Vi i VätterHem nr 5 2010 - Bostads AB VätterHem
Vi i VätterHem nr 5 2010 - Bostads AB VätterHem Vi i VätterHem nr 5 2010 - Bostads AB VätterHem
Lennart Bengtsson, BoVärd på Öxnehaga med specialintresse. - Jag ser sådant som inte andra ser. Det är det jag vill fånga genom kameran. Ibland händer det att andra också får syn på samma sak som jag. Det känns roligt. Lennart Bengtsson, en av bovärdarna på Öxnehaga, sitter vid datorn. Han går in på Naturfotoforum för att ge mig ett smakprov på alla de oräkneliga bilder han tagit. Där har han ett galleri med foton som ligger ute på nätet. Ett klick och en dramatisk himmel fyller dataskärmen, sedan en skimrande insekt, en detalj av ett träd, närbild av kanten av ett näckrosblad och ringarna det skapar på vattnet. Det är naturbilder och makron, dvs extrema närbilder, som han jobbar helst med. Tar ut en bild ur bilden, förstärker, lyfter fram detaljer. Resultaten är i mina ögon fascinerande. Glädjen att fotografera Lennarts bilder är egentligen inte avsed- 8 Vi i VätterHem nr 5 2010 da för offentligheten. Han fotograferar för sin egen skull och för den glädje det ger honom. Det dröjde innan han beslöt sig för att vara med på Naturfotoforum. Nu är han nöjd med det valet. Att dela bilder med andra som också fotograferar naturen har utvecklat honom. - Jag har fått en otrolig hjälp av folk på nätet, fått tips om hur jag ska göra för att få fram det jag vill. Det är väldigt stimulerande. Jag får också kritik, både positiv och negativ. En del som jag gillar tycker andra inte alls om. Men det är helt OK, så är det ju med allting. Mötet med ett lodjur Han vet precis när han för första gången önskade att han hade en kamera. Det var för 35 år sedan i skogarna kring Enköping. På den tiden orienterade han och den här gången var han ute och sprang en mindre tävling. En av kontrollerna låg intill en klippkant på dryga metern. Han stämplade kontrollen och tog ut ny riktning. Det kändes som om någon iakttog mig. När jag tittade upp mot klippan stod ett lodjur där, mindre är två meter bort. Vi såg på varandra, sedan sprang vi åt varsitt håll. Vi blev nog lika rädda båda två. Då önskade jag att jag hade haft en kamera att föreviga mötet med. Bilden av lodjuret etsade sig fast i hans minne och längtan efter att fånga det som fanns att se på bild växte sig starkare. Fem år senare köpte han sin första systemkamera, en Konica TC, samt ett 5o mm och ett 135 mm objektiv. Sedan dess har fotointresset vuxit, kamerorna växlat och utrustningen förbättrats. Film var dyrt på den tiden så det blev mest svartvitt. Han fixade badrummet i lägenheten så att det gick att använda som mörkrum: en skiva på badkaret,
Lennarts bilder visar det vi sällan ser skålar för framkallningsvätskor, en svart duk för fönstret, en förstoringsapparat och ett hemmabyggt tidur var hans utrustning. I dagens digitala fotovärld behövs inget sådant. Det går utmärkt att ta hur många bilder som helst av samma motiv, välja en eller två att arbeta vidare med, och ”framkalla” på datorn det han vill ska synas. Underfundiga bilder När jag tar en bild ser jag ofta sådant som andra inte ser. Det är just det som ska synas när bilden är färdig. Det är inte alltid det lyckas. Jag kan tillbringa en timme med att ta bilder på en soptunna som har något speciellt att berätta, innehållet, eller ytan t ex. Jag jobbar mycket med stativ, eftersom det nästan är omöjligt att hålla kameran så stilla som det krävs när man tar makron. Favoritobjekt är träd av alla sorter, gärna i detaljstudier. Han trivs med att ströva ensam i naturen och är inte särskild intresserad av att fota folk. Undantaget är dottern, som också till Lennarts förtjusning gillar att fotografera. Där finns ett gemensamt intresse som han hoppas ska bestå. Nu har han börjat en kurs på Medborgarskolan för att lära sig mer om Photoshop och fördjupa sina kunskaper som naturfotograf. Han betraktar fotona som avlöser varandra på dataskärmen och säger eftertänksamt: - Jag fotograferar för den glädje det ger mig. Det är inte alltid jag kommer ihåg var jag tagit bilden. Jag minns framför allt känslan av platsen där jag var, stunden då jag tog bilden, och även vad jag gjort för att få fram de slutliga effekterna. Det är helt tillräckligt för mig. Text och foto: Margareta Andermo Vi i VätterHem nr5 2010 9
- Page 1 and 2: Vi i VätterHem nr 5 2010 Varmvatte
- Page 3 and 4: Annika årets eldsjäl på Råslät
- Page 5 and 6: i Jönköping jag hemma! kristna oc
- Page 7: Individuell mätning av varmvatten
- Page 11 and 12: Här växte jag upp ”Det är en e
- Page 13 and 14: En bil till Milano varje dag! Tänk
- Page 15 and 16: Stipendier till fadderelever Vätte
Lennart Bengtsson,<br />
BoVärd på Öxnehaga<br />
med specialintresse.<br />
- Jag ser sådant som inte andra ser. Det<br />
är det jag vill fånga genom kameran.<br />
Ibland händer det att andra också får syn<br />
på samma sak som jag. Det känns roligt.<br />
Lennart Bengtsson, en av bovärdarna<br />
på Öxnehaga, sitter vid datorn. Han går<br />
in på Naturfotoforum för att ge mig ett<br />
smakprov på alla de oräkneliga bilder<br />
han tagit. Där har han ett galleri med foton<br />
som ligger ute på nätet. Ett klick och<br />
en dramatisk himmel fyller dataskärmen,<br />
sedan en skimrande insekt, en detalj av<br />
ett träd, närbild av kanten av ett näckrosblad<br />
och ringarna det skapar på vattnet.<br />
Det är naturbilder och makron, dvs<br />
extrema närbilder, som han jobbar helst<br />
med. Tar ut en bild ur bilden, förstärker,<br />
lyfter fram detaljer. Resultaten är i mina<br />
ögon fascinerande.<br />
Glädjen att fotografera<br />
Lennarts bilder är egentligen inte avsed-<br />
8 <strong>Vi</strong> i <strong>VätterHem</strong> <strong>nr</strong> 5 <strong>2010</strong><br />
da för offentligheten. Han fotograferar<br />
för sin egen skull och för den glädje det<br />
ger honom. Det dröjde innan han beslöt<br />
sig för att vara med på Naturfotoforum.<br />
Nu är han nöjd med det valet. Att dela<br />
bilder med andra som också fotograferar<br />
naturen har utvecklat honom.<br />
- Jag har fått en otrolig hjälp av folk<br />
på nätet, fått tips om hur jag ska göra<br />
för att få fram det jag vill. Det är väldigt<br />
stimulerande. Jag får också kritik, både<br />
positiv och negativ. En del som jag gillar<br />
tycker andra inte alls om. Men det är helt<br />
OK, så är det ju med allting.<br />
Mötet med ett lodjur<br />
Han vet precis när han för första gången<br />
önskade att han hade en kamera. Det var<br />
för 35 år sedan i skogarna kring Enköping.<br />
På den tiden orienterade han och<br />
den här gången var han ute och sprang<br />
en mindre tävling. En av kontrollerna<br />
låg intill en klippkant på dryga metern.<br />
Han stämplade kontrollen och tog ut ny<br />
riktning.<br />
Det kändes som om någon iakttog<br />
mig. När jag tittade upp mot klippan<br />
stod ett lodjur där, mindre är två meter<br />
bort. <strong>Vi</strong> såg på varandra, sedan sprang<br />
vi åt varsitt håll. <strong>Vi</strong> blev nog lika rädda<br />
båda två. Då önskade jag att jag hade<br />
haft en kamera att föreviga mötet med.<br />
Bilden av lodjuret etsade sig fast i hans<br />
minne och längtan efter att fånga det<br />
som fanns att se på bild växte sig starkare.<br />
Fem år senare köpte han sin första<br />
systemkamera, en Konica TC, samt ett<br />
5o mm och ett 135 mm objektiv. Sedan<br />
dess har fotointresset vuxit, kamerorna<br />
växlat och utrustningen förbättrats.<br />
Film var dyrt på den tiden så det blev<br />
mest svartvitt. Han fixade badrummet<br />
i lägenheten så att det gick att använda<br />
som mörkrum: en skiva på badkaret,
Change language