Klicka på bilden för att läsa hela artikel - Svenskt Sportvagnsmeeting

Vintage 04/2012
Vintage 04/2012
reportage
TexT Daniel ÖstlunD
FOTO Bengt-Åce gustavsson, FreDrik ljungkvist, jens trulsson
RING KNuTSToRp SSM
RACING-
FESTEN
Sverige blir inte större än så här. Racingfesten
på Ring Knutstorp står i en klass för sig.
Vi for dit och försökte hitta runt banan.
Solljuset sipprar ner
genom bokskogarnas
lövverk söder om Örkelljunga.
Vyerna är drömskt
vackra och vägarna svårartat
sportbilsvänliga.
Mazdan spinner otåligt i
väntan på att få komma fram, fram till Ring
Knutstorp och Svenskt Sportvagnsmeetings
39:e upplaga sedan starten 1974.
Längs vägen hinner Knutstorps borg
knappt skymta förbi i ögonvrån. Här
föddes Tycho Brahe 1546. Då var Skåne
danskt och i skogarna runt omkring hade
snapphanarna ännu inte tagit till vapen.
Banan är yngre än så. De första tävlingarna
hölls här 1962 och numera hinner
man med 14 svängar på det drygt två
kilometer långa varvet. Att hitta rätt är
inte helt lätt, här finns knepiga kurvor och
kraftiga backar. Mången stark man har
fallit på knä över Krönet, genom Idioten
eller ut ur Liton.
Så det är med viss respekt för vad som
väntar som jag anmäler mig och kör in på
området på torsdagskvällen. Min stackars
Mazda får äntligen göra sig av med överlasten
och jag tränger undan farhågorna
för att jag skulle ha glömt någonting.
Reglerna kräver inte bara asbestpyjamas
och hjälm, utan också brandsläckare,
saneringsmedel och presenning att ställa
bilen på. Sovkamraterna i den inhyrda
husvagnen kräver tvål, tandborste och lite
allmänt hyfs. Själv kräver jag att Mazdan
ska hålla sig hel under helgen, annars blir
det svårt att köra hem på söndagskvällen.
I glöden från grillen minns jag vad det
är som gör Svenskt Sportvagnsmeeting så
stort: stämningen. Redan nu kokar depån
av aktivitet, förväntan och självklart storvulet
skryt.
84 85

Vintage 04/2012 Vintage 04/2012
Spännvidden är stor på Svenskt Sportvagnsmeeting.
Andligt kanske Riley 9 Brooklands har någonting
gemensamt med Westfield. Frågan är bara vad?
Fredagsmorgonen är grå och dimman
är tung. Kön till besiktningen sträcker sig
lång genom bandepån. Innan frukostkaffet
har sköljt gruset ur mina ögon har det första
träningspasset startat och hängande över
staketet ser jag vrålsnabba sportvagnar som
försöker navigera genom massan av tusenkubiks
konservburkar. Framför allt är det synen
av Claes Paulssons 800 hästkrafter starka
Chevrolet Corvette som bränner sig fast på
näthinnan när den gör upp med asfalten och
vräker sig över krönet.
Nervositeten börjar krypa upp för ryggraden,
snart ska jag ju själv ut och köra bil.
Min Mazda är ännu oprövad på bana och
själv är jag tämligen rattrostig med fjolårets
katastrofinsats i färskt minne. Då var det
med näppe jag klarade mig från jumboplats
i en bil som försökte mörda mig vid
minsta feltramp.
Efter att ha klämt ut några trängande
droppar till i pissoaren rullar jag ut på banan.
All ängslan rinner av i första kurvan,
oj vad lätt och ledigt det går! Skillnaden
är milsvid mot fjolårets psykopatbil, den
som bara väntade på att hugga huvudet av
mig. Nu vågar jag känna på greppet, ladda
genom kurvorna och prova olika spårval.
När passet flaggas av kan jag andas ut
och känna att jag har kontroll över läget.
Uppe på kullen byter jag om och belönar
mig med en öl. Körningen är över för
dagen och tanken gror att jag kanske kan
köra bil, trots allt.
Kvällen faller och depån sjuder. I vårt tält
mäts prestationer mot andra och varandra
mellan korvtuggorna. Vem har varit snabb?
Vem kommer att vara farlig? Vem kommer
att vinna? Den natten sover jag gott, vaggad
av mitt nyvunna självförtroende.
Morgonens stillhet rivs upp av en svärm
Escorter som hittat ut på asfalten. Fältet
anförs av Anders Berger men publikens
behållning är lite mycket pappa Eriks förtjänst.
Vid åttiosju års ålder kör han fortfarande
på två hjul i kurvorna och hemma har
han en hel hink gamla SM-guld, varav ett
itusågat efter att han och Bosse Ljungfeldt
hamnat på precis samma placering 1969.
Att Erik behärskade olika underlag bevisas
inte minst av klassegern i Midnattssolsrallyt
1960. Men nu är det bana som gäller.
Med hjälmen i knäet rullar jag ner till
line-up. Dags för kval. Tjugo minuter har
jag på mig att säkra en bra startposition.
Fortfarande är jag lite osäker på hur vissa
kurvor ska attackeras, att snabbt hitta rätt
linje är liksom inte min grej. Men jag får
några fria varv och bilen seglar runt som
om den aldrig gjort någonting annat.
Utan att förta mig på något sätt – jag är
fortfarande lite feg – skalar jag sekunder av
fjolårets tider och lägger mig på en tjugondeplats
av 29 startande.
Nöjd kliver jag ur min overall och pustar
ut. Himlarna svarar med att mörkna. Paraply
upp!
när tidsträningarna är överstökade
och de första tävlingarna sätter igång häller
regnet ned. Min husvagnssambo Lars
Macklin kör en hembyggd Austin Healeyreplika
och lyckas ta en tredjeplats i sörjan.
Att det ens är möjligt, den bilen är byggd
med ögonmått och trettio kilo svetstråd. I
Modsport brukar Joakim Granfors dominera
i sin Westfield men i dag halkar han hopplöst
efter. I depån visar det sig att han lyckats
montera tre regndäck och ett slicks!
Klasserna avlöser varandra, halvpannor
och GT-vagnar, Clubmanbilar och
tvåtakts-Saabar. Förkrigsbilarna är fantastiska
att se, MG TC i kamp mot Bugatti
35. Fort går det inte, men brett och ve den
”Där sitter jag, hjälplöst fast i
det djupa gruset.”
86 87

Vintage 04/2012 Vintage 04/2012
För erik Berger är 87
ingen ålder. I femton år
har han kört historisk
racing i Ford Escort och
fortfarande kan han
sätta ungtupparna på
plats. När han inte går
runt i depån och delar
ut godis förstås.
”Hur ska jag komma förbi? Om jag sticker in
näsan blir den ju skrynklig.”
som håller igen, här laddas det så mycket
det går med gjutjärnsmaterialet.
Den egna starten närmar sig och jag drar
på mig de svettiga trasorna igen. Regnet
har lättat, men på banan är det fortfarande
blött. Väldigt blött! Suffletten får stanna
uppe när jag rullar ut på formationsvarvet
och blir anvisad min startfålla.
Femsekunderskylten visas och hjärtat
börjar banka i takt med motorn. Lampor
tänds, släcks och så är fältet i väg. Full gas
framåt, i tät trafik. Här är bilar överallt och
jag ser inte ett dugg snett bakåt. Hård broms
inför första kurvan och hej, här fanns det
inget grepp alls. Vilt svansviftande stångas
jag i trängseln genom böjen. Vettskrämd
försöker jag inte utmana och en hel svärm
Miator tränger sig förbi. Och det är halt, jag
har ingenting att sätta emot. Varv efter varv
spenderas i ensamheten längst bak.
Sakta torkar banan upp och jag börjar
känna grepp igen. Avståndet krymper till
framförvarande i takt med att jag vågar
lita på bilen – undrar om de körde med
regndäck eller om de bara tryckt i extra
ringtryck. Strunt i det nu, jakten har börjat.
Ja, där klippte jag en och nästa ska väl
inte kunna …
Host! Motorn vill inte vara med om
misshandeln längre utan börjar misstända.
Panik! Hackande tappar jag åter mark och
skriker och svär bakom ratten till jag med
en hostning varvas jag på mållinjen och
Nigel Challis fick putta sin bil över
mållinjen och föll ihop.
placerar mig på 24:e plats. Den kvällen sitter
jag och muttrar för mig själv, surpuppigt.
Söndagen visar upp en knastertorr blå
himmel och morgonen är vacker som en
dröm. Nu börjar publiken strömma till och
med kaffekopp i hand pekas det och ställs
frågor. Hur fort går den där? Hur kul är det
att köra? Hur gör man för att få vara med?
Att såsa omkring i depån, titta på racing och
suga i sig glass är en upplevelse i sig. Trots
att både STCC och TTA med sina enorma
PR-maskinerier kör tävlingar samma helg
kan de inte konkurrera i publikmys. Nej,
folkfesten är här, på Knutstorp, med tät
och dramatisk racing, publikfriande på ett
sätt som de näringsriktiga hygienklonerna i
elitklasserna aldrig blir.
Organisationen för att hålla reda på
alla de 280 tävlande, för att inte tala om
den mångtusenhövdade besökarskalan, är
enorm. Funktionärer finns överallt och ser
till att allting flyter på som det ska. Bara
det i sig är ett skäl att komma hit.
Min förmiddag spenderas i glassätandets
tecken, mitt lopp startar inte förrän
klockan två. Ute på banan tar Joakim
Granfors igen för gårdagens däcksmisstag
och fullkomligt mosar konkurrenterna
genom att segra från nittonde startposition.
Det ser jag inte, utan jag trampar
runt i depån och spanar på ekipagen.
Många kommer i välputsade bussar, med
teampersonal och tält. Andra gör som jag,
stoppar racingskor och tandborste i bakluckan
och kör tävlingsbilen till banan.
Några underhållande varv med historisk
racing hinner jag med att titta på,
med engelsmannen Nigel Challis som får
problem och utmattad puttar sin Cooper
MkVIII över mållinjen, och Austin
Malin Magnusson är inte bara mormor,
hon tävlar i en Chevrolet Corvette också.
Racingpyjamasen hänger på tork mellan
tävlingspassen. Så praktiskt då att ha en störtbåge
som kan dubblera som torkställning.
Healey-duellanterna Anders Lotsengård
och Roar Eriksen som efter lång fajt till
slut tappar fattningen och krokar ihop.
Sedan byter jag tändkablar i ett hoppfullt
försök att bota motorhickan innan det är
dags att ta igen för gårdagens körmisär.
allt brakar ihop redan i starten. I stället
för att svara på gas hickar bilen till och jag
tappar direkt. Sedan blir det kökörning varv
efter varv. Hur ska jag komma förbi, om jag
sticker in näsan blir den ju skrynklig, eller?
Hur aggressiv vågar jag vara? Min brist på
racingerfarenhet är påtaglig och novisen i
mig vet varken ut eller in.
Frustrationen gror, hornen växer. Framför
mig har jag en bil som täpper till alldeles
för bra, bakom har jag en som stressar,
letar luckor och vill om.
I litokurvan snålar jag på spåret, skickar
i trean och tänker hålla stumt genom
hela vänstern ut på startrakan. Jag håller
i, tvingar mig själv att inte lätta på gasen.
Mikael Petterson låter sig inte
hindras av att benen inte fungerar.
Rattgas funkar finfint!
Och det går ju faktiskt, det går, det går …
inte alls! Talangmätaren bottnar över krönet
och jag studsar upp över kantstenarna,
alldeles för långt ut. Jag minns hur jag
tänker ”okej, nu går det åt pipan”, trampar
tungt på bromsen och kurar ihop mig i
väntan på smällen. På tvären kasar jag över
banan och studsar hårt mot räcket.
Där sitter jag, hjälplöst fast i det djupa
gruset. Gulflaggorna vajar och säkerhetsbilen
samlar ihop fältet. Sjukvårdarna
är framme på ett ögonblick och ber mig
att hoppa över räcket. Sure thing, svarar
jag, tar ett vigt språng och landar rakt på
magen. Ouf!
Hemfärden blir darrig, trots att jag ägnat
en god stund åt att pilla stenar ur det
smälta däcksgummit. Förardörren går inte
längre att öppna och fälgarna är misstänkt
orunda. Med ratten på tre kvart och ett
våldsamt brölande ur ett sprucket avgassystem
grämer jag mig hela vägen hem till
Stockholm. Men nästa år, då … n
88 89