Göteborgs Hamn 5 oktober O.indd

Eva Dahlin
1968 var studentrevoltens år. Nu avlöstes det experimentella 60-talet av en konst med
politiska förtecken. 1970 flyttade Valands konstskola från Guldheden till den nerlagda
Lindholmsskolan, som ligger mellan Götaverken och Lindholmsvarvet på Hisingen – man
ville vara mitt ibland arbetarna. Föreståndaren deklarerade att Valand var Sveriges första
socialistiska konstskola.
Ett par år in på 70-talet drabbades världen av en oljekris, och varvsindustrin, som hade
haft goda tider sedan andra världskriget, började gå dåligt. Undan för undan tystnade
varven på norra älvstranden. Krisen kulminerade 1978. På våren året därpå sjösattes det
sista fartyget, en supertanker.
På Konsthallen visades 1978 utställningen Rädda varven – bilder om arbetet i hamnen
och på varven. Katalogen inleddes med en politisk deklaration:
”RÄDDA VARVEN – så har vi kallat vår utställning. Det är ett ställningstagande och
en uppmaning. Ett ställningstagande för arbetarklassen, nu konkret på varven i Sverige,
för deras rätt till arbete och drägliga arbetsförhållanden. Ett ställningstagande mot kapitalisternas
försök att låta arbetarna betala krisen. Eftersom vi är bildkonstnärer är det också
ett ställningstagande i kulturdebatten för bilder om verkligheten, bilder som avslöjar
överheten, bilder som skildrar vardagen och arbetet. Ett ställningstagande mot bilder som
förtränger verkligheten eller bilder som inskränker sig till ett ofruktbart rotande i det egna
själslivet. Det är också en uppmaning till kamp mot den situation som varvsarbetarna
befinner sig i. På samma sätt är det en uppmaning till kulturarbetarna att ta kamp mot
det borgerliga inflytandet inom kulturen och bana väg för en förändring.”
Konstnärerna hade tecknat och målat på varven under två år och hade också diskuterat
sina bilder med varvsarbetarna. Bland utställarna var Eva Dahlin, som hade gått
ut Valand 1977, där hon haft Alvar Jansson som lärare i måleri. Liksom läraren i grafik,
Torsten Billman, hade Alvar Jansson en proletär bakgrund. Han var emellertid öppen för
alla konstyttringar, inte minst för de gamla mästarna. För de unga konstnärerna var kommunikationen
med arbetarklassen viktig. Konsten måste vara tydlig både i sitt budskap
och sin form, och verklighetsåtergivningen betonades.
Inför utställningen på Konsthallen koncentrerade Eva Dahlin sig på att skildra
Eriksbergsvarvet. Hon tecknade hela tiden på varvet men utförde sina målningar i ateljén.
I maskinverkstaden fann hon bara en maskin som var i bruk. Alla de andra var övertäckta
med vitt tyg, och en stämning av sorg vilade över arbetsplatsen. Så fick målningen titeln
Liksveparna i maskinverkstan. Det sakligt återgivna motivet gavs en politisk laddning.
Målningens komposition är enkel och överskådlig. Verkstaden är återgiven i snett perspektiv
inåt vänster. På höger sida är arbetet i gång vid den sista maskinen, och längre in i
bilden står de avstannade maskinerna på rad. En man sitter i vänstra hörnet och betraktar
sin arbetande kollega. Färgskalan är sval och domineras av en grön ton, som accentueras i
den delvis övertäckta maskinen i bildens mitt. Mot det gröna står ett dämpat rosa i de vita
tygstyckena. Väggarna är lätta och nästan genomskinliga, och en fönsterrad öppnar sig ut
mot varvsområdets byggnader.
Eva Dahlin (f. 1949): Liksveparna i maskinverkstan (1978). Olja på duk 120 x 180 cm.
Signerad: EVA DAHLIN
I konstnärens ägo.
216 217

Tage Törning
Långt från hamnen, mitt ute i naturen öster om Göteborg, bor Tage Törning. På somrarna
vistas han på Orust. Även om han till vardags har hamnen och kusten på långt avstånd,
är han djupt förbunden med havet. I boken Konstnärer i arbete förmedlar Håkan Wettre
ett citat av Törning: ”Naturupplevelser, kontakten med havet har för mig en avgörande
betydelse, dess närhet känns som en omistlig livsnödvändighet. Till havs upplever jag
alltings föränderliga dimensioner om vad som är stort och vad som är smått – en plats för
ständiga omvärderingar.”
Ett centralt motiv i Tage Törnings konst är människan. Han har skildrat arbetet i hamnen
men utan den politiska avsikt, som vi finner hos Albin Amelin eller hos många av
70-talets unga konstnärer. Egentligen handlar Törnings bilder inte specifikt om Göteborgs
hamn, även om synintrycken i första hand kommer därifrån. Hamnmiljön upplevs i själva
verket som ett rum en för allmängiltig skildring av människans livsvillkor.
Det råder en stämning av ensamhet, tystnad och ödslighet i Tage Törnings hamnbilder.
En målning som Presenningen från 1980-talet skildrar det tunga fysiska arbetet: en ensam
hamnarbetare med bar överkropp släpar en blytung presenning längs kajkanten i riktning
mot en mörk godsvagn med buffertar som liknar ögon. Till höger ute i vattnet står
en dykdalb som i ett dis. Figuren saknar individuella drag, men hans mun är öppen och
flämtande. Stämningen är overklig och drömlik, och målningen kan läsas som en bild av
det mänskliga lidandet. Det upplevs som fullkomligt naturligt att få veta att konstnären
är fascinerad av El Greco och Goya.
Alla detaljer är undertryckta. Målningen har en stor, samlad form och en markerad
djupverkan. Figuren lutar i samma vinkel som rälsen – hela kompositionen drar inåt
vänster. Färgskalan är enhetligt grå med ett diffust ljus ute över vattnet och djupa gråblå
toner i presenningen, järnvägsvagnen och skuggorna. I tydlig kontrast till dessa kalla färger
avtecknar sig hamnarbetaren – människan – med sin nakna kropp.
Tage Törning är även en skicklig etsare och trycker sina blad själv. Bladet Stuvare är
utfört i linje- och akvatintetsning. Det är en skildring från styckegodshanteringens tid.
Två stuvare avtecknar sig mot den mörka fartygssidan. Den ene hanterar en stor bal och
griper efter lyftkranens eller lastbommens krok, som dinglar i luften över honom.
Bladet visar ett subtilt samspel mellan den etsade linjen och den med akvatint behandlade
ytan. Med akvatintens hjälp har Törning åstadkommit en illusionistisk effekt: fartygssidan
liknar till förväxling en rostig plåtyta interpunkterad av rader av plåtskallar.
Tage Törning (f. 1925): Presenningen. Olja på duk 130 x 150 cm. Signerad: Tage Törning
Göteborgs konstmuseum.
Tage Törning (f. 1925): Stuvare.
Linje- och akvatintetsning 28,3 x 35,2 cm.
(tryckytan), 39,2 x 53,6 cm. (bladet).
Signerad: Tage Törning. Påskrift: 3/75
Göteborgs konstmuseum.
218 219

Jan Stigland
I den nya Handelshögskolan har Jan Stigland utfört en lång fris med en utsikt över Göteborg
från Ramberget. Över Hisingens kajer och varvsområden löper blicken in mot centrala staden
och ut över Masthugget och Majorna ända bort till Älvsborgsbron och hamninloppet.
Det är vinter och himlen är lysande gul; den speglar sig i älven, som tycks förgylld där den
vindlar sig fram genom staden mot havet. I det ganska mörka rummet, som ligger längst
ner i Handelshögskolan, öppnas väggen genom målningen mot ett hisnande panorama.
Jan Stigland är fascinerad av staden och arkitekturens uttryck och har målat flera
bilder med motiv från hamnen. Målningen Varv i Göteborgs konstmuseum fokuserar
Götaverken och lyfter fram ett utsnitt av norra älvstrandens bebyggelse. Även i denna
målning är utsiktspunkten Ramberget.
I verkligheten ligger varvet långt från berget, men konstnären har ”zoomat” in det, och
vi får intrycket att vi blickar ner på varvsområdet från ganska nära håll. Bilden lyfter fram
en förlorad epok – det var varven som gjorde Göteborg känt som en av världens största
skeppsbyggarstäder. När den kom till omkring 1990, var varven redan nerlagda. Kvar i
bilden står byggnaderna, en ensam lyftkran och en bockkran över en av flytdockorna. I
dockan – den sista resten av Götaverken – skymtar skorstenen på ett fartyg, som ligger inne
för reparation. Motivet kan man numera betrakta genom nostalgins glasögon.
Stigland gjorde en skiss av motivet med pastellkrita uppe på Ramberget men utförde
sedan själva målningen i ateljén med duken liggande på golvet. Han valde att skildra staden
under morgontimmarna. Genom den grå, disiga atmosfären och genom de trånga klyftorna
mellan Götaverkens höga byggnader tränger solen fram. Motivet är målat i motljus, och
himlen reflekteras i älven, som blänker gulvit mellan de mörka husen. I fonden reser sig
Rosenlunds värmekraftverk med sin höga skorsten, en byggnad som i denna belysning får
en överraskande monumentalitet.
Målningen har en stark rumslighet. Jan Stigland har förenklat motivet, bl.a. genom
att betona det kubiska i byggnaderna. Husen är som byggklossar, som sätts i rörelse av
penseldragen. Konstnären har också dramatiserat kompositionen med hjälp av starka
kontraster mellan ljus och skugga. Själva måleriet utmärks av en snabb, bred penselföring
och en glänsande oljefärg.
Jan Stigland knyter i sitt måleri an till den färglyriska göteborgstraditionen med dess
känsla för ljus, atmosfär och färg. I Varv sker det med hjälp av en mycket återhållen palett:
en hel skala av grå nyanser med inslag av brunt och rödbrunt i byggnaderna och förtoningar
i gulvitt och gråblått i målningens övre delar.
Jan Stigland (f. 1955): Varv. Olja på duk 100 x 85 cm. Signerad: JS.
Göteborgs konstmuseum.
220 221

Kent Lindfors
I sina anteckningar från oktober 1973 skrev Kent Lindfors:
”En dag skall jag göra en sammanfattning av regn, mörker, hamnskjul, järnvägsvagnar,
portar, fåglar, skenor, kranar, fläckar.
Månen bakom M/S Snowflower, bogserbåtar, dimma, tecknen på muren, skuggor,
skuggor, mönja, piss, snus, blod, jord, asfalt, sten, blått, grått, gult. Varmt, kallt.”
Samma år började han måla Den rosa porten, Hamnskjul 178. Han hade nyligen avslutat
en sjuårsperiod som stuveriarbetare i Göteborgs hamn. Där hade han lyckats försörja sig
efter åren på Konstakademien och en resa till klostret i Guadalupe i Spanien 1965.
Vid första anblicken tycks målningen med hamnskjulet registrera en prosaisk arbetsmiljö.
På en nivå är den en saklig beskrivning av en fysisk verklighet. På en annan är den
en bild med en påtaglig laddning, ett tystnadens och tomhetens rum, en värld av ljus och
skugga, av speglingar och märkliga glidningar i färgen.
Kompositionen har en fast struktur. Grundstommen är de kvadrater och rektanglar,
som arkitekturen är uppbyggd av. De svagt rosa dörrarna står mot väggarnas kalla blå,
gröna och grå toner. Den färgmässiga tyngdpunkten ligger i partiet över porten med det
stora rektangulära fönstret med sina intensivt rosa spröjsar och blålila rutor.
Pelare och balkar bär upp ett skuggande tak mot kajen. Härifrån tvingas blicken genom
den perspektiviska konstruktionen att löpa in genom porten och vidare i etapper bort mot
hallens motsatta sida och det stilla ljuset i fondväggens fönster. Inne i själva hallen finns
pilar som tecken på pelarna, en lampa är tänd i taket, dagsljus kommer från en osynlig
öppning till vänster och speglas i rutorna i en hytt längst in.
Målningen verkar först vara symmetriskt upplagd, men efter en stund blir vi varse att
där finns små men betydelsefulla förskjutningar. Vi upptäcker också att lyftkranen och
lastbommen, som avtecknar sig mot himlen i det rektangulära fönstret över porten, inte
befinner sig på andra sidan glaset utan i själva verket är en spegelbild av en kran och ett
fartyg på kajen bakom oss. Ljus, skugga, speglingar, en port öppen mot ett tomt, okänt
rum – målningen har lika svårgripbara, mystiska övertoner som en interiör av Vilhelm
Hammershøi.
När Kent Lindfors kom hem från Spanien 1965 med upplevelser av romanska kyrkor,
Zurbarán och spansk mystik, började han se analogier mellan hamnmiljön och
Extremadura. I boken Älvkornetten finns en beskrivning av bakgrunden för denna metafysiska
tolkning av hamnen:
”I Spanien försökte jag måla kyrkorna i Extremadura, pelarna, valven. Men allting gick ju
i kras naturligtvis. Det objektiva korrelatet fattades. Det fanns ingen värld för det moln
jag rörde mig i. Men när jag kom till hamnen fanns där plötsligt en hel värld, ett alfabet
som gavs mig. Och hamnvärlden hade en uppenbar analogi med den där lite komiska
metafysiken jag hade rört mig i innan. Ett hamnskjul i Göteborgs hamn och även i andra
hamnar i Europa byggda mot slutet av 1800-talet imiterar den romanska arkitekturen.
Hamnskjulen sammanföll med Extremaduras kapell.”
Kent Lindfors (f. 1938): Den rosa porten, Hamnskjul 178 (1973-74). Olja på duk 117 x 87 cm.
Signerad: LINDFORS 1973-74
Göteborgs konstmuseum.
222 223

Kent Lindfors
Steg för steg expanderade Kent Lindfors hamnvärld. Den första målningen var Pissekuren
med sitt trånga rum, sina magiska tecken och sin öppning mot himlen och hamnen. Sedan
följde hamnskjulen och godsvagnarna, propellrarna på kajen och den väldiga rymden
under hamnkranarna. Till sist skådar konstnären ner på staden och älven från luften, han
skildrar den i ett imaginärt fågelperspektiv i en rad temperamålningar.
Utloppet III, som kom till 1983–85, hör till bilderna med älven sedd ovanifrån. Istidens
krafter har skapat landskapet – berggrunden är skavd och nött – och älven har banat sig
väg till havet.
Vid första anblicken tycks målningen skildra den orörda naturen. Men efter en stund ser
vi att där också finns spår av människan, som har ristat en stad och en hamn i landskapet.
Där är hela den gamla stadskärnan, Göta Älvbron och Älvsborgsbron och alla hamnarna.
Staden har svämmat ut över naturen.
Målningen består av skikt på skikt. Konstnären har ristat och målat, målat och skrapat.
Det är som om den skapande processen – den geologiska, den urbanistiska och den konstnärliga
– fortfarande pågick. Tekniskt är målningen mycket varierad. Över Masthugget
och Majorna ligger långa, svischande gröna linjer över en grund av krapplack, medan
Kungsladugård markeras med några trevande gator i blått, från vilka en lång slinga löper
ut till Saltholmen och utsikten mot havet, medan landskapet övergår i blågrått på båda
sidor av älven. I höjd med stadskärnan är den smala älven kyligt grå och grön, men den
vidgar sig och glider alltmer över i ett grått och till sist i ett skimrande citrongult, som mot
själva utloppet samlas i svepande, bågformade linjer.
Utloppet III är ett minnets landskap, en mental karta med ackumulerade tecken och
hågkomster från Kent Lindfors uppväxt i Majorna och hans arbete i hamnen, minnen av
miljöer som nu ofta är utplånade
Målningen är också fylld med andra associationer och hänsyftningar. I Ann Westins
intervju med konstnären säger han att kompositionen ”… öppnar sig som en trumpet,
som ett vinglas öppnar den sig och blir till hela Rivöfjorden”. Han berättar också att han
plötsligt insåg att kompositionen liknade en helgonmålning av Zurbarán i Guadalupe,
som han sett många år tidigare. Om han vände en reproduktion av denna bild upp och
ner, stämde ”storformen” i Utloppet på ett överraskande sätt överens med den spanska
målningen från 1600-talet.
Sammanflätningen av minnen från hamnen och staden med den spanska mystiken
och barockmåleriet gör Utloppet III till en självbiografisk målning på ett djupare plan. I
samma intervju säger Kent Lindfors: ”… detta är min älv, alltså är det ett självporträtt kan
man säga, det är mitt öde, det är där jag är.”
Kent Lindfors (f. 1938): Utloppet III (1983-85). Tempera på masonit 186 x 122 cm.
Signerad: LINDFORS 83-85
Göteborgs konstmuseum.
224 225