmark och Tyskland. Här har 

också arkeologerna ur vattnet fiskat upp en tidig kyrkklocka som 

gått förlorad vid avlastning - eller pålastning - från ett vikinga- 

30 31

Kanske är detta den äldsta bilden 

av en svensk kyrkklocka 

som vi i dag känner. Klockan 

är avbildad på en runsten från 

sent 1000-tal i Harg i Uppland. 

Längst ner står en eller flera 

personer och drar i ett långt 

rep som är fäst till klockan. 

skepp. Att man fört kyrkklockor på långa vattenvägar framskymtar 

i ett brev till missionsbiskopen Gautbert i Birka på 830-talet. I brevet 

berättas det att den lilla kristna hopen i hedningarnas Sverige fått 

en kyrkklocka. Mellan holmar och öar i Mälaren har alltså för mer 

än tusen år sedan kyrkklockans klämtande ljud ekat. 

En klocka är så mycket mer än bara tung metall. Den är inte 

minst en ofrånkomlig ljudupplevelse. De första medeltida klockorna 

här uppe i Norden var emellertid inte alla så välljudande. 

Först under 12-1300-talen tillverkades klockor som hade stora 

krav på harmonisk klang. För att bl.a. uppnå detta förändrade man 

klockornas form. Klockan i Gothems mäktiga kyrka på Gotland, 

som enligt inskriptionen göts i Herrans år 1374, har en nästan 

fulländad klangbild. 

En klocka har en magi, förr omhuldad av både präster och 

menighet. Klockan skulle genomgå klockdopet innan den togs i 

bruk. Liksom i ett riktigt dop fick klockan ett namn. Biskopen skulle 

också tvätta klockan med vigvatten uppblandat med salt och olja. 

Sju gånger utvändigt och fyra gånger invändigt. Han behövde dock 

inte som Harald Blåtand dricka av tvättvattnet. 

En klocka är, eller rättare sagt var, ett föremål som måste ha 

inneburit en stor risk för arbetsskada för sin närmaste tjänare, 

klockaren. Det gick väl an när ringningen skedde från marken via 

rep, men när de stora senmedeltida stadsklockorna skulle trampas 

med pedaler, fastsatta direkt på klockaxeln ... ja, då går osökt 

tankarna till den stackars döve ringaren i Notre Dame. Nu var det 

inte bara dövhet som kunde drabba den medeltida klockaren. I 

Västgötalagen från 1200-talet finns en hel lagparagraf som berättar 

om riskerna med kyrkklockan. 

”Hængir klocka i. kyrkiu falder .i. hovod mannæ. böte sopn 

firi. niv marchum”. 

32 33

En nutida tolkning skulle vara att om klockan hänger i kyrkan 

och faller i huvudet ska man betala botpengar. Det var dock skillnad 

på vem som fick klockan på sig: 

”Falder .i. hovod presti æller klocchæræ vardhi sær sialvar.” 

Alltså; föll klockan i huvudet på prästen eller klockaren fick de 

skylla sig själva. Det var ju deras uppgift att se till att repen som 

höll uppe klockan inte var slitna. 

Varför dessa så tydliga bestämmelser om bötesstraff om fallande 

kyrkklockor råkade träffa och skada någon i socknen? Klockstaplarnas 

och kyrktornens övre våningar var väl inte några allmänna 

uppehållsplatser? Förklaringen finner vi kanske i några stenkyrkor 

från tidigt 1100-tal i Östergötland. På vindsloften finns de gamla 

takbjälkarna fortfarande kvar och i dessa är inhuggna urtag för 

metallaxlar till sedan länge försvunna kyrkklockor. Klockorna 

verkar ha hängt mellan takbjälkarna i långhusens västra del, strax 

ovanför ingångarna. De slitna urtagen i träet efter den svängande 

klockaxeln vittnar om forna tiders klockarearbeten. Bevisen finns 

i kyrkor som Hagebyhöga, där takvirket höggs år 1118, och i 

Väversunda med virke från strax efter år 1160. Det är genom s.k. 

årsringsdatering man fått fram dessa säkra årtal. 

Med sådana spår av klockupphängningar inne i långhusen blir 

det också lättare att förstå just Västgötalagen när den i en lagparagraf 

gör skillnad på skadeståndets storlek baserat på den plats 

där en oskyldig besökare eventuellt skulle råka få kyrkklockan 

i huvudet. Man talar nämligen dels om en situation då klockan 

hänger ”i kyrkan” och en när klockan hänger ”ute”. 

Urtagen i takbjälkar tillsammans med lagparagrafer vittnar 

alltså om att man under äldre medeltid haft kyrkklockorna också 

inne i kyrkan. Nu får man nog räkna med olika seder på olika 

platser av vårt avlånga land. Det finns nämligen belägg för att även 

fristående klockstaplar har en mycket lång historia. En fristående 

klockstapel finns t.ex. återgiven på den berömda medeltidsbonaden 

från Skog. Denna bonad från 1200-talet hittade man år 1912 vid 

Skogs kyrka i Hälsingland. Den dåtida sömmerskan har avbildat 

två klockor, hängande inne i en hög stapel, vars taknock pryds av 

djurhuvuden. Tre män sköter klockringningen från klocktornets 

undervåning. Själva kyrkobyggnaden har emellertid också en 

klocka, insatt i ett litet klockhus på långhusets taknock. En man 

nere i kyrkan står och rycker i ett långt rep som är fastsatt i klockan. 

Här är alltså åter ett bevis på klockor inne i kyrkan. I Lund har 

man grävt fram rester efter en stavkyrka från mitten av 1000-talet, 

vilken haft en fristående klockstapel strax väster om kyrkogaveln. 

Bevarade rester efter sex kraftiga stolpar – det har en gång varit 

totalt nio - visar på platsen för denna stapel; det äldsta kända exemplet 

i Sverige av typen inbyggt klockstapeltorn. 

I dag finns ca 450 klockstaplar bevarade i Sverige. När jag 

stänger dörren bakom mig och lämnar ”min” kyrkas klocktorn 

tänker jag på vad en bonde en gång föraktfullt sa om ett liknande 

torn vid Villie kyrka i Skåne: 

- ”Add di lar de gamla träböled stå innu!” 

I svensk översättning ”Att man låter det gamla träskjulet stå 

ännu!” 

34 35

Kyrkobyggnader 

Norge är träkyrkornas förlovade land. Höga, konstnärligt fulländade 

står de här än idag, fastän de flesta byggdes på 1200-talet. 

Med en bedövande vacker träsnideriteknik är de prydda med allehanda 

figurer och ornamentik. Det är ett ödets ironi att ett land 

som har så mycket sten i alla de former ska ha en av världens 

främsta historiska arkitekturer baserat på det förgängliga trämaterialet. 

Sverige, som i förhållande till sitt grannland kan sägas ha 

bristvara på sten men gott om träd, saknar däremot rikedomen på 

äldre träkyrkor men har ett överflöd på sten- och tegeltempel. 

På en träkyrkoresa genom Norge besökte jag bl.a. Borgunds 

mäktiga skapelse från 1200-talet. Visst var den vacker, denna 

kolossala träkyrka. Men här fanns också turistbussar i mängder, 

dyrt entrépris – en riktig turistfälla. Kontrasten var överväldigande 

eftersom jag två dagar tidigare hade besökt en av Norges allra 

äldsta träkyrkor, den i Urnes. På små branta bergsvägar och över 

en fjord med liten färja som gick tre gånger per dag hade jag nått 

mina Norgedrömmars mål. Urnes stavkyrka är uppförd runt år 

1050 i samma småskaliga stil som många av de missionskyrkor som 

även funnits här i Sverige. Det hela var fullständigt osannolikt. Här 

stod en vikingatida originalkyrka kvar. Inte en enda turist – inte 

ens en norrman - så långt ögat nådde. På kyrkans norra sidan fanns 

fortfarande den i djurornamentik kraftigt profilerade träportalen 

kvar. Den hade suttit där i nästan tusen år. Jag lät händerna smeka 

de märkliga djuren - kände den anonyme träsnidarens mejselurgröpningar 

och upplevelsen var total. Denna morgon insåg jag för 

första gången vilken enorm svensk konstskatt som måste ha gått 

förlorad när man under medeltiden började ersätta träkyrkorna 

med stenkyrkor. 

Nu är det faktiskt inte så att vi i Sverige helt saknar medeltida 

träkyrkor. Långt därifrån! I det skogtäta Småland och södra Östergötland 

finns sex medeltida träkyrkor bevarade och i det likaså av 

36 37 

Örberga kyrka i Östergötland 

ligger strax söder om Vadstena. 

Den är en av Sve-riges 

äldsta bevarade kyr-kor. 

Genom årsringsdate-ring kan 

byggnadsåret bestämmas till 

runt 1103.

Hedareds träkyrka i västra 

Västergötland är Sveriges enda 

bevarade kyrka i stav-verksteknik. 

Kyrkan byggdes i slutet 

av medeltiden, runt året 1501. 

skog dominerande Västergötland, Värmland och Närke finns också 

fem i behåll. Ingen av dessa är dock så gammal som Urnes; de är 

byggda från 1200-talet fram till början av 1500-talet. Alf Bråthen, 

en mycket sakkunnig forskarkollega, har genom sitt arbete med 

s.k. årsringsdateringar kunnat fastställa virkets huggningsår för 

dessa kyrkor. 

Våra äldsta träkyrkor har varit byggda i stavteknik. Kraftiga, 

i jorden nedgrävda stolpar av eketrä har burit upp taket och som 

väggar har man haft kluvna stockar som ställts bredvid varandra 

med nedre änden fast förankrad i jorden, den övre fastsatt i den 

horisontella bjälke som vilade uppe på stolparna. Det hela har 

liknat en kraftig palissad. I Lund har rester efter en mängd sådana 

kyrkor från 1000-talet grävts fram. I övriga Sverige har man endast 

på ett fåtal platser, t.ex. i Husaby kyrka i Västergötland funnit spår 

efter denna ålderdomliga teknik med jordgrävda stolpar. Jag vill 

noga betona ordet ”spår”; man hittade nämligen vid restaurering 

av Husaby nederdelen till en enda nedgrävd stolpe av ek. Även 

om mycket tyder på att denna kanske ingått i den äldsta biskopskyrkan 

från början av 1000-talet är det inte mycket att bygga en 

teori på – om man inte vill fantisera förstås. 

Snart insåg vikingatidens byggare att tekniken med jordgrävda 

stolpar inte var bra i byggnader som skulle fungera som kyrkor 

eftersom dessa var avsedda att stå betydligt längre än de tidsramar 

som markfukt, röta och organismer i jorden gav stolpar och 

väggplankor. Istället började man bygga träkyrkor på stengrunder. 

Hedareds stavkyrka i Västergötland är en sådan. Kyrkan är faktiskt 

den enda nu stående med just det ålderdomliga skicket med väggar 

i stavteknik, med plankorna resta som en palissad. Visserligen är 

kyrkan i dag helt täckt av en brädpanel för att skydda stavverket. 

Synd, men praktiskt om man vill bevara för kommande generationer. 

Gissa om många blev förvånade när man med årsringsdatering 

kunde räkna ut att virket till kyrkan fällts runt året 1501. Tidigare 

hade man gissat på en betydligt äldre datering. 

38 39

Även om Hedared således med ett nödrop kan anses som medeltida, 

är den Sveriges enda kvarvarande träkyrka i stavteknik, 

alltså med stående plank. Bara någon mil från Hedared ligger 

Vänga. Det var här man gjorde ett mycket intressant fynd år 1905 

i samband med nedrivningen av den medeltida stenkyrkan. När 

det gamla trägolvet lyftes upp kunde rivningsarbetarna förvånat 

konstatera att golvplankorna i sanning var gamla. Stora delar av 

den träkyrka som stått på platsen innan den medeltida stenkyrkan 

byggdes hade nämligen återanvänts som golvmaterial! Det 

var helt enkelt så mycket trä bevarat att man med lätthet kunde 

rekonstruera hela träkyrkan. Den har varit av samma konstruktion 

som Hedared, i stavteknik. Här återfanns också profilerade 

bjälkar i vikingatida mönster, ja till och med delar av det timrade 

altaret. En årsringsdatering visar att virket huggits strax efter år 

1059. Sverige hade därmed fått ”sin” Urneskyrka, låt vara i sönderplockat 

skick. 

Av de elva på plats bevarade träkyrkorna i Sverige är tio utförda 

i timmerteknik med liggande fyrkantstimmer. Genom att foga samman 

timret i hörnen ”halvt i halvt” fick dessa kyrkor raka hörn i 

samma liv som ytterfasaden. Träet är ofta furu. För att skydda det 

liggande timret har man klätt väggarna med träspån på utsidan. 

Det är fullständigt förbluffande att besöka en sådan timmerkyrka, 

mäta väggtjockleken till kanske tjugo centimeter och förundras 

över att dessa smala väggar fortfarande kan existera fastän virket 

kanske höggs redan på 1200-talet. En sådan fantastisk känsla att 

stå inför sådana konstruktioner. Det är precis vad som hände mig 

i Granhults gamla kyrka mitt i Småland. Jag var tvungen att kalla 

på hustrun så att även hon kunde se och känna yxhuggen i träet. 

Det var som om timmermannen lämnat kyrkan senast i går och 

inte för sjuhundra år sedan. 

De mest besöksvärda träkyrkorna är, förutom Hedared och 

Granhult, även Tångeråsa i Närke. Fram till år 2001 kunde jag 

också foga Södra Råda i Värmland till denna lista. På hösten detta 

år brände en vettvilling med flit ner kyrkan. Jag och min familj 

utsåg genom åren kyrkan till en naturlig rastplats på våra biltåg 

genom Sverige. Redan vid första besöket, år 1984, frågade jag den 

vänlige vaktmästaren varför man inte hade säkrat byggnaden mot 

brand med sprinklersystem. 

-”Riksantikvarieämbetet tycker att det blir för dyrt”, var svaret 

den gången. 

Under åren var detta min ständigt återkommande fråga på 

platsen och hela tiden fick jag samma svar. Så brann kyrkan och 

plötsligt blev den så intressant att man från statens sida planerade 

att bygga en rekonstruktion för tio miljoner – tjugo gånger mer 

än vad ett sprinklersystem skulle ha kostat. Då fanns det plötsligt 

pengar! Ibland skäms man oerhört för att tillhöra landets antikvariska 

yrkeskår. 

Södra Råda var min favoritkyrka nummer ett. Det luktade 

gammalt, ålderstiget trä redan när man gjorde entré i kyrkans 

vapenhus, precis som man kunde förvänta då man stiger in i en 

medeltida träkyrka. Vapenhuset låg för ovanlighetens skull inte 

söder om långhuset utan istället invid den västra gaveln. Placeringen 

berodde på kluriga sockenbor under 1700-talet. Genom 

att ta upp en ny ingång i väster och samtidigt slopa ingången i 

södra långhusväggen, fick man plats med några fler bänkrader i 

kyrkan. 

Dåtida sockenbor var nog inte av ett resligt släkte, åtminstone 

inte att döma av dörröppningen in till själva kyrkan. Det var nämligen 

till att kröka ordentligt på ryggen. På en gammal planka, i 

senare tid uppsatt ovanför dörren, blickade halshuggna jungfrur 

ned på dig. Plankan med dessa målade, stympade me-deltida jungfrubilder 

satt tidigare på korväggen inne i själva kyrkorummet. 

Den sorligt försvunna konstklenod, som jag nu är i färd att 

40 41

Södra Råda kyrka i Värmland 

var en av Sveriges bäst bevarade 

träkyrkor från tidigt 1300tal. 

En vandal lyckades bränna 

ner kyrkan p.g.a. antikvariska 

myndigheter underlåtit att 

förse den med sprinklerssystem. 

beskriva, var belägen i södra Värmland mycket nära gränsen till 

Västergötland. Egentligen är det konstigt hur ödet ibland spelat 

in på ett mycket märkligt sätt. För lika säkert som att denna kyrka 

var ett av Sveriges främsta historiska smultronställen, lika säkert 

är att platsen redan på 1800-talet kunde ha varit en plöjd åker. Nu 

bar det sig emellertid så att en viss skåning av en tillfällighet kom 

förbi. Den gamla träkyrkan i Södra Råda var nämligen för inte så 

många generationer sedan i högsta grad rivningshotad. Ödet hade 

emellertid bestämt att så ej fick ske. Det outgrundligas redskap 

blev en resglad man vid namn Nils Månsson, mera känd under 

namnet Mandelgren. I dåtida akademiska kretsar ansågs han inte 

helt rumsren eftersom hans yrke var ”artist”. 

Mandelgren var en av dessa många 1800-talets fanatiker som 

vi idag har att tacka för att så mycket av vårt kulturarv är bevarat. 

Han färdades runt i vårt land, avtecknade, målade och antecknade 

sådant som ”syntes honom kasta ljus öfver fäderneslandets 

kulturutveckling”. Målet för detta digra fältarbete var att skapa 

ett monumentalverk om våra svenska kulturhistoriska skatter. 

Speciellt åren 1846-1850 var Mandelgren mer resande än bofast. De 

stora uppoffringarna att med häst och vagn färdas kors och tvärs 

i vårt land gav till slut resultat. När bokverket kom ut i Paris år 

1862 - svenska staten hade refuserat projektet - väckte det en enorm 

internationell uppskattning. I planschverket återfanns på hedersplats 

målningar med motiv hämtade från Södra Råda kyrka. 

Det var året 1849 som Mandelgren första gången steg in genom 

den låga kyrkdörren och förstummades av den syn som mötte inne 

i den halvmörka kyrkan. Träkyrkan fullkomligt dignade av medeltidsmålningar. 

Man kan också lätt föreställa sig vår upptäcktsresandes 

förtvivlan när sockenborna meddelade att en ny kyrka 

skulle byggas på annat ställe och att den gamla skulle rivas. Här 

måste det handlas snabbt! I ett stämmoprotokoll daterat 29 juli 1849 

heter det att församlingen borde mot ersättning överlämna kyrkan 

till regeringen eller till herr Mandelgren. Församlingen lovade att 

42 43

Lunds domkyrka är en av Nordens 

främsta byggnadsverk 

från tidig medeltid. Kryptan 

under den stora absiden började 

byggas på 1080-talet och 

ersatte då en tidigare stenkyrka 

på platsen. 

i god tid meddela när försäljning för rivning skulle bli aktuell. 

Tio år senare räddades klenoden genom inköp av staten. En 

av Sveriges märkligare kyrkobyggnader hade blivit bevarad för 

kommande generationer till dess allt tog slut en höstnatt 2001. 

Till Södra Råda ska jag be att få återkomma längre fram, i avsnittet 

om kyrkmålningar. För de konstverk som förstummade 

Mandelgren i denna timrade träkyrka från början av 1300-talet 

förstummade även mig. Jag ska nu i stället efter denna utfärd 

bland träkyrkor åter ta er tillbaka till min sockenkyrka. Det är en 

bastant stenbyggnad som ligger framför mig i härligt sommarsolljus. 

Den ligger där med tjock, påslagen vit puts som om det vore 

en gräddtårta. En bättre liknelse hade nog den danske historikern 

Palle Lauring när han för länge sedan reste runt i Skåne och såg 

alla vitputsade medeltidskyrkor. Förvånat utbrast han: 

- ”Men käre ni, varför har ni hällt risengröt över kyrkorna!” 

Det liknar faktiskt risgrynsgröt, den där grova toppiga putsen 

som noga döljer allt det spännande som en medeltida tegelmur kan 

avslöja. Säkert finns rester efter både fönster och dörröppningar i 

den gamla muren; men nästan allt är genom putsen noga dolt för 

besökaren. Nästan säger jag, eftersom man vid senaste lagningen 

av murbruksskalet hittade rester efter en gammal igenmurad 

fönsteröppning. Nu är platsen för fönstret markerat med ett djupt 

streck i putsen. Det finns många sådana putsmarkeringar i vårt 

lands kyrkor. Ett försök att informera om någonting som man dolt 

men som för de flesta besökare blir till tämligen meningslösa streck 

i murarna, om de nu ens lägger märke till dem. 

Redan i slutet av 1000-talet började man bygga kyrkor av sten. 

Självklart har det varit i de gamla stiftsstäderna som man först haft 

ekonomiska resurser till detta. I Lund och Dalby, båda omtalade 

som biskopsstäder året 1060, har man vid samma tid gått igång med 

44 45

Ruinen efter S:t Olofs kyrka 

i Sigtuna står i dag som ett 

magnifikt minnesmärke över 

den äldsta kristna epoken i 

Mälarlandskapen. Kyrkan är 

troligtvis byggd i början av 

1100-talet men enligt senaste 

arkeologiska resultat kan det 

finnas rester efter en ännu 

äldre stenkyr-ka på platsen. 

att bygga stenkyrkor. I Dalby står kanske fortfarande rester kvar 

efter den kyrka som biskop Egino uppförde på 1060-talet. I Lund 

rev man redan efter några årtionden ner den första stenkyrkan för 

att börja bygga den nuvarande domkyrkan, Sveriges i dag främsta 

romanska byggnadsverk. Vi är då inne på 1080-talet. 

Uppe i det geografiskt sett gamla Sverige - Skåne tillhörde ju 

Danmark under medeltiden - är det de två bevarade stenkyrkoruinerna 

S:t Per och S:t Olof i Sigtuna som räknats bland de äldsta 

stenkyrkorna. Sigtuna tillsammans med Skara är ju våra första biskopsstäder. 

Speciellt S:t Per har man tidigare menat skulle kunna 

vara den äldsta biskopskyrkan i staden eftersom den uppvisar 

ålderdomliga drag. Kyrkan har haft ett centraltorn och i den västra 

delen plats för en förnämlig läktare. Dateringen har efter formen 

på det alltjämt bevarade kryssvalvet i tornet satts till 1120-talet. 

Det är jämförelser med liknande valv i Normandie som gjort dateringen 

möjlig. Denna konsthistoriska datering är emellertid ytterst 

vag, för att inte säga obefintlig om man nu skulle våga drista sig 

att använda den källkritiskt. Överhuvud taget vilar de absoluta 

dateringarna av Sveriges äldsta stenarkitektur på skrämmande få 

faktiska källuppgifter. Forskaren Mats Roslund har rätt när han 

konstaterar att ”ålders bestämningen på kyrkorna som smyckar 

Sigtuna är osäker och rör sig mellan 1000- och 1200-tal.” 

Genom de omfattande medeltidsarkeologiska undersökningar 

som skett i Sigtuna under de senaste åren har mycket nytt källmaterial 

som berättar om stadens äldsta tid kommit i dagen. Arkeologerna 

menar nu att staden är grundlagd av Erik Segersäll redan 

på 970-talet e.Kr. På en höjd mitt i bebyggelsen har troligtvis den 

första träkyrkan byggts direkt invid kungsgården. Det är denna 

träkyrka som snart fick lämna plats för den första biskopskyrkan 

S:t Gertrud, en stenkyrka som började byggas i samband med att 

Sigtuna blev biskopssäte senast ca 1070. Det skulle alltså funnit 

en stenkyrka i staden redan runt 1070, inte först ett femtiotal år 

senare som tidigare antagits. Sigtunas kyrkokonstruktörer skulle 

46 47

Domkyrkan i Västerås till-hör 

de svenska tegelkated-raler 

vilka började uppföras under 

1200-talet och som speciellt 

utmärkte biskopsstäderna och 

deras maktposition i det dåtida 

samhället. 

således vara lika långt framme som både de i Lund och i Dalby. 

Antagligen har det varit samma förhållande i Sveriges äldsta biskopsstad, 

Skara i Västergötland. Över huvud taget kan man räkna 

med att biskopskyrkor av sten uppförts mycket tidigt i alla våra 

äldre biskopscentra. Både Linköping, Strängnäs och Västerås var 

biskopssäten före år 1120. Självklart har dessa stifts biskopar inte 

velat vara sämre än grannstiftet vad det gällde att manifestera sitt 

stiftcentra med stenmurar och kalkbruk. 

Nog måste det ha varit en märklig syn som mötte besökarna i 

en dåtida stad med en stenkyrka. Högt över de små husen, många 

av usel kvalitet, reste sig kyrkobyggnaden ointaglig och dominerande. 

En markering av makt lika mycket som en markering av 

den kristna läran. Nog är detta ett påtagligt bevis på att missionstidens 

kanske kraftfulla men säkert också ödmjuka präster nu 

ersatts av ett högre prästerskap som visste att utnyttja den makt 

som religionen gett dem. 

Undersökningar i ett antal av Östergötlands kyrkor har genom 

utförda dendrokronologiska provtagningar visat att landsbygdens 

sockenkyrkor uppförts betydligt tidigare än vad man antagit. I t.ex. 

Herresta kyrka finns en datering till runt året 1112 och i Örberga 

kyrka har huggningsåret för plankor som inmurats i tornet kunnat 

bestämmas till år 1103. Dessa årtal, knutna till landsbygdens 

sockenkyrkor, visar med önskvärd tydlighet att stenbyggnadskonsten 

runt 1100 varit en realitet i Östergötland slättlandskap 

mellan Linköping och Vättern, ett av de viktigare tidigmedeltida 

kulturområdena inom det gamla Sverige. Det är inte svårt att räkna 

ut att det är Linköping som stiftcentrum som spelat en stor roll för 

landskapets stenbyggarkonst 

Det är alltså årsringsdateringarna som gett nya resultat när det 

gäller vår gamla byggnadskonst. Detta sätt att datera på är inte 

gammalt. Jag kommer ihåg när forskaren Thomas Bartholin i Lund 

i början av 1970-talet for runt och borrade i gamla ekar och i gam- 

48 49

S:ta Maria kyrka i Sigtuna 

var en gång dominikanerordens 

klosterkyrka. Redan på 

1220-talet stod kyrkan under 

byggnad. Den är där-med en 

av Sveriges äldsta tegelbyggnader. 

malt byggnadsvirke. Han lade då grunden för konsten att datera 

genom årsringar. Nästan samtidigt arbetade Alf Bråthen uppe i 

Mellansverige med samma teknik för att lösa åldersproblem. 

Utan ett långt, ihåligt borr är det svårt att datera gammalt 

virke. Man borrar helt enkelt igenom det gamla trävirket och från 

den borrkärna som man då får fram kan sedan avstånden mellan 

årsringarna mätas. Dessa skiljer sig i tjocklek beroende på olika 

årsklimat. Genom att sammanställa de olika tjocklekarna till ett 

diagram kan man mycket säkert få reda på när trädet fälldes. Ja, 

om barken finns kvar kan det t.o.m. gå att bestämma om det varit 

under höst eller vår som fällningen skett. Genom att borra i många 

av våra kyrkors gamla träbitar har alltså skapat en helt ny historiebild. 

I t.ex. Resmo kyrka på Öland är de bevarade takbjälkarna i 

långhuset rimligtvis huggna strax efter året 1102. Söder om Kalmar 

ligger Hossmo märkliga försvarskyrka. I äldre litteratur sätter man 

uppförandet av denna stenkyrka till slutet av 1100-talet. Trävirke 

som definitivt funnits med från det äldsta byggnadsskedet visar 

nu istället på ett byggnadsår strax efter år 1114. 

Även om en gammal byggnad i äldre skrivna källor kallas för 

”stenhus” kan den faktiskt vara uppförd av tegel. Detta gäller 

också våra kyrkor. Från det förgängliga träet över den massiva 

stenen gick de medeltida byggnadskonstruktörernas väg till teglet. 

Egentligen är det konstigt att det tog så lång tid att introducera 

tegeltekniken hos oss i Skandinavien. Redan de gamla romarna 

använde sig ju av bränd lera när hus skulle uppföras. Detta tidiga 

tegel var oftast kvadratiskt eller trekantigt i formen. Det skulle 

dröja länge innan man på kontinenten lärde sig att utveckla ett 

”modulsystem” för dessa byggklossar; bredden skulle vara något 

smalare än hälften av teglets längd. På det viset kunde man i 

mönster binda fast teglet till en tjock och hållbar mur med hjälp 

av kalkbruk. Det har länge diskuterats bland de lärde vilka det 

var som först förde tekniken till Norden. Tidigare var man av 

uppfattningen att tegelbyggandet överförts direkt från Lombar- 

50 51

diet - speciellt från Milano och Pavia - utan någon kontakt med 

norra Tyskland. Frågan är emellertid om det inte var de franska 

s.k. cisterciensermunkarnas idoga byggnadsverksamhet under 

1100-talet som banade väg för de inhemska utövarna av tegelbränneri 

och tegelmureri. En mycket avancerad tegelbyggnadskonst 

utvecklades t.ex. i de stora cistercienserklostren i Po-området under 

senare hälften av 1100-talet. 

Den äldsta kända tegelkonstruktionen i Norden är den försvarsmur, 

kallad ”Danevirke” som den danske kungen Valdemar I 

under 1160-talet lät uppföra tvärs över södra Jylland till skydd mot 

tyske kejsarens soldater. En blyplatta i kungens grav bär den stolta 

inskriptionen att han uppförde muren ”av bakad sten” (lateribus 

coctis). Det är också i Danmark vi finner de äldsta exemplen på 

tegelkyrkor i Skandinavien. Den mäktige Hvideätten satt på Själland 

och här uppfördes redan i slutet av 1100-talet stora tegelkyrkor 

i både Sorö, Ringsted och Roskilde. 

I Sverige blomstrade ”bakandet av sten” under 1200-talet och 

otaliga byggnader vittnar än idag om det hårda arbetet med att 

av fuktiga lerklumpar skapa sköna, funktionella och motståndskraftiga 

konstverk. Självklart var det endast de absolut rikaste i 

samhället, dvs. kyrkan och kungamakten, som i början hade råd 

att bygga med tegel. Liksom fallet en gång säkert har varit med biskopskyrkornas 

betydelse för stenbyggandet runt om i landet, blev 

under 1200-talet de stora katedralbyggnaderna i biskopsstäderna 

kraftcentra för tegelbyggeriet runt omkring på landsbygden. I 

Uppsala började vid mitten av århundradet domkyrkobygget efter 

franska idéer. I Linköping höll man redan år 1232 på med ett stort 

korbygge och år 1291 kunde biskopen Anund i Strängnäs inviga 

sitt nya tegeltempel. Stackars biskop Anund! På invigningskvällen 

gav kyrkmurarna vika, ett stort ras inträffade och hela östra katedralen 

demolerades. Att bygga med tegel i höga höjder fordrade 

minsann pengar och gedigen erfarenhet men också stor portion 

tur. Strängnäs kyrka är nämligen inte ensam om att ha rasat. I 

Malmö störtade på 1310-talet hela södra tvärskeppet när marken 

gav vika, år 1420 störtade hela den västra delen av samma kyrka 

och år 1442 rasade det nybyggda västtornet. 

Det ligger mycket av skönhetsupplevelser i ”den bakade stenen”. 

För visst är en medeltida tegelmur vacker att skåda, speciellt 

om solen i sned vinkel kastar sitt skuggspel över muren. Den heliga 

Birgitta saknade emellertid denna estetiska upplevelseförmåga. 

Hennes egna ord om utseendet på den stora klosterkyrkan i Vadstena 

var att den skulle uppföras ”aff steene ok ey aff thighle”. 

Vad kan månne ha legat bakom detta förnekande av ett så vackert 

byggnadsmaterial? 

52 53

Vapenhuset 

Tiderna förändras. För inte så länge sedan kunde man vandra 

in och ut i kyrkorna lite hur man ville. Låsta dörrar tillhörde under 

dagtid ovanligheterna. Så är det inte längre. De många stölderna 

i kyrkorna men kanske också vaktmästare som har fått ett utökat 

antal arbetsuppgifter att sköta har lett till förargligt låsta dörrar. 

Det är inte utan spänning som man numera som turist närmar sig 

den bastanta kyrkdörren. Ibland kan man på långt håll se att dörren 

är öppen, nyckeln sitter ju i låset. Alltför ofta blir det emellertid 

en chanstagning. Lyckan är fullständig om dörren glider upp, 

besvikelsen känner inga gränser om dörren, trots febrilt ryckande 

i dörrhandtaget, förblir stängd. Finns det något mera splittrande 

för själsfriden än en låst kyrkdörr! På något vis känner man sig 

lurad; lurad på många olika sätt. Som främling är man utestängd 

från bygdegemenskapen - från just denna sockens rötter med sitt 

förflutna. Som konstintresserad är man lurad på de eventuella 

konstskatter som finns bakom den stängda dörren. Som troende 

kristen finns ett präktigt gammalt reglat lås som hinder för att 

finna en stunds frid i Guds boning. Vad göra? 

En liten lapp på kyrkdörren, ofta handtextad eller utskriven på 

en gammal skrivmaskin av typen Halda, kan ge den nödställde 

hjälp. ”Kyrknyckel kan hämtas hos Hulda Persson” - hur många 

liknande texter kan man inte finna på våra kyrkdörrar. Ibland finns 

det t.o.m. ett telefonnummer. Men vem i hela friden är Hulda? Var 

bor hon? Kommer det att ta lång tid att spåra upp henne? Ofta är 

det ju en liten oplanerad paus under en dagstur på semesterresan 

som gör att man kanske stannat bilen vid en kyrka. Som turist kan 

man om dörren är låst kasta den vackra färgbroschyr som kanske 

varit vägvisaren till platsen. Troligt är ju att man aldrig mera kommer 

tillbaka, att detta var det enda speciella tillfället i livet att ta 

del av just denna sockens unika, äldre historia. 

Själv har jag sedan länge använt mig av telefonens vidunderliga 

möjligheter att öppna kyrkdörrar. En mobiltelefon, ett nummer till 

54 55 

Hannas lilla medeltidskyrka 

på Österlen i Skåne har på 

norra sidan ett lågt vapenhus 

från 1400-talet. Vapenhuset 

har den för Skåne karakteristiska 

trappgaveln. Märkligt 

nog är antalet trappgavlar inte 

lika stort på östra respektive 

västra gavelsidan.

Denna något annorlunda 

lösning på problemet med 

stängda kyrkor finner du i Örberga 

kyrka i Östergötland. 

upplysningen och man får direktkontakt med pastorsexpeditionen 

eller kyrkvaktmästaren. Tekniken fordrar emellertid övning och 

tillgång till en Sverigekarta. Pastorsexpeditionerna är numera 

sammanslagna och ibland får man rada upp namnen på alla omkringliggande 

kyrkor innan man får napp. Men hjälpsamheten via 

telefon känner inga gränser. Som den dagen jag ville få kontakt 

med någon som kunde öppna kyrkan i Klockrike i Östergötland. 

- ”Vilket vackert namn”, sa den kvinnliga telefonisten. 

Sedan blev det emellertid värre. Trots långt sökande kunde 

hon nämligen inte hitta kyrkans pastorsexpedition i sin väldiga 

databas. 

- ”Jag får ditt nummer så återkommer jag. Den här orten har 

jag aldrig hört talas om, den måste jag bara finna.” 

Man blir ibland förbluffad. Efter en halvtimme återkom denna 

anonyma människa och kunde glad i rösten ge telefonnumret till 

kyrkans vaktmästare. 

Dom är sådan. Alla vänliga människor i Sverige. 

Jag vet två kyrkor där man har löst nyckelproblemet på ett 

mycket annorlunda sätt. För att t.ex. komma in i den mycket 

välbevarade 1100-talskyrkan i Borrie utanför Ystad behöver man 

givetvis en nyckel. För att underlätta sitter emellertid den bastanta 

nyckeln i en järnkedja som är permanent förankrad i dörren! Den 

andra kyrkan är Örberga i Östergötland. Här har man samma 

finurliga lösning. För att nu inte någon ska gå och få fula tankar 

vill jag dock påpeka att i dessa kyrkor finns knappast några lättstulna 

föremål. 

Nu ska vi inte gå och tro att allting var bättre förr. Alla våra 

medeltida landskapslagar börjar med en samling lagbestämmelser 

som rör kyrkorna, den s.k. ”Kyrkobalken”. Här finner man bl.a. 

56 57

lagparagrafer om hur man skulle förfara vid inbrott och annat 

elände. Att man tagit upp sådana saker, tyder på att dessa brott 

inte varit ovanliga företeelser; något ofog som man försökt att i 

lagen stävja. Vem som skulle ha ansvaret för att kyrkdörren var 

låst berättas t.ex. om i östgötarnas lag: 

”Sedan ska man taga klockare. Bönderna ska sätta tre på förslag, 

prästen har att ta en av dem, vilken han helst vill. Därpå ska 

bönderna ta kyrkans nyckel och lämna den i händerna på prästen 

och denne till klockaren.” 

Det var alltså klockaren som skulle ha nyckeln i förvar men 

prästen hade det slutliga ansvaret att se till att dörren var låst. 

Om tjuven ”går in genom öppen dörr, då ska prästen gälda den 

skada, som kyrkan fått.” Blev dörren uppbruten och tjuven stal 

mässkläderna räknades detta som nidingsverk och straffades hårt. 

Om tjuven varit så angelägen om att komma in, att han grävt sig 

under syllträet - vilket förutsätter att det är frågan om en träkyrka 

- då kunde både prästen och klockaren känna sig lugna. Då fick 

socknen ta på sig ansvaret och kostnaderna. 

Kyrkan i min hembygd har ett vapenhus; en liten byggnad som 

sticker ut från kyrkobyggnaden mot söder. Det är långt ifrån alla 

kyrkor i vårt land som har vapenhus men där de finns ligger de 

för det mesta vid kyrkans sydsida. Tyvärr har många vapenhus 

rivits. När t.ex. den berömde fornforskaren Johan Peringskiöld, 

verksam vid ”Antikvitetskollegiet” i Stockholm, under slutet 

av 1600-talet och början av 1700-talet reste land och rike runt på 

inspektionsturer, tecknade han ofta av de kyrkor han passerade. 

I Sörmland avbildade han 61 kyrkor med vapenhus. Av dessa är 

det nu endast arton som har kvar sina vapenhus. 

Dörren in till vapenhuset sitter mitt på gaveln och muren pryds 

upptill av en vacker trappstegsformad avslutning. Taket är täckt 

av rödgula taktegel i olika nyanser, det var längesedan de här 

takpannorna formades av människohänder. Egentligen är det en 

oanständig beklädning, i ordets fulla bemärkelse. Takteglen av 

denna uråldriga typ kallas ju för munk- och nunnepannor. Halvcirkelrunda 

i tvärsnittet ligger de i två lager så att alla skarvar 

täcks. Nunnorna ligger alltid underst och munkarna överst! Av 

någon obeskrivlig anledning har man alltid hyst misstankar om att 

nunnor och munkar endast ägnat sina liv åt hemliga kärleksaffärer 

med varandra. Det är minsann inte bara i kyrktaken man finner 

belägg för detta; otaliga är de hemliga gångar där kärlekskranka 

klosterinnevånare sägs ha ilat till sina möten. I Stockholm och 

Malmö vimlar det t.ex. om historier om sådana hemliga gångar. 

Att dessa ”gångar” i senare tider visat sig vara gamla toalettbehållare 

gör kärlekshistorierna något väl mustiga och samtidigt 

fullständigt osannolika. 

Dörren glider upp och den där obeskrivliga känslan av kyrkomiljö 

slår mot mig ens innan jag satt min fot innanför dörren. 

Lukterna kan variera från kyrka till kyrka men de håller sig alltid 

inom samma doftskala. Lukt av gammalt trä, tjära, stearinljus och 

något modernt golvtvättmedel, kanske av typ ”Ajax”. 

Vapenhus låter krigiskt och förstärker på något sätt den sedan 

länge förhärskande bilden av medeltiden som en mörk och krigisk 

tid. Man kan lätt frammana bilden av de råa medeltidsmännen 

som, för att de inte skulle börja hugga och slå med sina vapen i 

kyrkan, behövde särskilda ingångshus där de var tvingade att 

lägga ifrån sig sina vapen. ”Vapenhus ... ursprungligen benämningen 

på den del av en kyrkobyggnad i vilken männen skulle 

lägga från sig sina vapen före inträdandet i kyrkan” står det att 

läsa i den svenska Nationalencyklopedin av år 1996. Om detta 

skulle vara riktigt kan man endast förundra sig över storleken på 

många vapenhus. För att rättfärdiga dessa byggnader som tillfälliga 

förvaringsplatser måste ju männen haft med sig hela vagnar 

eller dragkärror fullastade med vapen! 

Det hela blir än mera osannolikt, trots att det står i NE, om man 

58 59

Kinne-Vedums ytterst välbevarade 

medeltidskyrka i Västergötland. 

Här finns alla viktiga 

byggnadsdelar intakta - absid, 

kor, långhus, vapenhus, torn 

och sakristia. 

funderar lite över böndernas vapenutstyrsel. Svärd och armborst, 

stridsklubbor och lansar ... inte var detta något som vanliga bönder 

fick vandra omkring med? I de flesta socknar fanns en storman eller 

adelsman som styrde och ställde och inte tillät han något sådant? 

Kniven i bältet var nog det enda ”vapen” som bonden hade som 

kunde räkna som mera farligt. Att bygga speciella hus för en hög 

med knivar kan inte ha varit speciellt logiskt. 

Skulle vi till äventyrs kasta blickarna på de skriftliga källor som 

omtalar att vapenhusen verkligen använts för tillfällig förvaring 

av vapen under kyrkobesöket, blir man smått förvånad. Trots att 

det land och rike runt hävdats denna funktion, får man söka bra 

länge för att få den bekräftad. I Danmark förekommer vapenhus i 

riklig mängd men ordet känns faktiskt tidigast från 1530-talet och 

framåt. Under 1600-talet bestämdes för t.ex. Skåne att de vapen 

som bönderna hade att ställa upp med i krigstid skulle förvaras i 

låsta skåp i vapenhusen. I Norge känns ordet vapenhus överhuvud 

taget inte i medeltiden - undantaget en uppgift från 1300-talet 

vilken är mycket tveksam om man verkligen åsyftar ett vapenhus. 

Men i Sverige måste man väl då känna till detta begrepp! Jo visst, 

men det äldsta omnämnandet är från 1459 och yngre källmaterial 

är magert. Att man dessutom i vapenhusen skulle lägga ifrån sig 

sina vapen är mycket svårt, för att inte säga näst intill omöjligt, 

att utläsa ur källorna. 

Det var min högt avhållne lärare i de lägre klasserna i skolan 

som först öppnade mina ögon för vår spännande historia. Samtidigt 

fick jag lära mig en massa struntsaker och osanningar; påståenden 

och gissningar som generation efter generation har fått ta del av 

i folkbildningens heliga namn. Först under vuxen ålder fick jag 

klart för mig hur mycket det är av hjärntvätt som vi genom de 

humanistiska ämnena i skolan får inbakat i den goda bakdeg som 

kallas kunskap. Fortfarande talar man i skolorna varmt om sagorna 

om Gustav Vasas flykt genom Dalarna, fortfarande framstår den 

medeltida katolska kyrkan som de giriga munkarnas paradis. Två 

60 61

Bland de medeltida kalkmålningsmotiven 

från Vireda 

kyrka i Småland finns denna 

bild där Jesus visar upp sina 

sår för ängeln och där blodet 

omvandlas till vinet i kalken. 

exempel på renodlad politisk propaganda som spreds på 1500talet 

och som fram till våra dagar hållit sig levande. Inte undra på 

att jag är skeptisk till många av de historiska klyschor som finns. 

Begreppet vapenhus är en sådan. 

Under speciellt 1400-talet uppfördes de flesta av våra nordiska 

vapenhus. Man byggde helt enkelt ett förrum framför en av kyrkans 

ingångsportaler, mestadels den södra. Redan på 1300-talet 

finns exempel på dessa förrum men inte alls i den mängd som 

skulle komma att skapas under senmedeltiden. Kanske kan detta 

bero på att de äldsta vapenhusen varit av trä och inte lämnat några 

spår efter sig. Det kan också beror på att behovet för sådana förbyggnader 

inte varit så stort förrän under 1400-talet. Blev man mera 

krigisk under detta århundrade? Det tror i varje fall inte jag. 

Av vapenhus från 1300-talet kan nämnas Tensta och Håtuna 

i Uppland och Trefaldighetskyrkan i Uppsala. I Malmös stora 

tegelbasilika S:t Petri byggdes ett praktfullt vapenhus under de 

första decennierna av samma århundrade. Vapenhuset ligger här 

på den norra sidan vilken vette ut mot det medeltida torget och 

tingsplatsen, ett liknande läge som för Uppsala Trefaldighetskyrka. 

Passagen in till själva kyrkan i Malmö har skett från norr genom 

vapenhusets västra del. Östra delen av vapenhuset var inrett till 

ett kapell med ett praktfönster åt öster. I skrifter från 1500-talet 

kallas kapellet för ”Vor Frues kapell vid stänkestenen”. I svensk 

översättning blir detta Jungfru Marias kapell vid den urholkade 

sten med det vigvatten som man stänkte på sig innan man gick 

in i själva kyrkan. 

Givetvis kan min hembygds kyrka inte jämföras med de stora 

stadskyrkorna praktfulla inredningar. Men vapenhus har den. 

Någon gång under 1400-talet har en eller flera murare med gesäller 

använt några månader av sitt liv för att bygga ett bastant 

vapenhus i tegel just här. Den som bestämt att nybygget skulle 

uppföras har kanske varit snål. Huset är nämligen lågt och några 

tegelvalv fanns det inga pengar till. Man slår nästan huvudet i 

62 63

Målningarna i Härkeberga 

kyrka i Uppland räknas som 

konstnären Albertus Picturs 

främsta verk. Målningarna 

skapades på 1480-talet. Här ses 

”Livets hjul” på vapenhusets 

västra vägg. 

det gamla trävirket i taket. Vad gömmer sig bakom de vitkalkade 

väggarnas tjocka putslager? Finns det rester efter målningar? 

Vad döljer sig under golvet utmed den östra muren? Ligger här 

fortfarande grundstenarna till det altare som troligtvis stod här 

innan det revs på 1500-talet ... innan sockenborna blev tvingade 

att se både världen och det heliga utifrån vad Luther i Tyskland 

ansåg vara riktigt? 

Ett medeltida vapenhus var förvisso något som tillhörde kyrkan 

men det verkar ändå på något sätt ha räknats som en mera 

världslig byggnadsdel. Detta framgår t.ex. i en del av den heliga 

Birgittas nedteckningar efter mitten av 1300-talet. Hon hade då 

begett sig till Rom och, förfärad över att se den katolska kyrkans 

förfall i denna kristenhetens stad, spred hon en bitskhet omkring 

sig som måste ha väckt onda känslor till liv. Bl.a. kan man av hennes 

hand läsa följande text: 

”Altarna ligger öde, den som handhar de heliga kärlen gör detta 

med kärlekslösa händer. Han håller Gud i sin hand, men Gud är 

icke i hans hjärta, ty detta är fullt av världens fåfänglighet. Högmässan 

firas icke längre i helgedomen utan i vapenhuset, som är 

världen, ty all kristlig kärlek är förvandlad i världslig fåfänglighet. 

Altarna är ödelagda, och offren läggs i värdshusen.” 

Med sådana utspel är det egentligen ett under att Birgitta blev 

helgonförklarad! Men så var också hennes helighet kraftigt ifrågasatt 

av några av kyrkans dignitärer. I detta sammanhang kan 

det dock vara av intresse att konstatera att en kyrkas vapenhus 

för Birgitta var liktydigt med världsliga saker. 

Ett medeltida vapenhus var något förmer än bara ett genomgångsrum. 

Vid den östra väggen har säkert i flera fall funnits ett 

altare. Spår efter sådana finns fortfarande bevarade i några kyrkor. 

Detta betyder att rummet faktiskt haft en religiös funktion och 

definitivt inte i första hand tjänat som någon vapenkammare. Men 

64 65

varför då ordet ”vapen”? 

Förklaringen på ordet kanske framskymtar genom de kalkmålningar 

som bevarats i några vapenhus, speciellt i Uppland. 

Målningarna verkar nämligen sinsemellan följa samma huvudmönster. 

Ovanför altaret på den östra väggen avbildas Kristus som 

s.k. smärtoman, dvs. här visas alla de pinoredskap som användes 

vid pinandet och dödandet av Jesus. Själva Jesusbilden uppvisar 

dessutom de fem sår som ingick i lidandet; de genomstungna fötterna, 

händerna och lanssåret i sidan. Dessa var enligt den kristna 

läran de ”vapen” som Kristus besegrade djävulen och döden 

med. Ibland målas dessa s.k. ”arma Christi” på väggen som en 

vapensköld. Ett praktfullt exempel är vapenhuset i Roslagsbro i 

Uppland. Två änglar håller själva skölden på vilken Kristus sitter 

omgiven av sina pinoredskap. Skölden är krönt av en hjälm med 

ett kors, den omges av lansen som stöttes i sidan och staven med 

ättikssvampen som gavs den törstande på korset. 

Blickar vi runt om oss på vapenhusens övriga väggar möts vi 

av ett säreget, medeltida motivval. Plötsligt inser man att våra 

gamla kyrkor alls inte är så fridfulla som vi kanske tror. Det pågår 

en väldig kamp inomhus, speciellt i just vapenhusen. Dessa förrum 

till den egentliga kyrkan är platser där det goda och det onda 

bekämpar varandra. Samtidigt som den östra muren visar hur 

Kristus besegrar ondska och död, visar övriga väggar och valv ofta 

djävulsbilder och mänsklig förgänglighet. Jag säger bara Härkeberga! 

I denna kyrka i Uppland har konstnären Albertus Pictor på 

1480-talet i en knivskarp och fullkomligt bländande konstutövning 

frammanat de mest groteska figurer. Vapenhusets väggar vimlar 

av arbetande människor, sjuka människor och människor med de 

groteskaste utseenden. Här finns också människans liv och död 

åskådliggjorda genom ett stort livshjul. Men på den östra väggen 

skiljer sig motivet markant. Här visas den s.k. Gregoriusmässan. 

Under en mässa som påven Gregorius I en gång höll, visade sig 

plötsligt den lidande men segrande Kristus för den förbluffade 

påven. Med sina fem sår, hans ”vapen”, visar Jesus att han är sanningen 

som kan besegra ondska och död. 

Jag är helt övertygad om att ursprunget till begreppet vapen i 

ordet vapenhus ska ses som en symbol snarare än som ett faktiskt 

föremål. Den stora mängd av vapenhus som byggdes under speciellt 

1400-talet överensstämmer också med tiden då man fullständigt 

fanatiskt började dyrka Kristi kropp, eller som det då hette 

”lekamen”. Man ställde ut både nattvardsvin och nattvardsbröd 

till beskådande och troende knäföll inför dessa heliga symboler 

för Jesus kroppsdelar. Träskåp med galler hindrade att man stal 

dyrbarheterna. Kulten av Kristi kropp, speciellt kring det vigda 

nattvardsbrödet, fick faktiskt ett officiellt startskott av påven 

Urban IV redan året 1264. Under 1300- och speciellt 1400-talet 

vigdes i många kyrkor altare till Heliga Lekamen och speciella 

gillen uppstod i detta förhärligande av Kristi kropp och blod. 

Under samma period byggdes de flesta vapenhusen framför våra 

nordiska kyrkor. 

Vapenhusen har varit tullstationer mellan kyrkobyggnaden 

som symbol för det himmelska paradiset, fyllt av godhet och hopp, 

och den omgivande världens ondska. Som sådana gränsstationer 

har dessa förrum säkert också använts till möteslokaler när man 

behövde dryfta olika frågor av världslig natur. Det är ju inte 

ovanligt att finna rester efter uppmurade, låga sittbänkar utmed 

vapenhusens insidor. I ett antal bevarade källor berättas också 

om sådana vapenhusmöten. Året 1377 stämde t.ex. borgaren Tyge 

Olufsen träff med den lundensiske ärkebiskopen i vapenhuset till 

S:t Godehard kyrka i Lund. Ärkebiskopen fick under mötet mottaga 

en donation till ärkestiftet. 

I den medeltida Östgötalagen finns en speciell paragraf som 

berättar om att platsen vid kyrkdörren var viktig när man skulle 

göra upp orättvisor. Om någon t.ex. slagit en präst eller annan 

kyrkligt vigd person ”skall man stämma för kyrkodörr”. Här be- 

66 67

Gregoriusmässan återgiven 

av Albertus Pictor i Härkeberga 

kyrkas vapenhus. 

Jesus uppenbarar sig för den 

bedjande påven och visar upp 

sina ”vapen”, dvs. de sår och 

de pinoredskap med vilka han 

övervann döden och ondskan. 

stämdes sedan straffet för ogärningen, ”och i alla mål, som höra 

till kyrkobot, stämme man den skyldige för kyrkdörren.” Nu var 

det endast i tre fall som man kunde göra detta: våld mot kyrkans 

man, om man utfört s.k. hjonelag eller om en bonde inte ville betala 

sin tiondeskatt. Det gällde att se upp, gjorde prästen fel stod det 

honom dyrt: ”Stämmer man någon för kyrkdörr för andra mål än 

dem som nu äro sagda, böte den som stämde tre marker.” 

68 69

Portaler och dörrar 

Portalen mellan vapenhus och långhus i min hembygds kyrka 

är inget att skryta med. Jag torde säga att den svarar väl till genomsnittet 

av dörrar i svenska kyrkor. Under 1800-talets stora 

befolkningsvåg och högkyrklighet var man tvungen att förändra 

de gamla byggnaderna. Och ofta tog man ett ”grabbatag” i pengapåsen, 

rev ner och byggde om, för fint skulle det vara. Medeltida 

dörröppningar förstorades och förstördes, nya kom till. De gamla 

järnbeslagna ekdörrarna kastades eller hamnade som logdörrar 

hos bönderna. I många fall stuvades de in i kyrkans lagerrum, i 

bästa fall fick både de och den omgivande portalen sitta kvar eller 

också hamnade de på museum. 

Här i min hemtrakt var det inte mycket bevänt med känslorna 

för det historiska arvet. Där en gång en vacker, smal portal med 

massiv ekdörr visade vägen in i kyrkan sitter i dag en fullständigt 

modern, brunlaserad trädörr infäst i en slätputsad cementvägg. 

Det är inte utan att man med en djup suck tänker på Omberg! 

Vad har nu det höga Omberg vid Vätterns östra kust med 

gamla dörrar att göra. Frågan kan synas berättigad. Egentligen 

inget mer än att det var här som jag en vacker sommardag fann 

två av Sveriges vackraste dörrar, båda från medeltiden. Givetvis 

inte i den vilda skogen som täcker berget men i de två kyrkor som 

ligger nästan i bergets skugga – på någon mil när. Den vackra lilla 

Väversunda kyrka ligger närmast berget. Här finns fortfarande 

den smala, medeltida dörren i behåll på ursprunglig plats. Vackra 

smidesband är formade till en berättelse med religiös anknytning. 

Rogslösa kyrka ligger inte långt bort. Den dominerar slätten norr 

om Omberg. Västtornet är ett massivt stenbygge, arkitektoniskt 

fulländat men av något löjligt utseende. Stentornet är nämligen 

så gammalt att det byggdes redan när den gamla träkyrkan stod 

här i slutet av 1000-talet. Man anpassade stentornet till träkyrkans 

bredd och när sedan en ny stenkyrka restes blev proportionerna 

70 71 

Kyrkdörren i Väversunda i 

Östergötland tillhör en av våra 

historiska rariteter, med järnbeslag 

tillverkade och formgivna 

av en okänd smed under 

högmedeltiden.

Denna dörr, vilken sitter i 

Rogslösa kyrka nära Vadstena 

i Östergötland är knuten till en 

mustig legend om trollen på 

närbelägna Omberg. Dörren 

ska ha suttit som dörr till trollens 

ladugård. 

på tornet helt tokiga i förhållande till den nya, betydligt bredare 

kyrkan. Ett vapenhus från 1800-talet i trä skyddar kyrkingången 

i södra långhusmuren. Det får man vara tacksam för. Här sitter 

nämligen den gamla trädörren från stenkyrkans äldsta tid fortfarande 

kvar. 

Det berättas många märkliga legender om denna kyrkdörr. I 

Rödgavels grotta på Omberg bodde en gång en mängd troll och en 

dag bar det av för att buda till en bröllopsfest. Ombergtrollen bjöd 

in alla sina likar från hela Östergötland men man glömde de fattiga 

släktingarna i Västergötland på andra sidan sjön. Dessa struntade 

emellertid i att de inte var inbjudna, tog sig över det stormande 

vattnet och på vägen till festen i grottan passerade man kyrkan i 

Rogslösa. Här stal de lite av det heliga vigvattnet ur dopfunten. 

Vattnet stänkte de sedan på de andra bröllopsgästerna vilket hade 

till följd att dessa började se syner. Medan bröllopet på detta sätt 

urartade passade västgötatrollen på att smörja kråset med den 

goda maten. Några Rogslösabor av människosläktet hade dristat 

sig till grottan för att se på det märkliga bröllopet. Nu såg de sin 

chans, häktade av trollens svinhusdörr och förde denna i triumf 

till kyrkan. 

För att vara en ladugårdsdörr, låt vara med svenska trolls mått 

mätt, är kyrkdörren i Rogslösa ovanligt vacker. Ja, den är t.o.m. så 

vacker att den gör skäl för att vara bland de vackraste i landet. De 

tjocka träplankorna av ek hålls samman av konstnärligt formade 

järnband med påhängda blad och ringar. Det är den okände smedens 

hantverksskicklighet och konstnärliga känsla som sätter just 

denna dörr i en alldeles speciell klass för sig. Som så ofta när det 

gäller 1100-talet har mäster i sin mörka smedja hämtat motivinspiration 

ur helgonlegenderna. Vid ässjan har det glödande järnet 

med hammarslag mot städet formats till en sällsynt vacker bildberättelse; 

berättelsen om en jägare och ett stackars jagat djur. 

Var det smedmäster själv som bestämt motivet eller var han 

beordrad att göra just dessa bilder? Det vet vi givetvis inte i dag 

72 73

men han måste ha känt till den berättelse som han återgav. Om 

soldaten Placidus i den romerske hären som en dag var på jakt efter 

en vacker och stor hjort. Efter en lång jakt i skogen fick soldaten se 

hjorten stå på en klippa med ett krucifix mellan hornen. Hjorten 

gjorde nu något så onaturligt som att ställa en fråga till jägaren: 

- ”Varför jagar du mig, Placidus. Jag är Kristus. Nu ska du gå 

till biskopen i staden och låta döpa dig!” 

Placidus gjorde så och fick som tack för detta lida martyrdöden 

genom att bli levande kokt! 

Nederst på dörren har smedmäster fäst ett antal figurer som föreställer 

syndafallet med kunskapens träd, Eva och ormen. Bredvid 

ses djävulen som drar en kvinna i håret samtidigt som han förhöjer 

mobbingen genom att till synes förnöjsamt sticka henne med ett 

spjut. Det är antagligen denna scen som så kopplat folkfantasin 

att trollen i Omberg kommit med på ett hörn. 

Under ett besök i den underbara Gamla Mariakyrkan i Risinge 

fångades en gång för länge sedan min uppmärksamhet av en smal 

trädörr i ingången genom södra långhusmuren. Det var nu inte 

så mycket dörren som fascinerade, det var inte ens de smidda 

järnbanden och det i järn påsatta årtalet 1495. Nej, det var den 

mustiga oxröda färg som hela dörrens träyta var täckt med. När 

jag dessutom av en tjänstvillig vaktmästare fick reda på att färgen 

var ursprunglig eller i varje fall mycket gammal blev det hela värt 

att fotografera. 

På något sätt får vi en fel uppfattning om medeltiden genom 

våra bevarade minnesmärken. Kommer man till en borg, t.ex. Glimmingehus 

i Skåne, är det nog så spännande att titta in i alla rum och 

salar med sina kalla stenväggar, men alla säger nog spontant: 

- ”Hur i hela friden kunde de bo så här?” 

Svaret är enkelt. Det kunde de inte. Idag står borgen med tomma 

väggar, tomma rum, oeldad, enkla plankdörrar är isatta dörrhålen, 

det är dragit, kallt och ogästvänligt. Jämför med en lägenhetsvisning 

vid ett nybygge. Vi kallar inte en sådan ”rå” lägenhet ett hem; 

den blir det först när allt lösöret och det personliga kommer in. 

Men nästan inga av våra gamla minnesmärken kan visa på sådant. 

Det paradoxala blir alltså att dessa lämningar, samtidigt som de 

är en guide i historien, är en katastrof när det gäller att visa hur 

verkligheten en gång gestaltade sig för dåtidens människor. 

Färger är en sådan ingrediens som är viktig om vi rätt ska 

försöka förstå vår historia. Det är emellertid slitna och blekta 

färgflagor som finns på möbler och inredningar, kalkmålningarna 

i kyrkorna är fragmentariska och saknar med några få undantag 

totalt den lyster som en gång fanns. Åren har t.o.m. förändrat 

vissa färger så att de i dag har en helt annan färgkulör än den 

målaren satte dit. Det var därför det kändes rätt att lyfta kameran 

vid kyrkan i Risinge och fånga en glimt av en verkligt historisk 

färgklick på en dörr. 

Nu slutar inte historien där. Åren gick och när familjen hade 

vägarna förbi Risinge var det dags att åter besiktiga denna del av 

vår färgglada historia. Döm om min förvåning när jag istället mötte 

en dörr vars klarröda färg övergått i en vit, filmjölksliknande nyans 

där man svagt kunde ana den röda jordgubbsylten under. 

- ”Den har varit på konservering, men det var något som blev 

fel”, upplyste mig vaktmästaren. 

Enligt uppgift har man dock nu rättat till felet. Jordgubbssylten 

har åter lyfts fram till ytan och filmjölksfärgen har försvunnit.. 

Nej, dörren i min hembygds kyrka är inte av samma kaliber 

som den i Väversunda, Rogslösa eller i Risinge. Det ilar över huvud 

taget ingen historisk känsla genom kroppen när jag försiktigt 

74 75

Under den äldsta kristna tiden 

här i Norden fanns i kyrkorna 

speciella ingångar för män och 

kvinnor. Män-nens dörr var i 

söder medan kvinnorna fick 

hålla till go-do med en ofta 

mindre in-gång i norr. Här ses 

den södra ingången i Mossjö 

kyrka i Närke. 

trycker ner plasthandtaget för att öppna dörren in till långhuset. 

Dörren slår mig i magen, den går utåt för så måste det vara. Det 

har brandmyndigheterna bestämt. Egentligen ligger det en mycket 

tragisk händelse bakom detta fenomen. Vi måste tillbaka nästan 

tvåhundra år i tiden. Då, året 1822, var Sverige och Norge i union 

med varandra. Det som hände i Norge påverkade även saker i 

Sverige och vice versa. Och det som då hände i norska Grue kom 

verkligen att sätta sina spår i båda länderna. Kyrkan i Grue började 

nämligen brinna mitt under högmässan. Panik utbröt och hela 

församlingen försökte ta sig ut genom långhusdörren. Eftersom 

kyrkan var medeltida gick dörren inåt och resultatet var att 113 

människor brändes inne. Denna ofattbara katastrof medförde ett 

krav på utåtgående dörrar i alla kyrkor och möteslokaler. 

Den medeltida dörren var alltid inåtgående. Härigenom kunde 

man lätt och effektivt blockera dörren med en träbom på insidan. 

Även om de gamla kyrkdörrarna är borta brukar faktiskt hålen 

efter sådana bommar finnas kvar i själva portalsmygarna. De 

vittnar fortfarande om att kyrkan faktiskt var en plats som då och 

då behövde skyddas mot inkräktare. Redan året 813 slog påven 

fast att en kyrkobyggnad med ett angränsande område på 30 steg 

kunde tjäna som tillfällig fristad för människor som sökte skydda 

sig mot våldsmän. Många är emellertid de berättelser som vittnar 

om blod och död även inne i kyrkorna. Ärkebiskop Thomas Becket 

mördades t.ex. framför högaltaret i Canterbury år 1170, ett motiv 

som faktiskt i bild finns återberättad på den skånska dopfunten 

i Lyngsjö. 

En av påvens utsända, Gregorius de Crescentio, besökte Norden 

år 1222. Efter en längre inspektionsresa kallades det till ett allmänt 

kyrkomöte i Slesvig. I de fragment av mötesbesluten som finns 

bevarade framgår att livet i kyrkorna bekymrat legaten: 

”Ringdanser, lekar eller olämpliga skådespel bör inte finna plats 

i kyrkorna, ej heller slagsmål. Men om någon tar sin tillflykt till 

kyrkan av fruktan för sina förföljare, bör han inte dras ut ur den, 

76 77

Skönberga kyrka i Östergötland 

nära Söderköpinge har 

kvar den medeltida dörren på 

sin ursprunglig plats. Ett rikt 

järnsmide av yppersta klass 

pryder än i dag denna trädörr. 

med mindre han är känd som rövare eller plundrar markerna om 

natten eller har stulit i kyrkan.” 

Beslutet visar att våld i och kring kyrkorna nog inte varit alltför 

ovanligt. Påven hade också redan år 1219 bestämt att det inte var 

nödvändigt att återinviga nordiska kyrkor i vilka det utgjutits 

blod under slagsmål, om blott ej döden följt därav. Platsen kunde 

i sådana fall av lindrigt våld renas genom en enkel bestänkning 

av vigvatten. 

När de skånska bönderna år 1525 ville återinsätta sin älskade 

kung Christian, av segrarna kallad ”tyrannen”, blev en del mördade 

utanför och troligtvis också inne i domkyrkan i Lund, en 

händelse som bl.a. berättas i en inhuggen text i ett pelarfundament 

i kyrkan. Ibland bär kyrkdörrar vittne om forna våldshandlingar 

den dag som i dag är. I t.ex. Bunge kyrka längst norrut på Gotland 

finns talande bevis på sådana okristliga handlingar. Tornets 

medeltida ytterdörr visar hål efter pikstötar och armborstpilar. I 

Ronneby gamla kyrkdörr finns också huggmärken, vilka sätts i 

förbindelse med svenskarnas massmördande av stadens innevånare 

på 1560-talet. 

År 1667 nedskrev prästen i Löderup kyrka på Österlen i Skåne 

denna berättelse: 

”Löderup kyrkdörr är mycket gammal, gjord av god ek och väl 

beslagen på tvärs med stora starka järn. Mitt på är hon med yxor 

illa inhuggen, av orsak, att en adelsman i drottning Margarethas tid 

(alltså på 1300-talet), benämnd herr Per Grim, kommenderat sina 

bönder att de skulle slå prästen ihjäl, vilken sig i kyrkan retirerade, 

slående dörren igen efter sig. Men när han märkte att de äntligen 

ville ha honom ut, lät han själv dörren upp och gick godvilligt 

fram, då de honom ock strax på vapenhusgolvet ihjälslog. När 

adelsmannen förnam att bönderna hade efter hans vilja gjort den 

slemma gärningen, då till att vilja göra sig själv ren, lät han dem 

78 79

samtliga halshugga.” 

Det finns många legender om våldshandlingar i kyrkor och invid 

kyrkdörrar. En i mängden är den gamla legenden om ”Mindre 

Ralf” i Skanörs kyrka i Skåne. Denne spökperson har sitt ursprung i 

en norsk storman som levde i slutet av 1200-talet. Han var sjörövare 

och attackerade bl..a Skanör innan han tillfångatogs och hängdes i 

Helsingborg. Av denna faktiska händelse skapades en legend om 

Ralf som en ond man som stod i tjänst hos. Han bar alltid på en 

magisk väska ur vilken han minsann kunde trolla fram soldater 

som personliga livvakter. En dag när han gjorde entré i Skanörs 

kyrka hade han emellertid glömt väskan varför kyrkobesökarna 

kunde anfalla och slå ihjäl honom i dörröppningen. Än i dag visas 

i kyrkan en igenmurad medeltida dörröppning som påstås vara 

platsen för den okristliga handlingen. 

Dörrar har inte bara fungerat som skyddsbarriärer. Luther 

spikade ju upp sina berömda teser på en kyrkdörr i Tyskland, en 

dörr som användes av studenterna som anslagstavla. En alldeles 

speciell form av anslagstavla användes här hemma i Norden. På 

vissa kyrkdörrar hängde man upp järnstavar. Dessa var långa, 

platta järnstänger som satt säkert inbultade i trävirket. I järnet var 

inslaget märken och text. Järnstängerna hade inget med religion att 

göra, men eftersom kyrkan var en relativt säker plats och dessutom 

centralpunkten i bygden passade det ypperligt att hänga just dessa 

saker här. Jag talar om våra s.k. ”måttslikare”. 

Förr använde man olika mått i olika delar av landet. Detta 

kunde vara nog så krångligt om man handlade med långväga 

orter. Genom att hänga ut de för bygden offentliga måtten kunde 

vem som helst mäta ”rätt”. Redan i början av 1400-talet känner vi 

några sådana likare. Mest berömd är de s.k. Rydaholmsmåtten. 

För hela Växjö stift beslutades vid denna tid något så unikt som 

en standardisering av måtten i stiftet: ”ingen haver annen vikt och 

bismare, skeppe eller aln än Rydeholms ...”. Dessa likare förvarades 

i Rydaholms kyrka. Längdlikaren var en lång järnstav vilken satt 

inbultad i vapenhusdörren. År 1621 utbröt pest i Jönköping och 

stadens skolelever flyttades då till Rydaholm. Här roade sig några 

med att bryta loss likaren från dörren. Många år senare, år 1667, 

återfanns järnstaven i en källare under sakristian men var då svårt 

sargad av rost. En ny tillverkades och denna hänger fortfarande 

på insidan av Rydaholms kyrkodörr. 

På Gotland fanns tidigt ett enhetligt längdmått, ”Gotlandsalnen”. 

Inte mindre än tre medeltida originallikare av järn finns 

bevarade för just detta alnmått. Två av dessa graderade järnstänger 

hänger dessutom på ursprunglig plats, inbultade i Hemse och 

Stånga kyrkdörrar. På Stångalikaren läses inskriptionen ”Thitta 

ier ret gota eln”. Den gotländska alnen har legat mellan 55,1 - 55,4 

cm medan Rydaholmsalnen var 59,4 cm. 

80 81

Om kristna seder 

Och så är jag då inne i själva kyrkan. Jag har lämnat både ytterdörren 

till vapenhuset och dörren in till kyrkans långhus nästan 

vidöppna. Det är något som jag bara måste göra. Och ofta ligger den 

stora kyrknyckeln till vapenhuset i tryggt förvar i min jackficka. 

Några skulle säkert kalla detta för ett utslag av någon form av fobi; 

jag kallar det en säkerhetsåtgärd. För vem vet, kanske finns det i 

just denna kyrka en nitisk men föga uppmärksam vaktmästare. 

Kanske låser denne dörren utan att kontrollera om någon dröjt sig 

kvar. Ni får ursäkta, alla duktiga och skötsamma vaktmästare, men 

det är säkrare att ha kontroll på nyckeln under kyrkobesöket. 

Från vapenhuset kommer man in i långhuset. I många kyrkor, 

speciellt de som saknar vapenhus, gör man numera entré genom 

kyrktornet i väster. Det är faktiskt väldigt lätt att slänga ur sig 

väderstreck när man befinner sig i eller i närheten av en kyrka. 

Enligt den kristna seden ska nämligen alla kyrkor ligga i riktning 

väster - öster, med koret i öster och långhuset och tornet i väster. 

Det är bara så. På uppståndelsens dag ska Kristus visa sig i 

samma väderstreck som den uppåtgående solen. Därför ska en 

sann kristen, i varje fall var det så under medeltiden, alltid ha sin 

grav orienterad parallellt med kyrkobyggnaden. Han ska ligga 

på rygg med huvudet åt väster och på detta sätt kunna se Kristus 

komma i öster. 

Det var biskop Kyrillos av Jerusalem, senare helgonförklarad, 

som stod bakom många av våra mera kända seder i gudstjänstlivet. 

Kyrillos föddes ca 310 och dog i slutet av århundradet. Han 

prästvigdes av biskop Makarios och fick sedan en högre prästgrad 

av biskop Maximos av Jerusalem. År 349 dog biskopen av 

Jerusalem och Kyrillos blev vald till s.k. lydbiskop. På den tiden 

hade ännu inte Jerusalem vunnit rykte om sig att vara en berömd 

kristen stad. det var i stället Cœsarea, en hamnstad några mil 

därifrån, som var ett religiöst centrum. Kyrillos ändrade snart på 

82 83 

De medeltida kyrkobesökarna 

använde sig mer av kroppsspråket 

än vi gör i dag. Här ses 

ett motiv från 1400-talet från 

Härkeberga kyrka i Uppland. 

Mannen ber som Franciskus 

lärde ut på 1200-talet, med 

öppna armar och händer och 

blicken mot himlen.

Rundkyrkor finns runt omkring 

i Danmark och Sve-rige. 

Hagby rundkyrka, som ligger 

strax söder om Kal-mar, är 

Sveriges största i dag bevarade 

rundkyrka. Kanske minner 

dessa rundkyrkor om lokala 

herremäns pilgrims-färder till 

Gravkyrkan i Je-rusalem som 

hade en rund form. 

detta förhållande. 

Över platsen för det forna Golgata hade kejsare Konstantins 

mor Helena runt år 320 börjat resa en enorm stenkatedral. Hit 

strömmade nu pilgrimer från hela världen för att se Jesus kors, 

som faktiskt hittats i jorden, och för att besöka Jesus grav. Kyrillos 

blev något av en teaterregissör. Besökarna från när och fjärran 

skulle bjudas en upplevelse och delaktighet med Jesus lidandes 

historia. Påsken var den viktigaste kristna högtiden. Kyrillos utvidgade 

högtiden till att omfatta en hel påskvecka så att man kunde 

spela upp skådespelet om Jesus sista dagar. Det hela började med 

intåget under palmsöndagen och slutade med korsfästelsen på 

långfredagen. 

Det var inte bara skådespelet kring påskveckan som regissör 

Kyrillos stod bakom. När man bad sina böner stod man vänd mot 

öster. Böner syns inte och därför förhöjde biskopen effekten av 

prästernas bönläsning med hjälp av rökelse. Liksom röken stiger 

uppåt, stiger bönen till himmeln. 

Antingen strax utanför eller också direkt innanför våra kyrkors 

entrédörrar fanns under katolsk tid alltid ”stänkestenar”, 

skålformade stenar med det heliga vigvattnet. Här doppade man 

den rena handens fingrar, dvs. den högra, i vattnet och fuktade 

därefter pannan varefter man tecknade ett kors över sig. Detta 

var en symbol för att man tillhörde Kristus. Man har nog också 

skvätt lite av den heliga vätskan på sig, att döma av ordet ”stänka”. 

Prästen använde sig också av vigvatten som under vissa mässor 

stänktes på deltagarna. Med hjälp av en vigvattenskvast och ett 

kärl med vigvatten vandrade prästen runt i kyrkan och blötte ner 

åhörarna. 

Ritualen med att stänka vigvatten är känd sedan 700-talet. Enligt 

en påvlig bestämmelse från år 847 skulle nytt vigvatten invigas 

varje söndag före högmässa. Vattnet blandades med salt. Prästen 

84 85

Målningarna i Krämarkapellet 

i Malmö S:t Petri kyr-ka 

är bland de bäst bevarade 

från nordisk senmedeltid. De 

dubbla invigningskorsen på 

väggarna är målade dels på 

1460-talet, dels på 1510-talet. 

bestänkte sedan altaret, sig själv och församlingen. Bevarade 

stänkekar vid entrédörrarna hör till ovanligheterna och desto mer 

spännande är det när man hittar sådana vid kyrkobesök. I Stehag 

kyrka i Skåne finns t.ex. på utsidan av 1100-talsportalen mellan vapenhus 

och långhus en välbevarad urgröpt sten och i Lannaskede 

vackra småländsk stenkyrka från samma århundrade hittade jag 

en liknande stenskål, men nu placerade bredvid portalen inne i 

långhuset. Sådana stenar fascinerar mig. Folk måste tro att jag är 

tokig. Men bara vetskapen att i denna stenskål har socknens människor 

doppat sina fingrar i minst fyrahundra år är svindlande. 

Hur många fingrar blir det sammantaget? Alla dessa personer är 

anonyma för oss utom den förste som doppat ner fingrarna. Denne 

bör nämligen ha varit biskopen på kyrkans invigningsdag. 

I de svenska landskapslagarna stadgades att en nybyggd kyrka 

med sin kyrkogård skulle invigas av biskopen. Invigningsdagen 

har givetvis varit en fest- och glädjedag. Biskopen slöt upp med ett 

stort antal kyrkliga tjänare, så också den utvalda prästen och sockenborna 

vilka mötte ute på kyrkbacken. Utanför kyrkdörren har 

biskopen hållit tal till församlingen. Här har han stått och påmint 

om att man i all framtid skulle hålla invigningsdagen i helg. Han 

har också upplyst om vilka helgonreliker som fanns i kyrkan och 

till vems ära byggnaden blivit uppförd. Därefter var det dags för 

biskopen att gå tre varv runt kyrkan och med det heliga vigvattnet 

bestänka kyrkans yttermurar. Med kräklan, biskopsstaven, slog 

han tre gånger på kyrkans stängda port. Inne i kyrkan hade man 

förberett en högtidlig ceremoni som hade anor ner i 600-talet. På 

golvet var utlagt en blandning av sand och aska, format som ett 

kors med korsarmarna riktade diagonalt mot kyrkans fyra hörn. 

Askan var i den kyrkliga ritualen jämförbar med botgörelsen. I korsets 

sand tecknade sedan biskopen med kräklan både det grekiska 

och latinska alfabetet, varefter själva korsfästningen skedde. 

På väggarna inne i kyrkan uppritades tolv kors. I mitten eller 

strax under varje kors var ibland insatta väggfasta järnljusstakar. 

Ljuset tändes samtidigt som biskopen smorde korsbilden med s.k. 

86 87

Det medeltida huvudaltaret i 

koret till Kinne Vedums kyrka 

i Västergötland står framför 

den halvrunda ab-siden med 

sin trånga fönsteröppning 

riktad mot öster. 

”chrisma”, den främsta av de heliga oljorna. Han kunde också slå 

med sin kräkla på väggen, varefter man målade i korsen. I kyrkor 

med kvardröjande medeltidsmålningar kan du ofta finna sådana 

här invigningskors, ”konsekrationskors”; dvs. kors inskrivna i en 

cirkel. De lyser som frusna ögonblick av en högtidlig ceremoni 

som skedde för längesedan. Ibland har man målat nya kors över 

gamla, bevis på att kyrkan eller kapellet återinvigts. Efter varje 

reparation eller förändring i kyrkan var man nämligen tvingad 

att återinviga kyrkorummet på nytt. Var man då nitisk, som i t.ex. 

Krämarekapellet i Malmö S:t Petri kyrka, fick man måla ett nytt 

ovanpå det gamla. I Krämarekapellet tillkom de första korsen ca 

1460, de senare på 1510-talet i samband med förnyelse av vissa 

väggmålningar. Vid det senare tillfället har biskopen troligtvis 

siktat fel några gånger med sin kräkla. Beviset finns fortfarande 

på muren, äldre och yngre målade kors ligger något förskjutna 

från varandra. 

Kyrkorummets heligaste plats, högaltaret i koret, fick naturligtvis 

sin speciella invigning men korsmärkningen av altarets 

stenskiva var, till skillnad från kyrkorummets väggar, inte obligatorisk. 

I flera bevarade medeltida altarskivor av sten kan man 

dock se fem inhuggna kors, ofta i form av enkla inristningar. 

Korsen representerade Kristus fem sår när han hängde på Golgata. 

Ett kors ristades ofta i altarskivans centrum, de övriga i vardera 

hörnet. När kyrkan invigdes strök biskopen dessa altarkors med 

två olika slags oljor, dels chrisman men också en annan helig olja, 

den s.k. katekumenoljan. 

I Lockarp utanför Malmö gjorde man för inte så länge sedan ett 

märkligt fynd. Utanför den nya kyrkan, belägen på den medeltida 

byggnadens plats, påträffades en stor stenskiva till ett altarbord. 

Stenen hade efter kyrkans rivning blivit sekundäranvänd, men nu 

kunde arkeologer tillvarata den unika skivan. Denna hade en gång 

varit placerad i ett hörn, alltså troligtvis på ett av kyrkans sidoaltare 

i långhuset. Runt ett relikhål hade man borrat fem hål, vilka sedan 

88 89

Jungfru Maria med Jesusbarnet 

ses här i en medeltida 

skulptur från Risinge kyrka 

i Östergötland. Skåpsdörren 

i bakgrunden bär en bild av 

den norske S:t Olof med sina 

attribut - skägget, yxan och 

mannen med krona som helgonet 

trampar på. 

fyllts igen. Eftersom altarskivan saknar de fem inristade korsen 

kan man tänka sig att biskopen vid invigningen istället hällt den 

heliga oljan i dessa fem hål, vilka sedan plomberats. 

Förutom huvudaltaret var det i en medeltida sockenkyrka vanligt 

med ytterligare minst två altare. Ett altare fanns i långhuset 

söder om triumfbågen in till koret och detta var ofta vigt till något, 

för respektive kyrka speciellt viktigt helgon. Det andra altaret, placerat 

norr om triumfbågen, var alltid vigt för jungfru Maria, eller 

”Vor Frue” som hon också kallades i de medeltida danskområdena 

i södra och västra Sverige. Placeringen överensstämmer väl med 

uppfattningen om att den norra sidan varit kvinnornas sida. På 

flera platser överlevde detta altare reformationens slakt på helgon 

och helgonattribut. Detta berodde på att altaret spelade en viktig 

roll som ”kakaltare”. Det var här som kvinnorna efter barnfödsel 

skulle offra vid den s.k. kyrktagningen, en märklig reningsprocess 

som var en fast rotad sedvänja. Eftersom kvinnan fött en hedning, 

hennes barn, hade hon själv fått lite hedniskt i sig; därför detta 

”renande” innan hon återigen fick tas upp i den kristna församlingen. 

Offrandet på ”kakaltarna” förbjöds officiellt år 1695 men 

levde trots detta kvar under lång tid därefter. 

En gång under en högmässa föll plötsligt en kvinna bredvid mig 

ner på knä i den trånga kyrkbänken. Medan hon själv uppnådde 

en högtidlig bönestund, resulterade hennes agerande knappast i 

någon religiös sinnestämning hos hennes granne, snarare förundran. 

En annan gång, när processionskrucifixet skulle föras genom 

mittgången, noterade jag en man som med vida gester slog korstecknet 

och bugade sig som om han önskade nå ned till golvet. 

Inför sådant personligt agerande blir man i dag lite ställd. Annat 

var det under medeltiden. Mässan var då en form av teatraliskt 

agerande. I långhusen saknades bänkar, menigheten stod eller 

knäföll ... tillsammans med prästen var man aktörer i ett religiöst 

drama. Rökelsekarens innehåll, som i dunster och moln steg upp 

mot valven, symboliserade de dödligas böner till de gudomliga 

90 91

... till helgonen, jungfru Maria och hennes son. Dunklet i de med 

endast mycket små fönster upplysta kyrkorna, hymnerna, mystiken, 

analfabetismen, den inbitna folktron och skrocken ... Hur 

annorlunda måste inte miljön inne i kyrkan ha gestaltat sig under 

sådana betingelser jämfört med vår tids ofta stela gudstjänster. 

De s.k. ”kysskorsen” är också ett exempel på hur sederna har 

förändrats. Sådana kors fanns uppenbarligen på vissa kyrkportaler. 

Innan man inträdde i helgedomen kysste man korset. I en av de 

norska medeltidssagorna heter det t.ex. om kung Magnus Barfot 

att både hans, hans fars och farfars längd var angiven genom de 

kysskors som de ristat i Mariakyrkan (i troligtvis Trondheim). I 

Trondheims domkyrka finns fortfarande flera inristad kors, kanske 

använda som kysskors vid inträdet i kyrkan. I Mariakyrkan i 

norska Gran finns ett vackert kors uthugget i portalstenen på en 

höjd som motsvarar en knäböjande person. Säkert finns exempel 

på små oansenliga kysskors även i svenska kyrkor. 

Invigningen av en medeltidskyrka sågs givetvis av de många 

obildade åskådarna som något märkligt och högtidligt. Prästerskap 

i vackra skrudar genomförde ceremonier som för de 

flesta av åskådarna måste ha verkat som hokus pokus. Säkert har 

många varit införstådda med en stor del av det allmänna kristna 

budskapet men den djupare innebörden av biskopens mässande 

har verkligen inte varit varje man eller kvinnas egendom. Genom 

invigningen drev man bort djävulen och hans onda makter från 

platsen. Kyrkan blev istället en plats för de heliga änglarna och som 

sådan också en skyddad plats för de människor som vill bli frälsta 

från det onda. Genom invigningen blev kyrkan också en lämplig 

plats för den enskildes bönestunder och, inte att förglömma, det 

blev en skyddsplats för de heliga kyrkliga sakramenten. Dessa var 

sju till antalet: dopet, konfirmationen, Kristi lekamen, boten, sista 

smörjelsen, prästvigningen och äktenskapet. 

I Bälinge kyrka i Södermanland finns detta porträtt av en prästfamilj från 1677. Kyrkoherden 

Lucas Olai Gadd var kyrkoherde mellan åren 1654 – 1680. Målningen är signerad Johan Raam 

1678. 

92 93

Om heligt vatten 

”Nu ska klockare vakta dopfunten. Den ska ej stå öppen längre, 

än medan funten viges och ett barn döpes. Står den öppen längre 

och griper folk med händer i den, gälde klockaren tre marker. 

Griper någon dessemellan med händerna i den, gälde han tre 

marker.” 

Dessa ord är hämtade från den uråldriga Dalalagen och visar 

med vilken respekt man en gång betraktade dopfunten. Tre marker 

var en väldigt stor summa under medeltiden. Och detta riskerade 

du bara genom att röra vid funten. Om du var dum nog att stoppa 

ner händerna i den var det lika galet. Då kunde du ju riskera att 

komma i beröring med det heliga dopvattnet. Stor synd, allvarligt 

brott! 

Dopfunten i min hemsocken är både stor och djup men den 

saknar avtappningshål i botten. Många gånger har jag stått och 

funderat över hur det hela en gång egentligen fungerade. De medeltida 

dopfuntar med avtappningshål är ju rätt så logiska vad gäller 

det tekniska utförandet. Vattnet hälldes i den stora stenskålen, 

invigdes och sedan kunde barnet döpas. Därefter tappades vattnet 

ur och rann ut i den heliga mark som kyrkan stod på. På ett stort 

kyrkomöte, det s.k. fjärde laterankonciliet år 1215, beslöts emellertid 

att sakramenten skulle förvaras under lås i kristenhetens alla 

kyrkor. Dopfuntarna skulle vara försedda med låsbara lock och 

utförda i material som inte kunde släppa igenom vatten. Det blev 

nu vanligt att man slopade de i funtarna tidigare förekommande 

uttappningshålen. 

Påbudet med lock över dopfunten tyder på att man alltför gärna 

stoppat ner sina syndiga händer i dopvattnet, vilket - som framgår 

av bl.a. Dalalagen ovan - inte var tillåtet. Man kunde kanske också 

passa på att stjäla lite av det heliga vattnet och använda det i hokus 

pokus ceremonier, i förfarande som verkar ha blivit inte alltför 

94 95 

Dopfunten i Stora Hammars 

gamla kyrka i Skåne är 

tillverkad av den anonyme 

stenhuggaren som kallats för 

Oxiemästaren. Han har även 

uppfört själva kyrkan. Enligt 

årsringsdatering har detta 

skett på 1150-talet.

Strax öster om Husaby ståtliga 

medeltidskyrka i Västergötland 

ligger denna källa vid 

vilken Olof Sköt-konung enligt 

en legend ska ha blivit döpt 

ca 1008. 

ovanligt under senmedeltiden och den begynnande häxepoken 

under 1500-talet. 

Nu är det kanske inte just dessa aspekter som fascinerar mig 

inför mötet med en dopfunt utan tapphål. Det är i stället tanken 

på hur barnen upplevde det hela. När dopceremonin sker i dag 

häller prästen upp noga tempererat vatten i en liten silverskål som 

placerats över eller i den gamla dopfunten. Visserligen skriker 

barnet när det överöses av tre handvaskningar vatten, men detta 

måste vara intet jämfört med det liv det varit i kyrkorna förr i 

tiden. Våra förfäder skulle ju som nyfödda ner med hela kroppen 

i den djupa dopfunten - inte bara en gång utan tre gånger. Hade 

man sedan oturen att bli född under vintern måste det varit än 

värre. Ingen värme fanns i kyrkorna och det hände nog att prästen 

fick börja ceremonin med att knacka hål på isen i dopfuntens 

vattenbehållare. Det gällde att härdas i tid. Nästan halva svenska 

befolkningen måste under medeltiden tack vare religionen ha varit 

vinterbadare redan från livets början! 

Det odöpta barnet räknades som hedning. Redan under den 

äldsta kristna tiden här i landet gällde det därför att få barnet döpt 

så snabbt som möjligt. Våra landskapslagar innehåller detaljerade 

bestämmelser om hur man skulle förfara, speciellt om det direkt 

efter födseln förelåg fara för barnets liv. I Västmannalagen stadgades 

t.ex. följande: 

”Nu kan barnet bliva fött sjukt och kan ej komma till kyrka, och 

de kunna ej hinna till prästen; då skall en man döpa barnet i vatten 

och icke i något annat. Finns icke en man, då skall en kvinna döpa 

barnet. Och man skall säga: Jag döper dig i Fadrens och Sonens 

och den helige andes namn.” 

Fortfarande är det sed att ett barn vid dopet får faddrar. Idag 

är detta närmast en symbolisk handling men för inte så länge 

sedan var faddern närmast en socialvårdsinrättning som kunde 

96 97

Liksom på Lyngsjöfunten 

har konstnären till Löderupsfonten 

i Skåne återgett en 

historisk händelse med religiös 

betydelse. På cup-pans sidor 

ses ngra motiv över hur den 

norske kungen Olof år 1030 

möter martyrdöden. 

träda in om föräldrarna dog. Det var givetvis bra att ha många 

faddrar. I Dalarna var det under medeltiden bruk att, om det var 

ett ”svenbarn”, välja två män och en kvinna, eller, om det var ett 

”möbarn”, utse två kvinnor och en man. 

Av våra i dag bevarade konsthistoriska föremål har dopfuntarna 

av sten en alldeles speciell status. Utan dessa jättelika vattenämbar 

skulle vår tidiga nordiska konsthistoria varit tämligen 

tunn. Och ändå står dopfuntarna gärna lite i skymundan längst 

fram till vänster i långhuset – intryckta i ett hörn. Så var det inte 

förr. Dopfunten hade sin plats längst bak i kyrkan, nära den norra 

och södra ingången. Det odöpta barnet i sin egenskap av hedning 

skulle nämligen inte få komma alltför långt in i kyrkan. Dopet var, 

och är, ett av de heliga sakramenten och därför blev dopfunten en 

viktig symbol i liturgin. Med stor sannolikhet stod många funtar 

på uppmurade, höga piedestaler; väl synlig för alla. Det måste de 

ha gjort, om man får döma av de bilder som återges på funtarnas 

utsidor. Dessa sitter inte bara på själva de lodräta sidorna utan 

även på den s.k. ”cuppans” sluttande underdel. Om man ska ha 

en rimlig chans att se bilderna måste helt enkelt funtarna ha varit 

högt placerade. 

Många gånger har jag haft anledning att djupt förgrymmas över 

bristen på historisk känsla när det gäller våra dopfuntar. Jag menar 

här dels den låga placeringen, dels funtarnas placering i ett hörn 

eller mot en vägg. Ta bara exemplet med funten i Löderup i Skåne. 

Den räknas in bland de dopfuntar i Skåne och på Gotland som anses 

vara bland de äldsta och konstnärligt värdefullaste som vi har 

kvar. En anonym stenmästare skapade den på 1100-talet. Mannen 

har fått namnet magister Majestatis och han arbetade också med 

dopfuntar på Gotland. På cuppans undersida finns några scener 

uthuggna som skulle få vilken norrman som helst att känna stolthet. 

Här har den anonyme stenhuggaren nämligen återgivit den 

norske kungen Olof den heliges sista stunder på jorden; kungen 

som år 1030 stupade i slaget vid Stikklastad nära Trondheim. För- 

98 99

sök emellertid att fånga dessa underbara motiv med en kamera! 

Det är nästan dömt att misslyckas. Jag var själv tvungen att sätta 

kameran på golvet och lägga mig raklång på heltäckningsmattan 

för att kunna se in i sökaren. Som tur var fanns ingen annan 

i kyrkan – det hela måste ha sett en aning löjligt ut. Bilderna blev 

bra men samtidigt undrade jag, och undrar fortfarande, varför 

inte andra besökare ska ha chans att se detta berömda motiv utan 

gymnastiska övningar. Dopfunten måste helt enkelt förr i tiden 

ha stå högt över golvet. 

Ordet funt kommer från latinets ”fons” = källa. Genom dopet 

upptas nya medlemmar i den kristna gemenskapen. Från början 

döptes man i rinnande vatten, påminnande om Johannes Döparens 

dop av Jesus i Jordanfloden. I s.k. “baptisterier“, dvs. bassänger 

inomhus, kunde också dop genomföras. Speciellt berömt var 

baptisteriet i Jerusalem. Snart började man förvara dopvattnet i 

mindre behållare och på kyrkomötet i Lerida år 524 bestämdes att 

dopfuntar helst skulle vara av sten, men även sådana av metall 

kunde accepteras. 

Dopet var, och är, en nödvändighet för att få frälsning. Under 

missionstiden, då vuxna människor mottog dopet, skedde detta 

utomhus i rinnande vatten och i källor. Man kunde också använda 

sig av stora trätunnor. En avbildning från 1100-talet av den danske 

kungen Harald Blåtands dop drygt hundra år tidigare visar kungen 

stående i en stor tunna. Vid ett massdop av hedningar på Ösel 

år 1227 vigdes först borgbrunnens vatten, varefter vattnet östes 

upp i stora träfat som hedningarna sedan doppades i. Det var 

först efter kristendomens seger här i Norden och efter det att alla 

vuxna blivit döpta som vuxendopen av naturliga skäl försvann. 

I Södra Råda gamla träkyrka i söd- 

Dopet blev nu nästan uteslutande en ceremoni med barn som 

ra Värmland hade mäster Amund 

på 1470-talet målat en mängd olika huvudrollsinnehavare. 

motiv i långhusets takvalv av trä. 

Här ses en dop-scen. Tyvärr total- 

Dopceremonin omhuldades och genomfördes som en exorförstördes 

kyrkan av pyromandåd 

år 2001. 

cistisk handling där det gällde att ta avstånd från djävulen och 

100 101

ondskan. Den inleddes i vapenhuset där prästen lade handen på 

barnets huvud, blåste det i ansiktet och sa: ”Vik hädan, djävul, 

från denna Guds avbild ... och ge rum för den helige Ande.” Under 

denna akt, i syfte att mota bort fan själv, den s.k. ”abrenuntiationen”, 

var prästen vänd mot väster, ett väderstreck som räknades 

som satans tillhåll. Efter korsteckning, s.k. ”primsigning”, stoppades 

lite salt in i barnets mun. Detta menades ha en renande effekt 

och betecknades dessutom som ”visdomens salt”. Efter att prästen 

berört barnets öron och näsa med spott, även detta renande, kunde 

dopsällskapet gå in i långhuset och fram till dopfunten. 

Det ska inte mycket fantasi till att för sitt inre frammana bilder 

av alla de tusentals barn som skrikande burits till dopkaret. När 

barnets utvalda faddrar tre gånger på barnets vägnar avsvurit sig 

djävulen, invigdes barnet genom att prästen beströk dess bröst och 

skuldror med en helig olja. Sedan doppades barnet de tre gångerna; 

först med framsidan neråt, sedan på respektive sidan. 

De första dopfuntarna som stått i våra senvikingatida och tidigmedeltida 

träkyrkor måste ha varit av trä. Hela denna konstskatt 

från den äldsta kristna tiden i Norden har emellertid gått förlorad 

för oss. Hur denna en gång tett sig framgår dock av den lite senare 

gjorda träfunten från Näs i Jämtland. En helt otrolig bildframställning 

täcker hela funtens utsida. En liknande träfunt med sniderier 

finns bevarad från Alnö i Medelpad. I samband med det enorma 

kyrkobyggandet i Norden på 1100-talet skapades merparten av 

våra i dag bevarade stendopfuntar. De gamla träfuntarna kastades 

då ut - kanske blev de uppbrända? De räknades ju som heliga 

föremål och kan inte ha behandlats hur pietetslöst som helst. Än 

skulle det ju dröja många sekler innan kulturmarodören Gustav 

Vasa kom till makten på 1500-talet. 

Stenfuntarna är i allmänhet tillverkade i sandsten eller kalksten, 

men det finns också exempel på att både täljsten och granit kommit 

till användning. En mängd olika varianter av stenfuntar finns, 

utgående från olika mästare och skolor. Själva skålen är vanligtvis 

rund men i Västsverige finns också exempel på fyrsidiga funtar. 

Som fallet är med Löderupsfunten användes ofta funtens skål, 

cuppan, till att i bilder återge kristen historia i en bred tappning, 

från Jesus födelse till olika martyrers död. På funtens nederdel, den 

s.k. “foten“, finns däremot ofta bilder som troligtvis symboliserar 

de onda makterna. 

Tillverkningen av dopfuntar på det svenska fastlandet upphörde 

under 1200-talet. På Gotland fortsatte emellertid en stor produktion 

under hela medeltiden. Exporten av dopfuntar från denna 

ö i Östersjön var intensiv och man hade kunder i hela norra Europa. 

Speciellt många av de större gotiska dopfuntarna är brutna ur den 

gotländska marken och huggna av anonyma gotlänningar. 

I Sverige finns ca 1300 medeltida dopfuntar bevarade, nära 

hälften av dessa står i Skåne och Västergötland. Funtarnas stilrena 

former i all ära, men nog är det figurer och motiv på funtarnas 

utsidor som lockar och fröjdar ögat. Det gäller emellertid att ha 

fantasi om man ska föreställa sig hur dessa en gång verkligen såg 

ut. De var nämligen ursprungligen målade med starka färger. Har 

man tur kan man fortfarande ana färgfragment som dröjt sig kvar 

i någon av inristningarna. På speciellt Gotlandsfuntarna finns flera 

som har mycket färg bevarad. Trots dessa färgklickar blir det hela 

ändå inte någon riktig återgivning av historien. Färgen är blekt 

och flagad, kanske påbättrad på ett klumpigt sätt i senare tid. Hur 

fantastiska har inte dessa bildrika vattenbehållare en gång varit 

med sina kraftfulla, heltäckande färger. 

102 103

I skuggan av kyrktornet 

En medeltida kyrka har ofta ett stort, bastant och högt torn. 

Tornet brukar vara placerat i väster men det finns i Uppland, 

Östergötland och Småland också en liten grupp kyrkor där tornet 

majestätiskt reser sig över koret eller strax väster därom. De 

måleriskt vackra ruinerna efter de tidiga kyrkorna S:t Per och S:t 

Olof i Sigtuna har haft torn placerade på detta sätt. Byggnadshistorikerna 

talar om s.k. östtornskyrkor. Norrsunda, Färentuna och 

Husby-Ärlinghundra - alla i Uppland - Ask i Östergötland och 

Hossmo i Småland är bra exempel på sådana kyrkor. Hossmo har 

i ett senare skede byggts till med torn i väster och förhöjt långhus. 

Här kan man verkligen tala om en hög och ointaglig medeltida 

försvarskyrka. Främsta exponenten bland östtornskyrkorna i 

Sverige är nog Skånela i Uppland. Exteriört får man förnimmelsen 

av ett högt och dominerande torn med diverse mindre och nästan 

underordnade utbyggnader som t.ex. absid och långhus. 

Den normala placeringen av ett torn är annars direkt väster 

om långhuset. Visst kan kyrktorn vara spännande. Hur många 

kyrkbesökare har inte kastat längtansfulla blickar upp mot de högt 

placerade torngluggarna och frågat sig vad för hemligheter som 

döljer sig däruppe. Inte sällan går vägen dit upp i en trång och 

brant trappa inne i tornmuren. Dessa trappor kan verkligen vara 

smala och besvärliga. Jag glömmer aldrig den hemska upplevelsen 

i en gotländsk kyrka när hela turistsällskapet skulle upp i tornet. 

Trapplöpet smalnade av alltmer ju högre vi kom. Framför mig hade 

jag en minst sagt korpulent man. Med förskräckelse noterades att 

det till slut inte fanns luft kvar mellan kropp och stenväggar. Vi 

kom upp men jag var också noga med att vara först ner. 

Kyrktorn skiljer sig i omfång och höjd. På Gotland verkar t.ex. 

byggmästarna ha velat överträffa sig själv i tävlan att bygga på 

höjden. Bland ”vinnarna” märks Rone kyrka, vars torn, uppfört på 

1300-talet av den anonyme mästare som kallas Egypticus, mäter 

Många av de medeltida kyrkorna 

avslutades åt väster med 

ett stort och högt stentorn som 

detta i Mossjö kyrka i Närke. 

Vissa torn var väldigt stora. 

Vad var tanken bakom dessa? 

104 105

Finns det något mera spännande 

aä att ta sig uppför 

trånga stentrappor i de medeltida 

kyrktornen. Här ser du 

trapplöpet till Bjälbo kyrktorn i 

Östergötland. 

hela 65 meter i höjd. Kyrkan bär med rätta sitt smeknamn ”Lang 

Jaku” (långe Jakob). I Rydaholm mitt i det skogrika Småland ligger 

en genom sin tornstorlek mycket imponerande kyrka. Tyvärr 

ersattes den gamla kyrkan på 1700-talet av ett nybygge, men man 

skonade tornet. Det breda stentornet visar att Rydaholms kyrka 

varit en byggnad i särklass, en jämförelse med ett borgtorn är inte 

långt borta. Överst delar sig de tunga stenmurarna i två höga spiror. 

Här kan man se en tydlig kontakt med det medeltida Danmark 

där det finns flera exempel på s.k. tvillingtorn. 

Ett tvillingtorn är ett i torngrunden mycket brett torn som överst 

delar sig i två slanka tornbyggnader. Många danska tvillingtornkyrkor 

har dock blivit ombyggda redan under medeltiden. Så är 

t.ex. fallet med kyrkorna i Dalby och Vä i Skåne. Kyrkan i Färlöv i 

nordöstra Skåne har däremot fortfarande kvar sina säregna dubbeltorn 

i väster. På Själland, mitt i den rika Hvideättens medeltida 

hembygd, ligger de två berömda tvillingtornkyrkorna Fjenneslev 

och Tveje Merlöse. Till Fjenneslevs två torn är knutet en berömd 

legend: När herremannen Asser Rig på 1100-talet drog ut i krig 

och just skulle stiga upp på hästen, gav han viskande hustrun ett 

meddelande. Om, sa han, barnet hon väntade blev en pojke skulle 

hon mura ett torn till kyrkan, blev det en flicka skulle hon nöja sig 

med en spira på långhuset. När mannen efter flera år återkommer 

såg han på långt håll de två tornen. Hustrun Inge hade skänkt livet 

åt två tvillingsöner. 

Herremannens påverkan på kyrkbygget kan man fortfarande 

se spår av i flera av de kyrkor som har breda västtorn. Den andra 

våning har nämligen ibland i sitt äldsta skede, dvs. under 1100- 

1200-talen, varit inrättat till s.k. ”emporvåning”. Här uppe, tydligen 

i önskvärd avskildhet, skulle alltså bygdens dominanta familj ha 

vistats under mässan. Genom små gluggar in mot långhuset har 

man från denna bönekammare kunnat följa händelserna nere i 

kyrkans långhus. Ibland finner man i dessa påstådda ”finrum” 

rester efter mindre altare. Man har tänkt sig att familjens egen 

106 107

Hammarlunda inte långt från 

Lund i Skåne har försetts med 

detta märkliga, medeltida 

rundtorn. Varför? 

präst agerat vid detta tornaltare. Kyrkorna i Vä, V:a Sallerup och 

Fjälkestad i Skåne är exempel på sådana ursprungliga emporvåningar 

med altare. 

Det är emellertid något konstigt med dessa torn som sägs ha 

inretts till stormannafamiljer. Den svenska adelns förfäder måste 

nämligen närmast ha varit cirkusakrobater. Ofta är gången i muren 

mellan bottenvåning och emporvåning nämligen väldigt smal. 

Trappstegen i sten brukar samtidigt vara väldigt höga. Jag har 

svårt att se mig riddartidens vackra kvinnor komma klättrande i 

dessa murar. Ta bara murtrappan i Bjälbo kyrkas mäktiga västtorn 

ute på östgötaslätten. Denna långa, branta och trånga gång leder 

upp till två stora rum med stenvalv som tak. Det inre har kommit 

att kallas ”Ingrid Ylvas kammare” efter den mäktige Birger Jarls 

mor på 1200-talet. Det var ju på storgården Bjälbo i tornets skugga 

som denne, ”Stockholms grundare”, växte upp. Endast en liten 

murglugg släpper in ljus i dessa i sanning dystra stenrum. Takvalven 

är inte ens putsade. Man ser fortfarande avtryck i murbruket 

efter de plankor som bildat byggnadsställning för valven. Att tro 

att detta skulle ha varit en av stormannakvinnans privata rum är 

till att ha en bra portion av fantasi. 

Vad har då rummen i dessa väldiga västtorn använts till? Förekomsten 

av toaletter i murarna i vissa torn visar på att människor 

faktiskt avsett att vistas här. Så finns t.ex. i Föra kyrkas stora torn 

på Öland en primitiv toalett i muren. Föra kyrka tillhör de många 

s.k. försvarskyrkor som fanns utmed Kalmarsund och på Öland. 

Över koret har en gång funnits ett stort stentorn, alltså har det 

funnits två torn i samma kyrka. Det ligger därför nära till hands 

att tänka sig dessa tornrum som en flyktplats när fiender stod vid 

dörren. Kanske har de också kunnat tjäna ett annat, mera humant 

ändamål. Under medeltiden färdades det mycket pilgrimer på 

vägarna. Människor som på sin botgörarfärd var i behov av andra 

människors omsorg. Att ge husrum för natten tillhörde en sådan 

kristlig gärning. Det är inte omöjligt, snarare troligt, att stentornens 

108 109

Av den medeltida kyrkan i 

Rydaholm i Småland återstår i 

dag endast västtornet. Tornets 

väldiga dimensioner visar på 

en ort av betydelse. I denna 

sockenkyrka hängde också 

en måttstock som kom att bli 

normmått för storleken av den 

svenska alnen. 

rum kan ha tjänat också sådana ändamål. Genom att inreda sådana 

stenhärbärgen i sina storgårdskyrkor gjorde stormannafamiljerna 

en kristlig gärning som gav dem själva hjälp i skärseldens kommande 

våndor, allt enligt den medeltida kristna tron. Kanske var 

inte tornaltarna alls avsedda för herremannens familj. Kanske var 

de just enkla pilgrimsaltare? 

Redan under högmedeltiden verkar emellertid dessa andaktsvåningar 

i tornen att ha gått ur funktion. Gluggarna mellan emporvåningen 

och långhus murades igen och när man under 1400-talet 

slog valv inne i långhusen doldes ofta de sista synliga resterna 

efter gluggöppningarna av dessa. I t.ex. ovan nämnda V:a Sallerup 

kyrka har man under senmedeltiden inte bara slagit valv utan också 

förlängt koret. I koret visar fortfarande imponerande målningar 

från 1400-talet av stormannens porträtt och adliga släktvapen att 

det var här härskarfamiljen under mässorna haft sina platser. I 

samband med att bänkar infördes i kyrkorna efter reformationen på 

1500-talet, utvecklades snabbt bruket av speciella herremansbänkar 

längst fram i kyrkorna. Under denna tid, renässansens tidevarv, 

blev kyrkan platsen där ståtligt klädda herrskapsfamiljer skulle 

kunna visa upp sig för sina underlydande. 

På tal om svenska kyrktorn kan man inte undgå att nämna 

en typ som verkar ytterst främmande i sin arkitektur, nämligen 

det runda västtornet. Bredvid den mäktiga stenborgen Bollerup 

nära Ystad ligger herremannens - och sockenbornas - kyrka. Men 

stopp ... Det hela verkar så tokigt, så fruktansvärt fel om man ser 

med arkitektens ögon. Den i övrigt knivskarpt rätvinkliga kyrkan 

avslutas med ett smalt och runt västtorn där det med långhuset 

sammanbindande murpartiet endast utgör några få meters längd. 

Ursäkta, men det hela framstår för mig nästan som ett kvardröjande 

medeltida skämt! 

I södra Skåne finns tre liknande kyrkor med runda västtorn, 

förutom Bollerup även Hammarlöv, Hammarlunda och Blentarp. 

110 111

Hur förklara dessa runda torn? I sammanhanget bör man komma 

ihåg att vi också har s.k. rundkyrkor, dvs. hela kyrkan är rund, inte 

enbart västtornet. Sådana rundkyrkor har funnits lite varstans i 

Sverige och Danmark. Fortfarande är de t.ex. klart dominerande 

på Bornholm. Redan tidigt tolkades dessa rundkyrkor som försvarskyrkor. 

Hotet från kusterna skulle ha fordrat en kombination 

av bygdeförsvar och kyrkobyggnad. Jag tror inte ett ögonblick på 

denna teori. 

En av Danmarks största rundkyrkor ligger mitt på Själland. 

För en angripare skulle det ta två dagar att ta sig in från kusten! 

En annan rundkyrka, i dag inbyggd i en större kyrka, finner man 

i Vårdsberg strax öster om Linköping. Även här är det svårt att 

tänka sig att en angripare från den avlägsna kusten skulle ha utgjort 

något hot. Utmed Kalmartrakten finns i dag två rundkyrkor 

bevarade, kyrkorna i Hagby och Voxtorp, men utmed Kalmarsund 

finns och har också funnits mängder med s.k. försvarskyrkor med 

höga murar och fyrkantiga väst- såväl som östtorn. Ta bara Kläckeberga 

märkliga stenkyrka norr om Kalmar. Detta har i sanning 

varit en veritabel försvarsposition, använd i strider så sent som på 

1400-talet. Kläckeberga är ingen rundkyrka. Sanningen är ju den 

att man kan försvara en kyrka lika bra om den har raka väggar 

som om den skulle ha haft runda. 

Nej, en annan förklaring på de runda tornen måste sökas. När 

byggdes dessa torn? En utgrävning inne i tornrummet i Hammarlunda 

kyrka i Skåne ger en fingervisning. Två stensatta kistor, 

utformade med en speciell nisch för den dödes huvud, återfanns 

vid norra respektive södra sidan av torngolvet. Den södra innehöll 

skelettet efter en 50-årig man, den norra en yngre kvinna med 

barn. Den speciella gravformen tyder på en datering till slutet av 

1100-talet. Initiativtagarna till själva tornbygget måste rimligtvis 

ha varit de samma som här fått sin sista viloplats. De runda västtornen 

kan således misstänkas vara gravkapell för bygdens herremannafamilj. 

Dateringen till 1100-talets andra hälft är intressant. Vid denna 

tid vet vi att många danska och svenska stormän aktivt deltog i 

korstågen i Palestina. Gravkyrkan som uppförts över Jesus grav i 

Jerusalem hade en rund form. Har stormannen genom uppförandet 

av en rund kyrka eller ett runt torn kanske för eftervärlden velat 

markera sitt deltagande i något av korstågen eller i ett pilgrimståg 

till den heliga rundkyrkan i Jerusalem? 

112 113

Den medeltida prästen 

Vid Bunge kyrka på norra Gotland, bara ett stenkast från öns 

kanske mest trafikerade huvudväg, reser sig ruinen efter ett ståtligt 

stenhus från 1300-talet. Hustomten gränsar till kyrkogården. 

Ruinen är rest efter den medeltida prästgården. Att döma av den 

en gång så påkostade bostaden var nog inte de präster som här 

framlevde sina liv genom århundradenas lopp de sämst lottade i 

samhället. Trots detta känner vi nästan inget om deras livsöden. 

I historieböckerna möter vi visserligen ofta kyrkans män, men då 

nästan alltid som kraftfulla potentater, invecklade i storpolitik. 

Men alla de kyrkans tjänare som verkat i tysthet i Sverige under 

mer än ett halvt årtusende fram till reformationen på 1500-talet; 

vad vet vi om deras liv? Vad ställde man egentligen för krav på 

en medeltida präst? 

Skåne var ett av de områden i nuvarande Sverige som kom att 

kristnas först. Visserligen hade Ansgar redan på 830-talet etablerat 

missionsstation i Mälaren och visserligen fanns en kristen kyrka i 

början av 1000-talet i Sigtuna och i Skaraområdet men det var inte 

frågan om kristnandet av ett helt landskap som i Skåne. Redan 

på 1060-talet, knappt hundra år efter det att den danske kungen 

Harald Blåtand låtit döpa sig, omtalade Adam av Bremen att 

Skåne hade inte mindre än 300 kyrkor. Vid samma tid for biskop 

Egino från skånska Dalby fram i Västergötland och Blekinge och 

omvände hedningar på löpande band. 

Det är förvånande att se hur snabbt kristendomen slog ut hedendomen. 

Det vore förkastligt att tro att kristnandet skett enbart 

som en religiös hänförelseakt, där alla med liv och lust plötsligt 

övergivit sin uråldriga religion och anammat något helt främmande. 

Kristendomens snabba införande måste istället ses som ett 

maktmedel, ett av flera tvångssätt för kungamakten att reglera och 

organisera ett större landområde; sitt rike. Många sockenpräster 

har säkert stått i ett direkt tjänande förhållande till lokala stormän 

I Forshems nuvarande kyrka 

i norra Västergötland finns 

inmurat ett antal medeltida 

stenfigurer som suttit i en 

tidigare kyrka. Här ses bl.a. en 

biskop med sin kräkla, dvs. sin 

biskopsstav. 

114 115

På den vackra dopfunten från 

Löderups kyrka i Skåne har 

stenhuggarmästaren från 1100talet 

fångat ett motiv med en 

präst som bär på ett barn som 

ska döpas. 

vilka i sin tur ingått i en samhällshierarkin där kungen satt överst. 

Religionen blev ett viktigt styrredskap för landets stormannaelit. 

Om det nu gick så snabbt med att införa Vite Krist, hur klarade 

man då av rekryteringen av vanliga präster ute i bondbyarna? 

Gudstjänster och mässor skulle ju t.ex. vara på latin så det kan inte 

ha varit många bönder eller drängar som kunnat komma ifråga. 

Frågan har ibland dykt upp i mitt huvud och något svar har jag 

faktiskt inte kunnat hitta. Lärde sig dessa bondpräster att rabbla 

de nödvändiga meningarna utan att egentligen förstå vad det hela 

handlade om? När vi kommer in på 1100-talet hade situationen 

blivit en annan. Den första svenska skolutbildningen började då 

ge resultat. 

År 1103 upprättades ett eget ärkebiskopsdöme i Norden. 

Lund i Skåne blev stiftsstad. Till domkyrkan inrättades en skola 

för blivande präster. Snart skulle liknande skolor växa upp i biskopsstäderna 

uppe i Sverige. De viktigare ämnena var latin och 

liturgi. Vid prästvigningen, som förrättades av biskopen, blev den 

blivande kyrkomannen avtvingad löftet att leva i celibat. Genom 

olika ämbetsgrader utstakades hans framtida väg. Graderna var 

många: lector, excorcist, akolyt, subdiakon, diakon och präst. 

Steget mellan sockenpräst och bonde kan dock inte ha varit 

alltför stort. I den yngre Västgötalagen stadgades t.ex. att prästen 

när det gällde frågan om arbete i byn skulle vara med i ”bondelag”, 

dvs. bete sig som vilken bonde som helst. Man var också 

noga att räkna upp vad som menades med detta gemensamma 

kroppsarbete: 

”Det är grindar, gärdesgårdar och broar, kreatur i annans inhägnad, 

bärgande av hö eller säd på annans mark, plöjning in på 

annans mark, brytande av råmärke, intagande av annans kreatur 

på åker.” 

Nog är det märkligt. Prästen var helt enkelt en bonde med ex- 

116 117

traknäck, för att uttrycka sig modernt. Vid varje gudstjänst kom 

han till kyrkan för att utföra heliga ting, till varje nödställd och 

dödssjuk kallades han för att trösta, till varje dop gavs han makt 

att bortjaga djävulen. Samma händer som kanske tidigare på dagen 

arbetat med att kasta ut dyngan på åkrarna skulle nu ösa heligt 

dopvatten på ett barn och döpa i Kristi namn. 

Bondprästens liv kan inte ha varit alltför roligt, problem måste 

det ha funnits många av. Det var alltid lätt att skylla prästen, i 

egenskap av religionsutövare, för mycket dåligt. Påven Gregorius 

VII skrev på 1000-talet att ”blir det oväder, förpestas luften, bryter 

olycka och elände in, ger man i Norden prästerna skulden för det.” 

Om det bara stannat vid detta. 

Prästens gård i byn var reglerad i landskapslagarna. Den 

tillhörande jorden var skattefri. Krav fanns på att prästen skulle 

bebo sin gård. Vad som skulle ingå i en sådan gård var också noga 

bestämt. I Västergötland och Småland skulle det finnas fyra hus: 

stuga, härbärge, nöthus och lada. Enligt Upplandslagen skulle dock 

gården bestå av sju hus: stuga, stekarhus, lada, sädeslada, visthus, 

sovhus och fähus. Böndernas skyldighet låg ofta i att uppföra 

husen, medan prästen hade att sköta underhållet. 

Prästgårdens jord var basen för prästens underhåll men även 

andra intäktskällor stod till buds. Av kyrkoskatten tiondet tillföll 

en mindre del prästen och på vissa dagar under året hade han rätt 

till s.k. offer av församlingsborna, antingen i natura eller i pengar. 

Det var ofta som bonden fick gå med offergåvor till kyrkan: på 

”påskdagen, kyrkomässodagen, den första vårfrudagen på hösten, 

den första själadagen efter Mikaelsmässan, allhelgonadagen, 

alla själars dag, juldagen och kyndelsmässodagen.” Avgifter för 

religiösa handlingar gav också ett kärkommet tillskott till hushållskassan. 

Vigsel, kyrktagning och jordfästning utan någon gåva till 

prästen var bara inte att tänka på. I avgiften till jordfästning ingick 

prästens arbete med tre själamässor, en vid själva begravningen, 

en på den följande åttonde dagen och en på den trettionde dagen 

efter begravningen. 

En förutsättning att bli präst var att man inte hade några kroppsliga 

defekter. Det gällde också för kyrkans man att vara rädd om 

sitt utseende, i annat fall hotade avsättning. Ett exempel kan belysa 

dessa märkliga förhållande: 

Biskop Jens i Odense uteslöt år 1207 en präst i sitt stift som råkat 

ut för en olycka när han försökt medla i en strid mellan några personer 

utanför hans hus. Prästen hade gått ut på gatan och ”då for 

en av de stridande vid tillskyndan av djävulen och utan att samme 

präst hade gjort sig skyldig till något, lös på honom och högg ett 

finger av hans vänstra hand.” Biskop Jens kunde inte finna sig i att 

en av hans underlydande saknade ett finger. Det hela blev emellertid 

ett fall för påven som dock lät nåd gå före kyrklig rätt. 

I ett påvebrev från år 1204 möter vi en annan situation med 

våld mot präst. Prästen framstår i detta exempel dock inte i så 

vacker dager. En av ärkebiskopens brytar, dvs. arrendatorer på 

en av kyrkans bondgårdar, hade överraskat sin unga hustru med 

en präst i en sådan situation att det inte var någon tvekan om vad 

som pågick. Bryten hade då dragit kniv och beslutat sig för att 

stämpla prästen en gång för alla. Den helige mannen ”fick näsan 

avskuren och tungan skadad, dock utan att bli stum.” Prästen 

avsattes p.g.a. sitt lyte från sitt ämbete och fick söka skydd bakom 

klostermurarna. Bryten fick å andra sidan påvens förlåtelse, men 

först sedan han betalt ett belopp lika stort som en botresa till Rom 

skulle ha kostat. 

Präster som förbrutit sig mot kyrkan skulle bestraffas. Ärkebiskop 

Andreas Sunesen i det då danska Lund vände sig i början av 

1200-talet till påven för att få vissa kyrkliga regler mera preciserade. 

På frågan om hur man skulle förfara med trilska präster gav påven 

klara besked. Prästerna skulle tvingas in i klostren för att här 

118 119

Kalkmålningarna i Bollerup 

kyrka på Österlen i Skåne är 

daterade till år 1474. Här ses 

en munk eller präst som för 

sina synders skull jagas av 

djävulen. 

under några år åter finna den rätta vägen. Om den uppstudsige 

behagade fly från klostret, skulle han utlämnas till ett strängare 

fängelse. Livet som munk kunde bli nog så påfrestande för en icke 

klosterfrälst. Påven hade t.ex. inget förbarmande med den som 

ångrade sitt munkval och försökte fly från ett kloster. Ärkebiskopen 

fick tillåtelse att ”hålla de instängda i strängt fängelse, således att 

endast ett ynkligt liv är deras lott, till dess de besinnar sig över sitt 

leverne och sin fräckhet.” 

Barnens ställning i samhället var något som den medeltida kyrkan 

hade mycket bestämda åsikter om. Det var faktiskt införandet 

av kristen tro i Norden som medförde införandet av begreppet 

”oäkta barn”, denna så förhatliga och omänskliga definition på 

människoliv. I samband med kyrkans konsolidering i Norden under 

främst 1100-talet verkar en förändring ha skett i uppfattningen 

om ”äktheten” hos ett oskyldigt barn. Enligt kyrkan var barn 

födda utom äktenskap mindre värda. Som ett tydligt exempel på 

förändringens vind kan nämnas att danskkungen Sven Estridsen 

under 1000-talet hade många barn. Fastän dessa kungabarn räknades 

som frillobarn, erhöll de alla efter varandra kungakronan. Ett 

sekel senare skulle något sådant varit fullständigt omöjligt. Med 

en hårdare styrning av den kyrkliga organisationen på 1100-talet 

följde alltså också ett samhälle genomsyrat av kyrkliga normer. 

Oäkta, och verkligen i högsta grad oönskade barn, var för kyrkans 

rättroende de människor som hade sitt upphov i samvaro 

mellan präst och kvinna. Påven skrev år 1218 till ärkebiskopen i 

Lund: 

”Till trots för att de heliga fädren med talrika, överbevisande 

grunder har verkat för att de, som bär Herrens kar, ska vara rena, 

är det vår vilja och plikt eftersom denna världen lockar präster och 

kyrkliga, att tillse att de inte visar det rena bort för att sätta oren 

avkomma till världen genom orent och olagligt samliv.” 

120 121

Detta var nog lätt att skriva, men att få det att fungera i praktiken 

var en helt annan sak. I Norden hade nämligen en praxis 

växt fram som föga stämde med kyrkans renhetskrav. Stackars 

ärkebiskop Andreas Sunesen brottades i början av 1200-talet ofta 

med problemet. Hans brevväxling med påven är mycket intressant 

och upplysande i ämnet. Påven tackade t.ex. sin tjänare för 

dennes kamp mot smuts och skändlighet, men hans förvåning var 

samtidigt stor över hur det gick till i kyrkans geografiska utmarker. 

T.o.m. kanikerna vid Lunds domkyrka höll öppet älskarinnor i sina 

hem ”och så att säga visar dessa äktenskaplig kärlek.” Botemedlet 

mot detta var att kanikernas underhåll, de s.k. ”beneficierna” 

borde dras in och kvinnorna sparkas ut. Nåja, förslaget är kanske 

något mildare formulerat. Ärkebiskopen ska ”med mycken omsorg 

påminna, tillskynda och t.o.m. tvinga dessa älskarinnors fäder, 

bröder och släktingar att ta emot dem.” 

Då många präster i Norden, trots celibatkravet, levde i informella 

äktenskap med de kvinnor man höll av, blev också resultatet 

en stor mängd prästbarn, ”djävulens avföda”. Omsorgen om de 

sina medverkade till att det bland dessa prästbarn fanns flera som 

ville gå i faderns fotspår. År 1220 beviljades t.ex. den nordiske 

prästen Ivar förlåtelse för det sätt han kommit till världen, i detta 

fall avlad av en präst och en jungfru, som prästen, i följd av traktens 

sed, hemfört som brud. 

T.o.m. Andreas Sunesen fick böja sig inför det faktum att 

verkligheten inte stämde med kyrkans regelbok. I ett påvebrev 

ber han att prästbarn p.g.a. prästbristen i Norden ska kunna få 

vigas till kyrkliga ämbeten. Kurian måste ha haft all anledning 

att misströsta men beviljade, under protest, hemställan men med 

tillägget att trots att människor, ”hur de än komma till världen, 

är frälsta inför Gud så länge de inte följer föräldrarna i syndighet, 

så har försynen dragit omsorg för de som är brännmärkta p.g.a. 

födseln att de ska hållas borta från prästtjänsten, inte minst så att 

de ska stå som levande avskräckelse för andra syndare.” 

Året 1207 blev det ordentlig kris i brevskrivandet mellan påven 

och Norden. Uppsala ärkebiskop Olof hade avlidit, eller som 

det hette ”gått all köttets gång”. Svenskarnas kung Sverker ville 

nu ersätta honom med en pålitlig man, sin egen kaplan Valerius. 

Problemet var emellertid att denne var av oäkta börd. Eftersom 

Andreas Sunesen i Lund var släkt med kung Sverker, formulerade 

lundabispen ett diplomatiskt brev till Rom. Återigen skulle det vara 

bristen på lämpliga kandidater som tvingat fram en nödlösning. Nu 

väckte det i Italien allmän förundran om tillståndet i högan Nord. 

Det var med yttersta betänkligheter från kyrkoherrarna i Rom som 

Valerius fick sitt hett eftertraktade ämbetstecken, palliet. 

Lite lättare var det att två år senare bevilja en ny oäkting en hög 

tjänsteställning, denna gång som biskop över Finland. Under ett 

korståg mot Finland hade en utvald biskop ”kallats bort för att 

mottaga den himmelska segerlönen” och han skulle nu ersättas. 

Kandidaten var en man av oäkta börd som väl kände till Finland, 

detta ”karga land med styvsinnade människor och odrägliga 

vägförhållanden”. I detta fall var valet lätt eftersom ”det är så 

gott som ingen, som söker platsen till ett sådant biskopsdöme, 

undantagande den, som, upptänd av kärlek för Guds ord, önskar 

att lida och pinas för Kristi namns skull.” Nu var det inget tvekan 

om oäktingens lämplighet. 

122 123

Koret och nattvarden 

Den centrala platsen i en kyrka är och har alltid varit koret som 

ligger längst åt öster. Kanske var koret i äldre tider avskiljt från 

den övriga kyrkan med trägaller eller liknande, alltså inte så öppet 

mot kyrkorummet som idag. Koret kunde i våra äldsta stenkyrkor 

avslutas med antingen en rak östvägg eller med en halvrund utbyggnad, 

s.k. absid. Vid utgrävningar i flera kyrkor har man kunnat 

påvisa att en ursprunglig absid under högmedeltiden ersatts 

av en rakt avslutad korvägg. Varför det samtidigt byggts kyrkor 

både med och utan absid har ännu inte kunnat ges någon hållbar 

förklaring. En teori är att man under 1100-talet hämtat byggnadsidéer 

från dels engelskt, dels tyskt håll. Redan i den fornkristna 

kyrkan förekom den halvrunda absiden som kyrkans avslutning 

österut. I absiden hade biskopen sin hedersplats, här stod hans stol, 

”cathedra”. Altaret var vid denna avlägsna tid placerat längre in i 

koret, framför biskopsstolen. 

Korets huvudaltare är en av kyrkobyggnadens allra viktigaste 

punkter, den andra var dopfunten i långhuset. Absiden och huvudaltaret 

blev tillsammans ett symboliskt kraftcentrum av stora 

mått. Det är därför inte märkligt att just absidvalvet ofta under 

romansk tid försågs med ett kalkmålningsmotiv som med kraft 

framhävde just den närvarande gudomen. Det med förkärlek 

valda motivet är det s.k. Rex gloriae (Ärones konung) eller Majestas 

domini (Herrens majestät). Vi finner dessa motiv i Vä och 

i Övraby kyrkor i Skåne, faktiskt några av våra äldsta bevarade 

kyrkomålningar i Norden. Herren sitter på regnbågen med jorden 

som rund fotpall och han har en höjd högerarm till hälsning. Han 

bär i sin vänstra hand livets bok. Den gudomlige omges av de 

fyra evangelistsymbolerna lejonet, oxen, örnen och den bevingade 

människan, dvs. kristna symboler för Markus, Lukas, Johannes 

och Matteus. Motivet för detta centrala motiv i vår kyrkliga konst 

från 11-1200-talen är hämtat från den syn som den förstummade 

Johannes på Patmos en gång ska ha upplevt: 

I Götene kyrka i Västergötland 

finner du denna stämningsfulla 

kormiljö där både gammalt 

och nytt blandas på ett för våra 

gamla kyrkor så typiskt sätt. 

124 125

”Och jag fick se en tron vara framsatt i himmeln, och någon 

satt på tronen ... och runt omkring tronen gick en regnbåge som 

till utseendet var såsom smaragd ... och runt omkring tronen stod 

fyra väsen ... Och dag och natt sade de utan uppehåll: Helig, helig, 

helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är 

och som skall komma.” 

Redan i de äldsta nordiska stenkyrkorna var absidernas tak 

välvt i en form av halvkupolvalv till skillnad från de övriga delarna 

av kyrkobyggnaderna vilka antingen saknade innertak eller också 

hade plant trätak. Snart började man emellertid slå valv även över 

koret, äldst i form av s.k. tunnvalv, dvs. ett längsgående, halvcirkelformigt 

valv som ligger an mot korets norra och södra mur. 

Dessa tidiga valv i kor och absid markerade en slutenhet, en helig 

samlingspunkt i arkitekturen. Givetvis gav valven även skydd för 

brand och annan skadegörelse. Det gällde ju att skydda de heliga 

föremålen; mässböckerna, hostian – dvs. det invigda brödet - och 

nattvardsvinet. 

Ofta finner man små nischer i korens stenväggar … obegripliga, 

fyrkantiga hål som om någon våldsverkare har brutit ut stenar ur 

muren. I många kyrkor, t.ex. på Gotland, kan man emellertid få 

förklaringen till hålen i väggen. Här har nämligen de träskåp bevarats 

som en gång satt inskjutna i dessa hål. Skåpsdörrarna, som 

försetts med vackra träsniderier och målningar, är ofta fascinerande 

att skåda. Många av öns bevarade väggskåp är från högmedeltiden 

men de fungerar fortfarande som användbara skåp. Genom att 

göra skåpen väggfasta, försäkrade man sig att innehållet bakom 

trädörrarna var i säkert förvar. Här stod nämligen de för mässan 

viktigaste och heligaste föremålen. 

I muren norr om altaret skulle finnas ett sakramentsskåp, avdelat 

i en övre och en undre trähylla. På den övre skulle prästen 

ställa det redan välsignade nattvardsbrödet, vilket genom den 

heliga handlingen hade förvandlats till en del av Kristi kropp. Det 

Ett ödets slump har bevarat denna vackra riddarstaty från 1200-talet i Vä kyrka i Skåne. Statyn är egentligen en 

vattenbehållare som använts vid altartjänsten. 

126 127

I Granhults träkyrka från 1200talet 

i Småland finns fortfaramnde 

primklockan kvar i koret. 

Klockan användes av prästen i 

ceremonien då vinet förvandlades 

till Kristi blod. 

var viktigt att ha detta invigda oblatbröd till hands om prästen 

skulle tvingas att bege sig ut för att ge en döende nattvarden. På 

den nedre hyllan förvarades oblater och vin vilka skulle välsignas 

vid kommande mässor. Flera skåpsdörrar är också försedda med 

järngaller. Konstruktionen medförde att besökarna kunde se det 

invigda brödet och på så sätt tillbedja det i egenskap av Jesus 

kropp. 

Jag tänker på stackars Botulf i Gottröra i Uppland. Det var 

en sommardag år 1303 som denne bonden drabbats av det stora 

tvivlet. Efter att ha tagit del av nattvarden, meddelade Botulf högt 

i kyrkan till allas förskräckelse att han inte trodde att brödet och 

vinet kunde vara Jesus kropp och blod. Och om det nu ändå skulle 

vara det – inte kunde man väl äta en människa! Ärkebiskop Nils 

Allesen lyckades tala den förvirrade till rätta och han fick under 

sju år göra speciell botgörelse för sitt okristliga beteende. När tiden 

förlupit var bonden i Gottröra tillåten att åter motta nattvarden. 

Och så låg han där åter på knä framme vid koret tillsammans 

med andra församlingsbor. Kyrkoherden räckte över oblaten men 

frågade samtidigt: 

- ”Nå Botulf, nu tror du väl ändå att brödet är Jesus kropp?” 

- ”Nej, svarade bonden, ”om brödet verkligen var Jesus kropp 

skulle du ha ätit upp det ensam för länge sedan.” 

Vilket liv blev det nu inte i kyrkans högre kretsar. Förhör, rättegång 

och dom. En kättare av stora mått hade avslöjats i Uppland. 

År 1311 föll domen och även om vi inte vet slutet kan man utgå 

från att Botulf, en man som vågade hålla fast vid sin personliga 

tro, antingen halshöggs eller brändes levande på bål. 

I en del av våra medeltidskyrkor finns fortfarande i den södra 

korväggen också ett mindre hål där en gång en s.k. ”piscina” suttit, 

ett avlopp ner i kyrkogrunden. I hålet var insatt en utskjutande, 

128 129

urgröpt sten som sluttade in i muren. På denna tömde prästen ut 

det heliga vatten som han använt för att rengöra händer och nattvardskärl 

i. Händerna skulle innan den heliga nattvardshandlingen 

nämligen tvagas i en rituell ceremoni. Det renande vattnet förvarades 

i en speciell, stor bronsbehållare, en ”akvamanil”. Denna var 

ofta utformad som ett lejon eller som en riddare till häst. Tyvärr 

har endast ett fåtal av dessa konstnärliga praktföremål bevarats. 

Gustav Vasa och hans efterföljares katastrofalt hårda framfart i 

kyrkorna har verkligen satt sina spår. Akvamanilernas bronser var 

ju, liksom kyrkklockorna, attraktiva för t.ex. så viktiga saker som 

material till kanoner. I dag finns nästan alla bevarade medeltida 

akvamaniler på museer. Den största nordiska samlingen finns till 

beskådande på Nationalmuseet i Köpenhamn. Ett av undantagen 

utanför museernas väggar är dock akvamanilen från Vä kyrka i 

Skåne. 

Egentligen är det ren tur att denna otroligt vackra behållare från 

1200-talet, formad som en riddare till häst, blivit bevarad. Den blivande 

arkeologiprofessorn Holger Arbman fick för ett halvt sekel 

sedan av en händelse syn på denna märkliga tingest som vid den 

tiden satt som en prydnad högt uppe på kyrkans yttertak! Hur den 

kommit dit? Kanske var det någon som ansett att ryttaren hade 

större chans att bevaras till eftervärlden på denna upphöjda och 

oåtkomliga plats. Tyvärr har några bonddrängar i äldre tid övat 

prickskytte med gevär på kyrkogården. Ena sidan av ryttaren är 

skadad efter en fullträff! 

Idag förvaras statyn åter i den lilla nisch i kyrkans kor där den 

en gång hade sin placering. En bastant nischdörr, ett gallersmide 

och ett effektivt larm garanterar att denna nobla och sällsynta herreman 

för alltid ska vakta Vä kyrka. 

Akvamaniler var viktiga i den reningsprocedur som den medeltida 

prästen var ålagd att utföra inför handhavandet av vinet 

och brödet. När väl händerna var tvättade kunde den heliga 

handlingen vid korets huvudaltare påbörjas. Nu omvandlades 

vinet till Kristi blod och brödet till Kristi kropp eller lekamen. 

Detta skedde i samma stund som prästen drog i repet till den lilla 

primklockan, eller ”sanctusklocka” som hängde i koret. I Granhults 

gamla träkyrka i Småland hänger denna lilla klocka fortfarande 

kvar högt upp på korets södra vägg. I Malmö stora stadskyrka S:t 

Petri har en betydligt större primklocka en gång hängt högt över 

koret. Här har man t.o.m. uppfört ett mindre trätorn uppe på taket 

för att hysa just denna klocka. 

Nattvardsvinet var något som var förbehållet prästen. Tidigare 

hade det varit en allmän del i den s.k. kommunionen men efter ett 

stort kyrkomöte år 1215 slogs det fast att vinet som en del av Kristi 

blod skulle behandlas med de yttersta säkerhetsföreskrifter. När 

prästen, efter det att omvandlingen till Kristi blod och lekamen 

skett, skulle lyfta upp kalken och patén – fatet med nattvardsbrödet 

- var det ju faktiskt Kristus själv han bar. Då gällde det att vara 

ren, både andligt och kroppsligt. 

I medeltida svenska källor möter vi noteringar som visar hur 

viktigt det var att liturgin följde bestämda regler. Det gällde t.ex. 

för prästen att vara stadig på hand. Om vinet, dvs. Kristi blod 

spilldes på den duk som brödet låg på, skulle detta tyg noggrant 

tvättas och tvättvattnet uppdrickas av prästen. Om prästen spillde 

på kläderna skulle fläcken skäras bort och tygbiten brännas. 

130 131

Det heliga korset 

I våra medeltidskyrkor ansluter långhuset väster om koret. 

Muren som skiljer de båda rummen åt kallas triumfbågsmuren; 

öppningen i muren bär följaktligen namnet triumfbågen. Denna 

gräns mellan korets avskildhet och långhusets folklighet vilar i sin 

symbolik på den urgamla romerska traditionen med äreportar. 

Redan i de tidigkristna basilikorna fanns denna romerska triumfbågskonstruktion, 

äreporten för segraren. 

Det finns uppgifter som kan tyda på att öppningen mellan kor 

och långhus i vissa kyrkor under speciellt den äldre medeltiden 

varit avgränsad med ett skrank eller med trädörrar. Tyvärr har 

nästan inga sådana ursprungliga konstruktioner blivit bevarade 

här i Sverige, men vid golv och murundersökningar i äldre kyrkor 

har man ibland funnit antydningar efter dylika. Dessa avgränsningar, 

i den mån de existerat, verkar dock med få undantag ha 

försvunnit tidigt. Koret blev istället en plats som t.o.m. menigheten 

fick besöka, dock inte under själva mässan. 

En av de få kyrkor som har kvar sitt träskrank från medeltiden 

är Husaby kyrka i norra Västergötland. Det vilar något åldertyngt 

över denna kyrka. Här möter man de råa stenväggarna, här inne 

i långhuset hade det stora mörkret härskat om det nu inte var för 

det elljus som i lagom styrka lyser upp för den moderne besökaren. 

De små fönsteröppningarna högt uppe på muren ger nämligen inte 

mycket ljus. Genom korskrankets trägaller och trädekorationer 

kan man blicka in i koret. Hur hemlighetsfull måste inte denna 

plats ha tett sig under medeltiden. Från mörkret bakom träbarriären 

har prästens mässande och den gregorianska korsången 

strömmat ut i kyrkan. 

I Husaby hänger, liksom i många andra kyrkor, ”Det stora 

krucifixet”, dvs. korset med Kristusfiguren, i själva triumfbågen. 

I dag talar man uteslutande om ”triumfkrucifix” men detta är en 

Det gamla korskranket i Husaby 

kyrka i Västergötland är 

ett av ett fåtal som bevarats på 

ursprunglig plats i våra kyrkor. 

Skranket avskärmar det heliga 

koret från den övriga kyrkan 

och gör prästens altarceremonier 

mera hemlighetsfulla. 

132 133

I Härkeberga kyrka finner du 

detta magnifika, medeltida 

krucifix med den li-dande 

Jesus på korset. 

relativt sen benämning. Under medeltiden var det namnet ”Det 

stora krucifixet” som gällde. De två äldsta bevarade bilderna vi 

känner i Europa av den lidande Kristus på korset, triumfatorn 

över döden, är båda från 400-talet. På kyrkporten i Santa Sabina 

i Rom omgärdas Jesus av de två rövarna medan han på en liten 

elfenbensrelief i British Museum i London flankeras av Maria och 

Johannes. 

Dessa tidiga avbildningar har givetvis inget med de monumentala 

korsfigurerna att göra. De verkligt stora krucifixen började 

uppträda först under slutet av det första kristna årtusendet. I Köln 

finns ett nära två meter högt krucifix, det s.k. Gerokrucifixet, vilket 

anses vara det idag äldsta bevarade exemplet på denna storskaliga 

konstart. Krucifixet, som är tillverkat under ärkebiskop Geros tid 

åren 969-976, räknas också som ett av de första, vilka återger Jesus 

i en realistisk, smärtsam bild. 

”Det stora korset” i våra kyrkor kan ibland återfinnas i enorma 

dimensioner. I Öja kyrka på Gotland hänger ett av de mera berömda, 

större krucifixen. Hänger är kanske en fel benämning 

eftersom korset är infällt i en träbjälke vilken är placerad tvärs 

över triumfbågsöppningen, en s.k. ”trabes”. På ömse sidor om den 

korsfäste står uppe på trabesbjälken Maria i norr och Johannes i 

söder. Skulpturgruppen är ett mästerligt arbete från sent 1200-tal. 

Själva korset är emellertid så stort att det nästan helt blockerar 

ingången till koret. 

Man kan, inte minst med Öjakorset i åtanke, med fog fråga sig 

om ”Det stora krucifixet” verkligen från början varit avsett att 

hänga i triumfbågen. Och hur vanligt har det varit med trabesbjälke 

i våra svenska sockenkyrkor? Kan man inte vad det gäller 

trabes faktiskt tala om en sentida historieförfalskning av stora mått. 

Konsthistorikern Roosval lanserade i början av 1900-talet idén att 

de flesta triumfkrucifix från början inte hängt utan istället stått på 

en tvärsgående bjälke. Han uppmanade därför församlingarna att 

134 135

sätta upp nya bjälkar, en bön som inte klingade ohörd. Om du är 

observant vid ett besök i en kyrka som har en ”bevarad” trabes, 

noterar du snabbt att träet i denna bjälke är betydligt nyare än träet 

i krucifixet. Allt är verkligen inte guld som glimmar! 

Vad då med placeringen av ”Det stora krucifixet”? Det är ju så 

självklart att detta kyrkliga riktmärke ska hänga just i triumfbågen. 

Men kasta återigen kritiska och observanta blickar på dessa fritt 

hängande krucifix. Mot långhuset exponeras ett konstverk av yppersta 

klass, både vad det gäller skulptur som bemålning. Men hur 

är det med baksidan? Hur ser det hela ut om man står i koret? Här 

lyser det råhuggna, omålade träet med alla hopfogningar både fult 

och fullt synliga. Varför ser baksidan ut på detta sätt? Helt enkelt 

därför att krucifixet måste ha varit avsett att sitta mot en vägg, inte 

hänga fritt i en öppning mellan kor och långhus. Kanske har dess 

plats varit på långhusets norra vägg, kanske på den norra väggen 

i koret. Vi vet inte, men vi bör kunna utgå från att den nuvarande 

platsen i triumfbågen för många av våra bevarade medeltida krucifix 

är ett sentida påfund. 

Hur kom det sig att korset, och senare också krucifixet, blev 

kristenhetens främsta symbol? I den forna Kongahälla kyrka i 

Bohuslän fanns tidigt en souvenir som väckte förundran och 

som säkert drog många besökare till just den kyrkan. Den norske 

kungen Sigurd Jorsalfar hade under ett besök i det heliga landet 

inhandlat ett kors som han vid hemkomsten till sitt rike skänkte 

till Kongahälla. Det speciella med detta kors var att det samtidigt 

var en behållare i vilket låg en träflisa från det äkta korset på vilket 

Jesus dog. Berättelsen om Jesus äkta kors är både märklig och 

dramatisk. 

Redan ett sekel efter Jesus korsfästelse har kulten kring det 

märkliga korset varit i full gång. Man jämförde t.ex. Adam och 

kunskapens träd (synden och döden) med träkorset från Golgata 

(frälsningen och livet). Det var dock genom kejsare Konstantin 

som korset blev en mera aktad och offentlig kristen symbol. Innan 

kejsaren intog Rom år 312 såg han nämligen ett kors på himlen, 

självklart ett gott tecken på att Konstantin hade gudomen med 

sig när det gällde just hans egna vapens skövling och mördande. 

Tyvärr går denna vansinniga tro, att Jesus skulle ha accepterat ett 

mördande i hans namn, som en röd tråd genom hela vår krigshistoria, 

även in i vår nutid. 

Resultatet av Konstantins syn blev emellertid, under stark 

påverkan av hans kristna mor Helena, att han själv fick kristna 

ideal. Detta var nog så viktigt eftersom Konstantin vid just denna 

tidpunkt var i färd att erövra det östromerska riket med bl.a. Palestina. 

Här fanns starka kristna grupperingar. Genom att åberopa 

sig själv som kristen vann han således inte bara personliga utan 

även politiska fördelar. Nogsamt lät han sig dock inte döpas förrän 

på sin dödsbädd. Som kejsare var han härigenom fri att under 

sitt regerande kunna utföra handlingar som knappast svarade till 

kristna regler. 

Hur historien med Konstantin, hans mor och det heliga korset 

kom att utvecklade sig kan vi faktiskt följa i en svensk kyrka, S:ta 

Maria gamla kyrka i Risinge i norra Östergötland. Här finns nämligen, 

målat på valven, berättelsen om det äkta träkorset. På följande 

sidor kan du, liksom sockenborna i de medeltida Risingen, få dig 

berättat denna fantastiska historia. Låt oss följa 1400-tals målaren 

i hans berättelse. 

Helena var så fanatisk i sin dyrkan av Jesus att hon beslöt att 

bygga stenkyrkor på alla de platser där viktiga saker utspelats 

i Jesus liv. Snart började därför en väldig kyrka att resa sig på 

platsen för Golgata och Jesus grav. Det var nu som en fantastisk 

upptäckt gjordes. Helena hade gripit en jude som hon menade 

visste var man grävt ner Jesus träkors. Först efter att ha pinat honom 

i fängelse avslöjades emellertid platsen. Problemet var bara 

att man vid grävandet hittade tre träkors, alltså även korsen efter 

Följande uppslag: 

I Risinge kyrka kan du följahur 

Helena återfann Jesus kors. En 

jude kommer fram och meddelar 

att man vet en man som 

känner platsen där korset är 

nedgrävt. Mannen grips och 

sätts i fängelse. Efter att ha avslöjat 

platsen gräver man fram 

tre träkors. Genom att låta en 

döds hand vidröra korsen får 

man kunskap om vilket som är 

det rätta. 

136 137

138 139

de två rövare som upphängdes tillsammans med Jesus. Vilket var 

det rätta? Man bar fram en död man och lät hans händer beröra de 

tre korsen. När handen lades på det rätta korset återuppväcktes 

mannen till liv. Jublet visste inga gränser och korset sattes upp i 

den nybyggda kyrkan. 

Så långt bildberättelsen i Risinge kyrka. Men historien om 

korset slutar inte med Helena. Snart började man nämligen ta 

delar av korset och sälja det som reliker. Korset krympte genom 

denna stympning, och till slut försvann det under ett krig. På 

1200-talet hittade man av en händelse plötsligt ett nytt, äkta Kristuskors; 

denna gång i Egypten av alla platser. Återigen jublade 

kristenheten. Under högtidliga former fördes det nya äkta korset 

till Paris där kung Ludvig själv ledde den pampiga processionen 

in i domkyrkan. Självklart började snart även detta kors stympas 

och försäljas. 

Man häpnar! Detta är alltså den otroliga bakgrunden till att 

bitar av Kristi ”äkta” träkors har funnits i många svenska kyrkor. 

Ta bara fallet med Mellby kyrka i Blekinge. Här fanns en träflisa 

av det heliga korset så sent som in på 1800-talet. En förbiresande 

professor skrev: 

”På ett stort och illa arbetadt crucifix af trä var ett hål i brösthålan, 

däruti låg en träbit af Christi kors, öfver den var ett litet 

silferarbete i någon likhet af en ljusstake, på hvars öfra del pergamentet 

låg, och däröfver, såsom betäckning öfver hålet, ett tjockt 

förstoringsglas, genom hvilket man såg inskriften.” 

Idag är reliken försvunnen och det är inte till kyrkan i Blekinge 

man får gå för att läsa texten på lappen. Vi styr i stället stegen 

till det fantastiska Lunds Universitets Historiska museum där så 

många föremål från just våra sydsvenska medeltidskyrkor vårdas 

med öm hand. Här kan vi läsa texten i det alltjämt bevarade 

pergamentet: 

”Detta är ett stycke af vår Herres Jesu Christi heliga kors, som 

hitlades år 1492 S:t Thome dag och verkställdes förrättningen 

af Herr Göran Pålsson, som vid den tid var denna församlings 

kyrkoherde.” 

Än i dag kan ni faktiskt se en bit av Jesus äkta kors i Sverige. 

Det förvaras på Historiska museet i Stockholm. Här, på detta fina 

museum med sina rika samlingar, visas ett enormt silver- och 

guldkrucifix vilket svenskarna under krigen på 1600-talet stal i 

tyska Halle. Infälld i krucifixet, mitt ibland all ädelmetall, finns de 

mörkbruna träbitarna av det äkta korset, utformade som ett miniatyrkors. 

Detta ädelstenskrucifix tillhörde i slutet av medeltiden kardinal 

Albrecht av Brandenburg, dåtidens verkliga storsamlare av 

reliker, dvs. heliga föremål. Hans samling uppgick till inte mindre 

än 21.441 stycken. De flesta förvarades i skrin och relikgömmor av 

guld och silver. Man kan nästan våga säga att kardinalens samling 

utgör ett av Europas första stora museer. Han tryckte dessutom år 

1520 en katalog över sin museisamling. 

140 141

Helgonen i bordsskivan 

Vad vore en kyrka utan altare. Intet, eftersom altaret, och dopfunten, 

är två delar som hör samman med den kristna ritual som 

avser att återge två viktiga bitar ur Jesus liv, nattvarden och dopet. 

Egentligen är det konstigt att den kristna kyrkans altare egentligen 

heter just altare. Den beteckningen åsyftar ju egentligen en plats 

som skulle få vilken djurvän som helst att se rött. Altaret var ju 

för grekerna, judarna m.fl. förknippat med själva offerhandlingen 

när man slaktade ett djur till gudomens ära. För de kristna var det 

inte frågan om blodsoffer i reell mening, det var snarare frågan 

om ett middagsbord. Visserligen är vinet och brödet del av Kristi 

lekamen men bordet det framdukas på är en åminnelse om den 

sista måltid som Jesus hade med sina lärjungar. 

De första kristna vägrade faktiskt att ha ett altare eftersom detta 

förde tanken till just blodsoffer. Under 200-talet ringaktades faktiskt 

de kristna av hedningarna just för att de inte hade några altare. 

Vad hade man istället? Den heliga plats där nattvarden firades 

utgjordes av ett vanligt bord och detta kallades ”Herrens bord”. 

Beteckningen är lätt att förstå, dels instiftade Jesus nattvarden vid 

ett måltidsbord, dels hade de äldsta kristna sina sammankomster 

i hemmen. Först när man började uppföra speciella kyrkor, något 

som blev populärt under Konstantin den store tid runt år 300, blev 

altaret en permanent del i en officiell byggnad. 

Det är inte många besökare som vågar gå innanför det låga 

korskranket framför altaret. På något vis är det så tydligt att detta 

är ett område som har med prästen att göra - detta och predikstolen. 

Jag tillhör i detta avseende ibland de respektlösa, även om man 

då tittar sig lite extra runt i kyrkan för att vara säker på att man är 

ensam. Jag måste erkänna att när jag första gången stod framför 

altaret i Gualöv kyrka i nordöstra Skåne kändes det extra nervöst. 

Jag visste ju att under altarduken fanns en spännande sak men just 

vid mitt besök låg det en extra stor altarduk som hängde ner långt 

Koret efter den gamla kyr-kan 

i Hamneda i Småland. Kyrkan 

revs år 1897 då den blivit ersatt 

av en ny och större. Fortfarande 

finns dock det gamla 

huvudaltaret bevarat inne i 

kyrkoruinen. 

142 143

I altarskivan i Hamneda kyr-ka 

finns fortfarande hålet till den 

relikgömma bevarad i vilken 

en relik efter kyrkans medeltida 

skyddshelgon har legat 

gömd. 

utmed sidorna. För att vika upp en stor duk på ett altare fordras 

mod. Men belöningen lät inte vänta på sig. 

När man restaurerade Gualövs kyrka år 1952 upptäcktes i altarskivan 

en ihålighet, vilken täcktes av en liten, till hålet tillpassad 

sten. Hålet under stenen var en medeltida relikgömma. Här hittades 

en liten tung metallklump invirad i en bit pergament. Försiktigt 

vecklades pergamentet upp. Den bevarade texten visade att det 

rörde sig om ett kasserat brev från slutet av 1100-talet. Då kyrkan 

i Gualöv, att döma av i de i koret bevarade personmålningar med 

tillhörande textband, troligtvis är byggd av herremannen Ucitus 

och hustrun Hjalmsvith i slutet av 1100-talet, bör också reliken 

vara från denna tid. 

Pergamentbiten är omvirad en kapsel av blyplåt, endast ca 

2,5 cm i kubform. Inne i kapseln finns i en sidenduk inlindat en 

benflisa och en liten pergamentremsa. Tyvärr har man inte kunnat 

öppna pergamentremsan, vilken innehåller uppgift på vilket 

helgon benbiten kommer ifrån. Frågan är dock om inte den gode 

herremannen blivit lurad. Benbiten verkar nämligen härstamma 

från käken till ett barnkranie, en tämligen obegriplig helgonrelik 

i ett huvudaltare. 

Vill ni se reliken finns denna nu åter på plats i Gualövs kyrka. 

Den ligger säkert förvarad under en glasskiva i relikgömman i 

altarstenen. Men då får ni först lyfta på altarduken! 

En kyrkas huvudaltare stod, och står, alltid i kyrkans kor längst 

i öster. Från början var altarna utformade enbart som bord på vilka 

Kristus kärleksmåltid serverades de troende. Sedan den kristna 

martyrkulten började bli vanlig efter 300-talet, övergick altarna i de 

kyrkor där martyrerna vilade till att bli även gravsymboler. Krav 

ställdes att altarna skulle uppbyggas av sten, ej av förgängligt trä. 

Martyren i altargraven blev en kontaktperson till Kristus, vilken 

man kunde anlita under bönen. 

144 145

På Historiska museet i Stockholm 

finns dessa medeltida 

relikskrin som påträffats 

nedgrävda utanför Linköping. 

Troligtvis har man på 1500talet 

försökt rädda undan 

dyrbarheterna från Gustav 

Vasas hänsynslösa indrivningsfogdar. 

Altarna stod alltså som en symbolisk del av en ”förvaringsbox” 

för kristna martyrgravar. En martyr var en man och kvinna som lidit 

och dött för sin kristna tro skull. Fastän dessa var många, räckte 

antalet inte till för att täcka behovet i alla de kyrkobyggnader som 

växte fram i samband med kristendomens snabba utbredning. I de 

kyrkor som saknade martyrgrav kunde man därför kompensera 

detta genom inskaffandet av en eller flera reliker, dvs. smärre 

jordiska kvarlevor från något känt helgon eller martyr. Den s.k. 

relikkulten hade sett dagens ljus. 

Överhuvud taget kunde inte ett medeltida altare tagas i bruk 

förrän det ”laddats” med kraften av en relik. Redan vid ett stort 

prästmöte i Karthago året 401 hade detta bestämts även om det 

finns exempel fram in i 1100-talet på altare utan reliker. Vid ett 

altares invigning nedlades ofta det heliga föremålet i ett hål i altarskivan. 

Hålet täcktes sedan av ett lock gjort i samma stensort som 

altarbordet. En sådan liten relikgömma kallades för ”sepulcrum”, 

en liten grav. Hade kyrkan förmånen att ha helgonreliker efter 

riktigt berömda helgon och bodde det i bygden en rik herreman 

kunde det hända att reliker, i stället för att gömmas undan i en stenskiva, 

lades i ett dyrbart skrin som sattes på altaret. Givetvis löpte 

dessa skrin stor risk att bli stulna, inte minst under medeltidens 

många krigståg. De relikskrin som överlevde försvann slutligen 

under tyrannen och kulturmarodören Gustav Vasas skövlingar av 

kyrkornas guld- och silversaker i början av 1500-talet. 

I Eriksberg i Västergötland lyckades bönderna delvis lura den 

girige kungens fogdar. Än i dag finns nämligen ett litet medeltida, 

relikskrin i förgylld koppar från just denna kyrka bevarat. Skrinet 

har formen av en gammal byggnad. På taknocken sitter två vikingatida 

drakhuvuden och runt väggarna finns bilder av helgon 

och en inskrift som berättar vilka reliker som legat i skrinet: ”Av 

svetteduken, som var lagd kring Jesu Kristi huvud i graven, av 

huvudet av den helige Pancratius, av den helige Vincentii blod, av 

146 147

de heliga biskoparna Melanus och Nobinus, av den heliga Sabina, 

av de 11.000 jungfrurna i Köln, av aposteln Andreas samt av det 

heliga korset.” 

Helgonreliker var viktiga ingredienser i det medeltida religiösa 

livet, ja de spelar självklart en viktig roll även i dag inom den katolska 

kyrkan. Genom att framföra sina böner till de olika helgonen, 

kan och kunde man få en pålitlig budbärare som förde bönerna 

vidare till Gud Fader personligen. 

Låt oss ta ett nordiskt exempel på hur man såg på denna överföring 

av böner via helgonen till Gud Fader. I en dansk bön från 

år 1497 läser vi: 

”Och bedje jag dig, kära moder S:ta Anna, att du ödmjukar dig 

och bedja för mig till din dotter jungfru Maria, att hon beder för 

mig till sin son, Jesus Kristus, att han för båda Edra böners skull 

värdigas bedja för mig till sin himmelske Fader, att han i nåd förlåter 

mig alla mina synder och all min ondska.” 

Olika helgon betjänade olika saker. S:t Nicolaus var t.ex. de 

sjöfarandes speciella skyddshelgon; S:t Lukas målarnas himmelska 

trygghet. Vissa helgon beskyddade mot speciella, direkta faror 

vilka hotade medeltidsmänniskan. S:ta Anna var således bra att 

tillbedja om man ville skydda sig mot pest. Det är därför inte att 

förundra sig över att man i och på altarna ville ha så många reliker 

som möjligt. Men reliker kostade pengar. 

I de större medeltida klostren och kyrkorna vimlade det av 

reliker. Gråbrödraklostret i Roskilde i Danmark hade inte mindre 

än 500 lämningar efter heliga män och kvinnor. I Lund var stadens 

domkyrka vigd åt den helige Laurentius ära, martyren som 

grillades på halster i Rom år 258 som en följd av att han vägrat utlämna 

kyrkans skatter till kejsaren. Lunds domkyrka förvarade en 

relik av S:t Laurentius i en stor silverfigur, föreställande helgonet. 

Förutom denna relik kunde domkyrkan stoltsera med ytterligare 

416 heliga föremål. 

Professor Sjöborg återgav år 1824 en gammal förteckning över 

Lunds domkyrkas reliker och relikkärl, varur bl.a. följande är 

hämtat: 

”Alla dessa beläten innehöllo reliker som följer: ett huvud af 

silfver, äfven ett annat silfver-hufvud med krona, och däruti S:t 

Laurentii hufvud: Konung Knut den Heliges arm uti en arm af 

silfver, som håller riksäpplet och därpå ett crucifix: S:t Clemens 

fingrar uti en hand af silfver: S:t Britas fingrar uti en silfverhand, 

som håller en penna: en förgylld silfver-krona och däruti stycken 

af Christi törnkrona ... Dessutom stod i det medlersta stora chor 

på norra sidan vid Ärkebiskoppens Sakerstia 3 stora skrin med 

Reliker, hvilka på 3:ne bårar plägades bäras omkring Lunds stad 

de stora bönedagar och den stora Litaniansdag.” 

Ofta när jag står i en kyrka och försöker frammana bilden av 

de människor som stått på samma plats och i samma byggnad 

för 600, ja, varför inte 700 år sedan, har det slagit mig att människor 

på den tiden skulle ha varit tacksamma offer för dagens 

marknadsförare. Dessa godtrogna, medeltida anfädrar gick det 

tydligen att lura lite hur som helst. När man t.ex. läser listan över 

reliker från Lund finns det inköpta saker som får t.o.m. den mest 

naive nutidsmänniska att studsa av förvåning. Eller vad sägs om 

delar av krubban i vilken Jesus föddes eller delar av den sten på 

vilken Jesus satt vid ökenfastan, delar av den träpåle vid vilken 

han blev gisslad och en handfull jord från hans grav. När man i 

samlingen upptäcker delar av paradisträdet vid vilket Adam och 

Eva bråkade om en frukt tar man sig för pannan ... sedan blir man 

fascinerad inför konsekvenserna. Tänk, Noak måste ju ha släpat 

med sig detta träd i skeppet Arken när hela jorden översvämmades. 

Hur har det egentligen gått till i det ögonblick då en dåtida 

europeisk antikvitetshandlare sålt detta ”värdefulla” föremål till 

148 149

De kristna helgonens historia 

är ofta en bloddrypande 

skräckläsning. I Ri-singe kyrka 

i Östergötland har konstnären 

frossat i halshuggningar, 

tarmut-dragningar, ihjälskjutande 

med pilar m.m. 

en nordisk kund. Var kunden nykter? 

Kvinnlig fägring har alltid attraherat och när man på medeltiden 

kunde berätta en historia om kvinnlig dygd, hedniskt våld och 

kristen lycka fanns alltid åhörare med stora öron. När man berättade 

historien om Ursula växte nog öronen hos många. 

En gammal legend berättade att en engelsk kungadotter Ursula 

och hennes tio tärnor på en pilgrimsresa blivit ihjälslagna 

av hedningar i närheten av Köln. Legenden levde i allra högsta 

grad kvar under 1100-talet, men antalet mördade jungfrur hade 

nu stigit till 11.000. Kanske har denna något kraftiga utökning av 

kvinnlig fägring sitt upphov i att man just år 1106 vid grävningar 

för försvarsverk kring staden påträffade mängder med skelett. 

Troligtvis härstammade dessa från en förhistorisk gravplats. En 

faktisk händelse och en legend kopplades genast samman och nu 

spreds en kvinnodyrkan alla kategorier. Ända fram till året 1400 

- då påven slutligen satte stopp för geschäftet - var försäljning av 

jungfruben en av Kölns många handelsvaror! Säg den svenska 

kyrka som inte haft något jungfruben i sina samlingar. 

Redan i början av 1200-talet hade man från högre kyrkligt håll 

försökt att bromsa denna handel med olika slags av reliker. Detta 

var i sanning inte en dag för tidigt. När den fromme Franciskus 

av Assisi, ”Guds lille fattige”, dog år 1226, lär beväpnad vakt ha 

fått medfölja liket till begravningen för att förhindra relikjägare att 

stycka kroppen. Påven Innocentius III hade år 1215 beordrat alla 

kristenhetens biskopar att ha ordentlig tillsyn över relikerna och 

slå ner med kraft på alla de falska reliker som var i omlopp. 

Även i Norden skärptes dessa regler. Danernas ärkebiskop 

Andreas Sunesen instiftade under 1210-talet två nya prästtjänster 

vid Lunds domkyrka; tjänster som skulle betalas genom allmoseinsamling 

på Skanörs torg och på fiskmarknaden därstädes varje 

höst. I det bevarade instiftarbrevet finns också följande text: 

150 151

”Och förbjuder samme ärkebiskop, att någon för att tjäna pengar 

bär bilder och falska reliker omkring på detta torg för försäljning 

och beordrar han att sådana bilder och reliker krossas om de bäres 

omkring.” 

Det är inte svårt att se marknadsbilden framför sig; i folkvimlet 

skymtar dåtidens oseriösa antikvitetshandlare med, så att säga, 

kontoret och varulagret ”på fickan”! 

En av de mest kända medeltida berättelserna om reliker i Norden 

finns från året 1191. Herr Trugot hade bekostat byggandet 

av en kyrka i den nya tekniken med ”den bakade stenen”, teglet. 

Herr Trugot var minsann ingen fattiglapp och nu var det dags för 

invigning. Följ med mig till Göinge i norra Skåne nära gränsen 

till Småland. 

Det är höst i Herrans år 1191. Ett ståtligt följe drar fram längs 

med de av höstregn blöta och slippriga vägarna. I spetsen rider ett 

stort antal krigare, tätt följda av en reslig, äldre man; Danmarks - 

däribland Skånes, Hallands och Blekinges - ärkebiskop Absalon i 

egen hög person. Han är även primas, dvs. överhuvud över kyrkan 

i Sverige. Med honom rider inga mindre än ärkebiskopen Erik av 

Trondhem och biskop Stenar av Växjö. Till ressällskapet hör också 

ett stort antal tjänare och präster. Länge kommer de bönder som 

ser det märkliga följet dra förbi att minnas denna händelse. Aldrig 

tidigare har väl så många av den nordiska kyrkans ledare varit 

samlade här i dessa otillgängliga skogstrakter. Man är på väg till 

den nya tegelkyrkan i Gumlösa kyrkby. Ett brev från tiden anger 

vad som sen hände: 

”Den 26 oktober detta år blev denna kyrka invigd av herr Absalon, 

den ärevördige ärkebiskopen av Lund, Sveriges överhuvud, 

i sitt ärkebiskopsdömes 16:e år med bistånd av herr Erik och herr 

Stenar, till ära för vår Herre Jesus Kristus och hans upphöjda moder 

jungfru Maria och de saliga apostlarna Paulus och Mathias och alla 

helgonen. Men grundläggaren av denna kyrka, herr Trugot Kete- 

son, företog sig, med stor fromhet att samla helgonens lämningar 

och att anbringa dessa relikers namn på denna plats på väggen.” 

Denna berättelse finns inte nedtecknat på något originaldokument. 

En präst på 1600-talet tog ner det från väggen och grävde 

ner det på okänd plats. Bönderna ansåg nämligen brevet så kraftingivande 

och man hade så mycket hokuspokus för sig med det, 

att ofoget måste stoppas. Men en avskrift, fortfarande i kyrkans 

förvar, ger besked om de helgonreliker som herr Trugot inköpt 

till sin kyrka. Mannen var rik, listan är lång; 96 heliga saker finns 

representerade. Här är ett litet urval: 

”Något av Herrens kors, av den sten över vilket korset stod då 

Herren blev korsfäst, av Herrens gravsten och av det fat på vilken 

Herren åt vid nattvarden.” Av mera personliga saker kan nämnas 

något av den heliga Marias hår, av hennes och Johannes Döparens 

kläder; delar av Andreas, Matteus och Markus sandaler. 

Helgonlistan fortsätter med lite av S:t Petrus och S:t Andreas 

skägg - av S:t Petrus fanns dessutom en bit av hans huvud. S:t 

Laurentius finns representerad, ett viktigt helgon eftersom han 

var Lundastiftets skyddshelgon. Sebastian, skyttarnas helgon finns 

med, så också S:t Jörgen, kyrkofadern Hieronymus, den helige Benedikt, 

rester efter Nordens apostel Ansgar och den år 1191 nyligen 

mördade Thomas Becket i England. Av de heliga 11000 jungfrurna 

från Köln finns flera reliker med tillhörande kvinnonamn. 

152 153

Slitna gravhällar 

En gång under min museibana i Malmö fick jag tillfälle till att 

göra en märklig undersökning i stadens stora kyrka, S:t Petri, 

uppförd på 1300-talet. I det stora vapenhuset hade man under 

1800-talet inrett en sakristia. Antagligen för att komma undan 

golvdraget blev golvet då upphöjt dryga halvmetern genom en 

träkonstruktion. Vid samma restaurering hade alla gamla gravstenar 

i kyrkan brutits upp; några hade förpassats till ett magasin, 

andra hade slagits sönder och forslats bort. Men det som låg under 

trägolvet hade bevarats. En stycken såg och en stunds idogt arbete 

och så hade jag då en lucka ner till den dolda medeltiden. Det som 

sedan följde visade sig inte vara av angenämare art. 

Ålande in under trägolvet mötte jag 1800-talets märkliga oförstånd 

för vårt kulturarv. Högar av människoben, tegelflis, damm 

... allt fick skyfflas undan likt en isbrytare när jag avancerade in 

under golvet. Här låg okända gravstenar från 15-1600-tal staplade 

så att man i det låga utrymmet inte kunde komma åt att se ovansidans 

inskriptioner. Liggande på en 1600-tals gravsten vilken 

fortfarande fanns som täcklock över en grav, fick jag med fingret 

likt blindskrift tolka gravstenarnas bokstäver, en åt gången. En 

medhjälpare satt uppe i det fria och tecknade ner uppgifterna. 

Sakta blev bokstäverna ord som blev meningar som till slut blev 

en del av en återupptäckt personhistoria. På en av stenarna från 

senmedeltiden fick vi fram de latinska orden för ”Bed för mig ...”. 

Vem vi skulle bedja för framgick inte. Stenen var sönderslagen. 

Under mig fanns en intakt grav från 1600-talet. Gravstenen slöt inte 

tätt så jag kunde i springan i ficklampans sken se ner på ägaren. 

Han eller hon var och förblev okänd, stenens text var för sliten för 

att kunna tolkas. 

Det är i golven till kyrkornas långhus som vi finner de flesta 

äldre gravstenar. Ibland har man dock placerat dessa upp mot 

kyrkans väggar, ibland har de åkt ut ur själva kyrkbyggnaden och 

I kyrkorummet finns ofta 

gamla gravstenar med såväl 

spännande texter som vackra 

personbilder. Denna gravhäll 

från 1600-talet är ovan-ligt välbevarad. 

Stenen finns i Kinne- 

Vedum kyrka i Västergötland. 

154 155

Utanför Husaby kyrkas västtorn 

i Västergötland står två 

vackra gravkistor av sten från 

den äldre medeltiden. 

satts upp mot kyrkans yttermurar. Varje gravsten är ett historiskt 

dokument, men samtidigt är de tyvärr svåra att hantera. Gamla 

gravstenar som ligger kvar i golven riskerar dessutom att nötas 

och både text och bild blir otydbara. Det är faktiskt så att många 

gravstenar, speciellt i stadskyrkorna är väldigt hårt nedslitna vad 

det gäller avbildningen av själva huvudena. Nedslitna är kanske 

fel ord. Jag tror nämligen att många varit utsatta för en veritabel 

och medveten förstörelse; t.o.m. med kyrkans godkännande. Hur 

är detta möjligt? 

Det var förbehållet de rikare i samhället att få sin grav innanför 

kyrkans väggar. En sådan gravplats har självklart kostat en hel 

del; antagligen som allmosor eller donationer till kyrkans män. 

Begravningar inne i kyrkorna förekom redan tidigt men speciellt 

under senmedeltiden verkar skicket ha slagit ut på fullt allvar. 

Problemet var bara att golvytan var begränsad. Vad göra med 

alla de äldre gravar som bara låg och tog upp plats? Utsikten till 

pengar har alltid skapat uppfinningsrikedom. Intill vissa kyrkors 

yttermurar började man därför uppföra s.k. benhus. Hit in kunde 

man kasta alla de ben som man tog upp från äldre gravar inne 

i kyrkorna. De således tömda gravarna kunde nu få nya ägare. 

T.o.m. gravstenarna återanvändes. De nya ägarna, eller deras efterlevande 

släktingar, köpte de gamla gravstenarna, och högg in 

det nya, aktuella namnet eller bomärket. Det var nu som jag tror 

att man medvetet också högg bort de förra ägarnas karakteristiska 

drag som t.ex. ansikten. 

Min gode vän, arkeologen Göran Vinge, grävde en gång ut 

benhuset till S:t Petri kyrka i Malmö. Huset var uppfört i slutet av 

1500-talet och hade blivit rivet i slutet av 1700-talet. Fortfarande 

kunde man i utgrävningsschaktet se en enorm mängd av människoben 

blandade om varandra. En fullständigt grotesk tanke slog 

mig när jag blev vittne till denna medvetna, dåtida skändning av 

gravfriden. Inte på någon plats i rikets tredje stad fanns historien i 

ett så koncentrerat form som just i detta schakt. Här låg borgmäs- 

156 157

Det är på Stehags kyrkogård 

i mitten av Skåne som du kan 

finna äldre gravmonument 

som dessa. De runda fot- och 

huvudstenarna är typiska 

och återfinnes också på den 

närbelägna kyrkogården till 

Bosjökloster. 

tarens ben blandade med den kungliga fogdens, den rika änkans 

och den rike handelsmannens. Under sin livstid hade de kanske 

föraktfullt kastat glåpord till varandra; nu låg de omrörda i en 

enda salig blandning! 

Att markera en avlidens gravplats har lång tradition. De enkla 

gravkorsen i förgängligt trä har snabbt gått sin undergång till mötes 

och endast de av sten har haft en chans att bevaras. Avlånga, smala 

stenhällar med resta stenar i fot- och huvudände som ännu överlever 

tidens föränderlighet finns t.ex. på Stehags kyrkogård i Skåne 

och utanför Husabys kyrka i Västergötland. Från perioden efter 

mitten av 1000-talet finnes speciella typer av gravkistor bevarad, 

de s.k. Eskilstunakistorna i sand- eller kalksten. Själva stenkistan 

står ovan mark och vid gavlarna finns karakteristiska höga och 

spetsiga fot- och huvudstenar. Ett flertal sådana här kistor finns 

bevarade, de flesta tyvärr i mycket söndrigt tillstånd. Dessa kistor 

finns i huvudsak i Västergötland och på Östergötlands slättbygder 

men kan också uppträda i enstaka fall i t.ex. Småland. I Vreta kloster 

i Östergötland finns i ett vid sidan om klosterkyrkan liggande 

medeltida stenhus sådana kistor till allmänt beskådande. Dvs. om 

dörren inte är låst. Bättre tillgänglig är då stenkistan i Lannaskede 

kyrka i Småland. Här har man ställt in hela gravvården i det trånga 

vapenhuset av trä väster om tornet. 

Under 1100-talet levde denna typ av gravkista kvar men täckhällen 

mellan gavelstenarna fick alltmera en utformning som ett tak 

och gavelhällarna blev lägre. De avslutades upptill av kors eller 

i rundlar inskrivna kors. En mängd olika typer finns, inte minst i 

Västergötland. Inskriptioner på gravkistorna är dels avfattade på 

latin, dels på fornsvenska i runskrift. En romansk sarkofag från 

Botkyrka i Södermanland i form av en kyrka uppvisar en unik form 

på gravkista. Texten är de äldsta bevarade latinska versraderna i 

svensk litteratur. I översättning står det: 

”Den som läser och intet vet, 

en ädel man vilar här, 

158 159

Inne på kyrkgolvet i Lye kyrka 

på Gotland ligger denna stenhäll 

med runinskrift. Texten 

berättar om ett av de första 

offren för eldvapnens användande 

i Sverige. 

att Björn må vara ren från syndens orenhet, 

därom ber jag dig, Kristus.” 

Under gotisk tid, dvs. från 1200-talet och framåt finns i våra 

kyrkor och på våra museer åtskilliga exempel på flata gravhällar 

med spännande bilder och inskriptioner. Gravhällarna har ofta 

en oregelbunden form med en smalare bredd vid fotändan än 

vid huvudändan. Som så mycket som rör vår medeltidshistoria 

är Gotland också rikt på bevarade medeltida gravstenar. Till antal 

är de nästan femhundra och nästan alla är huggna ur den hårda 

kalkstenen. 

Många av dessa äldre gravstenar är ornamenterade genom att 

stenhuggaren på den flata stenytan låtit hugga ut mönster som 

tämligen smala och grunda streck. Korset finns givetvis ofta med 

som en viktig kristen symbol antingen i ett litet format eller också 

som bild vilken närmast täcker hela gravstenens yta. Prästen Olof 

på 1300-talet i Ekeby kyrka på Gotland såg t.ex. till att hans gravhäll 

hade ett heltäckande kors. Korsarmarna avbildades på ett lite 

annorlunda sätt, som tre blommande träd. Lite oroväckande är det 

kanske för den i äldre historia oinvigde att korsets mitt utformats 

till ett hakkors. Denna symbol, den s.k. svastikan, har emellertid en 

vida längre historia än till tyska grymheter på 1900-talet. Symbolen 

uppträder faktiskt redan tvåtusen år före Kristi födelse. 

Runskrift är kanske något som man främst förknippar med 

vikingar. Att denna urgamla skrift emellertid levde kvar under 

hela medeltiden ger olika inskriptioner i våra kyrkor vittnesmål 

om. Framme vid altaret i Lye kyrka på Gotland ligger t.ex. en välbevarad 

flat gravsten med en runinskrift som höggs år 1449. Den 

långa inskriften berättare en dramatisk historia som inträffade vid 

Visborgs slott i Visby: 

”Denna sten lät husfru Rudvi göra över sin man Jacob Mangarde 

som blev skjuten ihjäl med en bössesten från Visborg då konung 

Erik var belägrad på nämnda slott. Och då hade lidit från Guds 

160 161

födelse fjorton hundra år och ett år mindre än femtio. Vi bedja Gud 

vara nådig mot hans själ och alla kristna själar. Amen.” 

Äldre gravstenar ute på våra kyrkogårdar löper stor risk att 

vittra sönder. På en del platser försöker man rädda dessa stenar, 

vilka oftast är huggna under från 1600 - 1700-talen, genom att resa 

dem upp mot en stenmur. På detta sätt rinner vattnet av dem och 

isen på vintrarna spränger inte stenens yta. Å andra sidan är regnvatten 

idag så förorenat att stenarna angrips av detta. På Lärbro 

kyrkogård på norra Gotland ligger två vackra gravmonument i sten 

från 1300-talet. Här sätter man varje senhöst specialbyggda lådor 

över konstskatten. Detta räddar åtminstone två av våra omistliga 

konstverk i sten från naturens destruktiva krafter. 

År 1975 ägde ett något märkligt möte rum på Snogeholms slott 

i Skåne. Det var Nordiska samfundet för campanologi som hade 

årsmöte. Föreningens medlemmar hade ett gemensamt intresse, 

nämligen klockor, ringningsseder och klockspel. Under mötet 

avhälls en morgon gudstjänst i den till Snogeholm närbelägna 

kyrkan i Sövde. En av deltagarna råkade på väg ut från kyrkogården 

sparka till mossa som täckte en större sten. Förvånat såg 

sparkaren och de närmaste i omgivningen att under mossan dök 

det fram en 1700-tals bild av översteprästen Aron, känd från Gamla 

testamentet, iklädd en dräkt med påsydda småklockor. En hel 

förening av klockfantaster hjälptes nu åt att avlägsna och tvätta 

den gamla gravstenen. 

Antikvarien Bernt Lange vid norska Riksantikvaren, som själv 

var med och plockade bort mossan, var efter mötet min gäst. Han 

frågade mig förvånat: 

- ”Är det vanligt att ni gömmer era gravstenar under mossa i 

Sverige?” 

Nej, vanligt var det nog inte och viljan att bevara vår kulturskatt 

i form av gravstenar har nog aldrig varit större än den är idag. 

Det har de många idoga släktforskarna runt omkring i landet sett 

till. 

Riktigt slitna gravhällar som står ute på kyrkogårdarna kan 

man faktiskt bäst se på natten. Kyrkogården vid rya kyrkoruin i 

norra Skåne har ett flertal äldre gravstenar men många är svårt 

nötta och texterna närmast oläsliga. En kväll föreslog jag i min historieiver 

familjen att de skulle följa med på en textjakt. Beväpnade 

med en mängd starka ficklampor begav vi oss ut i höstmörkret. 

Plötsligt, genom snedljuset från lamporna avtecknade sig texter 

på gravstenarna som under dagen varit omöjliga att se. Det ska 

villigt erkännas att det kändes lite kusligt – kombinationen med 

en text som plötsligt blev synlig, nattmörkret och det faktum att 

man stod på en övergiven kyrkogård. Mina barn kommer fortfarande 

ihåg det. 

162 163

Människorna i skåpet 

Fortfarande finns faktiskt seden kvar att i tredimensionella 

bilder berätta om heliga saker som har med Jesus liv att göra. Jag 

tänker på julkrubborna. Säg den kyrka som inte till juletid har 

ställt fram ett litet bord med en docka av ett sprattlade Jesusbarn, 

omgivet av lyckliga föräldrar, djur, rika män från Österlandet och 

fattiga herdar och uppe i skyn änglar som tutar i lurar och sjunger 

”Halleluja”. I denna sed lever medeltidens altar- och helgonskåp 

kvar i vår moderna lutheranska kyrka. Och de väcker intresse. Julen 

är den högtid då många ska gå till sin kyrka, även om man inte 

hedrat den med något besök tidigare på året. Den tillhör traditionen 

och det genuina. Till detta hör också ofta julkrubban. 

En av de allra äldsta julkrubborna som man känner fanns år 

1291 i ett kapell i S:ta Maria Maggiore kyrka i Rom. Denna kyrka 

kallades tidigare S:ta Maria ad praesepe (Maria vid krubban) så 

man bör ha haft julkrubba här redan innan nämnda år. Från 1300talet 

är flera krubbor kända i Italien och på 1400-talet fanns de 

över hela landet, även på Sicilien. Under senare delen av 1500-talet 

spreds julkrubbeseden i Frankrike, Tyskland, Österrike, Schweiz, 

Spanien, Böhmen och Polen och nådde sin kulmen under 1600- 

och 1700-talen. Det var främst den s.k. jesuitordnen som använde 

julkrubban i motreformationens och missionens tjänst. Vi här uppe 

i Norden var ju protestanter sedan början av 1500-talet så några 

julkrubbor var bara inte att tänka på då. 

Först med det ökade kravet på religionsfrihet under 1800-talet 

började seden med julkrubbor även i vårt land. Först ut var den 

katolska S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm vid århundradets mitt. 

Den först julkrubban i ett svenskt-protestantiskt hem är belagt 

året 1858 på Tagels herrgård i Småland. Det skulle dock dröja till 

år 1929 innan julkrubbemotivet fann en fristat i svenska kyrkor. 

Först verkar S:t Petri kyrka i Malmö ha varit. Kyrkoherden Albert 

Lysander köpte in en stor julkrubba från Tyskland. Direkt efter up- 

Jesus nedtagande från kor-set. 

Detalj av det stora altar-skåpet 

från Västerlövsta kyrka i Uppland. 

Skåpet är ett nordtyskt 

arbete från början av 1500talet. 

164 165

Inför denna vackra Mariabild 

har tusentals Trönöbor i 

Hälsingland under tidens lopp 

kunna framföra sina böner. 

Färgen har delvis flagat men 

det hela gör skulpturen till en 

märklig symbol för både nutiden 

och för den lika påtagliga 

förgängligheten. 

packningen återsändes de konstgjorda tallarna och granarna, det 

var palmer som skulle kringgärda modellen inte någon imitation 

av en typisk svensk skog. Jesusbarnet i sin krubba fann heller inte 

nåd inför prästens ögon. Under flera år sökte man därför en ny 

Jesus eftersom det första barnet ”såg för sött och romantiskt ut”. 

Varje julafton kan man i television följa påvens midnattsmässa 

från Rom. Utanför kyrkan ser man en väldig julkrubba uppförd med 

personer i naturlig storlek. Denna krubba kommer faktiskt mycket 

nära den allra första arrangerade julkrubban. Det hela utspelades 

året 1223 och det var ingen mindre än den senare helgonförklarade 

Franciskus som stod bakom arrangemanget. Franciskus var den 

rike och bortskämde ynglingen som en dag plötsligt gjorde sig av 

med sina rikedomar och blev den fattigaste bland fattiga. Han och 

hans lärjungar levde eremitliv i bergen norr om Rom. En natt fick 

Franciskus i en dröm en ingivelse att återskapa födelsescenen på 

ett lättbegripligt sätt för människorna. Det hela kom att utspela 

sig vid en plats som heter Greccio. Franciskus hade kommit till 

Rietidalen och skulle fira jul vid Greccio. Här bodde en vän som 

ägde ett bergsområde med många grottor. I en grotta byggde de 

fattiga barfotabröderna upp ett stall. Där fanns krubba, hö, åsna 

och oxe. Sedan bjöd man in hela trakten till utomhusmässa under 

julnatten. Det var ett mäktigt skådespel som började redan när 

en ringlande kö av människor med facklor tog sig uppför berget. 

Under facklornas sken hörde dessa sedan Franciskus predika vid 

berget och krubban denna välsignade, heliga natt. Världen hade 

sett den första julkrubban återskapas. 

Julkrubborna, antingen de finns i kyrkorna eller i hemmen är 

kopplade till en speciell högtid en gång om året och de har endast 

ett berättande syfte - en vacker berättelse om hur det gick till när 

Jesus föddes. Ingen i dag tillbeder väl en krubbefigur? Likväl 

bildar de en intressant bro mellan nutid och medeltid. I den medeltida 

kyrkan fanns nämligen bibeln och den kristna läran ytterst 

påtagligt materialiserad i en mängd uthuggna träbeläten, alla 

166 167

Detta vackra altarskåp fin-ner 

du i Vadstenas imponerande 

klosterkyrka i Östergötland. 

Skåpets dörrar har mängder 

med olika motiv, här möter 

du både nunnor och munkar, 

jungfru Maria, de fyra 

kyrkfädrarna och dessutom 

djävulen. 

målade i vackra färger där minsann det inte sparats på det dyra 

bladguldet. 

Som monumental prydnad av altaret tjänstgjorde under medeltiden 

altarskåpen med sina myriader av målade träfigurer. Det 

hela började med att man på 1200-talet gärna fäste en skärm med 

målade eller skulpterade bilder, ett s.k. ”retabel”, vid altarets bakre 

kant. Under 1300-talet utvecklades denna skärm till ett skåp med 

stängbara dörrar. Dörrarna kunde slutas och öppnas enligt ett 

speciellt mönster som symboliserade kyrkoårets olika faser. 

1400-talet är altarskåpens stora blomstringstid. Dessa altarskåp 

beställdes oftast från verkstäder i norra Tyskland. Skåpen står på 

en träfot, ”predellan”, som ofta har en framsida med målningar, 

gärna föreställande de fyra kyrkofädrarna. Själva skåpen består att 

ett fast mittparti med figurframställningar, det s.k. ”corpus”. Här 

finns en central bild, gärna en korsfästelsescen. På dörrarnas insidor 

finns också skulpterade framställningar av heliga personer och 

på dörrarnas baksidor målningar av olika helgon. Ofta är dörrarna 

dubbeldörrar, så att man kunde skapa ett flertal öppningsvarianter. 

Ett tidigt bevarat exempel på ett verkligt praktfullt altarskåp 

är skåpet från Tjällmo i Östergötland från 1420-talet. Kända tyska 

verkstäder från 1400-talet leddes av Johannes Stenrat och av Bernt 

Notke. Ett av de yngsta praktskåpen, tillverkat år 1526, alltså strax 

före reformationen, är skåpet från Västra Ed i Småland. 

Strax före 1500 och tiden därefter beställdes altarskåp främst 

från Flandern. Dessa skåp kännetecknas av ett myller av människoframställningar, 

inramade av ett rikt s.k. ”masverk”. Vadstena, 

Västerås och Strängnäs är några stora kyrkor där denna typ av 

altarskåp finns. I Vaksala kyrka utanför Uppsala finns också ett 

praktskåp från samma period. I Odense domkyrka i Danmark 

finns ett av Nordens främsta i denna stil, utförd ca 1520 av Claus 

Berg i Lübeck. 

168 169

Efter reformationen på 1500-talet började de medeltida altarskåpen 

att ersättas av altaruppsatser. Förebilden hämtades från 

Italien där man placerat en målning eller skulptur som centrum i en 

dekorativ hög ställning. Genom att bygga på olika målningsmotiv 

på höjden skapade man en värdig bakgrund för altaret. I de större 

altaruppsatserna kan man i olika våningar följa Jesus sista stunder 

på jorden; nederst nattvarden, sedan korsfästelsen, uppståndelsen 

och himmelsfärden. Tavlorna, eller i mindre kyrkor tavlan, omges 

av ett rikt träsnideri föreställande allegoriska bilder av dygderna, 

änglar, huvuden och Jesus med segerfanan. 

Under 1800-talet domineras altaruppsatserna ofta av någon 

form av altartavla. Den enorma popularitet som Torvaldsens Jesusbild 

visande Jesus med utsträckta händer finns också omsatt i 

en hel del altarprydnader från denna tid. Altaruppsatserna kunde 

också vid denna tid helt ersättas av ett stort kors. 

Återvänder vi nu till de medeltida helgonfigurerna i trä finns 

dessa fortfarande än i dag kvar i förvånansvärt hög grad. Luther 

menade ju att tillbedjan av helgon var något som var förknippat 

med den påviska kulten och därför skulle utrotas. Varför finns det 

då överhuvud taget några helgonfigurer av trä kvar i ett sådant 

lutheranskt land som Sverige? Tacka Gustav Vasas girighet för 

det! 

Föremål som medeltida relikbehållare, nattvardsutstyr, bronsklockor 

m.m. lyser i dag med sin frånvaro medan däremot träfigurernas 

antal är överväldigande. Detta förhållande visar vad 

det egentligen var som drev fram reformationen här i Norden 

under 1500-talet. Allt som kungen kunde tjäna pengar på kom att 

beröras av den nya läran – en ny svensk kyrka vars yttre former i 

stort dikterades från slottet Tre Kronor i Stockholm. Kyrkobyggnaderna 

över hela landet länsades på sina värdeföremål - det som 

saknade pengavärde och inte kunde användas som betalningsmedel 

ratades. Hade kungen varit religiöst lagd hade han kanske 

gett order att man samtidigt med stölderna ur kyrkorna skulle ha 

bränt trähelgonen. Nu fick dessa stå kvar - en liten tröst för oss alla 

som älskar vårt kulturarv. Visserligen skulle en hel del av dessa 

träbeläten ändå försvinna, ofta i samband med visitationsresor 

som det högre prästerskapet gjorde i sina stift. Långt in på 1700talet 

förfasades de stackars biskoparna över att man här och där 

fortfarande tillbad sådana gamla ekskulpturer. 

Vad tjänade då dessa träskulpturer av heliga män och kvinnor 

egentligen för funktion? Oftast är det ju inte frågan om någon berättelse 

som man velat framhäva genom träsnideriet. De står där i en 

oändlig lång rad, stela och majestätiska, i sina händer uppvisande 

något eller några föremål så att man kunde veta vilka de skulle 

föreställa. Petrus med himmelrikets nycklar, Katarina med hjulet 

och svärdet, S:ta Gertrud med modell av kyrkobyggnaden, Mikael 

med vågskålarna, den heliga Birgitta med pennan osv. Ofta finns 

de samlade i det stora altarskåpet på huvudaltaret i vars mitt en 

scen av korsfästelsen eller födelsen finns återgiven. Men det är inte 

ovanligt att de står för sig själva, ibland finns t.o.m. helgonskåpet, 

vilket de en gång stått i, bevarat. Dessa ensamstående figurer är 

alltid betydligt större än de som finns i det stora altarskåpet. Antagligen 

har de en gång stått på något av de många småaltare som 

alltid fanns i de medeltida kyrkorna. 

Jag stod en gång framför S:t Olofsbelätet i Vansö kyrka i Sörmland. 

Ett fantastiskt arbete. I samma kyrka finns också det gamla 

altarskåpet på huvudaltaret bevarat. Tragedin strålade från altarskåpets 

mitt. Här hängde Jesus tillsammans med de två rövarna 

och nedanför hänger den förtvivlade Maria nästan livlös i de två 

hjälpande kvinnornas händer. På andra sidan står två soldater 

med rustningar av samma mode som när altarskåpet tillverkades i 

slutet av 1400-talet. I altarskåpets uppslagna dörrar står en mängd 

helgon. Här ser man S:t Botvid som kramar både en fisk och en yxa 

och S:t Eskil som håller tre stenar vilka han en gång fick i huvudet 

under sin martyrdöd. Inte mindre än trettio figurer trängs i detta al- 

170 171

Inne i Vansö kyrka i Södermanland 

finner du i långhusets 

södra del denna väl-bevarade 

skulptur över det norska 

helgonet S:t Olof, som dog 

år 1030 vid Stikkla-stad nära 

Trondheim. 

tarskåp. Det är ett mycket vackert skåp. Det rikligt förekommande 

bladguldet på kläderna framhäver den likbleka, elfenbensvita färg 

som alla kroppar försetts med. Tala om kontraster. 

Men för mig var det ändå S:t Olof, som stod där ensam i sitt höga 

och smala träskåp, som fick mig att dröja lite extra länge i denna 

kyrka. Lång och ståtlig, med den stora yxan - lika lång som han 

själv - i höger hand och med den tunga kungakronan på huvudet 

står han där och stirrar ut i kyrkan. Med långt lockigt bladguldshår 

och lika lockigt skägg, där konstnären sprängt in rödfärg mellan 

de gyllene skäggstråna, står han till synes behagligt trampande på 

en hopkrupen man med fånigt ansiktsuttryck. På de två uppslagna 

skåpsdörrarnas insidor är målat fyra instrumentspelande änglar, 

två filande på stråkar, de övriga knäppande på lutor. 

Kyrkan i Vansö måste ha haft ett altare vigt speciellt till S:t Olof. I 

altarskivan har någon relik legat gömd, hit har människor kommit, 

knäfallit och bett om hjälp. Vad har de i sin suggestiva stund där 

på det kalla golvet framför altaret uppfattat av det helgon de kastat 

sitt hopp till? Sakta föll jag ned på knä för att studera skulpturen 

ur samma ödmjuka vinkel som kanske Johan, Anders, Olle, Anna 

och Ingegerd gjort för femhundra år sedan. 

Det var faktiskt ingen angenäm upplevelse. S:t Olof bevärdigade 

mig inte med ens en antydan till blick. Hans ögon, med 

svart konturtecknade ögonlinjer och sjukgula ögonvita, stirrade 

rakt ut i tomma intet på ett märkligt överlägset, föraktfullt och 

frånvarande sätt. Den stora yxan, med betoning på stor, hotade helt 

att falla ner och krossa mig stackars syndare. Skulle jag ha varit i 

den situationen att jag bett om en gåva eller ynnest skulle jag ha 

känt mig som en tuktad och nedtryckt individ. Antagligen var det 

så de kände det, 1400-talets allmoge. Skåpet har säkert beställts av 

traktens adelsman som, likt S:t Olof, inte behövt sänka näsan för 

folket. Det var antagligen så den vanliga befolkningen också såg 

på sina helgon; som några övernaturliga stormän man måste lyda 

172 173

och som man då och då kunde få en allmosa ifrån, t.ex. i form av 

praktiska saker som att bli botad från sin tandvärk, få hjälp med 

förestående förlossning eller få god tur med skörden. 

Det är emellertid få medeltida helgonskulpturer förunnat att 

vara så välbevarade som S:t Olof från Vansö. Många hänger på 

våra museer, räddade undan det rivningsraseri som drabbade 

våra medeltidskyrkor under speciellt 1800-talet. Här hänger de 

som antika skulpturer i avsaknad av ben och armar – ibland utan 

huvuden, och de flesta är färglösa in på bara träet. Endast fragment 

av färgspår visar på en förgången färgprakt. Min gode vän och 

gamle teckningslärare Mårten Hultenberg ilsknade en gång till, 

tyckte att det var ovärdigt att landets konstskatt skulle uppfattas 

på detta simpla sätt. En dag ljöd en motorsåg i Lunds Universitets 

Historiska museum. Bredvid en stor ekstock stod i en kaskad av 

träflis min gamle lärare. På ett bord bredvid låg en originalmadonna 

från 1300-talet. 

Jag besökte honom i början av hans arbete, ett arbete som gick 

ut på att göra en kopia av det skadade och färglösa skulpturoriginalet, 

därav motorsågen. När väl de grova dragen formats i det 

nya virket kom den gamla huggmejsel fram. 

- ”Jag är så oerhört fascinerad av dom här jobben. De är en livsuppgift 

på något sätt. Jag kommer så nära bildhuggaren, pratar 

nästan med medeltidskillen. Upptäcker samma detaljer i huggmärkena 

i det nya träet som han en gång skapade i originalskulpturen; 

vi använder ju ungefär samma verktyg.” 

Genom att förfärdiga kopior av dessa klenoder ur vårt kulturarv 

vinner man många fördelar. Dels kan nutida människor se hela 

skulpturen och, inte minst, man kan rekonstruera färgglansen. 

Analyser av färgrester som gömt sig kvar i de gamla skulpturernas 

veck möjliggör ett återskapande av färgen på kopiorna. Alltför 

många människor tror idag att medeltiden var en färglös epok 

vilket ju är fullständigt fel. 

Med sin gedigna konstnärsutbildning blir det även tid för Mårten 

till modernare utsmyckning av kyrkorna, gärna konstverk i 

plast, metall och trä. 

- ”Jag försöker bygga en bro till den moderna konsten genom 

att i mina moderna alster utgå från medeltidens fascinerande 

formvärld. Men i nya kyrkor tycker jag inte det ska stå kopior av 

medeltida skulpturer. Där bör vår tids konstnärer få komma till 

sin rätt.” 

Kommer ni till Skåne, gå då in i Fjälie kyrka strax utanför Lund. 

Med ett trolskt skimmer glimmar guldkronan i kyrkans halvdunkel. 

Mårtens madonna blickar majestätiskt på kyrkobesökaren. 

Trots mörkret är träskulpturens färgintensitet kraftfull. Medeltidens 

mystik har genom madonnan och med det lilla Jesusbarnet 

på hennes arm på något svårförklarligt sätt återvänt till denna 

kyrka. 

174 175

Ett färglager mellan nutid och dåtid 

Konst är för många i dag ett intressant ämne. Konstgallerier, 

konstauktioner, konstutställningar ... vi överöses av konst i alla 

de former. Var finns då vårt lands största och mest besökta konstgallerier? 

Ja, inte ligger de i Stockholm eller Göteborg. De finns 

spridda ute på landsbygden. Jag tänker givetvis på kyrkorna. I var 

och varannan socken finns ju faktiskt konstalster från medeltiden 

som lätt kan jämföras med de vackraste alster som museer visar och 

vårdar eller som auktionsfirmor bjuder ut. Men den här konsten 

attraherar inte på samma sätt. Kan det vara så enkelt att det man 

förväntar sig alltid ska finnas inte är likvärdigt med det man kan 

köpa för pengar? Sockenkyrkans väggmålningar har ju alltid funnits 

där, det snidade altarskåpet har ju alltid haft sin givna plats. 

Trots detta är dessa konstalster för många nog rätt så anonyma. 

Vem har i detalj gett sig tid att följa medeltidsmästarens lek med 

penseldragen på den vitkalkade murytan, vem har låtit sin hand 

varsamt smeka någon medeltida träskulptur och handgripligen 

känt den anonyme träkonstnärens formspråk genom märkena 

efter mejselhuggen? 

Kyrkornas rika konstskattkammare är tack och lov inte längre 

till salu. För inte så länge sedan gällde emellertid andra normer. En 

del av våra kyrkors allra äldsta föremål finns i dag på museer. Hit 

har de kommit under den stora uppbrottstiden för drygt hundra 

år sedan. Då revs gamla kyrkor i förfärande takt. Gamla inventarier 

såldes eller kastades, unika kalkmålningar bräcktes sönder 

och föll tillsammans med månghundraåriga kyrkmurar. Visst får 

man vara tacksam över att en liten del av denna omistliga kulturskatt 

räddades undan på museer, men detta skapar ingen frid i 

mitt hjärta. Dessa föremål har ju förlorat en del av sin själ. Som 

museichef i Malmö under många år kunde jag gå och se på dessa, 

i milt men obönhörligt konstlat elljus exponerade föremål med 

sina vidhängande textetiketter. De sade mig intet i jämförelse med 

deras ”syskon” som fortfarande fanns kvar på plats i de kyrkor där 

Ödekyrkan i Suntak i södra 

Västergötland har kvar detta 

färgrika trätak med målningar 

från 1700-talet. Dessa är 

utförda av klockaren Anders 

Wetterlind, en självlärd 

konstnär. 

176 177

Motiv från Väversunda kyr-ka 

i Östergötland. I absiden finns 

välbevade målningar från 

1200-talet medan kor-takets 

bildskatt härstammar från året 

1686. 

de alltid funnits. De kyrkliga föremålen i våra museer står som en 

symbol över en stor tragedi. Samlarvärdet, hur lovprisvärt det än 

varit, har fått ta överhanden över de religiösa och bygdehistoriska 

värdena. De är vackra att titta på men de talar inte längre själva 

till iakttagaren. 

Den konstskatt som våra kalkmålningar representerar finns av 

förklarliga skäl inte på museer. Visserligen har man sedan länge 

på ett omständligt sätt kunnat föra över det tunna kalkskikt som 

väggmålningarna skapats på till väv, men metoden är sällsynt. Med 

rivningen av en kyrka gick därför kalkmålningarna till spillo. En 

mängd fotografier och målningar tagna eller gjorda under olika 

rivningsarbeten finns bevarade i ATA:s enorma arkiv i Stockholm. 

Antikvarisk Topografiska Arkivet är en guldgruva när man vill 

forska i vår äldre kyrkokonst. Enda nackdelen är att tiden inte 

räcker till för alla oss som inte bor i Stockholm. 

Långhuset i min hembygds kyrka täcks av tre kryssvalv. De 

heter så eftersom de utskjutande valvribborna bildar ett kryss över 

hela valvet. Även koret och det lilla tornrummet har under 1400talet 

försetts med denna typ av tegelvalv. Min sockenkyrka skiljer 

sig alltså inte från mängden. Under speciellt 1400-talet blev det på 

modet att man ute bland landsbygdens kyrkor tog bort de gamla 

plana innertaken av trä och ersätta dessa med buktiga innertak av 

tegel. Varför kan man fråga sig? Man började visserligen redan på 

1100-talet att slå valv i vissa större kyrkor. På 1200- och 1300-talen 

slogs tegelvalv i de stora och påkostade domkyrkorna och stadskyrkorna 

men också i klosterkyrkor och i en del sockenkyrkor. 

Men det var först på 1400-talet som sockenkyrkornas interiörer 

ute på landsbygden radikalt förändrade utseende. Med de gamla 

trätaken försvann en rik konstskatt av kalkmålningar men istället 

skapades en ny bildskatt, den kanske främsta historiska konstskatt 

som vi i dag äger i Sverige. 

Det finns inget mer spännande än att återupptäcka en gammal 

medeltida väggmålning. Jag vet eftersom jag som byggnadsar- 

178 179

Dädesjö gamla kyrka i Småland 

äger i dag Sveriges 

kanske största bildskatt från 

1200-talet. Konstnären Sigmund 

har täckt hela takytan 

med otroliga konstverk. Bilden 

visar jungfru Maria som 

möter en präst. 

keolog haft privilegiet att upptäcka flera sådana i Malmö. Man 

knackar försiktigt på den tjocka putsen och plötsligt släpper en 

liten bit av ytterputsen och blottar ett djupare liggande lager. En 

färgklick på kanske en tumsnagels storlek friläggs och med nätta 

knackningar utvidgas sedan ytan på den sedan sekler överputsade 

kalkmålningen. Ett ansikte, ett träd, ett djur eller vad det nu är 

som avbildats tittar fram ur historiens glömska. Kan någonting 

vara mera fantastiskt! 

I vårt land har vi många duktiga konservatorer som håller vår 

kyrkliga konstskatt i god kondition. De behövs verkligen. Nya 

målningar dyker ständigt upp bakom täckande puts, gamla målningar 

måste ses över, fästas och göras rena. Men tyvärr är det hela 

ändå bara en fråga om tid. Låt vara att det tar hundra, trehundra 

eller kanske femhundra år. Färgglansen från vår medeltid bleknar 

alltmera, färgflagorna faller lite då och då och tiden tar ut sin rätt. 

Ibland går det fasansfullt snabbt. Som exempelvis med Franciskus 

i Malmö. Han försvann för alltid för mig på mindre än tio år. 

I Malmö S:t Petri kyrka hade en i dag anonym målare på 1460talet 

målat honom på Krämarekapellets vägg, utsträckande sina 

genomstungna händer mot den bakbundne Jesus. I dag har saltet 

i tegelstenarna sprängt bort både honom och Jesus. 

Hur ska man i enkel bok som denna kunna göra alla våra medeltida 

kalkmålningar rättvisa? Det går bara inte. Jag har därför valt att 

lite mera ingående beskriva en av de många. Vilken skulle få äran 

att sättas främst? Ja, valet för mig var inte svårt. Konstskatten i den 

nyligen nedbrunna Södra Råda träkyrka i Värmland var överväldigande; 

ni skulle ha upplevt den. Låt mig få beskriva färgprakten 

genom att ta er med på ett besök i den kyrka som en gång var. Så 

här upplevde jag själv mitt sista besök i kyrkan år 1998: 

Vi öppnar dörren och stiger in i den rymliga träkyrkan med sina 

bemålade träväggar och trätak. Här inne finns två århundradens 

målningsalster; i koret bilder från tidigt 1300-tal och i långhuset 

en knappt tvåhundra år yngre konstskatt. En unik sak med dessa 

180 181

målningar är målarnas forna framsynthet, de är exakt daterade! 

Något sådant saknas normalt för våra kyrkmålningar. I koret läses 

på ett målat textband ”Anno Domini MCCCXXIII domino episcopo 

Petro regnante”, dvs. ”År 1323 då Petrus var biskop”. Målaren har 

däremot inte, kanske i djup ödmjukhet inför alla helgonen på korväggarna, 

velat ange sitt eget namn. Mindre blygsam var mannen 

bakom långhuset figurmyller. Konstverket är här signerat mäster 

Amund och året var 1494. 

Målningarna i koret, denna en gång så avskilja plats där prästen 

och eventuella korgossar i ensamt majestät härskade, sjöng och bad, 

är kanske Sveriges märkligaste och mest utsökta 1300-talsmåleri 

bevarat på ursprunglig plats. Det retar självklart att inte veta vem 

som en gång var mästaren till detta enorma konstverk. Tänk dig 

om konstnärerna bakom t.ex. Mona Lisa eller Nattvakten hade varit 

okända för oss. Mystiken om bakgrunden till tavlornas tillkomst 

hade varit tät. Här i Södra Råda ligger mystiken tät som höstdimmorna 

på ängarna utanför träkyrkans 1200-talsväggar. Vem var 

han, konstnären ... vem betalade detta annorlunda konstverk ... 

varför investerade man just här i en sådan här prakt i en enkel 

träkyrka ute på landet? 

För de två sista frågorna kanske man kan ana sig till svaret. Det 

ligger nämligen nära att sammankoppla kormålningarna med en 

stormans stinna medeltidsbörs. Södra Råda ligger strategiskt på 

en smal landtunga mellan Vänern i väster och sjön Skagern i öster. 

Gullspångsälven, landskapsgräns mellan Värmland och Västergötland, 

förbinder de två insjöarna. Bron över älven var en viktig 

förbindelsepunkt. Här låg också det medeltida fästet Amneholm, 

omtalat i bevarad källa från 1300-talet. Avståndet mellan borg och 

kyrka är endast några kilometer. Nog är det borgherren som låtit 

pryda sin sockenkyrka? 

Vem har hållit i penslarna? Om inte namnen, så i varje fall bilder 

av konstnärerna finns! Konsthistoriker tror nämligen att målarna 

kan vara de två män som ödmjukt kryper under Kristus fötter i 

östväggens stora scen över Treenigheten. Mästaren, eller mästarna, 

har i varje fall inte varit boklärd. Detta framgår av de stavfel som 

förekommer i målade latinska textslingor. Så har t.ex. en mansfigur 

med stort skägg fått finna sig att namnges som Ester. Ester var en 

judisk hjältinna av högst kvinnligt kön. 

Det var ur franska, illustrerade manuskript som konstnären 

en gång fann sina förebilder. Han kan ha studerat dessa dyrbara 

bokillustrationer i Skara domkyrkas stora bibliotek men det är inte 

omöjligt att han också fått impulser från egna besök i Frankrike. 

Kormålningarna, utförda direkt på stockväggarna, blir alltmera 

intensiva i färgerna ju längre upp från golvet de befinner sig. I det 

konstnärligt treklöverformade takvalvet av trä blir färgen väldigt 

påtaglig. Konsthistorikern Bengt Söderberg har gett en träffande 

beskrivning när han nämner att fonden i taket är så klarröd som 

vore den målad med färsk smultronsaft. Kanske är denna smultronfärg 

det bäst bevarade färgprovet vi har från vår nordiska 

medeltid? Kanske beror målningens goda kondition på att målaren 

använt sig av den dyrbara äkta cinnobern? Allt är emellertid inte 

strålande färgrikt som det var en gång. Den använda högblå färgen 

har t.ex. under århundraden antagit en alltmera blågrön ton. 

Även om Gud Fader i korets Treenighetsbild håller den korsfäste 

Kristus framför sig, är kormålningarna inte i första hand en 

hyllning till Jesus. I stället berättas om dödsstunderna för de som 

stått Frälsaren närmast. Hedersplatsen innehas av jungfru Maria. 

På den norra och östra korväggen skildras hennes död. På den 

första bilden ses Maria sittande med slutna ögon, omgiven av 

apostlar, tjänare och änglar. På nästa bild, tyvärr fragmentarisk 

bevarad, anfalls liktåget av ilskna judar. De stora svärden viner i 

luften och fredsbudskapet verkar fjärran. Nästa scen återger Marias 

himmelsfärd. Dåtidens nyhetshyenor representeras av två änglar 

som nyfiket kikar under liktäcket. De har all anledning att se förvånade 

ut. Maria, tillsammans med Jesus, är nämligen redan på 

Följande uppslag: 

De unika målningarna i Södra 

Rådas kyrka i Värmland. 

182 183

184 185

väg till himlen på en duk som Gud Fader håller med fasta händer. 

Den sista scenen i denna konstnärliga Mariahyllning är hennes 

kröning som himmelrikets drottning. 

Kvinnorna var av tradition given den norra delen av en medeltida 

kyrkobyggnad. På norra sidan av långhuset återfanns alltid 

ett Mariaaltare och kvinnorna hade sin egen ingång genom en 

portal i norra långhusmuren. I Södra Råda kor når följdriktigt inte 

Marialegenden den södra korväggen. Istället tar här Jesus manliga 

vänner och förkunnare vid. Här på manssidan i söder blir allting 

plötsligt mycket hårt och blodigt. 

Petrus hänger upp och ned, fastspikad på sitt kors. Paulus hädangång 

är redan genomförd; huvudet ligger avhugget på marken. 

Aposteln Bartolomeus får finna sig i att bli levande flådd och den 

helige Hippolytos får en besvärlig hädanfärd. Fastbunden vid en 

häst släppas han över törnen. Laurentius ligger fjättrad med bojor, 

färdig att grillas på ett lämpligt stekhalster. 

Vi vänder tillbaka till långhuset. Här är det en annan tid som 

fått tycka till i bildmotiv. Vi är inne i 1400-talet. Södra Rådas 1400tals 

målningar, målade på både väggar och valv, är genom känd 

datering och konstnärssignatur ovärderliga för vår förståelse av 

senmedeltidens ledande konstskola i mellersta och norra Götaland. 

Målaren bakom verket, Amund, har utifrån dessa konstverk 

tillskrivits en mängd andra, anonyma kyrkmålningar. Vi finner 

honom, eller kanske snarare hans verkstad, i Småland, Västergötland, 

Östergötland och Värmland. Tyvärr vet vi inget om Amund 

själv; källorna tiger. Endast inskriptionen i Södra Råda lyser som 

ett snabbt blixtljus i ett i övrigt kolsvart historiemörker: 

”Tusen år efter Kristi börd, fyrahundra därefter; 

därefter ännu nittio år och sen på det fjärde 

då Brynolfus, den tredje med namnet, var biskop i Skara 

detta allt blev av Amund då både skrivet och målat.” 

Nästan hela långhuset är täckt av Amunds målningar, sammanlagt 

130 olika scener. På väggarna visas Trosbekännelsen, 

pedagogiskt redovisad genom att avbildade apostlar visar fram 

symboliska bilder. I takvalvet myllrar det av bibliska bilder. Konstnären 

har här satt in händelserna i återgivna miljöer hämtade ur 

hans egen värld från 1400-talet. Över öppningen in till koret möter 

vi en naivt målad Kristus i en framställning av Yttersta domen. På 

ömse sidor knäböjer Maria och Johannes Döparen. Runt Kristus 

är det skön musik, änglar spelar på harpa och andra stränginstrument, 

trumpet och på klockor. Det gäller för de nyväckta döda, som 

tittar upp ur gravarna, att hamna hos Maria. Därifrån går vägen 

till Petrus i himmelriket. Ve dem som tvingas till Johannes sida; 

här väntar djävulens väldiga, tandförsedda gap. 

Tyvärr! Den nationalklenod som jag beskrivit ovan finns alltså 

inte längre. De som hade samhällets ansvar att vårda denna kyrka, 

ägarna, i detta fallet Riksantikvarieämbetet, har missbrukat sitt 

uppdrag. I stället för att avsätta några hundratusen kronor för ett 

sprinklersystem prioriterade man bort detta på byråkratins altare. 

Skäms på er, höga tjänstemän. 

Södra Råda kyrka var endast en av mängder med svenska kyrkor 

som är omistliga p.g.a. sina medeltida målningar. Våra äldsta 

kalkmålningar tillhör det fjärran 1100-talet. På flera platser finns 

fragment av detta århundradets kyrkliga väggkonst. Stela och 

opersonliga har målarna framställt biskopar, helgon och andra 

heliga män. Annat är det med de senmedeltida målningarna. Här 

har allt blivit naturligt och mänskligt, här har konstnärerna ibland 

vågat gå så långt att man undrar om de glömt att det är kyrkorum 

man dekorerat. Män med neddragna byxor, kvinnor som ogenerat 

blottar sina bröst, djävlar som fångar munkar, kungar och påvar! 

Speciellt det mänskliga kommer ofta fram i dessa sexhundra år 

gamla målningar. 

186 187

Kristus på sin himmelstron, 

regnbågen. Han håller upp 

sin högra hand för hälsning 

och omges av symboler för de 

fyra evangelisterna. Målning 

i absidvalvet till Väversunda 

kyrka i Östergötland. 

Den heliga Birgitta kan faktiskt delvis ha bidragit till en del av 

denna mänskligare syn på heliga personer. Under sitt pilgrimsbesök 

till det heliga landet på 1370-talet fick hon nämligen i födelsekyrkan 

i Betlehem en uppenbarelse som genast nedtecknades av 

hennes följeslagare: 

”När jag befann mig i Herrens krubba i Betlehem, såg jag en 

mycket fager havande jungfru, iklädd vit kappa och en tunn klänning, 

som tillät mig att klart skönja hennes jungfruliga kropp. 

Hennes moderliv var fullt och mycket uppsvällt, ty hon var redan 

beredd att föda. Med henne var en mycket hedervärd gammal 

man, och de två hade en oxe och en åsna med sig. När de kommit 

in i grottan, band åldringen oxen och åsnan vid krubban, gick ut 

och kom tillbaka till jungfrun med ett tänt ljus, som han fäste på 

muren. Sedan gick han ut igen, ty han skulle icke själv närvara 

vid förlossningen ... 

Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart 

skinande på marken. Dess kött var alldeles rent och fritt från all 

orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vackert 

bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av 

underbar skönhet ... Då började gossen gråta och liksom skälva för 

köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, 

sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog 

honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde 

honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig 

medlidsamhet.” 

Bilden av spädbarnet Jesus ändrades nu snabbt i Västeuropa 

tack vare Birgittas uppenbarelse. Tidigare hade man visat barnet 

hårt lindat, ungefär som en med gasbinda inlindad rak träbit med 

utstickande huvud. Nu låg barnet i stället som vilket sprattlande, 

naket barn som helst, om det inte hade varit för helgonglorian 

runt hans huvud. Kanske har den heliga Birgittas uppenbarelser 

också spelat in på ett annat känt kalkmålningsmotiv, nämligen 

Gud Fader själv. Han avbildas under hög- och senmedeltiden i 

188 189

de flesta av våra kyrkmålningar sittande på en regnbåge och ur 

hans mun går en lilja och ett svärd. Allmänt tolkas dessa symboler 

som evangelium och lag; Kristus sitter som världsdomare. Liljan 

är alltid riktad mot norr där jungfru Maria alltid sitter och svärdet 

mot söder där vi återfinner Johannes Döparen. Redan i början av 

1300-talet, alltså före Birgittas tid, finner vi visserligen detta motiv, 

så t.ex. i Klinte kyrka på Gotland. Under 1400-talet blev motivet 

emellertid oerhört populärt. Liljan hade många symbolvärden. 

Den fanns som attribut för många helgon men framstod väl mest 

som det oskuldsfullas symbol. Att den från Gud Faders mun är 

riktad mot jungfru Maria kan tolkas som att den symboliserar den 

rena jungfruliga kärleken. 

När den heliga Birgitta satt i Rom och i sin bönekammare skrev 

ned sina kommande regler för sin klosterstiftelse i Vadstena, var 

det en kvinna i djup andlig sinnesstämning som förde gåspennan. 

En Herrans ängel stod vid hennes sida och dikterade. Till slut sa 

ängeln till Birgitta: 

- ”Himladrottningens kappa är nu tillskuren, nu är det din sak 

att sy den”. 

På detta vis tillkom Birgittas skrift ”Ängelns predikan”. Innehållet 

är en enda intensiv hyllning av himladrottningen, av jungfru 

Maria. I sin text för Birgitta in en just liljan som en vacker symbol 

för jungfrun: 

”Som en lilja planteras i jorden och fäster sig med trenne rötter 

och låter tre älskliga blommor skjuta upp, så inplanterades kärleken 

till Gud i Marias kropp som i en god jordmån och slog rötter 

däri och bar till Guds och änglarnas glädje tre av de allra fagraste 

blommor: tro, hopp och kärlek till människorna. Om någon kände 

sig böjd för att synda och blott fick se denna lilja, så släcktes genast 

hos honom lusten därtill. ... Maria liknar den blomma, som kallas 

svärdslilja. Dess blad är som en skarp, tveeggad klinga. Maria är 

blomman över alla blommor, hon växte i dalen och nådde högt 

över alla berg. Men den skarpa klingan genomborrade hennes 

hjärta, såsom den gamle Simeon hade förespått.” 

190 191

Utblickar från en predikstol 

En form av predikstolar fanns redan i den fornkristna kyrkan, 

s.k. ”amboner”, dvs. enklare läspulpeter. Härifrån läste man under 

gudstjänsten evangelie- och episteltexterna. Ibland fanns det två 

amboner i kyrkan, en till vardera texten. I sådant tillfälle var alltid 

pulpeten för evangelieläsningen högre än den andra. Detta kunde 

man t.ex. se i de tidiga kyrkorna San Clemente och San Lorenzo i 

Rom. Från det femte århundradet utvecklades ambonen alltmer 

till att likna våra dagars predikstol. Biskoparna satt tidigare på en 

speciell tronstol bakom altaret men om biskop Krysostomos vet 

man att han i stället predikade från en ambon ute i kyrkan ”för 

att höras bättre”. Bland de tidigast bevarade predikstolarna är 

Niccolo Pisanos berömda sexkantiga stol i Pisa från år 1260 och 

hans och hans sons tillverkade åttakantiga predikstol i domkyrkan 

i Siena. 

1200-talet var tiggarmunkarnas stora århundrade. Med en lavinfart 

grundades både såväl dominikaner- som franciskanerkloster 

över hela Europa. En av munkarnas viktigaste uppgifter var att 

nå ut till folket med enkla och engagerande predikningar. Predikstolen 

blev en sådan plats att agera på. I Sverige verkar emellertid 

den stora framväxten av permanenta predikstolar att ha kommit 

först efter reformationens införande, dvs. under andra hälften av 

1500-talet. Det äldsta påbudet om predikstolar i alla kyrkor är från 

1571-års svenska kyrkoordning. 

Predikstolen består av en korg, en trappa och en baldakin eller 

“himmel“. Baldakinen, som hängde över korgen, var praktiskt 

betingat eftersom den hjälpte till med att förstärka ljudet från 

prästen. Denna typ av ”förstärkaranläggning” känns mycket tidigt 

i den östromerska kyrkan. Predikstolarna blev här i Sverige under 

slutet av 1500-talet mången god konstnärs levebröd. Om 1400-talets 

konsthistoria främst bevarats i våra kyrkliga kalkmålningar så utgörs 

mycket av det sena 1500-talet och tidiga 1600-talets konstskat- 

Predikstolarna är ofta försedda 

med vackra konstsniderier från 

1600-talet och framåt. Här ses 

predikstolen i Husaby kyrka, 

Västergötland. 

192 193

ter av just predikstolarna runt om i våra kyrkor. Dessa tidiga stolar 

överhöljdes med rika ornament och bildkompositioner. Främst är 

det scener ur Jesus liv som klär korgens många sidor. Konstnärerna 

är många och spridda över hela landet. Denna bredd gör också 

predikstolarna spännande. Trots att de kanske ser rätt så lika ut 

är faktiskt ingen den andra lik. För att förstå detta måste du emellertid 

börja studera och fängslas av detaljer. Ta bara duvan som 

alltid hänger ner från baldakinen över predikstolen. Ofta undra 

jag om konstnärerna över huvud taget har sett en levande duva. 

Det mest otroliga exemplet är duvan i Stora Hammars kyrka längst 

ner i Skånes sydvästra hörn. Ingen kan med bästa vilja i världen 

ha sett en duva med vadarfötter. Att denna märkliga hybrid av 

fågelsläktet ska finnas i just det område i Sverige som numera är 

mest besökt att fågelskådare är en lustig detalj i sammanhanget. 

Det är två saker som nästan ingen gör vid ett besök i en kyrka; 

man går inte innanför altarringen som finns runt altaret och man 

går inte gärna upp i predikstolen. Det är märkligt hur jag själv 

känner något inom mig som säger stopp. Man gör bara inte sådana 

saker. Trots detta kan jag ibland inte hålla tillbaka lusten att trotsa 

rösten inom mig. När det gäller ett besök innanför altarringen är 

det alltid för att komma närmare någon altardetalj som jag vill 

föreviga med kamerans hjälp. När det gäller predikstolen är det 

faktiskt för att få rätt perspektiv på historien. 

Predikstolarnas låga dörrar är nästan aldrig låsta. Trätrappan 

knirrar olycksbådande högt när man med lätta steg stiger upp i 

den stora träkorgen. Och så står man där, högt över kyrkbänkarna 

och med predikstolens vackert utsirade trätak över sitt huvud. Jag 

har bokstavligt talat historien under mig. 

Predikstolarna står för mig som symboler för det kristna livet 

efter 1500-talets reformation. De har inget med medeltiden att 

göra. De är istället faktiskt de enda föremålen, förutom eventuellt 

epitafier, dvs. minnestavlar, på väggarna och gravhällar på golvet 

som gör det möjligt att finna bygdens befolkning under de senaste 

fyrahundra åren. Från den här platsen där jag nu står har präster 

stått under så lång tid och pratat en massa goda saker – men säkert 

lika mycket struntsaker och helt säker en stor portion av propaganda 

från både den världsliga som den andliga överheten. 

Dalby kyrka i Skåne har en predikstol som jag har dristat mig 

till att stiga upp i. Det var för att bättre försöka förstå historien som 

jag gjorde det. Från just denna predikstol hölls nämligen den 25 

februari 1812 en märklig predikan. Gullander, präst i Lund, talade 

inför en fullsatt kyrka. Nedanför satt en stackars man i bojor och 

genomled helvetets alla kval. Bönderna i Skåne hade gjort uppror 

mot sociala orättvisor, många hade gripits och nu skulle man till 

att hugga huvudet av en för att statuera ett exempel. Men först 

skulle kyrkans man rättfärdiga justitiemordet som bödeln utanför 

kyrkan väntade på att utföra. Talet som Gullander höll var långt, 

man tryckte det sedan eftersom myndigheterna ansåg det passande 

att sprida till folket. Jag stod i samma predikstol och läste 

tyst samma tal som då för länge sedan för att försöka först men 

jag begrep intet: 

”Men ingen särskilt menniska har tillräcklig styrka att förswara 

sina rättigheter; antingen skulle hon lefwa i en beständig fruktan 

att förlora egendom, heder och lif, eller måste hon wara skyddad 

af Samhällslagar och af en Öfwerhet, som äger nog magt att sätta 

dem i verkställighet, som bär Rättvisans Svärd till den öfwerdådiges 

skräck. 

Oräkneligt skulle dessa wåldswerkares antal blifwa, om ej de 

flesta fruktade att på brottets bana mötas af Swärdet, som Öfverheten 

icke bär förgäwes. 

Men föraktar Du denna skickelse , sätter Du dig emot Öfwerheten, 

så mer att de som sätta sig deremot, skola få en dom öwer sig. 

– Dom! Förfärliga ord, förkunnadt i Herrans namn af en Herrans 

194 195

I kyrkan fanns förr herremansbänkar, 

placerade i 

eller närmast koret. Dessa var 

försedda med rikt ut-skurna 

bänkgavlar. Här ses fogden 

Jösse Eriksson av-bildad på sin 

bänkgavel i Västerås domkyrka. 

Jösse blev år 1436 halshuggen 

utanför Vadstena. 

tjenare! Betrakta ett ögonblick denna dom, och lär att rysa för alla 

hemliga eller uppenbara företag, som förtjenar den.” 

Vad hade detta med Jesus budskap till människorna att göra? 

Var hittade man i Bibeln motiveringar för att hålla en sådan ”kristen” 

teaterföreställning? En tyvärr svår skamfläck måste vila över 

svenska kyrkan under speciellt 1700- och 1800-talen då man lydigt 

blev det världsligas redskap. 

Tack och lov har svenska kyrkan inte samma värderingar i dag. 

På Gamla kyrkogården i Malmö invid busstorget Gustav Adolfs 

torg ligger prosten Gullander begravd. Jag tvivlar inte på att var 

var en vänlig man men samtidigt en man som i sin prästtjänst 

var det världsliga samhällets påtvingade redskap. Nog är det ett 

ödets nyck, att på samma gravställe markerar en nyrest sten kyrkoherde 

Herman Schlyter sista viloplats. Herman var en värdig 

representant för den moderna, goda svenska kyrkan, och han var 

dessutom den som döpte min son. 

Uppe i predikstolen hade prästen varje söndag en god överblick 

över sin församling. Samma ritualer följdes år efter år. Långt fram i 

tiden satt männen alltid på södra sidan i långhuset och kvinnorna 

på den norra. Längst fram, ofta i finare bänkar med sniderier, 

hade socknens adelsfamilj eller storbonde sina platser. Varje gård 

har sina bestämda bänkar, ju finare man var desto längre fram i 

kyrkan satt man. Uppe på orgelläktaren längst bak fick drängar, 

pigor och soldater hålla till. 

Och när prästen kastade en blick mot mittgången kunde han 

minsann kontrollera vem som syndat och fick sona sitt brott på 

pliktepallen, placerad mitt i gången. Den stackare som satt här hade 

gjort något som kyrkan och överhögheten inte tyckte om och fick 

nu sitta i offentlighetens ljus och skämmas. Kanske hade han varit 

full i kyrkan, eller svurit i kyrkan, eller vad vet jag. 

196 197

Ofta finns det vackra och stora timglas uppsatta på predikstolarna. 

Sanden i dessa antika tingestar måste vara Sveriges mest 

uttittade sandkorn. Hur många människor har inte genom åren 

stirrat på den långsamt sjunkande sanden i glasbehållarna och 

önskat att den skulle sluta rinna. För en predikan förr kunde vara 

lång. Och så var det ju inte bara Kristi ord man skulle få sig till livs. 

Efter predikan skulle det läsas en massa böner som överhögheten 

hade gett order om, t.ex. bön för svenska soldater i krig, för vädret 

eller bön för de som styrde riket. Sedan skulle prästen be för dom 

sjuka i socknen och han skulle tacka för att de döda kommit i frid 

med Gud. 

Var han med detta klar med sitt agerande; han, prästen i predikstolen? 

Nej! Nu skulle han läsa alla nya kungliga förordningar och 

lagar, beslut från hovrätten och andra domstolar och meddelanden 

från landshövdingen. Han berättade om sockenstämmor och 

katekesförhör. Först på slutet blev det kanske lite mera intressant. 

Då tjänstgjorde nämligen prästen som en levande annonspelare. 

Han gav besked om kommande auktioner, om bortsprungna kor 

och får, om förrymda brottslingar och andra ”bra att veta saker”. 

När jag står i en predikstol och blickar ut över tomma bänkar 

ser jag för mitt inre alla dessa människor som tvingats till denna 

lydnad i princip varje söndag. Folket led säkert under de långa 

predikningarna. De stackare som somnade blev brutalt väckta av 

kyrkstöten. Det var klockaren som vandrade i mittgången och 

stötte med sin långa trästav på de sömniga. I mansbänkarna snusades 

det säkert för fullt. Helt ogenerat spottade man ut det gamla 

snuset på golvet och lade in en ny pris. Kvinnorna bar sommartid 

ofta på blomsterbuketter vid kyrkobesöket. Blommorna avgav 

en stark doft som gjorde att man inte somnade. Om man ändå 

kände sömnen komma, var det tillåtet att ställa sig upp i bänken; 

man kan ju inte sova stående. Och uppe på läktaren längst bak i 

kyrkan kan jag fortfarande höra fnissande och halvhöga skratt. 

De fattiga ungdomar som satt här uppe hade många hyss för sig. 

Ibland kastade de ner saker på folket i kyrkbänkarna. Det var nog 

inte ovanligt att drängarna t.o.m. spottade ut snus på de som satt 

i bänkarna under. 

Nästa gång du kommer in i en gammal kyrka; ta mod till dig 

och smyg upp i predikstolen och möt historien! 

198 199

Kyrkogården 

En sensommarafton för länge sedan gick jag och en av mina 

söner utmed kyrkogårdsmuren i Långasjö i Småland. Den mäktiga 

kyrkan från 1700- eller 1800-talet dominerade blickfånget, 

kyrkogården inrutades av prydligt anordnade gravplatser vars 

egendomsgränser markerades med små handhöga häckar eller 

kantstenar. Stora blankslipade gravstenar vittnade om vem som 

här hade sin världsliga inmutning bortom döden. Men generationer 

kommer och går, det pockas och handlas med inmutningarna, 

gamla gravstenar får lämna plats för nya. I en lång rad utmed 

hela den norra kyrkogårdsmuren låg de kasserade stenarna med 

namnen på de glömda ägarna vackert arrangerade. Här har man 

verkligen löst problemet med gamla gravstenar på ett pietetsfullt 

sätt. På andra platser försvinner de bara och med dem namn och 

årtal. De materiella värdena återvänder till ett ofrånkomligt nolläge. 

I dag finns det kyrkogårdar som är helt avskilda från någon kyrkobyggnad. 

Detta var ett omöjligt förhållande förr i tiden. I riktigt 

gamla kyrkohandlingar talas om hur stor asylen, dvs. kyrkogården, 

fick vara mätt från själva kyrkobyggnaden. Man skiljde på större 

eller mindre kyrkor. Avstånden var för de förra 60 steg och för de 

senare 30. Med steg avsågs ”kyrkliga steg” vilka uppgått till ca 

1.5 meter. Detta är fasligt stora steg. Om man mätt ut avståndet 

genom just stegning måste man närmast hoppat längdhopp över 

den blivande kyrkogården. Hur som helst - våra kyrkogårdar har 

redan i gammal tid upptagit stora ytor. 

I dag ser vi kyrkogårdarna som en fridens boning, som en bit 

mark där naturen och stillheten får råda. Så har det definitivt inte 

varit förr. Kyrkogården tillhörde visserligen kyrkan och räknades 

som helig mark men ibland har på dessa öppna platser utspelats 

scener som vi i dag kanske har svårt att anknyta till kyrkligt liv. Här 

höll man t.ex. ofta rådslag och det finns uppgifter på att kungen 

Gravstenar som gått ur bruk 

ligger här vackert upplagda 

utmed den norra kyrkomu-ren 

till Långasjö kyrka i Småland. 

200 201

ibland hållit domstolsförhandlingar utanför kyrkorna. 

Den årsdag som den medeltida kyrkan högtidligt blivit invigd 

på firades ofta som en av bygdens stora, årligt återkommande 

fest- och högtidsdagar. På denna dag skulle den s.k. kyrkmässan 

firas. För bonden och hans hustru var det en utgiftens dag, en av de 

fem eller sju dagar om året som de ”frivilligt” skulle offra en slant 

eller ett matpaket till kyrkan. I hymner och böner anknöt man till 

kyrkobyggnaden som det hus där Herren möter sitt utvalda folk 

samtidigt som människorna blir delaktiga i Kristi lekamen och 

blod. Högtiden omfattade ofta också en kyrklig procession inne i 

kyrkan och ute på kyrkogården. Inte bara andlig spis serverades 

denna dag. Ofta sammanföll dagen med det årliga, stora bygdegillet 

och dess marknad. Det finns flera exempel som visar att denna 

marknad t.o.m. kunde hållas inne på kyrkogården. När människor 

kommer samman vaknar också tyvärr de värsta bråkstakarna till 

liv. För att stilla dessa var det stadgat att kyrkomässofred skulle 

råda inom socknen från aftonsången dagen före och fram till aftonsången 

på själva kyrkmässodagen. Var det någon som bröt mot 

detta var det till biskopen själv som man fick betala böterna. 

En annan medeltida tradition som verkligen avviker från hur vi 

beter oss på kyrkogårdar idag var spektakel av olika slag. Danser, 

lekar och upptåg på kyrkogårdarna var faktiskt vanliga över hela 

Europa. Kyrkans män har väl inte gärna sett dessa upptåg som 

något uppbyggligt. Ärkebiskop Johannes i Lund varnade t.ex. för 

oskicket att vid midsommartid och under s.k. Botulfsmässa dansa 

i kyrkor och på kyrkogårdar. Att man samtidigt sjöng skamliga 

sånger gjorde inte saken bättre. I samband med bröllopsceremonier, 

vilka under medeltiden skedde utanför kyrkdörren, förekom 

också danser och upptåg. På platser i Västergötland levde faktiskt 

seden med kyrkogårdsdans kvar in i 1700-talet. 

I dag lyser upptåg, skratt och fester med sin frånvaro på våra 

kyrkogårdar. I en grönärgad plåtram vid kyrkogrinden här vid 

”min” kyrka läser man de förmanande orden: 

”Kyrkogården är Guds åker ————- 

Sådan skyltar finns överallt i vårt avlånga land. De är alla en 

kvarleva från högkyrkligheten på 1800-talet och en påminnelse 

om att vi lever i strikt laglydnad och i händerna på något så byråkratiskt 

som kyrkogårdsnämnder och liknande. Vattenkannor ska 

ställas tillbaka vid kranarna, blommor får inte utläggas inslagna 

med papper eller plast, gravstenar ska se ut på ett speciellt sätt 

osv. Är en grav ovårdad och misskött - hur man nu värderar det 

begreppet - kan den plötsligt upphöra att existera som minnesmärke 

ovan jord. 

I tornrummet i Lyngsjö kyrka i Skåne hänger på väggen ett 

stort antal träspadar. Min nyfikenhet blev stor när jag en gång 

såg dessa. Dels var det likheten med gammeldags bakspadar, 

dels mängden och den säregna placeringen av dessa vardagens 

arbetsredskap som var så märklig. Då ingen förklaring stod att 

läsa, lyckades jag uppspåra en vaktmästare som upplyste om att 

detta var gravspadar. Seden hade i äldre tid bjudit att sockenborna 

skulle hjälpa till att skyffla igen den öppna graven, en gemenskap 

inför den ofrånkomliga stunden. 

Samtidigt som döden var en mera naturlig del av vardagen i 

gångna tider var också omsorgen från anhöriga, släkt och vänner 

säkert mera personligt präglad än i dag. En mängd ritualer skulle 

ske, alltifrån den döendes sista nattvardsstund och sista smörjelse 

till jordfästningen. I de flesta kyrkor förvaras ett reseschatull 

med det som fordrades till nattvarden i den döendes hem: kalk, 

patén, flaska med vin och ask för oblaten. Det är något gripande 

över dessa saker. Så kraftigt de identifierar hoppet och tron i den 

mörkaste av stunder. 

Det var ofta till ärkeängeln Mikael som den döendes och de 

efterlevandes böner gick. Mikael skulle föra den dödes själ till 

Gud. Detta var en farlig färd med ständigt hotande demoner och 

202 203

Ett gravskick som speciellt 

återfinns i de bygder där järnmalm 

en gång utvanns, är de 

kostnärligt utformade gravkorsen 

i järn. Här ses ett invid 

Risinge gamla kyrka i norra 

Östergötland. 

onda krafter. Väl framme vid målet skulle vägningen ske. I den ena 

vågskålen lades den dödes själ och i den andra de föga kristna och 

hederliga handlingar som blivit utförda under jordelivet. Ve den 

som hade en tung skuldskål; lovprisad den som gått i döden med 

en överviktig själ. Mikael hade också tillnamnet ”själavägaren” 

och avbildas alltid med en vågskål i handen. I Vamlingbo kyrka 

på Gotland finns några enormt stora målningar från 1200 - 1300talen. 

Mitt på den norra långhusmuren möter vi landets största 

Mikaelframställningen. Den döde kejsaren Henrik sitter här i sin 

vågskål med krona på huvudet. Kring den andra vågskålen flockas 

djävlarna i sina försök att tynga ner. Som om inte skulle vara nog, 

håller två djävlar på med att trycka upp kejsarens vågskål med 

långa störar. Ett motiv som kanske får besökare av i dag att skratta, 

men som under århundraden måste ha varit en stark sedelärande 

för tusentals av boende i Vamlingbo. 

Efter likvakan, som kunde vara flera nätter och under vilka 

de tre första prästen hade skyldighet att närvara, fördes liket i 

procession till kyrkan. Här följde den viktiga dödsmässan. Färden 

till graven skedde med kors, rökelsekar och ljus. Förebilden 

var hämtad ur bibeln där Gud genom öknen gick före Israels folk 

som en moln- och eldpelare mot det förlovade landet. Innan den 

döde nedsänktes välsignades graven med vigvatten. Våra dagars 

ceremoni med tre skopor mull var tämligen okänt i det medeltida 

Sverige. Efter nedsänkandet började man genast att kasta igen 

graven. Härigenom hindrade man den döde att gå igen. Att en 

grav skulle stå öppen och välkomnande för mörkrets härskare 

under nattetid var fullständigt uteslutet. 

Mänskliga egenskaper som t.ex. konsten att skapa rikedom och 

ära eller konsten att utverka fördelar för sig själv i förhållande till 

sina medmänniskor är inget nytt påfund. Våra gamla kyrkogårdar 

är utmärkta exempel på denna önskan att särskilja sig, att vara lite 

förmer än andra. I den medeltida Borgartingslagen från Norge 

berättas att kyrkogården var uppdelad i fyra delar, fjärdingar. 

204 205

Den finaste fjärdingen var strax öster om kyrkan och utmed kyrkans 

södra långsida. Därnäst kom de friborna böndernas område 

följt av de frigivna trälarnas område och längst borta i utkanten 

av Guds åker trälarnas eviga hemvist. Hit förpassade man också, 

åtminstone enligt den norska lagen, de ilandflutna döda som hade 

nordisk frisyr. 

Vid utgrävning av en tidigkristen kyrkogård strax söder om 

den nuvarande kyrkan i Tygelsjö i södra Malmö påträffades rester 

efter en stavkyrka och en mängd gravar från 1000-talet. Av drygt 

hundratalet skelett var mindre än tio procent kvinnor. Denna 

snedfördelning berodde på att utgrävningen endast omfattade 

platsen för själva kyrkan samt kyrkogården söder därom. Vad 

arkeologerna avslöjade här var att män och kvinnor under i varje 

fall den första kristna tiden hade sin bestämda plats, t.o.m. in i 

döden. Bilden från Tygelsjö är samstämmig med gravfynden från 

Västerhus kyrkogård i Jämtland. Detta könsförhållande bekräftas 

också i en norsk lagtext från 1100-talet som rakt på sak konstaterar 

att: ”karlmenn skulu liggia firi sunnan kirkiu en konor firi nordan.” 

Nu ska man emellertid vara försiktig vid generaliseringar. I det rika 

gravmaterialet från 1000-talets Lund framgår t.ex. att fördelningen 

av kön på ömse sidor om kyrkobyggnaden varit i stort lika. Kanske 

var det så att i de gamla bondemiljöerna har separeringen varit fast 

rotad, vilande på en tradition om relationen mellan man och kvinna 

som gått långt tillbaka i tiden. I de nya städer som anlades under 

vikingatidens slut förändrades det sociala mönstret och därmed 

banades det också väg för andra seder och bruk. 

Man skilde också på begravningsseder när det gällde riktigt 

små barn i jämförelse med vuxna. Strax utanför kyrkans södra 

långsida blev det nämligen sed att gravlägga spädbarn. Dessa 

småttingar hade ju inte genom allmosor och mässor fått möjlighet 

att förbereda sig på det eviga livet. Gravplatsen invid kyrkoväggen 

gav dem lite av det de gått miste om. När regnvattnet träffade 

taket föreställde man sig nämligen att det blev välsignat. Genom 

takdroppet ner på barngravarna erhöll de döda bokstavligt talat 

hjälp från ovan. Vid utgrävningar söder om S:t Petri kyrka i Malmö 

har jag själv påträffat mängder med barnskelett från 1300-talet, 

otvetydiga bevis på föräldrars omsorg om sina barn i en säkert 

mycket svår livsstund. 

Om man ska beskriva hur en medeltida kyrkogård såg ut, är det 

bäst att söka sig till våra ödekyrkogårdar. Här får gräset gå upp i 

ax, här markerar endast några trampade smala gångar den naturliga 

vägen mellan kyrkogårdsgrinden och den forna kyrkdörren. 

Kyrkoruinerna i Rya söder om Örkelljunga och Hamneda strax 

söder om Ljungby ligger mitt i sådana miljöer. Här kan man vila 

och stärka både kropp och själ bara ett stenkast från den brusande 

Europaväg 4. Vilken modern kyrkogård tillåter en utbredd filt och 

matsäck på sina välkrattade grusgångar? 

Vilka var dessa människor som vilar under detta vilt växande 

täcke av grönska? Jenny var en av dem. Hennes namn står på ett 

järnkors, bara namnet, inget mera. Av järnkorsets form kan man 

anta att Jenny begravts under 1800-talet. Hon var antagligen en 

dotter av bygden, hon har trampat samma mark som du själv kan 

blicka ut över från din tillfälliga rastplats. Kanske har hon, som 

så många andra här i Hamneda i södra Småland, stått på den s.k. 

brudstenen utanför kyrkogårdsmuren. På kyrkbackens stora flata 

och traditionstyngda sten har de unga brudparen mottagit sin 

samtids lyckönskningar inför den till synes oändliga framtiden. 

På kyrkbackarna har också bygdens folk fått stora som små nyheter 

till livs, här har skvallrats och smits planer. År 1676 stod den 

unge Karl XI här på kyrkbacken i Hamneda och såg framför sig 

hela svenska armén dra förbi på landsvägen mot det ödesdigra 

slaget vid Lund. I dag har dåtida ord och tankar, kärrors gnissel 

och soldaters stöveltramp förvandlats till vindens susningar i de 

gamla trädkronor som så ofta majestätiskt vajar över dessa minnesplatser. 

206 207

På kyrkogården till Hamneda 

kyrkoruin står detta järnkors 

med ett enkelt personnamn ingjutet. 

Vem var denna kvinna, 

hur blev hennes liv. Det vet 

i inte men korset bär vittnesbörd 

om att hon en gång levt i 

den här bygden. 

Men ändå finns människorna fortfarande kvar här, nästan allesammans. 

Lika sant som att kyrkogården och kyrkbacken var 

den levande bygdens samlingsplats, lika sant är det att det var 

här som man samlades när tiden inte längre fanns. I tusen år har 

den kristna kyrkan funnit i Sverige, varje århundrade ger sådär 

fem generationer, i varje generation fanns kanske 10 personer per 

gård och kanske fanns det tjugo gårdar i socknen. Tänkbara siffror 

i en matematisk lek, men den inte orimliga summan blir faktiskt 

10.000 människor, alla vars ben döljs av en grönskande matta. 

En kyrkogård är inte ett arkiv för det skrivna ordet, det är heller 

inte ett musealt arkiv av föremål. En kyrkogård är ett mänskligt 

arkiv, öppet för den som har både fantasin och känslan för vårt 

kulturarv. 

Generationer kommer och går. I tusen år har den kristna kyrkan 

präglat våra förfäder liksom den fortfarande är en levande del av 

vårt kulturarv. Kyrkobyggnaderna finns fortfarande som fasta 

orienteringspunkter i vår tillvaro. Kyrkan har varit navet i livets 

och historiens hjul. I vapenhuset till Härkeberga kyrka i Uppland 

möter vi detta hjul. Hjulet rullar mot norr, in mot själva kyrkorummet. 

På hjulets ena sida klamrar den levnadsglade ynglingen mot 

höjden till en musikants spelande medan den stolte, vuxne mannen 

sitter överst på hjulet. På andra sidan har Döden med sin spade 

gripit tag i en mans livrem. Under hjulet ligger redan den som en 

gång snurrat på livets hjul. Cirkeln är sluten. 

**** 

Järngrinden in till min hembygds kyrkogård har en finurlig 

spännfjäder som gör att grinden alltid stänger sig själv. Jag noterar 

det svaga klickljudet bakom min rygg när jag lämnar kyrkans 

mark. 

208 209

Text och fotografier av Sven Rosborn - Pilemedia

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?