Ungdomars, ledares och föräldrars upplevelser av - Kometprogrammet

7
Många upplever DSM IV-kriterierna som godtyckliga, svåra att följa och överlappar andra
diagnoser som t ex ADHD. Det förekommer diskussioner om att omformulera kriterierna. Det
förekommer t ex många namn på och beskrivningar av den heterogena gruppen barn med
normbrytande beteende; utagerande barn, barn med antisociala beteendeproblem eller med de
formella diagnoserna trotssyndrom eller uppförandestörning (Andershed & Andershed, 2005;
Bloomquist & Schnell, 2002).
Forskningen visar att utagerande beteende är ungefär tre gånger vanligare bland pojkar än
flickor och relativt stabilt över tid. I tonåren jämnas skillnaderna ut. Det finns en risk att
flickors problem inte upptäcks eftersom de istället för pojkarnas mer direkta utagerande oftare
yttrar sig i inåtvändhet. Vissa forskare pekar på att det kan vara intressant att skilja på
relationellt icke-aggressivt normbrytande beteende med jämn könsfördelning och fysisk
aggressivt där pojkar är överrepresenterade. Pojkar är i större grad utsatta för riskfaktorer
(neurobiologiska avvikelser, lägre puls, underkontrollerat temperament, hyperaktivitet och
problem med kamrater) men ingen forskning kan med säkerhet säga varför det är så. Fynd
tyder på att flickor är mer mogna och att vi behandlar pojkar och flickor olika utifrån
könsrollerna. Flickors problem med inåtvändhet skapar stort lidande för individen men inte
för samhället i lika stor utsträckning som pojkars utagerande gör (Andershed & Andershed,
2005). Flickors problem har därför ”tappats bort” i forskningen, forskarna är observanta på
detta men det behövs ännu mer studier på flickors problembeteenden (Bloomquist & Schnell,
2005). Sedan år 2000 skiljer man på barndomsdebuterande och ungdomsdebuterande
uppförandestörning. Personer med den ungdomsdebuterande varianten är mindre aggressiva
och har ofta bättre kamratrelationer. Andelen flickor är större med den ungdomsdebuterande
varianten än för den grupp som utvecklar problembeteendet i barndomen. Det finns många
studier på aggressivt beteende men mindre om icke-aggressivt normbrytande beteende som
mest berör flickor (SBU, 2005).
Forskningen om barn och ungdomar med beteendestörningar är ett stort, multidisciplinärt
område som hela tiden växer och DSM-IV- kriterierna för uppförandestörning ändras hela
tiden för att kunna ställa rätt diagnos och ge adekvat behandling. Det finns många exempel på
subtyper som delvis har olika orsaksbakgrund och alltså borde ha olika behandling vilket en
stor mängd studier ägnas åt för närvarande. Enligt Andershed & Andershed (2005) har nu t ex
fyra meningsfulla och vetenskapligt stödda sätt att undergruppera uppförandestörning
formulerats (förutom barndoms-/ungdomsdebuterande) som helt eller delvis har olika
orsaksbakgrund och behandlingsbehov:
1. ADHD eller inte ADHD - Mellan 30-90 % av barn med uppförandestörning uppvisar
också ADHD (Waschbusch, 2002). Kombinationen har sämre prognos, ger tidigare
debut, är mer frekvent och kan ev. bidra till personlighetsstörning i vuxen ålder.
Främst medicinsk behandling rekommenderas.
2. Brist på empati med flackt känsloliv eller impulsiv med flackt känsloliv - Brist på
empati förekommer hos 25-30 % av barn med normbrytande beteende. De med
empatistörningar är ofta mer frekvent aggressivt normbrytande, orädda,
spänningssökande och har grandiosa tankar. Med flackt känsloliv menas bl a att sakna
adekvata skuld- och skamkänslor och att ha ett ytligt känsloliv (Frick & Morris, 2004).
Föräldrars uppfostringsmetoder är inte direkt relaterade till barnen med brist på empati
men däremot till gruppen som är impulsiva med flackt känsloliv. Mer forskning krävs
gällande behandling och även om flickor.
3. Aggressivt eller icke-aggressivt normbrytande beteende - Delvis olika
orsaksbakgrund, aggressivt beteende är ärftligt i större utsträckning och stabilt upp till