Ungdomars, ledares och föräldrars upplevelser av - Kometprogrammet

11
utvärderade för svenska förhållanden trots att forskning pekar mot att dessa
multikontextprogram är det bästa sättet att få en positiv utveckling på för barn och ungdomar
med utagerande beteende (Andershed & Andershed, 2005).
Sedan några år skiljer man mellan universell (riktad till alla), selektiv (riktad till alla dem som
är i riskzonen) och indikerad (riktad till enskilda personer som har problem) prevention. Det
mest effektiva är att använda sig stegvis av alla tre nivåerna (www.prevention.se).
Kometprogrammet kan kallas selektivt som den normalt ges men kan även fungera indikerat
inom ramen för SiS (Statens institutionsstyrelse). Vid utvecklingen av programmet har man
undersökt tidigare forskning samt sneglat på andra, främst nordamerikanska,
föräldraträningsprogram. De mest framträdande tankegångarna presenteras nedan.
Inlärningspsykologi
Komet bygger, liksom alla typer av föräldrastöd, på inlärningsteoretiska principer med en
optimistisk syn på människors förmåga att lära in och lära om (Kåver, 2006). Social
inlärningsteori är central för dessa program och bygger på kunskaper om människors normala
sätt att lära sig beteenden genom att iaktta hur andra människor gör. Gruppformatet främjar
denna typ av inlärning (Bremberg, 2004).
Inlärningspsykologi handlar ofta om operant inlärning, alltså om hur miljön påverkar
beteendet genom att olika beteenden förstärks respektive släcks ut till följd av beteendets
konsekvenser. Under slutet av 1960-talet utvecklades Skinners teorier om operant betingning
(Skinner, 1971). I början utfördes experiment på råttor och duvor men snart utvecklades
denna kunskap till att omfatta även mycket komplexa beteendeformer hos människor.
Teorierna fungerade även utanför laboratorierna, t ex hemma, i skolan och på institutioner.
Inlärning är detsamma som förstärkning av associationer eller förbindelser i centrala
nervsystemet (dvs. hjärna och ryggmärg). Det finns en del av hjärnan som kallas
accumbenskärnan, där dopamin utsöndras, som antas vara centrum för förstärkning. Inlärning
är beroende av att andra processer såsom varseblivning, uppmärksamhet och minne fungerar
normalt (Eikeseth & Svartdahl, 2007).
Inom inlärningspsykologin ses beteende som något mer än vad en person gör (yttre
beteenden) eller det som lätt går att observera. Till beteende räknas även känslor, tankar och
fysiologiska reaktioner (inre beteenden) som ibland är svåra att skilja åt. I början på en
Kometkurs läggs alltid ett stort arbete på att föräldrarna ska beskriva tonåringens
problembeteende så detaljerat som möjligt i avseende på problemens frekvens, varaktighet
och intensitet. De uppmanas även att försöka avhålla sig från att döma, tolka och värdera. Det
finns olika sätt att med viljan lära in ett nytt beteende, t ex genom modellinlärning (härma),
instruktionsinlärning (ta emot-tolka-förstå), problemlösningsinlärning/trial-and-error
(tidskrävande) eller formning där flera beteenden med positiv förstärkning länkas ihop
(Kåver, 2006). I Kometprogrammet ingår alla dessa former av inlärning men att aktivt prova
nya beteenden hemma med tonåringen är det mest framträdande pedagogiska verktyget.
Det finns olika inlärningspsykologiska principer om förstärkning vilka tydligt går att återfinna
i Komets belöningssystem och kontrakt där det betonas att belöning fungerar bättre vid
inlärning av ett nytt beteende än bestraffning av problembeteendet. Ett nytt beteende lärs
effektivast in genom fortlöpande/kontinuerlig förstärkning i början som senare avlöses av
sporadisk/intermittent förstärkning som kommer då och då men är effektivare i längden, dvs.
gör beteendet mer motståndskraftigt. Ett önskat beteende, som till exempel att tonåringen ska
gå till skolan, bör alltså belönas varje gång det händer om tonåringen inte gått i skolan på
länge. När skolgången fungerar igen kan man skifta till sporadisk förstärkning (F. Livheim,
personlig kommunikation, 2007). Förstärkning ska komma direkt för att vara mest effektiv.