Ungdomars, ledares och föräldrars upplevelser av - Kometprogrammet

36
eller föräldrarna som inte ville delta. Det låga deltagandet kan möjligen vara symtomatiskt
med problembilden; ostrukturerad vardag, tidsbrist och dålig kontakt med sin tonåring. En del
av ungdomarnas problem är ärftligt betingade och det är följaktligen troligt att föräldrarna (i
vissa fall) lider av samma oförmåga att strukturera tillvaron. Det är min gissning att
deltagandet kunde ha blivit större om föräldrarna fått reda på tidigare att de skulle delta i en
utvärdering. Om någon form av ersättning (t ex biobiljetter) hade kunnat erbjudas till de
medverkande föräldrarna och ungdomarna hade deltagandet kunnat bli högre. Eftersom jag
ingen ersättning kunde erbjudas upplevde jag ett motstånd att ytterligare belasta föräldrarna
med samtal och brev. De första 20-30 föräldrarna blev uppringda innan de fick brev. Många
föräldrar hade behov av att prata och det blev långa och givande samtal men det var för
tidskrävande att fortsätta så, resterande föräldrar blev uppringda när de svarat på brevet.
Kanske hade fler föräldrar deltagit om de fått ett personligt samtal först. Ett sätt att locka fler
ungdomar att ställa upp var att erbjuda telefonintervju till dem alla där tanken var att
telefonintervjuer skulle vara lättare att genomföra och krävde mindre planering. Dessutom
skulle det kanske upplevas lättare om de inte fick besök i deras hem, med tanke på att det
finns mycket som kan kännas ”pinsamt” i tonåren. Eftersom jag har erfarenhet av arbete med
stödsamtal per telefon sedan tidigare, kändes det inte ovant och svårt för mig att göra
intervjuer per telefon. De ungdomar som blev intervjuade per telefon verkade helt bekväma
med formen.
Tanken från början var att jämföra ledarnas, föräldrarnas och ungdomarnas utsagor inom de
enskilda familjerna för att t ex kunna ta reda på om de föräldrar som ”gjort mer Komet”
uppnådde förändringar i högre grad än andra. Ledarnas uppskattningar om föräldrarnas
deltagande skulle jämföras med hur stora förändringar de fått hos sina ungdomar mätt med
Problemlista (före och efter programmet) och ungdomarnas egna utsagor (enkät och intervju).
Vidare skulle skillnader i uppfattningen av art och grad av problem observeras och kopplas
till motivation och eventuellt utfall av programmet. Kanske skulle det även bli möjligt att hitta
undergrupper och göra det möjligt att ”skräddarsy” programmet till grupper med olika typ
och/eller grad av problem. Tyvärr var det få familjer där uppgifter från alla tre håll inkom
vilket gjorde att endast medelvärden på gruppnivå kunde räknas ut. Det låga antalet
deltagande gjorde även en sådan typ av undersökning omöjlig.
Ledarnas och föräldrarnas utvärderingsenkäter är inte reliabilitetstestade eller validerade men
bygger på flera vedertagna tester och är utformade av Martin Forster och Fredrik Livheim på
Precens. Av utrymmesskäl är de inte bifogade i denna uppsats.
Resultatdiskussion intervjuer
Genomgående under intervjuerna med ungdomarna fanns svårigheter hos dem med att avgöra
vilka eventuella förändringar som kunde härledas till Kometprogrammet. Det fanns exempel
både på att tillskriva Komet mycket (t ex att föräldrarna hade flyttat ihop igen tack vare
programmet) och att underskatta programmet (någon tvekade först om de dagliga
middagsträffarna faktiskt börjat i samband med programmet). Det här fenomenet är
allmänmänskligt och kan dyka upp när man intervjuar alla grupper, inte bara ungdomar med
utagerande problem. Vi är ovana att reflektera över vår vardag och det är svårt att få en
överblick, särskilt när förändringar kommer under en längre period. Dessutom kan
förbättringar snabbt tas för självklara och man vill kanske glömma hur illa det var förut.
När ungdomarna beskriver förändringen använder de oftast inte så starka ord vilket här tolkas
som att de inte har märkt av en så stor förändring jämfört med ledare och föräldrar. Enligt den
preventiva paradoxen (Rose, 1998) är det dock inte en nackdel när flertalet upplever en
mindre förändring istället för att några få upplever en större. Jag upplevde att flera av
ungdomarna tonade ner problemen och hade en annan toleranströskel gällande bråk hemma